Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

En kall vind från flydda tider…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 17:50:19

Svenska akademiens kris framstår som en sen repris på ståndssamhällets undergång. Privilegier, titlar, medaljer och skydd från insyn bar länge upp det gamla Sverige. Men så kräver avtalsfrihet, konkurrens och öppenhet sin plats. Först knakade Sverige i fogarna. Sedan brast det. Och efter många år av kamp stod en ny och bättre rustad nation på plats. Ett land där medborgarna ansågs lika och hade samma rösträtt. Ett land där offentliga jobb söktes i konkurrens och den med bäst meriter skulle segra. Ett land med näringsfrihet. Ett öppet Sverige.

Till för några dagar sedan representerade Svenska akademien det gamla Svea rike. Idag syns bara några spillror. Stenansikten. En handfull grånade skuggfigurer iklädda högtidsdräkter och ordnar. Nordstjärnan syns inte längre på grund av oset från hundratals plötsligt utblåsta stearinljus. ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor”, sa en riktig poet, en upprorisk skönande. En av många begåvade män och kvinnor som aldrig var aktuella som medlemmar i Akademien. Där samlades (med några undantag) den korrekta litteraturens troféjägare. Alltför många var akademiska karriärister som trodde sig känna till god litteratur. Men nu är dom borta.

Kanske byggs en sammanslutning för nutiden. En organisation där litteraturen står i centrum, inte medlemmarna. En plats för otvungna samtal, inte för ceremoniernas spel. En samverkan där maximal öppenhet råder, inte ett rum för ryggdunkande och smussel. Alltså den Nya Svenska akademin.









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post51

Känsloentreprenörernas Sverige.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 16:19:49

Bild: Världen idag

På bloggen har jag tidigare skrivit om den fortlöpande individualiseringen till följd av flera stora kollektivs nedgång, såsom byalag, kyrkor, fackliga organisationer och många andra intresseföreningar. Och pga äktenskaplig söndring. Följden har blivit att en konkurrens uppstått om den plats som tidigare fyllts av gemensamhetsskapande budskap. En ytterlighetsvariant är den extrema ambitionen att satsa på sig själv. Drivet har främst framgång hos en grupp unga som är tämligen ekonomiskt starka och välutbildade. Viktigare är därför den tröst som tevebolagen erbjuder människor att fly verkligheten via program med kärlek, spänning och sport.

Nu finns tydliga tecken på att en delvis ny företeelse äntrar arenan: känslo-entreprenören. Basen är just det trygghetsvakuum som uppstått genom religionens och de andra kollektivens nedgång. Rörelsen drivs framför allt de etablerade politiska partierna, som via riksdag, statsapparat och kommuner organiserar nya sammanhållande nätverk. Media ger också rejäla känslobidrag, framför allt de stora dagstidningarna och den statligt kontrollerade radion/teven. Rörelsen fortplantas stegvis genom nästan hela samhället. Arbetsgivare, varuleverantörer, idrottsföreningar och många andra organisationer deltar med liv och lust, påhejade av tydliga signaler från den starka svenska statens maskinrum i Stockholm.

Jag tror flera läsare nu undrar vad jag egentligen snackar om. Men den som bläddrar i en dagstidning får var dag en dos av det nya budskapet från Känslosamhället u.p.a. I ett hörn beskrivs ingående ritualerna med anledning av årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Andaktens alla attribut presenteras: överhet, högstämda tal, musik, blommor och parader. I ett annat hörn av tidningen talar en psykolog om hur vi bör fördela ”känsloarbetet” inom familjen (tanken verkar vara att involvera frånvarade män). Enligt samma mönster dras rörelsen mot andra kritiska punkter i människans tillvaro, såsom olycksfall, sjukdom och död, miljöhot, mobbing, skjutningar och annat klanbaserat våld mm. Rörelsens sprider sig över landet i ett stegrat tempo. Att det är valår syns tydligt. Valmöte och bönemöte har liknande funktioner.

Går det att närmare ringa in vilka krafter som hejar på utbyggnaden av det nya känslosamhället? Medierna har redan nämnts. Men motorn finns hos de vänsterrörelser som förlorat sin livsluft i och med att arbetaren inte längre ses som förtryckt utan förvandlats till en relativt välbeställd individ. För S-partiet har därför satsningen på världens förtryckta och den nya känslorörelsen blivit en välkommen räddningsplanka. Det är tydligt hur den förbikörda Svenska Kyrkan försöker ta rygg på vänstern. Detta belyses av att förre LO-bossen Vanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkans styrelse och (intressant nog) vice ordförande i Lunds universitet. Hon vet hur ängslans slipsten ska dras.

Det sist sagda pekar på att även universiteten har ett finger med i spelet. Teologernas plats intas numera av ämnet psykologi, som har fokus på att studera och förklara individens tanke- och känslovärld. Här bedrivs en hel del mycket seriös forskning. Men också en avsevärd mängd ren tillämpning när det gäller att dämpa oro, stress, ångest, stök och missbruk. I brist på en Bibel, dvs underlaget för en kristen gemenskap, är jag övertygad om att betydande delar av lärosatserna i ämnet psykologi kan fungera som en katekes för den nya känsloväckelsen.

Jag är rädd för att en och annan läsare nu kokar över av ilska. Är det kanske fel att skapa gemenskap och trygghet? Nej, det är inte själva gemenskapsbyggandet jag är kritisk mot. Det är den dolda agendan bakom budskapet som bekymrar mig, på samma vis som jag under mer än femtio år vänt mig mot hur kristendomens företrädare manipulerat delar av svenska folket. Utan tvekan finns det anledning till ängslan hos den svenska befolkningen för våld och andra problem i det nutida Sverige. Men anledningarna till oron försvinner ju knappast genom den nya formen av tröst- och bönemöten. Arrangemangen fungerar närmast som ett ångestdämpande lyckopiller. De egentliga vinnarna är arrangörerna bakom känslosvallen, dvs främst s-partiet och de många vänsterjournalister som backar upp den nya massterapin.

En svår fråga är vilka alternativa åtgärder jag rekommenderar. Mitt första svar är politiska krafttag mot själva anledningen till våld och stök i samhället. Då politikerna inte klarar detta satsar dom på propagandamöten. Mitt andra svar rör individernas privata sfär. Här gäller det att satsa på utbildning. En bra kunskapsskola är medborgarnas bästa skydd mot otrygghet, oro mm. Det gäller också att motverka många enkla individuella lycko- och frihetsbudskap och verka för en starkare familjesammanhållning. Och framför allt måste samtalet i samhället bli mer rakt och öppet. Tala klartext! Peka på de verkliga problemen! Ringa in dom och kräv av den enskilde att skaffa sig insikt och beredskap! Alla samhällen har sina problem och svåra sidor som varje medborgare själv måste försöka tackla, så gott det går. Det gäller att förmå den enskilde att engagera sig och inte bara lämna problemen till den politiska eliten. I så fall är risken stor att det bli mer känslokontroll och mindre verkstad.

Torsten Sandström

2018-04-08 13







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post50

Miljövetenskapen är hal som en ål…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 06, 2018 16:57:17

Bild: Wikiwand

Förbränning av kol, olja och ved är som många vet ett hot mot klimatet och människans existens. Det verkar som detta påstående är en vetenskaplig sanning. Men det finns ett mindre antal forskare, sk klimatskeptiker, som inte håller med. Några menar att den ökade uppvärmningen inte beror på pga koldioxidgaser, utan sammanhänger med förändringar i kosmos, närmast fluktuationer inom solsystemet. Andra påstår att rörliga kroppar inom solsystemet, asteroider, är ett större hot mot människans framtid än klimatet.

Även om skepsis är en bra grundattityd anser jag det bäst att hålla med majoriteten av världens klimatforskare, som länge studerat gaser och uppvärmning och ställt sig bakom en varning till oss alla om förändrade beteenden. Som jag talat om i tidigare bloggar måste vi lyssna till den etablerade naturvetenskapen. Därmed inte sagt att vi alltid måste lyssna till vad forskare inom den sk miljövetenskapen säger. Mitt påstående förbryllar kanske. Men det sammanhänger med att miljövetenskapen själv kallar sig en tvärvetenskap, där ämnen med sanningsproduktion (såsom klimat, biologi, astronomi mm) blandas med discipliner som baseras på tolkning av mänskliga data – samhällsbeslut – samt val av tekniska och ekonomiska lösningar. Även om tvärvetenskap hyllas av många politiker finns det goda skäl att vara rejält skeptisk till just forskning, som glider mellan produktion av vetenskapliga sanningar och tolkning av starkt åsiktsanknutna samhällsdata.

Den sk miljövetenskapen är en sådan farlig blandning. När en forskare inom ämnet, som Johan Rockström, uttalar sig om hur den svenska politiken ska formas måste vi ha klart för oss att det han säger inte alltid är sant, utan är en följd av hans egna politiska åsikter om ett lämpligt handlingssätt. Rockström har sin bakgrund inom naturvetenskapens gränsland. Han är agronom och har 1997 doktorerat på odlingsproblem i ett ökenklimat. Men sedan dess har han sannerligen mest sysslat med samhällspolitiska frågor. De böcker han själv nämner på Wikipedia talar sitt tydliga språk (kolla själv https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockström). Det handlar om en klart åsiktsladdad uppbyggelselitteratur för personer inom miljörörelsen. Medförfattare är en politiker och en fotograf (Anders Wijkman resp Mattias Klum). Via goda politiska kontakter och en adjungerad professur fortsätter Rockström 2004 sin bana på ett nybildat institut, nu som apostel för miljölösningar han själv anser bäst. Det är troligt att några av hans politiska val är vettiga. Men det rör sig inte om forskning i vedertagen bemärkelse. Därför är min poäng nu att varna för att rakt av uppfatta hans och hans kollegors uttalanden som vetenskapliga sanningar.

Inom parantes sagt är köpslagan om professorstitlar tyvärr inte främmande inom den akademiska världen. I Lund 2007 upphöjdes raskt generaldirektören Per Eriksson till professor, för att strax därefter kunna utses till universitetets rektor. 2017 upprepas historien rörande en lundensisk vicerektor, som snabbimporterats från samma statliga myndighet. Allmänt sett finns det alltså anledning att hysa skepsis till den vetenskapliga kompetens som följer med titeln professor!

Vi måste därför ha klart för oss att stora delar av miljövetenskapen tyvärr verkar på en politisk arena. Resultatet har blivit att många stolliga politiska beslut fattats, ofta med uppbackning av miljöforskare av olika slag. Ett exempel är forskarstödet till idén om öppna landskap, ett publikknipande projekt som dränerar statens och EU:s kassa på miljardbelopp. Vetenskapligt korrekt borde i stället vara att plantera lövträd som kan suga åt sig dom hotfulla drivhusgaserna. Dom som vill ha det busk- och trädfritt i sin omgivning borde nog själva bekosta trevnaden! För övrigt innebär väl en skogsmiljö en återgång till det ursprungliga (som miljökämparna ofta förespråkar). Ett annat exempel är järnvägstunneln genom Hallandsåsen – en katastrof såväl avseende miljö som ekonomi. Men spårburen trafik får de statsbärande Mp- och S-partierna att gå i spinn. Och alltid finns det en grupp miljöforskare som backar upp. I Lund byggs just nu en spårvagnslinje från centrala staden upp till forskningsanläggningen ESS. Förutom en installationskostnad på omkring 900 miljoner kronor skärs ett sår i den gamla staden. Tanken är nämligen att forskarna ska åka spårvagn till jobbet på ESS. Märkligt, då dom ändå taxi direkt från flygplatsen. Laddningsbara bussar borde vara den rimligaste lösningen såväl ekonomiskt som miljömässigt. Men inom miljörörelsen blandas tro med vetande. Granska därför särskilt noga alla budskap från professorer i miljövetenskap! Jag saknar själv kompetens inom ämnet. Men mina argument belyser åtminstone att många problem är rent politiska eller ekonomiska. Påståenden grundade på politik och ekonomi ska sannerligen inte omvandlas till vetenskapliga sanningar.

Torsten Sandström

2018-04-06

Varning för spårvägstalibaner på Clemenstorget i Lund!















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post49

Att spela rollen som professor.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 31, 2018 12:03:02

Nästan alla människor spelar en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns det gott om. Någon spelar smart. En annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är instuderad.

Hursomhelst är det inte den lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen. Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor, som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat, teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson. Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer. Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen. Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej, men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post48

Att göra som strutsen eller att försöka se med öppna ögon?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sun, March 18, 2018 16:04:30



På DN Debatt presenteras dagligen aktuella inlägg. Samtidigt bjuder tidningen in läsare att sända in kortfattade repliker. Den 11 mars 2018 presenterades på debattsidan en artikel som skrivits av 16 universitetslärare i folkrätt. Rubriken var ”Oroande jakt på kryphål i flyktingkonventionen.” Artikeln tar bland annat sikte på den danska socialdemokratins förslag att slopa asylrätten vid nationens gräns för att i stället öppna asylkontor i anslutning till flyktingläger kring Medelhavet. Författarnas tes är att förslaget strider mot en rad folkrättsliga konventioner. Dessutom är det omoraliskt. Läs själv.

https://www.dn.se/debatt/oroande-jakt-pa-kryphal-i-flyktingkonventionen/

Jag har tidigare (2018-02-23) på denna blogg hastigt presenterat det danska förslaget. Jag har också med kort motivering skrivit att förslaget är värt att fundera på. Min tes är att de 16 juristerna nog har rätt i att förslaget strider mot ett antal konventioner. Men jag menar att man inte kan stanna vid detta rättstekniska och dogmatiska konstaterande. Alla regler måste kunna förändras om det finns goda skäl. Det gäller därför att undersöka om det danska förslaget öppnar för mer eller mindre humanitära lösningar än i dagsläget. Stöd för min åsikt hämtar jag hos den väl renommerade Oxfordforskaren Paul Collier, som kallat den svenska invandringpolitiken ”en huvudlös omtanke”. I tro om att DN menar allvar med sin inbjudan till repliker skrev jag därför följande korta inlägg:

Argument för en mer humanitär asylrätt.

Jag läser i DN 2018-03-11 att Sveriges samlade företrädare för ämnet folkrätt vill bevara nuvarande rättsregler om flyktingars rätt till asyl. Forskarna anför en rad argument för detta, skäl som har sin bas i internationella konventioner, som vårt land undertecknat. Det är för jurister naturligt att traditionen försvaras. Särskilt om det rör normer från den trädgård som man själv till vardags odlar. Jag har respekt för mina kollegors yrkeskunnande och deras moraliska ambitioner. Men varken folkrättsliga konventioner eller lagar är huggna i sten. Och det finns verkligen starka praktiska och juridiska skäl för en ändring av nuvarande regelsystem. En ny verklighet rörande transporter och kunskapsförmedling kräver nämligen nya humanitära lösningar.

1. Sjöresor är (som vi tydligt fått bekräftat) förenade med livsfara. Asylrätt vid mottagarlandets gräns framstår därför som en riskfylld lockelse.

2. Flygresor är bara en lösning för den som är välbärgad (relativt sett). Men för dom är det en bekväm genväg.

3. Organiserad flyktingsmuggling är ett allvarligt problem för den som måste betala dyrt för ett högst osäkert mottagande som flykting. Kriminella nätverk är de säkra vinnarna. Många besvikna flyende tvingas återvända.

4. Boende i flyktingläger sidsteppas av dem som via organiserade transporter själva tar sig till ett mottagarland. I lägren hopas monumentala problem. Att forma ett system som bygger på en planerad utslussning – och som eliminerar de faror som nyss nämnts – är en humanitär välgärning av högsta rang.

5. EU klarar inte att lösa flyktingfrågan. Medlemsnationerna drar åt olika håll. Ett nytt regelsystem måste helt enkelt sättas på plats via EU och dess medlemmar. Annars riskeras unionens framtid. Då duger det inte att peka på (snart sjuttio år gamla) normer från en annan historisk scen.

6. EU:s nationer måste trygga de nyanländas integration. Från 2014 har mer än 200.000 flyktingar begärt asyl i Sverige. Det är självklart att en så omfattande invandring skapar mottagandeproblem rörande bland annat boende, skolor och sysselsättning. En ordnad integration är därför också en viktig humanitär fråga.

Jag förundras över hur mina kollegor så blint kan stirra på existerande normer, som inte lyckas lösa nutidens problem. För mig är det en sann mänsklig handling att, liksom Danmarks socialdemokrater, söka efter nya rättsliga lösningar på rådande flyktingsituation. Problemen under 1-6 ovan begränsas genom en asylprövning på platsen, vid eller kring, Medelhavets alla flyktingläger. Därför verkar detta vara en rimlig fråga att utreda.

Torsten Sandström
Professor em i civilrätt vid Lunds universitet


Efter några dagars väntan tackar DN för min replik och säger att man inte vill publicera den. Ingen motivering. Min slutsats är att det går an att publicera vad konventionerna säger och att de 16 författarna (uppenbarligen) tycker att reglerna är bra som dom är. Däremot vägrar DN att bjuda in till en öppen diskussion, som kanske mynnar ut i att nya regler erbjuder ett bättre humanitärt skydd för flyktingmajoriteten. Det sägs ibland att den svenska åsiktskorridoren snävas till och att vissa ämnen beläggs med tabu. Tråkigt nog verkar DN, landets största morgontidning – med beteckningen oberoende liberal! – bidra till denna mörkläggning.

SvD är däremot djärv och öppen då man 2018-03-03 publicerar följande debattartikel på ett tema som liknar det jag lyft (en vecka tidigare) på min blogg. En svensk historieprofessor i Roskilde, Hans-Åke Persson skriver under rubriken ”Danska utspelet sätter fingret på en öm punkt”:

https://www.svd.se/danska-utspelet-satter-fingret-pa-en-om-punkt

Läsaren av min blogg får själv bedöma vad som bör eller inte bör diskuteras i denna asylfråga.

Torsten Sandström

2018-03-18







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post45

Individen vs Staten

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, March 16, 2018 16:52:50


Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor, nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv. Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som växte fram.

Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden. Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och omöjligt – och priser delas ut till segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som är sugna på att komma upp sig.

Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka. Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna nästa nivå på karriärstegen.

En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott. Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång. Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering, mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.

Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning, hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om äldre tiders långa och pompösa processioner.

Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga kollektiv.

I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar fram.

Torsten Sandström

2018-03-16














  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post44

Vem sprider misstro mot dagens politiker?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, March 12, 2018 15:34:02

I en intervju i DN 2018-03-12 framför Dan Eliasson berättigad kritik mot vår och främmande nationers insatser rörande korruption. Vidare sägs att han tillsammans med sina tre barn har startat konsultbyrån Eliasson Group, som avser sprida kunskap och bilda opinion om FN-målen i världen. Även om han anser att Sverige gör ett bra jobb, anser han att regeringen skulle kunna bli mer effektiv.

Men från sin upphöjda position inser Eliasson inte att en del av kritiken faktiskt slår tillbaka mot honom själv. Han säger:

”Skatteflykten och mutorna i världen uppgår till sådana fullständigt otroliga belopp. Det handlar också om samhällsmoral och tillit. Vi ser överallt i världen idag en trend med växande misstro gentemot samhällets olika funktioner. Och i dessa grumliga vatten fiskar många krafter. Det finns ett samband mellan korruption, icke fungerande institutioner och missnöje som utnyttjas av politiska krafter”.

En kritisk läsare undrar om Eliasson fått sina FN-jobb i helt öppen konkurrens och utan politiska kontakter. Och vad gjorde han som näst högsta FN-chef för att ge stöd åt Anders Kompass, som tvingades avgå för att han avslöjat sexbrott mot barn inom FN:s egna led? Och även om Eliasson antagligen följt gällande skatteregler har han under många år jobbat på poster/platser med ofantligt mycket lägre skatter jämfört med dom som hans parti förespråkar för medborgarna i Sverige.

Allt talar för att Eliassons samtliga positioner hos FN är knutna till hans partibok-(s). Jag gissar även att den bäst betalande kunden till Eliasson Group kommer att vara den svenska staten? På hemsidan (eliassongroup.com) anges inte ens vilken företagsform rörelsen har eller var den är registrerad! Men att Eliassons barn jobbar där syns tydligt. Kolla själv på det nya frälset.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post43

En dyster betraktelse över den svenska civilisationen.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 10, 2018 12:33:06

Tidigt i människans utveckling syns glädjen över lekar och spel. Att flytta brickor på en spelplan, slå med tärning eller vadslagning om vinnaren av en kamp är alltså uråldriga företeelser. Under årtusenden har tävlingarna blivit mer sofistikerade. Kring dom har samlats stora människoskaror. Följden har till och med blivit att deltagandet blivit yrkesmässigt. Ja leken har förvandlats till en näring, nästan en egen marknad. Om vi ser tillbaka i tiden och funderar över barnens utveckling vågar man kanske påstå att lek och spelande är en del av den mänskliga naturen. Det rör sig om naturliga fenomen som nöjen, spänning och tidsfördriv.

Norbert Elias skriver att människan under årtusendenas lopp blivit alltmer civiliserad. Vi har valt beteenden som är alltmer förfinade, humana eller intellektuella. Något av detta syns även för lekar och spel. Framför allt har inslaget av brutalitet begränsats, när det gäller djurhetsning, verkliga slagsmål och minskat dödande (om vi bortser från de två senaste världskrigen). Men även momentet av spänning har förskjutits i mer intellektuell riktning. Detta innebär att människorna alltmer fokuserat på skådespel och litteratur. Alla inser att det sista rör två skilda utvecklingsstadier. I det första iakttas andra som agerar på en scen, film eller teve. I det andra tvingas läsaren själv med textens och fantasins hjälp skapa nöje och spänning. Tanken om en civiliserande process syns i båda fallen tydligt.

Man kan tycka att i nutidens välfärdssverige utrymmet för ett civiliserat liv bör vara väl utvecklat varför frekvensen av lekar och spel borde vara i avtagande vad gäller vuxna medborgare. Utbildningsnivån är numera framskriden. Fritiden är omfattande. Pengar har många (men inte alla). Tillgången till teatrar, offentliga bibliotek och privata bokhandlare är god. Det höga skatteuttaget förklarar en del av detta och borde vara grunden för framväxten av en ny svensk modell, ” den civiliserade svensken”. Det borde alltså röra sig om ett samhälle där intellektuell verksamhet favoriseras i bred bemärkelse. Där litteratur, konst och annan kultur frodas. Där forskning, vetenskaplig utbildning och gymnasiala studier är på topp. I allt, ett modernt kunskapssamhälle på högsta internationella nivå borde vårt land vara.

Men så är det inte. Att Sverige inte är civilisationens Mekka syns i statistik och praktik. Nationen sjunker i ranking rörande grundutbildning. Universiteten tillhör inte toppskiktet och lärarna där klagar över studenternas förkunskaper. Svenska forskare belönas inte särskilt ofta utomlands för sina insatser. Bokproduktionen är i och för sig hög i landet – och översättningarna många till utländska språk – men ofta rör det sig om verk inom deckargenren där innehållet befinner sig på gränsen till en våldsfokuserad bild av vardagen. Detsamma gäller i högre grad filmens och tevens värld. Där pumpar till och med det med tvångsavgifter finansierade SVT ut en strid ström av slagsmål, brutaliteter, blod och andra hemskheter. Dessutom är svenska media fulla med inslag som rör spel och tävlingar. Man leker om allt. Och tävlar om allt. Och priser tilldelas nästan alla. Från morgon till kväll. Om man räknar in sportinslag av skilda slag vill jag påstå att spel och tävlingar är det dominerande innehållet i de teveprogam som svenskarna idag konsumerar. Därför kan man knappast säga att den svenska kulturen utvecklas i intellektuell riktning. Det går också att ifrågasätta om tendensen är civilisatorisk. Det leks och spelas, spänningen stegras, det flabbas och tiden slås ihjäl. Kulturellt sett måste tyvärr den svenska genomsnittskulturen sammantaget bedömas vara tämligen medioker. Det finns ljusglimtar. Men dom är ganska få.

Och vad är förklaringen? Jag har levt länge i Sverige och kan därför uttala mig om vad jag tror har hänt under mer än den senaste femtio åren. Nationen har förvandlats från ett samhälle med en liten konservativ kulturell elit omgiven av ett stort försörjande kollektiv av lågutbildade hårt kroppsarbetande individer. Nu är kollektivet bättre utbildat och arbetar inte lika hårt längre. Nu försörjer dom en elit med vänsterinriktning och med liten förståelse för kunskaper, studier, forskning och kulturell bildning. Vänstern är nästan helt fokuserad på människornas materiella välfärd och deras hälsa. I detta perspektiv har förvisso en stor civiliserande process skett. Men den svenska socialdemokratin har – trots enskilda betydande undantag – såsom Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl – aldrig haft förståelse för vad kunskap betyder och hur kunnande bäst odlas. Att studier kräver hårt arbete, ordning, prov och utgallring av de bästa är för vänstern en styggelse. Där vill man bara satsa på enkla massinsatser. För att få många att passera kunskapsproven har kraven stegvis sänkts. Och på den kulturella arenan har man låtit marknaden styra. Spänning, nöjen och framför allt massvis med brutalt våld serverar idag nästan alla mediabolag, som sagt till och med det som staten tvingar medborgarna att betala. Underhållning säljs mot pengar.

Under de femtio år jag kan överblicka har därför den svenska civilisationsprocessen saktat av. Människorna har fått en klart högre ekonomisk standard och avsevärt bättre hälsostatus. Men på det andliga planet har en förtviningsprocess inletts. Skolan utvecklas i kravlöshetens riktning. De gamla universiteten med höga ambitioner och stor konkurrens dräneras på resurser till förmån för nya regionala högskolor med lägre kunskapsnivå. Och kulturens område är en tumultartad uppvisning i dels demokratisk konst (som alla tycks kunna skapa), dels en litterär blandning av vänsterns idéfoster och polisromanernas värld, dels och framför allt en medial uppvisning i spänning, nöjen och blodigt våld.

Ett tungt ansvar för den pågående avciviliseringen bär den svenska arbetarrörelsen, som under lång tid haft taktpinnen. Men det intressanta är hur landets borgerliga partier skött sina kort. Man har inte åter förstatligat den skola som Göran Persson lämnat åt okunniga kommunalpolitiker. Man har inte vågat ta striden mot universitetens flumpedagoger (på vänsterkanten) för att i stället ge stöd åt dom som talar för tydliga kunskapskrav i klassrummet. Man har inte vågat dämpa tillväxten av regionala barfotahögskolor. Och inte alls kämpat mot den kommersiella tidsfördrivkultur som via åratal av skrattprogram och hisnande våldsfilmer gör människorna allt mindre förmögna att föra en civiliserad och kritisk diskussion om det svenska samhällets framtid. Svenska befolkningen åldras i gemenskap med flashiga medier. Och politikerna bråkar om skatter och bidrag för att väljarna med gott humör ska kunna matas framför teven eller paddan.

Torsten Sandström

2018-03-10



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post42

Långa pekpinnar och dubbel moral.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, February 17, 2018 11:42:37

Programdirektören på SVT Lena Glaser argumenterar i SvD 2018-02-05 för Melodifestivalen och liknande program i den egna kanalen, som finansieras genom tvångsavgifter från folket. Hon menar att program av denna typ engagerar, ”utmanar normer och konventioner” och skapar gemensamma upplevelser. Ja, hon ser dom som viktiga ritualer, som skapar sammanhållning i landet. Program av detta slag anser hon särskilt viktiga i tider ”när polariseringen i samhället ökar”. Programmet fyller enligt henne en viktig funktion vid sidan om många smala inslag från tevebolaget. SVT vill nämligen värna ”om alla människors lika värde.”

Jag förstår att en programansvarig är nöjd med de egna valen. Jag förstår också vad hon tror att Mello ska åstadkomma. Genom att lyfta fram sångare av olika etnicitet, hudfärg språk, sexuella preferenser vill hon bygga upp vad hon kallar en ”lägerelds-tv”, en tittargemenskap. Med denna ambition är det helt rimligt att även funktionsnedsatta uppträder framför bålet – varken Edward Blom eller Jonas Gardell har nämligen märkbar sångröst. Jag har inget mot att minoritetsgrupper uppmärksammas. Att de ska värnas framgår som alla vet redan av en rad lagbestämmelser, till och med på grundlagsnivå, se 1:2 Regeringsformen. Så det förefaller som SVT:s programchef slår in öppna dörrar.

Men det intressanta är enligt min mening visionen om en samling av folket framför lägerelden. Grillfester, majbål och liknande brukar rikta sig till människor som själva valt att delta i arrangemanget. Man har ofta själv köpt korven eller valt vem eller vilka man ska umgås med. Men i Mellofallet rör det sig om en superbrasa som arrangerats av främlingar och finansieras med medel som avtvingats svenska folket. 200 kronor per familj i inträdesavgift, månad efter månad.

SVT:s vilja att främja en rituell gemenskap kring allas lika värde är, som jag ser det, en del i svensk offentlig massrörelse till stöd för olika minoriteter. Frågan är därför hur stor polariseringen i samhället egentligen är (dvs det onda som SVT oroas över). Eller med andra ord hur allvarligt är hotet i dagens Sverige mot idén om människors lika värde? Enligt min mening är medborgarnas uppslutning kring likhetstanken idag mycket hög. Det tycks därför som behovet av ytterligare insatser är ganska begränsat. Men massrörelsen funktion är just att driva en fråga utan hänsyn till hur kritiskt läget är. En frälsningsrörelse måste ständigt hållas varm. Varenda risk för avhopp från rörelsen måste avvärjas. Massdop rekommenderas. Därför driver den svenska staten en rad moraliska upprustningsprojekt visavi medborgarna. Pekpinnarna viner i luften. Det rör sig just om de grundlagsreglerade målsättningarna, som jag nyss pekat ut som redan väl förankrade i breda folklager. Personligen ogillar jag att utsättas för statlig propaganda, alldeles oavsett innehållet. I Mello syns tydligt hur programledningen riggar opinionsbildningen. SVT ikläder sig rollen som scoutledare eller prussiluska.

Låt mig till sist ställa till ett större bråk framför lägerbrasan. SVT:s idé om program som skapar sammanhållning är nämligen högintressant. Vad ska man då säga om det massiva underhållningsvåld som SVT bjuder ut dag efter dag? Är inte mängden pistolskott, bombkrevader, dödsvrål, slagsmål, ångestutbrott, blodskvätt, skrikande bildäck mm något som SVT kan låta konkurrentföretagen sända? Nej, SVT inte bara köper brutaliteter utifrån, utan producerar själv våldsfilmer, som upprepade trailers dagligen lockar tittarna till. På så vis är faktiskt SVT en motor i spridningen av en våldskultur i det svenska samhället. Vuxna, ungdomar och barn slukar mediavåldet. Hot och tvång framstår (för några) som en tänkbar metod för problemlösning. Här bygger enligt min mening det ”statsstyrda” tevebolaget en oväntad gemenskap. Blir folk osams framför brasan av brinnande bildäck, så skjut eller dra kniv! En ny form av folklig sammanhållning skapas alltså kring brottets arena. Och den har definitivt inte stöd i svensk lagstiftning (men uppenbarligen av politikerna bakom SVT).

Min slutsats av exemplen Mello och underhållningsvåldet är att SVT talar med kluven tunga. SVT och programdirektören Glaser satsar egentligen inte på någon av de två nöjesvarinterna på grund av deras rituella eller sammanhållande karaktär. Förklaringen är i stället att SVT måste möta konkurrensen från det mer vulgära nöjesutbud som TV3 och TV4 mfl erbjuder via bla Kinneviks och Bonniers mediakoncerner. Då SVT i programtablån kallar till lägerelden måste man helt enkelt ge de tvångsbetalande tittarna valuta för avgiftspengarna. Övergrillade Mellokorvar och hårdstekta Våldsburgare serveras därför på löpande band. Arrangören SVT levererar uppenbarligen det som personerna bakom ägarstiftelsen önskar. Med ena handen presenteras oro över skjutningar i förorterna. Med den andra serveras brutalt och bestialiskt våld.

Torsten Sandström

2018-02-17

Stilbildare från SVT?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post34

Här dansar Fridolin…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, February 12, 2018 11:06:49

Skolministern talar sig varm för en läsa-, skriva- och räknagaranti. Precis som om färdigheter av detta slag kan garanteras, såsom kvaliteten på en bil. All kompetens beror ju på individen, familjen, lärarna och inte minst den som ska bedöma om ett mål uppnåtts. Det är rena löjan att med juridikens term garanti försöka skapa något som inte går att trolla fram med ord eller regler. Men Fridolin tror att han kan ”säkerställa” det mesta i samhällslivet.

Det är klart – och rättvist – att valet 2018 inte kommer att bli i den sköna höstskörd för Fridolin som Karlfeldt diktar om. Lika klart är att politikens Fridolin varken talar med ”bönder på böndernas sätt” eller ”med lärde män på latin”. Hans snack är nämligen rena smörjan! Han valsar bara.

Torsten Sandström

2018-02-12













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post33

Staten, kapitalet och andra i samma båt…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, February 10, 2018 14:52:11

Många minns Ebba Gröns progglåt Staten och kapitalet (1998). Eller kanske till och med Mikael Wiehes suggestiva sång om Keops pyramid (1972). Genom samverkan mellan samhälle och företag har sedan länge många stora projekt realiserats. En annan sak är att någon eller några blir vinnare och andra får göra jobbet mer eller mindre frivilligt. Men i flertalet av västerlandets demokratier har med framgång utbildning, sjukvård, kommunikationer och andra nyttigheter på initiativ av parlamenten byggts ut med offentliga medel (läs: skattepengar) i samarbete mellan stat och kapital. I den mån privata aktörer öppet (via offentliggjorda kontrakt) genomför projekt effektivare och billigare än det offentliga – något som i allmänhet är fallet – kan man säga att såväl Ebba Grön och Wiehe huvudsakligen har varit falska profeter (om än sköna).

Värre är den samverkan som sker i smyg mellan staten och privata intressenter. Det är här korporativa strukturer riskerar att växa fram. Intresseblandning i skumrask skapar oklara kopplingar och framför allt risk för ineffektivt utnyttjande av samhällets resurser. Samverkan hotar bli dysfunktionell, dvs det goda som det offentliga önskar ge medborgarna blir inte av fullt ut. I värsta fall hotar negativa effekter. Om jag nu bortser från arbetsmarknaden, där samverkan mellan LO och staten är välkänd, och delvis problematisk, så vill jag lyfta fram tre samhällssektorer med tydliga korporativa inslag.

Bostadsmarknaden. Här är intressekonflikterna många och breda. Statens samverkan med den s-allierade hyresgäströrelsen medför många svåra uppoffringar för de bostadssökande. Genom komplexa lagregler om bruksvärdering (förr kallad hyresreglering) och hyresförhandling blir äldre lägenheter mindre intressanta att hyra ut (varför ägarbolagen ofta väljer att sälja en fastigheten till bostadsrättsföreningar under bildning). Likaså blir nya hyreshus mindre lönsamma att bygga. Den svenska hyresmarknaden funkar därför dåligt (jfr däremot Tyskland). Bilden förvärras av det politiska etablissemangets dåraktiga skattepolitik. Genom slopad fastighetskatt och generösa skatteavdrag för låneräntor – har ett gigantiskt vinst- och riskprojekt vuxit fram på marknaden för villor och bostadsrätter. Här samverkar staten verkligen med miljontals privata intressenter i något av ett stort bostadskasino.

Likaså har samverkan med landets många miljörörelser skapat svåra låsningar på bostadsmarknaden. Regelsystemet för miljön är gigantiskt (här kan man tala om Keops pyramid). Hundratals krav på tillstånd. Och ett brett nät av intressenter ges laglig rätt att överklaga. Det tar år in och ut att få byggtillstånd. Tusen och åter tusen juristtimmar till största onytta. Som lök på laxen har vi Boverket, som gör allt för att fylla byråkraternas 8-timmars dagar med att utforma fördyrande detaljregler till skydd för miljö- och andra intressegrupper. Bostadsmarknaden i vårt land är helt enkelt en skandal!

Försvaret är en annan samhällssektor där stat och näringsliv jobbar samman i det dolda vid köp av försvarsmateriel (upphandlingskontrakten är inte alltid offentliga). Kontakterna mellan politikerna och SAAB är vitt förgrenade. Svenska politiker hjälper SAAB att kränga flygplan världen runt, med eller utan mutor till lokala partivänner där (senast i Brasilien). Och långtidskontrakten är många. Det tycks som om försvarsbudgeten bara räcker till för att köpa stridsflygplan, krigsfartyg och robotar. Följden blir att antalet soldater som ska försvara landet är ytterst få. I Ryssland måste man tycka att den svenska försvarspolitiken är formad av en högkomiker (som liksom i Aniara försvinner i de kosmiska haven och avgår med döden).

Mediamarknaden är också värd att nämna, på tal om samverkan mellan stat och privata intressen. Visserligen är det mesta redovisat öppet genom lagregler och bidragsbeslut. Men många dolda privata nätverk finns! Den juridiska utgångpunkten är ett samhällsintresse i mångfald och fria media. Medborgarnas kunskap är emellertid låg om hur kontakterna mellan det privata och offentliga sköts i verkligheten. Staten anser att SVT, SR och UR behövs. Det räcker alltså inte med den uppsjö av privata aktörer som finns. Den officiella förklaringen är behovet av en oberoende kvalitetsradio och teve. I tider av massivt utbud av våldsfilmer, köksinteriörer, sportinferno och festivaler av alla upptänkbara slag måste en tvångsfinansierad offentligt styrd radio och teve ifrågasättas. För detta betalar du och jag tillsammans 8 miljarder per år. Häften hade räckt för en verklig kvalitetssatsning! Liknande frågetecken kan man sätta för behovet av en halv miljard kronor i stöd till privata tidningar (men kanske är hotet för en lokal åsiktsutarmning större här). Inom pressen är dock sammanflätningen av stat och kapital särskilt tydligt. Såväl SvD, mottagare av presstöd från staten, som Aftonbladet ägs av den börsnoterade Schibstedkoncernen. Det är knappast förvånande att de etablerade partierna har fri entré till SvD:s debattsidor!

Enligt min mening sammanhänger tvångsfinansieringen av media, tillspetsat, samman med politikernas behov av kontroll av medborgarnas tankevärld. Framför allt är man rädd för att bara Bonnier/TV4 och Stenbeck/Kinnevik ska stå för presentationen av partierna mellan de allmänna valen. Via en raffinerat dold politisk styrning av valet av ledningsfunktionärer i SVT, SR och UR tas ett första steg mot kontroll (även om alla personer beskrivs som oberoende). Via journalister med övervägande vänsteråsikter tas ett andra steg. Sista steget tas genom att erbjuda de tvångbetalande tittarna och lyssnarna indoktrinerande underhållning från morgon till kväll. Med andra ord, precis som på Circus Maximus och Colosseum i antikens Rom. Men dåförtiden var inträdet ändå gratis (i allmänhet).


Torsten Sandström

2018-02-10

Kan man lita på pyramidbyggare?

















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post32

Tänk om...?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, January 29, 2018 14:30:27

Tänk om Kamprad varit kommunist!

Rubrikerna efter Ingvar Kamprads bortgång väcker kanske förvåning. Inte berömmet för en enastående livsgärning som entreprenör. Utan skriverierna om hans högerpopulistiska ungdomsförflutna. Snedstegen förefaller ligga mer än 50 år tillbaka i tiden och är väl inte mycket att orda om, en dag som denna.

Min fundering rör hur det kunnat låta om Kamprad – som många svenskar än idag – sympatiserat med någon kommunistisk organisation? Vänsterpopulismen världen runt har miljontals mord på sitt samvete. Trots kommunismens alla nackskott och lägerfångar tror jag det hetat ”att Ingvar Kamprad redan i sin ungdom visat prov på radikalitet och medkänsla med småfolkets behov”. Vilket han ju också gjort - på sitt sätt.

Torsten Sandström

2018-01-29





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post29

Varför är dagens nyhetsmedia så värdeladdade?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Thu, January 25, 2018 14:43:35

Jag har tidigare bloggat om de svenska mediernas marsch mot likriktning. Det tycks som en osynlig hand driver press, teve och radio fram på en enfilig åsikts- och nöjesautostrada. Mindre fakta och granskande reportage, mer opinionsbildning (utanför ledarsidorna). Totalt sett ett alltmer tillplattat medielandskap. #Me too är bara ett av många exempel. Så ska du tycka! Så ska du göra för att ha det trevligt! Politiska pekpinnar och galareportage i rad efter rad. Tror du att mina påståenden om en medial värdegemenskap är sanna? Och i så fall, varför har det blivit som jag hävdar?

En notis 2018-01-18 i SvD fick mig att komma loss. Där beskrevs kort och sakligt att Sofia Wadensjö Karén, chefredaktör på den socialdemokratiskt lierade tidningen Vi, utsetts till VD för Utbildningsradion (UR). Mitt intresse väcktes av att SvD:s chefredaktör bär liknande efternamn (Fredrik Karén visar sig vara gift med Sofia). Några googlingar via Ratsit, UC/alla bolag och Merinfo.se öppnade snabbt dörren till ett för mig upphetsande privat kontaktnät – något av en svensk medial adel. Några dussin namn som står i förbindelse med varandra kors och tvärs i ett – som jag ser det – stort spindelnät för värdekoncentration.

Det rör sig om ett omfattande privat journalistnätverk. Gruppbildningen formaliseras genom två ideella föreningar, av vilka Utgivarna förefaller ha störst politisk tyngd. I föreningens styrelse sitter flertalet av landet mediakoryféer, bland annat makarna Karén, Jan Helin (fd chefredaktör på AB nuvarande programchef på SVT), Tomas Mattson (chefredaktör på Expressen) samt en mängd högsta chefer från SR, SVT, TV4 mfl. Ordförande är ingen annan än Sofia Wadensjö Karén! Medlemmar i föreningen Utgivarna är juridiska personer, varför styrelsens ledamöter var och en har sin bas i något medlemsföretag, en tidning eller ett radio-/teveföretag. Enligt föreningens stadgar ska föreningen bevaka tryckfriheten, etiska frågor och medlemsföretagens gemensamma intressen. Det angivna syftet omfattar givetvis inte utstakandet av ett gemensamt mediaprogram! Men de nära relationerna – mellan företag, familjer och vänner – medför ändå en risk för inofficiell medial styrning. Varför?

För det första finns en drivkraft för ekonomisk styrning från medlemsföretagen, dvs de tidnings- och radio/teve-hus som direkt eller indirekt kontrolleras av Staten, Bonnier, Schibsted mfl (se skissen nedan). Till bilden hör att de privata mediaägarna har förhållandevis svaga affärer. Exv är SvD till och med beroende av stort tidningsstöd från staten. Den ansträngda ekonomin är den främsta förklaringen till dagstidningarnas ökade satsning på korta lättsmälta texter. Det nya konceptet ger större svängrum åt journalisternas personliga värderingar. Dom måste skriva om det man tror folk vill läsa. Och då blir det mycket krönikor, pristävlingar och relationsproblem. Något överdrivet kan man säga att dagstidningarna framstår som kvällspressen light.

För det andra talar nätverken för en informell politisk styrning. Jag utgår från att de fyra kontrollgrupper som syns i skissens hörn inte styr direkt, men väl indirekt genom cheferna på de företag som producerar det likriktade mediainnehåll jag kritiserar. Chefernas styrning sker säkert inte på kommando från ovan. Men allt talar för att lyhördhet är att räkna med, särskilt som tidningarnas och kanalernas framtid är pengaberoende. Förmågan att rätta in sig gör det enklare att gå från en chefsstol till en annan inom nätverket. Anpassningen blir en grund för intressesamverkan och här ser jag föreningen Utgivarna som en symbol för gemenskap. Jag tror som sagt inte att styrelsen diskuterar programfrågor eller politiska målsättningar. Men väl etiska och liknande värderingsfrågor. Varje mediehus har sin egen linje – men profilerna är idag mycket mer gemensamma än för tjugo år sedan.

Jag ser inte scenariot som en sammansvärjning mellan anonyma manipulerande krafter. Den bistra ekonomiska verkligheten för tryckta dagstidningar är alltför tydlig. Men det rör sig ändå om en styrning i smyg. Vetenskapliga undersökningar visar nämligen att 70% av landets journalister röstar på partierna s, v och mp (Kent Asp, 2012). Statens kontroll utövas via Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelseledamöter i SR/SVT/UR. Såväl dåvarande som nuvarande regering förefaller nöjda med vänstervridningen – man gör ju inget åt den. Bonnier, Schibsted och de andra prioriterar å sin sida tidningshusens ekonomi och har därför ingen anledning att ta itu med skribenternas värderingar. Så länge upplagorna hålls uppe tillåts journalisterna leverera reportage inom den nyetablerade åsiktkorridoren. Även om jag inte vill tala om skumrask så är det ändå tydligt att helhetsbilden visar på en dold värdegemenskap, med position till vänster i politiken. Föreningen Utgivarna, som ivrar för öppenhet, blir på så vis en samlingspunkt för publicistisk slutenhet och förstelning. Detta leder till en farlig åsiktskoncentration. Det är just risken för ett alltmer begränsat åsikts- och debattklimat som är mest oroande, som jag ser det.

Torsten Sandström
2018-01-25






















  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post28

SvD tar upp kampen med DN om täten i PK-ligan!

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, January 08, 2018 16:09:15
Nu är det SvD:s tur att slå till med en artikel som förvandlar svart till vitt (e-SvD 2018-01-08). Artikeln handlar om en person (se bilden) som i sin ungdom lanserat hasch på den svenska marknaden, dvs sålt, tjänat pengar, sett sina kunder gå under osv. Många av hans kompisar har dött i drogernas värld. Med SvD:s hjälp talar han i artikeln om hur myndigheterna bär ansvaret. Okej att myndighetssverige kanske har sin del i utvecklingen. Men rubrik och innehåll följer ett av 2010-talets mest populära mediala teman: Du är själv OK, sök ansvaret hos andra, särskild hos politiker och myndigheter. Ingen skulle låta ett bilföretag, som säljer en livsfarlig bil, undgå ansvar. Men den som säljer en livshotande drog verkar enligt SvD kunna skjuta över ansvaret på det offentliga.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post25

Kvalitetspressens nedgång är ödesmättad.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Wed, December 27, 2017 17:24:28

Jag har under femtio års tid varit en flitig konsument av tryckta media. Som kritisk läsare anser jag det uppenbart att en kolossal medial förändring ägt rum inom dagspressen. Nu tänker jag inte på digitaliseringen, utan på innehållet i de texter som erbjuds allmänheten. Förr presenterades en mängd rykande färskt material, dvs nyheter i ordets rätta mening. Kvaliteten på texterna var hög. Tjogtals med korrespondenter levererade dagligen nyheter från när och fjärran, ofta i form av djuplodande och löpande analyser av strategiska inrikes- och utrikespolitiska områden. Numera har antalet fasta korrespondenter bantats och spalterna har blivit glesa och analytiskt tunna. Och flertalet texter avses inte ens vara färska – de kan lika gärna varit skrivna för en månad sedan. Mina påståenden är sanna. Bläddra själv i din morgontidning och fundera kritiskt över vad som står att läsa där.

Om du följer mitt råd och kollar textmaterialet i DN eller Svenska Dagbladet ser du vilka tendenser, som förvandlat den forna nyhetsjournalistiken. Först att annonsvolymen ökat i proportion till textinnehållet. För det andra att artiklarna numera är kortare än förut. För det tredje att antalet kolumnister ökat lavinartat. Det rör sig nu om deltidsarbetande skribenter, ofta utan något specialfack, som varje vecka levererar en text över ett självvalt ämne. I allmänhet rör det sig inte om nyhetskolumner. Utan mer om kåserier, i vilka författarens personliga syn på världen eller livet står i förgrunden. För det fjärde tar korta köpenyheter alltmer plats, omgärdade av de eviga annonserna. Det rör sig nu om meddelanden från TT och andra nyhetsbyråer som säljer lättsmält och standardiserat textmaterial, dvs artikelsnuttar som just formats för att fungera som billig spaltfyllnad. För det femte upptas en stor del av spaltutrymmet av recensioner av mediala händelser, såsom filmpremiärer, boksläpp, teaterföreställningar, arrangerade pristävlingar av allehanda slag (i stil med årets bästa reportage, årets chef, årets idrottsprestation) etc, etc. För att inte tala om alla artiklar om mat, motion, hälsa, sexliv, kläder, design osv, dvs texter där skribenten talar om hur du ska utveckla din livsstil.

Vad blir resultatet av denna utveckling? Mest slående är förskjutningen från kritisk faktaanayls till skriverier med tydligt värderande innehåll där journalisternas egna värderingar får allt större spaltutrymme. Ämnesvalet styrs alltså mer av skribenternas personliga val och inte inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Det är dessutom slående att mediernas interna värld blivit en första rangens drivkraft. I pressen av idag diskuteras mediesamhällets självskapade så kallade nyheter. Det som händer på en arena resulterar i texter på en annan osv, Åsiktsproduktionen tycks ske genom en självstyrande maskin, en mekanism med ett eget liv, som huvudsakligen bottnar i kommersiella intressen. Ett virrvarr av mediesläpp, pristävlingar och åsiktsreportage processas. Dag efter dag. År ut och in.

Varför har det blivit så här? En förklaring är dagspressens ekonomiska svårigheter till följd av gratistidningar, internetinformation och ett massivt flöde av konkurrerande trivial underhållning från teve- och kabelkanaler. Det sista sagda är något av en nyckel i sammanhanget. Majoriteten läsare tycks efterfråga mer lättviktigt, roande, oengagerat och kändisskådande material. Den dagspress som förr var högkvalitativ, har idag ambitioner som alltmer liknar kvällsdrakarnas. Fram väller lättuggade texter om kända personer, triviala händelser och aktiviteter inom företag som säljer underhållning. För att få ekonomin att gå runt tvingas morgontidningarna anpassa sig. Okej, säger jag. Förr var ledarsidan tidningens propagandaplats. Men nu presenteras värderingar/åsikter nästan på varje sida. Och ändå vill DN och SvD kalla sig kvalitetstidningar!

Det allvarliga i sammanhanget är journalisternas nya roll. Förr var dom en kritiskt granskande tredje statsmakt. Höga krav ställdes på relevans, saklighet, kontroll, integritet, nyansering mm vid bevakningen av inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Nu tonar en ny morgonpress fram. Skribenterna styrs inte längre så mycket av aktuella politiska händelser. Nej, nu frossar man alltmer i den egna synen på vardagslivets tillvaro. Man talar om för prenumeranten var skåpet ska stå. Och pekar med hela handen åt läsaren. Framför allt snor journalisterna med all kraft runt i mediesamhällets ekorrhjul. Man skriver om ”nyheter” som kollegor och kulturarbetare själva skapat. Det verkar nämligen vara där som medialt stoff främst blir till i den nya journalistikens värld. Och framför allt: stoffet består av privata åsikter och värderingar som man vill mata läsekretsen med.

Den journalist som inte försöker finna kritisk kunskap och relevanta fakta verkar enligt min åsikt för skapandet av en skuggvärld. Inom dagspressen härskar det bälte av åsikter som enligt eliten ska vara tongivande, dvs politiska värderingar något till vänster om mitten på den politiska skalan. Journalisternas nya roll är inte längre upplysning, inte att skingra skuggorna. I stället bidrar det triviala tyckandet – i kombination med den förnumstiga korrektheten – till att dimmor lägrar sig över landet. Det är möjligt att dagspressens nya affärsidé kommer att senarelägga morgontidningarnas undergång. Men det nya tidningsinnehållet har sitt pris: den fria tanken, det fria ordet samt det öppna och sakliga samtalet.

Torsten Sandström

2017-12-27





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post23

Media och folkstormen.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, December 09, 2017 15:26:20

Jag har tidigare på min blogg talat om media som PK-samhällets nya prästerskap. Med det menar jag att de stora tidningshusen och radio/teve (som finansieras genom statliga tvångsavgifter) numera på ett tydligt vis propagerar för de åsikter som PK-läran förkunnar. Flera av budskapen är vackra och riktiga. De handlar om människokärlek och likabehandling. Men kruxet är det faktum att budorden är oklara och presenteras som dogmer, förbjudna att ifrågasätta, vilket stormen kring #Metoo illustrerar. Detta medför att yttrandefriheten hamnar i kläm.

Läsaren invänder kanske att det inte är någon nyhet att medierna bildar politisk opinion. Invändningen är bara delvis korrekt. Okej, om man tänker på ledarsidorna, som alltid har budskapets funktion. Ja även då det gäller den radio/teve som kontrollerats av samhället. Sändningarna där har i årtionden dominerats av journalister med åsikter till vänster på den politiska skalan, personer som alltså fört fram politiskt korrekta värderingar. Men det nya är att de stora privatägda tidningskoncernerna också drar åt samma håll. Förklaringen är såvitt jag förstår tidningsmediernas ekonomiska problem. Kostnaderna för tidningsproduktionen måste minskas drastiskt. Följden blir mindre och billigare journalistik, helt enkelt. Om du bläddrar i DN och Svenska Dagbladet ser du direkt hur en värderande och snuttifierad journalistik nu har slagit ut en tidigare fyllig och färsk nyhetspresentation, som baserats på kritisk faktakontroll. De förr så respektingivande morgontidningarna framstår numera som en korsning av Kyrkans tidning och kvällspressen. Inte av någon av dom kan man kräva så värst mycket djupa fakta. Mitt under det stora Metoo-bruset förra veckan lyckades både Expressen och Aftonbladet med konststycket att fylla sina löpsedlar med nyheten att Kicki Danielsson vrickat foten.

Metoo´s presentation i nationella stormedia styrker min tes om hur journalistiken successivt förvandlas till smygande åsiktspropaganda. Förstasidor och omfattande utrymme för reportage har fullständigt dominerats av Metoo. Dag för dag. Tidning efter tidning (och den offentligt styrda radion/teven förstås). Det ena uppropet efter det andra har presenterats med tusentals namnunderskrifter. Och det första uppropet har satt igång det det andra, sedan det tredje osv. Nästan varje yrkes- eller fritidsgrupp har bidragit med långa uppräkningar av det som kallas kränkningar. En spiral av illdåd presenteras. Stämningen påminner nästan om fiskhandlarkvinnornas vrede under franska revolutionen. Och deras glada utrop då giljotinens bila föll i Paris, efter beslut från revolutionens ledning.

Jag ifrågasätter inte att Metoo har en hård och allvarlig kärna. Vissa män kränker kvinnor. Och i flera fall rör det sig om mycket allvarliga övergrepp. Min undran rör däremot journalisternas roll i denna process. Flertalet tycks svälja uppropen med hull och hår, utan att nämnvärt problematisera uttalandena som sådana. För det första granskas inte faktainnehållet i de anklagelser som tusentals Metoo-kvinnor framfört. I stället citeras långa rader av klagorop, utan utan evidens i tid, rum och de inblandades identitet eller relationer. Värre är att brottsliga handlingar, hotfulla uttalanden, trakasserier, mobbing, manlig jargong, svikna förhoppningar, dåliga skämt mm räknas upp huller om buller. Men ändå alltid som samma sak, dvs som övergrepp.

För det andra pekar mediernas Metoo med några snabba ord ut syndabockar, dvs dom ansvariga. Nu är det i allmänhet inte själva förövaren (oftast en man) som hängs ut, utan personer i ledningen för den verksamhet som kränkningen närmast anses falla under. Av flera rapporter att döma har onekligen chefspersoner varit stötande passiva då en svår kränkning rapporterats från den utsatte. Cheferna har påfallande ofta låtit övergreppet passera. Men detta gäller knappast alla chefredaktörer, alla teaterchefer, alla regissörer, alla chefsläkare, alla rektorer, alla advokater, alla körsångsledare osv. Ändå blir budskapet att det rör sig om en nationsvid brist på ledningsansvar. För det tredje är ropen på åtgärder också problematiskt naiva. Kommer kurser i genuskunskap, utbildning i sk normkritik eller nya regelsamlingar verkligen att lösa problemet?

Min kritik riktar sig alltså dels mot journalisternas vurm för ett kollektivt utpekande av offer: nu närmast alla kvinnor. Dels mot deras fallenhet att ange de skyldiga som en grupp: framför allt män i arbetsledande ställning. Så blir det ofta när man inte förhåller sig kritisk till viktiga frågor, såsom faktainnehåll och ansvarssubjekt enligt ovan. Resultatet av en oklar faktabeskrivning och en onyanserad krets av ansvariga blir att mediernas bevakning håller låg kvalitetsnivå.

Typiskt svenska är slutligen de åtgärder som medierna föreslår för att råda bot på eländet. Jag har nyss frammanat en tvåhundraårig doft av blod från Paris. Men något så drastiskt händer förstås inte i Stockholm (lyckligtvis). De svenska journalisterna är alltför impregnerade av kärlek till sin nästa att hårda bud inte är att tänka på. Nej, i Sverige ser man över rutiner och regler – och går sedan vidare i tron att allt blivit bättre. Problemet är att Metoo-förövarna mycket sällan anmäls till polisen. Därför fångar polisen sådana sexbovar inte heller så ofta. Och om dom ställs inför rätta dömer domstolarna ut milda straff. Så har nämligen den politiska eliten, dvs riksdagens majoritet, bestämt att det ska vara i vårt land.

Torsten Sandström
2017-12-09

http://anti-pk-bloggen.se





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post19

EU-dans i Göteborg kring den ”Sociala pelaren”.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sun, November 19, 2017 15:29:26

Många väljare tycker nog att politik ska röra hårda fakta. Lagar, skatter och samhällets organisation osv. Annars ska människorna själva få bestämma. Alltså lämnas ifred från onödiga utspel ovanifrån, pekpinnar som folket själv tvingas bekosta via skattsedeln.

Men för var dag blir det tydligare att svenskarna påtvingas tomma budskap från den politiska eliten. Dvs ord som bara inger förhoppningar.

”Vårt land ska vara en ledande och inspirerande kraft i världen. Där vi sluter klyftor och förverkligar de löften om frihet vi ställt ut till våra barn. Där vi investerar gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft, i trygghet i nuet och hopp inför framtiden.” (Den svenska regeringens hemsida 2017-11-19)

Citatet ovan illustrerar hur politik i PK-samhället alltmer blir en predikotext. Utan att några verkningsfulla beslut fattas så uttalar den politiska eliten vackra ord. Alltså ord utan tydlig substans. Och allt sker i stor stil med många närvarande. Högtidliga tal och ceremonier. Medierna agerar kyrkovärdar och ser till att alla får reda på det som påstås hända.

Häromdagen restes ännu en ”social pelare” i Göteborg. En stor del av staden stängs och skolorna hålls stängda. En vacker gest från EU:s Bryssel? Någon juridisk effekt har pelaren inte. Samtalet kring pålen ska fortsätta, som statsministern själv säger. Ord som dessa lugnar kanske och inger förhoppningar. Men de ändrar just ingenting. De duger bara att be och dansa kring.

Dans kring en totempåle är som alla vet inget nytt. Men i Göteborg år 2017 framstår spektaklet som bisarrt. Vålnader från förr kallas fram. Några blir hänryckta. Antagligen har smarta beteendevetare räknat ut att magi funkar än idag...

Torsten Sandström
2017-11-19

http://www.anti-pk-bloggen.se













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post15

En gammal artikel i tidig PK-anda...

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sun, November 05, 2017 15:46:51
Hej! Mina tankar om PK har gamla rötter. Denna artikel är från Svenska Dagbladet 18/2 2004. Som profetia är den kanske inte så vass. Men som kritik av trosläror bättre...

Syna Görans glada budskap
https://www.svd.se/syna-gorans-glada-budskap


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post9

Dagspressens väg mot PK-journalistik

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Tue, October 31, 2017 14:44:12

Vi vet alla att gränsen mellan fakta (händelse) och värdering (åsikt) är svår att dra. Som bekant har morgontidningarna traditionellt försökt lösa problemet genom en politiserande ledarsida, som skiljts från övrig rapportering om vad som hänt i när och fjärran. Läsaren har på så vis getts en möjlighet att tolka och finna tillit till det tidningsinnehåll man ställs inför. Chansen har också funnits att planera och välja vad man vill läsa och som prenumerant betala för. Men nu sker något påtagligt nytt i journalistikens värld. Faktaanalysen trappas ned samtidigt som åsiktsförmedlingen stegras. Det rör sig värdering som är PK. Och detta sker under en allt mindre och senarelagd förmedling av nyheter. Låt mig förklara vad jag menar.

Digitaliseringen har satt en kraftig ekonomisk press på morgontidningarna över hela jordklotet. Till bilden hör även framväxten av Metro och liknande gratistidningar. Följden har blivit en kraftig bantning av kostnaderna för produktionen av de dagliga tidningar som lever på annonser och prenumerationer. Effekterna av denna kostnadsjakt är enligt min mening slående, även om tidningarnas utgivare och journalister inte gärna talar om detta i sina egna organ. Tystnad råder om det som alla på tidningen känner till.

Utan att ha stöd i något statistiskt material menar jag i korthet att följande har inträffat i spalterna. För det första har den redaktionella texten minskat rejält i relation till reklamutrymmet. För det andra har många fast anställda journalister ersatts av kolumnister, som någon gång per vecka levererar en artikel för publicering. För det tredje har lagerfabricerade artiklar fått ett allt större utrymme. Jag tänker också på reportage som redaktionsledningen beställt med flera dagars framförhållning, texter som tidigare ofta tryckts i vecko- och månadspressen. För det fjärde har tidningarna ett ökat inslag av korta notiser saxade från nyhetsbyråer, såsom TT, som levererar standardiserat material till hela marknaden, alltså till tidningar med såväl gratisläsare som prenumeranter. För det femte har morgonpressen alltmer sökt efter en populärkulturell nisch. En stor del av textutrymmet rör numera artiklar om film, musik, litteratur, relationsproblem, sport och andra publikknipande ämnen. Till saken hör att även detta textmaterial kan ligga länge på redaktionen i väntan på att fylla ut en tidningssida.

Okey, säger kanske läsaren, men vad är problemet? Ekonomins lagar kräver förstås en lägre produktionskostnad för morgonens dagliga tidning, så att inte prenumerationspriset ökar. Enligt min mening innebär den utveckling jag beskrivit en påtaglig förändring av journalistens roll. Den tidigare skiljelinjen mellan värderande ledartexter och faktasökande nyhetsartiklar håller sakta på att lösas upp. Och morgontidningens ideal med dagsfärska nyheter är på väg att ersättas av vällagrade texter i konkurrens med vecko- eller månadsmagasinens.

Ett särskilt PK-problem är de otaliga kolumnisterna. I dessa spalter presenteras verkligen inte ett hett externt nyhetsflöde. Här berättas om de ämnen och personliga problem som författaren stött på under veckan. Visst trycks ännu några fåtal goda fördjupande reportage, från in- och utland. Men de saknar den fräschör som förut den fasta utlandskorrespondentens dagsaktuella reportage innebar. Det är lagerreportage som kanske väntat en vecka på publicering. Nyhetsflödet består numera till avsevärd del av strömlinjeformade klipp från olika mediebyråer. Och inte minst det populärkulturella textmaterialet har blivit en tummelplats för författarnas egna åsikter och redaktionens behov av prefabricerat material som spaltfyllnad.

Något av detta måste vi nog leva med om inte prenumerationspriset ska raka i höjden. Men jag är bekymrad över att journalisterna i ökad utsträckning agerar som åsiktsförmedlare. Deras egna värderingar hamnar allt oftare i centrum. PK-samhällets alla altruismer flödar utan att tänkbara invändningar lyfts fram. En enkelriktning tar gestalt, det finns bara en inställning till exv invandring, feminism och klimat, nämligen den politiskt korrekta. Även utanför ledarsidorna talar journalisterna alltså om för läsaren vad han eller hon bör tycka. Några journalister kanske gillar den nya rollen som åsiktsguru. Men för professionen innebär utvecklingen en olycklig omvälvning.

Man säger ibland att tidningar, radio och teve är en statsmakt. Talesättet är en honnör till ett medvetet faktabaserat och kritiskt förhållningssätt från nyhetsmedias sida i samhällsfrågor. Men om rapporteringen frikopplas från det dagliga flödet av konkreta händelser och dörren vidgas för en subjektiv analys kommer journalistyrket att få drag av politikerns eller prästens. På sikt hotas den professionalitet som ligger i en strikt faktahantering och skapandet av strama insiktsfulla texter. Ytterst hotas tilltron till de fria medier som varit en del av den demokratiska statens ryggrad. Och slutligen vill åtminstone inte jag betala för en tidning, som från första till sista sidan, flödar av subjektiva tolkningar av olika samhällshändelser. En tidning som är stinn av pekpinnar till mig om vad jag bör tycka.

Torsten Sandström

2017-10-27



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post2

PK-eliten och dess präster

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Tue, October 31, 2017 13:59:06

Vem eller vilka står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det inte dom som utvecklar PK. Det gör samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker, präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa sig sympati och ekonomiska resurser genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska (!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp. PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister, via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet, dvs PK-läran.

Vad som mest oroar det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna själva bestämma över sina högst privata angelägenheter - i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten Sandström

2017-10-27







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post1