Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Är dådet på Drottninggatan gnistan till en förändrad asylrätt?

Invandring vs kritisk debattPosted by Torsten Sandström Fri, February 23, 2018 15:43:16

Alla medier fokuserar nu intensivt på det bestialiska terrorbrott som utspelats under några få minuter på Drottninggatan den 7 april 2017. Detta, trots att händelseförloppet är väl känt, gärningsmannen har erkänt och binds till brottet av en stark teknisk bevisning. Jag har givetvis stor förståelse för att juridiken måste ha sin gång, så att säga. Polis och åklagare måste kartlägga skeendena. Domstolen måste noga pröva åtal och skadekrav och skriva en dom. Och anhöriga samt många skadade måste få framföra sin uppfattning och sina känslor. En domstolsprocess har en viktig läkande funktion för offer och närstående. Men frågan är ändå om inte media under domstolens förhandlingar bort hålla en lägre profil rörande den brottsscen som så hastigt utspelats, för att i stället rikta fokus mot vad som faktiskt hänt före dådet och vad som nu sker i tiden efter brottet? Dessutom innebär koncentrationen på den förhärdade brottslingens ödesdigra minuter att han nästan får som han vill. Han blir i verkliga livet den martyr som han önskat förvandlas till i himlen (med stöd av islamska trossatser).

Mycket mer intressant är enligt min mening hur det svenska samhället agerat innan brottet begicks. Finns det åtgärder som kunnat vidtas för att hindra dådet? Gärningsmannen har anlänt till Sverige 2014 och 2016 vägrats asyl. Han saknar sedan några månader före dådet uppehållstillstånd i Sverige. Men han har ändå inte utvisats till sitt hemland! Han har haft god tid att planera gärningen och haft åtskilliga kontakter med personer i skumma islamska nätverk. Nu är det tyvärr ganska många, flera tusen, som väntar på utvisning. Men frågan är ändå om inte polisen och SÄPO bort haffa och skicka hem personen ifråga? Eller åtminstone kunnat kartlägga hans förehavanden (han har funnits i SÄPO:s register). I media har märkligt nog inte någon tung kritik riktats mot berörda myndigheter. SÄPO:s chef har till och med nyligen befordrats och den tidigare rikspolischefen gjorts ansvarig för landets krisberedskap (jag tar mig för pannan). Det tycks alltså som om myndigheterna saknar grepp om en grupp personer som riskerar att ha gemensamma värderingar med gärningsmannen på Drottninggatan. Statens bristande kontroll över invandringen är anmärkningsvärd.

Detta för över till frågan om hur samhället agerar efter brottet. Inget tyder på en stegrad eller intensifierad trafik ut ur landet av personer som ska utvisas. Vi kan alltså räkna med att det i Sverige finns flera besvikna individer, som även dom kan lockas till terrordåd. Kretsen riskerar att vidgas om vi betänker de senaste årens c:a två hundra tusen asylsökande, av vilka omkring 50% beräknas vägras uppehållstillstånd. Att de som beviljas tillstånd har svårt att få jobb i landet – och att familjerna parkeras i förorter med problem – är ännu en grogrund för missnöje och våldsrisker. Vidare räknar Migrationsverket med att omkring 20.000 personer kommer att söka asyl under 2018 och 30.000 under 2019. Enligt prognosen kommer 2018 omkring 1.500 sk ensamkommande barn, en grupp som inte bara är problematisk att få grepp om utan också särskilt svår att integrera. Slutsatsen är att vi måste räkna med en fortsatt risk för våldsproblem. Och ytterst nya terrordåd. Vi kan inte fortsätta att drömma om att allt går väl.

Mot denna bakgrund menar jag att starka skäl talar för ett nytänkande. Därför är det intressant att den danska socialdemokratin numera stöder tanken om en nyreglerad invandring. Man vill stoppa ödesdigra flyktingresor över land och hav. Tanken är att tillstånd inte ska sökas vid den danska gränsen, utan enbart vid nyinrättade beskickningar (X) i anslutning till stora flyktingläger od. Då dessa läger är fulla med nödlidande kan en mer rättvis och planerad utslussning av flyktingar äga rum till mottagarländerna. Pengar och flygbiljett ska inte ge förtur. Döden på Medelhavet kommer att begränsas. Och oredan med illegal invandring minskas. Tanken är nämligen att den som smiter in kommer att sändas åter till X för prövning.

Följden blir således att det som kallas ”fri asylrätt” slopas. Prövning sker vid X och inte som idag i mottagningslandet (i väntan där på slutligt besked). Det är troligt att förändringen står i strid mot internationella konventioner om flyktingar och asyl, där den flyende individen har rätt att själv ta initiativ till en prövning i ett mottagarland. Men konventionerna är inte huggna i sten, utan måste kunna modifieras av varje mottagarland genom egen lagstiftning. Men hänsyn måste tas till tvingande EU-regler om asyl (som ändå respekteras dåligt). Reformen tar sikte på ett system som är anpassat till den globala verklighetens stora flyttrörelser. Ett nytt system som eliminerar flera dysfunktioner hos det gamla (exv dödolyckor på havet, köp av företrädesbiljetter via skurkar, oviss väntan i mottagarlandet och inte minst problem med en oplanerad integration där).

Tanken om en översyn av den fria asylrätten är rimlig enligt min mening. Men det krävs stort mod att avliva en helig ko av denna dignitet. Jag tror att danskarna kommer att våga försöka. I Sverige blir saken nog svårare. Ställningen som moralisk stormakt och ”bäst i FN-klassen” hotas nämligen. Men Sverige har redan tagit ett steg, genom den tillfälliga lagstiftning som enbart bygger på tidsbegränsade uppehållstillstånd (13 månader - 3 år, beroende på flyktingstatus, SFS 2016:752). Den danska planen tar ytterligare ett modigt steg genom förslaget att kapa rätten till tillfälligt tillstånd och föra över prövningen till en fjärran X-beskickning (som direkt kan ge ett bättre permanent tillstånd, kanske även medborgarskap). Detta system är rationellt och faktiskt i flera avseenden mer humanitärt än dagens modell av oro och risk för upprepade resor hit och dit. Min slutsats är därför att Sverige bör överväga att samarbeta med danskarna för mer humanitära lösningar. Härför krävs även rejäl EU-samverkan. En reform behövs - även om Sveriges många kramare av folkrätt kommer att skrika i högan sky.

Torsten Sandström
2018-02-23





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post36

Varför mörkas aktuell kriminalstatistik om invandring?

Invandring vs kritisk debattPosted by Torsten Sandström Fri, January 12, 2018 17:49:26

Sverige brukar vara stolt över sin tidiga vurm för statistik. Grunden lades genom Kyrkobokföringen och Tabellverket från 1600- respektive 1700-talen (tidiga tecken på strävan efter en stark statsmakt). Det brukar ses som en styrka att vi länge samlat många fakta om människorna och deras liv. På så vis kan privata och offentliga intressenter fatta väl grundade beslut. Det finns därför en gedigen statistik om stort och smått i landet. Och år efter år samlas nya uppgifter in. Det rör sig om såväl trevliga som otrevliga uppgifter. Efter vederbörlig anonymisering har massvis med intrikat information samlas in rörande olika grupper av individer.

Men intressant nog inte när det gäller alla aspekter av den invandring till landet som skett på senare år. Den ena sidan av invandringen redovisas förvisso fortlöpande via olika myndigheter. Rikliga och raka uppgifter finns således om antal, åldrar, kön, utvandringsland, uppehållstillstånd mm. Rörande den andra, den mer känsliga eller kontroversiella, sidan av inflyttningen är uppgifterna mer dunkla och svårtillgängliga. Landets politiska elit saknar nämligen ambition att statiskt kartlägga vissa känsliga problemområden.

Nationalekonomen Tino Sanandaji är författare till boken ”Massutmaning” (2016), i vilken han presenterar invandringens samhällsekonomiska effekter. Även om ganska många enskilda forskare lämnat viktiga bidrag – också vissa myndigheter – visar Sanandajis bok att det inte är enkelt att bestämma en prislapp. Han lägger ett pussel med siffror från olika håll. Den officiella tesen om att invandringen är ett lyckokast för nationen, något som ska bota ett åldrande Sverige, verkar dock vara felaktig. Endast få nysvenskar har den kompetens som behövs. Och omkring 40 % av de nyanlända (i arbetsför ålder) saknar jobb och måste alltså försörjas genom bidrag. Och dom som skaffar sig jobb får i snitt lägre lön än infödda. Dom allra flesta hamnar alltså i pensionsfällan. Den svenska nationalekonomins främsta guru, professor Assar Lindbeck, menar att alla politiker bör läsa Sanandajis bok. Men det offentliga Sverige tar emot boken med största möjliga tystnad. Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman fnyser åt den. Sanandajis ord strider nämligen mot det som eliten anser sant.

Svårigheterna att mäta kostnaderna sammanhänger också med problemet att bestämma invandringens följdeffekter på olika områden, såsom rörande skolundervisning, boende och bråk i invandrartäta områden. Detta gäller framför allt kriminalitet, dvs de nyinflyttades andel bakom polisanmälda brott och fängelsedomar. Åldriga undersökningar avseende åren 1997-2001 (Brå 2005:17) tyder på att utrikes födda mer än 4 gånger oftare begår allvarliga brott än inrikes födda. Men justitieministern Morgan Johansson vägrar att ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att skaffa in aktuell statistik.

Den officiella förklaringen är att inget nytt förväntas framkomma. Ett sådant orakelsvar är i sig anmärkningsvärt. Dessutom betvivlar jag svarets sanningshalt, med tanke på alla uppgifter om småsaker som annars samlas in i landet och presenteras i statistiska tabeller. Den verkliga förklaringen är antagligen rädslan att en obehaglig sanning riskerar framkomma, dvs fakta som spelar dom politiska motståndarna i händerna. Det officiella Sverige vågar med andra ord inte utreda den statistiska verkligheten bakom de nyinflyttades kriminalitet. Detta syns också i flera rapporter från Brå där resultaten genomgående vinklas så att myndigheten slipper att tala om gärningsmännens nationella härkomst. Man talar i stället om gäng, nätverk, narkotika, utbildning etc, orsaker som inte ringar in skillnader mellan geografiska kulturer. Mot bakgrund av den svenska nationens historiska rykte rörande ”folkbokföring” måste rädslan för kalla fakta ses som uppseendeväckande.

Vi hör varje dag talas om mord och allvarliga våldsbrott i storstädernas förorter. Allmänheten anser att problemet har näst högsta politiska dignitet (efter brister inom sjukvården). Om politikerna ska finna en lösning måste självklart en detaljerad bild skaffas fram av personerna bakom de allvarliga brotten. Allt från ålder, utbildning, ekonomisk status till hur lång tid personen eller hans familj vistats i landet. Någon invänder: varför har den nationella bakgrunden betydelse – brott som brott? Jag svarar: tänk på Fatime Sahindal, som mördades av sin far för att hon gick sin egen kärleksväg. Bakom detta mord, som några vill kalla ”hedersbrott”, finns en närmast medeltida klankultur, där gruppen själv bestämmer spelreglerna, skipar rättvisa och ytterst använder sig av blodshämnd. Maffior är den moderna motsvarigheten. Här finns den främsta förklaringen till förortsvåldet.

Jag och många andra anser att samhället måste ta upp kampen mot dessa onda minoritetskulturer. Västerlandets framgång beror delvis på att vi befriat oss från klanernas spelregler. Vi har byggt våra samhällen på den individuella frihetens grund, på det öppna samhället, två friheter som ska kontrolleras av självständiga domstolar. Sveriges politiker har emellertid svårt att hantera klanernas interna moraliska värderingar. Respekten för invandrarnas språk, kläder och kultur förefaller ibland större än för svenska modersmålet, flaggan och landskapsdräkterna. Jag är ingen blågul knätofsromantiker. Men tycker att vi måste ta krafttag mot klanernas strävan efter självbestämmande. Och då måste självklart först klanernas medlemmar pekas ut och identifieras.

Mycket tyder på att den allvarliga våldsvåg vi nu ser i förorterna har sina rötter i denna främmande kultur. Men först med statistik på bordet kan ett klart svar ges. Svaret hjälper oss dessutom att ta ställning till en framtida invandringspolitik. Så länge vi inte klarar av att hantera klankulturens våldsbrottslighet bör rimligtvis effekten bli en mer restriktiv framtida invandringspolitik (även om bara en minoritet begår brott). Det som hänt Fatime Sahindal och hennes tjejkompisar är mycket allvarligt. Men det dödliga gängvåldet i förorterna har större proportioner. En restriktiv invandringspolitik är delvis redan på plats i utlänningslagen (efter riksdagsmajoritetens helomvändning 2016). Men lagen sägs vara tillfällig. Så det brådskar med att skaffa fram ett ocensurerat statistiskt underlag om dagens kriminalitet i invandrarkretsar.

Torsten Sandström

2018-01-12







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post26

Invandring, juridik och hållbarhetsmoral.

Invandring vs kritisk debattPosted by Torsten Sandström Wed, November 15, 2017 17:38:51

Som jag skriver i bloggen 2017-10-27 finns det folkrättsliga konventioner om utlänningars rätt att vistas i Sverige. Vårt land har anslutit sig till dessa mellanstatliga regler. Konventionerna ger varje stat en avsevärd frihet att genom lagstiftning begränsa rätten till invandring. Om jag nu bortser från EU-invandare (som har omfattande uppehållsrätt) så ger den nuvarande utlänningslagen en invandrare ingen absolut rätt till uppehållstillstånd, utan endast en tidsbegränsad rätt. Domstol prövar ytterst rätten till permanent uppehållstillstånd.

För sådant tillstånd måste kvalificerade skäl vara på plats, skäl av det slag som utlänningslagen räknar upp.

Juridiken är alltså tydlig i huvudsaken, dvs att uppehållstillstånd ska meddelas tidsbegränsat. Var och en har förstås moralisk frihet att tycka annorlunda, exv att invandringen ska vara fri. Men bakom utlänningslagen står en majoritet i riksdagen och beslutet är alltså fattat i demokratisk ordning. Frågan om tidsbegränsning av invandring till Sverige är med andra ord fullt klar juridiskt sett.

Rätt till fri invandring är en moralfråga.

Nu lämnar jag juridiken och försöker mig på en moralisk diskussion om det bör vara fri invandring till Sverige. Ganska många svenskar tycker nog det. Men ännu fler vill - av de politiska opinionssiffrorna att döma – se en begränsad invandring. Ingen av dessa ytterlighetspositioner är korrekt i moralisk mening. Visst kan idén om ”allas lika rätt” sägas tala för en obegränsad frihet om man enbart ser saken i den enskilda invandrarens perspektiv. Men det jag skriver i bloggen 2017-10-28 mynnar ut i att likhetstanken slirar då den ställs mot andra individers behov eller intressen. Inte heller någon överordnad likhetsprincip ger alltså besked om hur vi bör tänka moraliskt i frågan om invandring.

Därför måste man föra ett öppet samtal om rätten till invandring. Frågan om en öppen debatt är som bekant känslig. Flera av riksdagens ledamöter menar att bara ett ifrågasättande av fri inflyttning är förbjudet. Här möter vi med andra ord ett av många svenska tabun. Men sedan majoriteten i riksdagen år 2016 snabbt och radikalt ändrat utlänningslagen och infört en huvudregel om tidsbegränsat tillstånd förefaller det som de etablerade partierna anslutit sig till SD linje i tillståndsfrågan. Därmed inte sagt att dom delar SD:s allmänna invandringspolitik. Men min poäng är nu att de etablerade partiernas omsvängning gör att en öppen debatt om fri invandring måste anses tillåten – av riksdagsmajoriteten som det förefaller.

En öppen diskussion förutsätter en vilja att argumentera sakligt och framför allt en beredskap att lyssna på motsidans argument. Här har som nyss nämnts PK-profeterna mycket att lära. Dom har – åtminstone fram till ändringen i utlänningslagen – enligt min mening agerat enögt och kallat SD:s linje för fascistisk. I och för sig finns det en ganska bred grupp inom SD som (lika trosfast) baserar sitt motstånd till invandring på fördomar av olika slag mot utlänningar, främmande religioner mm. En bra moralisk diskussion måste alltså föras på en väg mellan dessa två dogmatiska ståndpunkter, mellan PK:s altruism och motståndarnas förutfattade negativa mening.

Hållbarhetsmodellen som bas för en öppen bedömning.

Ett öppet resonemang blir svårt. Men ett möjligt verktyg är den något oklara tankemodellen om ”hållbarhet”. Om jag förstår den rätt gäller det att finne en lösning som är hållbar i relationen mellan en viss aktör och dennes omgivning (utomstående intressenter). Modellen används numera ganska ofta i progressiva kretsar för att styra en bedömning av vad ett företags miljö (i vidsträckt bemärkelse) bör orka bära i påfrestningar. Bedömningen avser då inte bara klimat, utan även etiskt handlande i allmänhet. Modellen är generell och bör kunna tillämpas även på en nations hållbarhet. Invandring är nu den aktuella påfrestning som ska prövas på svensk nivå. För att undvika missförstånd vill jag framhålla att jag inte ser invandring eller invandare som något ont, något som jämställs med försurning, skadlig rök ed. Jag vill testa om tankemodellen om hållbarhet, som är på väg att etableras, kanske kan brukas vid en förutsättningslös prövning för och mot en fri invandring. Det svåra är att bestämma om och när ett argument för eller mot hållbarhet är sakligt eller inte. Men i modellen prövas redan idag klimatpåfrestningar mot utsläpp, låga löner i u-land mot stora vinster hos ägarbolag i i-land osv. Argument för och mot en viss företeelse prövas alltså mot varandra. Utfallet av prövningen är knepig och inte alls fri från individuella värderingar.

I mitt blogginlägg 2017-10-28 illustreras svårigheten genom intressekonflikten mellan ett flyktingbarns placering i en viss skola i kris mot redan befintliga barns studiesituation i samma skola. Problemen till trots vill jag ändå försöka. Jag tror att en diskussion för respektive mot kan vara bra för förståelse av hållbarbetsproblematiken. Läsaren kommer att se att argumenten a-d nedan ställs mot varandra. Kanske kan en helhetsbedömning göras? Eller är det bara en dröm?

Sakliga argument för fri invandring.

a. Altruism: svaga på flykt bör ges skydd. Argumentet är gott och tungt. Anser du att argumentet alltid är tillräckligt blir en fortsatt hållbarhetsprövning överflödig. En öppen diskussion medför att ett altruistiskt argument i princip måste kunna prövas, dvs motsägas.

b. Nationens behov av arbetskraft. Ofta sägs det att svenskarnas framtida pensioner är beroende av ny arbetskraft utifrån. Ibland hänvisas till positiva effekter av efterkrigstidens invandring till Sverige. När det gäller inträde av välutbildad arbetskraft verkar argumentet tungt.

c. Nationens ekonomiska utveckling främjas. En större befolkning ökar Sveriges ekonomiska potential. Många ungdomar kan skolas och bli framtida kuggar i ett samhälle med en åldrande befolkning.

d. Kulturell utveckling, religion mm ger mottagarnationen positiv drivkraft. Många nationer har historiskt gynnats av invandring. USA är ett gott exempel. Även för Sverige har ut- och invandring gett dramatiska bidrag av positivt slag. En ”mix” ökar den kulturella potentialen och förståelsen mellan människorna i en nation, något som exv syns i ny litteratur, film, musik och kokkonst.

Sakliga argument mot fri invandring.

a. Välfärdsrisker med invandring. Även om välfärden håller hög nivå i landet syns flera sprickor i den. Det är kris på bostads- och (delar av) arbetsmarknaderna. Även i skolan och sjukvården. Polis och kriminalvård är också överbelastad. Alla krissymptom beror självfallet inte på invandring. Men invandring spär på redan existerande problem.

b. Arbetslöshet och bostadsbrist. Till skillnad från 1950-talet måste i nutidens Sverige en inflyttare ha skolutbildning för att få jobb. Utfallet av 2015 års flyktingvåg har inneburit att omkring hälften av de arbetsföra fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Det verkar som om många av dom går mot en framtid med permanent bidragsförsörjning. Det offentliga pensionssystemet riskerar därför också att gå rejält back på sikt. En omfattande invandring resulterar även i usla boendeförhållanden på en marknad som sedan länge är krisartad (i de större städer där jobb finns att söka).

c. Nationens ekonomiska utveckling påfrestas. Många pensionärer och sjuka har idag en svår sits med låga pensioner och långa vårdköer. Mot detta kan dagens invandring ställas, som kostar skattebetalarna många miljarder årligen. Integrationen av de nyanlända fungerar dessutom dåligt. Och det framtida pensionssystemet knakar som sagt i sina fogar. Det sammanlagda resultatet ser ut att bli ökade samhällskostnader, dvs högre skatter, inom överskådlig framtid.

d. Kulturell utveckling, religion mm skapar konflikter. Vi ser i dagens Sverige några negativa effekter av nya kulturinfluenser. Tydligast syns detta i en huvudsakligen importerad klan- och gängkultur, som resulterar i kriminalitet (kvinnomord, könsstympning, skjutningar mm). En tendens till kvinnlig instängning syns även tydligt inom en viktig grupp av invandrare (dvs dom bakom slöjor och hemmets dörrar). I Sverige är den officiella inställningen att gå det nya tillmötes. Blå-gul nationalism motarbetas däremot (frånsett sportens värld). Allt detta skapar irritation och konflikter.

Är en hållbarhetsbedömning möjlig?

Denna rapsodiska inventering visar att en sammanvägning blir svår av de motstående argumenten a-d. Hållbarhet rörande invandring är i grunden problematisk att kvantifiera. Vilka faktorer är egentligen att se som för- och nackdelar i samband med inflyttning? Hur stora är de positiva respektive negativa effekterna? Och är det möjligt att över huvud taget väga olika argument mot varandra? Normalt blir följden att man måste lita på experter. Men forskare är ibland mycket osäkra samtalspartners. Deras politiska värderingar finns i bakgrunden, men syns inte alltid i en logisk strukturerad rapport. Den som är nyfiken på några av de resonemang jag framfört ovan rekommenderas läsa nationalekonomen Tino Sanandaji´s faktaspäckade bok ”Massutmaningen” (2017).

Hursomhelst tror jag att en ambition att diskutera för och mot måste vara ledstjärnan i all moralisk diskussion. Detta gäller enligt min mening även den känsliga frågan om invandring. Det gäller därför att komma ifrån PK-dogmernas svart-vita resonemang, där den utsatte alltid tar hem spelet. Verkligheten är nämligen i allmänhet mångfacetterad. Därför är en pragmatisk inställning till invandring att föredra. En sådan avspeglas för övrigt i utlänningslagens huvudregel om tillfälligt uppehållstillstånd, med undantag för en prövning av den flyendes utsatthet i det enskilda fallet. Det öppna samtalet är vårt samhälles grundlagsfästa ledstjärna. Trots all PK.

Torsten Sandström
2017-11-07

http://www.anti-pk-bloggen.se









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post14