Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

En svensk seger för idén om Rule of Law!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 12:30:06

Distinktionen mellan olika typer av rättslig styrning, Rule of Law respektive Rule by Law, kan vara svår att förstå. Men den belyses av ett avgörande idag av Migrationsdomstolen i Malmö. Domstolen beslutar nämligen att inte tillämpa den nya omstridda lagen om ensamkommandes rätt till uppehållstillstånd för studier. Domstolen anser – liksom de höga juristerna i Lagrådet – att lagen har en alltför bristfällig utformning. Domstolen väljer alltså bort Rule by Law. Västerlandets ideal om Rule of Law ger nämligen en domstol sådan rätt. En domstol är inte en legoknekt som måste göra det fältherren bestämmer oavsett innehållet i en order. Man säger att n domstol kan vägra om man anser att det juridiska underlaget är alltför ihåligt.

Heder år de modiga domarna i Malmö, som vägrar tillämpa en regelvidrig låtsas-lagstiftning. Och några månader inför valet står regeringspartierna och c-partiet nu med skammen för de regler man, trots avstyrkande från Lagrådet, röstat igenom i Riksdagen. Dom förespråkar lagstiftningens allmakt. Man vill inte veta av någon maktdelning med domstolarna. Men idag har dom fått tji!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post68

Irrationellt svenskt mål för u-landsbistånd

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, June 30, 2018 12:05:54


Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.

Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 % av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring 5 % av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.

Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest. Dvs offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.

Målet på en procent skapar ett grundproblem, nämligen att SIDA måste göra sig av med gigantiska belopp varje år. Det säger sig själv att viktiga beslut, för att platsa inom kalenderåret, måste fattas under tidspress och att en allvarligt stor byråkrati därför måste byggas upp i Sverige och utomlands (administrationen kostar enligt SIDA själv 1,2 miljarder per år). Vi hör därför varje år talas om stora och små biståndsskandaler, som illustrerar hur pengar alltför lättvindigt destinerats till mindre genomtänkta projekt och att svenska skattepengar alltså slösats bort. Nu tror jag inte risker kan undvikas i den verksamhet vi talar om. Men det kvantitativa biståndsmålet gör med nödvändighet att förlusterna stegras.

Ett mål mätt i procent bidrar till kreativ bokföring hos SIDA. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen och framstår som en hjälp åt myndigheten att klara av sitt interna kvantitetsmål. Många lycksökare ser med förtjusning på SIDA:s stinna penningpung och vill gärna bidra till att sätta sprätt på pengarna i säcken. Regeringen har själv trixat så att SIDA:s pengar (14 miljoner kronor) ombokats för kampanjen att Sverige ska ta plats i FN:s säkerhetsråd. Stor är uppfinningsrikedomen när det gäller att formulera biståndsprojekt, som tillåter reslystna myndighetspersoner att exportera den egna verksamheten till fattiga länder i främmande kulturer. Hur man kan ska kunna mäta resultaten hos mottagarnationen blir knepigt. Jag har själv erfarenhet av juridiskt bistånd till två fakulteter i diktaturens Vietnam. Några goda idéer och kunskaper har under åren antagligen förmedlats till Hanoi och Ho Chi Minh city. Men någon omvälvning kan man inte tala om. Därför är avbränningarna säkert mycket, mycket större än framgångarna mätt i svenska kronor. Och det är nog en del av den dystra sanningen vad gäller internationellt bistånd att mätbarheten i realiteten inte ens står i fokus (vad än SIDA:s hemsida vill få oss att tro). Det är tyvärr den goda viljan som står i centrum. Mjuka droppar som antas urholka den hårda vietnamesiska stenen.

Allt svenskt givande sker idag i ett ödmjukt umgänge med mottagarländer som i många fall är odemokratiska och hårdföra mot sin befolkning. Vilka signaler ger det att SIDA år 2017 skänker Rwanda 230 miljoner kronor samtidigt som den brutala statschefen Paul Kagame sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp? Tillfrågad om detta svarar SIDA:s chef Carin Jämtin: ”Vilka val som Rwanda gör får den rwandiska regeringen stå för. Vi jobbar enligt den strategin som är beslutad”. Än en gång syns planens ekonomi. Intryck skapas av en naiv och godhjärtad givare som blivit grundlurad, men vägrar att reagera öppet mot mottagaren. Svenska staten agerar de facto tuffare mot sina egna medborgare i situationer då någon av dom fuskat till sig ett bidrag. Jag anar att synpunkter framförs av SIDA till Rwanda bakom kulisserna. Men ändå framträder en bild av svensk slapphet och slöseri.

I den globalt goda utvecklingsfas som Pinker och Rosling beskriver menar jag att det svenska biståndet måste omformas. Viktigast är en bantning genom att ett procentmål ersätts med ett nominellt avsevärt lägre kvalitetsbistånd. Ingen eftertänksam människa kan tycka att kvantiteten är central. Det är resultaten som räknas. Betänk att såväl Tysklands som Frankrikes budgetar för bistånd ligger kring 0,4 % av BNI. Med en begränsad årsbudget ökar effektiviteten allmänt sett med automatik. Och a propos effekter bör ett öppnare samtal ske med bidragstagande nationer. Det är inte ett utslag av kolonialism (”den vita mannens förtryck”) att kritisera och dra in bistånd. Felgrepp och missbruk måste alltid beivras. Det sist sagda är särskilt viktigt i tider då allt mer bistånd satsas på olika jämlikhets- och demokratiaspekter i mottagarländerna. Drömmen om det öppna samtalet bör gälla även inom biståndspolitiken.

Torsten Sandström

2018-06-30

Publicerad i samverkan med: http://www.detgodasamhallet.se







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post67

Hur sker prioriteringar i den svenska välfärden egentligen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, June 24, 2018 17:18:12



Källa: Wikibooks, Sällskapsspelet Risk


Alla vet att det i Sverige finns fattigpensionärer och sjuka som knappt får vardagens ekonomi att gå ihop. Det svenska välfärdssamhället har inte tillräckligt med pengar, svaras det. Ändå kan häromdagen en miljonersättning ges ut till en äventyrare som åkt på motorcykel till Mali och hamnat i terroristerna händer under flera år. Först har han antagligen blivit utlöst med pengar från svenska staten (UD vägrar att ge besked). Sedan skänker samhället honom en sk brottskadeersätting i miljonklassen. Vilka signaler ger detta till lycksökande svenskar som funderar på att åka utomlands på olika riskprojekt? Och hur känns det för fattigpensionären eller den långtidssjuke med pengaproblem? Man tar sig för pannan. Det verkar som det svenska välfärdssamhället går mot en infarkt…


Fortsättning följer på temat Risktagande & statlig ersättning: saxat ur SvD 2018-06-28

"Nätkränkning gav stor ersättning"

Två systrar, som har fått nakenbilder spridda på nätet, ersätts med 125 000 respektive 80 000 kronor av Brottsoffermyndigheten. Det är de högsta summorna som hittills har betalats ut efter grovt förtal i liknande fall, skriver Dagens Nyheter.

Den äldre systern var 13 år då hon 2011 via nätet inledde ett distansförhållande med en person i USA. De utväxlade nakenbilder och när förhållandet tog slut började bilderna på flickan spridas till hennes släktingar och vänner.

Den yngre systern var också 13 år då hon utsattes för ett liknande förtalsbrott. Vilka som spridit bilderna är inte känt.

Systrarna ersätts huvudsakligen för grovt förtal, en brottsrubricering Brottsoffermyndigheten har kunnat kompensera för sedan den första januari.

– Tidigare har vi inte kunnat betala ut pengar om vi inte ansett att brottet inte inneburit fridskräning också, säger Ann-Christine Lindeblad, ordförande för Nämnden för brottsskadeersättning.

TT









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post66

Den feministiska justisen prioriterar fel.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, June 21, 2018 14:50:38

Me too-rörelsen har riktat sökljuset mot enskilda kvinnors upplevelser av manligt förtryck. Många tjejer har trätt fram och gett luft åt sina smärta och frustration. Som ett resultat har Martin Timell ställts inför domstol och frikänts. Och J-C Arnault väntar på att bli prövad. Det verkar som rättvisan har sin gång och det tycker jag är bra. Många fler kända män har liksom Fredrik Virtanen rannsakats i media. Men där meddelas sannerligen inga frikännande domar. Sån´t är livet och det måste en högmedial person kanske leva med.

Jag har allmänt sett inget emot #Me too. Det är bra med en diskussion om ett ämne som har stor vikt. Män begår sexuella övergrepp. Det är allvarligt och måste påtalas. Däremot anser jag att Me too-debatten har spårat ur i och med att ingen ambition finns att försöka avgränsa vad ett övergrepp är. En våldtäkt omfattas givetvis i egenskap av brottslig handling. Sak samma rörande kladdigt tafsande. Grova kommentarer med anspelning på kön platsar också. Men många av de aktioner som i debatten nämnts som exempel på kränkningar från manligt håll hamnar i en gråzon, mellan dålig moral och yttrandefrihet. Jag tänker exv på kommentarer eller vitsar med anspelning på kvinnans kön, dvs hennes utseende, uppträdande, klädsel osv. Här måste det stå var och en fritt att bedöma om ett manligt uttalande är rätt eller fel. Den berörda tjejen måste givetvis kunna bli arg och ryta till (helst omedelbart). Men den agerande mannen måste också kunna urskulda sig och säga att det väl inte var så farligt. En klok man undviker att hamna i sådant bryderi. Men det finns förstås många korkade män (liksom det finns många dumma kvinnor). En av mina huvudinvändningar mot Me too rör alltså att övergrepp blandas med handlingar som bara är tecken på dålig moral eller dumhet.

En annan invändning är att verkliga övergrepp blandas med handlingar som bara påstås vara övergrepp. Det gäller nu distinktionen mellan faktisk kränkning å ena sidan och å den andra något som enbart av kvinnan upplevs som en kränkning. Jag tänker exv på det juridiska och mediala scenario som Me too-ledaren Cissi Wallin satt igång mot sin före detta kärlekspartner Fredrik Virtanen. År 2011 polisanmäler Wallin sin sexpartner för att ha drogat och våldtagit henne 2006. Den fem år sena polisanmälan motiverar Wallin med att det var först då hon orkade och vågade. Under tiden efter den påstådda våldtäkten har Wallin och Virtanen en tid fortsatt sin relation och utväxlat ömma brev. När det gäller våldtäkt riskerar de långa preskriptionstider som Brottsbalken ställer upp att skapa problem. Tanken med tioåriga frister är förstås att polisen ska hinna spåra upp en förövare. Att en drabbad kvinna ska ges lika lång tid att bestämma om en anmälan ska ske kan knappast vara meningen. Rimligare vore en framtida lösning med en preskription tio år efter dagen för rättskränkningen, förutsattatt anmälan skett inom kortare tid från denna tidpunkt. Kanske behövs en längre anmälningsfrist i situationer då kvinnan levt under ett permanent förtryck. Långa preskriptionstider skapar förstås stora bevisproblem. Därför blir frikännande dom naturligt nog ofta följden.

Flera år efter den för Virtanen friande domen vittnar Wallin i Me Too. Nu elva år efter själva händelsen! Enligt min mening skadar det #Me too-rörelsen att en av dess ledare, som hon själv säger, önskat ”outa” Virtanen och därför i debatten framfört den elva år gamla händelsen (som domstolen alltså tidigare inte funnit bevisad). Det intressanta är att Me too-rörelsen tycks anse att det är helt i sin ordning att blint tro på en medlems ord i stället för att distansera sig och enbart försöka diskutera faktiska övergrepp. Okej, så fungerar intresseorganisationer ofta. Men tilltron minskar till Me too, som ensidigt bygger på medlemmarnas påstådda upplevelser – i sedan länge förfluten tid – och inte på styrkta faktiska skeenden.

En tredje invändning rör en klassfråga, dvs den drabbade kvinnans sociala ställning. Me too har i grova drag samma medlemsbas som feminismens andra organisationer, dvs några procent av svenska folket. De akademiska, fria och konstnärliga yrkena dominerar, med några undantag. Det finns en kraftig förankring i intellektuella kretsar. Och en stark anknytning till karriärsträvanden hos dessa kvinnogrupper. Det är mycket allvarligt att vissa män – ett fåtal av den totala chefsgruppen – utnyttjat sin ställning och behandlat tjejer kränkande. Men det ligger en rejäl portion egen medverkan hos många av de drabbade, något som Wallins kärleksförhållande faktiskt illustrerar. Kraftigt förenklat framträder en bild av en samling kränkta lycksökare och frustrerade kvinnliga karriärister. Utanför Me too´s radar har däremot hamnat ett stort antal värre sexuella kränkningar i Sverige på senare år. Jag tänker nu på de gruppvåldtäkter som rasar över landet. Aftonbladet skriver i maj om 112 stycken (sedan 2012) och Expressen om 43 stycken (2016-17). Ann Charlotte Altstadt berättar om detta i SvD 2018-06-14. Bara 13 respektive 1 av de fall som de två tidningarna granskat har gärningsmän med svenskfödda föräldrar. Vanliga flickor och kvinnor blir alltså påhoppade och våldtas av en flock för dem obekanta invandrarkillar.

Om dessa siffror jämförs med #Me too´s vittnesmål blottas ett klassproblem. Det är naturligtvis svårt att jämföra olika typer av sexkränkningar med varandra. Alla illgärningar upprör oss som samhällsmedborgare. Men om en gradering ändå måste ske är det ingen tvekan om var min sympati ligger. Inte hos de tjejer som med öppna ögon på jobbet tagit del i ett riskfyllt spel med opålitliga män och sedan beklagar sig via Me too. Utan hos de ofta unga tjejer som helt oförskyllt skändas av mansgäng. För den senare gruppen av kvinnor finns ingen populär hashtag på internet. Inte heller någon mediastorm till deras stöd – ty brottslingarnas bakgrund är alltför politiskt känslig i vårt land. Och givetvis inte heller någon egotrippad Cissi Wallin som önskar ”outa” gärningsmännen. Dessa tjejer är verkligen övergivna. Sådant är läget i feminismens Sverige.

Torsten Sandström

2018-06-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post65

Pedagogiskt hasardspel om ungdomars framtid

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, June 19, 2018 12:24:40


Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”. Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola, som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. I min blogg tänker jag nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia.

Elevaktivt arbetssätt har sin grund i konstruktivistisk teori om lärande. Kännetecknande för detta undervisningsmönster är att det tar sin utgångspunkt i elevernas föreställningar om, och förståelse av, verkligheten eller någon aspekt av den och inte i ämnets inre logiska struktur, vilket ofta är vanligt inom ramen för mera traditionell undervisning.

Idén om denna studiemetod är inte ny. Effekten blir att fokus flyttas alltså från lärarens roll i klassrummet till elevens egen bearbetning av fakta, en process som ska bibringa den unga människan nya kunskaper. Jag tror många inser att processen framför allt är beroende dels av den faktainformation eleven ges via läraråtgärder, böcker, internet mm, dels av elevens egen förmåga att ta till sig informationen och bearbeta den. Är mängden information fyllig och av lämplig kvalitet samt anpassad till elevens intresse och förmåga är förutsättningarna för inlärning goda. Båda förutsättningarna är ganska ofta uppfyllda för studenter vid landets universitet och högskolor. Men så är inte fallet på lägre skolnivåer. Är informationen bristfällig och eleven mindre mogen eller mindre motiverad riskerar det elevgenererade lärandet att slira. I värsta fall uteblir aktiviteter hos såväl lärare som elev. Följden blir givetvis att elever från studieovana hemmiljöer drabbas hårt. Dom saknar den hjälp många barn får från sina välutbildade föräldrar.

Den elevaktiva pedagogiken kan förefalla lockande. En kritisk och analyserande elevattityd till fakta är nämligen många lärares och föräldrars dröm. Men duktiga lärare och intresserade föräldrar har en god bild av sina ungdomars mognad och förmåga att själva söka, kritiskt analysera och välja väg genom ett snårigt material. Dom vet också att fria studier kräver ordnade förhållanden och disciplin hos eleverna. Och när dom märker att eleverna inte klarar av de prov som baseras på konstruktiv teori blir dom arga och besvikna på skolan. Ofta tvingas föräldrarna lösa de analyserande problem som eleven tilldelats. Och många mammor och pappor har svårt att ge den hjälp som behövs. Man känner inte igen problemen.

Varför har detta inlärningsfientliga system inplanterats i den svenska skolan? Det hjälper inte att svara att syftet med kritisk analys av ett delvis självvalt material är gott. Ideal är en sak. Verkligheten måste ändå vara styrande. Och här ger PISA negativa besked. Vem eller vilka är ansvariga för detta stolliga program med så allvarliga konsekvenser för elevernas inlärning av kunskaper och deras framtid i arbetslivet?

Ytterst ansvariga är förstås politikerna, som fastställt de planinstrument som gäller för skolan. Men dom är normalt inga experter på hur kunskaper bäst inhämtas. Därför lyssnar dom, som sagt, på forskningen. Och nu kommer politiken in i bilden. Man lyssnar på dom forskare som lovar lösningar som bäst passar in i rådande politiska ideal. Så växer drömmar fram. Elev och lärare ska ges frihet i skolsalen. Och kritiska studier låter så skönt. Vem vill inte att det egna barnet ska lära sig analysera jobbiga problem. Och om en professor säger att resultatet i slutändan blir ökade kunskaper måste man väl satsa på denna pedagogs visdom. Låt vara att man tycker att idéerna verkar luftiga. Pedagogik väljs alltså inte efter det sunda förnuftet, utan efter en politisk drömplan om hur barn ska bibringas kunnande. Och så leder läroplanerna skolbarnen ut på ett gungfly. Vem kan vänta sig att ungdomarna ska få en positiv bild av sina studier?

Svensk skola är förmodligen världens mest genomreglerade. Jag tror att sydkoreaner – med barn som i PISA visar goda studieresultat – skulle förvånas över de tjocka regelluntor som skapats i vårt land för skolan. Vem bär ansvaret för Skolverket, Skolinspektionen och allt vad dom heter? Än en gång hamnar politikerna i skottgluggen. Dom som har format den svenska skolmodell som inte fungerar särskilt bra. Men dom är inte ensamt ansvariga. I den korporativa modellen för styrning av myndighetsverige deltar fackföreningar, arbetsgivare och andra intresseorganisationer av många slag. Här möter vi en viktig grupp av svenska politruker. Vad har dom att göra med inlärning av kunskaper i skolan? Lärarnas fackliga krav rörande löner och arbetstider är en sak. Detta ska förstås fack och arbetsgivare sköta. Men en helt annan sak är skolverksamhetens innehåll. Misstroget undrar jag om fackliga krav finns bakom det elevaktiva lärandet. Läraren flyttas nämligen från en krävande roll som berättare i katedern till den mer flummiga och behagliga funktionen som handledare av fria elever.

Mer makt åt rektorerna och lärarpersonalen i skolan. Jag vet att många duktiga lärare struntar i det nya systemet. Dom fortsätter som föreläsare och kontrollörer av de faktakunskaper, som den nya pedagogiken avskyr. Heder åt dessa kloka och modiga föredömen! Samtidigt måste jag uttrycka ilska över de grupper som nyss nämnts, som med goda syften – utan att analysera verkligheten – verkställt en skolpolitik som skadar den svenska ungdomen. Dom måste alla ta sin hand från skolan! Nya politiska krafter måste städa upp! Och lärdomen är: lita inte blint på all pedagogisk forskning. Tänk själv! Fram för faktakunskap i skolan!

Torsten Sandström

2018-06-19

Publiceras i samverkan med Detgodasamhället: http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post64

Löfven styr ett korporativt Sverige.

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, June 18, 2018 17:53:57

Bild: Slideshare.net

Idén med parlamentarismen är att staten, dvs den lagstiftande församlingen och regeringen, ska ledas av den politiska grupp som samlar starkast politiskt stöd (i val till parlamentet). Den dömande statsmakten ska vara självständig från alla andra intressen än juridiken själv. Detsamma gäller i viss mån statens myndigheter. Ministrarna tillåts nämligen inte styra deras verksamheter. Men inom de ramar som lagstiftningen pekar ut ges regeringen rätt att utrusta myndigheterna med kompetent ledning och ge dem direktiv. Tanken är dock att valet ska ske på objektiva eller sakliga grunder och inte efter påtryckning från olika intressegrupper. I en demokrati ska den offentliga makten stå fri från ovidkommande hänsyn. Politikernas ansvar ska också tydliggöras. Samtidigt ska privata intressen odlas i frihet från statsapparaten. Fascister och nazister markerar en historisk hotbild.

Dagens Sverige lever tyvärr inte upp till den demokratiska idealbilden! För det första består regeringens ledamöter till mycket stor del av personer som varit anställda i olika fackföreningar. Individerna tillhör förvisso s-partiet, det enskilt största i parlamentet, men inte en majoritetsgruppering. Vidare finansieras s-partiet oblygt av LO. När regeringschefen och en stor del av hans ministrar rekryterats från fackliga organisationer kommer dessa särintressen att styra den del av statsapparaten som regeringen utgör. Det är lika dåligt som om den verkställande politiska makten ligger i näringslivets, militärens, domstolarnas eller andra intressegruppers händer.

För det andra är regeringens myndigheter impregnerade av korporativa intressen. Man kan säga att detta är kärnan i det som brukar kallas ”Den svenska modellen”. Fackpampar och näringslivschefer sitter på rad i ämbetsverkens styrelser, i ledningen för landets universitet och högskolor och i nästan varenda av landets flera hundra andra statliga myndigheter. Här sker alltså kontinuerligt en rubbning av idén om att statsapparaten ska stå fri från särintressen. Man kan dystert konstatera att den svenska idén verkar vara att hundratals styrelseledamöter ska leda verksamheten i landets myndigheter i kraft av ledamotens koppling till en viss korporation.

För det tredje är den dömande makten inte helt självständig i vårt land. Jag tänker nu inte bara på existensen av ett antal specialdomstolar (och nämnder) där personer från olika särintressen utsetts in som ledamöter (via lagstöd). Utan även på att valet av domare emellanåt sker med hänsyn till ett ärintresse och inte efter juridisk förtjänst och skicklighet. Det är ingen hemlighet att höga domare ibland – lyckligtvis inte alls konsekvent – utses med hänsyn till politisk åskådning eller vänskapsbindning. En spindel i socialdemokratins nätverk för främjande av ”korrekt” personval är Sten Heckscher. Han har själv genom gediget fotarbete inom parti, departement och ämbetsverk lyckats svinga sig upp till posten som ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. En karriär som väl illustrerar det moderna domstolssverige.

Staten ska inte styras genom korporationer! Sveriges framtid är beroende av att korporationernas makt begränsas. Det är grundlagar, myndighetsplaner och statliga direktiv som ska vara det offentligas ledstjärnor – inte vad som bestämts bakom intresseorganisationernas stänga dörrar med hänsyn till deras taktiska behov. Det är klart att kloka beslutsfattare måste lyssna på vad intresseorganisationer skriver och säger. Men personer med särintressen ska inte tillåtas fatta beslut för statens räkning. Ut med dom från myndigheternas styrelser! Granska ”Den svenska modellen” i fogarna!

Torsten Sandström

2018-06-18





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post63

EU – ett snabbygge som riskerar rasa samman

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, June 06, 2018 12:15:30
Samverkan mellan nationer över gränser är något gott. Det skapar förståelse, fredlig utveckling och ökad affärsverksamhet. Därför är EU något i grunden bra. En välgörande effekt av det senaste världskriget. Den naturliga arvtagaren till EEC och EFTA. Men…


Problemet är att unionen vuxit fram för snabbt. Redan från början blev den en p-plats för politiker av andrasorteringen. Dom av prima kvalitet, A-laget, skötte nationernas viktiga politiska liv. B-laget måste därför flytta till Bryssel och därifrån försöka sätta sig i respekt. Detta har skett genom att man först byggt en jätteadministration med en kolossal budget. Och sedan har man strävat efter att snabbt bygga en jätteunion med övernationella mål, dvs EU. Allt har skett i stor hast (relativt sett) och under tryck från multinationella företag och lobbyister. Det bestämmande A-laget har samtyckt. Därefter har B-laget sett till att öka medlemskretsen så att snart nästan alla Europas nationer är med. A-laget har gett det godkännande som krävs, ibland motvilligt då man insett att många nyanlända medlemmar har problem med såväl demokrati som korruption. Sedan har B-laget för säkerhets skulle låtit bygga två parlamentspalats, ett i Bryssel och ett i Strasbourg. Tanken har varit att skapa en låtsasbild av EU-demokrati, trots att det inte är parlamentet som bestämmer slutligt. Och A-laget har än en gång skrivit under. B-laget har slutligen – med samtycke från nationernas ledningar – skapat en gemensam valuta. Detta har som alla vet inte gått så bra. I dagarna talar man om ännu en kris för euron pga en folkligt proteststorm i Italien.

Under EU:s resa har å andra sidan en hel del gott uträttats. Genom EU-stöd till sydeuropas bönder och infrastruktur har (framför allt den tyska) industrin vuxit sig stark. Viktigt är också att en juridisk samverkan satts på plats mellan EU:s medlemsnationer. Enligt min åsikt har flertalet av EU:s rättsliga direktivvarit av godo och tvingat de nationella parlamenten till att ändra den egna lagstiftningen för att skapa ungefärlig rättsenhetlighet inom unionen (baksidan är klåfingriga detaljbestämmelser). Reglering genom sådana direktiv är något bra. Medaljens baksida är de alltfler rättsliga förordningarsom B-laget drivit igenom med support från sina nationella A-lagschefer. En förordning får det man kallar direkt effekt. Den gäller som lagstiftning i varje medlemsnation. Detta låter kanske effektivt och bra. Men det ger utrymme för de federala (överstatliga) drömmer som är B-lagets drivkraft. Förordningen formas nämligen inte som en svensk lag, enligt det språk och mönster vi är vana vid. Nej, här släppts B-lagsbyråkratin loss. Och då blir det många ord, massor av paragrafer (artiklar på EU-språk) och nya begrepp som alltså direkt (utan ändring) måste skrivas in i vår lagbok och tillämpas av våra domstolar.

Jag skriver detta i en tid då B-laget med stöd från sina nationella bossar lyckats sätta en sådan förordning, GDPR, i kraft. Vi hade förr en svensk personuppgiftslag, PUL, med några dussin paragrafer på pregnant juristsvenska. Nu har vi en EU-förordning på 80 sidor (!), fullproppad med B-lagsjuristernas brysselkokta regler och formuleringar. En hyfsad tränad svensk normaljurist kan knappast förstå texten till GDPR. Jag anser att B-laget nu nått vägs ände i sin juridiska regleringsiver. Varför i hela friden har man inte valt en lösning genom direktiv? I så fall hade svenska jurister snabbt kunna lägga till ett antal paragrafer till PUL (och kanske ta bort några). Och Sverige hade fått en hanterlig lösning på en viktig fråga. Snabbare, tydligare och billigare. Och framför allt en lösning som funkar för småföretag och liknande aktörer som är mindre hot i sammanhanget (och som lobbyisterna för övrigt struntar i).

Vi kan nu själva bedöma det sist sagda, med våra mejlboxar och brevlådor fulla med GDPR-meddelanden. GDPR har i ett europaperspektiv kostat många, många miljarder kronor. Bortkastade pengar, i stort sett, som jag ser det. En förklaring är B-lagets nonchalanta strävan efter överstatlighet. En annan är att A-laget står för kostnaderna genom uttag av skatt från den egna nationens medborgare. B-laget har nämligen inga egna pengar, utan måste salta sina äskanden för att driva sina högkostnadsprojekt.

Jag menar att GDPR blixbelyser dilemmat med EU som snabbygge. I sin hybris framstår B-laget i Bryssel (med sin stora administration och sitt parlament) som en europeisk gökunge. B-lagets agenda är federal och vettlöst expansiv. Man har snart blivit av med den främsta kritikern, Storbritannien. Men det tycks som EU inget lärt av alla kriser. Man vill utvidga EU-huset, ”ju större desto bättre” tycks devisen vara. Nu ska budgethålet efter engelsmännen fyllas genom insatser av bla svenska skattebetalare. Haussade framtidsvisioner om en samordnad invandringspolitik i Europa riskerar nu att stranda på ovilja från Polen, Ungern mfl, dvs nationer som B-laget lockat in i sitt stora hastbygge genom löften om rundhänta EU-bidrag.

Jag har redan sagt att tanken om europeisk samverkan rörande handel, juridik och ekonomi är något mycket gott. Men det Europas folk fått är i stället en hydra, som varken löser viktiga problem eller skapar fridfulla samtal, utan parasiterar på medlemsnationernas bekostnad. En ineffektiv pratmaskin med en överdimensionerad beslutsapparat som kostar miljardtals euros. Jag har svårt att se hur Europa ska kunna hänga med i konkurrensen med världens andra nationer med en sådan – planekonomi-liknande – union som ballast.

Mycket talar för att ett nytt ”EU light” måste skapas (eventuellt vid sidan om en federal eurogrupp). Bort med parlamentet! Skär ned administrationen! Slopa federalismen! Jaga bort den svåra korruptionen! Slopa nationell reglering genom EU-förordningar! Öka i stället takten med samordning via direktiv som implementeras i svensk lag genom vår egen riksdag! Och bjud slutligen England – parlamentarismens vagga och demokratins väktare under de senaste storkrigen – tillbaks till gemenskapen! Om de nationella parlamenten återfår muskler (och pengar) som man överlämnat till B-laget i Bryssel ges Europa en rimligare chans att blomstra. Framtida konflikter och kriser är svåra att undvika. Men nu är EU en muskelfattig riddare med en sorglig skepnad. B-laget är en verklig krisfaktor. Utan eget ansvar.

Demokrati byggs sakta, med eftertanke och tålamod. Ett nytt Europa skapas inte ovanifrån, utan nedifrån. Det är de olika nationernas folk som ska bestämma färdriktning och takt. Lyssna på folket och lita inte på B-laget!

Torsten Sandström

2018-06-07

A propos det som sades om Nixon: skulle du köpa en begagnad bil av denne man från skatteparadiset Luxemburg?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post62

Begränsa de multinationella företagens maktsfär!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, June 01, 2018 15:45:38

I en känd dom från US Supreme Court 1933 liknar domaren Brandeis de nordamerikanska storbolagen med Frankensteins monster. Som juridiska personer, skapade genom lagstiftning, styr jätteföretagen en stor del av människornas vardag, från privatliv, via arbetsliv till gemenskapen i samhället. Börskraschen 1929 och dess verkningar talade för en kritisk udd mot de anonyma krafter som från fjärran styrde människornas sociala liv. Till bilden hör att den unga sovjetstaten försökte plocka poäng genom förstatligade företag och en planerad ekonomi, lösningar som beskrevs som ideala, men i själva verket visade sig vara katastrofala med hänsyn till frihet, ekonomi, miljö och varuutbud. I Europa kritiserades kapitalet från såväl yttersta vänstern som från extremhögerhåll. Nazister och fascister önskade tygla bolagen genom tvångssamverkan.

Den statsbärande svenska socialdemokratin har alltid haft en kluven inställning till privatföretagen. Man har stått med ett ben i socialiseringslägret och med det andra i en typ av korporativ samverkan med de största kapitalägarna. Resultatet har blivit en allmän misstro mot privata företag, en tendens som ännu syns i debatten om exv privat hälsovård (där vårdföretag silas, medan gigantiska offentligt betalda läkemedelsköp sväljs). Följden har blivit att den svenska befolkningen varken vet ut eller in. Och att ta ställning rörande företagandet är inte så enkelt.

På senare årtionden tycks en omsvängning har skett inom den svenska opinionen till kapitalets fördel. Förklaringen är komplex. En orsak är de globala industriföretagens stora ekonomiska framgångar (som gjort vissa pensions- och börssparare förmögna relativt sett). En annan är storbankernas (och finansföretagens) grepp om individernas vardag, via bostadslån, betalning av räkningar och kontokort. En tredje är boomen rörande IT och mobiltelefoner, ett fenomen som i grunden förändrat våra liv från morgon till kväll. Och en viktig fjärde är att människorna inte längre ser sig som utsugna av det privata kapitalet, som betalar justa löner och har en arbetsmiljö av toppklass (normalt mycket bättre än den offentliga sektorns). Allt detta har i sin tur medfört att s-partiet tvingats sluta tala om förtryckta arbetare. I stället satsar partiet nu på fattiga människor i tredje världen, på EU, på FN och på en liberal invandringspolitik. Satsningen på en global världspolitik har välkomnats av ett alltmer centraliserat storkapital, som passat på att ta för sig i det utrymme som uppstått genom frånvaron av en kritisk opinion. Utvecklingen visar sammantaget att den sk arbetarrörelsen har förlorat greppet om det svenska folket. Vi iakttar nu dess politiska svanesång. Den avspeglas för övrigt redan i s-loggan med den krossade tomaten...

Resultatet av Sveriges och västvärldens styrning mot globala ideal har dock skapat nya problem. I vårt land brottas vi framför allt med en stor våg av invandring, som satt skolor, polis, bostadsföretag och inte minst bidragsbetalande myndigheter (dvs skattebetalarna) under press. Den kritiska debatten har också närmat sig det internationella kapitalet. Facebook mfl anklagas för att sälja data rörande individerna och att tränga sig in i medborgarnas privatliv med reklam och vinklad politisk propaganda. Flera pensionsbolag har fört ut småspararnas pengar till höga chefers egna konton utomlands (i ALLRA har en s-märkt före detta justitieminister och advokat varit ledamot i styrelsen). Vidare får svenska krigsmaterialföretag regeringshjälp att kränga vapen världen runt via mutor och andra oegentligheter. Och sist, men inte minst, har industrisamhället i grunden förändrats via marknadens och kapitalets logik. Okej, produktionen har ökat och många varor blivit bättre och billigare. Men till priset av industrinedläggningar, utflyttning och arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, lågutbildade och nyanlända.

Hittills har Sverige i stort sett klarat av att kapsla in de negativa effekterna av globaliseringen. Vi har bla haft ett tungt bidragsartilleri att sätta in. Och massmedia har hjälpt till att dölja klyftorna. Sverige har därför hittills lyckats bättre än vad som skett i USA. Men den nutida uppkopplade (och icke-tidningsläsande) svensken bör vara lika politiskt rörlig som Trumps anhängare. Därför talar som sagt det mesta för att s-partiet går mot ett nederlag i höstens val. Men frågan är om övriga partier kan enas om ett bättre svar på medborgarnas oro över en utveckling som till stor del styrs av anonyma krafter från privata internationella bolag. Problemet är att någon större grad av nytänkande inte syns hos oppositionen.

Jag tror att det internationella kapitalet måste utsättas för mycket större politisk och juridisk press. Storbolagens skatter måste öka. EU måste gå i bräschen för internationella avtal om beskattning som inte gör att företagen kan shoppa lägsta skattenivå efter egna önskningar. Dom globala vinnarna måste betala för sig. Stora mediejättar måste underkastas strikta uppförandekoder med tuffa påföljder. Visselblåsare ska skyddas. Krafttag måste tas mot korruptionen. USA ska inte tillåtas själv utforma tvångsregler mot utländska företag utanför USA:s gränser. Maximal frihandel ska gälla på sunda villkor. Det är viktigt att dom breda folklagren får se de fördelar av globaliseringen som politikerna talar om. Därför måste skatterna sänkas för vanliga människor och för småföretagare.

Lika viktig är att en tydlig rågång dras mellan politikerna och kapitalägarnas maktsfärer. Politikerna måste se över sitt eget hus. Enbart låga medlemsavgifter från privatpersoner (och lagfästa statsbidrag) till politiska partier ska tillåtas! Ingen gröning ska tillåtas gå direkt från skolbänken till tunga politiska uppdrag! Dessutom måste uppdragen tidsbegränsas! Politikernas pensioner och andra fallskärmar ska sänkas så att cirkulation främjas! Viktigt är att korporativa kontakter inom bostadspolitik, krigsmateriel och försvar, arbetsmarknad mm absolut måste förbjudas! Lobbyingföretagens aktionsfrihet måste också begränsas (fd ministrar ska ha lång karantän)! Vidare ska arbetsgivare- och fackliga organisationer enbart syssla med löne- och arbetsvillkor (inte med rikspolitik)! Annars ska dom betala företagsskatt, liksom lobbyister.

Mina förslag är som syns mycket långgående och rättsligt komplexa. Men med en mer frimodig och öppen politisk debatt kanske det går. Som jag ser saken gäller det att plantera frihetliga blommor, taggiga törnen, i de vidgade sprickor som visas i det svenska samhällets politiska betong.

Torsten Sandström

2018-06-01







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post61
« PreviousNext »