Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Fråga & svar inför riksdagsvalet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, August 12, 2018 12:03:13



Fråga
: Hur ska dagliga varningar från Löfven, Wallström, Ygeman mfl om SD:s opålitlighet förklaras i den pågående valrörelsen?

Svar: Om M efter valet får en praktisk majoritet – med stöd ömsom från SD och ömsom från C, L – är socialdemokraterna (med sina c:a 20%) slut som maktparti för överskådlig framtid! Alltså ett förestående s-goodbye! Se min blogg från 2018-04-27 under fliken "Om PK".









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post76

Minoriteternas dominans.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 10, 2018 08:59:27


Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Det svenska problemet gäller just svårigheten att balansera mellan majoritetens och minoritetens roller. Och med demokratisk balans menar jag förstås att samhället först ska se till att majoritetsgruppens behov tillgodoses. Detta ska ske med hänsyn tagen till mindregruppens befogade intressen. Det är här Sverige har kommit snett. Politiker, lagstiftare och journalister ger ett hejdlöst stöd åt krav från särgruppernas många organisationer. Den som försöker uppmana till försiktighet utpekas som människohatare och förtryckare. Det svenska problemet är att en gradering och återhållsamhet inte tillåts vid ett samtal om en minoritetsgrupps ställning. Minoriteten tycks alltid ha rätt. Men hur skulle ett börsföretag kunna producera vinster om minoritetsägarna alltid bestämde. Hur skulle Sverige se ut om det styrdes av v-partiet? Funkar egentligen Sverige väl med den snedvridna synen på vad som är angeläget för samhällets huvudgrupp?

Jag menar att fokus på en mängd särintressen har medfört att viktiga huvudproblem i samhället kommit i skymundan. Så är det rörande skolan, universitetens roll, försvaret, bostadsbristen, LAS-stelhet, skattetryck, pensioner, köer i sjukvården med mera. Men alla problem skyms av fokuseringen på smågruppsfrågor. Ett exempel är att kostnaderna till stöd för olika handikappade har stegrats genom lagstiftning om LSS och assistansersättning. 1995 fick 46 000 personer insatser för 14,3 miljarder kronor. 2015 fick 80 000 personer stöd för 74 miljarder kr. Frida Svensson skriver i SvD 2017 om att fyra bidragsmiljarder utbetalats till 15 fuskbolag. Liberalerna förre ledare Bengt Westerberg hävdar ändå fortfarande att inget statligt kostnadstak bör finnas. Jag är inte motståndare till stödformerna som sådana. Men ett fritt samtal kräver att en typ av behov i samhället vägs mot andra angelägna mål. Och då blir en enögd inriktning och favorisering av minoriteternas intressen kontraproduktiv. Om inte storsamhället fungerar riskerar välfärden att raseras på sikt.

Liknande är utvecklingen avseende invandringen. Den totala kostnaden för flyktingar i Sverige fram till 2015 ligger på 40 miljarder per år, det vill säga 1 % av Sveriges BNP (ESO-rapport 2018:3, https://eso.expertgrupp.se/rapporter/tid-for-integration/). Inte heller här vill jag vara hård och tala om stopp mot invandring. Krig och fattigdom finns kring Europas gränser. Men en öppen diskussion för och mot måste nödvändigtvis till. Och tydliga mål måste sättas upp.

Slutligen kan man fråga sig varför Sverige hamnat i detta dilemma. Först bör noteras att samhällsetablissemanget vägrar att se saken som ett problem. Liksom före detta Röda korschefen Bengt Westerberg ser man inga motsättningar – minoriteternas krav får inte diskuteras. Detta är allvarligt. Jag ser en förklaring som i grunden sammanfaller med den nya PK-religionen. Mer konkret rör det sig om s-partiets omsvängning från ett arbetarparti till en rörelse med globala och gränslösa mål. Partiet ser den nya strategin som sin räddning efter att den förtryckte svenske arbetaren gått i graven och blivit en förhållandevis välbetald anställd. I stället gäller partiets kamp nu förtrycket i fattiga länder samt olika utsatta grupper i Sverige. Det finns alltså en politisk logik bakom fokuseringen på minoriteternas intressen – tanken är att s-partiet ska kunna leva vidare med ett väljarstöd som sjunkit till omkring 20 procent. Man vet – eller hoppas – nämligen att den egna nya politiken kommer att ges stöd av en grupp mindre partier (minoriteter!) till vänster och höger.

Som framgått är min åsikt att den enögda favoriseringen av minoriteternas intressen blivit en fara för det svenska välfärdssamhället. Därmed inte sagt att SD-partiets nationella slagord är lösningen. Men en samverkan mellan M- och SD-partierna kan kanske rädda nationen från nuvarande politiska kurs, som inte förmår tackla Sveriges verkliga huvudproblem, utan snarare alltmer leder nationen ut på särintressenas gungfly. Men i så fall måste en frisinnad diskussion ta fart. Och minoriteterna ska inte ensamma tillåtas bestämma agendan.

Torsten Sandström
2018-08-10

Publicerad i samverkan med Det goda samhället:
http://www.detgodasamhallet.com





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post75

Dagens rubrik och bild!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, August 09, 2018 12:06:52
Saxat ur Sydsvenskan 2018-08-09:

"Dalbybor och nyanlända integreras tillsammans"

Bilden visar tydliga prov på hur svensk integration går till!



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post74

Det finns många heliga kor i Sverige

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 03, 2018 11:39:09

För den som liksom jag är intresserad av politisk korrekthet är vårt land underbart. Något kvickhuvud har döpt om det till Absurdistan. Andra menar att det är en iscensättning av Frans Kafkas tankevärld. Hursomhelst så rymmer den svenska välfärden massor av exempel på bisarra lösningar. Det är som den politiskas ledningen inte vågar tala klarspråk, utan alltid vill krama en eller annan orörbar kossa. Det tabubelagda bara finns där omkring oss utan att folk i allmänhet tycker att det är konstigt.

Varje år i sommartider uppkommer samma diskussion om att det saknas sjukvårdspersonal. Läkare och sköterskor är nämligen på semester. Fackföreningarna tar upp trallen om att mer personal måste anställas så att vakanserna kan fyllas. Ingen vågar säga något om att vissa jobb inom den offentliga sektorn inte passar för fyra veckors sammanhängande semester, som vår heliga semesterlag föreskriver. Jag ifrågasätter inte en total semestertid på fem veckor. Men måste alltid fyra veckor förläggas på raken? Varför inte 2 x 2 veckor? Varför inte ge sjukvårdsanställda längre semester men spridd så? Är det inte bättre att ge ut rejäl penningkompensation till folk i yrken som är nödvändiga för att rädda liv? Läsaren tänker kanske att detta är enkelt att säga av en som är pensionär och levt sitt liv med behagliga arbetstider på ett universitet. Visst är det så. Men olika sysslor måste regleras på skilda vis och inte med svenska betonglösningar. Det krävs nytänkande i välfärden! Utomlands gäller för övrigt ofta mycket kortare semester.

Semesterproblemet återkommer i sommarens alla skogsbränder. Att kalla in personal för släckning blir självklart marigt med hänsyn till regeln om fyra veckors sammanhängande semester. Okej, många känner samhällsansvar och ställer frivilligt upp. Men denna tanke är främmande i vårt land där arbetsgivaren ses som en fiende. På frågan om försvaret ska hjälpa till står åter den heliga kon i vägen. Den lilla armé och det lilla flygvapen som finns kvar är på semester, precis som om dom jobbat länge vid fronten och måste få permis för att vila upp sig. Någon minns kanske att ryska jaktplan får några år sedan kränkte den svenska gränsen kring Gotland och avvisades av danskt jaktflyg. Det svenska flygvapnet hade nämligen påskledigt!

A propos skogsbränderna så har ett par av försvarets flygplan stått på marken pga av semester. På fråga till Överbefälhavaren blir svaret att bränder inte enligt lag är försvarets uppgift. Försvarsministern instämmer och säger på dalmål att försvaret ska skydda vårt territorium. Jag förstår inte hur det är förenligt med att svenska soldater stationeras i Afganistan och Mali? Märk i sammanhanget att Sjöfartsverkets nya helikoptrar inte är utrustade med manicker för att lyfta vatten. Eldbekämpning ingår nämligen inte i uppdraget.

Jag vill inte påstå att myndighetssverige slirar pga semesterlagen. Ledigheten är bara ett problem. Ett mycket större problem är att svenska myndigheter inte funkar. Så fort en tsunami bryter fram över Thailands kust (när statsministern är julledig och han och Jan Danielsson försöker simulera att dom varit på hugget) så tillskapas en större svensk beredskapsmyndighet än tidigare. Den heter Myndigheten för samhällsberedskap, MSB. Ledare är numera den nyss avsatte riskpolischefen, förlåt rikspolischefen Eliasson, se föregående blogg. (Han liksom Lars Danielsson, nu EU-diplomat, har för övrigt partiböcker med s-märke.) Alla minns den stora skogsbranden 2014. Då saknades svenskt brandflyg och helikoptrar för släckning. Nu fyra år senare brinner skogarna igen och vad har MSB gjort sedan sist? Jag kan förstå att MSB inte ska hålla brandpersonal i tjänst. Men i ordet ”beredskap” ligger just strategisk planering och samverkan med andra myndigheter. Hur har man under fyra års tid lyckats missa ett samspel med försvaret och Sjöfartsverket rörande luftburna brandinsatser? I stället tvingas MSB akut ringa runt i Europa för att söka hjälp. Och här funkar andra nationer bättre uppenbarligen.

I min förra blogg kritiserade jag politiseringen av svenska myndigheter. Inkompetenta politruker i ledningen för svenska förvaltningsmyndigheter med storstilade namn är en orsak till det kafkaliknande tillståndet i vårt land. En orsak är att politiker inte dödar heliga kossor, dom matar kreaturen och skyddar dom från att köras till slakteriet. Semesterlagen är tabu. Och generaldirektörer med partibok tenderar att inte sätta press på sina anställda. Det egna partiet måste nämligen skyddas från att förlora nästa val. Och därför anställs underchefer som snabbt kan rycka ut för att försöka bekämpa en flammande kritik av den egna myndigheten. Utan tvekan har MSB insett att man gjort bort sig rörande planeringen rörande brandflyget. Därför ger nu höga chefer inom myndigheten dygnet om rapporter och varningar till svenska folket. Först efter fyra år vill man ge prov på beredskap. Man har inte ens förstått vad ordet betyder i verkligheten. Men för det politiska etablissemanget betyder verkligheten mindre än illusionen om trygghet och säkerhet. Också här kommer heliga kor in i bilden. Ord och sköna syften skapar bländverk.

Torsten Sandström

2018-08-03













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post73

Invasiva arter och miljökramare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 28, 2018 09:59:01

Jag har i tidigare bloggar talat för vikten av ett värnande av miljön. En storskalig förbränning av kol, olja och gas skapar svåra problem för jordens klimat. Dessutom medför sinande källor en risk för framtida brist på nödvändig energi och alltså faror för planetens folk, deras försörjning och nationernas välfärd. Det finns därför starka skäl för en livlig debatt om olika miljö- och energifrågor. Men diskussionen ska vara öppen, dvs saklig och beredd till praktiska lösningar. Så är det inte i vårt land där klimat och miljö upphöjts till trossatser. I Sörgårdens Sverige finns många heliga kor. Då blir riskerna för snedtramp stora.

Jag har tidigare skrivit om det ”öppna landskapet” som ett slagord som leder fel. Om Amazonas djungler inte ska huggas ned utan ska bevaras för klimatets skull måste en stegvis återbeskogning av oanvänd mark i vårt land vara en korrekt lösning. Bidrag från stat eller EU ska alltså inte ges för att hålla mark öppen, utan tvärtom för storskalig trädplantering.

Lika intressant är miljökramarnas jakt på ”invasiva arter”. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

”En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystem som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.”

Definitionen är högintressant. Läsaren inser nämligen att människan, homo sapiens, själv riskerar att omfattas. Vi har från vårt ursprung i östafrika under några hundra tusen år tagit hela jordklotet i besittning. Den mänskliga rasen som sådan har dessutom skapat de miljöproblem som aktualiseras i samhällsdebattens (homo sapiens har också skapat massor av välfärd för många, men inte alla). Den skrämmande flykt som vi idag ser från krig och fattigdom är på sätt och vis en del i människans långa kamp för sin existens.

Nu tänker jag inte skriva om invandring. Det är begreppet invasiv art som är problematiskt. Poängen verkar vara ett djur eller en växt som inte av sig själv ”introducerats” till en främmande miljö. Men är det egentligen så stor skillnad om en art kommit till vårt land via lastbil eller fartygsskrov jämfört med om den via luftfykt, promenad eller simtur tagit sig hit? Och i miljontals år har nya arter stigit fram via biologisk anpassning och kamp för överlevnad. Många tidigare arter har gått under. Den mest livskraftiga artens kamp för att överleva verkar svår att stoppa, förutsatt att inte någon kosmisk, bakteriologisk eller annan katastrof inträffar, som medför dess undergång och bereder vägen för andra arter att växa i utbredning. Inte ens människan som art kan räkna med en evig existens.

Därför undrar jag varför stora ekonomiska resurser ska brukas på projekt i stil med att i Bohuslän utrota humrar från USA eller att i en sjö utanför Gränna döda importerade abborrar. Och omvänt, varför ska miljontals kronor satsas på bevarandet av en sällsynt grodart i malmöregionen? Vidare kan man fråga sig vilken plats vargar och björnar har i en miljö som sedan urminnes tider invaderats av homo sapiens, som i sin tur valt att bruka våld på – dvs domesticera – höns, getter, får, hundar, katter, nötboskap och hästar. Kan inte lösningar i stil med nationalparker räcka, i stil med Skansen och Kolmårdens zoo?

Visst förstår jag att arternas mångfald är något gott i sig. Men historien har sett miljontals exempel på att en art konkurrerar ut en annan. Det är naturligt att nya arter stiger fram och breder ut sig. Det sker för övrigt också i nationalparker som skapats för bevarande av önskvärd artrikedom och äldre naturmiljöer?

Jag anser därför att nutidens miljökramare hänger sig åt en romantisk mångfaldsjakt! Man tycks vilja bygga om Sverige till ett biologisk museum som visar 1700 och 1800-talets historiska miljö. Utan att tänka på kostnaderna jobbar tusentals offentligt anställda mot tveksamma mål. Miljarder av skattepengar försvinner till liten eller ingen nytta. Det rör sig om offer på miljöreligionens nya altare.

Värnandet av artrikedom och historiska odlingskulturer, dvs museala miljöer, tar sig uttryck som ibland blir motbjudande och får mig att undra om gränsen för djurplågeri överskrids. Exv då länsstyrelsen i dagarna tömmer en sjö vid Gränna och lämnar tusentals ”invasiva” aborrar att sprattlande kämpa för livet i gyttjan. Då fienden invaderar är alla medel tillåtna för att nedkämpa den!

Tragikomiska följder inträffar då invasiva arter kolliderar med varandra. Jag tänker nu på samerna i Norrlands inland som ständig befinner sig i konflikt med den storsvenska grenen av samma människoart. Här blir det svårt att välja sida. Men i dagens Sverige är mångfaldens tryck så stark att naturfolkets minoritet hyllas som vore det en berättelse av Sven Hedin från Tibet eller av Sten Bergman från Nya Guinea. I teve häromkvällen beskrevs med idylliska ord och bilder renskiljningen inom en sameby. En skrattande sameledare visade sig flink med kniven mot ungdjurens öron. Och ett samebarn förklarade troskyldigt att renskötsel var hans väg till framtiden (alltså glorifieras två mankön i feminismens annars förlovade land). I bild visades flera gånger hur skräckslagna renar fick sina öron stympade. Blodet sprutade närapå rakt in i teverutan. Filmsekvenserna belyser PK-samhällets sätt att fungera. Ifall politiskt korrekta illgärningar sker tycks inte vanliga normer om djurplågeri gälla!

Så går det när sunt förnuft förbyts till renläriga trossatser av invasiva miljökämpar. Kritiskt tänkande försvinner tillsammans med miljarder av skattepengar. Okej att några frälsta känner stor lycka. Men som vän av ett sansat och öppet samtal är jag bedrövad.

Torsten Sandström

2018-07-28





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post72

Varför funkar inte den svenska polisen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 21, 2018 12:17:03


Det folkliga missnöjet med polisen är stort. Den främsta bakgrunden är antagligen polisens ovilja att hantera den sk vardagsbrottsligheten. Det är inte fråga om oförmåga, utan en nedprioritering av inbrott, stölder od. En annan viktig anledning till folkets missnöje är en tilltagande våldsbrottslighet i storstäderna, dvs dödsskjutningar, gruppvåldtäkter och sextrakasserier liknande. Ytterligare en faktor är att många anser att polisen och andra myndigheter medvetet döljer invandringens betydelse för brottsligheten. En minoritet av alla invandrare står för en majoritet av dödskjutningarna och våldtäkterna. Att folk i allmänhet anser sig vara bättre informerad (om invandringens verkningar) än ordningsmakten är något som riskerar få upplösande verkan för sammanhållningen i samhället. Förtroendet för polisen minskar. Varför har det blivit så här?

Ett överordnat problem är att den politiska makten har underminerat den rättsliga kompetensen.För omkring 50 år sedan styrdes de centrala myndigheterna av det man kallade ämbetsmän. Dessa var universitetsutbildade – ofta jurister – med stor förtrogenhet om hur en organisation var avsedd att styras enligt grundlagar och andra författningar. Personerna utsågs i allmänhet efter sin kompetens för regelstyrt beslutsfattande, inte efter partipolitisk färg eller lyhördhet för vad politikerna önskade. Cheferna tenderade att bli självständiga.

En del i styrningen var det sk ämbetsansvaret. Det fanns ett påföljdssystem, som visserligen ganska sällan sattes i spel, men ändå utgjorde ett reellt hot mot chefer som inte gjorde det dom skulle.

Styrning med lagen som främsta verktyg har alltså nu ersatts av en politisk målstyrning. Det kan tyckas vettigt att tydliga syften finns. Men om de sköna målen mångfaldigas – och politiska röster hörs från alla håll – blir det automatiskt svårt att leda en verksamhet. Den ena prioriteringen följer på den andra. Och en stor del av polisverksamheten riskerar att gå i stå, om saken uttrycks enkelt. En styrning med lagen som bas begränsar utrymmet för olika politiska påtryckningar. Den tränger tillbaka korporationernas intresse av att lägga sig i polisens jobb. Och juridiken hyllar en självständig och oberoende maktutövning. Med tydligt ansvar som konsekvens.

Numera är den svenska ”ämbetsmannen” död och begraven. Jag tänker inte bara på den maskulina termen, utan på en stor del av det styrningsideal som förr fanns. Nu väljs höga myndighetschefer efter partibok. Rikspolischefen Dan Eliason stoltserar i medierna med att ”han aldrig sökt ett jobb” (”han började i gruvan” och slutade på MSB). Hans huvudsakliga merit sedan åratal tillbaka är alltså en tillhörighet till s-partiet. De svenska politikerna har alltså medvetet valt bort regelstyrning av myndigheter och utnämnt chefer och ledamöter i styrelser från politikens och fackföreningarnas värld.

Hanteringen av mordet på Olof Palme blixtbelyser effekterna av ämbetssveriges död. En rad personer med en politisk bas, såsom exv Hans Holmér och Ebbe Carlsson, misslyckades som alla vet med att genomföra en seriös utredning av dådet (i bakgrunden tryckte Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon på). Rykten fanns om att en grupp av poliser med högervärderingar kunde vara inblandade i mordet. Bara själva misstanken om att personer inom polisens egna led kunde stå bakom dådet innebar att maximal politisk energi lades ned på att utreda alternativa spår, dvs sådana som pekade mot alkoholister, kurder, iranier, sydafrikaner och andra politiska korrekta grupper av påstått kriminella.

Sedan länge har alltså kompetenta, självständiga och regelkunniga myndighetschefer valts bort. I stället har partiboksfolket flödat in i det som förut hette ämbetsverken. I nutid har höga chefer i allmänhet partibakgrund. Och styrelsens bakom chefen är fullastad med politiker, fackföreningsbossar och näringslivsmänniskor med ”rätt” åsikt. Därför har också ansvaret för styrningen numera rustats ned. Ytterst sällan utmäts påföljd. Nej, nu ser man ständigt över ”sina rutiner”, som det mekaniskt heter. Och i värsta fall hamnar den höga chefen med full lön på den sk Elefantkyrkogården på regeringskansliet. Bakom skämtet framtonar en dyster bild av praktiken i toppbyråkraternas förlovade land.

Politiseringen av polisen har flera nyanser än en försvagning av kompetensen att hantera svensk lagstiftning. Förr jagade polisen huvudsakligen bovar. Okej, man jobbade även med trafik, pass, vapenlicenser od. Men nu har polisen blivit hela socialsveriges hjälparbetare. Genom ny lagstiftning och inträdet i EU har antalet arbetsuppgifter mångfaldigats. Hanteringen av missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsekunder och utvisade kräver mycket polistid, liksom evenemang av skilda slag. Många nya uppgifter har fått en särskild politisk prioritering. Flera av de gamla, såsom vardagsbrottsligheten, har följaktligen hamnat i bakgrunden.

En annan politisk nyans i dagens svenska polisverksamhet är oviljan att tala klarspråk om de brottslingar som man spanar efter respektive lagför. Alla vet att brottsligheten är hög (liksom frekvensen av fängelsevistelser) inom kretsar av invandrare, jämfört med grupper med svenskfödda föräldrar. Dom misskötsamma är som nämnts en minoritet inom kollektivet invandrare. Detta begriper alla förnuftiga människor. Men ändå är det absolut förbjudet för poliser på alla nivåer att tala om en brottslings härkomst. Trots att dom flesta som lyssnar på en polis i en intervju via kända ledtrådar anar den misstänktes bakgrund, sopas en viktig delförklaring till brottsbilden konsekvent under mattan. Orsaken sägs vara att man inte vill sprida fördomar om invandrare. Men den dystra verkligheten är just en överrepresentation. I stället talar poliser och kriminologer om gängbrottslighet, våldskulturer, kriminella miljöer, särskilt utsatta områden och liknande begrepp där den bistra sanningen medvetet utelämnas. Kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki väljer konsekvent att tala om personer från miljöer med sociala problem. Så blir det när politik och moral får styra och hårda fakta väljs bort. Det är ödets ironi att en genomsnittlig svensk arbetare formulerar sig tydligare i frågan än en professor i kriminologi.

Vad måste ske inom den svenska polisen? Ja, inte är det enbart ett problem med resurser! Det krävs en ny svensk myndighetskultur. Det måste skapas flera armlängders avstånd mellan den politiska makten (inklusive fackföreningar och andra korporationer) och de myndigheter som ska verkställa gällande regler. Cheferna måste väljas efter ”förtjänst och skicklighet” och inte efter politisk hänsyn. Kompetenta ledare ska ges större frihet att självständigt driva polisens verksamhet. Vidare måste ansvar i praktiken innebära sparken eller annan kännbar påföljd (alltså inte något i stil med elefantbegravning). För att locka dom bäst meriterade måste högre löner till. Mer civilanställda poliser är en väg att gå för att locka experter till polisen och låta personer med polisutbildning sköta den fysiska jakten på brottslingar. I en ny mer effektiv administrativ kultur ligger även saklighet och transparens i språket. Ut med det politiska språk som förskönar. In med hårda fakta som är relevanta för att förklara brottets värld. Det öppna samtalet måste alltid stå i fokus.

Torsten Sandström

2018-07-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post71

Privatiseringens förtjänster och gränser

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 14, 2018 10:59:48
Stora organisationer har uppenbara problem att effektivt organisera sin verksamhet. Svårigheterna syns i verkligheten främst inom den offentliga sektorn. Det finns flera skäl till detta. Ett är att det privata i allmänhet har en mer kravställande ledningsstruktur. Cheferna är tydliga och tar tag i medarbetare som inte gör det dom ska. Inom det offentliga är beredskapen att ställa krav och utkräva ansvar mycket mindre. Orsaken ligger ofta inbyggd i organisationen, på så vis att chefer i toppen inte vågar vara tydliga och att detta beror på en atmosfär av frihet och facklig medverkan. Tuffa chefer efterfrågas alltså inte inom offentlig sektor. Och alla som jobbat där har hört orden ”det finns ju pengar”, dvs att det allmännas kassa kan fyllas på genom politiska beslut, varför det bara är att slösa. Det är här vinstkravet inom det privata kommer in i bilden. Målet är inte regelbundna tillskott av pengar, utan tvärtom att organisationen ska skapa ett överskott. Tydliga krav och rättvist ansvar blir därför en naturlig följd för ett företag jämfört med en myndighet. Vinstmålet för organisationen kopplas vidare till tanken att framgångsrika medarbetare ska belönas och att nöjd personal ökar företagets avkastning. Personalen inom privatsektor blir alltså mer målinriktad. Allt detta är väl känt och naturligt. Sovjetstatens planerade ekonomi funkade urdåligt såväl centralt som lokalt. Och den som betraktat personalens attityder på en vanlig svensk offentlig vårdinrättning ser ofta (inte alltid!) en skillnad i arbetstakt, tillmötesgående, samarbete mm. Alltså en skillnad i resultat för den som sitter i väntrummet och snabbast vill gå därifrån botad.

Kloka politiker vet också att komplexa uppgifter inte lämpar sig för drift i offentlig regi. Om den svenska produktionen av läkemedel förstatligats hade självfallet effektiviteten hamnat på sovjetnivå. Tänk bara på drivkraften att utveckla och testa nya preparat! Planerna hade förstås sett storstilade ut, men incitamenten på olika nivåer att förverkliga svåra mål saknas i en organisation som inte kan belöna medarbetare och företagsägare bakom strävandena.

Men inte alla komplexa uppgifter inom stat eller kommun passar för drift via företag med vinstsyfte. Förklaringen är mångfacetterad. I flera fall är behovet av offentlig styrning ett värde i sig. Typfallet är nog den dömande makten i ett samhälle. Rättssäkerheten och tilltron till rättvisan förutsätter att domarna är statsanställda – uppgifterna som sådana hade annars kunnat utföras av privata företag, något som delvis sker idag via skiljeförfarande od. Universitet kan däremot bedrivas i privat regi, vilket exv många framgångsrika undervisnings- och forskningsorganisationer i USA bevisar. Men här riskerar det privata att hamna i konflikt med angelägna samhällsintressen rörande ungdomars rättvisa tillgång till högre studier. I Sverige har man därför hybridlösningar för privata högskolor i stil med det som gäller för Handelshögskolan och högskolan i Jönköping. Annars gäller som bekant att högre utbildning drivs helt i statlig regi. Effektiviteten i dessa organisationer tål att diskuteras. Åtskilliga hundratals miljoner slösas årligen bort. Ofta sker det på överflödig administration samt olika politiskt korrekta uppgifter som tilldelats svenska universitet och högskolor (och som inte sammanhänger med verklig kunskapsproduktion).

En svår fråga är om vanlig skolverksamhet lämpar sig för privata företag. Jag är som framgått allmänt positiv till att vinstsyften förmår trimma annars tungrodda organisationer. Vinstutdelning är självfallet inget fel om verksamheten håller hög kvalitet och lärarna är nöjda jämfört med dyrare offentliga lösningar. Ifall en privat skola är bättre och billigare än en kommunal spelar väl vinstutdelning ingen roll! Kritik av vinster i välfärden (och påståenden om girighet) framstår därför som demagogi. Men utbildning är en svår verksamhet att privatisera. Risken är att elitskolor växer fram och att eleverna hålls nöjda med höga betyg, dvs falska intyg på kunskaper. Jag är rädd för att svensk utbildning – privat men även offentlig – brottas med båda dessa problem.

Den traditionellt svenska medicinen mot elitskolor är förbud, kvotering eller att kommunerna tar hand om intagningen. Den senare varianten, som vid behov baseras på betyg från tidigare stadium anser jag är att föredra. Det övergripande problemet är ändå den betygsinflation som riskerar bli ett belöningsinstrument för elever i framför allt privata skolor, där höga betyg ökar elevtillströmningen och i allmänhet skolföretagets vinst. Därför måste en effektiv och kravställande central plan- och kontrollmyndighet etableras. Enkla läroplaner utan pedagogiskt flum måste till (se tidigare bloggar). Betyg ska ges från första klass. Och framför allt måste eleverna utsättas för upprepade centrala prov varje termin. Provsvaren ska anonymiseras och därefter rättas av lärare från annan skola än den eleven går i. Och provresultaten måste direkt synas i betyget, med undantag enbart för ”synnerliga skäl” (vilka måste preciseras av betygssättande lärare). Idag finns ett embryo till allt detta. Men en snäll- och slapphetsideologi har under decennier genomsyrat skolsverige. Hittills har man inte ens klarat av att hålla (glesa) centrala prov hemliga!

Ansvaret för kravlösheten delas mellan svenska regeringar av alla kulörer. Men om en huvudsaklig bov ska pekas ut så är det partierna s, mp och v. Inget av dessa partier tror på värdet av faktakunskaper. Dom har nämligen ett demoraliserande och starkt kritiskt förhållningsätt till traditionell inlärning genom lärarledda övningar, prov och betyg. Den stora frågan för den svenska skolan är alltså inte om vinstutdelning sker från några företag. Betygsinflation går som framgått att komma åt. Mycket svårare verkar det vara att skaka om naiva politiker och myndighetschefer. Merparten av dessa verkar leva i drömmarnas land. Och ifall dom ser problemen förmår dom inte, efter decennier i det pedagogiska träsket, att styra upp skolan. Detta är sannerligen en skandal av stora mått! Något som överträffar olika rättsskandaler, som annars ofta lyfts fram i media. Sverige behöver verkligen en utbildningsrevolution!

Torsten Sandström

2018-07-14

Detta budskap kommer från det parti som kommunaliserat svenska skolan. På bilden syns en person som under 20 års tid på olika poster styrt den svenska utbildningspolitiken. Nu påstår hon att vinstjakten är ett problem. En perfekt illustration på att faktakunskaper behövs (inom och utom skolan) - inte vrängning av åsikter.



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post70

Att skapa en superstar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 16:50:32

Inför Beyoncés framträdande i Stockholm häromdagen frågade en SR-journalist vad det är som gör en artist så stor. Frågan tycks evig. Inte ens dom som noga försökt följa kulturens utveckling kan ge något bra svar. Många hamnar i allmänhet fel, varom mera snart. I denna blogg ska jag fundera över problemet. En svårighet är att ämnet ”kultur” kan röra alla mänskliga aktiviteter, från exv fotboll eller matlagning till lyrik, opera eller popmusik. I bloggen väljer jag främst att spåna kring bildkonstnärernas ställning. Men som vi ska se finns numera ganska stora likheter mellan olika kulturaktörers vägar till framgång.

Låt oss börja med fyra världsberömda bildkonstnärer, Michelangelo, Picasso, Warhol och Fontana (berömd för sina långa snitt i stora enfärgade dukar). Dom har alla har under slutet av sin livstid sålt konstverk till mycket bra priser och några av deras verk säljs idag för gigantiska belopp. Michelangelos och Picassos målningar omsätts som alla vet till astronomiska summor. Exv har nyligen Warhols gulfärgade fotomontage av da Vincis Nattvarden betingat 58 miljoner kronor och Fontanas tre böjda snitt i en gulfärgad linneduk 16 miljoner. Priserna blixtbelyser frågan om vad det är som gör artisten så stor.

Jag tror många läsare i individualismens epok gärna svarar: den konstnärliga förmågan. Men i så fall tror jag nästan alla samtidigt medger att det nog inte krävs någon större teknisk skicklighet att överföra ett svart foto till en gul duk respektive göra tre knivsnitt i den. Okej, att det krävs någon form av originalitet, dvs att komma på idén att på detta sätt hantera en gul bakgrund. Men det är närapå möjligt för en chimpans att med tillgång till foto respektive kniv åstadkomma liknande resultat av en ren slump. Någon större mängd träning behövs i vart fall inte, jämfört med en fotbollsspelare av toppklass, en mästerkock eller en operasångerska. Och här sticker Michelangelo och Picasso ut – två personer som ägnat år av studier i att visualisera scenerier och gestalta dom i komplicerade bilder, i färg och form. Även om auktionspriserna för deras verk är skyhöga får köparen påtaglig valuta i form av verkets inlevelsenivå, berättelse och tekniska höjd.

Det måste alltså vara något annat än själva förmågan som bestämmer en konstnärs framgång mätt i det pris som en köpare idag vill betala. På Michelangelos tid (1500-talet) betraktades konstnärer som hantverkare (det tillhörde också ett eget skrå). Dom främsta mästarna hade flera medhjälpare och betalades mycket bra. Men marknaden var outvecklad. Enbart furstar av olika slag sysselsatte målare och skulptörer. Motiven rörde religion, furstens familj eller krigsscener. Kretsen potentiella köpare blev med andra ord snäv. Situationen var liknande under Picassos ungdom i början av 1900-talet. Visst fanns det då i ett fåtal storstäder rika bankirer och storföretagare som köpte konst. Men deras smak var konservativ. Under begränsad konkurrens förvärvades därför främst traditionella motiv av hög teknisk klass.

Men Picasso levde i en brytningstid. Han såg hur en marknad för konst tog gestalt. Ett ben av marknaden fanns hos pressens konstkritiker, ett annat hos ett framväxande antal ägare av konstgallerier för omsättning av artisternas alster. Och det tredje benet var en alltmer konstintresserad och välsituerad överklass som önskade pryda sina hem. Även om det tog sin tid mötte alltså skickliga impressionister, expressionister, fauvister, kubister och allt vad de heter en helt ny marknad. Konstnärens fria yrke etablerades, något som även syntes i ett i grunden nytt val av motiv (religiösa och militära scener tappade mark). Konstnären valde själv sin bild.

Jag tror läsaren anar vad som omkring hundra år senare förklarar framgången hos Warhol och Fontana. Det gäller marknadens totala dominans, något som innebär att konstpriset frikopplas från bruksvärdet (för köparen). Nya storaktörer ger efterfrågan en hävstångseffekt av formidabel styrka. Fortfarande måste kritiker finnas till, men dom behöver inte känna till villkoren för konstnärligt skapande. Däremot måste dom fullt ut samverka med marknaden. Och där har gallerierna vuxit i antal och privata samt offentliga institutioner tagit plats. Flera av dessa aktörer saknar egen erfarenhet av konstnärens fria yrke och vilka bilder som är svåra att skapa. Men det gör inget. Dom har nämligen stenhård pejl på marknaden för finansiering av konst, dvs auktionshus, banker och förmögna spekulanter. Och det är denna del av konstmarknaden som driver försäljningen, ungefär som mäklare och börser översätter företags balansräkningar till pengar. Skillnaden är dock att i konstens värld saknas riktvärden, via fast och lös egendom, som kan utläsas i balansräkningar. På dagens konstmarknad blåses värden upp efter signaler från aktörer som inte vet så fasligt mycket om vad som är konstens innehåll. Men dom finns i ett finansiellt nätverk. Där har bildens innehåll förlorat i betydelse. Kvar står penningpungen eller bildens kommersiella värde. Fundamentet är börserna för prissättning av konstverk (dvs auktionshusen) samt hoppet om att priserna på föremålen ska bestå och öka. Picasso har upplevt inledningen till den denna nya era. Mot slutet av sitt liv producerade han på löpande band för marknaden (med synbart lägre kvalitetsresultat).

Den senaste utvecklingsfasen i kulturens historia är alltså mediesamhället med dess väldiga hävstångskrafter. Allt som kan locka tittare till teve, nätbolag eller IT-sajter får en hög prislapp. Ju fler tittare/köpare desto mer är mediebolagen villiga att betala för medverkande artister, fotbollsmatcher, såpoperor och andra evenemang. Annonsörer för varor av alla de slag flockas nämligen kring lättsmälta arrangemang med många kändisar och många tittare. Här möter vi en jippoartad medial cirkus där vad som helst kan få ett hiskeligt högt pris. Än är det sport, än är det en känd person som tävlar eller intervjuas (för att bli fortsatt ihågkommen och kunna dra in ännu mer pengar). Även det mest triviala innehåll kan säljas, som småsnack inom familjerna Wahlgren och Parnevik eller mellan Hollywoodfruar. Vad industri- eller tjänsteföretagen säljer och det som konsumenterna gillar styr valet av program och ytterst priset. Alltså kan en fotbollsspelare i världsklass som Zlatan tjäna miljontals kronor i veckan. Och Beyoncé dra fullt hus till Friends Arena i Solna. Men liksom för nutida konst är antagligen inte artistens förmåga den huvudsakliga drivkraften, utan det pris som marknaden sätter för ökad försäljning av varor eller tjänster (exv öl eller vadslagning).

Torsten Sandström

2018-07-06







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post69
Next »