Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

"Regeringen borde avskeda folket"

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 12:16:51
Då folket i senaste valet röstat för en 64 %-ig borgarmajoritet, utan att en ny regering snabbt sätts på plats, så blir den givna lösningen att regeringen borde avskeda folket, skriver Ivar Arpi i en störtskön artikel på SvD 2018-09-20. Demokratin ställs alltså på huvudet...

Det är trösterikt att det finns journalister som - även om dom uttrycker tillspetsade personliga åsikter - drar i hög grad riktiga slutsatser om vad som förefaller ske i Sverige.


Regeringen borde avskeda folket



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post94

Från fakta- till åsiktsjournalistik.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 07:12:38


Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktigta fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig dom flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i, på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolors och liknande landet runt.

Men här måste jag grundligt ha tagit miste. I vart fall syns inte skolningen rörande särskiljande av fakta och åsikt som en skön oas dagens svenska massmedia. Okej att flera lysande undantag finns – och att ledar- och kultursidor od ofta hålls för sig – men i övrigt vill jag påstå att en dominerande del av det journalistiska stoffet numera är en pösig deg där faktaredovisning och värderingar bakats samman. Inte sällan är det åsikter om händelser som presenteras. Det förefaller som den traditionella skolningen genom äldre kollegor i stor utsträckning avvecklats i och med att många av dessa numera lämnat redaktionerna för att som fristående företagare leverera ett antal kolumner per månad. Och i de många kolumnerna syns tyvärr alltför sällan yrkets bas, dvs förmågan att tydligt var för sig bena upp fakta och åsikt. Nej denna stringens är nu ute. I stället domineras kolumnerna av en vanlig författarambition, dvs att med inlevelse eller humor berätta om synen på omgivningen eller det egna livet. Texter och ord blir på så vis en form av förströelse. Dom egna värderingarna av uppgifter och händelser dominerar innehållet i journalistens budskap. Jag tror det sammanhänger med en förändring i journalistens syn på sig själv. Från rapportör till en person som värderar skeenden.

Jag vill inte påstå att det är en arbetsstil som journalisten direkt uppmanats till i de utbildningar jag nyss nämnt. Men i hög grad indirekt, tror jag. Utbildningarna har vid sidan om texthantering nämligen ett tydligt fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och liknande värden. Detta betyder att skolningen är idéinriktad på viktiga, men mjuka och i hög grad åsiktsbaserade, västerländska samhällsideal. Jag förstår att mediernas villkor är annorlunda idag än förr. En verklighetsanpassning är naturlig. Men det verkar som om journalisterna nu önskar matcha den exploderande åsiktsförmedling som sker på Facebook, Twitter, bloggar och annat på Internet. Är inte detta bra, undrar kanske en irriterad läsare? Nej svarar jag, inte som huvudlinje för journalistiskt arbete. Risken blir alltför stor att en ung journalist fastnar i åsikternas värld och glömmer den för jobbet centrala färdigheten att försiktigt hantera hårda kunskaper och fakta. Enligt min mening syns en negativ publicistisk tendens tydligt i dagens svenska media (kvällstidningarna har sedan länge grävt sig långt ned i de känslornas sugande kvicksand). Som jag ser det är orsakerna till dagens dystra verklighet minskat intresse från nyhetskonsumenterna, redaktioner under starkt kostnadspress, ökat fokus på pristävlingar och medieinterna arrangemang, glesare led av medarbetare av den ”gamla faktastammen” och så nu en ung individualistiskt uppfostrad generation från landets många och värdeförkunnande skrivarskolor.

Framväxten av särskilda utbildningar för journalister har alltså skapat en form av faktaresistens och en yrkesroll som vilar på åsiktsgrund. Följden har blivit personer som besjälas av en tro eller mer korrekt en typ av politiskt program. Följden blir att verkligheten hamnar i bakgrunden. Därför trängs självkritik mot dom egna tankarna undan. Med en delvis haltande parallell kan man säga att världshistorien många gånger har sett en liknande utveckling på grund av religiös fundamentalism. En gång i kalifernas Bagdad (efter islams guldålder). En annan gång i medeltidens Europa (efter romarrikets fall). I båda fallen blev resultatet att det fria ordet och tanken tvingades till reträtt. I båda fallen stagnerade samhällenas utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag bläddrar i DN och SvD – eller knäpper på SR/SVT – tycker jag mig alltså se hur fakta retirerar och åsiktsjournalistiken kliver fram. Om du inte tror mig, så testa. Läs och lyssna noga själv! Vad är det som sker? Jo, kolumnister på rad med egna kåserier. Även kulturanalyser där vad som helst kan påstås. Debattartiklar från ledande tyckare inom politik och universitetsliv. Och kanske mest besvärande, mängder av rubriker som inte ens försöker vara neutrala, utan i vinklade ordalag talar om vad läsaren/lyssnaren/tittaren ska tycka i det aktuella ämnet. Om jag nu bortser från ett kraftigt ökande inslag av nöjes- och förströelseinslag – samt lavinen av menlösa tävlingar av alla slag – anser jag att den aktuella utvecklingen är allvarlig. Det rör sig om en form av åsiktsmanipulation som prenumeranter och betalare av radioavgift drabbas av. Ifall brutalare saker händer i diktaturer skulle vi tala om propaganda. Men den som påstår att DN, SvD, SR och SVT sysslar med något i den riktningen riskerar i vårt land att ses som en vettvilling.

Det är troligt att min bild i någon mån påverkats av mediernas rapportering av den pågående valrörelsen. Här har DN, SvD och Sydsvenskan excellerat i illa dold åsiktspåverkan (på nästan alla tidningssidor). Och SVT har två dagar före valet till och med tagit avstånd från SD, ett av Riksdagens större partier. Rubriker och inslag har metodiskt främjat de sk röd-gröna – däremot har vänsterns fiende, SD-partiet, nästan konsekvent motarbetats. Men mina påstående om en medial förskjutning från fakta till åsikter baseras inte på valrörelsen utan främst på många års idogt läsande av landets största tidningar och tillbringande av åtskillig tid framför radion och teven. Som framgått anser jag att något omvälvande håller på att ske. Mot bakgrund av ägarbolagens höga svansföring är utvecklingen en häpnadsväckande attack mot drömmen om svenska kvalitetsmedia. Många små steg tas varje dag mot en nöjes- och sensationsjournalistik i stil medden som florerar i Expressen, Aftonbladet och TV4. Vi ser en bransch i förändring mot det lättsmälta. Många medlemmar av landets journalistkår bär, tillsammans med mediaföretagen, en tung börda för det tilltagande dunklet kring fakta och den ökande åsiktsbildningen. Jag tror att många läsare eller lyssnare tycker att dom hellre kan ha med fristående bloggare på nätet att göra.

Torsten Sandström

2018-09-20

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post93

Ny studie: Sverige bäst för global utveckling

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, September 18, 2018 12:07:22


"Sverige är bäst i världen på att bidra till en positiv utveckling i världens utvecklingsländer
. Det slår den amerikanska tankesmedjan CGD fast i en ny rapport.

En stark migrationspolitik anges som ett av skälen"


Citatet är från DN, som 2018-09-18 fortsätter på linjen av uppsvensk slå-sig-för-bröstet-politik. Om svensk invandringspolitik är det främsta skälet börjar man förstå vad DN ser som Sveriges uppgift i dagens fattiga länder.

Svensk integration funkar dåligt anser flertalet experter. SIDA:s biståndspolitik innehåller betydande inslag av slöseri. Åtstramning behövs i båda fallen. I själva verket tror jag att Sverige fått priset på grund av riksdagspolitikernas goda vilja. Hos dom är ambitionen nämligen på topp! Men förmågan halkar efter. Jag undrar vad skattebetalarna anser?

Några dagar senare skriver Per Gudmundsson en bra artikel på samma tema i SvD (2018-09-20):

Sverige världsbäst på önsketänkande

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post92

Att spendera på andras bekostnad.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 16, 2018 08:33:09

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Idag vågar jag påstå att försiktigheten ombytts till sin motsats. Lockelsen att spendera på folkets bekostnad har nämligen blivit alltför stor för landets politiker. Detta gäller såväl pengar in till som ut ur statens kassa. Missbruksmönstren är väl kända och smärtar många av nationens skattebetalare, även om många mottagare är nöjda. Dom vanligaste missbruken in är följande:

· Beskattning i så hög grad att medborgarna tappar sugen att jobba extra (exempelvis genom höga marginalskatter och beskattningen av enskilda näringsidkare).

· Beskattning utöver det offentligas rimliga behov (exempelvis då det offentliga tar in pengar för att finansiera flummiga projekt rörande folkhälsa, bostadskvalitet, konsumentfrågor, kulturråd, Forum för levande historia och så vidare).

· Beskattningsom styrningsmedel/avskräckning (exempelvis skatt på drivmedel och flyg).

· Beskattning för att samhället vill lägga pengar på hög (exempelvis då staten bygger egna sparfonder).

· Beskattning som i efterhand förutsätts för att vinna röster i val (exempelvis Perssons maxdagistaxa och Löfvens förslag om en veckas extrasemester med stöd av föräldraledighetslagen). Mer om olika utgifter snart. Det är pengar ut.

Som alternativ till beskattning måste också avgifter nämnas. Statens uttag av avgifter för medborgarens egen begravning eller tevetittande är sådana exempel.

Stora blir även missbruken vad gäller pengar ut från det allmänna. För det första är floran av bidrag gigantisk i vår nation. För att bara ta ett exempel undrar man varför välbärgade svenskar ska ha rätt till barnbidrag. För det andra skulle sannolikt utgifterna för en stor del av landets myndigheter kunna kapas med 50 procent utan att det skulle märkas i sämre service för folket. Jag tänker inte nu på myndigheter i centrum för välfärden, såsom vård, skola, rättsvård och försvar, utan på den mängd av korstågsmyndigheter som skapats för upprätthållandet av ett sken av samhällsvälfärd. Tydliga exempel rör arbetsförmedling, jämställdhet, barnens ställning, föräldraskap, diskriminering, konstnärlig verksamhet, handikappservice med mera. Problemet är nämligen att det bakom en angelägen samhällsfråga ofta byggts upp en byråkrati, som ägnar sin huvudsakliga tid år sammanträden, tjänsteresor och utfärdande av meningslösa riktlinjer utan att några konkreta resultat syns hos gruppen medborgare med aktuella svårigheter. För det tredje är kontrollen av skatternas användning många gånger iögonenfallande bristfällig. Det visar sig exempelvis gång efter annan att flermiljardbelopp försnillas till kriminella företag avseende assistansersättning.

Varför detta systematiska och storskaliga slöseri? Det finns flera förklaringar. En är politikernas naiva önskan att stödja personer med svårigheter (tillsammans med politikernas hopp om omval). De kan därför säga att ändamålet helgar medlen (missbruket). En annan är att myndighetssverige allmänt sett har en avog inställning till kontroll och repression. En tredje och viktigare är den dystra slutsatsen att det är enklare att spendera än att kontrollera. Jämfört med rödpennan för att spara är högre skatt kvick fix. Effekten blir en ökad utpumpning av skattebetalarnas pengar på grund av att politikerna inte prioriterar sparande och kontroll. De tycker bättre om att öppna pengakranen från folket till myndigheter och bidragssökande. Det är ju ”bara” andras pengar som går upp i rök.

Sedan Gustav Möllers dagar har alltså något omvälvande skett i vårt land. Okej, antagligen slösades det en hel del även under hans tid. Så hans ord var kanske en legitimerande rökridå. Men det är inte det viktiga. Det centrala och intressanta är nu den spektakulära kursomläggning som skett. Från sparande till slösande. Trots dokumentation om omfattande byråkrati, storskaligt missbruk och framväxten av organiserad brottlighet hörs inget om att landet måste väcka Möllers ambition till liv. Nej, vi lever i det bästa av samhällen trots att politikerna dagligen strör folkets pengar omkring sig. Möller skulle antagligen kalla dem vaneförbrytare.

Allvarligare är kanske att demokratins kritiker får vatten på sin kran. Jag tänker än en gång på antikens Rom och hur politikerna mot gratis bröd köpte röster av pöbeln. Republiken gick under och ersattes av kejsarmakt. Om inte politikernas slösande med andras pengar upphör hotas sammanhållningen i samhället. Tyvärr tycks faran befogad. På senare tid ser vi tecken på framväxten av en bristande tilltro mellan de styrande och folket.

Torsten Sandström

2018-09-16

I samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Röd text=författarens tolkningstillägg.





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post91

Domaren dömer och ansvarar själv!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 18:10:35
Saxat ur Dagens Juridik 2018-09-14:

Tingsrätterna anställer jämställdhetsstrateg - "ska säkerställa att rättskipningen är likvärdig"


Min kommentar. Ska verkligen någon (utan ansvar för dömandet) viska i domarens öra? I Sovjetunionen såg politiska kommissarier till att "rätt" beslut fattades...Nu lever vi en annan värld, där varje domare på eget ansvar gör sin lagtolkning - inte efter kommissariens påbud.

Snart har domstolarna en hel rad kommissarier för olika sociala frågor, såsom för barn, klanvåld, utanförskap, klimat osv.

Sverige går som vanligt sin egen väg. Den blir allt smalare. Mindre ansvarsutkrävande. En mer politiserad juridik.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post90

Har SvD blivit klimatskeptiker?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 11:47:49


En rubrik i SvD 2018-09-14 sänder ut följande hoppfulla budskap till läsarna:

”Färre konkurser med kvinnor i toppen”


Det framgår att åsikten framförs av Amanda Lundteteg, vd Allbright, som är en feministisk organisation med sikte på att få in fler kvinnor i börsbolagens styrelser och bolagsledningar.


Jag blir först något överraskad. Trodde nämligen att klimatfrågan även styrde antalet konkurser. Men förklaringen är väl att klimatet är något ont, medan jämställdhet är gott. Så en god konkursutvecklingen måste naturligtvis vara kvinnostyrd. VSB, Vilket Skulle Bevisas.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post89

Svenskt rekord i bortförklaring?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 13, 2018 15:54:18



Först gör SVT tidernas övertramp i valets slutdebatt i den egna kanalen (vad gäller kravet på politiskt oberoende).

Därefter påstår SVT idag att man blivit utnyttjad (alltså ännu ett svenskt "offer").

Slutligen publiceras SVT:s skrattretande bortförklaring av DN.

Och såväl SVT som DN kallar sig "kvalitetsmedia".

Till saken hör att Jan Helin gått till jobbet på SVT från rollen som chefredaktör på Aftonbladet, en s-tidning av lägsta kvalitet.

Jag återkommer snart till frågan om svenska mediers utveckling från fakta- till åsiktsjournalistisk. Det är ett viktigt fenomen för förståelse av samtiden.

Torsten Sandström
2018-09-13















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post88

Sverige är världsmästare i politik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 09, 2018 08:46:48


I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Framväxten av denna storsvenska dröm är intressant. Den är inte helt enkelt att förklara. Men det finns några tydliga ledtrådar i det svenska samhällets äldre och yngre historia. Djupast är rötterna i en uppsvensk form av hybris. Gustav Vasa befriade svenskarna, slängde ut påvekyrkan, stal dess pengar och slog fast rikets administration till Stockholm. Gustav Vasa blir på så vis en symbol för det moderna Sverige. Huvudstaden är sedan dess centrum för odling av den storsvenska högfärden. Hybris går också att härleda från Sveriges militära framgångar under och efter det man brukar kalla trettioåriga kriget (oj, ännu en hemsk svensk våldsutövning!). Ett antal lärda män från Uppsala universitet har under 1600- och 1700-talen lärt oss att åldriga berättelser om världens och folkens ursprung faktiskt beskriver en bild av Sverige, där följaktligen såväl Noaks ark gått på grund som Atlantis som Troja kan lokaliseras. För ett dåtida folk av fattiga bönder var detta (drövel) kanske skön musik, om än antagligen något främmande kulturellt sett.

Den sena, men snabba och omfattande industrialiseringen av vårt land under 1800-talet har också bidragit till framväxten av ett nationellt övermod. Industriella furstar gav upphov till en motkraft, arbetarrörelsen. Denna rörelse leddes ursprungligen av folkliga kämpar med magra löner och smuts under naglarna. Att dessa under årens lopp blivit välavlönade chefer för en centraliserad politisk rörelse är en viktig pusselbit för förståelsen av dagens storsvenska högmod. Dessa personer kräver makt. Industriproduktionens stegvisa övergång till omsättning av tjänster har successivt förvandlat den svenska arbetaren till en förhållandevis välbetald medborgare, som efter åtta timmar på jobbet sitter framför teven. Hans och hennes intresse för klasskamp har i stor utsträckning övergått till en sympati för främmande folk som plågas av krigens och svältens bördor, på det sätt som lidandena skildras på Rapport/SVT varje dag kl 19.30. Arbetarrörelsens ledare måste därför finna en ny drivkraft.

Jag skriver inte detta som ett dåligt skämt. Det jag menar är att S-partiet (för att behålla makten över staten) tvingats ändra färdriktning, från reformistisk klasskamp till ett nära nog globalt värnande om sjuka, fattiga och svältande. Massvis med skattepengar slussas därför nu till detta nya svenska projekt. För sakens framgång krävs inte bara medkänsla hos skattebetalarna. Det krävs också en tilltro till att Sverige och dess politiker framstår som bäst ägnade att ro ett storskaligt inhemskt och utländskt välfärdsprojekt i land. För detta passar det åldriga storsvenska idealet som hand i handske. Om än med en något annorlunda inriktning och omfattning än tidigare – nu med tonvikt på fredsälskande och krav på gigantiska penningbidrag till projekt inom och utanför nationens gränser. Storskalig symbolpolitik kostar nämligen på. Detta syns verkligen i den svenska statens budget och därmed i skattebetalarnas plånböcker.

Den nya svenska linjen är i sanning global och grön (stegvis sedan omkring trettio år). Men politikens praktiska effektivitet kan verkligen ifrågasättas. Den är dock som jag ser det något så när verklighetsanknuten: världen står inför stora problem eller utmaningar (vilket i och för sig inte alls är en historisk nyhet). Vidare tror jag att den globala och gröna linjen i grunden har stöd hos svenska folket. Men skattebetalarna har antagligen inte någon klar bild av kostnaderna och bidragspolitikens bristande effekter. Den som talar om detta ”smutskastar Sverige”, som det heter. Folket ställs inte heller inför något val, då nästan alla riksdagspartier slutit upp kring symbolernas politik. Medborgarna drunknar alltså i politikernas ordsvall. Och människorna fortsätter sina liv framför teveapparaten, där man tröstar sig med förhoppningen om en vinst i Bingolotto.

Men en besvärande fråga kvarstår ändå: varför de många stora orden och det svenska övermodet? Mitt svar är just de styrandes ambition att påverka medborgarna. Det gäller att psykologiskt bearbeta folket, så att makthavarna kan sitta i orubbat bo. Det låter sannerligen cyniskt och kanske överdrivet. Men genom det gröna och globala budskapet tillåts politikerna rättfärdiga sin linje och sin maktställning, samtidigt som dom kan peka på oroande tendenser i omvärlden.

På så vis har under senaste årtionden en ny svensk saga vuxit fram. En berättelse om det egna landet som föredöme för världen. En mer sann och brutal beskrivning är att det rör sig om ett dyrbart skrytbygge. Trots att budskapet kommer från munnar som med all kraft fördömer nationella ambitioner hos andra, går förkunnelsen ut på att förhärliga en pytteliten blågul stat i norra Europa. Alltså en ny form av nationalism. Ännu en uppsvensk variant, som finansieras av högt beskattade medborgare riket runt. Högmod går före fall, brukar man säga. Är detta kanske en riktig prognos för Sveriges framtid?

Torsten Sandström

2018-09-09

Publiceras i samverkan med Det goda samhället: http://www.detgodasamhallet.com




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post87
Next »