Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

En kall vind från flydda tider…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 17:50:19

Svenska akademiens kris framstår som en sen repris på ståndssamhällets undergång. Privilegier, titlar, medaljer och skydd från insyn bar länge upp det gamla Sverige. Men så kräver avtalsfrihet, konkurrens och öppenhet sin plats. Först knakade Sverige i fogarna. Sedan brast det. Och efter många år av kamp stod en ny och bättre rustad nation på plats. Ett land där medborgarna ansågs lika och hade samma rösträtt. Ett land där offentliga jobb söktes i konkurrens och den med bäst meriter skulle segra. Ett land med näringsfrihet. Ett öppet Sverige.

Till för några dagar sedan representerade Svenska akademien det gamla Svea rike. Idag syns bara några spillror. Stenansikten. En handfull grånade skuggfigurer iklädda högtidsdräkter och ordnar. Nordstjärnan syns inte längre på grund av oset från hundratals plötsligt utblåsta stearinljus. ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor”, sa en riktig poet, en upprorisk skönande. En av många begåvade män och kvinnor som aldrig var aktuella som medlemmar i Akademien. Där samlades (med några undantag) den korrekta litteraturens troféjägare. Alltför många var akademiska karriärister som trodde sig känna till god litteratur. Men nu är dom borta.

Kanske byggs en sammanslutning för nutiden. En organisation där litteraturen står i centrum, inte medlemmarna. En plats för otvungna samtal, inte för ceremoniernas spel. En samverkan där maximal öppenhet råder, inte ett rum för ryggdunkande och smussel. Alltså den Nya Svenska akademin.









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post51

Känsloentreprenörernas Sverige.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 16:19:49

Bild: Världen idag

På bloggen har jag tidigare skrivit om den fortlöpande individualiseringen till följd av flera stora kollektivs nedgång, såsom byalag, kyrkor, fackliga organisationer och många andra intresseföreningar. Och pga äktenskaplig söndring. Följden har blivit att en konkurrens uppstått om den plats som tidigare fyllts av gemensamhetsskapande budskap. En ytterlighetsvariant är den extrema ambitionen att satsa på sig själv. Drivet har främst framgång hos en grupp unga som är tämligen ekonomiskt starka och välutbildade. Viktigare är därför den tröst som tevebolagen erbjuder människor att fly verkligheten via program med kärlek, spänning och sport.

Nu finns tydliga tecken på att en delvis ny företeelse äntrar arenan: känslo-entreprenören. Basen är just det trygghetsvakuum som uppstått genom religionens och de andra kollektivens nedgång. Rörelsen drivs framför allt de etablerade politiska partierna, som via riksdag, statsapparat och kommuner organiserar nya sammanhållande nätverk. Media ger också rejäla känslobidrag, framför allt de stora dagstidningarna och den statligt kontrollerade radion/teven. Rörelsen fortplantas stegvis genom nästan hela samhället. Arbetsgivare, varuleverantörer, idrottsföreningar och många andra organisationer deltar med liv och lust, påhejade av tydliga signaler från den starka svenska statens maskinrum i Stockholm.

Jag tror flera läsare nu undrar vad jag egentligen snackar om. Men den som bläddrar i en dagstidning får var dag en dos av det nya budskapet från Känslosamhället u.p.a. I ett hörn beskrivs ingående ritualerna med anledning av årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Andaktens alla attribut presenteras: överhet, högstämda tal, musik, blommor och parader. I ett annat hörn av tidningen talar en psykolog om hur vi bör fördela ”känsloarbetet” inom familjen (tanken verkar vara att involvera frånvarade män). Enligt samma mönster dras rörelsen mot andra kritiska punkter i människans tillvaro, såsom olycksfall, sjukdom och död, miljöhot, mobbing, skjutningar och annat klanbaserat våld mm. Rörelsens sprider sig över landet i ett stegrat tempo. Att det är valår syns tydligt. Valmöte och bönemöte har liknande funktioner.

Går det att närmare ringa in vilka krafter som hejar på utbyggnaden av det nya känslosamhället? Medierna har redan nämnts. Men motorn finns hos de vänsterrörelser som förlorat sin livsluft i och med att arbetaren inte längre ses som förtryckt utan förvandlats till en relativt välbeställd individ. För S-partiet har därför satsningen på världens förtryckta och den nya känslorörelsen blivit en välkommen räddningsplanka. Det är tydligt hur den förbikörda Svenska Kyrkan försöker ta rygg på vänstern. Detta belyses av att förre LO-bossen Vanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkans styrelse och (intressant nog) vice ordförande i Lunds universitet. Hon vet hur ängslans slipsten ska dras.

Det sist sagda pekar på att även universiteten har ett finger med i spelet. Teologernas plats intas numera av ämnet psykologi, som har fokus på att studera och förklara individens tanke- och känslovärld. Här bedrivs en hel del mycket seriös forskning. Men också en avsevärd mängd ren tillämpning när det gäller att dämpa oro, stress, ångest, stök och missbruk. I brist på en Bibel, dvs underlaget för en kristen gemenskap, är jag övertygad om att betydande delar av lärosatserna i ämnet psykologi kan fungera som en katekes för den nya känsloväckelsen.

Jag är rädd för att en och annan läsare nu kokar över av ilska. Är det kanske fel att skapa gemenskap och trygghet? Nej, det är inte själva gemenskapsbyggandet jag är kritisk mot. Det är den dolda agendan bakom budskapet som bekymrar mig, på samma vis som jag under mer än femtio år vänt mig mot hur kristendomens företrädare manipulerat delar av svenska folket. Utan tvekan finns det anledning till ängslan hos den svenska befolkningen för våld och andra problem i det nutida Sverige. Men anledningarna till oron försvinner ju knappast genom den nya formen av tröst- och bönemöten. Arrangemangen fungerar närmast som ett ångestdämpande lyckopiller. De egentliga vinnarna är arrangörerna bakom känslosvallen, dvs främst s-partiet och de många vänsterjournalister som backar upp den nya massterapin.

En svår fråga är vilka alternativa åtgärder jag rekommenderar. Mitt första svar är politiska krafttag mot själva anledningen till våld och stök i samhället. Då politikerna inte klarar detta satsar dom på propagandamöten. Mitt andra svar rör individernas privata sfär. Här gäller det att satsa på utbildning. En bra kunskapsskola är medborgarnas bästa skydd mot otrygghet, oro mm. Det gäller också att motverka många enkla individuella lycko- och frihetsbudskap och verka för en starkare familjesammanhållning. Och framför allt måste samtalet i samhället bli mer rakt och öppet. Tala klartext! Peka på de verkliga problemen! Ringa in dom och kräv av den enskilde att skaffa sig insikt och beredskap! Alla samhällen har sina problem och svåra sidor som varje medborgare själv måste försöka tackla, så gott det går. Det gäller att förmå den enskilde att engagera sig och inte bara lämna problemen till den politiska eliten. I så fall är risken stor att det bli mer känslokontroll och mindre verkstad.

Torsten Sandström

2018-04-08 13







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post50

Miljövetenskapen är hal som en ål…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 06, 2018 16:57:17

Bild: Wikiwand

Förbränning av kol, olja och ved är som många vet ett hot mot klimatet och människans existens. Det verkar som detta påstående är en vetenskaplig sanning. Men det finns ett mindre antal forskare, sk klimatskeptiker, som inte håller med. Några menar att den ökade uppvärmningen inte beror på pga koldioxidgaser, utan sammanhänger med förändringar i kosmos, närmast fluktuationer inom solsystemet. Andra påstår att rörliga kroppar inom solsystemet, asteroider, är ett större hot mot människans framtid än klimatet.

Även om skepsis är en bra grundattityd anser jag det bäst att hålla med majoriteten av världens klimatforskare, som länge studerat gaser och uppvärmning och ställt sig bakom en varning till oss alla om förändrade beteenden. Som jag talat om i tidigare bloggar måste vi lyssna till den etablerade naturvetenskapen. Därmed inte sagt att vi alltid måste lyssna till vad forskare inom den sk miljövetenskapen säger. Mitt påstående förbryllar kanske. Men det sammanhänger med att miljövetenskapen själv kallar sig en tvärvetenskap, där ämnen med sanningsproduktion (såsom klimat, biologi, astronomi mm) blandas med discipliner som baseras på tolkning av mänskliga data – samhällsbeslut – samt val av tekniska och ekonomiska lösningar. Även om tvärvetenskap hyllas av många politiker finns det goda skäl att vara rejält skeptisk till just forskning, som glider mellan produktion av vetenskapliga sanningar och tolkning av starkt åsiktsanknutna samhällsdata.

Den sk miljövetenskapen är en sådan farlig blandning. När en forskare inom ämnet, som Johan Rockström, uttalar sig om hur den svenska politiken ska formas måste vi ha klart för oss att det han säger inte alltid är sant, utan är en följd av hans egna politiska åsikter om ett lämpligt handlingssätt. Rockström har sin bakgrund inom naturvetenskapens gränsland. Han är agronom och har 1997 doktorerat på odlingsproblem i ett ökenklimat. Men sedan dess har han sannerligen mest sysslat med samhällspolitiska frågor. De böcker han själv nämner på Wikipedia talar sitt tydliga språk (kolla själv https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockström). Det handlar om en klart åsiktsladdad uppbyggelselitteratur för personer inom miljörörelsen. Medförfattare är en politiker och en fotograf (Anders Wijkman resp Mattias Klum). Via goda politiska kontakter och en adjungerad professur fortsätter Rockström 2004 sin bana på ett nybildat institut, nu som apostel för miljölösningar han själv anser bäst. Det är troligt att några av hans politiska val är vettiga. Men det rör sig inte om forskning i vedertagen bemärkelse. Därför är min poäng nu att varna för att rakt av uppfatta hans och hans kollegors uttalanden som vetenskapliga sanningar.

Inom parantes sagt är köpslagan om professorstitlar tyvärr inte främmande inom den akademiska världen. I Lund 2007 upphöjdes raskt generaldirektören Per Eriksson till professor, för att strax därefter kunna utses till universitetets rektor. 2017 upprepas historien rörande en lundensisk vicerektor, som snabbimporterats från samma statliga myndighet. Allmänt sett finns det alltså anledning att hysa skepsis till den vetenskapliga kompetens som följer med titeln professor!

Vi måste därför ha klart för oss att stora delar av miljövetenskapen tyvärr verkar på en politisk arena. Resultatet har blivit att många stolliga politiska beslut fattats, ofta med uppbackning av miljöforskare av olika slag. Ett exempel är forskarstödet till idén om öppna landskap, ett publikknipande projekt som dränerar statens och EU:s kassa på miljardbelopp. Vetenskapligt korrekt borde i stället vara att plantera lövträd som kan suga åt sig dom hotfulla drivhusgaserna. Dom som vill ha det busk- och trädfritt i sin omgivning borde nog själva bekosta trevnaden! För övrigt innebär väl en skogsmiljö en återgång till det ursprungliga (som miljökämparna ofta förespråkar). Ett annat exempel är järnvägstunneln genom Hallandsåsen – en katastrof såväl avseende miljö som ekonomi. Men spårburen trafik får de statsbärande Mp- och S-partierna att gå i spinn. Och alltid finns det en grupp miljöforskare som backar upp. I Lund byggs just nu en spårvagnslinje från centrala staden upp till forskningsanläggningen ESS. Förutom en installationskostnad på omkring 900 miljoner kronor skärs ett sår i den gamla staden. Tanken är nämligen att forskarna ska åka spårvagn till jobbet på ESS. Märkligt, då dom ändå taxi direkt från flygplatsen. Laddningsbara bussar borde vara den rimligaste lösningen såväl ekonomiskt som miljömässigt. Men inom miljörörelsen blandas tro med vetande. Granska därför särskilt noga alla budskap från professorer i miljövetenskap! Jag saknar själv kompetens inom ämnet. Men mina argument belyser åtminstone att många problem är rent politiska eller ekonomiska. Påståenden grundade på politik och ekonomi ska sannerligen inte omvandlas till vetenskapliga sanningar.

Torsten Sandström

2018-04-06

Varning för spårvägstalibaner på Clemenstorget i Lund!















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post49

Att spela rollen som professor.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 31, 2018 12:03:02

Nästan alla människor spelar en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns det gott om. Någon spelar smart. En annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är instuderad.

Hursomhelst är det inte den lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen. Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor, som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat, teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson. Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer. Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen. Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej, men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post48

Att göra som strutsen eller att försöka se med öppna ögon?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sun, March 18, 2018 16:04:30



På DN Debatt presenteras dagligen aktuella inlägg. Samtidigt bjuder tidningen in läsare att sända in kortfattade repliker. Den 11 mars 2018 presenterades på debattsidan en artikel som skrivits av 16 universitetslärare i folkrätt. Rubriken var ”Oroande jakt på kryphål i flyktingkonventionen.” Artikeln tar bland annat sikte på den danska socialdemokratins förslag att slopa asylrätten vid nationens gräns för att i stället öppna asylkontor i anslutning till flyktingläger kring Medelhavet. Författarnas tes är att förslaget strider mot en rad folkrättsliga konventioner. Dessutom är det omoraliskt. Läs själv.

https://www.dn.se/debatt/oroande-jakt-pa-kryphal-i-flyktingkonventionen/

Jag har tidigare (2018-02-23) på denna blogg hastigt presenterat det danska förslaget. Jag har också med kort motivering skrivit att förslaget är värt att fundera på. Min tes är att de 16 juristerna nog har rätt i att förslaget strider mot ett antal konventioner. Men jag menar att man inte kan stanna vid detta rättstekniska och dogmatiska konstaterande. Alla regler måste kunna förändras om det finns goda skäl. Det gäller därför att undersöka om det danska förslaget öppnar för mer eller mindre humanitära lösningar än i dagsläget. Stöd för min åsikt hämtar jag hos den väl renommerade Oxfordforskaren Paul Collier, som kallat den svenska invandringpolitiken ”en huvudlös omtanke”. I tro om att DN menar allvar med sin inbjudan till repliker skrev jag därför följande korta inlägg:

Argument för en mer humanitär asylrätt.

Jag läser i DN 2018-03-11 att Sveriges samlade företrädare för ämnet folkrätt vill bevara nuvarande rättsregler om flyktingars rätt till asyl. Forskarna anför en rad argument för detta, skäl som har sin bas i internationella konventioner, som vårt land undertecknat. Det är för jurister naturligt att traditionen försvaras. Särskilt om det rör normer från den trädgård som man själv till vardags odlar. Jag har respekt för mina kollegors yrkeskunnande och deras moraliska ambitioner. Men varken folkrättsliga konventioner eller lagar är huggna i sten. Och det finns verkligen starka praktiska och juridiska skäl för en ändring av nuvarande regelsystem. En ny verklighet rörande transporter och kunskapsförmedling kräver nämligen nya humanitära lösningar.

1. Sjöresor är (som vi tydligt fått bekräftat) förenade med livsfara. Asylrätt vid mottagarlandets gräns framstår därför som en riskfylld lockelse.

2. Flygresor är bara en lösning för den som är välbärgad (relativt sett). Men för dom är det en bekväm genväg.

3. Organiserad flyktingsmuggling är ett allvarligt problem för den som måste betala dyrt för ett högst osäkert mottagande som flykting. Kriminella nätverk är de säkra vinnarna. Många besvikna flyende tvingas återvända.

4. Boende i flyktingläger sidsteppas av dem som via organiserade transporter själva tar sig till ett mottagarland. I lägren hopas monumentala problem. Att forma ett system som bygger på en planerad utslussning – och som eliminerar de faror som nyss nämnts – är en humanitär välgärning av högsta rang.

5. EU klarar inte att lösa flyktingfrågan. Medlemsnationerna drar åt olika håll. Ett nytt regelsystem måste helt enkelt sättas på plats via EU och dess medlemmar. Annars riskeras unionens framtid. Då duger det inte att peka på (snart sjuttio år gamla) normer från en annan historisk scen.

6. EU:s nationer måste trygga de nyanländas integration. Från 2014 har mer än 200.000 flyktingar begärt asyl i Sverige. Det är självklart att en så omfattande invandring skapar mottagandeproblem rörande bland annat boende, skolor och sysselsättning. En ordnad integration är därför också en viktig humanitär fråga.

Jag förundras över hur mina kollegor så blint kan stirra på existerande normer, som inte lyckas lösa nutidens problem. För mig är det en sann mänsklig handling att, liksom Danmarks socialdemokrater, söka efter nya rättsliga lösningar på rådande flyktingsituation. Problemen under 1-6 ovan begränsas genom en asylprövning på platsen, vid eller kring, Medelhavets alla flyktingläger. Därför verkar detta vara en rimlig fråga att utreda.

Torsten Sandström
Professor em i civilrätt vid Lunds universitet


Efter några dagars väntan tackar DN för min replik och säger att man inte vill publicera den. Ingen motivering. Min slutsats är att det går an att publicera vad konventionerna säger och att de 16 författarna (uppenbarligen) tycker att reglerna är bra som dom är. Däremot vägrar DN att bjuda in till en öppen diskussion, som kanske mynnar ut i att nya regler erbjuder ett bättre humanitärt skydd för flyktingmajoriteten. Det sägs ibland att den svenska åsiktskorridoren snävas till och att vissa ämnen beläggs med tabu. Tråkigt nog verkar DN, landets största morgontidning – med beteckningen oberoende liberal! – bidra till denna mörkläggning.

SvD är däremot djärv och öppen då man 2018-03-03 publicerar följande debattartikel på ett tema som liknar det jag lyft (en vecka tidigare) på min blogg. En svensk historieprofessor i Roskilde, Hans-Åke Persson skriver under rubriken ”Danska utspelet sätter fingret på en öm punkt”:

https://www.svd.se/danska-utspelet-satter-fingret-pa-en-om-punkt

Läsaren av min blogg får själv bedöma vad som bör eller inte bör diskuteras i denna asylfråga.

Torsten Sandström

2018-03-18







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post45

Individen vs Staten

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, March 16, 2018 16:52:50


Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor, nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv. Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som växte fram.

Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden. Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och omöjligt – och priser delas ut till segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som är sugna på att komma upp sig.

Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka. Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna nästa nivå på karriärstegen.

En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott. Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång. Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering, mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.

Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning, hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om äldre tiders långa och pompösa processioner.

Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga kollektiv.

I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar fram.

Torsten Sandström

2018-03-16














  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post44

Vem sprider misstro mot dagens politiker?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, March 12, 2018 15:34:02

I en intervju i DN 2018-03-12 framför Dan Eliasson berättigad kritik mot vår och främmande nationers insatser rörande korruption. Vidare sägs att han tillsammans med sina tre barn har startat konsultbyrån Eliasson Group, som avser sprida kunskap och bilda opinion om FN-målen i världen. Även om han anser att Sverige gör ett bra jobb, anser han att regeringen skulle kunna bli mer effektiv.

Men från sin upphöjda position inser Eliasson inte att en del av kritiken faktiskt slår tillbaka mot honom själv. Han säger:

”Skatteflykten och mutorna i världen uppgår till sådana fullständigt otroliga belopp. Det handlar också om samhällsmoral och tillit. Vi ser överallt i världen idag en trend med växande misstro gentemot samhällets olika funktioner. Och i dessa grumliga vatten fiskar många krafter. Det finns ett samband mellan korruption, icke fungerande institutioner och missnöje som utnyttjas av politiska krafter”.

En kritisk läsare undrar om Eliasson fått sina FN-jobb i helt öppen konkurrens och utan politiska kontakter. Och vad gjorde han som näst högsta FN-chef för att ge stöd åt Anders Kompass, som tvingades avgå för att han avslöjat sexbrott mot barn inom FN:s egna led? Och även om Eliasson antagligen följt gällande skatteregler har han under många år jobbat på poster/platser med ofantligt mycket lägre skatter jämfört med dom som hans parti förespråkar för medborgarna i Sverige.

Allt talar för att Eliassons samtliga positioner hos FN är knutna till hans partibok-(s). Jag gissar även att den bäst betalande kunden till Eliasson Group kommer att vara den svenska staten? På hemsidan (eliassongroup.com) anges inte ens vilken företagsform rörelsen har eller var den är registrerad! Men att Eliassons barn jobbar där syns tydligt. Kolla själv på det nya frälset.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post43

En dyster betraktelse över den svenska civilisationen.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 10, 2018 12:33:06

Tidigt i människans utveckling syns glädjen över lekar och spel. Att flytta brickor på en spelplan, slå med tärning eller vadslagning om vinnaren av en kamp är alltså uråldriga företeelser. Under årtusenden har tävlingarna blivit mer sofistikerade. Kring dom har samlats stora människoskaror. Följden har till och med blivit att deltagandet blivit yrkesmässigt. Ja leken har förvandlats till en näring, nästan en egen marknad. Om vi ser tillbaka i tiden och funderar över barnens utveckling vågar man kanske påstå att lek och spelande är en del av den mänskliga naturen. Det rör sig om naturliga fenomen som nöjen, spänning och tidsfördriv.

Norbert Elias skriver att människan under årtusendenas lopp blivit alltmer civiliserad. Vi har valt beteenden som är alltmer förfinade, humana eller intellektuella. Något av detta syns även för lekar och spel. Framför allt har inslaget av brutalitet begränsats, när det gäller djurhetsning, verkliga slagsmål och minskat dödande (om vi bortser från de två senaste världskrigen). Men även momentet av spänning har förskjutits i mer intellektuell riktning. Detta innebär att människorna alltmer fokuserat på skådespel och litteratur. Alla inser att det sista rör två skilda utvecklingsstadier. I det första iakttas andra som agerar på en scen, film eller teve. I det andra tvingas läsaren själv med textens och fantasins hjälp skapa nöje och spänning. Tanken om en civiliserande process syns i båda fallen tydligt.

Man kan tycka att i nutidens välfärdssverige utrymmet för ett civiliserat liv bör vara väl utvecklat varför frekvensen av lekar och spel borde vara i avtagande vad gäller vuxna medborgare. Utbildningsnivån är numera framskriden. Fritiden är omfattande. Pengar har många (men inte alla). Tillgången till teatrar, offentliga bibliotek och privata bokhandlare är god. Det höga skatteuttaget förklarar en del av detta och borde vara grunden för framväxten av en ny svensk modell, ” den civiliserade svensken”. Det borde alltså röra sig om ett samhälle där intellektuell verksamhet favoriseras i bred bemärkelse. Där litteratur, konst och annan kultur frodas. Där forskning, vetenskaplig utbildning och gymnasiala studier är på topp. I allt, ett modernt kunskapssamhälle på högsta internationella nivå borde vårt land vara.

Men så är det inte. Att Sverige inte är civilisationens Mekka syns i statistik och praktik. Nationen sjunker i ranking rörande grundutbildning. Universiteten tillhör inte toppskiktet och lärarna där klagar över studenternas förkunskaper. Svenska forskare belönas inte särskilt ofta utomlands för sina insatser. Bokproduktionen är i och för sig hög i landet – och översättningarna många till utländska språk – men ofta rör det sig om verk inom deckargenren där innehållet befinner sig på gränsen till en våldsfokuserad bild av vardagen. Detsamma gäller i högre grad filmens och tevens värld. Där pumpar till och med det med tvångsavgifter finansierade SVT ut en strid ström av slagsmål, brutaliteter, blod och andra hemskheter. Dessutom är svenska media fulla med inslag som rör spel och tävlingar. Man leker om allt. Och tävlar om allt. Och priser tilldelas nästan alla. Från morgon till kväll. Om man räknar in sportinslag av skilda slag vill jag påstå att spel och tävlingar är det dominerande innehållet i de teveprogam som svenskarna idag konsumerar. Därför kan man knappast säga att den svenska kulturen utvecklas i intellektuell riktning. Det går också att ifrågasätta om tendensen är civilisatorisk. Det leks och spelas, spänningen stegras, det flabbas och tiden slås ihjäl. Kulturellt sett måste tyvärr den svenska genomsnittskulturen sammantaget bedömas vara tämligen medioker. Det finns ljusglimtar. Men dom är ganska få.

Och vad är förklaringen? Jag har levt länge i Sverige och kan därför uttala mig om vad jag tror har hänt under mer än den senaste femtio åren. Nationen har förvandlats från ett samhälle med en liten konservativ kulturell elit omgiven av ett stort försörjande kollektiv av lågutbildade hårt kroppsarbetande individer. Nu är kollektivet bättre utbildat och arbetar inte lika hårt längre. Nu försörjer dom en elit med vänsterinriktning och med liten förståelse för kunskaper, studier, forskning och kulturell bildning. Vänstern är nästan helt fokuserad på människornas materiella välfärd och deras hälsa. I detta perspektiv har förvisso en stor civiliserande process skett. Men den svenska socialdemokratin har – trots enskilda betydande undantag – såsom Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl – aldrig haft förståelse för vad kunskap betyder och hur kunnande bäst odlas. Att studier kräver hårt arbete, ordning, prov och utgallring av de bästa är för vänstern en styggelse. Där vill man bara satsa på enkla massinsatser. För att få många att passera kunskapsproven har kraven stegvis sänkts. Och på den kulturella arenan har man låtit marknaden styra. Spänning, nöjen och framför allt massvis med brutalt våld serverar idag nästan alla mediabolag, som sagt till och med det som staten tvingar medborgarna att betala. Underhållning säljs mot pengar.

Under de femtio år jag kan överblicka har därför den svenska civilisationsprocessen saktat av. Människorna har fått en klart högre ekonomisk standard och avsevärt bättre hälsostatus. Men på det andliga planet har en förtviningsprocess inletts. Skolan utvecklas i kravlöshetens riktning. De gamla universiteten med höga ambitioner och stor konkurrens dräneras på resurser till förmån för nya regionala högskolor med lägre kunskapsnivå. Och kulturens område är en tumultartad uppvisning i dels demokratisk konst (som alla tycks kunna skapa), dels en litterär blandning av vänsterns idéfoster och polisromanernas värld, dels och framför allt en medial uppvisning i spänning, nöjen och blodigt våld.

Ett tungt ansvar för den pågående avciviliseringen bär den svenska arbetarrörelsen, som under lång tid haft taktpinnen. Men det intressanta är hur landets borgerliga partier skött sina kort. Man har inte åter förstatligat den skola som Göran Persson lämnat åt okunniga kommunalpolitiker. Man har inte vågat ta striden mot universitetens flumpedagoger (på vänsterkanten) för att i stället ge stöd åt dom som talar för tydliga kunskapskrav i klassrummet. Man har inte vågat dämpa tillväxten av regionala barfotahögskolor. Och inte alls kämpat mot den kommersiella tidsfördrivkultur som via åratal av skrattprogram och hisnande våldsfilmer gör människorna allt mindre förmögna att föra en civiliserad och kritisk diskussion om det svenska samhällets framtid. Svenska befolkningen åldras i gemenskap med flashiga medier. Och politikerna bråkar om skatter och bidrag för att väljarna med gott humör ska kunna matas framför teven eller paddan.

Torsten Sandström

2018-03-10



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post42
Next »