Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Sveriges 349 lagmissbrukare.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Sun, March 04, 2018 17:04:04

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§


Vi lever i ett komplext samhälle. Det krävs en stor mängd lagregler och framför allt avtal för att hålla det samman. Men när detta är sagt måste också slås fast att det förekommer ett omfattande lagmissbruk i Sverige. Riksdagens ledamöter har nämligen en stor övertro på möjligheten att via lagregler styra samhället. Dessutom har man en vilja att visa framfötterna via nya regler i stil med ”titta vad vi gjort, vi inför en ny lag, allt ordnar sig”. Ju fler nya lagbestämmelser desto enklare tror man dessutom att det är att bli omvald.

Nu är det inte bara enskilda ledamöter i riksdagen som bär skulden. Dom är för övrigt ofta inte insatta i hur rättssystemet funkar, utan tror att varje regel skapar ordning och att ännu en ny lag väl inte kan skada. Landets regering bär huvudansvaret. Ifrån departementen flödar nya paragrafer. Här skrivs en samtyckeslag, trots att bristande samtycke redan leder till brottet våldtäkt. Här vill man göra den mångordiga barnkonventionen till lag, trots att den oklara texten råkar i konflikt med åtskilliga andra lagbestämmelser. Högkvarteret, Rosenbad, framstår som ett maskinrum där temperaturen är hög. Där blinkar lampor, signaler tjuter, det dras i spakar och nya lagar produceras på ett löpande band. Ett vanligt svenskt industriföretag måste tänka på dom som ska använda de produkter som tillverkas. Men detta gäller inte på Rosenbad. Här dras det vilt i spakarna och trycks på knapparna, hej och hå!

En otålig läsare undrar nog: okej, men vad är problemet med lagmissbruk? Vad är skadan? Och riksdagens ledamöter måste väl sysselsättas! Men den som funderar ett slag och ser sig omkring i samhället upptäcker snabbt en rad problem som beror just på lagmissbuk. Här tänker jag bara peka på två sådana samhällssektorer: rättsapparaten och skolan.

Det är enkelt att förstå att varje ny regel på något vis belastar polis, åklagare, advokater och domare. Man måste ju sätta sig in i bestämmelsen. Bara det stora flödet av ny lagstiftning medför i sig ett informationsproblem. För detta är rättsapparatens olika funktionärer normalt väl rustade via förnuft, utbildning och erfarenhet. Men mängden av nya lagregler gör hanteringen alltmer komplicerad och trög, liksom sediment i en stor flod alltmer hotar att täppa till flödet. Detta syns tydligast för polis och åklagare, som först och tämligen snabbt ska hantera alla dessa nya regler. Ett exempel rör det svenska EU-inträdet. Tusentals nya normer har öppnat landets gränser och skapat en ny rörlighet av människor och varor. Jag är för fri handel och reglerad in- och utflytt, två fenomen som verkligen skapar välfärd. Men det är ju ingen tvekan om att den brottslighet som normalt följer i spåren av fri rörlighet, myntets baksida så att säga, medfört stora påfrestningar för polis och åklagare, som först ska hantera lagstiftarens önskningar.

Ett annat exempel är att det med nya lagar också ofta följer krav på prioriteringar, som gör att polis, åklagare och domstolar måste ge ett ärende förtur, med resultat att en del andra rättsfrågor hamnar längre ned i ärendeordningen. Till denna grupp hör lagstiftarnas i och för sig begripliga intresse för alla frågor som rör barn, brott mot kvinnor (exv klanrelaterat våld), sexuella minoriteters ställning, nyanländas rättigheter osv. Resultatet blir alltså att vissa ärenden eller brott nedprioriteras, något som nästan alla boende i landet fått erfara då inbrott och stölder i stor utsträckning inte längre utreds av polisen (anmälda brott läggs i huvudsak ned). Och tusentals ton av stöldgods försvinner ut över landets gränser till skurkar som gnuggar händerna över svenskarnas godtrogenhet.

När det gäller nya lagregler för skolan går lagstiftarna sannerligen i spinn. Varje ledamot i riksdagen tror sig vara kallad. Och han eller hon lutar sig gärna mot universitetens forskare med samma politiska åskådning som ledamoten själv har. Alltså rullar bandet i Rosenbads maskinrum särskilt snabbt och nya lagar väller ut. Regelsystemet för skolor och universitet fyller tjocka böcker. Jag skulle tro att vi har världens mest lagreglerade skolor och universitet. Och vad har resultatet blivit? Är Sveriges skolor bäst i världen? Nej. Toppar våra universitet rankinglistorna? Nej. Sanningen är att vår nation inte ens är främst i Norden. Vi halkar efter.

Vad är förklaringen till det svenska dilemmat? Det är inte bara en fråga om antalet paragrafer som produceras per dag, även om regeltillväxten stämmer till eftertanke. En viktigare orsak är enligt min mening en barnslig övertro på lagstiftning och en vårdslös reflex att skriva regler så fort ett problem konstateras (”vi måste se över regelverket”). Men huvudförklaringen är en bristande tilltro till de enskilda individernas förmåga att själva lösa livets många detaljfrågor. Låt polisen själv prioritera vilka ärenden som ska anses som allvarliga! Låt tullverket stoppa lastbilar fulla av stöldgods! Låt lärare och rektorer själva bestämma i saker som dom förr klarat av! Och framför allt, låt vanliga människor slippa lagregler som dom inte behöver!

Även om det låter fånigt är det dags för ett regelmoratorium, i stil med idén om att för varje ny paragraf måste en gammal strykas. Men skämt åsido, den rimligaste åtgärden tycks vara att riksdagens partier tar sig samman och begränsar tillväxten av lagar till situationer där ett trängande behov finns. Målet bör alltså vara att stoppa klåfingrigheten att stifta lag. Men för detta krävs en pragmatisk samhällsattityd och tillit till andra. Stora visioner i all ära, men de riskerar att föda missbruk. Det gäller därför att låta det sunda förnuftet få större svängrum. Och eftertanken. Varför fungerar egentligen skolorna i Singapore och Finland bättre än hos oss? Jo, där tror man på tydliga krav. Där prioriteras ordning. Där belönas framgång med goda betyg. Och där jobbar forskarna med studier av arbetet i klassrummet – inte med politiskt anknutna teorier om att kunskap ska inhämtas genom fria självstudier eller om att betyg gör det svårt för elever att hänga med. För att hamna rätt räcker det med eftertanke, förnuft och en vilja att se sanningen i vitögat, utan att drabbas av politiska illusioner. Målsättningen bör vara att endast undantagsvis lösa problem med lagstiftning.

Torsten Sandström

2018-03-04



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post39

Regeringen vill skapa främmande lagregler i byggnadsbranschen!

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Mon, February 26, 2018 09:47:41

I en färsk remiss till lagrådet ger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en golden handshake till LO inför valrörelsen 2018. Hon föreslår att huvud- och mellanentreprenörer i byggbranschen ska svara för löner till anställda hos en underentreprenör. Lagen tar inte bara sikte på obetalda löner, utan också på situationer då facket påstår att man inte kan nå den arbetsgivare som ska betala lönen. Detta är piskan bakom lagen om entreprenörsansvar. Sedan kommer moroten. En byggentreprenör som är bundet av ett kollektivavtal med central arbetstagarorganisation (läs LO-förbund) slipper löneansvar för en extern juridisk persons löneskulder.

Den föreslagna lagstiftningen är en nyskapelse i svensk förmögenhetsrätt. I affärslivet hyllas entreprenadkontraktet, som en viktig och smidig avtalstyp. Själva finessen med en entreprenad är en ansvarsfördelning via delegation av arbete nedåt, för ett effektivare utnyttjande av mänskliga och materiella resurser. Själva tanken är decentralisering, självständiga underentreprenörer och begränsning av ansvaret på varje nivå i kontraktskedjan. Förhoppningen är lägre byggkostnader. Avtalstypen omsätter många miljarder kronor årligen. Och sysselsätter tiotusentals anställda. Utan att låta göra en rejäl rättslig utredning (bara en departementspromemoria) skjuter nu regeringen från höften och önskar förändra det civilrättsliga ansvaret i grunden för tusentals företagare.

Det rör sig om en form av ansvarsgenombrott mot – eller snarare tvångsborgen från – överordnat företag i en kedja av entreprenader. Även om huvudentreprenören högst upp inte ens i detalj vet vilket (av många) företag som utför arbete på mellan eller basnivå riskerar alltså överordnat företag – förutsatt att lagen godtas av riksdagen – att tvingas stå för lönekrav från anställda i bolag längre ned i kedjan. De stora byggnadsföretagen med många hundratals anställda har förstås kollektivavtal och slipper tvångslagen. Det är tusentals små svenska entreprenörsföretag som lagen drabbar. Och många utländska entreprenörer.

I lagen föreslås alltså att särregler införs enbart för vissa företag inom samma bransch. Civilrättsliga regler om ett företags ansvar för egna åtaganden utvidgas till att även omfatta ett ansvar för en tredje mans förpliktelser, dvs för ett subjekt som riskerar att vara okänt för företaget ifråga. Frågan är därför hur lagförslaget överensstämmer med den svenska Regeringsformen, som i 2 kap föreskriver:

Näringsfrihet

17 § Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

En näringsfrihet är enligt min mening inte förenlig med betalningsansvar för underlåtenhet hos subjekt som näringsidkaren inte själv styr över. Inte heller med en plikt att sluta avtal med visst subjekt för att få driva näring under samma ansvar som andra företag. Det mindre företag som valt att inte teckna kollektivavtal påläggs ekonomiska bördor (för andras anställda) som de kollektivavtalsbundna storföretagen slipper. Av rättspraxis att döma förekommer inte något lönesmiteri att tala om. Solventa företag betalar regelmässigt, om än ibland till lägre nivåer än riksavtalen föreskriver. Men lönerna är lagliga. Det finns med andra ord inget allmänt intresse bakom den föreslagna regleringen. Det rör sig bara om ett intresse från LO om ett utvidgat inflytande över byggmarknaden. Den föreslagna lagen avser att ge LO och förbunden en form av monopolställning när det gäller bestämma vem som ska bära ett löneansvar. Hotet om ett legalt löneansvar ska locka fler småföretag att teckna kollektivavtal med LO-förbunden, för att på detta vis undgå ansvar.

För övervältring av löneansvar på en överordnad entreprenör räcker det med att ansvarig arbetsgivare inte betalar. Om inte den närmast överordnade entreprenören betalar görs huvudentreprenören löneansvarig. Här räcker det för ansvar med ett påstående från centralt fack att man inte kan nå den närmast överordnade entreprenören. Löneansvarets omfattning och räckvidd blir med andra ord oklart. Idén bakom en entreprenad är som nämnts att företag på varje nivå ska agera självständigt. Huvudentreprenören vet därför ofta inte med vem eller på vilka villkor som avtal träffats på varje lägre nivå. Men löneansvaret riskerar ändå att slå till.

Någon säger kanske att lagförslaget harmonierar med befintliga lagregler om statlig lönegaranti vid konkurs. Detta stämmer inte. Att staten garanterar lön i sådana fall är en rimlig offentlig välfärdssatsning. Det löneansvar jag nu talar om drabbar däremot utomstående privata subjekt. Pengakrav övervältras nämligen på företag som inte själva är löneansvariga och de tvingas alltså genom lagstiftningen att åse att egen förmögenhet tas i anspråk för annans räkning. Förslaget får därför verkningar som påminner om expropriation, jfr än en gång Regeringsformen, nu 2:15. De föreslagna reglerna stämmer även dåligt med s-regeringens egen argumentation rörande lagstiftning på arbetsmarknaden. I diskussionen om särskilda lagbestämda löneregler för nyanlända har regeringen påstått att normer av detta slag strider mot ”den svenska modellen”. Mantrat har varit att staten inte ska sköta lönebildningen. Men nu planeras en lagstiftning om löneansvar för tredje man i byggnadsbranschen. Till saken hör att tanken bakom det nya systemet är att sätta press på småarbetsgivare att sluta hängavtal med LO-förbundens centrala kollektivavtal. Att högre byggkostnader riskerar bli följden är också värt att påpeka, inte minst för en regering som påstår sig värna om landets många bostadssökande.

Lagförslaget är alltså på flera vis en främmande juridisk fågel i svensk förmögenhetsrätt. Bestämmelserna framstår som ett beställningsverk från LO-sidan. Reglerna avser uppenbart att gynna vissa rättssubjekt, dvs LO-förbunden som har riksavtal. Konkurrerande fack har nämligen inte rätt att utfärda frikort från ansvar till en entreprenör som man sluter kollektivavtal med. Allmänna rättsgrundsatser kräver att en lag ska vara allmän och inte ta sikte på en viss person eller visst rättssubjekt. Med hänvisning till ”den svenska modellen” fortsätter ändå s-regeringen att på arbetsrättens område favorisera juridiska enheter inom den egna rörelsen.

Att en arbetsmarknadsminister, som är fd riksdagsledamot från vpk, inte har respekt för svenska rättsprinciper går kanske att förstå. Men att regeringen avser att agera regelvidrigt är överraskande. Men inte om man vet att s-partiet får 30 miljoner i partistöd från LO-sidan inför valet 2018 (trots att medlemsmajoriteten inom LO röstar på andra partier). Nu visar regeringen genom den föreslagna lagen att gåvor kräver gengåvor. Enligt min mening är detta en form av politisk korruption.

Slutligen. Man kan säga att grunden för det moderna svenska industrisamhället lades vid mitten av 1800-talet. Då infördes bla näringsfrihet och ståndsriksdagen gick i graven. Därefter har landets expanderande välfärd byggt på den avtalsfrihet och parlamentarism som blev följden. Men under senare årtionden syns tydliga tecken på att en ny typ av skråsystem är under uppbyggnad. Nu ska LO:s och medlemsförbundens avtalsställning cementeras vad gäller löner och arbetsvillkor. Politiska block av betong tillåts med andra ord styra och ställa i viktiga rättsfrågor. Det verkar vara dags för en ny svensk frihetskamp. Nu mot den vänsterrörelse som motverkar ett sunt fungerande näringsliv.

Det finns alltså flera skäl för att lagstiftningen bör stoppas av riksdagen.


Torsten Sandström

Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

Publicerat 2018-02-26 på http://www.anti-pk-bloggen.se/

Byggnads styrelse behöver minsann inte gå med mössan i hand för att få som man vill!

Foto:Pressbild.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post37

Ansvaret för problem du utsätts för.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Tue, December 19, 2017 15:46:12

Hopplöst omodernt är Bibelns budskap om att den som drabbas av en oförrätt ska vända andra kinden till och gå vidare. Luthers tolkning är att lämna överheten ifred i det jordiska livet – förtryckaren tänks få sitt straff i himlen. Bit ihop och ta smällen är alltså kristendomens svar när det gäller angrepp utifrån.

Men personliga problem, små som stora av den typ som vi nästan alla ställs inför då och då, hanteras i det nutida svenska samhället enligt en motsatt modell: förneka ansvar och skyll på någon annan. Jag tror att den moderna övervältringen av ansvar sammanhänger med en beteendevetenskaplig vulgarisering. Psykologer och sociologer säger att människan styrs genom osynliga trådar från överordnade strukturer. Hon saknar alltså en fri vilja. Ansvaret för personliga tillkortakommanden finns att söka på en högre samhällsnivå. Inte hos den enskilde. Även om strukturtänkandet är en rimlig delförklaring har följden blivit en flummig och delvis skadlig ideologi.

Spårar en person ur och drabbas av elände är det givetvis mänskligt att inte lägga sten på börda. Därför är vita lögner okej, dvs tröstande besked till den olycklige. Det rör sig om medmänsklighet. Sjukdom och en hel del personligt elände styr han eller hon ju inte över. Jag tänker nu på problemorsaker som rör vår kropp och själ, dvs vår biologiska mekanism. Det är inte detta som jag nu vill tala om. Jag kommer inte heller att tala om personer som utsatt för brott. Här är förövaren ansvarig. Till dennes ansvar återkommer jag emellertid snart.

Men hur är det med sociala problem i stil med strul i familjen, i skolan, på jobbet eller i kriminalitetens värld? Den gängse svenska reaktionen är som sagt att anklaga samhället för små och större händelser av detta slag. Det finns alltid någon rektor, socialchef, polis, arbetsgivare eller annan som bort agera så att personen som råkat i klistret själv slipper bära ansvar. Och ofta finns det förstås ett mer eller mindre näraliggande orsakssamband mellan strulet och passivitet hos en person i omgivningen. Frågan är om en sådan övervältring av ansvar från olycksfågeln är bra. Någon gång kanske, blir mitt svar. Men inte på det rutinartade vis som sker i den svenska politikens och mediernas värld av idag.

Om vi börjar inom familjen är det uppenbart att en rutinmässig ansvarsfrihet för barnen är dysfunktionell. Barn i skolåldern måste lära sig att ta ansvar. Och framför allt måste deras föräldrar först hamna i skottgluggen om barnet agerar fel. Det är på detta basplan som ett samhälle bygger duktiga medborgare för framtiden. Därför är fasta tillrättavisningar till barnen den givna startpunkten. Och om något ändå går snett bör föräldrarna få sig en skrapa innan ansvaret lastas på skolan, polisen, marodörer på internet mfl, såsom ofta sker idag. Okej att dagens dubbelarbetande föräldrar är stressande. Men fritiden har ändå ökat kraftigt totalt sett under den senaste hundra åren.

När det gäller problem i skolan med bus, mobbing och framför allt svaga resultat är det uppenbart att lärare, skolledning och politiskt etablissemang bär en tung börda för utvecklingen. Men även den enskilda eleven har möjlighet att påverka sin situation. Bakom bus eller trakasserier finns alltid en individ (låt vara att strukturerna från ovan kan vara besvärliga). Och vad undermåliga skolresultat beträffar är det enligt min mening förödande att ständigt peka ut någon annan som ansvarig än eleven själv. Den som inte får lära sig att kämpa får en dålig start i livet. Dörren till det stora svenska utanförskap öppnas.

Problem och övervältring av ansvar sker även på arbetsplatsen. Jag medger att många arbetsmiljöer är krävande såväl fysiskt som psykiskt. Men det måste ha varit värre förr i tiden. Då var det verkligen fråga om tungt arbete, slitna lemmar, långa arbetstider och stress. Många slogs ut och blev utblottade i gårdagens samhälle, som funkade utan ett skyddande välfärdsnät. Nu har människorna blivit mer bortskämda eller krävande (vad gäller andras uppträdande). Och den som inte förmår jobba förklarar det med utmattning, att man gått in i väggen (motsatsen till att gå i kaklet!) eller en rad kroppsliga sjukdomsdiagnoser. Den som undrar om inte låga löner och goda sjukförsäkringsvillkor spelar in säger något något verkligt inkorrekt. Fy vilket misstänkliggörande!

Slutligen ges personer som hamnat i brottets värld en möjlig friskrivning från ansvar. Jag ser nu att jag skrivit att individen ”hamnat” där, såsom styrd av osynliga krafter från ovan. Och visst ligger det mycket i att samhällsomgivningen har ett samband med kriminalitet, dvs det sociala arv, som Skå-Jonsson en gång i tiden myntade. Antagligen har även genetiska faktorer betydelse på så vis att att vissa personer saknar spärrar mot impulshandlingar och hänsynslöst beteende (DNA mönstret har ställts om). Men ändå är det nödvändigt att brottslingen tvingas själv bära sitt ansvar (och inte så enkelt ta betäckning bakom en uppsjö välvilliga normer om socialt arv eller lagregler om generöst val av påföljd). Inte blir det väl enklare för denne att återvända till ett laglydigt beteende genom att politiker och media välvilligt försöker finna förklaringar i fattigdom, tristess, dåliga skolresultat mm. Faktiskt legitimerar den svenska övervältringen av ansvar att många personer blir kvar på brottets bana. Ju mer det personliga ansvaret begränsas eller mildras desto mindre avskräckande blir det att fortsätta ett liv i kriminalitet.

Min slutsats är att den typiskt svenska välviljan är en form av godtrogenhet. Naivitet är inte bra för ett samhälle, som gång efter annan bjuds på problem av olika slag genom att individer friskrivs från ansvar. Inte heller är övervältringen bra för den enskilde, som pga ansvarsfriheten riskerar att hamna i en negativ spiral. Tydliga krav är alltid god pedagogik, inom familj, skola, jobb och den undre världen. Jag menar nu inte kadaverdisciplin (som är kontraproduktiv). Bra bilder finns att hämta från sportens samtalsmönster (inte dom jämmerliga sportjournalisternas). Idrottsfolket tar smällar utan att så värst mycket skylla på andra. ”Jag var inte tillräckligt bra.” ”Vi ska ge järnet!” Människor växer nämligen med en svår uppgift. Kamp är bättre för såväl individ som organisation än tveksamma bortförklaringar.

Torsten Sandström

2017-12-19





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post20

Ett nytt språk som för oss vilse.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Fri, December 01, 2017 16:46:57

Alla språk förändras. Människornas egna val gör att nya ord och uttryck växer fram. Detta är naturligt. Tänk om alla idag skulle tala som Sven Jerring gjorde på på 1950-talet!

Att staten och dess eliter försöker påverka språket är antagligen inte heller något nytt. Moderna begrepp dyker ständigt upp i lagstiftning eller tar plats i det offentliga samtalet. Och på sikt kanske i vardagsspråket. Frikyrkor och arbetarrörelse är bara två exempel. Dom ger en ungefärlig bild av vad som avses ske. Men att kyrkorna faktiskt skulle vara fria eller rörelsens ledas av arbetare är det inte så många som tror. Det som förr kallades invandrar- eller hemspråk kallas idag modersmål. Jag skriver alltså nu inte på mitt modersmål. Städare kallas nuförtiden lokalvårdare eller komfortoperatörer (inom statsägda SJ). Och butiksbiträden blir Sales Advisors. De nya begreppen är missvisande, men bottnar i en form av välvilja. Därför måste vi kanske leva med nyord av dessa slag.

Under de senaste 50 åren har den svenska eliten lanserat ännu en manipulativ språkform. Ord och uttryck som avsiktligt är falska tas allt oftare i bruk. Rötterna finns enligt min mening i den svenska socialdemokratins desperation. S-rörelsen har sedan 1900-talet början inte bara lovat förändring utan också genomfört omfattande reformer. Men efter många år med goda (s)kördar tar under årtiondena efter 1960 det idémässiga ut(s)ädet slut. Chefsideologen Olof Palme lanserar i ett tal 1964 slagordet ”politik är att vilja” (en bok med samma titel utkom 1968):

Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.

Jag tror att detta är en vändpunkt i s-partiets historia. Det centrala är viljan, inte de verkliga effekterna, dvs de möjliga resultaten. Fram tonar en idé om marknadsföring av det sköna. Det gäller att lova. Men om löftena förverkligas är en annan sak.

Ett praktexempel på Palmes förvandlingskonst är den sk Medbestämmandelagen från 1976. Flera korrekta jurister i hans omgivning menade att den nya författningen skulle heta något i stil med ”lag om kollektivavtal och förhandlingar”. Men Palmes vilja gick mycket längre. Och så fick lagen ett namn som ger sken av demokrati i arbetslivet. Sanningen är att arbetsgivarens makt inte minskade något genom lagens regler om primära förhandlingar (innan arbetsgivaren beslutade det hon från början önskat).

Liknande trick har blivit allt vanligare i politikens värld. Elitens drömmar styr deras ordval. Och följden blir att medborgarna luras ett tag tills dom inser hur fältet ligger. Ett exempel är ordet ”nolltolerans”. Att tala om nolltolerans mot dödfall i trafiken har blivit rutin. Ambitionen är förstås god. Men den gör våld på verkligheten där vi vet att trafikdöd är den bistra sanningen för överskådlig framtid. Ett sentida ord på politikers och lagstiftares läppar är ”säkerställa”. Nya regler i skolan ska säkerställa både det ena och det andra. Föreskrifter om finansiell rapportering ska säkerställa att övertramp inte sker. Osv. Läsaren inser att regler faktiskt inte kan förhindra överträdelser. Möjligtvis minska. Det rör sig alltså om en ambition som borde formuleras som just en avsikt att förhindra eller begränsa. Men i Palmes efterföljd vill politikerna att verkligheten ska se skönare ut. Alla vet att regler inte med automatik styr människors handlingar.

Jag menar att nyorden har en tydlig koppling till PK-läran. Kärnan där är just att vilja väl. Altruismen tar så att säga över sanningen. Jag menar att utvecklingen är problematisk särskilt då det rör viktiga samhällsfrågor, såsom juridikens ord. Ett ofta använt ord från politikernas talarstolar är ”ansvar”. Ett påstått tungt ansvar blir motiveringen till deras egna vidlyftiga arvoden och fallskärmar. Men även detta ord sprider falska förställningar i dagens kravlösa Sverige. Utkrävandet av ansvar kortsluts nämligen av altruism och den politiska elitens egna intressen. Det är nödvändigt att ansvarsregler måste kopplas till något ont, dvs till påföljder. Och här har det svenska PK-samhället fullständigt gått vilse. Varje dag hör vi byråkrater som gjort allvarliga misstag säga: ”vi måste se över regelverket”. Men jobben får dom ändå behålla (och andra sanktioner blir inte heller aktuella). En landstingschef i Stockholm skriver ett rekorddyrt avtal om upphandling av sjukvårdsmateriel, men blir ändå kvar på sin välavlönade position. Ett kommunalråd i staden med samma namn avgår självmant pga sexuella övergrepp mot kvinnor i underordnad ställning på jobbet, men förefaller trots detta kunna utlösa en avtalsfallskärm på 5 miljoner kronor.

Juridik och politik får inte bli en lek med ord. Rätten är till för att styra människor för samhällets bästa. Ordvalet måste dämpas och formas med realism. Och hårda påföljder måste tyvärr utmätas i grava fall. Juridiken erbjuder idag väl avvägda lösningar som är rimligt effektiva. Men med obalanserade ideal för ögonen (i stil med politik är att vilja) är risken stor att den som felar tar hem spelet och Sverige går vilse. Förvisso är ett stort mått av medmänsklighet nödvändigt. Men det är ändå samhällets resultat som räknas. Jag vill slutligen påminna om Deng Xioaping´s kritik mot en politisk vänster som kört av vägen, ned i slagordens dike: det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor.

Torsten Sandström
2017-12-01

http//:www.anti-pk-bloggen.se

En svensk politisk elit vässar klorna….





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post18

Skatteparadisen, juridiken och moralen.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Mon, November 06, 2017 23:17:32



Sverige är ett förunderligt land. Men ändå konsekvent. Debatten följer en gemensam linje år efter år. "Det är häftigt att betala skatt" säger en numera avsatt PK-profet (dagen efter att hon ertappats med kreditkortet i syltburken). Hursomhelst är det politiskt korrekt att betala skatt. Motsatsen gäller försök att minimera skattekostnaden. Nu gäller det Leif Östling som lämnat kvar stora slantar utomlands för att minska sin skatt i Sverige på sikt.

Ingen har ännu påstått att Östlings placeringar är i strid mot svensk lag. I så fall är det inte längre en juridisk diskussion som vi för. Det förefaller lagligt att göra som Östling gjort.

Alltså rör rabaldret kring Östling hans moral. Jag kan själv inte förstå hur han orkar lägga ned tid på att trixa med pengarna så att skatteuttaget minimeras. Eller? Vid närmare eftertanke sysslar kanske såväl jag som du med liknande verksamhet, om än i mycket mindre skala.

Alltså rör rabaldret inte heller att Östlings skatteplanering är omoraliskt, utan de stora belopp som Östling tjänat utomlands och tillåts förfoga över med lägre skatteuttag. Och visst är summorna skyhöga, men ingen vet hur skatteutfallet egentligen blir för Östling i slutändan. Om man jämför med en vanlig arbetare eller tjänsteman så är det ändå enkelt att förstå att människor blir indignerade. Särskilt om man uttalar sig så stolligt som Östling gjort på teve.

Nu dyker en undran upp om rabaldret kring Östling i själva verket är politiskt styrd. Om man lyssnar på LO:s ordförande K-P Thorwaldsson är det lätt att tro detta. Hans uttalanden i fallet tyder på det, för övrigt håller det han säger samma låga nivå som Östlings.

Om jag tillåts fortsätta denna moraliska diskussion ytterligare ett steg så undrar jag hur den socialdemokratiska eliten deklarerar sina inkomster i liknande fall. Jag tänker närmast på två socialdemokrater med helgonstatus, Margot Wallström och Jan Eliasson. Dom har båda också jobbat utomlands under ett antal år (på offentliga uppdrag med löner som skattebetalarna indirekt har betalat via EU respektive FN). Hur har dessa löner beskattats? Enligt paradisiska regler jämfört med svensk skatterätt? Eller har dom båda låtit sina toppersättningar beskattas som inkomster i Sverige? Vad vet jag?

Någon säger: kan man verkligen jämföra Wallström och Eliasson med Östling? Okej, beloppen som socialdemokratins två koryféer dragit in är sannolikt avsevärt lägre än Östlings (dock skyhöga jämfört med genomsnittsväljarens inkomst). Men å andra sidan är dom båda två stora moralister på den svenska och internationella arenan. Man kan nästan säga att dom är oegennyttans främsta apostlar inom s-partiet. Altruist kan däremot inte Östling kalla sig. Tvärtom kommer han från en position där man tyvärr inte förväntar sig något mer än vanlig egoism.

Så vad ska man tycka? Vågar jag sticka ut hakan och undra om det trots allt inte är moraliskt bättre att vara genuint girig, än påstått osjälvisk?

Torsten Sandström

2017-11-05






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post11

Principer för likhet: hur lika är vi människor egentligen?

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Sat, November 04, 2017 18:02:10

Jag ska nu diskutera ett ämne som är känsligt pga det höga tonläge och de dimridåer som PK-läran använder sig av. Politiker och media förkunnar nämligen dag efter dag ”att människor har lika värde.” Jag tror nästan alla utan närmare funderingar skriver under. Men är uttalandet verkligen sant i vetenskaplig mening. Utan att vara skolad i filosofi vill jag försöka kort utreda om och hur mänsklig likhet kan bestämmas. Jag diskuterar därför fyra olika principer som besvarar frågan om vi är lika. Det finns säkert fler angreppsätt.

Är människor lika socialt sett?

Detta problem är enklast att klara av. Sedan urminnes tider har olika sociala skikt funnits i alla samhällen. I Sverige finns rika, fattiga samt människor med en ekonomi mitt emellan. Vissa människor har omfattande utbildning, dom flesta är bra skolade, medan ganska många halkar efter. Om man fortsätter på denna väg ser man skillnader i språk, boende, hälsa, religion, kultur mm. Existensen av olikheter av detta slag kan inte förnekas. Dom är ett faktum. Ingen lagstiftning förbjuder dom. Givetvis får var och en tycka illa om sociala skillnader (såsom PK-läran förkunnar). Och många, många juridiska normer syftar följaktligen till att upphäva – eller begränsa effekterna – av en social skiktning.

Är människor lika i biologisk mening?

Problemet är något mer svårhanterligt. Men modern forskning om människans gener/DNA-system hjälper oss fram till ett svar. Människans DNA är som bekant delvis gemensamt med andra biologiska varelser. Men homo sapiens gener är delvis unika, exv på så sätt att enbart människor kan avla barn tillsammans. Trots denna unicitet finns det smärre DNA-skillnader mellan olika grupper av människor, något som syns i hudfärg, hårfärg, längd, muskelsystem, ögonform, tålighet avseende intag av födoämnen mm. Tidigare sågs dessa etniska gruppskillnader som ”raser”, ett ord som makter i historien (kolonisatörer, nazister mfl) allvarligt missbrukat. Men även vissa etniska grupper vill gärna själva markera en egen gemenskap, såsom gruppen judar inom staten Israel, där även araber är medborgare. Jfr även samer, inuiter och stammar av indianer i exv Nordamerika. På så vis balanserar etnicitet mellan biologi och (social/religiös) kulturgemenskap, men lutar enligt min mening i grunden åt gen/DNA-hållet.

En skillnad som däremot inte kan från kännas en biologisk kärna är människans kön, med skillnader i kroppsliga organ, hormoner mm. Olika sexuella preferenser utesluter inte att biologiska skillnader finns mellan människor, även om PK-lärans feministiska gren påstår att det enbart rör sig om sociala differenser. Här talas således om att människan ”väljer” sitt kön. Att detta emellanåt sker medför dock inte att biologiska skillnader mellan män och kvinnor upphör. Enligt min mening resulterar biologin hos mannen och kvinnan att det blir enklare för oss att förstå varför män i ett mångtusenårigt biologiskt perspektiv tenderar att bete sig aggressivt och kvinnor omvårdande.

Har människor lika juridiska rättigheter?

Här kan ganska klara besked ges. Det svenska ståndssamhället ville se människor som olika, såsom tillhörande grupper med skilda funktioner och olika rätt i samhället. Övergången till en marknadsekonomi under 1800-talet innebar därför en revolution. Alla män ansågs ha lika rätt att ingå avtal. Men kvinnor hölls länge utanför. I starten var dock politisk rösträtt inte lika ens för alla män, utan graderades pga ekonomisk ställning. Idag är det bara barn som inte ges lika rätt som andra samhällsmedlemmar att sluta avtal eller rösta. Och från full rösträtt i Sverige undantas förstås utlänningar.

Som redan antytts finns en vattendelare mellan offentliga rättigheter och privata. Mot det offentliga Sverige har alla myndiga svenska medborgare samma juridiska rättigheter. Utlänningars ställning är däremot prekär. Detta avspeglas i grundlagen, 2 kap Regeringsformen (RF), se om RF och utlänningslagen i min blogg av den 26 oktober 2017.

Privata rättigheter knyts antingen till kontrakt eller till status. Att endast en svensk eller utländsk avtalspart har rätt till avtalsprestationen ifråga – och inte en utomstående – är tämligen självklart. Lika tydligt är att den som har status av förälder eller arvinge har rättigheter, som inte tillkommer personer med annan ställning. Slutsatsen blir således att man inte alls kan säga att alla människor i Sverige har samma juridiska rätt.

Har människor lika värde i moralisk mening?

Nu blir det riktigt knepigt. Enligt PK-lärans katekes är svaret givet: alla människor har lika värde. Mot bakgrund av vad jag nyss skrivit måste PK-svaret baseras på en moralisk princip, och inte rätt i någon av de betydelser som nyss nämnts. Som moralisk utsaga är PK:s lösning sympatisk. Jag skulle dock själv hellre säga att lika värde är en rimlig presumtion, dvs något som gäller om inte annat kan påvisas.

Läsaren undrar: vad menar du? Jag menar att det finns ett antal mer eller mindre självklara situationer då jag inte godtar principen om personers lika värde. Att jag har juridisk rätt att sluta avtal med den jag önskar är en del av den kontraktsrätt som nyss nämnts (så argumentet saknar bärkraft här). Men även i vänskapsrelationer måste var och en själv tillåtas bestämma vem man vill umgås med. Jag kan som privat individ vägra att ha med X att göra på grund av att jag tycker att X är osympatisk, en tråkmåns, ofta blir full, har dålig andedräkt osv. Jag måste alltså ibland tillåtas ställa en persons värde mot en annans av odramatiska subjektiva skäl. Är personen en brottsling, som gjort mig eller annan illa, framstår min subjektiva ståndpunkt som moraliskt berättigad, anser jag. Däremot inte om skälen innebär en diskriminering av X (märk att inget lagförbud gäller i privata relationer).

Ett annat exempel rör en båtolycka, som jag hamnar i. Jag måste välja vem jag först ska rädda från drunkning: ett barn eller en åldring (en grupp som författaren själv tillhör). Enligt min mening är det uppenbart att barnet har större värde i denna situation. Den som tänker efter förstår att vårdpersonal ganska ofta ställs inför liknande val.

Isolerad är principen om allas rätt enkel och god. Men i intressekonflikter mellan personer och grupper funkar den således sämre. Tänk exv på en kvinna från ett slitet svensk bostadsområde i kris. Hon har sina barn i en skola där kunskapsnivån är låg, hälften talar inte svenska och miljön är allmänt stökig. Nu kommer en politiker från ett välmående villaområde en bit bort och säger: principen om allas rätt innebär att du måste säga ja till att ytterligare flyende barn placeras i dina barns skola. Måste vår trötta kvinna svara ja?

Slutsats.

I sin påstådda godhet blandar PK-läran bort korten. Allas lika värde framstår som en självklarhet. Men det är i verkligheten en PK-slogan. Om denna isoleras som ett moraliskt påstående ställer jag, som framgått, i normalfallet upp. Men i intressekonflikter funkar den dåligt. Den understöder PK-elitens krav mot redan utsatta grupper (ungefär som kyrkans bud förr krävde lydnad, tålamod och uppoffring). Dessutom riskerar PK-katekesen att blanda samman alla andra rättighetsperspektiv som nämnts ovan. Och där är bilden att stora olikheter de facto gäller mellan olika personers ställning.

Men min huvudsakliga invändning är att PK genom dogmatiska uttalanden hindrar och kväver en saklig diskussion. Låt motståndaren komma till tals. Lyssna även på kritiker av olika slag. Även om dom kanske är dumskallar, så bör dom behandlas som lika värda att samtala med.

Torsten Sandström

2017-10-28





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post7

Juridik, moral och dubbelmoral.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Fri, November 03, 2017 16:39:26

En viktig tankelinje i PK-läran är medmänsklighet, altruism. En annan är parollen om kamp för individer som är utsatta (se under Om PK). Man kan därför säga att folkrättsliga regler om human rights har blivit en av flera förebilder, tillsammans med normer om flyktingar, asyl, barns rätt, diskriminering mm. Inte sällan läser man texter där normer av detta slag helt enkelt framstår som svensk lag. Alltså som rättsregler som du och jag måste följa. Jag har på SR 1 hört en forskare från Malmö högskola, i ett svar till intervjuande journalist vid en diskussion om barns rätt (i en viss fråga), säga: ”tycker inte du att det måste vara en mänsklig rättighet?” Det något impulsiva svaret tyder på att forskaren menade att var och en avgör vad som är Human rights. Så må det vara i moralens värld. Men om man talar om ”rättigheter” så tvingas man fundera över juridiskt genomförbara åtgärder. Till saken hör att personen ifråga sysslade med moralforskning (där gränsen mellan vetenskap, dvs kunskap eller sanning, och tyckande ofta är flytande). För en allmänhet som dagligen invaggas i PK-lärans moral om de svagas rätt till skydd blir balansgången mellan å ena sidan lag och å andra sidan etik svår att ta ställning till. Alla som anser sig ha problem framstår som skyddsbehövande (innehavare av rättigheter) enligt PK:s vackra normer. Den svenska rättsordningen har en annan uppfattning om vem som lagligen ska ges skydd.

Mot denna bakgrund är det viktigt att i denna blogg försöka visa på hur gränsen mellan juridik (rätt) och folkrätt dras. Vad är tvingande rätt som du måste underkasta dig? Och vad är moral, dvs beteenden som du i princip själv drar gränsen kring? Var och en får förstås tycka vad hon själv vill när det gäller att dra gränsen mellan gott och ont. Men man blandar bort korten om ett moralpåstående framställs som tvingande lag, vilket ganska ofta händer i den mediala diskussionen. Jag förstår att den juridiskt oinvigde kanske har svårt att hänga med. Men några rättsliga konstateranden blir nödvändiga.

Moralen för drömmarnas land, PK.

Under några decennier har den svenska socialdemokratins valresultat stegvis gått nedåt. Dom förstår att de gamla klasskampsinspirerade slagorden inte längre går hem. Väljarna har det numera för bra och ser sig inte längre som utnyttjade löneslavar. Man är mer bekymrade över skattetrycket än arbetsgivaren. Därför har socialdemokratin satsat på en ny förkunnelse. Man predikar Sverige som världssamvete, ett föregångsland, som med sina 10 miljoner invånare vill vara en humanitär stormakt. Sverige ska från FN-skrapan i New York till bushen i Afrika tala om för världen hur den ska styras så att alla på sikt får leva under det välsignade tillstånd som gäller i vårt land. Den nya s-ideologin är liksom klasskampens paroller svart-vit: världens fattiga och utsatta måste organisera sig mot sina utländska herrar. För detta betalar de svenska skattebetalarna omkring 40 miljarder per år (ungefär lika mycket som försvaret eller rättsväsendet kostar).

Det som är intressant är att vänstern lyckats finna en ideologisk nisch, som konkurrerat ut de kristna värden som stora delar av borgerligheten dittills odlat. Hos yngre väljare går sympati med svältande barn givetvis lättare hem än förkunnelsen om Jesu´ liv. Allianspartierna har snabbt växlat in på spåret och anslutit sig till tanken om Sverige som den humanitära stormakten. Numera propagerar hela det politiska etablissemanget stöd till utsatta jorden runt. Sverige måste gå i täten och visa att nationen tar folkrättsliga konventioner om flyktingars rätt på allvar. Många väljare håller med, andra tycker att politikerna tar till för stora ord. Här kommer Sveriges nya evangelium bra till pass: PK-läran. Den vänder sig till oss alla och säger att du måste, du ska tänka solidariskt.

Svält i Afrika och krig i Mellanöstern sätter miljoner av flyende i rörelse. Europas nationer vrider sig i våndor. Lågkonjunktur och eurokris spär på problemen. Men Sveriges alliansregering är ståndaktig. I ett valtal 2014 uppmanar statsministern folket: ”öppna era hjärtan”. Den nya statsministern i s-regeringen samma år lovar gång efter annan att aldrig avvika från skyddet för dom på flykt. Kören av politiker stämmer in: vi måste fullfölja våra folkrättsliga åtaganden. Köerna av flyende blir länge och längre. De flyende hör löftena från norra Europas andliga stormakt. Men majoriteten svenskar tvekar inför massinvandring. Opinionssiffrorna för SD stegras. Med PK som vapen angriper den politiska eliten personer som inte vill anpassa sig. SD kallas fascistiskt. I massmedia hånas SD för att partiet inte ställer upp för de flyendes rätt till skydd.

Den juridiska verkligheten.

Typiskt för juridiken, eller rätten, är att motstående intressen regleras. Sällan medför krav från en grupp att denna ges rätt att fullständigt ta hem spelet. I allmänhet ges motsidan vissa befogenheter. Ganska ofta lindas lösningarna in i ett moln av ord, som tycks innebära att någon grupp får något, som den alls inte får (jurister är nästan lika bra som politiker på att vränga orden). Juridiken försöker alltså utjämna motsättningarna mellan grupper av personer i samhället . Därför blir rätten ett system för kompromisser. Men ändå föreskriver rätten hårda fakta. Ytterst (genom domstols avgörande) finns det en enda korrekt lösning. Här syns skillnaden mot moral, som förvisso kan följa ett visst mönster (såsom PK-normerna), men i slutändan låter var och en bestämma vad som är ont respektive gott. Att juridik och moral måste hållas isär är därför självklart. Det gamla talesättet gäller ännu: Domaren ska följa lagen, men själv får du tycka vad du vill.

Nu några ord om den svenska rätten.

Folkrätt och lagstiftning. Inom folkrätten regleras avtal, sk konventioner, mellan olika stater. Följaktligen binds i sådana fall enbart den avtalsslutande staten gentemot andra stater som anslutit sig. En konvention som Sverige anslutit sig till behöver du och jag således inte följa om vi inte vill. Om PK-läran vill hävda att du och jag har en plikt att godta normen ifråga är detta en lögn.

En något annan sak är om konventionen ifråga upphöjs till svensk lag. Då måste vi noga läsa vad lagen själv säger om verkningarna och vad som sägs i lagens motiv. Europakonventionen om mänskliga rättigheter från 1950 har år 1994 blivit svensk lag (SFS 1994:1219). Men lagtexten säger bara att konventionen ska gälla som lag här i landet. Alltså inget om att jag och du måste lyda. Tanken är nämligen att den nya lagen måste respekteras av svenska staten och dess myndigheter. HD säger i en dom från 2007 (Ö 4869-069.

Däremot inne- håller konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter; än mindre föreskriver konventionen att enskilda kan vara skyldiga just att betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen, även om konventionen utgör svensk lag

En svensk domstol måste med andra ord följa konventionen i tvister som berör det offentligas relation. Effekten blir att du och jag kan kräva att domstol respekterar konventionen ifall vi råkar i klammeri med en myndighet. Men du kan inte kräva av mig att jag följer konventionen ifall jag inte vill.

Just nu pågår en diskussion om Barnkonventionen ska upphöjas till svensk lag. Ett lagförslag är ännu inte antaget. Kritiken mot dess lösliga regler har varit hård från en rad juridiska instanser (många myndigheter med PK-uppdrag är dock för!). Om lagen antas blir effekten densamma som rörande Europakonventionen. Staten förbinder sig att respektera konventionen. Och domstolarna måste följa den i tvister som dom dömer. Men reglerna får alltså ingen direktverkan mellan barn och föräldrar, utan först om en myndighet för talan mot en förälder för ett barns bästa.

I grundlagen, dvs 2 kap i den svenska Regeringsformen (RF), finns regler om grundläggande fri och rättigheter. Här tals om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kroppslig integritet och rörlighet, skydd mot diskriminering, äganderätt mm. Reglerna har som utgångpunkt att den offentliga makten måste respektera dem när stat eller myndighet vill komma åt dig och mig. Din och min relation ligger så att säga utanför RF. Jag kan följaktligen inte kräva av en tidning att en artikel jag skrivit måste publiceras med hänvisning till opinionsfriheten i 2 kap 1 §. Även här måste du från fall till fall läsa om RF:s närmare verkan.

Om man rätt ska förstå den begränsade verkan som RF har mot eller mellan privatpersoner måste man inse att en allmän lag däremot direkt kan reglera din och min relation. Skyddet mot diskriminering i 2 kap 2-13 §§ RF gäller som sagt endast i förhållandet till det offentliga. Men i allmän lag kan jag göras skyldig att låt bli att diskriminera dig. Sådana förbudsbestämmelser finns i diskrimineringslagen (SFS 2008:567). Lagen vill bla motverka diskriminering pga exv kön, könsöverskridande identitet, sexuell läggning, etniskt tillhörighet, trosuppfattning, funktionsnedsättning eller ålder. Märk att lagen enbart gäller för arbetssökande, anställda, restaurangbesökare, affärskunder, fackföreningsmedlemmar och i några andra kontraktsförhållanden. En kränkande åtgärd mot enskild är i sådana fall ogiltig och förövaren drabbas av skadestånd. Inte heller denna lag har således fullständig direktverkan mot landets medborgare. Inom familj, vänkrets och andra subjekt – dvs utanför lagens tillämpningsområde (se vad som nyss sagts) – saknar lagen verkan.

Vi ser alltså hur regelsystemen lagrar sig på varandra. Det finns mer att säga. Lagen innehåller nämligen ett antal brott som kan tillämpas på visst slag av diskriminering. Dessa regler kan tillämpas i relationen mellan dig och mig ifall jag agerar kränkare. Brottet hets mot folkgrupp omfattar en hel grupp av olika kränkningar, inte bara etniskt ursprung och liknande, utan även trosbekännelse eller sexuellt läggning. För att jag ska straffas måste (normalt en åklagare) styrka att jag muntligen eller i skrift spritt missaktning för din grupptillhöriget, 18:8 Brottsbalken. Liknande regler har slagits fast mot den affärsidkare eller restaurangägare som diskriminerar någon, 18:9 Brottsbalken. Reglerna i Brottsbalken och diskrimineringslagen innehåller alltså förbud mot mellanmänskliga kränkningar och får på så vis en bredare och mer direkt verkan än Europakonventionen som närmast förutsätter att en domare eller annan offentlig tjänsteman låtit bli att ta hänsyn till konventionens uppsättning av Human rights eller dess diskrimineringsförbud.

Utlännings rätt. Hur är det då med invandrares och flyktingars rättigheter i Sverige? Dvs personer som brukar sammanfattas som utlänningar. Först bör påpekas att 2:25 RF gör vissa undantag när det gäller utländska medborgares friheter och rättigheter, på så vis att inskränkningar i utlännings skydd kan ske genom lagstiftning. Från fall till fall måste man alltså undersöka vilket skydd en utländsk medborgare har i RF. I motiven till utlänningslagen (SFS 2005:716) ges en allmän bild av regelsystemet (som dock nyanserats genom Sveriges EU- medlemskap):

En ovillkorlig rätt att vistas i riket och att här vinna sin utkomst tillkommer endast svensk medborgare. Utlänning kan icke, vare sig enligt svensk lag eller internationellt erkända rättsregler, göra anspråk på att i dessa hänseenden vara likställd med svensk medborgare. Häri ligger alltså en principiell skillnad mellan medborgarskap och utlännings rättsställning, en skillnad som icke kan avlägsnas utan att dessa begrepp får en ändrad innebörd. Å andra sidan bör det finnas en legal reglering av utlännings möjligheter att uppehålla sig här i riket, varigenom det stadgas rättsliga garantier mot godtycklig behandling och i största möjliga utsträckning ges en tryggad ställning också för utlänning. Det är utlänningslagstiftningens uppgift att skapa ett sådant rättsskydd.

Beträffande EU-medborgare gäller som klar huvudregel att diskriminering i förhållande till svenska subjekt inte tillåts. Detta följer av Sveriges avtal med EU och direkt verkande EU-regler. Men när det gäller andra utländska medborgare är det viktigt att inse att konventioner om flyktingar och asyl som den svenska staten anslutit sig till inte ger utlänningen något skydd mot svenska privatpersoner eller företag – skyddet sätter som framgått ovan endast press mot staten och myndigheterna. (Märk dock att de två system mot diskriminering – i allmän lag – som nyss nämnts kan ge skydd åt en utlänning här i landet, förutsatt att han eller hon befinner sig i en sådan situation som lagen anger.)

EU-medborgare. En person från EU-land har ”uppehållsrätt” i Sverige tills vidare om han eller hon är anställd, företagare eller studerande – efter 5 år blir uppehållsrätten permanent, se 3a kap utlänningslagen. Däremot gäller för arbetssökande med anhöriga uppehållsrätt endast under 3 månader. Och om det blir ett jobb under tiden rullar uppehållsrätten i praktiken tills vidare, som nyss nämnts. Men om ingen anställning blir av måste personen/personerna ifråga lämna Sverige. Sannolikt är det tillåtet att återvända till Sverige för fortsatt sökande av arbete, varvid ny uppehållsrätt gäller under 3 månader. Den pågående diskussionen om tiggeri här i landet aktualiserar frågan om EU-rätten verkligen innebär att en uppehållsrätt i Sverige gång efter annan kan förnyas för en person som de facto inte söker arbete utan bedriver tiggeri (med korta avbrott i hemlandet omkring var tredje månad). Tanken om skydd för arbetssökande tar enligt 3 a kap 3 § utlänningslagen sikte på den EU-medborgare som ”har en verklig möjlighet att få en anställning”. Enligt min mening förefaller ett system med upprepade in- och utresor innebära ett kringgående av EU-rättsliga regler och utlänningslagens 3 kap. I stället för en diskussion om lagstiftning mot tiggeri vore det rimligare att svenska myndigheter inskrider mot att EU-rätten sätts ur spel på ett så flagrant vis som idag sker på gator och torg i vårt land. Syftet med EU har aldrig varit att skydda tiggeri.

Andra utländska medborgare. Icke-EU-medborgare måste söka ”uppehållstillstånd”, 3-4 kap utlänningslagen. Reglerna är liksom för EU-medborgare snåriga. Den som är flykting, dvs förföljd i sitt hemland har rätt till sådant tillstånd. Att ses som flykting är en prioriterad status. Förutsättningen är att personen känner ”välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp” pga situationen i sitt hemland. Det finns även andra grupper som värnas i utlänningslagen. Dvs personer med alternativa skyddsbehov, varför lagen ger grunder för uppehållstillstånd med anknytning till förhållanden i hemlandet såsom dödstraff, tortyr, ursinningslöst våld, krig, miljökatastrofer i hemlandet. Tillståndet kan beviljas tillfälligt, under tre år, eller permanent.

Den som saknar tillstånd ska lämna landet. Ytterst genomförs detta mot den enskildes vilja. Den som saknar rätt att vistats i landet har dock rätt till hälso- och sjukvård. Detta genom särskild lag, SFS 2013:407. Lagen omfattar inte EU-medborgare som är arbetssökande. Reglerna kan förefalla ologiska och i strid mot utlänningslagen. Det är dock praktiskt svårt att hindra sjukvårdspersonal från att utföra humanitärt arbete.

Regeringen Löfven har 2016 efter en spektakulär omvändning infört en ”tillfällig” speciallagstiftning (SFS 2016:752) som medför att enbart kortare tillfälliga uppehållstillstånd ska utfärdas för såväl flyktingar som andra med alternativa skyddsbehov. Ett tidsbegränsat tillstånd får inte vara kortare än ett år.

Juridiken tar över drömmarnas moral.

Även om regeringens omvändning 2016 måste ses som uppseendeväckande är ändringar i utlänningslagen till följd av flyktingkriser inte ovanliga. Under senare årtionden har nämligen en mer fri invandring ersatts av begränsande reglering – och tvärtom. Ibland har frihetstanken varit så stor att bara själva ordet kvotering varit förbjudet i den politiska debatten, men därefter har Sveriges gränser ändå slutits till. Som jag nyss nämnt är detta inte så underligt. Genom juridiken försöker lagstiftaren balansera konflikter i samhället. Skapar ökande invandring ekonomiska och sociala påfrestningar måste dessa överbryggas genom nya regler. Då tvingas moraliska värden ge vika.

Det nya och märkvärdiga är frontalkollisionen mellan PK-moralen och den rättsliga verkligheten. Den humanitära stormakten Sveriges uppumpade ballong punkteras plötsligt. I halsen fastnar de stora orden om Nationen (den lilla med stort N) som slavisk fullföljer sina folkrättsliga åtaganden. Plötsligt blir riskerna med ett högt tonläge synbar för alla. Sviterna efter debaclet kommer att synas under många år, inte bara i Sveriges politiska liv, utan även i påfrestningar för ekonomi, rättssystem och skolor. En mer pragmatisk och lågmäld politik hade passat Sverige och invandrarna bättre. Men en återhållsam attityd är förstås otänkbar för nationens ledande PK-missionärer.

Sammanfattande slutord.

Detta långa och ganska krångliga blogginlägg har som första syfte att skingra dimmorna om folkrättsliga konventioners effekter mellan dig, mig, våra vänner och andra människor. En konvention som sådan sätter enbart press på staten, dvs lagstiftaren, att göra något för att skydda ett intresse. Detta pga att ett avtalsslutande land i konventionen lovar att själv åta sig göra något. Ofta ger konventionen lagstiftaren ganska stort svängrum vid uppfyllande av ett löfte, något som den svenska omsvängningen 2016 tydligt visar. Upphöjs konventionen till lag (såsom Europakonventionen för mänskliga rättigheter) sätts i och med detta press även på landets myndigheter att följa lagen, exv Sveriges domstolar då dom ska bedöma en tvist, som rör en enskild person rättigheter under lagen, eller mao konventionen. Mellan två individer har alltså en lagfäst konventionen ingen direkt verkan.

Mitt andra syfte är att visa att utlänningslagen verkligen inte ger EU-medborgare eller andra utlänningar fritt inträde i den svenska nationen. I det liberala Sverige är reglerna om invandring ändå tämligen restriktiva – trots att alla moralister inom PK önskar motsatsen. Utlänningslagstiftningen är också tänjbar i situationer då det svenska samhället ställs inför svårigheter. Detta illustreras tydligt av den remarkabla omsvängning som skett genom lagändringen 2016. Tidigare hånades Sverigedemokraterna (SD) av alla andra riksdagspartier för att SD önskade snäva åt rätten till uppehållstillstånd och i stället satsa på flyktingar i läger utomlands. Då skallade ropen: SD är fascister, SD är rasister! Men under 2016 har riksdagsmajoriteten snabbt genomfört lagregler som motsvarar SD:s förslag. Ridån faller.

Torsten Sandström

2017-10-27











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post6