Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Långa pekpinnar och dubbel moral.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, February 17, 2018 11:42:37

Programdirektören på SVT Lena Glaser argumenterar i SvD 2018-02-05 för Melodifestivalen och liknande program i den egna kanalen, som finansieras genom tvångsavgifter från folket. Hon menar att program av denna typ engagerar, ”utmanar normer och konventioner” och skapar gemensamma upplevelser. Ja, hon ser dom som viktiga ritualer, som skapar sammanhållning i landet. Program av detta slag anser hon särskilt viktiga i tider ”när polariseringen i samhället ökar”. Programmet fyller enligt henne en viktig funktion vid sidan om många smala inslag från tevebolaget. SVT vill nämligen värna ”om alla människors lika värde.”

Jag förstår att en programansvarig är nöjd med de egna valen. Jag förstår också vad hon tror att Mello ska åstadkomma. Genom att lyfta fram sångare av olika etnicitet, hudfärg språk, sexuella preferenser vill hon bygga upp vad hon kallar en ”lägerelds-tv”, en tittargemenskap. Med denna ambition är det helt rimligt att även funktionsnedsatta uppträder framför bålet – varken Edward Blom eller Jonas Gardell har nämligen märkbar sångröst. Jag har inget mot att minoritetsgrupper uppmärksammas. Att de ska värnas framgår som alla vet redan av en rad lagbestämmelser, till och med på grundlagsnivå, se 1:2 Regeringsformen. Så det förefaller som SVT:s programchef slår in öppna dörrar.

Men det intressanta är enligt min mening visionen om en samling av folket framför lägerelden. Grillfester, majbål och liknande brukar rikta sig till människor som själva valt att delta i arrangemanget. Man har ofta själv köpt korven eller valt vem eller vilka man ska umgås med. Men i Mellofallet rör det sig om en superbrasa som arrangerats av främlingar och finansieras med medel som avtvingats svenska folket. 200 kronor per familj i inträdesavgift, månad efter månad.

SVT:s vilja att främja en rituell gemenskap kring allas lika värde är, som jag ser det, en del i svensk offentlig massrörelse till stöd för olika minoriteter. Frågan är därför hur stor polariseringen i samhället egentligen är (dvs det onda som SVT oroas över). Eller med andra ord hur allvarligt är hotet i dagens Sverige mot idén om människors lika värde? Enligt min mening är medborgarnas uppslutning kring likhetstanken idag mycket hög. Det tycks därför som behovet av ytterligare insatser är ganska begränsat. Men massrörelsen funktion är just att driva en fråga utan hänsyn till hur kritiskt läget är. En frälsningsrörelse måste ständigt hållas varm. Varenda risk för avhopp från rörelsen måste avvärjas. Massdop rekommenderas. Därför driver den svenska staten en rad moraliska upprustningsprojekt visavi medborgarna. Pekpinnarna viner i luften. Det rör sig just om de grundlagsreglerade målsättningarna, som jag nyss pekat ut som redan väl förankrade i breda folklager. Personligen ogillar jag att utsättas för statlig propaganda, alldeles oavsett innehållet. I Mello syns tydligt hur programledningen riggar opinionsbildningen. SVT ikläder sig rollen som scoutledare eller prussiluska.

Låt mig till sist ställa till ett större bråk framför lägerbrasan. SVT:s idé om program som skapar sammanhållning är nämligen högintressant. Vad ska man då säga om det massiva underhållningsvåld som SVT bjuder ut dag efter dag? Är inte mängden pistolskott, bombkrevader, dödsvrål, slagsmål, ångestutbrott, blodskvätt, skrikande bildäck mm något som SVT kan låta konkurrentföretagen sända? Nej, SVT inte bara köper brutaliteter utifrån, utan producerar själv våldsfilmer, som upprepade trailers dagligen lockar tittarna till. På så vis är faktiskt SVT en motor i spridningen av en våldskultur i det svenska samhället. Vuxna, ungdomar och barn slukar mediavåldet. Hot och tvång framstår (för några) som en tänkbar metod för problemlösning. Här bygger enligt min mening det ”statsstyrda” tevebolaget en oväntad gemenskap. Blir folk osams framför brasan av brinnande bildäck, så skjut eller dra kniv! En ny form av folklig sammanhållning skapas alltså kring brottets arena. Och den har definitivt inte stöd i svensk lagstiftning (men uppenbarligen av politikerna bakom SVT).

Min slutsats av exemplen Mello och underhållningsvåldet är att SVT talar med kluven tunga. SVT och programdirektören Glaser satsar egentligen inte på någon av de två nöjesvarinterna på grund av deras rituella eller sammanhållande karaktär. Förklaringen är i stället att SVT måste möta konkurrensen från det mer vulgära nöjesutbud som TV3 och TV4 mfl erbjuder via bla Kinneviks och Bonniers mediakoncerner. Då SVT i programtablån kallar till lägerelden måste man helt enkelt ge de tvångsbetalande tittarna valuta för avgiftspengarna. Övergrillade Mellokorvar och hårdstekta Våldsburgare serveras därför på löpande band. Arrangören SVT levererar uppenbarligen det som personerna bakom ägarstiftelsen önskar. Med ena handen presenteras oro över skjutningar i förorterna. Med den andra serveras brutalt och bestialiskt våld.

Torsten Sandström

2018-02-17

Stilbildare från SVT?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post34

Här dansar Fridolin…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, February 12, 2018 11:06:49

Skolministern talar sig varm för en läsa-, skriva- och räknagaranti. Precis som om färdigheter av detta slag kan garanteras, såsom kvaliteten på en bil. All kompetens beror ju på individen, familjen, lärarna och inte minst den som ska bedöma om ett mål uppnåtts. Det är rena löjan att med juridikens term garanti försöka skapa något som inte går att trolla fram med ord eller regler. Men Fridolin tror att han kan ”säkerställa” det mesta i samhällslivet.

Det är klart – och rättvist – att valet 2018 inte kommer att bli i den sköna höstskörd för Fridolin som Karlfeldt diktar om. Lika klart är att politikens Fridolin varken talar med ”bönder på böndernas sätt” eller ”med lärde män på latin”. Hans snack är nämligen rena smörjan! Han valsar bara.

Torsten Sandström

2018-02-12













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post33

Staten, kapitalet och andra i samma båt…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, February 10, 2018 14:52:11

Många minns Ebba Gröns progglåt Staten och kapitalet (1998). Eller kanske till och med Mikael Wiehes suggestiva sång om Keops pyramid (1972). Genom samverkan mellan samhälle och företag har sedan länge många stora projekt realiserats. En annan sak är att någon eller några blir vinnare och andra får göra jobbet mer eller mindre frivilligt. Men i flertalet av västerlandets demokratier har med framgång utbildning, sjukvård, kommunikationer och andra nyttigheter på initiativ av parlamenten byggts ut med offentliga medel (läs: skattepengar) i samarbete mellan stat och kapital. I den mån privata aktörer öppet (via offentliggjorda kontrakt) genomför projekt effektivare och billigare än det offentliga – något som i allmänhet är fallet – kan man säga att såväl Ebba Grön och Wiehe huvudsakligen har varit falska profeter (om än sköna).

Värre är den samverkan som sker i smyg mellan staten och privata intressenter. Det är här korporativa strukturer riskerar att växa fram. Intresseblandning i skumrask skapar oklara kopplingar och framför allt risk för ineffektivt utnyttjande av samhällets resurser. Samverkan hotar bli dysfunktionell, dvs det goda som det offentliga önskar ge medborgarna blir inte av fullt ut. I värsta fall hotar negativa effekter. Om jag nu bortser från arbetsmarknaden, där samverkan mellan LO och staten är välkänd, och delvis problematisk, så vill jag lyfta fram tre samhällssektorer med tydliga korporativa inslag.

Bostadsmarknaden. Här är intressekonflikterna många och breda. Statens samverkan med den s-allierade hyresgäströrelsen medför många svåra uppoffringar för de bostadssökande. Genom komplexa lagregler om bruksvärdering (förr kallad hyresreglering) och hyresförhandling blir äldre lägenheter mindre intressanta att hyra ut (varför ägarbolagen ofta väljer att sälja en fastigheten till bostadsrättsföreningar under bildning). Likaså blir nya hyreshus mindre lönsamma att bygga. Den svenska hyresmarknaden funkar därför dåligt (jfr däremot Tyskland). Bilden förvärras av det politiska etablissemangets dåraktiga skattepolitik. Genom slopad fastighetskatt och generösa skatteavdrag för låneräntor – har ett gigantiskt vinst- och riskprojekt vuxit fram på marknaden för villor och bostadsrätter. Här samverkar staten verkligen med miljontals privata intressenter i något av ett stort bostadskasino.

Likaså har samverkan med landets många miljörörelser skapat svåra låsningar på bostadsmarknaden. Regelsystemet för miljön är gigantiskt (här kan man tala om Keops pyramid). Hundratals krav på tillstånd. Och ett brett nät av intressenter ges laglig rätt att överklaga. Det tar år in och ut att få byggtillstånd. Tusen och åter tusen juristtimmar till största onytta. Som lök på laxen har vi Boverket, som gör allt för att fylla byråkraternas 8-timmars dagar med att utforma fördyrande detaljregler till skydd för miljö- och andra intressegrupper. Bostadsmarknaden i vårt land är helt enkelt en skandal!

Försvaret är en annan samhällssektor där stat och näringsliv jobbar samman i det dolda vid köp av försvarsmateriel (upphandlingskontrakten är inte alltid offentliga). Kontakterna mellan politikerna och SAAB är vitt förgrenade. Svenska politiker hjälper SAAB att kränga flygplan världen runt, med eller utan mutor till lokala partivänner där (senast i Brasilien). Och långtidskontrakten är många. Det tycks som om försvarsbudgeten bara räcker till för att köpa stridsflygplan, krigsfartyg och robotar. Följden blir att antalet soldater som ska försvara landet är ytterst få. I Ryssland måste man tycka att den svenska försvarspolitiken är formad av en högkomiker (som liksom i Aniara försvinner i de kosmiska haven och avgår med döden).

Mediamarknaden är också värd att nämna, på tal om samverkan mellan stat och privata intressen. Visserligen är det mesta redovisat öppet genom lagregler och bidragsbeslut. Men många dolda privata nätverk finns! Den juridiska utgångpunkten är ett samhällsintresse i mångfald och fria media. Medborgarnas kunskap är emellertid låg om hur kontakterna mellan det privata och offentliga sköts i verkligheten. Staten anser att SVT, SR och UR behövs. Det räcker alltså inte med den uppsjö av privata aktörer som finns. Den officiella förklaringen är behovet av en oberoende kvalitetsradio och teve. I tider av massivt utbud av våldsfilmer, köksinteriörer, sportinferno och festivaler av alla upptänkbara slag måste en tvångsfinansierad offentligt styrd radio och teve ifrågasättas. För detta betalar du och jag tillsammans 8 miljarder per år. Häften hade räckt för en verklig kvalitetssatsning! Liknande frågetecken kan man sätta för behovet av en halv miljard kronor i stöd till privata tidningar (men kanske är hotet för en lokal åsiktsutarmning större här). Inom pressen är dock sammanflätningen av stat och kapital särskilt tydligt. Såväl SvD, mottagare av presstöd från staten, som Aftonbladet ägs av den börsnoterade Schibstedkoncernen. Det är knappast förvånande att de etablerade partierna har fri entré till SvD:s debattsidor!

Enligt min mening sammanhänger tvångsfinansieringen av media, tillspetsat, samman med politikernas behov av kontroll av medborgarnas tankevärld. Framför allt är man rädd för att bara Bonnier/TV4 och Stenbeck/Kinnevik ska stå för presentationen av partierna mellan de allmänna valen. Via en raffinerat dold politisk styrning av valet av ledningsfunktionärer i SVT, SR och UR tas ett första steg mot kontroll (även om alla personer beskrivs som oberoende). Via journalister med övervägande vänsteråsikter tas ett andra steg. Sista steget tas genom att erbjuda de tvångbetalande tittarna och lyssnarna indoktrinerande underhållning från morgon till kväll. Med andra ord, precis som på Circus Maximus och Colosseum i antikens Rom. Men dåförtiden var inträdet ändå gratis (i allmänhet).


Torsten Sandström

2018-02-10

Kan man lita på pyramidbyggare?

















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post32

Tänk om...?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, January 29, 2018 14:30:27

Tänk om Kamprad varit kommunist!

Rubrikerna efter Ingvar Kamprads bortgång väcker kanske förvåning. Inte berömmet för en enastående livsgärning som entreprenör. Utan skriverierna om hans högerpopulistiska ungdomsförflutna. Snedstegen förefaller ligga mer än 50 år tillbaka i tiden och är väl inte mycket att orda om, en dag som denna.

Min fundering rör hur det kunnat låta om Kamprad – som många svenskar än idag – sympatiserat med någon kommunistisk organisation? Vänsterpopulismen världen runt har miljontals mord på sitt samvete. Trots kommunismens alla nackskott och lägerfångar tror jag det hetat ”att Ingvar Kamprad redan i sin ungdom visat prov på radikalitet och medkänsla med småfolkets behov”. Vilket han ju också gjort - på sitt sätt.

Torsten Sandström

2018-01-29





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post29

Varför är dagens nyhetsmedia så värdeladdade?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Thu, January 25, 2018 14:43:35

Jag har tidigare bloggat om de svenska mediernas marsch mot likriktning. Det tycks som en osynlig hand driver press, teve och radio fram på en enfilig åsikts- och nöjesautostrada. Mindre fakta och granskande reportage, mer opinionsbildning (utanför ledarsidorna). Totalt sett ett alltmer tillplattat medielandskap. #Me too är bara ett av många exempel. Så ska du tycka! Så ska du göra för att ha det trevligt! Politiska pekpinnar och galareportage i rad efter rad. Tror du att mina påståenden om en medial värdegemenskap är sanna? Och i så fall, varför har det blivit som jag hävdar?

En notis 2018-01-18 i SvD fick mig att komma loss. Där beskrevs kort och sakligt att Sofia Wadensjö Karén, chefredaktör på den socialdemokratiskt lierade tidningen Vi, utsetts till VD för Utbildningsradion (UR). Mitt intresse väcktes av att SvD:s chefredaktör bär liknande efternamn (Fredrik Karén visar sig vara gift med Sofia). Några googlingar via Ratsit, UC/alla bolag och Merinfo.se öppnade snabbt dörren till ett för mig upphetsande privat kontaktnät – något av en svensk medial adel. Några dussin namn som står i förbindelse med varandra kors och tvärs i ett – som jag ser det – stort spindelnät för värdekoncentration.

Det rör sig om ett omfattande privat journalistnätverk. Gruppbildningen formaliseras genom två ideella föreningar, av vilka Utgivarna förefaller ha störst politisk tyngd. I föreningens styrelse sitter flertalet av landet mediakoryféer, bland annat makarna Karén, Jan Helin (fd chefredaktör på AB nuvarande programchef på SVT), Tomas Mattson (chefredaktör på Expressen) samt en mängd högsta chefer från SR, SVT, TV4 mfl. Ordförande är ingen annan än Sofia Wadensjö Karén! Medlemmar i föreningen Utgivarna är juridiska personer, varför styrelsens ledamöter var och en har sin bas i något medlemsföretag, en tidning eller ett radio-/teveföretag. Enligt föreningens stadgar ska föreningen bevaka tryckfriheten, etiska frågor och medlemsföretagens gemensamma intressen. Det angivna syftet omfattar givetvis inte utstakandet av ett gemensamt mediaprogram! Men de nära relationerna – mellan företag, familjer och vänner – medför ändå en risk för inofficiell medial styrning. Varför?

För det första finns en drivkraft för ekonomisk styrning från medlemsföretagen, dvs de tidnings- och radio/teve-hus som direkt eller indirekt kontrolleras av Staten, Bonnier, Schibsted mfl (se skissen nedan). Till bilden hör att de privata mediaägarna har förhållandevis svaga affärer. Exv är SvD till och med beroende av stort tidningsstöd från staten. Den ansträngda ekonomin är den främsta förklaringen till dagstidningarnas ökade satsning på korta lättsmälta texter. Det nya konceptet ger större svängrum åt journalisternas personliga värderingar. Dom måste skriva om det man tror folk vill läsa. Och då blir det mycket krönikor, pristävlingar och relationsproblem. Något överdrivet kan man säga att dagstidningarna framstår som kvällspressen light.

För det andra talar nätverken för en informell politisk styrning. Jag utgår från att de fyra kontrollgrupper som syns i skissens hörn inte styr direkt, men väl indirekt genom cheferna på de företag som producerar det likriktade mediainnehåll jag kritiserar. Chefernas styrning sker säkert inte på kommando från ovan. Men allt talar för att lyhördhet är att räkna med, särskilt som tidningarnas och kanalernas framtid är pengaberoende. Förmågan att rätta in sig gör det enklare att gå från en chefsstol till en annan inom nätverket. Anpassningen blir en grund för intressesamverkan och här ser jag föreningen Utgivarna som en symbol för gemenskap. Jag tror som sagt inte att styrelsen diskuterar programfrågor eller politiska målsättningar. Men väl etiska och liknande värderingsfrågor. Varje mediehus har sin egen linje – men profilerna är idag mycket mer gemensamma än för tjugo år sedan.

Jag ser inte scenariot som en sammansvärjning mellan anonyma manipulerande krafter. Den bistra ekonomiska verkligheten för tryckta dagstidningar är alltför tydlig. Men det rör sig ändå om en styrning i smyg. Vetenskapliga undersökningar visar nämligen att 70% av landets journalister röstar på partierna s, v och mp (Kent Asp, 2012). Statens kontroll utövas via Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelseledamöter i SR/SVT/UR. Såväl dåvarande som nuvarande regering förefaller nöjda med vänstervridningen – man gör ju inget åt den. Bonnier, Schibsted och de andra prioriterar å sin sida tidningshusens ekonomi och har därför ingen anledning att ta itu med skribenternas värderingar. Så länge upplagorna hålls uppe tillåts journalisterna leverera reportage inom den nyetablerade åsiktkorridoren. Även om jag inte vill tala om skumrask så är det ändå tydligt att helhetsbilden visar på en dold värdegemenskap, med position till vänster i politiken. Föreningen Utgivarna, som ivrar för öppenhet, blir på så vis en samlingspunkt för publicistisk slutenhet och förstelning. Detta leder till en farlig åsiktskoncentration. Det är just risken för ett alltmer begränsat åsikts- och debattklimat som är mest oroande, som jag ser det.

Torsten Sandström
2018-01-25






















  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post28

SvD tar upp kampen med DN om täten i PK-ligan!

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, January 08, 2018 16:09:15
Nu är det SvD:s tur att slå till med en artikel som förvandlar svart till vitt (e-SvD 2018-01-08). Artikeln handlar om en person (se bilden) som i sin ungdom lanserat hasch på den svenska marknaden, dvs sålt, tjänat pengar, sett sina kunder gå under osv. Många av hans kompisar har dött i drogernas värld. Med SvD:s hjälp talar han i artikeln om hur myndigheterna bär ansvaret. Okej att myndighetssverige kanske har sin del i utvecklingen. Men rubrik och innehåll följer ett av 2010-talets mest populära mediala teman: Du är själv OK, sök ansvaret hos andra, särskild hos politiker och myndigheter. Ingen skulle låta ett bilföretag, som säljer en livsfarlig bil, undgå ansvar. Men den som säljer en livshotande drog verkar enligt SvD kunna skjuta över ansvaret på det offentliga.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post25

Kvalitetspressens nedgång är ödesmättad.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Wed, December 27, 2017 17:24:28

Jag har under femtio års tid varit en flitig konsument av tryckta media. Som kritisk läsare anser jag det uppenbart att en kolossal medial förändring ägt rum inom dagspressen. Nu tänker jag inte på digitaliseringen, utan på innehållet i de texter som erbjuds allmänheten. Förr presenterades en mängd rykande färskt material, dvs nyheter i ordets rätta mening. Kvaliteten på texterna var hög. Tjogtals med korrespondenter levererade dagligen nyheter från när och fjärran, ofta i form av djuplodande och löpande analyser av strategiska inrikes- och utrikespolitiska områden. Numera har antalet fasta korrespondenter bantats och spalterna har blivit glesa och analytiskt tunna. Och flertalet texter avses inte ens vara färska – de kan lika gärna varit skrivna för en månad sedan. Mina påståenden är sanna. Bläddra själv i din morgontidning och fundera kritiskt över vad som står att läsa där.

Om du följer mitt råd och kollar textmaterialet i DN eller Svenska Dagbladet ser du vilka tendenser, som förvandlat den forna nyhetsjournalistiken. Först att annonsvolymen ökat i proportion till textinnehållet. För det andra att artiklarna numera är kortare än förut. För det tredje att antalet kolumnister ökat lavinartat. Det rör sig nu om deltidsarbetande skribenter, ofta utan något specialfack, som varje vecka levererar en text över ett självvalt ämne. I allmänhet rör det sig inte om nyhetskolumner. Utan mer om kåserier, i vilka författarens personliga syn på världen eller livet står i förgrunden. För det fjärde tar korta köpenyheter alltmer plats, omgärdade av de eviga annonserna. Det rör sig nu om meddelanden från TT och andra nyhetsbyråer som säljer lättsmält och standardiserat textmaterial, dvs artikelsnuttar som just formats för att fungera som billig spaltfyllnad. För det femte upptas en stor del av spaltutrymmet av recensioner av mediala händelser, såsom filmpremiärer, boksläpp, teaterföreställningar, arrangerade pristävlingar av allehanda slag (i stil med årets bästa reportage, årets chef, årets idrottsprestation) etc, etc. För att inte tala om alla artiklar om mat, motion, hälsa, sexliv, kläder, design osv, dvs texter där skribenten talar om hur du ska utveckla din livsstil.

Vad blir resultatet av denna utveckling? Mest slående är förskjutningen från kritisk faktaanayls till skriverier med tydligt värderande innehåll där journalisternas egna värderingar får allt större spaltutrymme. Ämnesvalet styrs alltså mer av skribenternas personliga val och inte inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Det är dessutom slående att mediernas interna värld blivit en första rangens drivkraft. I pressen av idag diskuteras mediesamhällets självskapade så kallade nyheter. Det som händer på en arena resulterar i texter på en annan osv, Åsiktsproduktionen tycks ske genom en självstyrande maskin, en mekanism med ett eget liv, som huvudsakligen bottnar i kommersiella intressen. Ett virrvarr av mediesläpp, pristävlingar och åsiktsreportage processas. Dag efter dag. År ut och in.

Varför har det blivit så här? En förklaring är dagspressens ekonomiska svårigheter till följd av gratistidningar, internetinformation och ett massivt flöde av konkurrerande trivial underhållning från teve- och kabelkanaler. Det sista sagda är något av en nyckel i sammanhanget. Majoriteten läsare tycks efterfråga mer lättviktigt, roande, oengagerat och kändisskådande material. Den dagspress som förr var högkvalitativ, har idag ambitioner som alltmer liknar kvällsdrakarnas. Fram väller lättuggade texter om kända personer, triviala händelser och aktiviteter inom företag som säljer underhållning. För att få ekonomin att gå runt tvingas morgontidningarna anpassa sig. Okej, säger jag. Förr var ledarsidan tidningens propagandaplats. Men nu presenteras värderingar/åsikter nästan på varje sida. Och ändå vill DN och SvD kalla sig kvalitetstidningar!

Det allvarliga i sammanhanget är journalisternas nya roll. Förr var dom en kritiskt granskande tredje statsmakt. Höga krav ställdes på relevans, saklighet, kontroll, integritet, nyansering mm vid bevakningen av inrikes- och utrikespolitiska skeenden. Nu tonar en ny morgonpress fram. Skribenterna styrs inte längre så mycket av aktuella politiska händelser. Nej, nu frossar man alltmer i den egna synen på vardagslivets tillvaro. Man talar om för prenumeranten var skåpet ska stå. Och pekar med hela handen åt läsaren. Framför allt snor journalisterna med all kraft runt i mediesamhällets ekorrhjul. Man skriver om ”nyheter” som kollegor och kulturarbetare själva skapat. Det verkar nämligen vara där som medialt stoff främst blir till i den nya journalistikens värld. Och framför allt: stoffet består av privata åsikter och värderingar som man vill mata läsekretsen med.

Den journalist som inte försöker finna kritisk kunskap och relevanta fakta verkar enligt min åsikt för skapandet av en skuggvärld. Inom dagspressen härskar det bälte av åsikter som enligt eliten ska vara tongivande, dvs politiska värderingar något till vänster om mitten på den politiska skalan. Journalisternas nya roll är inte längre upplysning, inte att skingra skuggorna. I stället bidrar det triviala tyckandet – i kombination med den förnumstiga korrektheten – till att dimmor lägrar sig över landet. Det är möjligt att dagspressens nya affärsidé kommer att senarelägga morgontidningarnas undergång. Men det nya tidningsinnehållet har sitt pris: den fria tanken, det fria ordet samt det öppna och sakliga samtalet.

Torsten Sandström

2017-12-27





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post23

Media och folkstormen.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, December 09, 2017 15:26:20

Jag har tidigare på min blogg talat om media som PK-samhällets nya prästerskap. Med det menar jag att de stora tidningshusen och radio/teve (som finansieras genom statliga tvångsavgifter) numera på ett tydligt vis propagerar för de åsikter som PK-läran förkunnar. Flera av budskapen är vackra och riktiga. De handlar om människokärlek och likabehandling. Men kruxet är det faktum att budorden är oklara och presenteras som dogmer, förbjudna att ifrågasätta, vilket stormen kring #Metoo illustrerar. Detta medför att yttrandefriheten hamnar i kläm.

Läsaren invänder kanske att det inte är någon nyhet att medierna bildar politisk opinion. Invändningen är bara delvis korrekt. Okej, om man tänker på ledarsidorna, som alltid har budskapets funktion. Ja även då det gäller den radio/teve som kontrollerats av samhället. Sändningarna där har i årtionden dominerats av journalister med åsikter till vänster på den politiska skalan, personer som alltså fört fram politiskt korrekta värderingar. Men det nya är att de stora privatägda tidningskoncernerna också drar åt samma håll. Förklaringen är såvitt jag förstår tidningsmediernas ekonomiska problem. Kostnaderna för tidningsproduktionen måste minskas drastiskt. Följden blir mindre och billigare journalistik, helt enkelt. Om du bläddrar i DN och Svenska Dagbladet ser du direkt hur en värderande och snuttifierad journalistik nu har slagit ut en tidigare fyllig och färsk nyhetspresentation, som baserats på kritisk faktakontroll. De förr så respektingivande morgontidningarna framstår numera som en korsning av Kyrkans tidning och kvällspressen. Inte av någon av dom kan man kräva så värst mycket djupa fakta. Mitt under det stora Metoo-bruset förra veckan lyckades både Expressen och Aftonbladet med konststycket att fylla sina löpsedlar med nyheten att Kicki Danielsson vrickat foten.

Metoo´s presentation i nationella stormedia styrker min tes om hur journalistiken successivt förvandlas till smygande åsiktspropaganda. Förstasidor och omfattande utrymme för reportage har fullständigt dominerats av Metoo. Dag för dag. Tidning efter tidning (och den offentligt styrda radion/teven förstås). Det ena uppropet efter det andra har presenterats med tusentals namnunderskrifter. Och det första uppropet har satt igång det det andra, sedan det tredje osv. Nästan varje yrkes- eller fritidsgrupp har bidragit med långa uppräkningar av det som kallas kränkningar. En spiral av illdåd presenteras. Stämningen påminner nästan om fiskhandlarkvinnornas vrede under franska revolutionen. Och deras glada utrop då giljotinens bila föll i Paris, efter beslut från revolutionens ledning.

Jag ifrågasätter inte att Metoo har en hård och allvarlig kärna. Vissa män kränker kvinnor. Och i flera fall rör det sig om mycket allvarliga övergrepp. Min undran rör däremot journalisternas roll i denna process. Flertalet tycks svälja uppropen med hull och hår, utan att nämnvärt problematisera uttalandena som sådana. För det första granskas inte faktainnehållet i de anklagelser som tusentals Metoo-kvinnor framfört. I stället citeras långa rader av klagorop, utan utan evidens i tid, rum och de inblandades identitet eller relationer. Värre är att brottsliga handlingar, hotfulla uttalanden, trakasserier, mobbing, manlig jargong, svikna förhoppningar, dåliga skämt mm räknas upp huller om buller. Men ändå alltid som samma sak, dvs som övergrepp.

För det andra pekar mediernas Metoo med några snabba ord ut syndabockar, dvs dom ansvariga. Nu är det i allmänhet inte själva förövaren (oftast en man) som hängs ut, utan personer i ledningen för den verksamhet som kränkningen närmast anses falla under. Av flera rapporter att döma har onekligen chefspersoner varit stötande passiva då en svår kränkning rapporterats från den utsatte. Cheferna har påfallande ofta låtit övergreppet passera. Men detta gäller knappast alla chefredaktörer, alla teaterchefer, alla regissörer, alla chefsläkare, alla rektorer, alla advokater, alla körsångsledare osv. Ändå blir budskapet att det rör sig om en nationsvid brist på ledningsansvar. För det tredje är ropen på åtgärder också problematiskt naiva. Kommer kurser i genuskunskap, utbildning i sk normkritik eller nya regelsamlingar verkligen att lösa problemet?

Min kritik riktar sig alltså dels mot journalisternas vurm för ett kollektivt utpekande av offer: nu närmast alla kvinnor. Dels mot deras fallenhet att ange de skyldiga som en grupp: framför allt män i arbetsledande ställning. Så blir det ofta när man inte förhåller sig kritisk till viktiga frågor, såsom faktainnehåll och ansvarssubjekt enligt ovan. Resultatet av en oklar faktabeskrivning och en onyanserad krets av ansvariga blir att mediernas bevakning håller låg kvalitetsnivå.

Typiskt svenska är slutligen de åtgärder som medierna föreslår för att råda bot på eländet. Jag har nyss frammanat en tvåhundraårig doft av blod från Paris. Men något så drastiskt händer förstås inte i Stockholm (lyckligtvis). De svenska journalisterna är alltför impregnerade av kärlek till sin nästa att hårda bud inte är att tänka på. Nej, i Sverige ser man över rutiner och regler – och går sedan vidare i tron att allt blivit bättre. Problemet är att Metoo-förövarna mycket sällan anmäls till polisen. Därför fångar polisen sådana sexbovar inte heller så ofta. Och om dom ställs inför rätta dömer domstolarna ut milda straff. Så har nämligen den politiska eliten, dvs riksdagens majoritet, bestämt att det ska vara i vårt land.

Torsten Sandström
2017-12-09

http://anti-pk-bloggen.se





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post19
« PreviousNext »