Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Helgstämning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, December 08, 2018 14:25:21







Dogmen om PK i fädrens land,



kärast bland samfund på jorden!



Vida hon famnar från strand till strand,



fast är hon grundad av Herrens hand,



byggd till hans tempel i Norden.

(fritt efter Johan Alfred Eklund)



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post166

Ingen självkritik hos SR-chefen, inte ….

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 06, 2018 18:30:24

I en artikel i DN (2018-12-06) klagar Sveriges Radios chef Cilla Benkö över att världens medier angrips av politiska makthavare av olika slag http://dela.dn.se/R7VluS0nOGbHdyGHd6elLgM4pzG9wE1tA5S9A33R1_Wmc-TW0NaSwUzsn72BNmVMNPpggq3ioZ3vLFG5sPxfmg

Benkö för fram en rad exempel. Allt från verbala angrepp till våld och död. Hon menar att en allvarlig attitydförskjutning håller på att ske. Förr respekterades medierna, särskilt dom som kallas public service. Nu anfalls dom från många håll. Hon nämner åtgärder från Trump, Orban och många andra exempel från stater där nationella krafter tagit makten genom allmänna val.

Först vill jag säga att lagöverträdelser inte ska accepteras i något samhälle eller i någon form. Brott mot journalister är alltså mycket allvarliga. Det öppna samtalet och det fria ordet måste värnas. Överallt.

När detta är sagt finns det anledning att vara kritisk mot Benkös spejande från sitt elfenbenstorn. Först måste konstateras att hon i dålig journalistisk anda blandar stort och smått. Fysiskt våld och dödande av journalister förs samman med tuffa kritiska ord mot mediernas anställda. Visst är Trumps negativa uttalanden om press och teve brutala och vulgära. Och i munnen på en president känns de särskilt hotfulla och olustiga. Men Trump agerar som politiker och använder det fria ordet mot dom som han – rätt eller orätt – ser som sina motståndare. Det är inte fråga om olaglig maktutövning eller våldsbrott. Det rör sig om tarvligt politiserande från en person med psykopatiska drag. Men såvitt jag förstår agerar han lagligt.

Journalister i Benkös klass brukar vanligtvis försöka förstå varför personer agerar som dom gör. Varför är Trump så grovt aggressiv mot många journalister? Det enkla svaret är att han är maktfullkomlig och allmänt sett ogillar kritik. En person som är van att få som han vill ser självfallet närgånget kritiska journalister som politiska motståndare. Vilket dom förmodligen – objektivt sett – också är i det flesta fall.

Den största svagheten med Benkös artikel är att hon talar i egen (och SR:s) sak och inte ser det egna mediets allvarliga tillkortakommanden. Genom att orda om världsproblem önskar hon värna public service i Sverige. Så agerar företagschefer måhända. Men inte goda journalister. Bra skribenter försöka hålla isär stort och smått samt världspolitik från det egna mediets interna förhållanden.

Den svenska kritiken mot de statskontrollerade medierna SR och SVT baseras på främst två skäl. Det första är att rapporteringen inte är politiskt oberoende, utan ofta vinklas åt vänster. Det verkar vara en tämligen utbredd uppfattning hos allmänheten. Kritiken förefaller dessutom trovärdig med hänsyn till professor Kent Asps undersökningar om journalistkårens politiska åsikter (omkring 70% åt vänster). Det andra skälet rör ogillande av tvångsbetalning för mediala tjänster som flera kritiker inte själva efterfrågar. SammanIagt frågar alltså många varför dom ska tvingas betala för politiska åsikter man inte delar.

Inget av dessa viktiga skäl till kritik av SR och SVT lyfter Benkö. I en bisats talar hon bara om vikten att verka mot misslyckanden och för kvalitetssäkring. I övrigt anför hon en utländsk undersökning som är positiv till BBC:s kunskapsförmedling och en svensk professor som berömmer SR och SVT:s folkbildande verksamhet. Jag bestrider inte behovet av upplysning. Men det är inte det saken gäller. Kritiken tar sikte på ett strukturellt problem, ett tydligt politiskt beroende i samhällsdiskussionen.

Alltså säger Benkö inget om vänstervridningen. Inget om att SR/SVT systematiskt måste jobba mot åsiktsjournalistik i samhällsbevakningen. Inget om att Granskningsnämnden måste förvandlas från en papperstiger (som på rad lägger ned anmälningar) till en aktiv och tuff kritiker av avvikelser från kravet på oberoende. Vad orsaken är till Benkös tystnad kan man fråga sig, ty risken för en danskliknande reaktion ligger tämligen nära om krafter till höger kommer i regeringsställning även i vårt land. Jag tror att svaret ligger i elfenbenstornet. Benkö ser som verksam under 20 år inom tvångsfinansierade medier inte själva problemet. Hon är som en troende förblindad av att tesen om oberoende och vågar inte lyfta på förlåten och kolla hur verkligheten ser ut. Kanske hennes journalistkollegors åsikter finns med i räkningen…

Benkös strutsattityd är olämplig hos journalister. Men den är inte ovanlig hos makthavare. I maktens värld finns åtskilliga exempel på hur bristande insikt och högmod leder till fall. Jag vill inte Benkö något illa. Men hon tillhör den typen av chefer som genom mångårig passivitet orsakat mediernas förtroendekris. Enligt min mening är det tydligt att SR/SVT antingen måste reformeras i grunden eller läggas ned.

Torsten Sandström

2018-12-06





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post165

En godbit i repris

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, December 05, 2018 11:04:21


Min text om de svenska landstingens svaga effektivitet (från den 13/11 2018) har idag publicerats i Timbro/Smedjan. Det gläder mig. Vill du veta vad saken gäller, så kolla:

https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

Jag anser att svensk vård håller hög kvalitet, generellt sett. Men den är fasligt dyr och i vart fall extremt ineffektiv.

  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post164

Då samhället exploaterar ett barn

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 03, 2018 22:10:07

Greta Thunberg är 15 år. Hennes mamma är operasångerskan Malena Ernman med tydliga vänstersympatier. Greta skolstrejkade i höstas under 20 dagar och satt framför riksdagshuset. Målet var att få en svensk miljöpolitik i linje med Parisavtalet. I SVT2 kl 21 idag (2018-12-03) presenterades hon i Katovice där hon läste upp en deklamation under den pågående miljökonferensen, sittande vid sidan av FN:s generalsekreterare. Han lyssnade artigt på hennes förnumstiga ord. Alla omkring såg så glada ut.

Vilka tankar föder Gretas agerande (med mammans och pappans tillåtelse)? En tolkning är att se Greta som en ung hjältinna, nutidens Jeanne d´Arc, i kamp mot klimatförstörelsen.

Min tolkning är en ung tjej som villigt låter sig exploateras av samhället och en mamma i karriären. Greta bör självfallet gå i skolan som andra barn. Hennes mamma och pappa bör se till att detta sker. Någon bör kanske upplysa Greta om att världen står inför ett miljöproblem, men däremot inte en akut kris, som kräver avsteg från normala krav på närvaro i skolan. Hon kommer nog inte att vilja förstå detta. Liksom Jeanne d´Arc är hon frälst och vigd vid sin uppgift.

Min tolkning är därför att Greta låter sig utnyttjas politiskt. Att hennes föräldrar och en svensk tevekanal, som tvångsfinaniseras med avgifter från folket, använder Greta som ett politiskt vapen är inte bara smaklöst utan vettlöst. Det är en form av barnarov. Ännu ett billigt svenskt propagandanummer med en självvald barnstjärna i huvudrollen.

Vilken signal skickar exploateringen av Greta för övrigt till dom som bekymrar sig över tillståndet i den svenska skolan? Vadå kunskaper? Vadå närvaro? Gör som du vill och strejka för drömmar uppe i det blå! Sånt händer bara i Absurdistan.

Det är min syn på saken. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om Greta av nobelkommittén i Oslo tilldelas fredspriset nästa år…


A propos den extrema hetsen om en akut klimatkris (i närtid) så är följande rubrik från DN 2018-12-04 talande:

Klimatförändringen är redan­ en fråga om liv och död, ­ambitionerna i klimatarbetet måste höjas. Det sa FN:s general­sekreterare Guterres när han talade vid invigningen av FN:s klimatmöte (COP24) i Katowice på måndagen.


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post163

Forskarnas liv som hund.

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 03, 2018 07:28:10

Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.

Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, dvs yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.

Men jämfört med 60-talets universitetsliv har dagens även förlorat viktiga värden. En stor del av statens omfattande pengasatsningar på universiteten har gått till administration. Många är de ledningstjänstemän, kursadministratörer och studievägledare och som tagit plats. Här syns det offentligas stegrade intresse av kontroll. Och behovet att sysselsätta sociala experter av olika slag (dvs folk som strömmat ut från universiteten efter 60-talets boom). Här framträder också en helt ny syn på studenten, som en person som måste kontrolleras, styras och ges rätt att göra om, så att examen närapå garanteras. Studenterna blir närapå ting på ett löpande band – man talar också om dom i ord som ”genomströmning”. En del av detta var säkert nyttigt och bra. Men en viktig aspekt av akademiska studier har tunnats ut. Dvs träning i förmågan att själv planera och ta ansvar för inlärningen. Å andra sidan kan man kanske säga att utvecklingen harmonierar med nutidens syn på uppfostran och skolutbildning. Curling gäller numera.

Så över till forskningen. Synen på verksamheten som en fabrik har kommit att prägla moderna svenska universitet och högskolor. Rektorerna är idag mer verkställande direktörer i karriären än forskare. Administratörens syn på vetenskap har därför blivit följden: forskningen ska planläggas, kontrolleras och ge ”output” som snabbt kan tillämpas i samhället. Med en svärm av pärmbärare i toppen försöker högskolornas ledningar anpassa verksamheten till statens krav. Här finns en mycket stor skillnad mot det tidiga 60-talets lärda värld. Visst fanns det även då politiska makthavare i Stockholm. Men dom var få och deras ambitioner och resurser var mycket begränsade. En och annan professur kunde säkert skakas fram via mygel med huvudstaden, som i andra riktningen lämnade forskarna ifred. Idag har departement, ämbetsverk och en bred krets av specialmyndigheter byggt upp en tung överbyggnad till den forskning (och utbildning) som bedrivs lokalt. Att detta tynger skattebetalarna är givet. Viktigare är kanske att det belastar den akademiska frihet som det ofta ordas vitt och brett om.

Den akademiska forskaren, som under 60-talet själv i frihet valde sina studier, har idag förvandlats till en dresserad hund. Genom lagar, direktiv och planer – och med intensiv uppvaktning från politikens många hussar och den administrativa brukshundsklubben i Stockholm (och lokalt) – styrs forskarnas vardag alltmer i detalj. Mycket administration tar lärarens tid. Överbyggnaden gör sig ständigt hörd med remisser, utvärderingar och formulär av alla de slag (sådana är byråkratins lagar). Den tid som forskaren får kvar fylls med ökad undervisning. Dom som vill få rimlig tid till vetenskap tvingas därför söka medel externt.

Också valet av forskningsämnen och utförande styrs ovanifrån på flera vis. Den som vill ansöka om pengar för ett projekt måste lägga ned avsevärd tid på att fylla i blanketter och skriva plandokument. Alla inser att försiktighet och kritisk realism då inte lönar sig. Det gäller att breda på och ta för sig som en hungrig vovve. Själva valet av ord i en ansökan måste noga läras in såsom kommandon till en hund under träning. Här finns en rad av koder som makthavarna noga gjort kända, i stil med att bidrag främst ges till studier som är gränsöverskridande, bedrivs av forskarkollektiv, tar sikte på kön, diskriminering, mänskliga rättigheter, klimatkris, EU, integration och andra ämnen som det politiska Sverige favoriserar. Storskaliga och mångåriga ambitioner – alltså mångmiljonbelopp – blir i sig tecken på excellent vetenskap. Endast dom som fyller i formulären rätt får pengar att forska för. Något förenklat tvingas dom andra pressa in tid för forskning mellan lektioner, tentarättning och administrativa uppgifter.

Den populära bilden av forskaren som en något disträ idéspruta, med håret på ända, gäller alltså inte längre i Sverige. Här framträder alltmer bilden av forskaren som släthårig brukshund. Ett bra luktsinne för det som är PK och för de koder och kommandon som hörs från huvudstaden är grundläggande förutsättningar för framgång. En affärsmässig smidighet i umgänget med de styrande i Stockholm, med massmedier och med högre ledare av den lokala verksamheten är också viktiga egenskaper för en jakthund som söker byte. Den som kan uttala sig på teve, i frågor som knyter an till prioriterade politiska kommandoord, har snart gjort sin lycka och blir best in show vid kennelklubbens årliga tävlingar.

Jamen, säger kanske läsaren, vid universiteten finns väl gräddan av Sveriges intellektuella. Mitt svar blir att det visst finns många kloka jyckar där. Några är superintellektuella. Men ännu fler är rashundar som driver djuplodande forskning, utan att för den skull vara särskilt kritiskt lagda eller samhällsintresserade. Dom agerar tekniskt-instrumentellt skicklig, helt enkelt. Och åstadkommer ofta goda forskningsresultat.

Ganska få av de många anslagssökande brukshundar som nämnts ovan, dvs dom som forskar på PK-kommandon, kan sägas vara intellektuella, om med ordet menas självständighet, kritisk distans och samhällsanalys. I stället tar dom samhällets forskningskoder för givna, som tecken på vetenskaplig vikt eller tyngd. Ty dom är upptagna med att jaga pengar.

Därför finns slutligen en ganska stor grupp av gårdvarar, som troget vaktar det egna reviret och ser till att personer som vistas där – kollegor och studenter – får ett bra liv mellan lektioner, böcker och pärmar. Dom gör en del av det jobb som prisvinnande hundar skjuter ifrån sig. I bästa fall får vakthundarna tid över till egen forskning. Men dom får anledning att fundera över samhället och vetenskapen. Det borde många fler göra.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post162

Skillnaden mellan klimatproblem och klimatkris

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 30, 2018 22:12:39


I internettidningen Det goda samhället skriver 2018-11-30 meterologen och professorn vid Max Planck institutet i Hamburg Lennart Bengtsson kloka ord om den pågående klimatdebatten. Han drar en skarp gräns mellan faktiska klimatproblem och hetsen om en akut klimatkris. Klimatproblemen är förmodligen möjliga att undvika genom olika tekniska, ekonomiska och politiska åtgärder, skriver han. Bengtsson menar att talet om en akut kris däremot är politiskt (överdrivet/påhittat), medan vetenskapen tar de faktiska problemen mer kyligt och med förnuft...

Så lite lugnt ska vi nog ta´t!

http://detgodasamhallet.com/2018/11/30/den-politiska-synen-pa-klimatet-jamfort-med-den-vetenskapliga/



















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post161

SVT:s chef inser inte ens förekomsten av vänsteråsikter inom det egna bolaget!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 30, 2018 17:01:34

Häromdagen intervjuades SVT:s chef Hanna Stjärne i bolagets egna program Go´ kväll. På frågan om kritiken mot journalisternas vänstervridning försökte hon först prata bort problemet genom att tala om att SVT erbjuder så många olika typer av programinslag. Då frågan upprepades svarade Stjärne än en gång undvikande genom orden (ungefär) att hon ser många inslag men inte märkt någon vänstervridning.

Man undrar vilken verklighetsuppfattning Stjärne har. Man kan förstå att en mediechef har svårt att medge att dom egna journalisterna bryter mot kravet på trovärdighet, opartiskhet samt oberoende i förhållande till politiska intressen. Men faktum är att Granskningsnämnden emellanåt (tyvärr alltför sällan) framfört kritik. Det vet förstås Stjärne. I stället för att säga att varje övertramp är allvarligt och att SVT:s ledning kontinuerligt jobbar mot partiska värderingar i sändningarna så passar Stjärne, helt enkelt. Problemet förefaller inte existera i hennes tankevärld. Och något systematiskt arbete mot övertramp bedrivs inte inom SVT/SVT, vad jag vet. Förmodligen skulle en sådan fortlöpande intern granskning av journalisters berättelser anse strida mot etiska yrkesprinciper.

Att den som på bilden kramar om henne heter Jan Helin och är programchef på SVT vet Stjärne däremot säkert (hon har nämligen anställt honom). Men att Helin jobbat omkring tio år som chefredaktör på socialdemokraternas flaggskepp Aftonbladet har Stjärne förmodligen ”ingen aaaaning om”. Nej, i hennes värld är alla anställda på bolaget opartiska och oberoende. I hennes värld följer dom gällande regler. Punkt slut! Så agerar en person från drömmarnas värld. Ingen kontakt alls med verkligheten.

Just nu har en debatt om avveckling SVT och SR flammat upp. Moderaternas ungdomsförbund går i spetsen. Det är bra. Jag stödjer en avveckling. Det finns tillräckligt med nöjes- och kvalitetsmedier vid sidan om dom som finansieras med tvångsavgifter. Och dom bästa kvalitetsjournalisterna på SVT/SR - som jag ömmar
för - skulle säkert få nytt jobb efter en avveckling. Hur det går för dom som visat sig politiskt beroende är däremot mer ovisst. Med all rätt. Dom har ju brutit mot gällande normer för SVT/SR. Jag föreslår att dom ska blogga! Många vänsterbloggare blir det alltså!

Torsten Sandström

2018-11-30









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post160

Varför jag gillar Frankrike?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 27, 2018 15:44:57

Jag är i Paris några dagar och njuter av livet. Idag (2018-11-27) lyser en mild sol över boulevarderna. Jag har strövat runt centrala staden under förmiddagen och friskat upp minnen från många tidigare resor.

Mitt intresse har en gammal familjeanknytning och koppling till läsning av historiska verk. Den franska kulturen är nog den bästa sammanfattningen, även om förklaringen är vag. Frankrike har en självklar plats i Europas mitt. Kelter, romare och germaner har format landet och språket. Kokkonst och vinberedning har fransmännen anammat och utvecklat till fulländning. Och det är kanske urtidsmänniskorna från Cromagnon som fött målarkonsten. Det finns en säregen koncentration på kultur (av alla slag) i detta land. Och på den enskilda människans frihet. På gott och ont demonstrerar idag de Gula västarna – en mängd lastbilschaufförer – mot höjda priser på bränsle. Tårgasen ligger tät kring mustaschprydda män i gula jackor på Champs Elycée.

Däremot är jag inte någon beundrare av fransk politik, varken från förr eller idag. Folkets kulturella romantik och maktambitioner förstör bilden. Från Karl den store, via Ludvig XIV och Napoleon I till dagens presidenter finns en strävan efter pompa och storslagenhet. Hur många miljoner människor har egentligen den franska nationen under årens lopp genom krig förlorat på slaktbänken? Värst var förmodligen (relativt sett) Napoleon, som byggde sitt imperium på miljoner landsmäns kroppar. Han var psykopat, tror jag.Men det vågar nästan ingen säga i Paris.

Och revolutioner har fransmännen skrutit med. Men vad blev det av de blodiga upproren? Den tämligen fredliga engelska från 1688 gav bestående resultat. Franska folket har en fallenhet för personer som ser sig själva som hjältar. Och det är ingen praktisk grund att bygga framgång på. Dagens presidenter lever kvar i en form av majestätiskt skimmer. Mitterands namn finns på gamla monument varthelst man vänder näsan i Paris. Och när han partikamrat Hollande misslyckades kapitalt med sin politik, så exporterades en minister direkt till EU, dvs Moscovici, som (hör och häpna) blev finansexpert där. Och en annan minister, Macron, målade snabbt om sitt hus – dvs bytte partifärg ett litet snäpp åt höger – och blev ändå snabbare franska folket president och hjälte.

Idag är Macron tämligen impopulär. De gula västarnas framfart pressar honom. Och han börjar inse De Gaulles kloka ord om att det är omöjligt att styra ett folk med 400 olika slags ostar. Den franska kulturella rörligheten och den 200 år långa jakten på demokrati tjusar mig ändå. Sträva viner från Bourdeaux och salta ostron från Bretagne förhöjer givetvis fascinationen.

Torsten Sandström

2018-11-27



Parisflanören tar igen sig på kvällen på ett känt brasseri:




  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post159

Offerteorin klyver journalisters hjärnor

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 26, 2018 21:37:54

Nu förstår jag vad en vänsterliberal menar med att vara kluven. I DN 2018-11-26 skriver Lisa Magnusson att : "Vi måste förstå mordet på Gica, men vi får inte visa förståelse".

Gica är den man som dödats av en 16-åring i Huskvarna. Journalisten Lisas ena hjärnhalva förstår, men den andra gör det inte. Jag undrar om det inte finns någon ordning och reda i nutida journalistik. Vad som helst kan påstås i försök att rentvå en ung marodör. Det är den dödade Gica som är ett offer. 16-åringen är gärningsman, tycks det (tills domstol sagt sitt).

Jag undrar vad samhället och medierna har att vinna på att förvandla svart till vitt. För journalisten känns det så förstående och välvilligt skönt. Men gäller det inte att formulera krav på den unga generationen - och deras föräldrar? Annars går ju samhället åt skogen! Sveriges största dagliga tidning , DN, bär här ett särskild ansvar. Min respekt för DN närmar sig fryspunkten...







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post158

Politisk oförnuft i huvudstaden för Mittens rike

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 24, 2018 12:42:29



Idag ett klipp av en rubrik ur DN 2018-11-24: ”Balansgång mellan makten och Mittens rike”.

Tanken är uppenbarligen att S-partiet och partierna C och L försöker komma överens. OK, att det rör sig om en typ av balansgång mellan vänsterliberala organisationer. Men resten av rubriken är rena snurren. Mittens rike, dvs det gamla China, var minsann fulladdat med makt. Och det är ju varken C eller L. Dom har inte ens 15 % av rösterna i Riksdagen. Om dom gör upp med sossarna väntar förmodligen all time low. Och då har dom nog spelat bort sina kort i svensk politik inför kommande valrörelser. En samregering med S kommer att straffas. Rättvist, tycker jag, för partier som inför valet talat stort om sakpolitik, men efter för en linje mot vissa personer och deras idéer.

I media möter vi journalister som säger att det är enkelt att kompromissa i kommunalpolitiken, men inte i Riksdagen. Det framställs som en sanning, nästan en naturlag. I praktiken måste alla försöka ge och ta! En bättre förklaring till kortslutningen i Riksdagen än den mediala är att det politiska förnuftet förefaller att öka med avståndet i kilometer från partikanslierna i Stockholm.

Jag tror att det är nyttigt för uppsvenskarna att emellanåt få höra hur göteborgarna skojar om dom. Även i Skåne är humorn god även om man tröttnat på den storsvenska mentalitet som i decennier strömmat ut från partikanslier och därmed allierade ledare för folkrörelser. Ganska många skåningar tittar avundsjukt över Öresund efter den friare, mer praktiska och roligare inställning till livet som visas där.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post157

Modern klasslagstiftning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 24, 2018 11:58:50

Under S-partiets ungdom ordades med berättigad indignation om klasslagstiftning. Man kritiserade lagar och domar som gick kapitalägarna till mötes och motverkade arbetarrörelsens politiska kamp. Ett exempel var den så kallade Munkorgslagen från 1889, som man menade ville tysta samhällskritik och politisk diskussion. Lagen hotade med åtal ”mot varjehanda försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet” samt ”mot uppviglande till åtgärd” ifall den ”innebar ett hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd”.

Ett annat illa omtyckt exempel var den så kallade Åkarpslagen från 1899. Reglerna avsåg att skydda bland annat strejkbrytare. Straff hotade den som tvingade annan att delta i strejk eller sökte hindra annan att återgå till arbetet eller att överta ett erbjudet arbete. Att ens kritiskt tala med någon i dennes egenskap av strejkbrytare var straffbart.

Det finns åtskilliga andra exempel på liknande regler, som alla bottnade i företagsägarnas rädsla för effekterna av den framväxande arbetarrörelsen. På så vis blev ”klasslag” ett okvädingsord från vänstern. Per Eklund definierar i avhandlingen ”Rätten i klasskampen” (1974) begreppet klasslag som en lag som en samhällsklass tillgriper för att vidmakthålla en maktställning i förhållande till den andra klassen.

Alla inser att det är marigt att närmare bestämma vad som kännetecknar en samhällsklass. I marxistisk teori talas enbart om två klasser: arbetare och kapitalister. Att detta är en förenkling är tydligt. Det offentliga som arbetsgivare måste alltså grupperas tillsammans med kapitalägarna, vilkas intressen Marx för övrigt menade att statsapparaten upprätthöll.

Idag talas det sällan om klasser och nästan aldrig om klasslagstiftning. Att det sammanhänger med S-partiets mångåriga hand över statens roder är klart. Partiföreträdarnas ständiga ord om ”Den svenska modellen” fungerar som ett skydd mot kritik och sprider en doft av det perfekta samhället. Men med Eklunds definition måste ändå S-partiet anses under flera decennier ha skapat en mängd klasslagar. Vi behöver bara tänka på den svenska arbetsrätten, hyresrätten och många andra regler som innebär att en utsatt person har rätt till bidrag från andra personer (exempelvis från skattebetalarna). På så vis riskerar hela välfärdssystemet att bli en enda klasslagstiftning, vilket kanske är poänglöst. Om man ska tala om klasslag är det nog bästa att reservera etiketten för politiskt extrema fall och inte exv stöld eller regler om familjen.

Intressant är konsekvenserna av den urgamla diskussionen om den politiska klassen. Jag menar att metaforen idag har ett sanningsvärde väl i paritet med Marx ord. Liksom äldre tiders patricier (adel) försörjer sig politikerna på maktutövning över folkets breda massa. Deras makt omfattar för var dag en allt större del av svenska folkets vardag. Och beskattningens omfattning hade gjort såväl Ludvig XIV som Gustav III gröna av avundsjuka. Politikerna har skaffat sig en stabil maktställning. Genom familjeband, anställningsförmåner och andra privilegier bildar de front mot uppstickare, som kan rubba deras plats i solen. Politikerna sluter till och med sinsemellan avtal i frågor som rör staten, regeringsbildning och riksdagsarbete. Väl känd är DÖ, som reglerar frågor på gränsen till svensk grundlag.

Slutligen något om två exempel på modern klasslagstiftning. Som bekant har S-partiet byggt ett korporativt Sverige, som man maskerar med talet om en svensk modell. Vi vet att LO finansierar S i riksdagsvalen. S har därför i åratal återgäldat genom leverans av lagregler som LO-facken önskar. Jag avser nu inte diskutera lagstiftning om anställdas förmåner allmänt sett. Jag tänker på två aktuella beställningsverk, som strider mot traditionella begrepp om neutralitet och allmängiltighet vid skapande av lag. Det rör sig om lagstiftning som på ett extremt sätt gynnar fackföreningarna som sådana, det vill säga organisationer som står nära S-partiet och huvudparten av den politiska klassens intressen.

Det ena exemplet är ett färskt lagförslag om att anställda ska förbjudas arrangera stridsåtgärd mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal (Ds 2018:40). Jamen, tänker du, sådan fredsplikt gäller väl redan. Nej, nu rör det sig om en lag, som LO och Svenskt näringsliv (alltså en arbetsgivareorganisation) skräddarsytt för den sedan länge pågående konflikten i Göteborgs hamn. Där och i de flesta andra hamnar har Hamnarbetarförbundet utanför LO många fler medlemmar än Transport inom LO. Men ändå har hamnbolaget i Göteborg tecknat avtal med Transport. Jag är inte någon vän av kommunistiskt inriktade fack, såsom Hamnarbetarförbundet. Och branschavtal är normalt bra, förutsatt att avtalet träffas med det fack som har medlemsmajoriteten hos en arbetsgivare. Lagförslaget befäster alltså LO-Transports position på arbetsmarknaden och diskriminerar konkurrerande fack. Friheten för anställda att välja fack blir en illusion ifall stridsrätt saknas för Hamnarbetarförbundet. Förslaget cementerar Transports ställning och ger arbetsgivaren en rätt att välja avtal med visst fack, utan att riskera strid med ett annat. Alltså en uppenbart oneutral lagstiftning, genom vilken korporationerna LO och Svenskt näringsliv styr statsapparaten. De två organisationerna önskar trycka ned den gemensamma fienden, Hamnarbetarförbundet.

Det andra exemplet rör en lag (SFS 2018:1472) som träder ikraft den 1 januari 2019. Reglerna tar sikte på byggbranschen i stort. Lagen gör huvudentreprenörer och uppdragsgivare ansvariga för den lön som en arbetsgivare längre ned i kedjan svarar för gentemot sina anställda. Entreprenader är effektiva och bra system att styra storskalig produktion, begränsa ansvar och pressa priser. Alltså något som svensk byggbransch verkligen behöver. Men Byggnads (plus Elektrikerna) inom LO är mäktiga och har regeringen på sin sida. Genom lagen tvingas tredje man – det vill säga överordnad entreprenör – betala utebliven lön för anställda hos företag som saknar kollektivavtal med i Byggnads. Det är piskan. Därefter moroten. För att undgå betalningsansvar måste företag i entreprenadkedjan se till att teckna avtal med central fackförening, det vill säga i praktiken Byggnads inom LO. Alltså än en gång en utstuderad tvångslagstiftning, som gynnar en part på S-regeringens sida. Och gör en utomstående part betalningspliktig! Staten, genom lagstiftaren, tar alltså front mot kollektivet av byggföretag.

Bakom dessa två partiska beställningslagar står arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Reglerna är specialskrivna för viktiga vänner till delar av den politiska klassen. Som före detta riksdagsledamot för kommunisterna ger Ylva villigt sitt politiska bidrag och levererar flinkt klasslagstiftning i ordets nutida mening. S brukar alltså statsapparaten för att genomdriva närstående organisationers beställningar. Och använder därvid lagen på ett extremt vis och utan hänsyn till traditionellt motstående intressen av skilda slag. Den arbetarrörelse som i sin ungdom kämpade för frihet agerar nu som flydda tiders makthavare.

Torsten Sandström

2018-11-24



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post156

Jag efterfrågar bara jämlikhet…

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 23, 2018 21:44:41

Tjejer på rad hudflänger Jordan Petersson. Tjejer talar för organisationer bara för personer av det egna könet. Tjejer använder #Me too för att kritisera män som uttrycker sig plumt om kvinnor. För mig är alla dessa tjejhandlingar eller önskningar helt OK. Det rör sig om yttrandefrihet.

Men det blir ett jäkla liv om killar skulle våga kritisera fenomen som påstås vara kvinnliga, tala för en starkare mansroll eller bilda föreningar bara för grabbar. Då blir det rop om härskarfasoner och patriarkala attityder. Rop om diskriminering!

Detta är inte jämlikhet.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post155

Hur inbilsk får man vara?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 22, 2018 11:38:56


Annie Lööf säger enligt SvD 2018-11-22: "M och S vill bara rösta på sig själva."

Nu försöker ledaren för en politisk dvärg (Lööfs parti har fått 8% i riksdagsvalet) att få folket att tro att jättarna (två mer än dubbelt så stora partier) agerar egoistiskt och hon själv förmodligen offervilligt genom att erbjuda sig styra en regeringsbildning. Det är högkomik att anklaga två partier för att genomföra den politik dom gått till val på. Men sakpolitik är inte C-partiets starka sida. Den är att motverka SD-partiet. C skapar ett intryck av att Sverige står inför den djupaste politiska ravin. I Danmark, Norge och Finland undrar man om den svenska politiska klassen drabbats av psykisk ohälsa. Förstår inte svenska riksdagspolitiker att våra nordiska grannar skrattar åt dom och vår nation?

I själva verket har Lööf nu fördröjt tillsättandet av en Alliansministär under ett par månader. Ett dvärgparti har blåst upp sig, liksom en grönt groda, till låtsad nationell storhet. Annie från lantgården i Värnamo har under en vecka stulit dyrbar tid i blixtarnas ske. En förväntad språngbräda upp från myllan. Så nöjd hon sett ut. Och så blir det tvärpunka. Kanske måste hon snart nöja sig med att bli landshövding på Gotland? All går i krasch för damen från bondgården. Vad värre är, dröjsmålet har varit till skada för en nation och ett folk som verkligen behöver många reformer. Inte undra på att det som kallas politikerförakt stegras. Tala om vissna lööv...



















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post154

Varför lunkar nästan alla svenskar på rad?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 19, 2018 20:59:20

Livet är gott tycker jag, som är 73 år plus och med krämpor här och där. Jag är glad trots alla signaler från media om vad jag bör tycka och tänka. Men under bombardemanget kan jag inte låta bli att tänka: lämna mig och alla likatänkande ifred! Bränn pekpinnarna! Släng katekeserna i papperskorgen! Berätta några sköna upplevelser eller goda vitsar! Ta ett par glas vin! Skratta och var glad!

Detta är skrivet då det annars vettiga teveprogrammet ”Vetenskapens värld” drar igång, ett program som idag skildrar självmord. Man vill förhindra att personer tar livet av sig. Att någon vill dö är förstås inte allmänt sett något gott. Det är självklart ont då det gäller unga människor. Men statistiken visar att det främst är äldre män som fattar sådana tuffa beslut. Alltså många gubbar omkring min ålder (varför kvinnor inte dominerar har antagligen en förklaring i människans gener). Min övertygelse är att besluten mycket ofta, men givetvis inte alltid, fattas på rimliga grunder, i stil med ålder, nedsatta kroppsfunktioner, ohälsa, svaghet, tristess osv. Personen ifråga tycker att det negativa i livet tagit över, helt enkelt.

Det svenska samhället erbjuder tyvärr ingen legal form för dödshjälp, som några andra civiliserade samhällen i världen gör. Vi svenskar bor i drömmarnas land. Här lever kyrkoherdarnas och frikyrkopredikanternas ideal kvar via nationens massmedier. Det gäller att frälsa människans från ondo. I Sverige misstros individen. Hon agerar inte med fri vilja. Hon är ett offer för omständigheter, som alla snälla medmänniskor måste styra upp. En stor svensk armé av sociala tekniker är därför på marsch var dag, under befäl av manliga och kvinnliga prosseluskor från i stort sett alla politiska partier och medier. Den manliga svensk som av ålder, sjukdom och liknande skäl vill avsluta sitt liv ställs alltså inför ett organiserat motstånd, ett politiskt förmynderi.

Läsaren inser att jag än en gång vänder mig mot det samhälle som försöker klistra fast mig och andra på den politiska korrekthetens flugpapper. En krets av makthavare som inte förstår att många gamla människor (inte alla) känner stor lycka av att lämnas ifred från socialarbetare som, med milda och förstående leende på läpparna, säger att dom vill ta hand om den som inte förstår bättre.

Jag har självfallet inte ambitionen att styra över dessa förmyndares liv. Men dom ger sig inte rörande mitt (tror jag när den dagen kommer). Och dom backas upp av en svärm av politiker och medier av alla slag. Alltså tidningar, radio och teve som alltmer talar om hur du och jag ska leva våra liv, tycka och tänka. Att en gammal man, som funderat noga på saken, inte ifred får välja att ta sitt liv är för jäkligt. Då samhället inte erbjuder hjälp är det klart att han i stället tar fram pillerburken, bössan eller i värsta fall ställer till med en trafikolycka. Detta vill inte pk-eliten förstå. Dom tar nämligen inget personligt ansvar, men styr gärna andra. Men det är deras oförmåga – och inskränkta samhällssyn – som är orsaken till att en naturlig lösning, att efter fritt val sätta punkt för livet, förvandlas till ett stort och kanske blodigt drama.















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post153

Politiskt frälse

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 18, 2018 08:31:26

Historieböckerna vittnar om aristokraters makt. Och om deras privilegier, bland annat i form av skattefrälse och statliga pensioner. Som barn fick vi i skolan höra att detta var fenomen från en orättvis dåtid.

Så är det ju förstås inte. Dagens politiska klass har skaffat sig och sina anhöriga liknande förmåner. Det vet nästan alla. Av en slump snubblade jag igår på ett talande exempel. På Wikipedia går det att läsa om Maria Leissner. Du minns kanske hon som var L-partiets ordförande under en kort tid. Efter avgången från ledningen har hon under snart tjugo års tid försörjts av de svenska skattebetalarna, direkt eller indirekt. Det har rört sig om positioner som exv ambassadör i Guatemala eller demokratiexpert i Irak, dvs olika föga kompetenskrävande eller betungande uppdrag.

Det som fångade mitt öga igår på Wikipedia var hennes nuvarande uppdrag, som beskrivs så här:

Den 5 oktober 2017 utsågs hon till ambassadör i Porto Novo i Benin men är stationerad i Stockholm.

Jag undrar om man kan komma närmare en livränta eller sinekur. Att skänkas en titel med status och goda förmåner, som inte ens kräver närvaro på den plats som uppgiften tar sikte på lång borta i främmande land. Vi möter alltså en politiker som närapå själv tillåts välja ur den skattkista som hårt arbetande skattebetalare tvingas fylla på. En sann nusvensk golden handshake.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post152

Risken att bygga palats på lös grund

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 18, 2018 06:34:28


Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur mm. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bla England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld, som efter det senaste stora kriget, sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, dvs genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. En annan sak – som jag inte tänker diskutera vidare – är att jag tycker att Sverige ska tillåta NATO hantera försvarsfrågor. Skälet är ett akut svenskt behov av militära resurser, till följd av en oklok nedläggningspolitik.

Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare, såsom exv Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt). I hopp om att snabbt bygga ett enat och starkt Europa har EU därför blivit ett slarvbygge. Ett bättre alternativ hade varit att stegvis – och efter mycket noggrannare och längre medlemsprövning än som skett – bygga en gemenskap. Man anar en naiv napoleonsk storslagenhet bakom denna EU- politik. Den har framför allt backats upp av vänsterideologer, som drömmer om att ”alla ska vara med i båten”. Närapå hade Turkiet slunkit med i unionen.

Ett annat skäl till motstånd, mitt främsta, är den tilltagande federalismen inom EU. Federalismen, eller överstatligheten, syns i en tilltagande ström från Bryssel av såväl direktverkande förordningar som lagdirektiv om både stort och smått (direktiven måste alltså implementeras av Sveriges riksdag). Faktum är att EU – trots alla löften om nationell maktförankring (subsidaritetsprincipen) – skapat mängder av detaljerade rättsregler. Således överstatliga normer som endast borde formas på en nationell nivå, i stil med föreskrifter om vilda djur, utseendet på grönsaker, bruket av snus, olika miljökrav och mycket annat. Enligt min åsikt ska nationella frågor av detta slag inte hanteras av EU. Däremot är det bra att regler exv om företag, samfärdsel samt omsättningen av varor eller tjänster formas med ett rejält mått av enhetlighet inom gemenskapen.

Ett annat faktum är att EU i onödan använder sig av direktverkande förordningar (som inte ens på minsta punkt tillåts formas om till svensk lag). Skräckexemplet är den dataskyddsförordning (GDPR) som nyss satts i spel. En hundrasidig mardröm på oläsbar brysseljuridik, som kostar företag, organisationer och privatpersoner massor av besvär och miljardtals kronor. Till ingen större nytta enligt flera experter. GDPR illustrerar hur federalismen, och medföljande byråkrati, håller på att kväva den gemenskap som bildats för att främst främja handel. Alltså tendenser till en planekonomi styrd från Bryssel.

Överstatligheten syns också i det låtsasparlament som EU skapat och skänkt två påkostade palats (de fransktalande kan nämligen inte enas om enplats!). Att det är på låtsas syns minsann inte i de kaskader av ord som parlamentarikerna släpper loss eller i de arvoden som utbetalas till dom. Men att ordandet inte är på allvar syns i att parlamentet (lyckligtvis) inte fattar några bindande beslut. Det sker ännu så länge på nationsnivå, via förhandlingar i ministerrådet som i allmänhet slutar i majoritetsbeslut.

Överstatligheten kräver givetvis storas pengar. För 2018 spenderar EU c:a 1.700 miljarder kronor. Nästan 40 % går till jordbruket i framför allt Frankrike, Italien och Spanien. Byråkratin noteras officiellt för 6%, men här är bokföringen osäker. Minst lika mycket försvinner ut från unionens kassa via korruption. Och Sveriges årliga nettobetalning till EU är 27 miljarder kronor.

En viktig del av det federala tänkandet är euron. Det räcker alltså inte med ett parlament, en EU-flagga och en EU-hymn. En egen valuta har blivit ett måste för den nya stormakten in spe. Även om tanken kan tyckas god säger teoriboken att de nationer som väljer en gemensam valuta måste utvecklas på någotsånär liknande vis ekonomiskt och produktivt. Annars funkar inte en monetär gemenskap. Men sunt förnuft råder som sagt inte inom EU. Här härskar vidlyftiga drömmar. Införandet av euron har gjort att den tyska exporten gått som tåget, medan mindre produktiva länder (till och med Frankrike!) tvingats låna för att få finanserna att gå ihop. Plötsligt krisar Grekland – varefter även Spanien och Portugal darrar. Vidare lånar Italien i nutid jättebelopp i hopp om att kunna finansiera storstilade planer om exv medborgarlön till 4 miljoner invånare. Då börjar tunga euroländer bråka med Italien. Hela EU skälver. Fredsprojektet hotas alltså av ett systematiskt oförnuft som – i kombination med napoleonsk storslagenhet – tillåts styra EU.

Byråkratiska planer, klåfingrig lagstiftning och en samverkan byggd i stor stil och all hast är unionen i ett nötskal. I stället för att långsamt, steg för steg, utveckla gemenskapen i den takt som även svagare nya medlemslänkar håller för, så har okloka politiker alltför snabbt byggt på höjden och forcerat en federal struktur. Den dagsaktuella oenigheten om invandringspolitiken och Italiens hot mot euron gör att framtiden för EU ser dyster ut. Frågan är om inte en kollaps måste ske innan reformer kan inledas. Hursomhelst, som idealist och vän av europeisk samverkan kring företagande och handel – samt sammanhängande juridisk harmonisering – anser jag att färdriktningen måste ändras till ett ”EU light”. Målet bör således vara en mindre omfattande och ingripande europeisk gemenskap i stil med det som förr kallades EEG.

Torsten Sandström

2018-11-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post151

EXTRA! Eventuell fusion inom tidningsbranschen!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 16, 2018 00:15:05

Det ryktas ikväll att Bonnierkoncernen har lagt ett bud på samtliga aktier Grönköpings veckoblad AB. Veckobladets grävande journalistik anses nämligen skapa goda synergieffekter med DN. Verkligheten i Grönköping menar man också väl speglar problem som DN står inför. Veckobladets majoritetsaktieägare Justus Brylén avböjer dock att kommentera ett eventuellt samgående. Han antyder emellertid att Veckobladet tvekar. Man är nämligen oroad över inslag av fejkade nyheter i DN. TT:s utsände i Grönköping.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post150

Två polare på samma sida i en PK-tidning

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 15, 2018 16:22:32
Allt kan hända i #Me too-tider. I SvD 2018-11-15 möts på samma sida två polare från Svenska akademin. Båda iklädda organisationens beiga vardagsuniform. Annars gäller frack.

Längst ned på sidan Arnault som anmälts av 18 kvinnor för övergrepp. Högst upp till höger Wästberg, som för några år sedan skrivit till regeringen och bett om en statlig pension till Arnault för dennes stora kulturinsatser. Det blev ingen pension, bara en medalj, som en förtjust Bah Kuhnke delade ut. Kuhnke har dock (ännu!) inte rapporterat något anmärkningsvärt från själva medaljutdelningen.

Så förflyter livet i Absurdistan. Men vem bryr sig egentligen?

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post149

Gammal kärlek rostar aldrig, kanske?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 15, 2018 15:57:28


Det som hände 1930-talets socialdemokrater och bondeförbund tycks upprepas. Mycket talar nämligen nu för en återupptagen kohandel mellan S- och C-partierna. En vänsterliberal sammansmältning har sedan länge varit aktuell, om än med inslag av äktenskapligt gnäll. Men visst har Stefan och Annie äktenskapstycke.

Dom två håller bra sams. Båda kontrahenternas släktingar samtycker till återföreningen. Båda familjerna har sina rötter i fattigsverige – dvs i fabriken respektive myllan. Stefans familjemedlemmar vill ha fler bidrag och Annies kräver som vanligt mer stöd till jordbruket. Hushållning med pengar är inte deras grej, dom tycker det är jätteenkel vilket innebär att skatterna höjs. Andra måste betala rejäla underhållsbidrag då de tu åter flyttar samman.

Skolpolitiken har aldrig industriarbetare eller bönder klarat av. Inte behövs det bildning, säger dom, det räcker med inbillning. Då privatskolor sysslar med utbildning måste dom följaktligen förbjudas. Inte heller invandring förstår sig Stefan och Annie på. De nyinflyttade släpps ju ändå inte in i fabrikerna eller bosätter sig på lantgårdarna. Nej, invandrare kan man alltid försörja med bidrag från den svenska skattkistan. Hej och hå, skrattar det medelålder paret! Ett starkt försvar bekymrar inte heller de två nyförälskade. Stefans mamma Margot tycker nämligen att det räcker med ett avtal mot kärnvapen (Norges nobelprisproffs lovar detta). Och Annies mamma, Maud – hon som sänkt värdet på aktierna i Vattenfallet i Lillböle genom att torrlägga hela dammen – kvittrar käckt att allt ordnar sig bara man talar med varann hemma i byn. Vad papporna tycker bekymrar mammorna mindre. En feminist har nämligen intet att lära av patriarker (och Stefan är feminist).

Samsyn råder däremot i de samboendes övriga värderingar. Både Stefan och Annie hatar således SD-partiet och anser att man inte kan ha med fascister att göra. Trots att hela Stefans släkt flera gånger fått stöd av SD i svåra lägen. Och trots att Annies farfar var med i bondeförbundet då stadgarna 1933 tillfördes ord om ”mindervärdiga utländska raselement”.

Hursomhelst. Återföreningen kommer att firas med flera kulturarrangemang i landet. I en plötslig stund av klarsyn har Stefan och Annie förstått att den svenska nationalhymnen måste skrivas om. Den kommer numera att heta ”Du gamla mjölkkossa” (även om Annie föreslagit en variant på Olrogs schlager i stil med ”PK, PK , hela da´n”). Även svenska flaggan kommer att fräschas upp med några populära symboler. En utredning kommer dock att tillsättas för att "säkerställa" att en krossad tomat framför en fyrklöver kan ses som förenlig med en svensk värdegrund. Utredningen ska enligt direktiven vara klar tidigast 2023.

Slutligen kommer landets alla universitet och statliga muséer att ges direktiv om nya programinslag. Stefan önskar kurser och utställningar under rubriken ”Den svenska modellen – ett globalt föredöme”. Annie som är mer grön och gårdsnära satsar på linjen: ”Mineralgödsel – en framtidsväg ur klimatkrisen”. Alla vänner på släktfesten är så glada.

Redaktionen för ”Absurdistans dagblad” gratulerar!

EXTRA! EXTRA! Signaler tyder sent idag på att Annie får det hett kring öronen för att hon vägrat att rösta för Kristerssons ambition av genomdriva Alliansens vallöften. Ett särboskap hotar henne kanske. Själv förstår hon ingenting - en liberal är ju kluven och alltid beredd att byta fot. Men Stefan är oroad. Släkten trycker nämligen på och vill omedelbart höja skatten för att kunna betala ökade bidrag. TT:s reporter i Barockenburg kommer att tt följa utvecklingen.












  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post148

DÖdens trist riksdag idag

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, November 14, 2018 22:23:50

Det var inte bara rättning vänster i dagens röstning mot M-partiets Kristersson. Dessutom försvarade flera riksdagsledamöter, bla från S- och L-partierna, dagens riksdagsbeslut om en ny radio/tv-avgift. Den häpnadsväckande motiveringen från S- och L-företrädarna var att en statligt kontrollerad radio/teve var "nödvändigt för det demokratiska samtalet/demokratins bevarande". En gammal kall sovjetisk vind gör att orden fryser till is. Storebror staten vet vad jag behöver.

Vetenskapliga studier av prof Kent Asp visar att Sveriges kår av journalister till 70% röstar till vänster. Och den som slår upp en tidning eller knäpper på radion/teven märker vänstervridningen var dag och varje minut. Och nu vill staten att SR/SVT ska finansieras på samma sätt som begravningsavgiften, dvs via skattsedeln. Staten tar alltså ansvar för såväl våra döda kroppar som våra pulserande själar. Båda frågorna borde normalt varje svensk själv kunna finansiera och hantera. Det är förnedrande att varje år på skattsedeln i tvingande skrift läsa om statens kalla hand över min kropp och min hjärna. Och dessutom på SVT och SR tvingas höra att politikens prästerskap uppfattar utvecklingen som nödvändig.

Att ingen medial kritik följer på dagens beslut i riksdagen säger en del om läget i en bottenfrusen nation. Det är PK för hela slanten. Och många slantar som går i graven. Vänsterliberalerna önskar bevara sitt grepp om den svenska propaganda-apparaten.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post147

Lika lön för lika arbete på fotbollsplanen

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, November 14, 2018 00:03:23

I min jämställda värld är lika lön för lika arbete en moralisk och ekonomisk naturlag. En man och en kvinna som jobbar vid löpande bandet, eller annars utför samma beting, ska ha samma betalning per insats eller timma. Exakt lika prestationer, fysisk eller kvalitetsmässigt, måste belönas på precis samma vis.

Nu säger företrädare för Sveriges damers fotbollslandslag att dom ska ha samma arvoden från fotbollförbundet som herrarnas team. Nationens feminister går i spinn och bekräftar detta krav. Vad tycker du? Tänk efter!

Spontant tror jag många instämmer. Men den som funderar något undrar om man och kvinna utför exakt samma prestation med bollen, mätt i tid eller kvalitet? Flera läsare säger javisst. Jag svarar att såväl män som kvinnor spelar matcher på 90 minuter, något som så långt talar för att feministerna har rätt mätt i relativ fysisk ansträngning. Men om man ser på kvaliteten blir utfallet ett annat. Ifall det svenska herr- och damlandslaget mötts på fotbollsplanen under 90 minuter är jag tämligen säker på att de förra vunnit med många mål (ganska stor målskillnad hade det nog också blivit om junior- eller till och med ungdomsherrarna mött det seniora damlandslaget). Okej, att alla 22 spelare på gräset gjort sitt allra bästa. Men mätt med traditionella regler för prestationer har ändå fotbollskillarna spelat bättre och gjort flest mål.

Hur kan jag påstå detta? Som numera (gravt) åldrad manlig, och före detta aktiv, fotbollsspelare ser jag emellanåt matcher på teve mellan två damlag. Ibland syns spelet skönt. Men liret löper påtagligt långsammare för damerna än hos männen. Passningarna är ganska ofta mer tafatta. Skotten på mål är märkbart lösare och mindre precisa. Och framför allt är de kvinnliga målvakternas agerande ofta mer fumligt än deras manliga kollegors insatser.

Om mina iakttagelser är korrekta, vilket jag bestämt tror, kvarstår frågan om damer och herrar ska ha lika stora ekonomiska vederlag. För ackordsjobb vid ett löpande band eller på ett bygge hade svaret blivit nej. Olika prestationer belönas nämligen olika i arbetslivet. Där struntar man i skillnader mellan könen vad gäller styrka och uthållighet. Ska inte samma sak gälla på fotbollsplanen?

Att Nilla Fischer på fotbollsgalan talar för jämställdhet – främst pengamässigt som jag uppfattar det – blir därför en plädering för ett handikappsystem. Tjejernas prestationer på planen ska uppgraderas jämfört med männens främst beroendepå mindre kroppsstyrka, men även pga en mer generell mindre vana/träning i att utöva sporten ifråga i konkurrens med personer av annat kön. Men handikappsystem är knappast något som feminister talar öppet om i andra sammanhang, frånsett förstås olika krav på kvotering. Och skillnaderna mellan män och kvinnor på fotbollsplanen är i huvudsak biologiskt betingade, förvisso med inslag av en betydligt större social spelaktivitet hos män i olika åldrar.

En sak är att kvinnorna ska ges en honnör de insatser man visar på gräset. En annan sak är om tjejerna ska ha lika betalt för sina tydligt lägre prestationer på fotbollsplanen än männens? I en alltmer professionell idrottsvärld menar jag att arbetsmarknadens belöningssystem – baserat på värdet av konkret prestation – även ska gälla för damer som spelar fotboll.

Nilla Fischer argumenterar i praktiken (men tyst) för ett kvoterings- eller handikappsystem. Detta har förstås en feminist svårt att erkänna. Det förstår jag. Men så är det faktiskt.

Torsten Sandström





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post146

Landstingens döda hand

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 13, 2018 13:57:51


Sedan urminnes tider har religiösa sekter sett till att framför allt rika medlemmar skänkt gods och pengar till sjukhus och fattiganstalter. Katolska kyrkans olika klosterordnar drev många sådana inrättningar, efter gåvor från välbeställda men även från mindre bemedlade.

Den historisk intresserade läsaren vet att religiösa satsningar av detta slag riskerade att urarta. Gåvornas storlek och omfattning lockade kyrkliga furstar och ledare att försnilla medel som destinerats till behövande. Och själva givandet – som förstås stegrades på grund av hopp om frälsning – medförde att stora jordegendomar och andra rikedomar kom att brukas improduktivt. Visst gick en del avkastning till att dämpa lidande, men stora gods brukades ofta ineffektivt och många slantar försvann till den kyrkliga överhetens lyxkonsumtion.

I engelsk rätt infördes därför under medeltiden restriktioner mot gåvolöften till kyrkan avseende jordegendomar. Företeelsen kallades mortmain – den döda handen – i och med att reglerna hindrade att jord via donationer lades under kyrkans föga kunniga och energiska händer för all framtid. Stora idébaserade organisationer saknade förmåga att sköta praktiska samhällsuppgifter.

Nutidens svenska jätteorganisationer för hälsovård, det vill säga landstingen, för tanken till den döda handen. Det är 21 stora organisationer, som belastar folket med cirka 335 miljarder kronor årligen i skatt. Sveriges alla landsting har totalt mer än 150 väl betalda landstingsråd och omkring 2 000 fullmäktigeledamöter. Den förra gruppen består av yrkespolitiker som i allmänhet saknar särskild kompetens inom sjuk- eller tandvård. I den arbetande basen finns en kvarts miljon månadsanställda plus lika många sysselsatta på deltid. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till idag 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent).

I toppen på dessa regionala byråkratier finns SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med drygt 1 100 tjänstemän. Även SKL har en styrelse med 42 politiker från hela landet. Om landstingen påminner om biskopsdömen framstår SKL som den påvliga kurian. Gemensamt för alla är en omfattande produktion av ideologi i form av policyförklaringar, direktiv och politiska uttalande i diverse frågor (som ofta inte alls rör vården). Även en hel del desinformation. Antalet administratörer redovisas enbart under rubriken ”övriga” anställda. Och SKL:s hemsida bjuder minsann inte på någon redovisning av prestationer inom vården exempelvis mätt i sängar eller patientbesök per år.

Av förklarliga skäl. En död hand uträttar som alla vet inget. SKL och landstingen gör nämligen påtagligt litet jämfört med de jätteresurser man tillskansat sig eller i relation till hälsovården utomlands. Antalet svenska vårdplatser (”sängar”) är lägst inom EU i förhållande till folkmängden, enligt OECD. Och trots att Sverige idag har fler läkare än någonsin – på tredje plats inom EU mätt per medborgare – är antalet patientbesök per läkare katastrofalt lågt. Antalet besök per läkare ligger på hälften eller en tredjedel av genomsnittet inom OECD, i runda tal 900 per läkare och år (snittet inom OECD är 2 400). Även om besökssiffrorna (som alltså rör genomsnitt) har kritiserats för en osäkerhet rörande främst läkarbesöken inom primärvården ser vi bilden av en vårdapparat som är skrämmande ineffektiv jämfört med de mycket stora resurser som svenska folket satsar, det vill säga omkring elva procent av BNP, ett procentuellt anslag på fjärde plats inom EU. (Källor så långt: Fölster-Renstig, Dagens Samhälle 2014, Läkartidningen 2013:110:CMDZ och 2017:114:ESF, SCB Hälsoräkenskaper 2016 samt Antti-Köhler, Varför tar Sveriges läkare emot så patienter?, 2017.)

Varför saknar den svenska vårdorganisationen nödvändigt handlag? En sak förefaller kritiska experter vara ense om. Det är framför allt SKL och landstingen som själva skapat problemen genom en kraftigt överdimensionerad byråkrati, något som sammanfaller med min jämförelse med påvedömet som producent av ideologi. All kunskap om administrativa hierarkier visar att byråkrater inte bara kostar den egna lönen, utan också skapar regler, enkäter, blanketter (som måste fyllas i), konferenser, sammanträden och annat som kraftigt tar personalens tid i anspråk (Andrén Sandberg, SvD 2018-08-17). Byråkratier tenderar att växa av egen kraft. Chefer önskar nämligen nya underlydande samt mer makt och högre lön.

Men byråkratins tillväxt sker även genom externa krafter. I bakgrunden drar nämligen riksdagens politiker i trådar som ökar antalet lagbestämmelser. Även exempelvis Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket väver nät av trassliga regler. Specialdestinerade bidrag från staten kräver också insatser från såväl administratörer på landstingen som personal inom vården. Sammantaget är det tydligt att byråkratin blivit en tung ryggsäck för vårdpersonalen och skattebetalarna. Statistik visar att svenska läkare sysslar med administration två och en halv gång mer än sina engelska kollegor (Nordqvist, SvD 2018-10-06).

Så långt verkar många experter vara ganska ense. Men bilden är enligt min mening inte komplett. Jag har redan nämnt det politiska etablissemang – på riksdags- och landstingsnivå – som saknar expertkunskaper om vård och i stället driver politiskt korrekta krav rörande lagstiftning, policyproduktion och värdegrundstänk. Många är de makthavare som försörjer sig genom styrning av den dåligt fungerande vårdapparat jag skissat. Många av dessa politiker – åtskilliga även från Alliansen – har facklig bakgrund. Jag anser att detta är en orsak till att få politiker vågar ta strid med landets vårdfack. Här har vi ännu en viktig komponent i bilden av bristerna i svensk vård. Landstingens prästerskap spelar samman med vårdsveriges fackföreningar. Och det gör även SKL, trots att man hör och häpna är vårdsektorns arbetsgivarorganisation. SKL måste därför bära huvudbördan för att läkarna åstadkommer så få patientbesök per år. Mycket talar för att det delvis beror på att SKL godkänt dysfunktionella kollektivavtal, vad gäller exempelvis arbetstider och jourkompensation.

Den dystra bild jag målar rör en svensk vårdmodell som enligt min mening nått vägs ände. Därför krävs en förändrande vind av orkanens styrka. Det som måste till är mer av företagsekonomiskt tänk och tydliga resultatmål, i stil med väntetider och sängar/patienter per anställd inom vården. Allt talar för SKL och landstingen måste läggas ned. Valet av organisationsform är normalt inte avgörande för framgång, men här kräver politikernas misslyckande och fackliga samverkan en skilsmässa.

En av staten finansierad, men av privata företag på entreprenad utförd, vård är sannolikt en bättre lösning. Privata Capio är redan idag c:a 10 % effektivare (per vårdinsats) än landstingsägda Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Privata organisationer vet hur kostsam byråkrati ska hanteras. Med SKL i graven kan även vårdföretag verka för nya kollektivavtal, med villkor på exempelvis engelsk, tysk eller nederländsk nivå. Högre löner blir förmodligen följden.

Allt detta förutsätter en revolution i vårdsverige. Alltså mycket av radikalt nytänkande och jobbigt fotarbete av lagstiftarna. Rader av heliga kor måste gå till slakt. För den framtida vårdsektorn gäller alltså ett minimum politik och facklig styrning av det dagliga vårdarbetet samt ett maximum av vårdinsatser per medborgare. Det är svenska folkets hälsa och pengar saken gäller. Frågan är bara om riksdagens politiker vill och vågar. Hittills verkar bara KD-partiets ledare Ebba Busch Thor ha tänkt rätt och sagt ja, vad nu detta innebär.

Torsten Sandström

2018-11-13

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post145

Mer om känsloentreprenader

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 13, 2018 12:04:48

SvD 2018-11-13 fortsätter på känslospåret. Idag rubriken, med undertext:

"Psykologen: Tecken på att du är introvert"

"Fredrik Sandin, psykolog och grundare av Ahum, om hur man ska förhålla sig i sociala sammanhang när man är introvert."

Jag har många gånger förfasat mig över den pågående mediala subjektiviseringen (eller privatiseringen). Dyra nyhetskorrespondenter ersätts på löpande band med billigt känslosnack. Särkilt lågt pris om texten gör reklam för ett företag, som i Fredriks fall.

Vad är nyttan med att upplysa folk om deras mentala status då det inte rör sig om allvarliga avvikelser, utan mer tecken på normala och ofta positiva skillnader människor emellan. Kunde lika gärna tipsa om Tecken på att du är glad osv. Och vad säger att en introvert människa snappar rubriken i SvD för att läsa om sig själv. Och varför inte en text om Tecken på att du är tråkig? Eller kunnig och klok?

Vilket trams ungdomar studerar på universiteten för att sedan försöka lära andra att känna sig själva. Tyvärr verkar det finnas en överproduktion av psykologer i vårt land. Folk som måste sysselsättas. Och som tror att dom vet mer om andra än den person som han eller hon försöker analysera. Vilken hybris byggd på några vaga teorier i psykologiska läroböcker. Vad ska man göra i denna mediala öken?
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post144

Banta SR och SVT!

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 16:52:49


Gör som i Danmark, banta den av staten - via tvångsavgifter från folket - drivna radion och teven. Varför ska du och jag tvingas betala för nöjen och sport? Låt i stället var och en välja vilka program han eller hon vill betala för. Varför ska jag tvingas finansiera en journalistik som till 70% pläderar för vänsterns åsikter (enligt professor Kent Asp). Låt vänsterfolket försörja sig genom att blogga! Den reform som riksdagen snart väntas ta konserverar eländet. Här en länk till en fin ledare i SvD 2018-11-12 skriven av Lydia Wålsten:


Säg nej till obligatorisk public service



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post143

Språket hos en klass utan tydliga politiska mål

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 06:19:40


Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm – i försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högern favoritord, ”understödstagarandan”. Gemensamt för dessa tre farbröder var att dom debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att dom alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia, menar jag, huvudsakligen skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Slående är hur korridoren av åsikter snävats åt. Det som förr var tydliga höger- respektive vänstervärderingar, med flera skilda och ofta tydliga nyanser, har idag kokat samman till en gemensam bred huvudfåra där alla önskar bygga en svensk välfärdsstat. Med en sådan basal samsyn följer naturligt nog en hög acceptans för stort uttag av skatter och en omfattande offentlig byråkrati som fördelare av bidrag.

Det finns flera förklaringar till denna mäktiga svenska åsiktsgemenskap. En orsak är att Tage Erlander, enkelt uttryckt, efter andra världskriget tagit hem spelet och att S-partiet därefter i praktiken varit statsbärande (detta hemska betongord!). En annan orsak är att den svenska skolan allt mindre satsat på kunskaper och allt mer på värderingsfrågor, dvs den krets av åsikter som S-partiet värnar om och som anpassats till det svenska välfärdsbygget. Denna skola har format ett par generationer av ungdomspolitiker, som tillsammans odlat en handfull smärre åsiktsnyanser inom den rådande välfärdskorridoren. Dagens politiker rekryteras nämligen normalt direkt från skolbänken (på gymnasier och universitet) via ungdomsförbundens prästseminarier. Nybakade heltidspolitiker har förstås begränsade praktiska erfarenheter av yrkeslivet – med åtföljande brist på kännedom om hur vanliga människor tänker. Partifolket framstår numera som produkter från en plastfabrik.

Platons tanke om en politisk klass har idag fått en tydligare skepnad, något som tänkare som Pareto, Gramsci och Scruton utvecklat. Liksom inom äldre tiders adel hålls den politiska klassen samman via familjeband, attraktiva jobb och andra privilegier. Vidare kittas gruppen samman av ett delvis eget språk. Till skillnad från de tre gentlemän jag nyss nämnt så saknar det nya tungomålet pregnans i form av tydliga mål eller resultat som ska åstadkommas. Därför blir den politiska diskussionen lika plastartad som den nya klassens medlemmar. Som sagt påminner stilen om reklamens såväl storslagna som allmänt hållna löften. Frånsett löften om olika bidrag eller krav på skattehöjningar konkretiseras alltmer sällan politikens tänkta resultat. I stället brukas förskönande metaforer i stil med ett starkt samhälle, en svensk modell, en allians för Sverige, värdegrunden, att ett fenomen ska säkerställas, rutiner ses över, vårt regelverk osv. Alltså har en publikfriande, men oklar, slingerbultsjargong vuxit fram. Att detta medför frustration hos folket är fullständigt klart.

Åsiktsgemenskap, klass och språk har på några årtionden skapat ett nytt svenskt politiskt landskap. Sakfrågorna har hamnat i bakgrunden. I fokus står futiliteter och smärre åsiktsdifferenser. Jamen, säger någon, då borde vi inte ha så svårt att bilda en svensk regering. Men, även om skillnaderna mellan partierna i sakfrågor framstår som tämligen små för dig och mig blir dom oöverstigliga hos den politiska klass som kämpar för sin försörjning. För människor som fostrats i en trång åsiktskorridor, där egna ideal och värderingar gäller, räcker det nämligen med att ta fasta på de smärre nyanser som finns mellan de ord som används. I det nya politiska språket förstoras schatteringarna så att breda klyftor uppstår. Då du och jag ser att alla i stort verkar ense i sakfrågorna påstår politikerna att ett avgrundsdjup finns.

Det nya politiska språket vilar naturligt nog på de värderingar och den umgängeskod som gäller för medlemmarna i dagens politiska klass. Med hjälp av värdeabstraktioner kan en motståndare slås till marken och hållas utanför de attraktiva klassmöten och klassresor som erbjuds. Det är denna plastiska stil för samtalet som vi nu ställs inför då en regeringsbildare ska utses. C-partiet vill inte samtala med SD, trots att Bondeförbundets stadgar från 1933 talar om ”mindervärdiga utländska raselement samt (om) motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Inte heller L-partiets ledare kan för nationens bästa tänka sig ett samtal med SD och framför som argument bland annat att han i så fall inte skulle kunna se sina adoptivbarn i ögonen. L och Bondeförbundets – förlåt C-partiet – avståndstaganden måste helt enkelt ses som svepskäl för att stänga ut SD från den politiska klassens finrum. I en lek med ord sker ett svek mot det svenska folk som gått till val.

Så går det ifall den politiska klassens intressen sätts före nationens bästa.

Torsten Sandström

20189-11-12

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post142

DN vänder svart till vitt

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:55:00

Dagens ledare i DN har denna rubrik:
"Peter Wolodarski: Samarbete med mest ogillade partiet dödar Alliansen"

Först en liten språklig anmärkning. "Mest ogillade parti" i riskdagsvalet är väl Mp, därefter L-partiet (DN:s älskling).

Ledaren är en uppvisning i hur svart blir vitt. Alliansen har nämligen gått till val med en gemensam politik, om än synnerligen vag. Efter valet ska plötsligt inte dessa vallöften infrias. Orsaken är att SD-partiet riskerar att rösta för löftena. Jag förstår ingenting!

Under årens lopp har såväl S-regeringar som Alliansen fått igenom sakfrågor med stöd av SD. Då talade ingen om SD som mördare. Decemberöverenskommelsen var däremot en planerad dödförklaring, som DN själv gillat. Jag förstår över huvud taget inte DN:s politiska linje. Det verkar som man nu vill ha en S-regering, trots att man under valrörelsen stött Alliansen. Alltså en form av dubbelmoral.

Som vän av svensk demokrati menar jag att DN är det öppna och ärliga samtalets dödgrävare. Och tyvärr på sikt även demokratins. I spalterna förfasar man sig dagligen över populistiska krafter. Jag menar att DN själv är landets främsta förespråkare för vänsterliberal populism. Om det går åt skogen med demokratin får nog DN i framtidens historieböcker bära en tung börda. Politik är nämligen inte bara att vilja, som Palme skrev. Det gäller framför allt att gör´at.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post141

Margot W v. Jordan P

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:03:25

I kväll en match mellan flugviktaren Margot W, i ena hörnet, och mellanviktaren Jordan P, i det andra. Låt oss börja med Margots försnack vid invägningen, enligt SvD 2018-11-10:

Wallström: "Kryp tillbaka under din sten, Peterson

Utrikesminister Margot Wallström ryter ifrån mot den kontroversielle kanadensiske professorn Jordan B Peterson. Under ett panelsamtal i Stockholm säger hon att Peterson ska "ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån".


Petersons svar (som jag hört det): Vem är Margot W? OK, är det hon som under flera år ansvarat för utvecklingen av demokrati inom EU? Hon tycks i så fall ha mer fart på munnen än på verkstaden. EU är ju på väg att rasa samman...

Enligt SvD och DN vann Wallström matchen klart på poäng. Alla tre ringdomare ansåg däremot att Peterson vann på teknisk knock out.

Hoola Bandoola sjöng en gång: Vem kan man lita på?







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post140

Låt oss få en ny regering som befriar nationen från ett naivt matriarkat

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 10, 2018 00:23:47


Vad är det för land vi lever i?

-En regering som lanserar en feministisk utrikespolitik (och som kramar islamister i Palestina),

-En regering som tillåter export av vapen till Saudiarabien,

-En regering som skapar en myndighet för att utreda mens-problem.

Nej, fram för en ny regering, en borgerlig sådan, som satsar på viktiga sakfrågor och inte spiller pengar och energi på det som är struntsaker i ett större perspektiv.

Någon säger kanske att mina ord är ett utslag av populism. Det tror jag inte. Jag menar att det bara är fråga om sunt förnuft. Det brådskar nämligen att skaffa fram en ny regering, som kan tackla landets verkligt stora problem.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post139

Nu rullar den mediala prisutdelningscirkusen vidare...

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 06, 2018 17:56:01


Om du röstar på mig, så röstar jag på dig och på så vis får vi alla ett journalistpris snart...

Först ska man förstås göra sitt jobb. Sedan ska man nominera en kompis till pris i förvissning om att den andre (eller han eller hennes kompis) kommer att nominerar dig. Sedan kvoteras priserna ut. Och på sikt blir alla belönade och så glada. Mediabolagen stoltserar med sina duktiga anställda.

Under hela cirkusföreställningen hejar mediernas redaktioner på sina egna och meddelar hur dom ligger till. Så funkar det moderna mediasamhället. Medierna skapar sina egna nyheter. Nästan som en evighetsmaskin. Det hela påminner om kedjebrev. Vinnare är förstås journalisterna bakom arrangemanget. Förlorare är publiken som ställer upp.

Sak samma gäller alla eviga pristävlingar rörande sportprestationer, bokskrivande och filmproduktion. Allt är riggat för att gynna en marknad. Och för att förmedla pengar till personer som levde på att sälja sig. Som köpare framstår vi alla som gisslan då vi röstar för den ena eller andra produkten (jag vill knappast säga personen).

Själv blir jag så trött...Gäsp!









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post138

Ännu en rapport från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 04, 2018 20:11:41

Före valet talade L- och C-partierna med många och stora ord om en Alliansregering. Och efter valet verkade Alliansen för att avsätta regeringen Löfven i syfte att bilda en egen regering. Om Alliansen bara kan samla sig ett uns för att lyssna på SD-partiet - man behöver inte samarbeta med dom - kunde Alliansen ganska snabbt forma en politik i stil med den i Danmark och Norge.

Men i dagarna tycks vänsterliberalerna schabbla bort den Allianspolitik som en närapå 2/3- majoritet i riksdagen kunnat genomdriva. Vad kommer landets väljarkår i så fall att säga, dvs den breda grupp av av svenska folket som vill ta ett kliv bort från S-regeringens korporativa vänsterbetong och se se angelägna reformer rörande skola, skatter, bostäder, arbetsmarknad, försvar mm?

Risken verkar alltså stor för en annalkande svensk svekdebatt inom Alliansen. Jag hoppas ändå att partierna sansar sig då vi snart närmar oss fem i tolv. Men flera vänsterliberala medier och journalister önskar uppenbarligen en ny S-regering, något som dagens ledare i DN bekräftar: http://dela.dn.se/tH-yTb_Gbadbzk4BfIBsn2gh-KJmrE4nCPzJGq3hgzmmrWwOVbN4_Clm0GENBhBlr5Y865GgL-M_CeuyUnMybQ,,

Alltså DN, den tidning som före valet talat stort för Alliansen. Några veckor efter valet gäller plötsligt sossepolitik. Samma tidning förundrar sig ofta över populistiska stämningar runtom i världen. Jag anser att DN och dess journalister för en linje som baserats på dubbelmoral. Dessutom pläderar tidningen för en politik som gör att populismens krafter alltmer växer i styrka. DN begår alltså en form av ett medialt harakiri.

Som bloggens korrespondent i Absurdistan är jag självfallet van vid bisarra skeenden. Men DN:s agerande tar ändå priset och strider mot allt förnuft. För att främja demokratin måste många samtal och kompromisser till. Annars är risken stor för att auktoritära krafter lockas fram. Det önskar förstås inte DN. Men man följer ändå en heltokig politisk linje. Förstår dom inte bättre där uppe i DN-skrapan? Ser dom inte vad människorna önskar ett tjugotal våningar längre ned?

Torsten Sandström
2018-11-04





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post137

Att befrias från ansvar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 02, 2018 05:58:11


Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Den svenska offerkulturen har många förgreningar och en mängd olika typer av människor i underordnad ställning omfattas. När det gäller kvinnor tänjs gränserna avsevärt, så att nästan alla pekas ut som offer på grund av sitt kön. Men de typiska offergrupperna är annars ungdomar, invandrare, brottslingar och anställda på låg nivå. Om rollerna kombineras hos någon enskild blir följden att personen ifråga närmast befrias från ansvar, något som illustreras av exemplet med bilbränder utförda av tonåringar i förorten. Följden av att utpekas som offer är som framgått en form av ansvarsfrihet. Tragiska samhällsomständigheter har nämligen styrt så att den utsatta människan avvikit från normer, som råder i skolan, i gänget, på brottsplatsen, på jobbet och så vidare. Även om den individ saken gäller är frisk, stark och begåvad hamnar han eller hon ändå helt eller delvis i den ansvarslöses position.

Mer intressant, om än svårare att förklara, är varför det blivit så i vårt land – mer än exempelvis i Danmark och Tyskland (som jag förstår saken). Historiskt sett sammanhänger utvecklingen i vårt land med framväxten och expansionen av ämnena sociologi och psykologi under framför allt 1950-talet och framåt. Då började man tala om strukturer, som på en ganska diffus (men ändå intressant) samhällsnivå styr människan. Redan tidigare hade Freud och andra psykologer försökt förklara hur människans undermedvetna styr livsförloppen genom våra hjärnors egna inneboende krafter. Båda förklaringsmodellerna passar väl in i den vänsterideologi som härskar i vårt land. Där delas folket in i makthavare och utsatta – de senare är personer som drabbats av sin medels- och maktlöshet. I svenska medier, som mer än utomlands domineras av vänsteråsikter, har offerkulturen slagit ordentligt rot, med en kraft som gör att avvikarens roll som ansvarslös närmast ses som bevisad, vetenskapligt sett.

Såväl myten om makthavarens tunga ansvar som illusionen om den lilla människans roll som offer får allvarliga samhällskonsekvenser. Jag har redan sagt att höjdarna normalt traskar vidare, tyvärr. Sak samma gäller de många avvikare som kategoriseras som offer. I stället för att få en rejäl tankeställare lindas offret in i en kokong av svenskt silke. Den person som alltså behöver tydlig hjälp för att komma på benen och anpassa sig till ett lagenligt eller vanligt moraliskt agerande förblir kvar i sitt utanförskap. Allt detta på grund av att medier, socialarbetare, lärare, domare och många andra är frälsta av den nya läran, dogmer som alltså uppfattas som vetenskapligt grundade, trots att det i grunden rör sig om en tämligen lös teori om att människan saknar en fri vilja.

Någon säger kanske att jag måste visa förståelse för svaga och utsatta. Men det är just det jag försöker göra i denna text. Det barn som inte tillrättavisas fortsätter ofta på fel väg. Samma risk löper en ung brottsling. Och den elev som av skolan får lära sig att han eller hon är ett offer kommer att få fortsatta svårigheter att forma sin framtid via utbildning. Många svenskar som genom studier gjort en klassresa uppåt säger att de aldrig kunnat skaffa sig en bra universitetsexamen eller gott liv om dom inte mött lärare med tydliga krav i den ”gamla kunskapsskolan”. Ifall berättarna, liksom dagens ungdomar, betraktats som viljelösa offer talar mycket för att de stannat kvar i sin besvärliga utgångsposition. Vi måste ta lärdom av vad klassresenärerna förtäljer. Den stämmer med många andras erfarenheter.

Slutsatsen av denna text är alltså att det svenska samhället skulle vinna mycket på om offerkulturen rörande ”samhällets olycksbarn” slopas. Skillnader i ekonomi, utbildning, boende, ursprung, ålder med mera mellan olika människor påverkar givetvis individernas livsutveckling. Fenomenet ”socialt arv” har alltså sina poänger. Men på sikt vinner de allra flesta människor på att slippa förankras i en position som offer, fjättrade av krafter dom påstås inte själv kunna styra över. Med en tuff knuff framåt klarar dom nämligen ofta mycket.

En god samhällsutveckling kräver därför att de krafter som sprider illusionen om mänskliga offer stoppas. För detta fordras förstås närmast en revolution inom medier, politik, universitetsvärld, skola, rättsväsende och så vidare. Det gäller nämligen att vrida ansvarsklockan bort från offerteorier av skilda slag till tankar som redan upplysningstidens filosofer lanserat. Då kritiserades dogmer om Guds vilja och människans roll som syndare. Idag måste individerna än en gång frigöras. Nu från osynliga band via strukturer i samhälle eller hjärnor. De grupper som producerar samhällsfarlig ideologi måste ersättas av krafter som förstår att tydliga och verkningsfulla krav är den rätta vägen. Att tala om krav kan tyckas repressivt eller reaktionärt. Men är i själva verket normalt en realistisk och hälsosam medicin.

Torsten Sandström

2018-11-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post136

SSU rekryterar islamister

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 01, 2018 21:52:21

Följande rubrik är S-partiets förklaring till den pågående SSU-krisen i Skåne:

”Partiet måste rensa ut antisemitiskt tankegods” (SvD 2018-11-01)

Uttalandet från S-partiet säger bara en del av sanningen. SSU söker med ljus och lykta efter ungdomar. Alltfler nya medlemmar i SSU agerar mot staten Israel.

Den andra och kompletterande delen av sanningen är att många nya SSU-medlemmarna är islamister. Det är skrämmande. Men det finns en tydlig S-logik. S-regeringen - som hör och häpna när vi talar om islamister - kallar sig feministisk har öppnat diplomatiska förbindelser med grupper som företräder Palestina. Genom en öppen dörr vandrar anti-israelerna in i SSU. Fram till det att skandalen blir ett faktum.

Margot Wallström bjuder alltså in. Men hon tar inget ansvar. Tror jag. Det tankegods som först ska rensas ut från SSU är den militanta islamismen ...




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post135

Vänsterjournalister talar till få utvalda medan folket söker besked på nätet

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, October 31, 2018 12:12:40

Jag har i flera bloggar kritiserat den pågående individualiseringen av svenska media. Innebörden är att journalisterna uppfattar spalterna (programinslaget) som sin privata arena. Resultatet blir att deras egna känslor, politiska åsikter, vardagsupplevelser mm dominerar inlägg av olika slag. Det finns förvisso fortfarande en grupp journalister av den gamla stammen, som anstränger sig att markera skillnaden mellan värdering och faktaredovisning. Men dom blir tyvärr allt färre, även i medier där samhälls- eller världsnyheter rapporteras.

Ett särskilt kritiskt öga har jag till DN och SvD, tidningar som jag under årtionden till och från prenumererat på (just nu till på båda). En orsak är förstås att jag ogärna betalar för det jag uppfattar som propaganda. Min egen blogg innehåller visserligen många åsikter, men också försök till balanserad analys. Och framför allt betalar jag själv för min åsiktsförmedling. Men det är inte pengarna som smärtar mig rörande de alltmer privata inslagen i media. Det är hur journalisterna talar till sig själva – en intellektuell generation av vänsterskribenter. Detta samtal från elfenbenstornet går folkets breda lager förbi. Och vad händer där? Då medierna inte pratar om folkets problem söker människorna självfallet sina svar i nationella och delvis auktoritära strömningar som svallar på internet. I en blogg för några dagar sedan har jag utvecklat detta tema, dvs det vänsteliberala hotet mot demokratin.

Låt mig idag bara som ett exempel länka en text från DN 2018-10-31, kulturdelen, som praktfullt illustrerar en närmast total privat text.Författare är Greta Thurfjell. http://dela.dn.se/7l3Ek9FcYXuzhozKU9CUEwVmo4Ohx2I4jcjeav5V-WJQqV9Xou0JoDWWoKMkAUjSORQT3lgWgCh82cUesQx5Ww,,

Man behöver egentligen inte förstå innehållet. Det räcker med att ta del av mängden ”jag” och hänvisningar till den egna personens göranden, åsikter och försök till skämt. Att texten är en av dussintals feministiska proklamationer var dag i svenska media förstärker enbart bilden av journalistkårens främlingskap inför den vanliga människan här i landet. Där uppe skriks renlärigheten ut. Där nere har man och kvinna andra bekymmer än Greta och hennes Fi- och V-kamraters navelskådande. Där letar folket efter besked på nätet i flödet av nationalistiska propåer. Allt medan Greta Thurfjell marknadsför sin person inför en obetydlig läsekrets…

Torsten Sandström

2018-10-31

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post134

Att leva som man lär – eller – lära andra leva som man själv önskar

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 29, 2018 11:44:26

I DN 2018- 10-29 pläderar 18 svenska forskare för att Sveriges universitet och högskolor ska forma nya riktlinjer så att organisationernas egna resor, matservering, energianvändning och kapitalplaceringar blir mer klimatsmarta (”Universiteten måste själva börja klimatomställningen”http://dela.dn.se/EjLcshzbiZ7vOsHZ8tvKWUnPGTWzMVaAQDJCOSy_DFV1iSgrkq8CrbN-p8E8nG61zyED3wD6C4wZ4TBeSTp1rQ). Uppropet slår delvis in öppna dörrar. Många byråkrater jobbar redan med saken. Många sammanträden och nya regler produceras dagligen.

Den viktiga frågan är om just den högre utbildningen har ett särskilt moraliskt ansvar för miljön. Jag anser att universitetens uppgift är att forska och undervisa. Dvs söka vetenskaplig sanning på kritisk grund och ifrågasätta etablerade föreställningar, såsom exv att Gud skapade världen. I det senare ämnet, dvs kristendomens plats i forskning och undervisning, bär nämligen det svenska undervisningsväsendet en tung historisk börda. Förr bestämde biskoparna. Nu har Svenska kyrkan en undanskymd position inom skolvärlden, låt vara att Wanja Lundby Wedin har styrelseposter i såväl kyrkostyrelsen som Lunds universitet.

Det gäller alltså för den högre utbildningen att inta en kritisk position till etablerade föreställningar. Detta gäller särskilt i tider då klimatdebatten intar överspända proportioner. Jag delar förvisso undertecknarnas utgångspunkt om en pågående klimatförsämring. Men det avgörande för mig är tidsperspektivet. Om ett kanske realistiskt 100-årsperspektiv väljs – i stället för den alarmistiska årtiondetonen hos uppropets undertecknare – har människan idag en ytterst begränsad förmåga att bedöma den tekniska nivån (år 2118). Jag tänker exv på framväxten av nya energilösningar. Även befolkningsutvecklingen är marig att projicera, även om hotande många nya världsmedborgare föds i dagsläget (ett ämne som klimatalarmisterna inte vågar lyfta).

Jag anser därför att det finns goda skäl för universitet och högskolor att strunta i uppropet (de många byråkraternas idoga pappersarbete räcker nog). I uppropets förlängning finns en risk för framtida propåer om att enskilda anställda måste agera klimatsmart. Med fantasins hjälp ser jag riktlinjer som förbjuder privatresor med flyg eller privatköp av dieselbilar samt krav på att vegetarisk kost serveras i hemmet och investeringar sker i gröna (tyvärr mindre avkastande) pensionsfonder. I pipelinen syns också reglementsenliga kläder och bostäder samt förstås krav på att delta i korrekta klimatdemonstrationer.

Talet om att Sverige måste gå i fronten skrämmer mig också. Än en gång tänker jag på Svenska kyrkans historiska makt och alla trosvissa biskopar i Lunds universitets ledning. Visst gäller det att ta klimatfrågan på allvar. Men också att hålla huvudet kallt och agera med eftertanke. Att lära andra hur dom ska leva måste forskarna (i just denna roll) avstå från.

Torsten Sandström

2018-10-29

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post133

Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 27, 2018 06:21:37


I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Det svenska grundproblemet är att politikerna inte levererar det folket önskar. Med detta menar jag att den politiska splittringen medfört oproportionerligt stora satsningar på ett alltför snävt spektrum av samhällsfrågor. Åtskillig lagstiftning och många pengar satsas på frågor som endast rör en liten del av samhällets medborgare. Sikte tas på individer med särskilda problem, tillgodoseende av krav från kvinnorörelser och andra påtryckargrupper, olika statsbidrag till kommuner, ändringar i skolförfattningar, nya EU-föreskrifter, detaljerade miljönormer mm. Något förenklat kan man säga att det rör sig om sär-eller minoritetsfrågor.

Den naturliga följden har blivit en bristande koncentration på tacklandet av de stora sociala problemen i landet. En handfull övergripande politiska behov har under många år – under olika regeringar – negligerats. Det gäller framför allt skolan, bostäderna, arbetslagstiftningen, invandringen, försvaret och skattelagstiftningen. Svenska demokrater har i åratal pratat vitt och brett om dessa politikområden. Men problemen kvarstår ändå. Och förvärras. Detta ser många medborgare (och klagar via Internet).

Ett annat splittringsproblem inom den svenska demokratin rör jakten på den politiska motståndaren. Trots att ofta endast små meningsskiljaktigheter finns mellan olika partiers linjer så målas de ut som helvetesgap. Det kan tyckas komiskt, men är egentligen en del av demokratins allmänna tillkortakommanden. Mycken nyttig politisk energi går här förlorad, krafter som bort riktas mot de huvudproblem som nyss nämnts. I ord är partierna kraftig oense om exv skatteuttaget samt hyres- och anställningslagstiftningen, men i handling driver olika regeringar ungefär samma politik.

Partierna talar ofta om att man måste hålla rent mot demokratins dödgrävare. Först bör noteras att man tämligen flitigt samarbetar med kommunisterna, låt vara att partiet numera fått ett täcknamn, jfr däremot 1§ i Ung vänsters stadgar, http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2011/01/Stadgar-antagna-2017-formaterad.pdf. Därefter kan konstateras att motsättningarna med SD-partiet blåsts upp till alldeles orimliga proportioner. Jag inser att varje svenskt parti har frihet att välja en egen linje gentemot SD och att det finns personer inom SD-partiet – samt uttalanden av Åkesson – som skrämmer mig. Men från detta till slutsatsen att det inte ens går att samtala med SD är det ett jättekliv. De övriga partiernas ovilja till samtal har blivit en del i ett politiskt spel helt enkelt. Och även åt denna mobbing ödslas tid när nationen står inför stora utmaningar. För övrigt har parlamentarismen just sina rötter i verbet samtala.

Den svenska demokratin, som jag och många med mig gillar (trots all PK-ism), visar alltså tydliga tecken på att slira, på ett vis som jag tror Winston skulle ha hållit med mig om. De stora reformerna uteblir. Minoritetsgruppernas agendor hamnar i stället på skrivbordet och förvandlas till ny lagstiftning, som kräver ökat uttag av skatter från folket. Jag inser förvisso att det finns flera angelägna reformer på några särområden. Men det är just tajmingen som är felaktig - dvs satsningen på olika särfrågor - och som hotar folkets tilltro till nationens politiker. Folket vill inte se mer av den gamla politiken utan handling inom de centrala politikområden som inledningsvis nämnts. Akuta lösningar krävs.

Värre är att tilltron till demokratin på sikt hotas. Jag har redan berättat om oroande inlägg på internet med brutalt språk, auktoritära samhällskrav och berömmande ord om Putin. En utväg som jag tror Winston hade gillat är det öppna samtalet. Vägen ut ur den svenska politiska återvändsgränden är enligt min mening en medveten och frisinnad diskussion om praktiska lösningar på svåra frågor. Alltså en vilja att kompromissa för att finna en ny politik. I stället för att försöka komma åt motståndarens eventuellt skumma tankar och värderingar måste politikerna ta fasta på en handfull akuta sakfrågor, som måste lösas. Ju längre partierna väntar med det öppna samtalet desto mer casino spelar de med den svenska demokratins framtid.

Torsten Sandström

2018-10-27

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Citat ur Bondeförbundets (nuvarande C-partiets ) program från 1933:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post132

Varför detta tjat om ett starkt samhälle?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:03:48
S-partiet talar som zombies om det starka samhället. Det ska bevaras upprepar man gång efter annan. Innebörden är förstås att s-partiet ska sitta kvar vid makten. Och att skatterna ska fortsätta att höjas. Men det starka samhället funkar inte som väljarna vill. Se bara på skola, boende, arbetsliv, försvar osv. Och sjukvården, där bristerna är fundamentala. Vården kommer att behandlas i egen blogg snart.

I stället för att tala sant och redigt försöker Löfven bedra det svenska folket. Jag tror inte han själv vill luras. Han förstår inte bättre och har kört fast i vänsterideologin om en stark stat. Men styrka och mer politik fungerar inte. Det ser nästan 2/3-delar av den svenska väljarkåren. Det är mindre politik och framför allt kompromisser saken gäller idag om vi ska få en ny regering. Annars hotas demokratin. Mer om detta i bloggen 2018-10-27.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post131

Ännu en gång i vårt land...

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:01:35

Allo, allo, hemliga armén ...

Problemet är antagligen att en NATO-ubåt tränat i svenskt vatten. För min del är det helt OK. Jag tycker nämligen att Sverige ska ansluta sig till NATO. Alltså även officiellt. Hittills har svenska regeringar valt en position i limbo. Sanningen vågar man inte säga av rädsla för ryssen. Och som vanligt försöker man dölja verkligheten för folket. Som normalt förstår bättre än de styrande. Och ryssarna förstår givetvis också. Om det är hög komik, eller stor tragedi är som vanligt svårt att bestämma i Absurdistan. Där står den officiella ideologin högt i kurs.Om vi ändå kunde få en ÖB med takter som Svejk!

Allo, allo, hemliga armén...



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post130

Rapport från Absurdistan: Bråk om platser i Låtsasparlamentet!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 12:16:43

Inför valet till EU:s sk parlament är det dags för politikerna att byta jobb (sysselsättning är kanske ett mer träffande ord). Exv Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog har nu suttit så länge att dom fyllt sina bankkonton med höga månadsarvoden, mycket rikliga tilläggsförmåner samt generösa pensioner. Villkoren är synnerligen goda för att vara ett parlament, som termen träffande beskriver, bara snackar. Slutliga beslut om lagar (förordningar) och direktiv tas nämligen av hemländernas politiker. Tack och lov måste man säga.

Sysslorna i EU-lobbyn är alltså mycket attraktiva. För att få plats för en ny generation av hugade riksdagsmän måste partierna ibland ta till hårdhandskar. Maria Corazza Bildt petas alltså. Ty hon vill inte lämna sin gyllene position i Bryssel och Strasbourg (parlamentet har nämligen två palatsbyggnader i mångmiljardklassen pga av Frankrikes roll som självutnämnd ledare in spe av Europa). M-partiet vill ge bla Tomas Tobé en golden handshake och reträttpost som politiker. Situationen blir pikant då Carl Bildt igår gav sig in i debatten för att rädda sin hustrus försörjning via de svenska skattebetalarna.

Sverige har ännu inte en fast regering. Politikerna bråkar om sin försörjning. Tyvärr är det en blixtbild av den svenska demokratins problem. Mer om detta i en blogg som kommer snart.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post129

Manliga tankar?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 23, 2018 12:17:36

En aspekt av # Me too-rörelsen har inte uppmärksammats tillräckligt, anser jag. Visserligen har det med stor tydlighet framgått att kvinnor som vittnat ofta berättar om upplevelser lång tillbaka i tiden. I flera fall några tio-tals år. Nu har dom stigit fram och talat om sina upplevelser. Jag är övertygad om att det finns ett sant mönster bakom mängden av berättelser. Även i min närhet finns personer som också kunnat vittna.

Nu tycker jag det intressanta är själva väntan med att berätta. I allmänhet förklaras den antingen av en känsla av skam och betryckthet eller av en oförstående manlig social omgivning, som gjort det lönlöst eller ointressant att gå vidare med en anmälan. Även detta kan jag förstå.

Det intressanta är att jag tror flertalet män som drabbats av motsvarande oönskade kroppsliga eller intellektuella kräkningar antagligen snabbt anmält det inträffade för att få upprättelse. Dumsnut får jag nog till svar. Det händer så sällan att män kränks sexuellt! Och om dom gör det möts dom av förstående manliga poliser. Invändningen är huvudsakligen relevant.

Men läsaren anar kanske att jag är ute efter ett av mina favoritämnen, nämligen existensen av en biologisk skillnadmellan män och kvinnor. Att den finns i det sexuella mönster som kränkningen från mannen utgör är fullständigt klart. Men biologin syns förmodligen även i kvinnornas reaktion. Jag tänker nu inte på att män ofta är fysisk starka och kan sparkas och slåss. Utan på den psykologiska orsaken till att en snabb kränkningsanmälan uteblir. Det finns något genetiskt bakom själva reaktionen hos kvinnan att skämmas och lida i tysthet, tror jag. Någon svarar igen: dumsnut! Det rör sig förstås om en inlärd social reaktion hos gruppen kvinnor! Denna invändning har jag däremot svårt att tro på. Hela det svenska samhället har under flera tiotal år jagat sexuella övergrepp av män. Föräldrar peppar sina unga tjejer. Medierna har under det senaste decenniet översvämmat av kvinnors rapporter om övergrepp. Så kvinnors väntan med att berätta om en sexkräkning är knappast fråga om en inlärd passivitet, i stil med ”att du måste hålla tyst, om du snackar går det ut över dig själv eller familjen” osv.

Min slutsats lutar alltså åt en i generna liggande biologisk förklaring till kvinnors rädsla att berätta. Detta är inte skrivet som ett godtagande av de många kränkningar som måste ha skett. Må gubbarna få sina straff! Men som ett inlägg mot den offerteori som försöker förklara varför kvinnor dröjt så många år med att berätta. Och som ett inlägg i debatten om att män och kvinnor är delvis olika biologiska varelser. Ska det vara så svårt att haja?

Mer om offerteorin i en blogg om en vecka.

Torsten Sandström

2018-10-23







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post128

SvD överträffar sig själv i politisk propaganda

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 20:16:33


Finns det inte någon gräns för den mediala propagandan? Ännu en rubrik från SvD 2018-10-21, jag citerar:

"Margit Richert: Mor är rädd att bli ensam – inte röstar hon på SD för det

Det riktiga folket på landet är arga och röstar på SD och det är livsfarligt att inte gå dem till mötes. Den berättelsen om landsbygden lockar för att den är så enkel att det inte spelar någon roll att den är falsk."

Om Richert och (kanske?) intervjuoffret är rädd, så är jag också det, pga den intensiva mediala kampanjen mot ett parti som nästan stöds av 20% av väljarkåren och liknar övriga partier. V-partiet, med sina 8 % av rösterna i städerna och i norr, gör ingen mamma rädd. Om vi ska tro Richert. Fy sjutton vilken vulgär propagandatidning SvD är! Tala om medialt "drövel"!

Medierna är på väg att rasera förtroendet för demokratin. Mer om Winston Churchill´s syn på demokratin och dess risker, snart. Fortsättning följer.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post127

Bottom up!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 17:49:30

Klimatdebatten har många bottennapp. Men detta reportage tar kanske priset, även om konkurrensen är stenhård. Rena skitsnacket. Jag citerar SvD (2018-10-21):

"Bajs från klättrare förstör världens högsta berg


Människor blir sjuka, miljön förstörs och lokalbefolknings inkomstskällor hotas. Trots larmrapporter minskar inte nedskräpningen runt världens högsta berg.

– Bergen behandlas som soptippar, säger klättraren Fredrik Sträng som själv blivit allvarligt sjuk på väg upp mot K2."



Stackars Fredrik. Det är verkligen nedrigt att sopsorteringen inte funkar på Mount Everest. Kontakta SIDA. Dom stöder flera klimatprojekt.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post126

Man måste gå till klagomuren!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 20, 2018 14:19:21

Gammal man klagar...


Ibland skickar jag e-post till journalister som utmärkt sig (oftast negativt). Idag ett mail till intervjuaren Monica Saarinen och producenten My Rohwedder på Sveriges Radio P1 för deras intervju med PG Gyllenhammar. Varför just denna man? Varför just en intervju idag?

Så här skrev jag:

Hej!

Hur ska SR förhålla sig till näringslivschefernas upprop om samtal med SD? 1) intervjua någon av dom, 2) ignorera dom eller 3) intervjua någon med motsatt åsikt, exv den gamle PG från Liberalerna?

Idag valde ni för SR:s räkning lösning 3. Svårt att tolka valet på annat vis än att det överensstämmer med era privata värderingar. Valet stämmer även bra med Kent Asps mätningar av de politiska preferenserna hos svenska journalister (70% till vänster). Men valet stämmer inte så bra med SR:s policy (som jag citerar):

"Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen”

På min blogg driver jag mina egna åsikter och betalar själv

http://www.anti-pk-bloggen.se

Tyvärr betalar jag också för åsikter hos Monica, My och hundratals andra på SR.

Vänligen

Torsten Sandström

Jag tror det vore bra om alltfler reagerar mot vänsterlinjen på SR/SVT. Alternativet blir det som i dagarna sker inom Danmarks motsvarighet. Journalister förlorar jobbet på eget grepp…







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post125

Känsloentreprenörerna traskar vidare…

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 19, 2018 17:04:30


Jag har tidigare bloggat om hur psykologer och andra beteendevetare alltmer tar plats i bla SvD och DN:s spalter och på så vis bidrar till att fylla det utrymme som tidigare fylldes med färska och initierade nyhetsreportage. Psykologernas hemslöjd, dvs senaste veckans skriverier, förvandlas till en på flera vis billig och lättsam spaltfyllnad. Över huvud taget sker stegvis en påtaglig privatisering av textmaterialet. En person ger tips om hur vi ska hålla äktenskapet eller sexlivet igång. En annan om hur barnen ska surfa på internet. En tredje löser hbtq-problem. En fjärde pratar om hur kvinnan ska hantera klimakteriets problem. Och varje dag är det någon privatiserad ”krönikör” (ofta en förtidspensionerad journalist) som berättar om familjelivet eller vad som sist hänt under promenaden med hunden. Alltså såväl stora problem som mer triviala och vardagliga.

Idag lyser SvD med ett inlägg av den senare typen. Följande rubrik följs av en text som nu bara delvis citeras (pga av ämnets extrema banalitet):

”Uppförandekoden:Så delar ni upp armstöden på flyget utan att bli osams
När vi befinner oss i trånga utrymmen där vi tvingas vistas med främlingar under flera timmar är det lätt att irritationen stiger. SvD:s etikettexpert listar fyra saker alla flygplanspassagerare borde tänka på.”

Jag har svårt att förstå hur en seriös skribent kan nedlåta sig till att diskutera ett så marginellt och ytligt problem. Och få betalt för det! Det känns som en förolämpning att behöva möta ord om ett så platt och självklart personligt ämne. Och det betalar jag för! Ett intryck skapas av en förmyndare som inställsamt talar om för sin myndling hur denne ska knyta skorna. Jag tror jag tuppar av.

Resultatet av det jag beklagat mig över blir givetvis att dagstidningarna omvandlas till vecko- eller månadsblad. Många dagar, även veckor, gamla texter publiceras således av drakar som heter Svenska Dagbladet och Dagens nyheter. Jag inser att dagspressen kämpar med lönsamheten och måste pressa kostnaderna. Men följden blir att vi inte längre kan tala om en kvalitetspress, trots att de två jag nyss nämnt stoltserar med just detta.

Jag antar att marknadsförare undersökt vad majoriteten av läsarna gillar. Och då blir det följaktligen billigt och lättuggat material. Själv tycker jag som framgått att utvecklingen är eländig. Av allt att döma kommer framtiden att bjuda på ännu fler privata texter, mer trivialt trams, nonsens och så den vanliga utfyllnaden av sport, spel och lekar. Men jag tror inte att de två drakarna (utan tänder och eldsprut) inför de förestående konkurserna kommer att ha bytt namn till Svenska månadsbladet respektive Månadens vardagligheter. Allting går att sälja heter det ju…

Torsten Sandström

2018-10-19





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post123

Bloggen fyller 1 år - nästan 10.000 besökande!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 16:44:59
Varsågod och tag en virtuell tårtbit! Idag noteras 9.900 besök på Anti-pk-bloggen.se sedan starten den 16/10 2017.

Tack alla som surfat och kollat!

Torsten

  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post122

Ett klansamhälle står i motsats till en demokratisk rättsstat.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 07:09:23
Weiner´s goda bok finns numera i svensk översättning


I en ledare i SvD 2018-10-11 skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar, https://www.svd.se/jag-ar-klanrostaren. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven a propå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etniska skäl är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”. För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, dvs om

klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Därför några korta korrigerande ord. Klanernas uppkomst sammanhänger med en urgammal agrar historia om hur stammar av människor organiseras genom släktband. Alltså en form av naturlig gemenskap, som för länge sedan vuxit fram för att lösa lokala och regionala problem i framför allt nomadsamhällen. Klanen har därför sina rötter i motsättningar med konkurrerande grupper. Klanerna bygger alltså på krigiska motsättningar och den strikta sammanhållning som typiskt sett är nödvändig i samhällen under allvarliga konflikter. Resultatet blir en sträng manlig dominans. Under männens ledning handhas krig, boskap och jord. Kvinnornas främsta roll är att ta hand om det unga växande släkte som behövs för fortsatt kamp.

Om klaner beskrivs på detta sätt inser alla att de även existerat i Sveriges tidiga historia. Också här har hövdingar av olika slag styrt områden befolkade av stammar och släktgrupper. Klanerna har stridit med varandra, ibland på liv och död. Sammanhållningen inom dem har varit rigorös. Dom har byggt egna makt- och våldsstrukturer. Den som inte följde gruppens egna lagar utsattes för en klanjustis, som var lika hård som den kunde vara godtycklig. Den medlem som avvek från klanens normer drabbades omedelbart. Processen blev tämligen kort. Den enskildes liv var intet värd jämförd med klanens fortlevnad. Inom större områden (såsom exv nuvarande centralstater) fanns således flera sådana konkurrerande klanhövdingar och (primitiva) rättssystem.

I ett historiskt perspektiv har klanernas territorier i västerlandet stegvis begränsats och ersatts av större geografiska och politiska enheter. Kungadömen har alltså vuxit fram, dels för att tygla olika folkstammars särintressen, dels för att utveckla en mer likformig och förutsebar rättskipning. I en urban miljö fick furstarna stöd av kloka filosofer, såsom Hobbes (1588-1679), som förklarade att det var bättre med en stark kungamakt än att folk utsattes för lidande och död under gränslöst godtycke.

Som alla vet lever den absoluta kungamakten inte längre kvar i västvärlden. Inte heller parlament som baserats på samhällsklass (eller stånd) existerar här. I väst har demokratiska centralstater, med egna konstitutioner tagits plats. Här slås fast att varje individ har lika rättigheter enligt lagen. Jämför däremot exv Ryssland, där ståndsliknade skikt av politiker och oligarker fortfarande styr en demokrati på låtsas. Det nya är således att individen, inte klanen eller klassen, står i centrum. Det rör sig om individer som har frihet att tänka, tala, skriva, driva näring mm. I Västeuropa och USA kämpar därför partier och starka civila organisationer om hur parlamentens politik ska formas. I dessa nationer är idealet rule of law. Meningen är att rättsordningen ska styra över alla intressen som berör offentligheten (däremot inte över privat- och näringsliv). Konflikter löses följaktligen inte genom hövding- eller kungamakt, utan av självständiga statliga domstolar. Det är staten som har monopol på våldsmakt. Domstolsprocessen har formats för största möjliga rättsliga säkerhet.

På så vis står den svenska rättsstaten i fundamental motsättning till klanernas kulturer. Ändå ställer klanernas ideal än idag till stora problem i vårt land. Nu tänker jag inte på LO, som Nuri Kino gör. För mig är LO – på gott och ont – bara en av flera civila påtryckargrupper. Nej, idag är det minoriteter inom de nyinflyttades skaror som skapar problem. Det rör sig om familje- eller släktgrupper, som inte vill anpassa sig till den svenska rättsstaten. Några kanske inte förstår bättre än sitt gamla hemlands invanda klanmönster. Hursomhelst blir resultaten en förfärande privat justis genom den egna gruppen. Den syns i skjutningar i invandrartäta orter. Den syns i en avgiftsbelagd maffiaverksamhet riktad mot näringsidkare och mot offentliga bidragssystem. Den syns också i en dödlig privaträttskipning, som unga kvinnor utsätts för då dom väljer individens rätt framför klanens vilja, något som med ett förskönande ord märkligt nog kallas ”hederskultur” (klankultur är rätt beteckning).

För mig är det nödvändigt att alla personer som invandrar till Sverige anpassar sig till den svenska rättsstaten och centrala kulturmönster (såsom exv handhälsning, icke-organiserat-tiggeri och icke-ansikts-beslöjning). Självfallet tycker jag att Nuri Kino och andra ska ha rätt att protestera mot förföljelse av släktingar i exv Turkiet, Syrien och Irak. Eller att roa sig på dundrande släktkalas i Södertälje. Men kom inte och påstå att klansamhället har något positivt att erbjuda dagens Sverige!

Torsten Sandström

2018-10-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post121

Löfven mfl bygger en farlig konstitutionell praxis

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 18:03:58

Man må tycka vad man vill om SD-partiet. Jag har inte röstat på SD. Men det gäller att hantera riksdagens procedur på ett konstitutionellt klokt och förutsebart vis.

Häromdagen gavs inte SD en plats som talman, medan det mycket mindre och lika problematiska V-partiet fick posten. Idag, då Löfven för samtal med partiledarna om eventuella lösningar, vägrar han samtala med SD-ledaren, inte ens ett symboliskt kort, utan stängd dörr.

Så agerar personer i sandlådan eller i sällskapslivet. Men inte då det gäller att tillämpa landets grundlagar, nu regeringsformen. Tänk vad som kan hända i ett kommande riksdagsval. Om SD skulle hamna i majoritetsställning efter valet kan man då begära att dom ska fördela talmansposterna proportionellt? Kan man begära att SD:s ledare ska samtala med alla andra partiledare?

Löfven & Co agerar oklokt och farligt.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post120

Dom styrande lyssnar inte på skattebetalarna

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 17:34:32


På 1860-talet var Sverige fortfarande ett jordbrukarsamhälle. Majoriteten människor sysselsattes alltså med odling och boskapsskötsel. Vid årtiondets början var fortfarande ståndsriksdagen verksam – 1866 skedde övergången till en representativ demokrati.

Samma år invigdes den nya byggnad som idag hyser Nationalmuseum. Några år tidigare visade det sig att uppförandet av den byggnad som beställts blivit kraftigt fördyrad. Ståndsriksdagen beviljade nya medel. Trots att bondeståndet röstat emot och menat att ett halvfärdigt palats på Blasieholmen vore ett bra monument – en stenhög som minner om hur det går om man slösar med folkets pengar.

Mer än hundrafemtio år senare – och trots en femårig stängning för en ombyggnation i miljardklassen – kan man kanske tycka att satsningen varit lyckad. Jag tvekar. En annan plats för de gamla samlingarna hade säkert kunnat hittas till ett lägre pris. Men själva muséets byggnad är nu inte min poäng (böndernas ironiska ruin hade antagligen förvunnit tämligen snabbt). Saken gäller den publika protesten mot hanteringen av folkets skattemedel. Representanter för majoriteten av svenska folket slog näven i bordet. Vad gör majoriteten politiker i nutidens svenska riksdag? Dom höjer skatterna år efter år. Och en hukande svensk väljarkår ger riksdagens ledamöter förnyat förtroende.

Någon invänder kanske att en palatsbyggnad var väl peanuts på 1860-talet. Inte alls. Några miljoner kronor var då en rejäl summa, som skulle pumpas ur en fattig befolkning. Nu är en miljardkostnad blott en dryg promille av statens årsbudget. Men idag bränner politikerna i riksdagen på löpnade band av utgiftsprojekt i den klass som 1860-talets bönder protesterade mot. Och idag är det bara spillror av landets medborgare – och Skattebetalarnas förening – som höjer sin röst i protest. Men nästan alla grymtar. Jag är bergsäker på att 200 miljarder (dvs 20% av c:a 1000 i statens budget) skulle kunna sparas och skatten alltså kunna sänkas. Om viljan fanns. Och ytterligare 100 miljarder i den statsbudget som bli kvar borde kunna omdestineras till reella välfärdssatsningar av vettigt slag inom vård, skola och försvar. Alltså om viljan fanns.

Tyvärr saknar nutidens riksdagsmajoriteter respekt för folkets pengar. Men så jobbar inte heller dagens ledamöter till vardags med jord och kreatur som det tidiga 1860-talets bonderepresentanter gjorde. Vidare är arvodet för en riksdagsledamot idag 65.000 kronor i månaden (frånsett bi-inkomster). Och arvodet har under flera årtionden stegrats kraftigt jämfört med den löneutveckling som en adjunkt på gymnasiet haft.

Liksom för mer än 150 år sedan bryr sig inte de styrande om vad de arbetande anser om beskattningen i landet.

Torsten Sandström

2018-10-16



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post119

Missar huvudproblemet ännu en gång...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 14, 2018 09:22:19
SvD:s kulturdel (2018-10-14) missar som vanligt huvudproblemet och hyllar en vänsterliberal linje av låt gå-politik. Sanningen är att en klottrare, som vill sprida sina alster, måste följa svensk lagstiftning och själv stå för alla kostnader.

Samhällsdebatten rör inte moralpanik. Att klottra på tåg, väggar och andra ställen är en kränkning av äganderätten, helt enkelt. För den som själv slipper betala blir det enkelt att tala om kultur. Även om ett fåtal bilder är sköna rör det sig om kränkningar av rätten till egendom.

Vidare ställs allt på huvudet. Den som utför dådet blir ett hyllat offer. Och den som drabbas (exv en fastighetsägare) - och skriker till av ilska - är förtryckaren. En simpel ogin skurk.

Alltså en blixtbild av stämningen inom svensk kriminalpolitik.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post118

Politiska drömmar medför slöseri med svenska folkets pengar.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 14, 2018 07:30:22


I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samernaav statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonsklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Den som tänker efter inser att staten eller skattebetalarna mjölkas från flera håll. En rad ideella föreningar vill få sina självpåfunna krav finansierade av det offentliga. Ganska många biologiintresserade vill få statlig anställning för att utveckla sin kompetens. Och så förstås samerna, som i egenskap av ursprungsbefolkning ser sin näring förfalla och begär kompensation från staten för detta. Vid sidan av denna strid mellan urbana och lokala intressen sitter alltså skattebetalarna. Vad svenska folket tycker om hanteringen vet ingen. Men jag tror att många människor, såväl från landsbygd som i städer, undrar varför de måste betala för ett problem, som nog kan lösas av sina inneboende krafter. Alltså. Varför inte låta alla miljökramare själva finansiera de egna rörelsernas ideal? Likaså kan statsbidrag till samernas kultur och näring slopas (omkring 100 miljoner). Men ge samer och jägare rätt att skjuta av stammen vilddjur till en betydligt lägre nivå. På så vis kan den största utgiften – löner till statsanställda byråkrater – bantas med mångmiljonbelopp för det som tjänstemännen kallar ”viltvård”. Och i slutändan kan statens ersättningar för rovdjurens skador på renar också kapas. Jag gissar (statistik saknas) att svenska folket kan slippa betala cirka 500 miljoner kronor årligen på dessa tämligen enkla rockader.

Den som orkat läsa så här långt säger kanske: men ditt exempel genererar ändå småpengar i en statsbudget som är runt 2000 gånger större än det belopp som nyss nämns. Invändningen är korrekt. Men min kritik rör själva effekten av att folk måste betala skatt i onödan för politiska drömmar. Poängen är att om man tänker efter finns det flera offentliga politikområden där du och jag ganska snabbt ser vad storskaliga politiska visioner kostar en skattetyngd befolkning.

Stor potential till besparingar finns inom kommuner och landsting. Enligt min mening är landstingen minst kostnadseffektiva. Här förefaller bristerna i en politiskt styrd byråkrati tydligast. Exemplet St Görans sjukhus (ägt av Capio AB) visar att svensk vård i offentlig regi är dyr, byråkratstinn och mindre effektiv än privat.Landstingen klarar inte det mest basala, såsom att förmå en kår av läkare att ha lika många patientkontakter per dag som genomsnittet av läkare inom EU. Byråkraterna tynger läkarkåren med pappersarbete och detaljreglering. Också nästan varje anställd inom den primärkommunala sektorn ser hur pengar används på uppgifter som inte är nödvändiga för grundläggande service. Tydligast är detta rörande verksamheter inom miljö, fritid och kultur. Men det syns också i en kravlös personalpolitik, som verkar mer styrd av fackliga intressen än av målet att skapa maximal samhällsnytta per skattekrona.

Även statens budget är kraftigt överdimensionerad. Att den nuvarande integrationspolitiken är ett självförvållat svenskt problem är klart (om man jämför med Danmark). Kostnaderna är skyhöga hos oss, förmodligen avsevärt mer än de 40 miljarder kronor per år som Joakim Ruist pekar på i en ESO- rapport. En mer strikt invandringspolitik öppnar alltså dörren för mycket stora besparingar. Lika ihålig är den svenska biståndspolitiken, som årligen kostar drygt 40 miljarder per år och enkelt kan halveras för att ändå matcha en tysk och fransk nivå (mätt i andel av BNI). Att också Arbetsförmedlingen kan bantas med många miljarder per år står klart i och med att myndighetens egen personal (alltså frånsett annonshemsidan) endast förmedlar cirka 1,4 procent av alla nya svenska jobb - omkring ett jobb per anställd och månad. Problemtyngd är också den statliga utredning som nyligen önskade att storkommuner ska betala ökade bidrag till små- och glesbygdskommuner. Alltså ytterligare rundgång. Om staten vill ge stöd till fattiga kommuner bör kostnaden i framtiden kunna täckas med medel som SIDA hanterar. Svenska skattebetalarnas egna behov måste prioriteras.

Och tänk på vad schabblet med den så kallade gymnasielagen kostar. Nu ska 9 000 ungdomar, som redan fått sina asylansökningar avslagna i flera juridiska instanser, tillåtas bo kvar på bidrag! S-regeringen, som inte är något sanningsvittne i dessa sammanhang, talar om flera miljarder kronor för statens del under några kommande år.

Den politiker som påstår att skatterna måste höjas här i landet far alltså med grov osanning. Skatterna kan nämligen sänkas, samtidigt som det finns utrymme för en omprioritering med sikte på eftersatta behov inom välfärden. Det är nämligen hög tid att politikerna börjar hushålla! Satsningen på en storskalig och samtidigt slapp politik har skapat en ineffektiv offentlig apparat, helt enkelt. Planekonomier dras med liknande problem. Så fram med rödpennan! Eller hellre en machete. Det är nämligen mycket som måste kapas. Med exempelvis bara några hugg kan landstingen läggas ned – varefter vården bekostas av skattebetalarna via staten – medan själva driften sker i privat regi. Förvisso krävs en rad regeländringar, jobbig upphandling mm. Mentala om vinn-vinn för det svenska folk som ”under skatter dignar ner”!

Torsten Sandström

2018-10-14

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post117

Minns du Pippis pappas yrkestitel?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 13, 2018 14:42:16

För några år sedan var det rabalder om huruvida Astrid Lindgrens textval kunde tolereras vad gäller Pippis pappas sysselsättning. Nu ser vi något liknande hända i två annonser idag rörande Nationalmuseums nyöppnande. Alexander Roslins konstverk matchas således av ett politiskt beställningsverk. Är det månne kulturminister Alice Bah Kuhnke som det statsägda muséet flirtar med? Hursomhelst ser vi hur konst i stilen rokoko omvandlas till något barockt.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post116

Aktuell ledare i Dagen(S) Nyheter

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 12, 2018 17:28:03


Rubrik citeras från DN 2018-10-12:

Ledare: Låt inte Kristersson kidnappas av SD



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post115

Den mediala substansens privatisering

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 12, 2018 12:10:34

Jag har tidigare skrivit om mediernas alltmer åsiktsanknutna innehåll, med fokus på att journalister numera inte ens anstränger sig med att vara faktaanknutna. Okej att gränsen ibland är svår att dra. Det pågående mediala svallet rörande kvinnans klimakterium är nog ett sådant gränsfall. Den biologiska klockan berör alla kvinnor (även feminister, som annars bara anser att allt är sociala konstruktioner). Men ändå är många inlägg i diskussionen ett tecken på att en före detta ung kvinnlig generation av journalister nu börjat bli medelålders. Det mediala svallet får därför en påtagligt privat karaktär.

Ledare för svallet är som vanligt de medier som är mest vänstervinklade, såsom SR och DN. I spetsen går bland andra Åsa Beckman. För en dag sedan presterade hon en rubrik på DN som var mer privat än vanligt:

"Jag kommer aldrig att få den släta huden tillbaka."

Jag måste emellertid reservera mig för att det kan ha varit ett feltryck i DN (huden?). Rubriken kanske skulle framhålla - och beklaga - att hennes släthåriga tax blivit överkörd. Men i samband med det svall jag nyss talat om, måste man ändå tro att rubriken avser en högst personlig självbetraktelse från Beckmans sida.

Jag överlämnar åt läsaren att bestämma om de artiklar jag nämner beror på svallande känslor. Vad vet jag.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post114

Varför inte en Lyckomyndighet?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, October 10, 2018 10:15:56


I SvD idag pläderar en professor från högskolan i Borås för inrättande av en ny statlig myndighet för äldreomsorg. Den ska enligt förslagsställaren ”säkerställa” att äldre människor behandlas med respekt. Jag tar mig för pannan (ännu en gång).

För det första undrar jag om professorn ifråga har undersökt hur landets redan omkring 450 statliga myndigheter funkar i praktiken. Min bild är att endast ett fåtal statliga organisationer uträttar det som politikerna förväntar sig och säger då staten ska betala notan. Flertalet är nämligen sk korstågsmyndigheter. Det innebär att dom finns till för att låtsas att en uppgift ska hanteras, dvs för att legitimera förändring (som alltså uteblir helt eller delvis). Resultatet blir många många resor, sammanträden, papper, nya regler, men mycket liten verkstad. Nu föreslås alltså ännu en sådan myndighet.

För det andra ordet ”säkerställa”. Hur kan en idé eller plan om behandling av äldre med respekt säkerställas i en nation? Ordet pekar på garantier (säkra resultat). Möjligtvis kan kontroller och påpekanden göras. Men inte kan respekt för äldre garanteras via en statlig myndighet! Följ bara svenska lagar som redan finns. Det räcker nog. Anställda som inte följer gällande regler bör sparkas om dom agerar gravt fel.

För det tredje undrar jag därför hur en professor kan föreslå något sådant, en person som bör ha en gedigen grund för vad påståenden av olika slag (nu bristande respekt) egentligen är vetenskapligt sett. Dels är det omöjligt att bevisa vad bristande respekt är. Dels är det svårt att visa att ett påpekande till myndigheten - och myndighetens eventuella åtgärder - kommer att öka respekten för äldre. Professorn tror uppenbarligen att allt detta kan "säkerställas". Det rör sig mer om spådomar via kristallkulan än vetenskapligt baserade lösningsförslag.

För det fjärde frågar jag hur en professor i företagsekonomi har koll på räkenskaperna? Företag håller i pengarna. Även staten måste väl hushålla. Under mina många år som prefekt vid Juridicum i Lund fick jag klar för mig att universitetsanställda i allmänhet betraktade statens kassa som outsinlig (vilken den tyvärr ibland tycks vara).

För det femte kan man lika gärna satsa på en Central Lyckomyndighet. En sådan organisation kan enkelt fixa (alltså med nu gällande krav) det som professorn föreslår och även lösa drygt 300 andra uppgifter hos redan befintliga statliga organisationer (som alltså bör läggas ned). Det är egentligen konstigt att en Lyckomyndighet ännu saknas i Absurdistan. Eller rättare sagt: där finns det redan några hundra.

Torsten Sandström

2018-10-10

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post113

Bravo Dagens industri!

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 09, 2018 10:51:13




Om DN vandrar ut i öknen, så förstår Dagens industri bättre. Följande artikel om att Alliansen måste samtala med SD, skriven av näringslivsprofilen Olof Stenhammar, är ett sanningens ord. Tycker jag och antagligen en majoritet av svenska folket. Jag citerar Di och Olof Stenhammar:

Som företagare lever man ständigt mitt i en välfungerade demokratisk process: konsumentvalet.

Ett företags kunder gör kontinuerliga val mellan olika produkter och tjänster, dygnet runt, 365 dagar om året. En företagare måste ständigt anpassa sitt erbjudande till kundernas krav och behov. Produkten eller tjänsten måste hålla vad som utlovas i reklam och marknadsföring. Gör det inte det är man ute ur bilden. Skoningslöst kommer kunderna att avslöja bristerna och dumpa produkterna och välja andra alternativ. Konsumenten låter sig inte luras. Inte i det långa loppet. Det är en sann, sund och direkt demokratisk process.

I ett politiskt val är vi väljare politikernas ”kunder”. Vi följer uppmärksamt deras olika vallöften och profetior. Budskapen hamras in och når oss genom alla tänkbara kanaler. Vi drar våra slutsatser och på valdagen går vi till vallokalen och gör vårt val.

När resultatet är känt förväntar vi oss att politikerna levererar på sina löften. Det viktigaste vallöftet är det politiska innehållet i ett större perspektiv. Det kan uttryckas som vänster/höger eller borgerligt/socialistiskt eller på annat sätt.

Årets val gav ett tydligt resultat. Väljarna önskar en borgerlig politik. Eftersom SD:s politik är klart borgerlig på de flesta områdena så fick den övergripande borgerliga inriktningen cirka 58 procent av rösterna. En i valsammanhang mycket klar signal. Den sittande rödgröna regeringen fick cirka en tredjedel av rösterna. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Väljarna har valt bort det socialistiska dribblandet, som landet har genomlevt under de senaste fyra åren.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Stefan Löfven valde att efter valet 2014 ge ett ytterlighetsparti – V med 5,7 procent av rösterna – ett oproportionerligt stort inflytande i det politiska arbetet. Detta trots att valet även då gav en borgerlig majoritet i riksdagen. Alliansen hjälpte sedan Stefan Löfven i att i praktiken lura väljarna genom Decemberöverenskommelsen, som innebar att en minoritet tilläts styra.

När det politiska spelet nu intensifierats är frågan vad det politiska etablissemanget är på väg att hitta på denna gång.

Jan Björklund och Annie Lööf har kategoriskt uttryckt avståndstagande från att ta stöd från SD, även om det bara är ett indirekt stöd. Då S hittills lika kategoriskt sagt nej till en alliansregering, verkar en sådan helt enkelt inte möjlig. Att Socialdemokraterna i realiteten och utan att skämmas det minsta tagit stöd av SD under perioden 2014–2018 för att driva igenom sin politik och regeringen Reinfeldt gjort detsamma dessförinnan 2010–2014, tycks inte bekymra någon.

Att samtala med och lyssna på SD innebär inte att man kommer att låta deras politik dominera. Det är uteslutet. Men varför ska man inte ens ta stöd av SD i de politiska områden där partiets åsikter ligger i linje med vad en borgerlig alliansregering faktiskt har lovat sina väljare? Frågan väcker starka känslor. Beröringsskräcken med SD hindrar en konstruktiv diskussion.

Därför är det välgörande när företrädare för näringslivet vågar sticka ut hakan och föreslå åtminstone en aning pragmatism och kompromissvilja för att nå den politik som väljarna faktiskt föredrar.

Jan Björklund och Annie Lööf visar förakt för det jag anser borde vara demokratins spelregler när de vägrar befatta sig med SD. De kan inte ens tänka sig att samtala med ett parti som representerar nästan 18 procent av valmanskåren. Det är det politiska etablissemangets hån mot demokratin och det kommer att driva ytterligare väljare in i SD:s hägn.

Jag tillbringar mycket tid vid Höga kusten. I augusti var Jimmie Åkesson och valtalade i Härnösand. Mötet refererades i lokaltidningen Allehanda. Där intervjuades två åhörare som visade sig vara LO-medlemmar och trogna S-väljare. De uttryckte sympati med det Jimmie Åkesson sa och förstod inte varför han inte tilläts få något inflytande över svensk politik. De tyckte det var emot alla demokratiska principer och meddelade att de nu avsåg rösta på SD i årets val.

Deras ordval var tydligare än så men kanske inte så diplomatiskt: ”Pissar man på SD så pissar man på demokratin.”

För Jan Björklund och Annie Lööf hägrar nu kanske i stället ministerposter i en S-ledd regering. Det ger ett intryck av att man tycks se valresultatet bara som något slags ”fake news”? Eftersom man väljer att ignorera det.

Lockas man av Stefan Löfvens locktoner går man inte bara emot vallöftet att verka för en alliansregering. Man väljer också att återigen inte respektera väljarna, som faktiskt har röstat bort Stefan Löfven inte en gång utan nu två gånger. Man spelar både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i händerna – samtidigt! Det är i sanning mycket underligt.

Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX














  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post112

DN går i fronten!

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 08, 2018 21:42:00

DN, Dagens nyheter, går alltid i fronten. För PK alltså.

Världskrisen har följaktligen inslag av en känslostorm.

Någon kanske tycker att jag på bloggen jagar DN. Men det är DN som konsekvent jagar fram en linje till vänster om folkets mitt, anser jag.


Några dagar senare.

Vad sägs om rubriken i DN 2018-10-16 om tidningens redaktör Björn Wiman och hans egna tankar om klimatet:

"Läget är nu akut och ämnet överskuggar allt".

Det verkar alltså som om klimatkrisen överskuggar den pågående klimakteriehypen...
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post111

Statens Filminstitut åsiktskontrollerar

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 08, 2018 14:22:30


Filminstitutet är en stiftelse som totalfinansieras med statliga medel, 545 miljoner för år 2017. Idag meddelar institutet att - i ljuset av Me too - man för att bevilja bidrag kräver att sökanden visar papper på kompetens i könsfrågor. I Sovjetunionen skulle en konstnär visa partibok. I likriktningens Sverige gäller uppvisande av könskort! I Sovjet anslöt sig många dissidenter till partiet enbart för att få jobba. I Sverige kommer filmskapare med automatik göra samma sak (och i smyg spotta åt institutet). I båda länderna agerar kulturbyråkraterna som lydiga nickedockor åt regeringsmakten.

Så här skriver statsfeministiska institutet själv:

"Med anledning av höstens #metoo-rörelse och uppropet #tystnadtagning riktade Kulturdepartementet ett särskilt krav på återrapportering av åtgärder till kulturinstitutioner. Enligt Filminstitutets riktlinjebeslut för 2018 följer att Filminstitutet särskilt ska kunna redovisa arbetet med att stärka jämställdheten i filmbranschen och motverka sexuella trakasserier.

I och med detta inför Filminstitutet ett nytt krav. Det nya kravet innebär att en stödmottagande producent ska kunna uppvisa dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning, med fokus på sexuella trakasserier och andra typer av trakasserier för att vara berättigad fullt produktionsstöd. Kravet ska nu i en första omgång uppfyllas innan den sista utbetalningen av produktionsstödet. Filminstitutet kommer att erbjuda kostnadsfria utbildningar vid behov. Det är inte obligatoriskt att gå just Filminstitutets utbildning, men Filminstitutet avgör om motsvarande utbildningar är relevanta och heltäckande."

Jag har tidigare skrivit om vad som händer i Absurdistan. Frans Kafka småler i sin grav. Stor konst skapas nämligen inte genom körkort. Möjligtvis liten.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post110

Bekräftelse på min senaste blogg om besatthet!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 07, 2018 10:29:40
Jag vill inte påstå att jag är synsk. Men DN bekräftar 2018-10-07 den besatthet om kön jag skrivit om.

Min senaste blogg om svensk besatthet över könsfrågor sa egentligen inget nytt om svensk politik och svenska medier. Det nya är kanske utvecklingen under de sista åren. Då ägnar sig ett land med många stora politiska problem (skola, integration, bostäder, försvar, skatteslöseri, byråkrati osv) åt feministisk könsteori och upptagenhet över vaga anklagelser om systematiska sexuella kränkningar. Jag förnekar inte substansen i flera av de berättelser som kvinnor vittnat om. Det trista är att de väntat så länge med att framföra sina allvarliga anklagelser. Och att dom inte direkt gått till polisen.

Det är värt att läsa tingsrättens domskäl i målet rörande den sk kulturprofilen. Kvinnans egen berättelse ger en bild av sexuell beredskap den kväll då profilen tog för sig på ett vis som tingsrätten ser som kriminellt ("hon var intresserad av sex för en natt"). Notera att samma kvinna av fri vilja en tid senare ånyo befann sig i kulturprofilens lägenhet och säng. Även då påstår hon att kulturprofilen förgrep sig kriminellt. Det ansåg inte tingsrätten bevisat, även om tingsrätten anser att hon inte agerat med fri vilja.

En annan sak är att mannen i fråga förefaller vara en notorisk kvinnokränkare. Domskälen pekar på att detta var känt för kvinnan ifråga. Domskälen visar också på att kvinnan främsta kamrat och förtrogna, var nära allierad med profilen, en vän som var beroende av profilen och sammanfört den drabbade kvinnan med honom. Han var också nära vän med kvinnans handledare (kvinnan bedrev doktorsstudier). Bilden framstår av en krets av förenade personer som ville vara profilen till lags. Jag vill absolut inte försvara denna man. Hans historia är eländig och allvarlig. Men i alla samtal är det bra med balans och distans.

De fakta från domskälen jag nyss nämnt har varit kända under ganska lång tid. Men medierna har varit tysta. Vågar jag därför vända på DN:s rubrik? Medierna är kanske vår tids stora problem...I allians med en flummig vänsterliberal politik.

Det är fånigt att påstå att man måste tro på en persons utsagor bara för att hon är kvinna. Från fall till fall måste givetvis trovärdigheten prövas. Men i rörelsen Me too tycks inte detta gälla. Det verkar som en feminist alltid talar sanning. Så är det förstås inte.






























  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post109

Svensk besatthet rörande könsfrågor

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 06, 2018 07:20:29


Bilden bygger på rubriker från SvD 2018-09-30

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågorsom tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Men påståenden om kvinnan som offer har överlevt alla stora jämställdhetsprojekt som nationen sett. Har reformerna alltså misslyckats? Eller finns det någon annan förklaring till den besatthet jag nu talar om? Kan det vara så att rollen som offer inte sammanhänger med en direkt (juridisk) diskriminering? Den som lyssnar på dagens kvinnorörelse hör att det finns en indirekt eller faktisk diskriminering i samhälle, arbets- och näringsliv och inom familjen. Denna tes upprepas så ofta av svenska feminister att den numera framstår som en vetenskaplig sanning. Några kvinnliga forskare försöker också på allvar bevisa att en faktisk diskriminering av tjejer sker systematiskt i Sverige.

En test av hypotesen om en faktisk diskriminering förutsätter antingen ett prov av förekomsten av ett gemensamt syfte hos män att förtrycka kvinnor eller att det existerar ett omedvetet mönster hos män att behandla motsatta könet negativt, en modell som majoriteten kvinnor medvetet eller omedvetet underkastat sig.

Den första tesen om ett medvetet könskränkande syfte hos män är enligt min mening svår att bevisa. Män är alltför olika. Ett fåtal tyranner, chefsdespoter och kulturståthållare finns givetvis (liksom för övrigt ett antal kvinnliga översittare). Men de allra flesta män gör antagligen så gott de kan (de som i hemmet inte tvättar, städar eller lagar mat kanske skottar snö, klipper gräs eller meckar med bilen och andra prylar).

Även den andra tesen om existensen av ett tyst mönster är såvitt jag förstår svår att styrka. Visserligen talar feminister mångordigt om manliga strukturer och härskarstrategier, men det rör sig om luftiga påståenden som knappast kan ledas i bevis på en vetenskaplig nivå. Det faktum att många chefspersoner är män kan knappast leda till slutsatsen om en tyst maskulin könsmaktsordning. En lika rimlig förklaring är kvardröjande kvinnliga attityder om en beredskap eller vilja att inte ta för sig eller konkurrera. För den senare slutsatsen, om en historisk kvinnlig hållning av tillbakadragenhet eller försiktighet, finns många goda bevis i aktuella uppgifter som visar på en stigande frekvens av kvinnliga chefer, forskare, examina, höjda löner och så vidare. Tjejer börjar alltmer ta för sig.

Frågan om en kvinnlig tillbakadragenhet – som rör grundläggande skillnader mellan könen - för över till en förklaring som närmast är tabubelagd i vårt land, nämligen biologiska faktorer. Att förneka att biologin i grunden styr kvinna och man anser jag och många andra som vettlöst. Men den som liksom professor Germund Hesslow vid medicinarutbildningen vid Lunds universitet pekar på olikheter mellan män och kvinnor i kroppsform, kroppsliga funktioner, hormoner med mera hånas av kvinnomaffian och gör att universitetets ledning råkar i bryderi. Vidare är det fullt klart för en stor majoritet av alla föräldrar att pojkar normalt är bråkiga och tävlingsinriktade, medan flickor i allmänhet agerar för sammanhållning och omvårdnad. Det mesta talar alltså för att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Att skillnaderna systematiskt påverkar människornas val av yrke, karriär och så vidare måste anses högst sannolikt, utan att för den skull vara ett skäl för att skillnaderna måste upprätthållas.

Den viktigaste förklaringen till den svenska besattheten om kön är det perspektiv av kamp som drivs av en liten minoritet av feminister här i landet. Även gruppen hbtq-personer är i verkligheten liten, kanske bara omkring fem procent av befolkningen. Men ändå får dessa små kategorier varje dag frontpositioner i tidningar, radio och teve. Rader av mediala påståenden om faktisk och strukturell diskriminering, det vill säga fenomen som jag nyss menat man bör vara skeptisk till. Varför denna omfattande snedvridning?

Mitt svar är den svenska kvinnorörelsen och landets medier. Unga kvinnliga och manliga journalister har sedan barnsben utbildats i feministisk teori. De har också förläst sig på mänskliga rättigheter. Därför driver de med all kraft sitt budskap, trots att det vilar på lösan sand samt delvis är vetenskapligt osant. Det är även tragiskt att flera stora universitet, som det i Lund, anser att den så kallade normteorin bör forma kursplaner av skilda slag. Kvinnorörelsens feltänk är alltså roten till den svenska besattheten. Inom rörelsen finns en idé om en gigantisk orättvisa i det svenska samhället. I själva verket är kanske 90 till 95 procent av Sveriges kvinnor tämligen nöjda, även om de ibland tycker att männen kan skärpa sig och lägga på ett kol (kvinnor glömmer nog ibland de trista sysslor som ofta är mannens lott). Om vanliga tjejers reaktioner ska tolkas så tyder inget på att de möter feministernas mansfientlighet med high-five. Men ändå är det svenska samhället paralyserat av könsfrågor.

Det är bra att samhällets tidigare stigmatisering av kvinnor och hbtq-personer upphört. Men kvinnorörelsens och mediernas inriktning skymmer idag Sveriges verkligt stora problem, såsom bostadsbrist, ett utbildningssystem i förfall, slöseri med offentliga medel, usel integration av nyanlända, ett försvar i spillror och så vidare. Därför måste besattheten rörande könsfrågor få ett slut.

Torsten Sandström

2018-10-06

Publicerad i samverkan med Det goda samhället: http://detgodasamhallet.com

Till höger i bilden en (kvinnlig!) uteliggares ägodelar...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post108

Malmö går i fronten för Lucial jämlikhet

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 04, 2018 22:43:36

En upprörd insändare får framträdande plats i Sydsvenskan 2018-10-04, såsom en protest mot Sydsvenskans artikel den 3 oktober om att vem som helst, oavsett kön, ska kunna väljas till Malmö lucia.

"När jag läste detta blev jag helt förtvivlad. Jag har under mer än fyra decennier varit med om oerhört traditionella och oftast väldigt fina luciafiranden i den svenska skolan - som lärare.

På de skolor där jag varit lärare och det handlar om ett tiotal i fyra skånska kommuner - har kriterierna varit väldigt enkla: med hela den svenska skolans värdegrund i fokus har vi lottat bland de flickor som önskat bli lucia. Ingen lång blondin, ingen extra populär, ingen extra välsjungande flicka eller någon flicka med andra ”favörer” har självklart haft företräde. Eftersom lucia ju helt bygger på en kvinnlig legend, har det aldrig varit aktuellt med en pojke som lucia. Detta har heller aldrig ifrågasatts.

Någon gång har vi vuxna tvingats förklara extra för eleverna varför vi föredragit lottning, men i de flesta fall har vi inte minst tvingats förtydliga för föräldrar. Från att ha varit undrande har i princip alla dock förstått vår självklara princip.

När vi nu äntligen verkar ha lyckats eller är på god väg att bryta barriären ”invandrarbarn kontra svenska traditioner” - ja, då kommer Malmöbeslutet som en fullständig snara runt halsen. Inte bara i skolans värld och då runt alla elever och lärare i åtminstone hela grundskolan, utan givetvis läggs snaran runt halsen på alla involverade eller traditionsbundna även på andra plan i samhället."

Min blogg-kommentar. Att enskilda personer, liksom författaren till insändaren, är traditionella är en sak och inte så mycket att bråka om, trots att författaren komiskt nog anammat delar av den korrekta "värdegrunden". Det som förundrar mig är däremot den vilja och energi som det offentliga visar för att bryta tradition och ändra könsfokus i en så pass oviktig fråga som vem som ska utses till Lucia. Hur används egentligen skattebetalarnas pengar (offentliga medel) för att genomdriva den flummiga "värdegrunden"?

Någon vecka senare (2018-10-16) vittnar en person i SDS:

"Tobias Kralmark heter jag och jag är en av de kandidater som blivit uttagna för intervju till Malmö lucia. Det som äntligen hänt de senaste veckorna tror jag har öppnat upp för underbara personer i vår framtid. Jag jobbar ständigt för att förbättra världen för HBTQ-personer, bland annat genom teaterföreningen AQT – a queer theatre, och jag är övertygad om att vi kommer komma till insikt förr eller senare. Varför vänta längre?"

Min blogg-kommentar är: Jag förstår att Tobias känslor är äkta. Men finns det inte andra mål i livet för en tjej än att bli just lucia. Bara att få sitt "nya" kön erkänt är väl något mycket stort...Luciarollen måste bara ses som ett kvitto (i tävlan med många andra intresserade luciakandidater).















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post107

Fler nyheter från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 02, 2018 10:35:45
Jag har många gånger bloggat om svenskt resursslöseri och feministisk talibanpolitik. Här en fin blänkare från Ivar Arpi (SvD 2018-10-02). Jag citerar:


Menscertifierade kärnvapen
Sedan början av året har Sverige fått en ny myndighet: Jämställdhetsmyndigheten. De blir alla goda gåvors givare på jämställdhetsområdet. 2018 delars ungefär 38 miljoner kronor ut.

För att göra det lite mer konkret: Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) har fått 481 000 kronor för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen. ”Detta ska göras genom att stärka kapaciteten hos kvinnor att delta i den svenska kärnvapendebatten.”

Det låter inte särskilt feministiskt, utan mest som att IKFF anser att kvinnor är för dumma i huvudet för att tänka själva.

I förra veckan publicerade IKFF en rapport som reder ut huruvida diskussionen om kärnvapenförbud är misogyn. Rapportförfattaren anser att kritiken av utrikesminister Margot Wallström, som ville ansluta Sverige trots att det skulle omöjliggöra en god relation till USA och Nato, var misogyn.

Dock anges inte ett enda bevis för detta påstående, utöver att några kritiska röster hade mage att kalla Wallström ”naiv”.

Jämställdhetsmyndigheten har även beslutat att ge 530 010 kronor till organisationen ”MENSEN – forum för menstruation”. De har fått 530 010 kronor för ”menscertifiering av arbetsplatser” för att skapa ett mensvänligt arbetsklimat.

Och då återstår alltså 37 miljoner kronor för Jämställdhetsmyndigheten att fördela.

Jag slutar där.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post105

Läxfritt på Backe-Boskolan i Nacka…

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 01, 2018 12:17:15


Idag får vi SR P1 morgon höra detta tjosan-budskap om läxfritt. Elever och lärare verkar nöjda enligt reportaget, som andades pedagogiska framsteg. En viktig förklaring till det läxfria var att alla elever inte kan få hjälp hemma. Därför var det bra att kraven på de duktiga lindrades. Allt funkade ju ändå. Påstods det.

I reportaget fick den nya pedagogiken som vanligt stöd från en noga utvald universitetslärare med politiskt korrekta åsikter, en person som menade att det i forskningen endast fanns svagt stöd för läxor. Slutsatsen blev ungefär: fritt fram för experiment! Alltså ingen diskussion om betydelsen av krav på elever eller värdet av rutinen att studera på egen hand. Och allt detta i ett Sverige som sackar i Pisa-mätningar. Jag tar mig för pannan.

Min slutsats är att Backe-Boskolan har valt ut dom minst studiemotiverade som riktmärke. Varför inte satsa på den större kretsen av elever som själva vill fram eller vilkas föräldrar gärna ser det. Kanske dags för en namnändring i Nacka? Utförsbacke-skolan?

En annan och viktigare slutsats är att vi i vårt land har en inbyggd motor för kravlöshet och självdestruktion. Journalisternas barn klarar sig kanske. Men barn från studieovana miljöer gör det inte. Mediafolket tror sig jobba för det goda. Men i själva verket funkar dom som det goda samhällets dödgrävare. Dom vill nog väl. Men dom förstår inte bättre...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post104

Åsa Beckmans könskorrigering…

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 30, 2018 21:25:59

På några veckor har en av DN:s feminister korrigerat sitt språkbruk i korrekt riktning. Se här på Åsa Beckmans rubriker rörande ett och samma ämne:

Hon började med: ”Varför är det en triumf för män att ha yngre kvinnor.” (2018-08-31)

Efter omkring en månad inser hon sin tabbe – dvs att hon sagt att kvinnan är ett viljelöst subjekt – och skriver så här: ”Så förklarar yngre kvinnor varför de vill ha yngre män”. (2018-09-28)

I den första rubriken är mannen den som gör ett aktivt val. I den sista rubriken är det kvinnan som är aktiv. Båda rubrikerna har enligt min mening ungefär samma sanningsvärde, även om jag inte är övertygad om det statistiska underlagets relevans. Men en modern feminist kan inte godta kvinnan som en lekboll. Därför måste samma skeende mellan kvinna och man omformuleras så att det är kvinnan som styr och ställer.

För övrigt är det en intressant äganderättsaspekt som Åsa Beckman lyfter. I båda rubrikerna är det en av personerna i samma relation som innehar den andre. Förmodligen kommer detta korrigeras i en tredje rubrik: Så förklarar yngre kvinnor varför de tills vidare vill umgås med äldre män.

Jag förbereder just nu en blogg om svenska medias besatthet rörande könsfrågor. Här finns mycket spännande att utreda. Vänta bara!

Några dagar senare, den 3/10, meddelar DN:

"DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman får utmärkelsen Årets mediaamazon, ett pris som årligen delas ut till en kvinnlig arbetsledare i mediebranschen.
---
Åsa Beckman har röstats fram av en jury bestående av prisets grundare Cecilia Zadig, Kerstin Brunnberg, Christina Jutterström, Jeanette Gustafsdotter, Maria Ripenberg och Robert Rosén. Priset delas ut den 21 november, under konferensen Årets mediaamazon."


Jag återkommer i slutet av veckan med en blogg om amazonernas - dvs årets och vardagens feministers - förödande makt i Sverige.

Fortsättning följer. Amazonen Åsa Beckman agerar orakel och tolkar i en ny rubrik känslorna hos mänskligheten i DN 2018-10-08:

"Vår tid står inte ut med en äldre kvinnas utseende"

Alltså ännu ett av hundratals tema om "offer" i samhället. Jag blir nyfiken på vilket statistisk underlag slutsatsen bygger. Eller om det bara är egna och kollegors personliga erfarenheter? Men inser nu att på en kultursida kan man kanske inte ställa några som helst krav på objektivitet ...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post103

Stöd Alice Teodorescu!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 29, 2018 20:35:15

Alice Teodorescu har som politisk redaktör på GP (Göteborgs Posten) gjort sig känd för god kritisk journalistik. Hon är enligt min mening ett föredöme för den som hyllar ett öppet marknadsliberalt samtal.

DN driver i dagarna en kampanj för att få bort Alice Teodorescu från positionen som politisk redaktör på GP (Göteborgs Posten). Om detta skriver Benjamin Katzeff Silberstein på SvD 2018-09-29 under rubriken Det vettlösa drevet mot Teodorescu. Se länken:

https://www.svd.se/det-vettlosa-drevet-mot-teodorescu

Om du vill protestera mot DN så finns en länk att klicka in dig på .

https://www.change.org/p/stampen-ab-info-stampen-com-031-62-43-00-post-stampen-ab-405-02-göteborg-besök-polhemsplatsen-5-behåll-alice-teodorescu-som-politisk-redaktör-på-gp

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post102

Nu krävs pragmatism – inte fortsatt plakatpolitik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 29, 2018 07:30:10


Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför motregeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår det som folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar motnödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Man kan därför tycka att den så kallade Alliansen har vad man kallar guldläge. Men inte heller här förstår politikerna riktigt vad väljarna vill ha. Eller så strider folkets krav på reformer mot ett antal ideal som särskiljer Alliansens olika partier. Tydligast är detta rörande invandringen, där såväl C-partiet som L-partiet inte vill sätta ned foten och tala för behovet av reformer, det vill säga en stramare reglering i väntan på jämvikt i inflyttningen. Detta trots att kostnads- och problembilden är allvarlig. Till saken hör att de två partierna tillsammans med M-partiet – i likhet med vänstern – visar ovilja att tala om besparingar. Det tycks som om inte en enda utgiftsmiljard idag går att rubba. I själva verket kan rödpennan tämligen enkelt stryka bort en rad utgiftsområden som är dysfunktionella, det vill säga inte leder till de resultat som eftersträvas. Här spelar förre statsministern Reinfeldt rollen som sabotör. Han kramar det högskattesamhälle han varit med om att befästa. Okej att en god välfärd kräver rejäla uttag av skatter och avgifter. Men jag och många andra vet att kraftiga besparingar tämligen enkelt kan ske på en rad politikområden, såsom i mängden av bidrags- eller stödformer till svenskar och nyanlända, i överdimensionerade u-landsbistånd, i stora byråkratier med mera. Mycket kan skäras bort utan att välfärdssamhället går under.

Inget av de traditionella politiska blocken är alltså väl rustade för de problem som väller över nationen. Sämst rustade är alltså de avgående regeringspartierna med V-folket som stöd. Ändå ligger de nära en fortsatt maktställning. Det ena regeringsalternativet – att den avgående ministären sitter kvar men utvidgas med C- och L-partierna – pekar på en politik som går i gamla hjulspår. Vem tror att S-partiet kommer att lämna Den svenska modellen? Vem tror att skatter och bidrag kommer att minska? Vem tror att den svenska skolan kommer att satsa på kunskaper? Vem tror på en stramare invandringspolitik? Vem tror att försvaret kommer att byggas upp på rätt sätt? Jag tror att detta regeringsalternativ innebär fyra nya år med ungefär samma politik som hittills. Tunga strukturreformer och avreglering kommer att utebli. Skatterna kommer att öka. En fortsatt plakatpolitik resulterar i att den svenska problemlavinen får löpa vidare.

Därför tror jag att det andra regeringsalternativet har bättre förutsättningar att genomföra nödvändig förnyelse, även om det förutsätter en synnerligen intrikat politisk balansgång. Enligt min åsikt har nämligen M- och KD-partierna nästan i huvudsak förstått Sveriges problem. På flera politikområden lanseras lösningar i rimlig riktning. Det är dock oklart hur hårt de vågar och kan gå fram med förnyelse. Eller med rödpennan vad gäller reduktion av skatter och begränsning av statens utgifter. Reinfeldts skattekramande vilar som ett orosmoln över det andra regeringsalternativet. Här måste nämligen ett hoppande stöd från antingen C- och L-partierna eller SD räknas in. Den typ av extrem tycka-synd-om-liberalism som präglar C och L talar inte för skatte- och strukturreformer. Och i den viktiga invandringsfrågan är partierna inte att lita på när det gäller stramhet i avvaktan på balans i inflyttningen. Ett hoppande stöd från SD-partiet kan dock hjälpa M och KD att sätta ned foten för åstadkommande av en mer strikt reglerad invandring. I och för sig räcker inte röster från M, KD och SD ensamt för detta. Men det finns sannolikt även andra ledamöter i riksdagen som vill se invandringsfrågan desarmerad. Särskilt om nyval hotar. Märk att stöd nog kan påräknas från S-partiet. Särskilt då LO drar i trådarna från kulissen (för att dämpa SD:s framväxt).

Det andra regeringsalternativet öppnar enligt min mening dörren för en politik som krävs för Sveriges sammanhållning. Resultatet bör kunna bli mer verkstad eller resultat per skattekrona, det vill säga ett systematiskt sparande och en förnuftig hushållning med samhällsresurserna, utan bindning till ovidkommande partilojaliteter av många skilda slag. Jag anser att en under årtionden sjunkande kompetens hos svenska regeringar av skilda slag snarast måste vändas. Ministären Löfven är här sannolikt ett lågvattenmärke. Hans ministrar har nämligen inte valts efter utbildning eller kunskaper om verksamhetsstyrning – de har kvoterats in från organisationer inom S-leden. I framtiden bör varje viktigt departement styras i nära samverkan med landets främsta experter inom sakområdet ifråga, det vill säga via oberoende och väl utbildade rådgivare och alltså inte genom politiska sekreterare, vänskapsallianser eller via kontakter med fackföreningar och andra lobbyister. Lavinen av tunga problem riskerar annars att förlama Sverige.

Torsten Sandström

2018-09-29

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post101

Försök till statskupp i Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 27, 2018 17:04:16
I Absurdisten händer saker som förvånar även luttrade medborgare. Idag publiceras ett brev som - under rådande turbulens om utseende av ny regering - skrivits av 261 anställda vid det svenska regeringskansliet. Skrivelsen har formats på initiativ av en anställd vid UD. Läs brevet själv:

http://www.friatider.se/h-r-r-tj-nstem-nnens-v-rdegrundsupprop


Regeringskansliets anställda ska enligt landets Regeringsform (en av Sveriges grundlagar) bereda/verkställa ärenden inför respektive efter beslut av regeringen. Meningen är självfallet att de anställda ska agera lojalt mot varje regering oavsett dess politiska färg. Klart är att en anställd som ogillar regeringen ifråga kan säga upp sig och lämna kansliet. Lika klart är att de anställda vid kansliet - i rollen som just arbetstagare där - saknar rätt att lägga sig i en förestående regeringsbildning. Därför måste brevet från de 261 uppfattas som en otillbörlig påtryckning - och en illojalitet - från undertecknarnas sida. Det rör sig om ett allvarligt övertramp.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post100

Risken med att missuppfatta sportmetaforer...

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, September 26, 2018 12:11:38


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post99

Aktuellt i Göteborg

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, September 26, 2018 11:29:37
Det är inte alla som släpps in i finrummet...Varför denna rädsla för ett öppet samtal?







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post98

I dessa tider behövs en muntration!

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, September 25, 2018 16:57:44

Jag har i helgen i vänners lag haft roligt och sjungit den visa som följer. Författaren är okänd. Men han eller hon visar prov på en klokskap och humor som visans huvudperson(er) uppenbart saknar.

Akademivisa

Melodi: Alptoppens ros

De aderton sutto i akademin

En var ett snille en annan var fin

En tredje försvann det var Klas Östergren

Vem var det som gick undra´ Sture Allén

Var torsdag så åto de ärtor med fläsk

Och Horace drog gubbsjuka skämt och drack besk

Och visst kan man tycka att humorn var klen

Men skrattade gott gjorde Sture Allén


Och Jean Claude Arnaualt gick på charmoffensiv

och plötsligt så blev det ett okristligt liv

För så går det till på de bildades scen

Jag önskar jag kunde sa Sture Allén


För om poetissor ska nypas där bak

Så måste det göras med snille och smak

Så även en gentleman tycker om ben

Om inte de sitter på Sture Allén


Då slank genom dörren en allvarsam dam

med välknuten blus var hon bister och stram

och då blev det tyst under kronornas sken

Vad var det som hände sa Sture Allén


Och priset tog Dylan och parnassen kved

För timman var slagen och tiden ur led

och Horace på fyllan satt stel som en sten

Vem fan är Bob Dylan sa Sture Allén


Nu vaknade sömndrucken Kristina Lugn

Hon mumla nåt ohörbart om våran kung

Nu vänder vi blad, sa vår konung och sken

och Sture sa CG nu väntar supén


Men plötsligt så blevo de aderton blott

En spillra av det som Gustavius sått

Och sparkar man ut dem som vållar problem

så blir allt som förr tänkte Sture Allén


Och några försvann för att några fick gå

arton blev elva och de var för få

Och snart satt han ensam i ljuskronans sken

Så slutligen blev våran Sture allen.
























  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post97

Margot Wallström ser inte vad som händer...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 23, 2018 20:59:09
"Margot Wallström självkritisk: ”Vi borde lagt mindre fokus på Stockholm”

Utrikesminister Margot Wallström tror att Socialdemokraterna hade gjort ett bättre val om partiet hade varit mer närvarande ute i landet, och lagt mindre fokus på Stockholm."


Frånsett bilden är detta ett klipp ur DN 2018.09-22. Min kommentarer är att Margot W inte förstår vad som hänt/händer i landet. Hon har ju själv (med ett välavlönat förflutet inom EU) under fyra år drivit en av orsakerna till valnederlaget: EU-kramandet och feminismen (den feministiska utrikespolitiken). Hennes partikamrater har bidragit med en mängd annan mismanagement på diverse politikområden, såsom invandring, bostäder, skola, sjukvård, försvar osv. Väljarna har insett att s-partiet inte duger och röstat mot Löfven, Wallström och dom andra i den svenska politikens B-lag.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post95

"Regeringen borde avskeda folket"

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 12:16:51
Då folket i senaste valet röstat för en 64 %-ig borgarmajoritet, utan att en ny regering snabbt sätts på plats, så blir den givna lösningen att regeringen borde avskeda folket, skriver Ivar Arpi i en störtskön artikel på SvD 2018-09-20. Demokratin ställs alltså på huvudet...

Det är trösterikt att det finns journalister som - även om dom uttrycker tillspetsade personliga åsikter - drar i hög grad riktiga slutsatser om vad som förefaller ske i Sverige.


Regeringen borde avskeda folket



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post94

Från fakta- till åsiktsjournalistik.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 07:12:38


Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktigta fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig dom flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i, på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolors och liknande landet runt.

Men här måste jag grundligt ha tagit miste. I vart fall syns inte skolningen rörande särskiljande av fakta och åsikt som en skön oas dagens svenska massmedia. Okej att flera lysande undantag finns – och att ledar- och kultursidor od ofta hålls för sig – men i övrigt vill jag påstå att en dominerande del av det journalistiska stoffet numera är en pösig deg där faktaredovisning och värderingar bakats samman. Inte sällan är det åsikter om händelser som presenteras. Det förefaller som den traditionella skolningen genom äldre kollegor i stor utsträckning avvecklats i och med att många av dessa numera lämnat redaktionerna för att som fristående företagare leverera ett antal kolumner per månad. Och i de många kolumnerna syns tyvärr alltför sällan yrkets bas, dvs förmågan att tydligt var för sig bena upp fakta och åsikt. Nej denna stringens är nu ute. I stället domineras kolumnerna av en vanlig författarambition, dvs att med inlevelse eller humor berätta om synen på omgivningen eller det egna livet. Texter och ord blir på så vis en form av förströelse. Dom egna värderingarna av uppgifter och händelser dominerar innehållet i journalistens budskap. Jag tror det sammanhänger med en förändring i journalistens syn på sig själv. Från rapportör till en person som värderar skeenden.

Jag vill inte påstå att det är en arbetsstil som journalisten direkt uppmanats till i de utbildningar jag nyss nämnt. Men i hög grad indirekt, tror jag. Utbildningarna har vid sidan om texthantering nämligen ett tydligt fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och liknande värden. Detta betyder att skolningen är idéinriktad på viktiga, men mjuka och i hög grad åsiktsbaserade, västerländska samhällsideal. Jag förstår att mediernas villkor är annorlunda idag än förr. En verklighetsanpassning är naturlig. Men det verkar som om journalisterna nu önskar matcha den exploderande åsiktsförmedling som sker på Facebook, Twitter, bloggar och annat på Internet. Är inte detta bra, undrar kanske en irriterad läsare? Nej svarar jag, inte som huvudlinje för journalistiskt arbete. Risken blir alltför stor att en ung journalist fastnar i åsikternas värld och glömmer den för jobbet centrala färdigheten att försiktigt hantera hårda kunskaper och fakta. Enligt min mening syns en negativ publicistisk tendens tydligt i dagens svenska media (kvällstidningarna har sedan länge grävt sig långt ned i de känslornas sugande kvicksand). Som jag ser det är orsakerna till dagens dystra verklighet minskat intresse från nyhetskonsumenterna, redaktioner under starkt kostnadspress, ökat fokus på pristävlingar och medieinterna arrangemang, glesare led av medarbetare av den ”gamla faktastammen” och så nu en ung individualistiskt uppfostrad generation från landets många och värdeförkunnande skrivarskolor.

Framväxten av särskilda utbildningar för journalister har alltså skapat en form av faktaresistens och en yrkesroll som vilar på åsiktsgrund. Följden har blivit personer som besjälas av en tro eller mer korrekt en typ av politiskt program. Följden blir att verkligheten hamnar i bakgrunden. Därför trängs självkritik mot dom egna tankarna undan. Med en delvis haltande parallell kan man säga att världshistorien många gånger har sett en liknande utveckling på grund av religiös fundamentalism. En gång i kalifernas Bagdad (efter islams guldålder). En annan gång i medeltidens Europa (efter romarrikets fall). I båda fallen blev resultatet att det fria ordet och tanken tvingades till reträtt. I båda fallen stagnerade samhällenas utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag bläddrar i DN och SvD – eller knäpper på SR/SVT – tycker jag mig alltså se hur fakta retirerar och åsiktsjournalistiken kliver fram. Om du inte tror mig, så testa. Läs och lyssna noga själv! Vad är det som sker? Jo, kolumnister på rad med egna kåserier. Även kulturanalyser där vad som helst kan påstås. Debattartiklar från ledande tyckare inom politik och universitetsliv. Och kanske mest besvärande, mängder av rubriker som inte ens försöker vara neutrala, utan i vinklade ordalag talar om vad läsaren/lyssnaren/tittaren ska tycka i det aktuella ämnet. Om jag nu bortser från ett kraftigt ökande inslag av nöjes- och förströelseinslag – samt lavinen av menlösa tävlingar av alla slag – anser jag att den aktuella utvecklingen är allvarlig. Det rör sig om en form av åsiktsmanipulation som prenumeranter och betalare av radioavgift drabbas av. Ifall brutalare saker händer i diktaturer skulle vi tala om propaganda. Men den som påstår att DN, SvD, SR och SVT sysslar med något i den riktningen riskerar i vårt land att ses som en vettvilling.

Det är troligt att min bild i någon mån påverkats av mediernas rapportering av den pågående valrörelsen. Här har DN, SvD och Sydsvenskan excellerat i illa dold åsiktspåverkan (på nästan alla tidningssidor). Och SVT har två dagar före valet till och med tagit avstånd från SD, ett av Riksdagens större partier. Rubriker och inslag har metodiskt främjat de sk röd-gröna – däremot har vänsterns fiende, SD-partiet, nästan konsekvent motarbetats. Men mina påstående om en medial förskjutning från fakta till åsikter baseras inte på valrörelsen utan främst på många års idogt läsande av landets största tidningar och tillbringande av åtskillig tid framför radion och teven. Som framgått anser jag att något omvälvande håller på att ske. Mot bakgrund av ägarbolagens höga svansföring är utvecklingen en häpnadsväckande attack mot drömmen om svenska kvalitetsmedia. Många små steg tas varje dag mot en nöjes- och sensationsjournalistik i stil medden som florerar i Expressen, Aftonbladet och TV4. Vi ser en bransch i förändring mot det lättsmälta. Många medlemmar av landets journalistkår bär, tillsammans med mediaföretagen, en tung börda för det tilltagande dunklet kring fakta och den ökande åsiktsbildningen. Jag tror att många läsare eller lyssnare tycker att dom hellre kan ha med fristående bloggare på nätet att göra.

Torsten Sandström

2018-09-20

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post93

Ny studie: Sverige bäst för global utveckling

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, September 18, 2018 12:07:22


"Sverige är bäst i världen på att bidra till en positiv utveckling i världens utvecklingsländer
. Det slår den amerikanska tankesmedjan CGD fast i en ny rapport.

En stark migrationspolitik anges som ett av skälen"


Citatet är från DN, som 2018-09-18 fortsätter på linjen av uppsvensk slå-sig-för-bröstet-politik. Om svensk invandringspolitik är det främsta skälet börjar man förstå vad DN ser som Sveriges uppgift i dagens fattiga länder.

Svensk integration funkar dåligt anser flertalet experter. SIDA:s biståndspolitik innehåller betydande inslag av slöseri. Åtstramning behövs i båda fallen. I själva verket tror jag att Sverige fått priset på grund av riksdagspolitikernas goda vilja. Hos dom är ambitionen nämligen på topp! Men förmågan halkar efter. Jag undrar vad skattebetalarna anser?

Några dagar senare skriver Per Gudmundsson en bra artikel på samma tema i SvD (2018-09-20):

Sverige världsbäst på önsketänkande

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post92

Att spendera på andras bekostnad.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 16, 2018 08:33:09

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Idag vågar jag påstå att försiktigheten ombytts till sin motsats. Lockelsen att spendera på folkets bekostnad har nämligen blivit alltför stor för landets politiker. Detta gäller såväl pengar in till som ut ur statens kassa. Missbruksmönstren är väl kända och smärtar många av nationens skattebetalare, även om många mottagare är nöjda. Dom vanligaste missbruken in är följande:

· Beskattning i så hög grad att medborgarna tappar sugen att jobba extra (exempelvis genom höga marginalskatter och beskattningen av enskilda näringsidkare).

· Beskattning utöver det offentligas rimliga behov (exempelvis då det offentliga tar in pengar för att finansiera flummiga projekt rörande folkhälsa, bostadskvalitet, konsumentfrågor, kulturråd, Forum för levande historia och så vidare).

· Beskattningsom styrningsmedel/avskräckning (exempelvis skatt på drivmedel och flyg).

· Beskattning för att samhället vill lägga pengar på hög (exempelvis då staten bygger egna sparfonder).

· Beskattning som i efterhand förutsätts för att vinna röster i val (exempelvis Perssons maxdagistaxa och Löfvens förslag om en veckas extrasemester med stöd av föräldraledighetslagen). Mer om olika utgifter snart. Det är pengar ut.

Som alternativ till beskattning måste också avgifter nämnas. Statens uttag av avgifter för medborgarens egen begravning eller tevetittande är sådana exempel.

Stora blir även missbruken vad gäller pengar ut från det allmänna. För det första är floran av bidrag gigantisk i vår nation. För att bara ta ett exempel undrar man varför välbärgade svenskar ska ha rätt till barnbidrag. För det andra skulle sannolikt utgifterna för en stor del av landets myndigheter kunna kapas med 50 procent utan att det skulle märkas i sämre service för folket. Jag tänker inte nu på myndigheter i centrum för välfärden, såsom vård, skola, rättsvård och försvar, utan på den mängd av korstågsmyndigheter som skapats för upprätthållandet av ett sken av samhällsvälfärd. Tydliga exempel rör arbetsförmedling, jämställdhet, barnens ställning, föräldraskap, diskriminering, konstnärlig verksamhet, handikappservice med mera. Problemet är nämligen att det bakom en angelägen samhällsfråga ofta byggts upp en byråkrati, som ägnar sin huvudsakliga tid år sammanträden, tjänsteresor och utfärdande av meningslösa riktlinjer utan att några konkreta resultat syns hos gruppen medborgare med aktuella svårigheter. För det tredje är kontrollen av skatternas användning många gånger iögonenfallande bristfällig. Det visar sig exempelvis gång efter annan att flermiljardbelopp försnillas till kriminella företag avseende assistansersättning.

Varför detta systematiska och storskaliga slöseri? Det finns flera förklaringar. En är politikernas naiva önskan att stödja personer med svårigheter (tillsammans med politikernas hopp om omval). De kan därför säga att ändamålet helgar medlen (missbruket). En annan är att myndighetssverige allmänt sett har en avog inställning till kontroll och repression. En tredje och viktigare är den dystra slutsatsen att det är enklare att spendera än att kontrollera. Jämfört med rödpennan för att spara är högre skatt kvick fix. Effekten blir en ökad utpumpning av skattebetalarnas pengar på grund av att politikerna inte prioriterar sparande och kontroll. De tycker bättre om att öppna pengakranen från folket till myndigheter och bidragssökande. Det är ju ”bara” andras pengar som går upp i rök.

Sedan Gustav Möllers dagar har alltså något omvälvande skett i vårt land. Okej, antagligen slösades det en hel del även under hans tid. Så hans ord var kanske en legitimerande rökridå. Men det är inte det viktiga. Det centrala och intressanta är nu den spektakulära kursomläggning som skett. Från sparande till slösande. Trots dokumentation om omfattande byråkrati, storskaligt missbruk och framväxten av organiserad brottlighet hörs inget om att landet måste väcka Möllers ambition till liv. Nej, vi lever i det bästa av samhällen trots att politikerna dagligen strör folkets pengar omkring sig. Möller skulle antagligen kalla dem vaneförbrytare.

Allvarligare är kanske att demokratins kritiker får vatten på sin kran. Jag tänker än en gång på antikens Rom och hur politikerna mot gratis bröd köpte röster av pöbeln. Republiken gick under och ersattes av kejsarmakt. Om inte politikernas slösande med andras pengar upphör hotas sammanhållningen i samhället. Tyvärr tycks faran befogad. På senare tid ser vi tecken på framväxten av en bristande tilltro mellan de styrande och folket.

Torsten Sandström

2018-09-16

I samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Röd text=författarens tolkningstillägg.





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post91

Domaren dömer och ansvarar själv!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 18:10:35
Saxat ur Dagens Juridik 2018-09-14:

Tingsrätterna anställer jämställdhetsstrateg - "ska säkerställa att rättskipningen är likvärdig"


Min kommentar. Ska verkligen någon (utan ansvar för dömandet) viska i domarens öra? I Sovjetunionen såg politiska kommissarier till att "rätt" beslut fattades...Nu lever vi en annan värld, där varje domare på eget ansvar gör sin lagtolkning - inte efter kommissariens påbud.

Snart har domstolarna en hel rad kommissarier för olika sociala frågor, såsom för barn, klanvåld, utanförskap, klimat osv.

Sverige går som vanligt sin egen väg. Den blir allt smalare. Mindre ansvarsutkrävande. En mer politiserad juridik.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post90

Har SvD blivit klimatskeptiker?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 11:47:49


En rubrik i SvD 2018-09-14 sänder ut följande hoppfulla budskap till läsarna:

”Färre konkurser med kvinnor i toppen”


Det framgår att åsikten framförs av Amanda Lundteteg, vd Allbright, som är en feministisk organisation med sikte på att få in fler kvinnor i börsbolagens styrelser och bolagsledningar.


Jag blir först något överraskad. Trodde nämligen att klimatfrågan även styrde antalet konkurser. Men förklaringen är väl att klimatet är något ont, medan jämställdhet är gott. Så en god konkursutvecklingen måste naturligtvis vara kvinnostyrd. VSB, Vilket Skulle Bevisas.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post89

Svenskt rekord i bortförklaring?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 13, 2018 15:54:18



Först gör SVT tidernas övertramp i valets slutdebatt i den egna kanalen (vad gäller kravet på politiskt oberoende).

Därefter påstår SVT idag att man blivit utnyttjad (alltså ännu ett svenskt "offer").

Slutligen publiceras SVT:s skrattretande bortförklaring av DN.

Och såväl SVT som DN kallar sig "kvalitetsmedia".

Till saken hör att Jan Helin gått till jobbet på SVT från rollen som chefredaktör på Aftonbladet, en s-tidning av lägsta kvalitet.

Jag återkommer snart till frågan om svenska mediers utveckling från fakta- till åsiktsjournalistisk. Det är ett viktigt fenomen för förståelse av samtiden.

Torsten Sandström
2018-09-13















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post88

Sverige är världsmästare i politik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 09, 2018 08:46:48


I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Framväxten av denna storsvenska dröm är intressant. Den är inte helt enkelt att förklara. Men det finns några tydliga ledtrådar i det svenska samhällets äldre och yngre historia. Djupast är rötterna i en uppsvensk form av hybris. Gustav Vasa befriade svenskarna, slängde ut påvekyrkan, stal dess pengar och slog fast rikets administration till Stockholm. Gustav Vasa blir på så vis en symbol för det moderna Sverige. Huvudstaden är sedan dess centrum för odling av den storsvenska högfärden. Hybris går också att härleda från Sveriges militära framgångar under och efter det man brukar kalla trettioåriga kriget (oj, ännu en hemsk svensk våldsutövning!). Ett antal lärda män från Uppsala universitet har under 1600- och 1700-talen lärt oss att åldriga berättelser om världens och folkens ursprung faktiskt beskriver en bild av Sverige, där följaktligen såväl Noaks ark gått på grund som Atlantis som Troja kan lokaliseras. För ett dåtida folk av fattiga bönder var detta (drövel) kanske skön musik, om än antagligen något främmande kulturellt sett.

Den sena, men snabba och omfattande industrialiseringen av vårt land under 1800-talet har också bidragit till framväxten av ett nationellt övermod. Industriella furstar gav upphov till en motkraft, arbetarrörelsen. Denna rörelse leddes ursprungligen av folkliga kämpar med magra löner och smuts under naglarna. Att dessa under årens lopp blivit välavlönade chefer för en centraliserad politisk rörelse är en viktig pusselbit för förståelsen av dagens storsvenska högmod. Dessa personer kräver makt. Industriproduktionens stegvisa övergång till omsättning av tjänster har successivt förvandlat den svenska arbetaren till en förhållandevis välbetald medborgare, som efter åtta timmar på jobbet sitter framför teven. Hans och hennes intresse för klasskamp har i stor utsträckning övergått till en sympati för främmande folk som plågas av krigens och svältens bördor, på det sätt som lidandena skildras på Rapport/SVT varje dag kl 19.30. Arbetarrörelsens ledare måste därför finna en ny drivkraft.

Jag skriver inte detta som ett dåligt skämt. Det jag menar är att S-partiet (för att behålla makten över staten) tvingats ändra färdriktning, från reformistisk klasskamp till ett nära nog globalt värnande om sjuka, fattiga och svältande. Massvis med skattepengar slussas därför nu till detta nya svenska projekt. För sakens framgång krävs inte bara medkänsla hos skattebetalarna. Det krävs också en tilltro till att Sverige och dess politiker framstår som bäst ägnade att ro ett storskaligt inhemskt och utländskt välfärdsprojekt i land. För detta passar det åldriga storsvenska idealet som hand i handske. Om än med en något annorlunda inriktning och omfattning än tidigare – nu med tonvikt på fredsälskande och krav på gigantiska penningbidrag till projekt inom och utanför nationens gränser. Storskalig symbolpolitik kostar nämligen på. Detta syns verkligen i den svenska statens budget och därmed i skattebetalarnas plånböcker.

Den nya svenska linjen är i sanning global och grön (stegvis sedan omkring trettio år). Men politikens praktiska effektivitet kan verkligen ifrågasättas. Den är dock som jag ser det något så när verklighetsanknuten: världen står inför stora problem eller utmaningar (vilket i och för sig inte alls är en historisk nyhet). Vidare tror jag att den globala och gröna linjen i grunden har stöd hos svenska folket. Men skattebetalarna har antagligen inte någon klar bild av kostnaderna och bidragspolitikens bristande effekter. Den som talar om detta ”smutskastar Sverige”, som det heter. Folket ställs inte heller inför något val, då nästan alla riksdagspartier slutit upp kring symbolernas politik. Medborgarna drunknar alltså i politikernas ordsvall. Och människorna fortsätter sina liv framför teveapparaten, där man tröstar sig med förhoppningen om en vinst i Bingolotto.

Men en besvärande fråga kvarstår ändå: varför de många stora orden och det svenska övermodet? Mitt svar är just de styrandes ambition att påverka medborgarna. Det gäller att psykologiskt bearbeta folket, så att makthavarna kan sitta i orubbat bo. Det låter sannerligen cyniskt och kanske överdrivet. Men genom det gröna och globala budskapet tillåts politikerna rättfärdiga sin linje och sin maktställning, samtidigt som dom kan peka på oroande tendenser i omvärlden.

På så vis har under senaste årtionden en ny svensk saga vuxit fram. En berättelse om det egna landet som föredöme för världen. En mer sann och brutal beskrivning är att det rör sig om ett dyrbart skrytbygge. Trots att budskapet kommer från munnar som med all kraft fördömer nationella ambitioner hos andra, går förkunnelsen ut på att förhärliga en pytteliten blågul stat i norra Europa. Alltså en ny form av nationalism. Ännu en uppsvensk variant, som finansieras av högt beskattade medborgare riket runt. Högmod går före fall, brukar man säga. Är detta kanske en riktig prognos för Sveriges framtid?

Torsten Sandström

2018-09-09

Publiceras i samverkan med Det goda samhället: http://www.detgodasamhallet.com




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post87

Plötsligt står det klart att svensk sk public service är politiskt åsiktsstyrd...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 08, 2018 21:52:45



Nästan varje dag hör man Donald Trump i SR och SVT säga saker som är nedsättande, diskriminerande eller helt enkelt skrämmande. Förstås tar inte någon programledare ”avstånd” från vad Trump just har sagt. Ingen kan heller tänka sig att en direktsänd kommentar från Sveriges statsminister, innehållande några mindre väl valda ord, kort därpå påklistras en varningsetikett från den statsstyrda radion eller teven. Nej, det har vi inte upplevt, åtminstone inte på ett direkt eller utmanande vis.

Men igår hände det i den rituella debatt som vart fjärde år sker i SVT mellan landets nu åtta riksdagspartier inför valet till riksdag och kommuner. I ljuset av strålkastarna tog nämligen SVT ordagrant ”avstånd” från ett inlägg av Jimmie Åkesson. Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna – eller Åkessons ordval – är det tydligt att SVT svartlistat budskapet från just ettav de partier som under kvällen tävlat om tittarnas röster. I min blogg har jag flera gånger, med stöd av medieprofessor Kent Asps undersökningar, kritiserat SR och SVT:s journalister för att tydligt favorisera partier och åsikter till vänster på den traditionella skalan.

Igår fick vi alla bevis i direktsändning. Flera luttrade experter baxnade. Även om jag inte röstar på SD anser jag att de av staten styrda mediabolagen måste visa ett strikt partipolitiskt oberoende. SVT:s övertramp häromdagen inför miljoner tittare kommer enligt min mening att bli en ödesfråga för de publika mediabolagen. Det är i fortsättningen en absolut nödvändighet att bolagen själva och fortlöpande– via strategiska stickprov av alla typer av sändningar – testar medarbetarnas politiska oberoende. Inom företagen måste självklart en vardaglig diskussion föras om detta med journalisterna. Dom som inte anpassar sig till åsiktsneutraliteten måste sluta sin anställning (något som hotar den domare som under en rättegång inte följer gällande regler). Om inte SR och SVT reformeras måste systemet med tvångsavgifter för finansiering av SR och SVT avvecklas. Att vara journalist på av folket finansierade SR och SVT är nämligen en förtroendefråga (jfr igen domaren). Dom som vill uttrycka sina egna åsikter får söka anställning hos de privata mediaföretagen. Eller börja blogga...

Torsten Sandström

2018-09-08





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post86

Den politiska fronten mellan nationalister och globalister.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 07, 2018 16:01:45


Som alla dikotomier (tvådelningar) är även den mellan nationella och globala politiska rörelser problematisk. Jag är själv mer globalist än nationell. Men globalisternas ortodoxi bekymrar mig också. I än högre grad är jag oroad över de nationella krafternas tankar och tonläge, där en ganska stor grupp ser ned på främlingar allmänt sett och är benägna att snabbt säga att ”invandrare ska kastas ut ur Sverige”. Den typen av debattstil förskräcker. Den manar fram bilder av mörka krafter från 1930-talets Europa.

I denna blogg ska jag kort försöka bena ut för- och nackdelar med de två politiska huvudkrafter som idag står mot varandra i världen. Låt mig börja med nationalismen, dvs ett samlande tankesystem om tankar till stöd för tradition, auktoritet och nationalism. Häromveckan bloggade jag om assimilering av nyanlända. Kontentan av mitt resonemang var att de nyanländas anpassning till svenskt språk och kultur var av största vikt, dels för att invandrarna själva snabbt ska integreras, dels för att den svenska nationen ska få minskade problem och kostnader med processen att inlemma flyende i vårt land. Jag påstår att den som inte vill assimileras – men ändå vill uppbära frikostigt svenskt offentligt stöd – faktiskt måste lämna landet snarast möjligt.

I övrigt har jag inte särskilt mycket till övers för svensk nationalism, frånsett förstås traditionella kulturvärden i stil med svensk mat, högtider, litteratur, konst, musik, idrottslig chauvinism od. Vad gäller tradition är jag som republikan mot en svensk monarki (och rojalistiskt fjäskande). All religion ser jag som utstuderat spelande på människans rädslor och politikernas flitiga tal om Sverige som ett föredöme för världen är bara komiskt, varom mer i kommande blogg. Sak samma med folkdräkter, ”Du gamla du fria” och liknade ceremoniel från Sveriges bondeförflutna. Vad gäller auktoritetstro tycker jag att var och en får välja fritt vem man på ett kulturellt och ideologiskt plan vill lita på. Men i samhället krävs ordning och så även i skolan, där eleverna måste ta till sig vedertagna kunskaper. Ett nationellt värde vill jag särskilt framhäva: den svenska demokratin och vårt nationella oberoende.

Så över till globalismen. Den är som framgått enklare att gilla. Under samlingsbegreppet brukar man nämligen nämna fenomen som miljökamp, alternativa värderingar och vänsterliberalism. Vår värld av idag är ett nät av kontakter globen runt. Detta skapar omfattande möjligheter för handel, informationsutbyte, migration och annat som i ordnade former brukar innebära utveckling ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men den geografiska öppenheten medför också problem vad gäller miljöförstöring, massflykt, ekonomisk utsugning mm. Man kan därför säga att globalismen bejakar den öppna världen, samtidigt som den försöker angripa risker och skadeverkningar. Om globalismen beskrivs på detta kortfattade vis är jag med i rörelsen. Den blir i så fall ett balanserat frihetsbudskap.

Men i den praktiska utformningen av sin politik ställs globalisterna inför mäktiga hinder, svårigheter och inte minst naiva lockelser. Då rörelsen världen runt har flera olika nationella grupperingar väljer jag nu att tala om fem svenska partier: v, s, mp, l och c (vilka också har delvis olika inriktning). Ett stort problem till följd av den globala målsättningen är att gigantiska belopp av skattebetalarnas pengar satsats på gränsöverskridande projekt med stor risk. Jag tänker inte bara på stora pengar för integration, utan också omfattande belopp till EU, FN samt internationell samverkan och bistånd. Integrationen av invandrare kostar minst 40 miljarder per år. Pengarna till EU, SIDA, FN mfl uppgår totalt till omkring mer än 60 miljarder per år (och EU vill se en svensk höjning med 15 miljarder, från 24 till 39 miljarder, pga Brexit).

Rörande EU vill jag säga följande. Mina tidigare bloggar visar att jag verkligen stöder EU som frihandelsprojekt, men att en tilltagande överstatlighet via direkt verkande lagstiftning (EU-förordningar) är oroande. Vidare är EU-parlamentet en låtsasriksdag, utan egentlig egen direkt makt. Även EU-administrationen är en byråkratisk hydra. Dessutom har EU har stora besvär med korruption på skilda nivåer. Och kanske viktigast är att EU:s alltför snabba utbyggnad har medfört att stater utan tillräcklig demokratisk tradition blivit medlemmar, såsom exv Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Organisationen håller just nu på att slitas i delar pga Bexit och splittring rörande invandringspolitiken. Men global-partierna i Sveriges riksdag hoppas att allt ska ordna sig. L-partiet förespråkar till och med en svensk anslutning till Euron. Jag menar att det rör sig om en symbolpolitik, som kostar skattebetalarna skjortan. Det rör sig mer om drömmar än kritisk realism.

Något liknande kan sägas om de jättebelopp som skattebetalarna avstår till SIDA, FN mfl organisationer för internationella samverkan. I en tidigare blogg har jag kritiserat tanken om ett mål på 1 % av BNI för Sveriges u-landsbistånd. Varför inte omkring 0,4 % såsom i Frankrike och Tyskland? Den svenska lösningen ger en orealistisk bild av Svea som bäst i klassen. Då SIDA knappast hinner administrera ett 36 miljardersbistånd årligen måste pengarna till stor del vräkas iväg. Att många pengar slösas bort, håller diktatorer vid makten eller bidrar till korruption gör inte heller så mycket, tycks det. Ty det hela rör sig om en stor svensk global dröm!

Summan enbart av de utgiftsposter jag hittills nämnt är 115 miljarder. Beloppet ska jämföras med Sveriges statsbudget på omkring 940 miljarder. Och betydligt mer kostnadseffektiva lösningar finns. Detta med tanke på det svenska försvarets behov och dess betydelse för nationens oberoende och den svenska demokratins livskraft. Att skattebetalarna tvingas betala globalisternas vidlyftiga slå-sig-för-bröstet-projekt är enligt min mening otillständigt. Det verkar som miljarderna är fickpengar för svenska politiker. Vilka belopp s-regeringen betalat bara för att Margot Wallström ska föra feministisk utrikespolitik i FN:s säkerhetsråd har ännu inte fastställts. S-regeringen vågar nämligen inte före valet 2018 visa kostnadsrapporten...

Jag närmar mig nu min huvudinvändning mot de globala partierna. Dom talar om för medborgarna hur det ska vara, i stället för att tvärtom noga lyssna på väljarna och göra som dom säger. Man kan därför säga att en del av det demokratiska Sverige ställs på huvudet (märk kursiveringen). Dom vänsterliberala försöker inte se vad som efterfrågas i breda folklager. Ty dom vet bäst. Och driver därför ett antal udda projekt utan påtaglig förankring hos väljarkåren. Jag vill bara påminna om att c-partiets idéprogram för några år sedan förespråkat månggifte! Något förenklat kan man säga att globalisterna företräder en extrem minoritetspolitik. Det räcker inte med jämställdhet, nu krävs feminism. Det räcker inte med ett klokt värnande om miljön, nu krävs storskaliga klimatsatsningar utan besinning (mp som redan satsat en miljard på elcyklar, gick häromdagen ut med en ospecificerad klimatsatsning på 50 miljarder!). Det rör sig alltså om en slagordpolitik full av drömmar, om än flera med sympatiska syften.

Alltså en ny typ av frälsningsrörelse. Och liksom alla tiders predikanter vet dom vänsterliberala bäst och gör det enkelt för sig. Det kan man förvisso också säga att dom fanatiska nationalisterna gör, som med en axelryckning säger att ”invandrarna ska åka hem”. Det exceptionella – eller ytterlighetsvalet – är nämligen den typiska lösningen för personer som inte tänker öppet och pragmatiskt, utan redan från början valt sida. Jag vet själv hur jag agerade under min vänsterpolitiska ungdom! I mitt bloggande försöker jag därför resonera för och mot. Jag tjatar om det öppna samtalet. Säkert kan jag anklagas för en tendens att vilja veta bäst. Men jag har sedan länge valt att inte köpa ett enda kampperspektiv på skalor med motstående ytterlighetslösningar. Därför blir valet av ”Moderaterna” en rimlig lösning för mig på söndag den 9/9 2018. Det är värt att begrunda att "måttlighet" kan ses som anti-PK.

Torsten Sandström

2018-09-07

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post85

Kriminalstatistik och motståndet mot krav på assimilering

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 02, 2018 09:08:17

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Sarneckis mångåriga envishet att vägra tala ut är remarkabel. Man kan anta att hans åsikt om brottslighetens socioekonomiska bas bidragit till att statens Brottsförebyggande råd ännu inte uppdaterat 2005 års statistik för våldsbrott hos invandrare. Sarnecki är en av sex ledamöter i Brå:s vetenskapliga råd. Brå har inte heller visat intresse för statistik rörande kombinationen invandring och våldtäkter. Han vill alltså sopa invandrarminoritetens dominans vad gäller sexbrott under mattan. Han anklagar motståndarna för att vara ovetenskapliga! Han hävdar att SVT:s reportrar saknar vetenskaplig kompetens (vilket är korrekt, men något som de själva påpekat). Han säger slutligen att han nu själv vill starta forskning rörande våldtäktsmännens status. Jojo, tala om att förvandla bocken till trädgårdsmästare! Vem kan tro att Sarnecki, med sin starka satsning på sin egen linje, kommer att bedriva det tänkta forskningsprojektet på ett politiskt oberoende vis? Tyvärr måste man konstatera att Sarnecki nu har förlorat en god del av sin heder som vetenskapsman. I teverutan framträdde också en skakad individ, som slog vilt på motståndaren i kampen för sitt rykte som vetenskapare.

Nu är Sarnecki det socialdemokratiska Sveriges egen kriminologiska kelgris, tillsammans med den komiska estradören Leif GW Persson. Båda vinklar statistiska uppgifter om brott. Allmänt sett är det svårt att tolka kriminalstatistik, varför det kan vara lockande för vissa forskare att vränga fakta hit och dit och lägga till ett knippe personliga betraktelser. Och justitieminister Johansson stödjer sig på Sarneckis och Brå:s uttalanden. Han har därför envist under 2018 vägrat att ge Brå direktiv om att samla fakta.

Socialdemokratin intar nämligen samma vänsterståndpunkt som Sarnecki: ekonomiska faktorer är den korrekta förklaringen till brottslighet, inte kulturella, såsom exempelvis uppväxt inom en klankultur eller kvinnosynen inom islam. Därför anser de att skjutningar i storstäderna har sin grund i strider mellan olika gäng om kontroll över narkotikahandeln. Men socialdemokratin ser inte den mer specifika förklaringen att handeln utövas av grupper som uppfostrats i en maffialiknande kultur och som vägrar att anpassa sig till västerlandets syn på laglydnad och rättskipning som upprätthålls av polis och domstolar.

Klanernas värderingar syns ännu tydligare bakom de våldtäkter som just nu debatteras. Då sexbrottsligheten domineras av invandrare – som blott utgör tio procent av landets befolkning – talar mycket för att det finns en kulturell förklaring. Kvinnans underordnade roll i samhällen inom framför allt islam samt avogheten mot den frihet som kvinnan ges i det västerländska samhället måste vara viktiga orsaker till att en invandrad minoritet så tydligt dominerar de svenska tingsrätternas fällande domar i våldtäktsmål.

Den kulturella frågan bör även kopplas till en mångårig svensk diskussion för och mot assimilering. Vänstern och många liberaler har svårt att ta ställning. Deras ideal är ett multikulturellt svenskt samhälle i en global värld. En ny variant på Sörgården (om än i den malmöitiska Rosengårdens gestalt). Och visst är det skönt med utländsk mat, exotisk musik och dans, spännande nya idéer utifrån om konst och litteratur. Men det samhälle som idylliserar främmande kulturer får det svårare att bekämpa klankulturernas åldriga förtryckarmönster. Klanernas makt och värderingar kommer att bevaras i barnäktenskap, i könsstympning, i knarkhandel, i avrättningar, i våldtäkter och i en del annat ont. Här talar den svenska vardagen sitt tydliga språk.

Men det räcker inte att vi tar avstånd från dessa förskräckliga yttringar av främmande kultur. Ett öppet svenskt samhälle bör tydligt välja sida – något vi ju sedan länge faktiskt gjort – och ge raka besked för assimilering. Detta innebär självfallet inte ett fördömande av de inflyttandes hemlandskultur. Den har som sagt sina goda sidor, som de berörda främst själva måste vårda på samma vis som invandrare till USA i allmänhet gjort. Därför bör stat och kommun ge upp stödet till en rad olika kulturyttringar som är bärare av åldriga klanvärderingar, vilka i förlängningen skadar individernas assimilering i Sverige. Den nya attityden ska för det första märkas i ord: ”i Sverige bär man inte slöja, här hälsar man genom att ta i hand, här försöker man tala svenska” och så vidare. För det andra ska det offentliga sluta ge ekonomiska bidrag till kulturyttringar som, genom att svetsa samman personer i rollen som främling, försvårar integrationen. Viktigast är upphörandet av språkligt stöd till studier av invandrarspråk – det ska nämligen inte råda något tvivel om att det är genom lektioner i svenska som en nyanländ snabbast assimileras (de pedagogforskare som hävdar att studier i det främmande språket underlättar inlärningen av svenska har mycket att bevisa vad gäller verkligheten i svenska skolor). Men även bidrag till olika religiösa minoritetsföreningar och friskolor bör skäras bort. På det stora hela måste den svenska ångesten att hantera främmande kulturer förvandlas till ett bestämt frimod i mötet med invandraren: ”Du har mycket intressant att berätta – och en del kan säkert vara till nytta för Sverige – men ska du få framgång i det nya landet är det anpassning till den svenska kulturen som gäller.” Det kan tyckas vara ett tufft budskap. Men det är rakaste vägen till en god integration.

Torsten Sandström

2018-09-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post84

Varför litar folk inte på politikerna?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 01, 2018 09:55:26


Min mening är inte nu att sprida populistiskt missnöje över dom som styr landet. Jag förstår nämligen att åtskilliga samhällsbeslut är svåra att reglera pga att det är så många variabler att ta hänsyn till. Men inom vissa politikområden har problemen i Sverige under mycket lång tid varit stora. Det har talats om reformer, men de pyttesmå ändringar som genomförts drunknar i problematiken som sådan. Viktigt är vidare att andra västländer klarat av liknande situationer bättre än vi. Skolan är ett sådant område, som jag bloggat flitigt om.

Ett annat är bostadspolitiken. Under mer än femtio år har bristen på bostäder varit katastrofal. En rad tänkbara reformer har tröskats, men inte genomdrivits i vårt land. Bland experter på området finns nämligen många olika lösningar, som svenska politiker aldrig prövat, trots att man valår efter valår lovat att skaffa väljarna tak över huvudet. Låt mig peka ut några exempel på varför bostadsmarknaden länge varit förstelnad i vårt land.

En orsak är att hyressättningen inte är tillräckligt fri. Lagstiftarna tror sig gynna de boende genom att i åratal hindra högre hyror på attraktiva äldre och billiga lägenheter. Här bor förstås många lyckliga kvar – såväl rymligt som till superlågt pris. Ungdomarna får däremot stå i livslånga köer. Den behagliga hyresnivån på äldre bostäder i attraktiva lägen medför att en omfattande marknad för svartkontrakt vuxit fram. Givetvis kan så låga hyror inte åstadkommas genom nyproduktion. Politikerna vågar inte ge de boende, som erövrat ett kontrakt med en gyllene hyresrätt, budskapet att prisnivån under ett antal år måste stegras tämligen kraftigt via en ändring i hyreslagstiftningen. I bakgrunden finns nämligen en av de många bromsklossar som ”Den svenska modellen” byggts kring: Hyresgästföreningen.

En samverkande och viktig orsak är att byggnationen av nya lägenheter är för liten och kostnaderna för höga. Även här bör en friare marknad kunna skapa förändring. Men då krävs det förstås att ytterligare några heliga kor transporteras till slakt. Den svenska planlagstiftningen är en djungel av regler som försenar – och genom räntor på mark mm – fördyrar. Exv bor jag i en bostadsrättsförening på Lidingö med flera lokaler som är planerade för kontor och där en planändring för ombyggnad till boende tar en evig tid att genomföra. Här sysslar hundratals byråkrater på kommuner, länsstyrelser och domstolar med normer – som sedda för sig ofta har något gott i sig – men som systematiskt medför stor fördyring (och dåligt humör hos den som söker tak över huvudet). Vidare bidrar den svenska miljörätten till ett långdraget och fördyrande processande.

Lika illa är det angränsande problem som Boverket ger upphov till. Myndighetens byggnormer är fyllda med tusentals detaljföreskrifter. Inte bara om el- och brandsäkerhet samt liknande nödvändigheter, utan om alla tänkbara kvalitets- eller standardaspekter på boendet. Man kan tycka att byggare och nyttjare av lägenheter borde tillåtas att själv bestämma standard och på så vis verka för lägre bokostnader. Men den ”Svenska modellen” ger sig inte så lätt. De boende måste skyddas från utsugande fastighetsägare. En annan förening som jag tidigare bebott var också mycket välskött. Men ändå var myndigheterna som iglar på föreningen för att entréer måste handikappanpassas och (redan kända och rimliga) energikostnader noga mätas upp och granskas av dyra konsulter, så att ett intyg kunde sättas upp i varje trappuppgång.

En ytterligare orsak till eländet är den svenska beskattningen av boendet. Även här är experterna närapå eniga om att den svenska politiken är kontraproduktiv. Men inga politiker vågar ta i smeten av rädsla för att förlora väljarröster (den historiskt intresserade tänker nog på hur gratis/subventionerat bröd bestämde politiken i antikens Rom). Vårt tidigare system med fastighetskatter, som baserats på taxeringsvärden, var enormt enkelt och tillförde statskassan stora och trygga belopp. Dyra fastigheter betalade förstås mer än billiga. Slopandet av denna skatt har givetvis skjutit fastighetspriserna i topp (och ytterligare försvårat nyetableringen för unga familjer). Följden har blivit att en köpare måste ta ännu större banklån. Och det underlättas givetvis av att räntorna till 30% är avdragsgilla, något som i sin tur medför minskade skatter och att en lånebubbla på sikt riskerar att ruinera låntagare och banker. Slutligen utgår reavinstskatt på fastighetsägarens vinst vid en avyttring. Detta är ytterligare en anledning till äldre personer bor kvar billigt i stället för att sälja sitt hus och flytta till en mindre bostad.

Alla de problem jag nämnt är väl kända för dom initierade. Att lösa ekvationen kräver främst politiskt mod. Faktiskt krävs det också en ny syn på vad politikerna ska syssla med eller, bättre, låta bli att peta i. Det gäller att öka friheten på bostadsmarknaden och drastiskt minska regelmängden (och på köpet antalet byråkrater och korporativa parasitorganisationer). Förmodligen måste en ny typ av politiker träda fram. Det är nämligen tydlig att generationer av manliga och kvinnliga prussiluskor har satt den svenska bostadsmarknaden ur spel i viktiga avseenden. Därför: bort med dagens folkförmyndare och regelmissbrukare! Och fram för mer lyssnande och kritiskt rationella riksdagsledamöter. Dvs personer som låter människorna i större utsträckning själva bestämma över och ta ansvar för sitt boende. Huvudproblemet är nämligen att (ännu) en svensk variant av planekonomi har misslyckats. Vår nation behöver därför mindre politisk styrning och mer av olika marknadslösningar, som förvisso inte alltid är perfekta, men åtminstone ibland fungerar utomlands.

Orsaken till att detta skrivs är de valaffischer som kantar gator och torg. Efter år i regeringsställning och fyra år i opposition – utan att något viktigt hänt – vill L-partiet få mig att tro att dom har intressanta bostadslösningar på gång. Även S-partiet – den politiska maktens svenska urtidsödla – har affischer med krav på tak över huvudet åt alla. Men jag har inte hört ett minsta ord om att något parti önskar reformer som liknar dom jag efterfrågar. Ändå söker politikerna mitt förtroende. Så varför ska en väljare som 2018 vill fixa sitt boende rösta på dessa partier? Lika fattiga är flera andra vallöften som syns på tusentals plakat landet runt. Det verkar som om affischerna riktar sig till valboskap. Risken är stor att de trötta kreaturen sparkar bakut.

Torsten Sandström
2018-09-01







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post83

En politisk självpositionering i skuggan av 2018 års valrörelse

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 31, 2018 17:07:57

Källa: Forskning och Framsteg

Det finns alltid anledning att fundera över sina egna samhällsvärderingar. Inte minst för den som liksom jag sedan ungdomen gjort en resa från vänster till höger. Att jag vandrat i konservativ riktning är obestridligt. Idag ser jag mig själv som marknadsliberal. Men begreppen höger-vänster säger idag tämligen lite om en persons politiska åsikter. Därför brukar man nuförtiden använda ytterligare en parameter: skalan mellan globalism (vänsterliberalism) och nationalism. I grunden rör det sig om skillnaden mellan offentligt finansierad välfärd samt samarbete över nationella gränser å ena sidan och ett mer isolerat och invandringsfientligt lågskattesamhälle å den andra. Även klimatfrågan finns med i bilden. På USA-arenan gäller det spänningsfältet mellan Hilary Clinton och Donald Trump. På ett europeiskt plan står exv Frankrikes Macron mot Rysslands Putin och Ungerns Orban. Och i Sverige är partierna v, s, mp, fp och c att se som globalister eller vänsterliberala. På den andra fronten står något osäkert partierna m samt kd – och tydligare om än med viss reservation sd. Som antytts kan detaljerna diskuteras. Men det nya fältet ger mig möjlighet till en bättre självpositionering.

Först måste jag säga att Trump, Putin och Orban företräder en linje som jag känslomässigt inte kan tåla. Den är reaktionär i ordet rätta bemärkelse. Men det räcker inte. Där finns en nationalism som för de två senare medfört en tydligt antidemokratisk praktik. Putin är dessutom en folkförtryckare och korrumperad oligarkmedspelare. Alla tre ger prov på en vulgär och diskriminerande attityd till fria media och utlänningar. För övrigt kan Trumps mentala hälsa ifrågasättas, men han har ändå många medborgare med sig i den nationella fronten. För mig är det fullständigt uteslutetatt ansluta mig till en nationalism av det slag som denna trio förespråkar.

Jämfört med deras positioner väljer jag därför tveklöst den globala sidans lösningar, alltså Macron framför Putin! Men som mitt flitiga bloggande visat har globalisterna (eller vänsterliberalerna) några påtagliga svagheter. Mer precist finns även hos dom – om än i mindre allvarlig omfattning – en antidemokratisk strömning. Det rör sig om en nonchalans för det fria ordet. Den yttrar sig i en obenägenhet att lyssna på åsikter som inte sammanfaller med deras egen syn på världen. Närmare bestämt intar dom en kompromisslös ståndpunkt till ett knippe politiska ståndpunkter, som inte kan sägas ingå i definitionen av ett demokratiskt samhälle. Ämnen som feminism, invandring, EU-medlemskap, minoritetspolitik, u-landsbistånd, klimat mm är hos dom belagda med tabu och inte öppna för diskussion, trots att begreppen inte är inhuggna i den traditionella definitionen av politisk demokrati. Tanken om demokrati kräver jämställdhet, inte feminism. Den kräver medborgarrätt, men inte asylrätt vid landets gräns. Den bygger på handel och utlandssamverkan, men vill inte ge lagstiftande makt åt EU, den hyllar skydd för vissaminoritetsrättigheter, men ger inte tolkningsföreträde åt minoriteterna i skilda frågor. Fler exempel finns på hur globalisterna skapat sin egen definition på demokrati. Och deras bild är absolut. Avvikande ståndpunkter förbjuds och hånas.

Den distinktion jag här gör mellan traditionella och nyuppfunna demokrati-ideal skiljer i Sverige ut partierna v, s, l, och c som globalister. Deras motpol blir m, kd och sd. Genom sin nyskapade definition av demokrati har de vänsterliberala tagit över den politiska debatten. Här har dom haft starkt stöd av svenska massmedia, privata och publika, som i huvudsak domineras av journalister med liknande värderingar (professor Kent Asp, https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf). Det finns en klyfta mellan journalisternas politiska åsikter och den svenska väljarkåren i allmänhet. De vänsterliberalas åsikt trumpeteras ut som en given och oemotsägbar sanning. Åsikterna framstår som trossatser. Detta är nyckeln till förståelsen av det som brukar kallas pk-samhället. Jag vänder mig som bekant mot denna pk-styrning och förespråkar ett öppet samtal.

Slutsatsen av detta är att jag sedan många år befinner mig på det åsiktsterritorium som i svensk politik behärskas av m, kd och sd. Hur ska man hösten 2018 välja mellan dessa tre partier? Då jag är ateist faller kd genast bort. Vidare har sd ett högst tveksamt förflutet och partiet har idag ett antal fd medlemmar i nazipartier. Partiet svävar även på målet när det gäller inställningen till Putins Ryssland. Dom har också en rad personer som talar om ”raser” och mellan skål och vägg förespråkar våldsamma lösningar via gatans parlament. Detta skrämmer mig givetvis. Jag är helt enkelt osäker på om sd – såsom liknande partier i Danmark och Norge – kommer att hålla en demokratisk linje i svensk politik (eller om dom bara låtsas och i en framtida maktställning visar en annan färg). Enligt min mening är det upp till bevis för sd!

Därför kommer jag att lägga min röst på m-partiet (liksom vid senare års val). Jag inser att m inte kommer at hamna i majoritetsställning. Men det är viktigt att hålla de många vänsterliberala partierna stången! DÖ-metoden får inte upprepas under ännu en valperiod! Men m kan kanske regera med stöd ömsom från c/l/kd och ömsom från sd. Sd-partiet får på så vis en handgriplig chans att visa vad dom går för. Med det öppna samtalet som mål kan alltså flera partier – tvärs över skalan globalt/nationellt – inlemmas bakom en ny svensk regering. Då m-partiet under senare år visat en god portion vänsterliberalism behöver ingen vara rädd för ett svenskt nationellt äventyrande i stil med Trumps USA.

Jag uppfattar min självdeklaration som hyfsat genomtänkt och baserad på målet att åstadkomma en öppen diskussion. Den kontrasterar mot de vänsterliberalas närmast religiösa ortodoxi.

Detta är min politiska position i augusti 2018. Det står förstås alla fritt att ogilla den. Men varje kritiker bör i så fall själv först noga positionera sig. Granska dig själv och ta ställning!

Torsten Sandström

2018-08-31
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post82

Valdagen närmar sig

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, August 28, 2018 18:35:04
S-partiet i panik. Dagens röstköp.
Torstens Sandström
2018-08-28

PS! Men det blir förstås inte direkt gratis. Någon måste ju betala de miljarder fläsket kostar. DS.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post81

Tro eller vetande i klimatdebatten.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 24, 2018 11:23:33


Då politiker och media inför det stundande valet diskuterar olika frågor råder inte något förbud mot fake news. När det gäller att lägga krokben för en politisk meningsmotståndare tycks nämligen närapå alla knep tillåtna. Ju svårare en politisk fråga är att bedöma desto större blir svängrummet för finter och luriga argument. Man kan i och för sig tycka att en förenklad diskussion om komplexa ting blir nödvändig om den ska nå ut hos folket. Men några gränser måste väl ändå dras upp. Just nu är klimatdebatten ett bra exempel på hur tro och vetande blandas samman i en trixig och vinklad debatt. Här en lista över några vanliga debattknep.

Känsloknepet.Det går ut på att skrämma personer att rösta på visst vis. När det gäller klimatfrågan är rädsla ett bra vapen. Genom undergångsbilder sätter man enkelt skräck i väljarna. På samma dag lyckas Sydsvenskan med två skrämsel- eller känslorubriker som har adress mot valrörelsen: Vingslagen av en fjäril kan utlösa en orkan i Karibien samt Mer jämställd makt kan rädda klimatet (SDS 2018-08-17).Media påstår inte att civilisationens undergång sker under kommande mandatperiod, men kanske inom femtio till hundra år. Om man ser till en så kort tidsperiod i människans historia (som hundra år) är jorden statistiskt sett mer hotad av meteoritnedslag eller kärnvapenkrig än av gaser från förbränning av kolväten. Om dessa antagligen mer sannolika risker eller känslor ordas det inte.

Sommarväderknepet. För människor i nuet gäller alltså korta tidsperspektiv. Den som liksom jag levt länge i landet har varit med om såväl regniga som soliga sommarmånader. Förra året, 2017, var mycket blött. I år har det som alla vet varit extremt torrt. Växlingar är alltså helt normala. När det gäller klimathot är det viktiga att finna en tendens på längre sikt. Därför måste argument kring sommarens skogsbränder och grillningsförbud ses som politiskt taskspeleri. Medias fixering just nu beror på den kommande valrörelsen och en önskan att rädda Mp – och stoppa SD.

Statistikknepet. Man brukar säga att allt går att bevisa med statistiska argument. Kanske är det så. Men statistik är bara relevant avseende väl genomförda mätningar i förfluten tid. När det gäller mätningarnas betydelse för framtiden måste människan tillgripa sannolikhetskalkyler. I stil med: mätresultaten visar på en ökning av X under Y-perioden – ifall Z-argumentet (vissa data) talar för att ökningstendensen är i stigande gäller X även för framtiden. På så vis blir hållbarheten i Z-argumentet avgörande för hur allvarligt man ska se på X-utfallet i den statistiska mätningen. Alla inser att sannolikhetskalkyler är svåra att hantera, varom mer snart. I den politiska debatten nöjer man sig därför med att framhäva X. Risken för fake news avseende framtiden är alltså påtaglig ifall en sannolikhetskalkyl saknas.

Professorsknepet.Jag anser det viktigt att varna för medias missbruk av ord från forskare. Bästa exemplet rör pedagogikprofeter i skoldebatten. Svenska politiker har under 50 års tid lyssnat på vänsterpedagoger. Elevernas prestationer har under flera år sjunkit i vårt land, vilket tyder på dåliga råd från forskarna. Historien riskerar att upprepas i klimatdebatten där alarmistiska forskare nu radas upp som experter. Johan Rockström har i slutet av sommaren använt alla de knep som nyss nämnts för att backa upp Mp i valrörelsen (och motverka det klimatskeptiska SD-partiets rusning). I samma andemening skriver Sverker Sörlin på DN 2018-08-16 om brinnande skogar, förtvinande sädesfält och pruttande biffdjur. Det är enligt min mening troligt att riskerna som båda profeterna anför är riktiga på lång sikt. Men vilket tidsperspektiv är det som gäller? Professorsknepet bygger i grunden på att personer med status som forskare gör uttalanden i politiskt färgad riktning och använder sin roll som forskare för att dölja andra tänkbara och viktigare utvecklingsalternativ. Till saken hör också att Sverker Sörlin sannerligen inte är någon klimatforskare. Och Rockströms kompetens på ämnesområdet är inte särskilt bred (bakom sig har han inte tusentals sidor av egen publicerad klimatforskning, enligt https://www.su.se/profiles/jrock-1.184983).

Nu tror jag många läsare är rejält irriterade. Hos mig tycker dom sig se såväl klimatförnekelse som kunskapsförakt. I så fall har läsaren inte förstått mig rätt. Jag tror att forskarsamhällets majoritet har rätt då dom pekar på riskerna med förbränning av kolväten och kanske även med uppfödning av köttdjur. Och jag tror på att viktiga kunskaper kan sökas genom mödosam och väl nyanserad forskning. Det jag kritiserar är krisscenarier i närtid samt politiska utlåtanden av forskare med diskutabel kompetens rörande det samhällsproblem debatten gäller. Jag vill gärna se mer av öppnare och bättre forskning. Och mindre av dagsfärska debattknep i stil med dom jag nyss nämnt.

Vidare har klimatforskning en skärningspunkt med samhällsvetenskap. Mätningar av klimat kan upprepas och påståenden bekräftas/falsifieras. Utsagor om civilisationens framtid är däremot samhällsvetenskap. Här gäller det dels att hantera massiva och väl insamlade datamängder, dels att tolka dessa data på ett sakligt och politiskt oberoende vis. Jag är inte säker på att Rockström och Sörlins tolkningar är vetenskapligt väl underbyggda i och med att dom båda manar fram skräckbilder i närtid. Vad som kommer att hända inom exv två hundra år lyckas dom inte göra sannolikt vetenskapligt sett.

Nej, tacka vet jag Tage Danielssons glada sannolikhets-monolog rörande haveriet av kärnkraftverket i Harrisburg 1979. Relationen mellan orsak-verkan är svår att bevisa med vetenskapliga metoder. Och detta gäller i än högre grad tolkning av vissa mätdatas framtida relevans. En sannolikhetskalkyl innehåller alltid osäkerhetsmoment. Utan att vara expert på miljöfrågor tror jag att det är sannolikt att en mångårig förbränning av kolväten försämrar klimatet. Vidare är det möjligt att en minskad kreaturhållning och minskat köttätande är bra för såväl klimat som människans hälsa. Men det finns även andra hot mot människans existens. Jag har redan nämnt kosmiska och krigiska risker. Och i närtid finns en mycket större hot mot oss alla i effekterna av en växande politisk och religiös extremism. Därför kan även landets media och PK-ideologer lämna goda bidrag i kristider, genom att sluta predika och i stället verka för ett öppnare samtal.

Torsten Sandström

2018-08-24









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post80

Visste du att män kan föda barn?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, August 23, 2018 15:12:37

En familjelagstiftning som anpassats till olika sexuella minoriteter kan skrivas på olika vis. En färsk svensk statlig utredning har strikt kopplat loss individen från det biologiska könet,
(https://www.regeringen.se/4a4540/contentassets/d655bb3a85b4487196071727fd145ed7/nya-regler-om-faderskap-och-foraldraskap-sou-201868).

Då blir resultatet lagregler som är mycket svåra att förstå. Här följer ett exempel på föreslagen text till 1:10 Föräldrabalken:

”Om en man föder ett barn gäller 11–14 §§. Föder en kvinna ett barn gäller 11 a–11 e §§ för hennes make, om maken har ändrat könstillhörighet, och 13 och 14 §§ för en annanperson som uppfyller villkoren enligt 5 eller 8 §, om den personen har ändrat könstillhörighet.”

Är det någon som förstår vad lagtexten vill säga? Svaret tycks ligga i könsbyte och samkönade relationer. Den första meningen om en man som föder ett barn är för övrigt redan gällande rätt, tryggt nog, när det händer!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post79

Varför funkar inte vården?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, August 22, 2018 15:01:00


I valrörelsen ropas det ständigt efter mer resurser till vården. Ändå har Sverige fler läkare per medborgare än andra länder i Europa, men mycket färre patientbesök per läkare. Mycket talar därför för att det är något sjukt i administrationen av den svenska sjukvården. I en tidigare blogg har jag pekat ut semesterlagen som en helig ko, som står i vägen för en sund svensk sjukvård sommartid. Här följer en artikel från SvD 2018-08-17 av professor em Åke Andrén Sandberg vid Karolinska, en text som visar att det finns ytterligare ett antal mycket allvarligare tabun, som de svenska politikerna inte lyckats förpassa till skräphögen. Stort tack till författaren och SvD för sanningens ord…

”Två enkla förslag kan lösa stora problem i vården”

https://www.svd.se/tva-enkla-forslag-kan-losa-stora-problem-i-varden

Till Åke Andrén Sandbergs kloka ord kan fogas att det finns en hel rad lagbestämmelser som tynger läkarens och annan sjukvårdspersonals arbete. Det rör sig om föreskrifter om själva vårdarbetet, rapporteringsplikt, sekretess, journalskrivande mm. Varje år tillkommer rader av nya detaljbestämmelser via Socialstyrelsens stora regelfabrik. Vidare bör noteras att samarbetet mellan landstingen rörande exv journaler inte funkar (något som måste ses som en stor skandal i dessa it-tider). Även Vårdguiden 1177 haltar.

Man brukar avsluta en text i stil med min med att det krävs en översyn och utredning. Hundratals fackpampar, lagutredare och okunniga politiker har skapat rådande regel-elände. Vågar man hoppas att en ny generation av politiker kan plocka fram häcksaxen och röja i djungeln av regler? Prognosen är inte särskilt ljus. Lagstiftandet framstår nämligen som en beroendeframkallande drog…

Torsten Sandström

2018-08-22









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post78

När kravlösheten blir ett nationellt credo

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 17, 2018 11:59:40

En rubrik i SvD 2018-08-04 blixtbelyser ett svenskt dilemma. Texten lyder: Sydkoreas elever världsbäst – men eleverna stressar ihjäl sig. I artikeln presenteras statistiska uppgifter om sydkoreanska ungdomars olycka och till och med självmord. Läsaren förstår direkt hur Sydkoreas berömvärda framgång ska tolkas: Ja, dom är bra på utbildning, men vi svenskar tycker att barnen ska lämnas i fred från krav och ha det lugnt. Om man vill går det att omformulera rubriken så att den gäller svenska skolor: Svenska elever tillhör underskiktet i världen – men dom får göra som dom vill i skolan. Antagligen en lika sann eller osann beskrivning.

Den som levt länge i vårt land har möjlighet att se en utvecklingstendens avseende barnuppfostran och skolutbildning. Någon gång under 1960-talets uppkom det som kan kallas en hippie-kultur. Det rörde sig om ett extremt och egofixerat frihetstänk. Gör som du själv tycker! Lev livet! Bli lycklig! Svängig musik, meditation, droger och flummig vänsterpolitik ingick i ett grundbudskap om att förverkliga sig själv utan att tänka på rådande normer. De fladdrande tankarna blev gnistan till en präriebrand, inte bara i USA, utan även i Europa. Sveriges vänsterintellektuella tog snabbt till sig delar av det nya programmet, framför allt kärnan, den mellanmänskliga kravlösheten.

Det intressanta är att det statsbärande S-partiet också gjort kravlösheten till en dogm. Partiets huvudlinje avsåg i och för sig krav vad gäller betalning av skatter till stat och kommun. Men även om tvånget rörande skatter och avgifter i rekordklass inte drabbade alla måste det bäddas in. Ett bolster blev en lös rätt att få generösa bidrag från det offentliga. Ett annat blev budskapet om frihet i familjen, i uppfostran, i skolan, dvs hippie-mönster individer emellan. Med hjälp av skräckskildringar från flydda tider om inlåsta hemmafruar och agade barn målades en rosenskimrande bild av familjer där medlemmarna inte ställer krav på varandra, utan var och en glatt gör det han eller hon önskar. På samma vis bidrog Ingmar Bergmans film Hets till motbilden av det nya utbildningssystem i fristil som S-partiet önskade bygga. Lärare ska inte använda pekpinnen, inte ställa krav och inte sätta dåliga betyg. Basta!

Delar av det nya programmet framstår som förnuftigt och gott. Förtryck, orättvisor och ondska måste givetvis motverkas. Men som ofta händer med det moderna så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Detta har att göra med vänsterns fallenhet för dialektiska lösningar. Detta innebär att ett äldre samhällssystems motsats förvandlas till det nya idealet. Dialektiken leder ofelbart till feltänk. Kärlek och omtanke är något gott, men det är också rimliga krav och förnuftiga straffåtgärder. Resultatet har blivit en slapp gör-som-du-vill-kultur inom familj, barnuppfostran och skola. Eller med andra ord: uppslitande parrelationer, egoistiska barn och en slapp skola, utan tydliga krav och utan betyg. Det gamla auktoritära samhället saknar förvisso inte så många idag. Men tydliga normer och ibland strikta krav behövs i varje samhälle, som ska krönas med framgång.

Ett frihetsbudskap är enligt min mening en alltför enkel och skadlig målsättning för mellanmänskliga förhållanden. I orden omtanke och kärlek, som givetvis bör vara styrande, ligger innerst en balans mellan frihet och rimliga krav, något som alltid måste vara idealet i parrelationer. För barnuppfostran måste massor av kärlek balanseras med mängder av tydliga krav (och förnuftiga straff). Liknande mål bör gälla för skolan: genom tydliga krav och betyg ska kunskaper sökas i en miljö som präglas av fasthet, omtanke och vänlighet.

Läsaren ser att jag sysslar med balansgång. Och det är själva tanken vid bygget av det goda samhället. Omfattande krav är inte något skadligt. Förutsatt att dom leder till något gott, dvs att personer anstränger sig och försöker lära sig ett hänsynsfullt beteende eller nyttiga kunskaper. Vid balansgången gäller det alltså inte att finna motpolen till det onda, som vänstern sedan Hegels och Marx´ dagar strävat efter. Man måste i stället tänka öppet och sedan kompromissa, dvs hitta en form av syntes mellan polerna. Det gäller att behålla gamla positiva värden och samtidigt tillfoga en handfull nya ideal som prövats och visat sig nyttiga.

Jag har redan använt ordet ”straff” ett par gånger. En eller annan läsare känner säkert stor irritation. Reaktionen är typiskt svensk och sammanhänger med den utveckling jag kritiserar. Kanske blir det ofta enklare att tala om ”sanktioner”, ”påföljder” eller bara ”åtgärder”. Men straff är faktiskt rätta ordet och det ska inte innebära reaktioner som är fysiska, hårda eller oproportionerliga. Trots att juristerna talar om straffprocesser (eller kanske delvis på grund av detta stigma) har Sverige en skräck inför påföljder av alla slag. Häromdagen presenterade en ”forskare” (i barnuppfostran) sina åsikter om föräldrar som till ett annat rum utvisar barn som agerat fel. Personen ifråga påstod att sådana ”skamstraff” borde likställas med ”fysiskt våld”. Även en luttrad jurist häpnar. Alltså ännu ett exempel på åsiktsforskning i flower-power-stil.

Ett annat förfelat frihetsexempel är den nya gymnasielag, som avsåg att ge ett antal invandrare en andra chans efter att dom förlorat i domstol. Nu har lagen – som tillkom mot Lagrådets ovanligt tydliga protester – underkänts av två förvaltningsdomstolar. Resultatet blir att regeringen och c-partiets officiella snällhet får helt motsatt effekt. Den berörda gruppen av invandrare, som avsågs få en gräddfil, hamnar i stället i en oerhört prekär situation. Här kan man med rätta tala om skamstraff och påföljder utan proportion. Detta på grund av lagstiftarens klantighet. Eller rättare sagt på svenska politikers okunniga missbruk av lagstiftning. De lagregler som underkänts saknade nämligen den balans och pregnans som nyss nämnts. De var enbart ett utryck för den enögda och naiva frihetskultur som jag kritiserar i denna blogg. Alltså exempel på hur kärlek kan förvandlas till sin motsats – ifall eftertanke saknas.

Torsten Sandström

2018-08-17





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post77

Fråga & svar inför riksdagsvalet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, August 12, 2018 12:03:13



Fråga
: Hur ska dagliga varningar från Löfven, Wallström, Ygeman mfl om SD:s opålitlighet förklaras i den pågående valrörelsen?

Svar: Om M efter valet får en praktisk majoritet – med stöd ömsom från SD och ömsom från C, L – är socialdemokraterna (med sina c:a 20%) slut som maktparti för överskådlig framtid! Alltså ett förestående s-goodbye! Se min blogg från 2018-04-27 under fliken "Om PK".









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post76

Minoriteternas dominans.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 10, 2018 08:59:27


Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Det svenska problemet gäller just svårigheten att balansera mellan majoritetens och minoritetens roller. Och med demokratisk balans menar jag förstås att samhället först ska se till att majoritetsgruppens behov tillgodoses. Detta ska ske med hänsyn tagen till mindregruppens befogade intressen. Det är här Sverige har kommit snett. Politiker, lagstiftare och journalister ger ett hejdlöst stöd åt krav från särgruppernas många organisationer. Den som försöker uppmana till försiktighet utpekas som människohatare och förtryckare. Det svenska problemet är att en gradering och återhållsamhet inte tillåts vid ett samtal om en minoritetsgrupps ställning. Minoriteten tycks alltid ha rätt. Men hur skulle ett börsföretag kunna producera vinster om minoritetsägarna alltid bestämde. Hur skulle Sverige se ut om det styrdes av v-partiet? Funkar egentligen Sverige väl med den snedvridna synen på vad som är angeläget för samhällets huvudgrupp?

Jag menar att fokus på en mängd särintressen har medfört att viktiga huvudproblem i samhället kommit i skymundan. Så är det rörande skolan, universitetens roll, försvaret, bostadsbristen, LAS-stelhet, skattetryck, pensioner, köer i sjukvården med mera. Men alla problem skyms av fokuseringen på smågruppsfrågor. Ett exempel är att kostnaderna till stöd för olika handikappade har stegrats genom lagstiftning om LSS och assistansersättning. 1995 fick 46 000 personer insatser för 14,3 miljarder kronor. 2015 fick 80 000 personer stöd för 74 miljarder kr. Frida Svensson skriver i SvD 2017 om att fyra bidragsmiljarder utbetalats till 15 fuskbolag. Liberalerna förre ledare Bengt Westerberg hävdar ändå fortfarande att inget statligt kostnadstak bör finnas. Jag är inte motståndare till stödformerna som sådana. Men ett fritt samtal kräver att en typ av behov i samhället vägs mot andra angelägna mål. Och då blir en enögd inriktning och favorisering av minoriteternas intressen kontraproduktiv. Om inte storsamhället fungerar riskerar välfärden att raseras på sikt.

Liknande är utvecklingen avseende invandringen. Den totala kostnaden för flyktingar i Sverige fram till 2015 ligger på 40 miljarder per år, det vill säga 1 % av Sveriges BNP (ESO-rapport 2018:3, https://eso.expertgrupp.se/rapporter/tid-for-integration/). Inte heller här vill jag vara hård och tala om stopp mot invandring. Krig och fattigdom finns kring Europas gränser. Men en öppen diskussion för och mot måste nödvändigtvis till. Och tydliga mål måste sättas upp.

Slutligen kan man fråga sig varför Sverige hamnat i detta dilemma. Först bör noteras att samhällsetablissemanget vägrar att se saken som ett problem. Liksom före detta Röda korschefen Bengt Westerberg ser man inga motsättningar – minoriteternas krav får inte diskuteras. Detta är allvarligt. Jag ser en förklaring som i grunden sammanfaller med den nya PK-religionen. Mer konkret rör det sig om s-partiets omsvängning från ett arbetarparti till en rörelse med globala och gränslösa mål. Partiet ser den nya strategin som sin räddning efter att den förtryckte svenske arbetaren gått i graven och blivit en förhållandevis välbetald anställd. I stället gäller partiets kamp nu förtrycket i fattiga länder samt olika utsatta grupper i Sverige. Det finns alltså en politisk logik bakom fokuseringen på minoriteternas intressen – tanken är att s-partiet ska kunna leva vidare med ett väljarstöd som sjunkit till omkring 20 procent. Man vet – eller hoppas – nämligen att den egna nya politiken kommer att ges stöd av en grupp mindre partier (minoriteter!) till vänster och höger.

Som framgått är min åsikt att den enögda favoriseringen av minoriteternas intressen blivit en fara för det svenska välfärdssamhället. Därmed inte sagt att SD-partiets nationella slagord är lösningen. Men en samverkan mellan M- och SD-partierna kan kanske rädda nationen från nuvarande politiska kurs, som inte förmår tackla Sveriges verkliga huvudproblem, utan snarare alltmer leder nationen ut på särintressenas gungfly. Men i så fall måste en frisinnad diskussion ta fart. Och minoriteterna ska inte ensamma tillåtas bestämma agendan.

Torsten Sandström
2018-08-10

Publicerad i samverkan med Det goda samhället:
http://www.detgodasamhallet.com





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post75

Dagens rubrik och bild!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, August 09, 2018 12:06:52
Saxat ur Sydsvenskan 2018-08-09:

"Dalbybor och nyanlända integreras tillsammans"

Bilden visar tydliga prov på hur svensk integration går till!



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post74

Det finns många heliga kor i Sverige

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 03, 2018 11:39:09

För den som liksom jag är intresserad av politisk korrekthet är vårt land underbart. Något kvickhuvud har döpt om det till Absurdistan. Andra menar att det är en iscensättning av Frans Kafkas tankevärld. Hursomhelst så rymmer den svenska välfärden massor av exempel på bisarra lösningar. Det är som den politiskas ledningen inte vågar tala klarspråk, utan alltid vill krama en eller annan orörbar kossa. Det tabubelagda bara finns där omkring oss utan att folk i allmänhet tycker att det är konstigt.

Varje år i sommartider uppkommer samma diskussion om att det saknas sjukvårdspersonal. Läkare och sköterskor är nämligen på semester. Fackföreningarna tar upp trallen om att mer personal måste anställas så att vakanserna kan fyllas. Ingen vågar säga något om att vissa jobb inom den offentliga sektorn inte passar för fyra veckors sammanhängande semester, som vår heliga semesterlag föreskriver. Jag ifrågasätter inte en total semestertid på fem veckor. Men måste alltid fyra veckor förläggas på raken? Varför inte 2 x 2 veckor? Varför inte ge sjukvårdsanställda längre semester men spridd så? Är det inte bättre att ge ut rejäl penningkompensation till folk i yrken som är nödvändiga för att rädda liv? Läsaren tänker kanske att detta är enkelt att säga av en som är pensionär och levt sitt liv med behagliga arbetstider på ett universitet. Visst är det så. Men olika sysslor måste regleras på skilda vis och inte med svenska betonglösningar. Det krävs nytänkande i välfärden! Utomlands gäller för övrigt ofta mycket kortare semester.

Semesterproblemet återkommer i sommarens alla skogsbränder. Att kalla in personal för släckning blir självklart marigt med hänsyn till regeln om fyra veckors sammanhängande semester. Okej, många känner samhällsansvar och ställer frivilligt upp. Men denna tanke är främmande i vårt land där arbetsgivaren ses som en fiende. På frågan om försvaret ska hjälpa till står åter den heliga kon i vägen. Den lilla armé och det lilla flygvapen som finns kvar är på semester, precis som om dom jobbat länge vid fronten och måste få permis för att vila upp sig. Någon minns kanske att ryska jaktplan får några år sedan kränkte den svenska gränsen kring Gotland och avvisades av danskt jaktflyg. Det svenska flygvapnet hade nämligen påskledigt!

A propos skogsbränderna så har ett par av försvarets flygplan stått på marken pga av semester. På fråga till Överbefälhavaren blir svaret att bränder inte enligt lag är försvarets uppgift. Försvarsministern instämmer och säger på dalmål att försvaret ska skydda vårt territorium. Jag förstår inte hur det är förenligt med att svenska soldater stationeras i Afganistan och Mali? Märk i sammanhanget att Sjöfartsverkets nya helikoptrar inte är utrustade med manicker för att lyfta vatten. Eldbekämpning ingår nämligen inte i uppdraget.

Jag vill inte påstå att myndighetssverige slirar pga semesterlagen. Ledigheten är bara ett problem. Ett mycket större problem är att svenska myndigheter inte funkar. Så fort en tsunami bryter fram över Thailands kust (när statsministern är julledig och han och Jan Danielsson försöker simulera att dom varit på hugget) så tillskapas en större svensk beredskapsmyndighet än tidigare. Den heter Myndigheten för samhällsberedskap, MSB. Ledare är numera den nyss avsatte riskpolischefen, förlåt rikspolischefen Eliasson, se föregående blogg. (Han liksom Lars Danielsson, nu EU-diplomat, har för övrigt partiböcker med s-märke.) Alla minns den stora skogsbranden 2014. Då saknades svenskt brandflyg och helikoptrar för släckning. Nu fyra år senare brinner skogarna igen och vad har MSB gjort sedan sist? Jag kan förstå att MSB inte ska hålla brandpersonal i tjänst. Men i ordet ”beredskap” ligger just strategisk planering och samverkan med andra myndigheter. Hur har man under fyra års tid lyckats missa ett samspel med försvaret och Sjöfartsverket rörande luftburna brandinsatser? I stället tvingas MSB akut ringa runt i Europa för att söka hjälp. Och här funkar andra nationer bättre uppenbarligen.

I min förra blogg kritiserade jag politiseringen av svenska myndigheter. Inkompetenta politruker i ledningen för svenska förvaltningsmyndigheter med storstilade namn är en orsak till det kafkaliknande tillståndet i vårt land. En orsak är att politiker inte dödar heliga kossor, dom matar kreaturen och skyddar dom från att köras till slakteriet. Semesterlagen är tabu. Och generaldirektörer med partibok tenderar att inte sätta press på sina anställda. Det egna partiet måste nämligen skyddas från att förlora nästa val. Och därför anställs underchefer som snabbt kan rycka ut för att försöka bekämpa en flammande kritik av den egna myndigheten. Utan tvekan har MSB insett att man gjort bort sig rörande planeringen rörande brandflyget. Därför ger nu höga chefer inom myndigheten dygnet om rapporter och varningar till svenska folket. Först efter fyra år vill man ge prov på beredskap. Man har inte ens förstått vad ordet betyder i verkligheten. Men för det politiska etablissemanget betyder verkligheten mindre än illusionen om trygghet och säkerhet. Också här kommer heliga kor in i bilden. Ord och sköna syften skapar bländverk.

Torsten Sandström

2018-08-03













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post73

Invasiva arter och miljökramare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 28, 2018 09:59:01

Jag har i tidigare bloggar talat för vikten av ett värnande av miljön. En storskalig förbränning av kol, olja och gas skapar svåra problem för jordens klimat. Dessutom medför sinande källor en risk för framtida brist på nödvändig energi och alltså faror för planetens folk, deras försörjning och nationernas välfärd. Det finns därför starka skäl för en livlig debatt om olika miljö- och energifrågor. Men diskussionen ska vara öppen, dvs saklig och beredd till praktiska lösningar. Så är det inte i vårt land där klimat och miljö upphöjts till trossatser. I Sörgårdens Sverige finns många heliga kor. Då blir riskerna för snedtramp stora.

Jag har tidigare skrivit om det ”öppna landskapet” som ett slagord som leder fel. Om Amazonas djungler inte ska huggas ned utan ska bevaras för klimatets skull måste en stegvis återbeskogning av oanvänd mark i vårt land vara en korrekt lösning. Bidrag från stat eller EU ska alltså inte ges för att hålla mark öppen, utan tvärtom för storskalig trädplantering.

Lika intressant är miljökramarnas jakt på ”invasiva arter”. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

”En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystem som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.”

Definitionen är högintressant. Läsaren inser nämligen att människan, homo sapiens, själv riskerar att omfattas. Vi har från vårt ursprung i östafrika under några hundra tusen år tagit hela jordklotet i besittning. Den mänskliga rasen som sådan har dessutom skapat de miljöproblem som aktualiseras i samhällsdebattens (homo sapiens har också skapat massor av välfärd för många, men inte alla). Den skrämmande flykt som vi idag ser från krig och fattigdom är på sätt och vis en del i människans långa kamp för sin existens.

Nu tänker jag inte skriva om invandring. Det är begreppet invasiv art som är problematiskt. Poängen verkar vara ett djur eller en växt som inte av sig själv ”introducerats” till en främmande miljö. Men är det egentligen så stor skillnad om en art kommit till vårt land via lastbil eller fartygsskrov jämfört med om den via luftfykt, promenad eller simtur tagit sig hit? Och i miljontals år har nya arter stigit fram via biologisk anpassning och kamp för överlevnad. Många tidigare arter har gått under. Den mest livskraftiga artens kamp för att överleva verkar svår att stoppa, förutsatt att inte någon kosmisk, bakteriologisk eller annan katastrof inträffar, som medför dess undergång och bereder vägen för andra arter att växa i utbredning. Inte ens människan som art kan räkna med en evig existens.

Därför undrar jag varför stora ekonomiska resurser ska brukas på projekt i stil med att i Bohuslän utrota humrar från USA eller att i en sjö utanför Gränna döda importerade abborrar. Och omvänt, varför ska miljontals kronor satsas på bevarandet av en sällsynt grodart i malmöregionen? Vidare kan man fråga sig vilken plats vargar och björnar har i en miljö som sedan urminnes tider invaderats av homo sapiens, som i sin tur valt att bruka våld på – dvs domesticera – höns, getter, får, hundar, katter, nötboskap och hästar. Kan inte lösningar i stil med nationalparker räcka, i stil med Skansen och Kolmårdens zoo?

Visst förstår jag att arternas mångfald är något gott i sig. Men historien har sett miljontals exempel på att en art konkurrerar ut en annan. Det är naturligt att nya arter stiger fram och breder ut sig. Det sker för övrigt också i nationalparker som skapats för bevarande av önskvärd artrikedom och äldre naturmiljöer?

Jag anser därför att nutidens miljökramare hänger sig åt en romantisk mångfaldsjakt! Man tycks vilja bygga om Sverige till ett biologisk museum som visar 1700 och 1800-talets historiska miljö. Utan att tänka på kostnaderna jobbar tusentals offentligt anställda mot tveksamma mål. Miljarder av skattepengar försvinner till liten eller ingen nytta. Det rör sig om offer på miljöreligionens nya altare.

Värnandet av artrikedom och historiska odlingskulturer, dvs museala miljöer, tar sig uttryck som ibland blir motbjudande och får mig att undra om gränsen för djurplågeri överskrids. Exv då länsstyrelsen i dagarna tömmer en sjö vid Gränna och lämnar tusentals ”invasiva” aborrar att sprattlande kämpa för livet i gyttjan. Då fienden invaderar är alla medel tillåtna för att nedkämpa den!

Tragikomiska följder inträffar då invasiva arter kolliderar med varandra. Jag tänker nu på samerna i Norrlands inland som ständig befinner sig i konflikt med den storsvenska grenen av samma människoart. Här blir det svårt att välja sida. Men i dagens Sverige är mångfaldens tryck så stark att naturfolkets minoritet hyllas som vore det en berättelse av Sven Hedin från Tibet eller av Sten Bergman från Nya Guinea. I teve häromkvällen beskrevs med idylliska ord och bilder renskiljningen inom en sameby. En skrattande sameledare visade sig flink med kniven mot ungdjurens öron. Och ett samebarn förklarade troskyldigt att renskötsel var hans väg till framtiden (alltså glorifieras två mankön i feminismens annars förlovade land). I bild visades flera gånger hur skräckslagna renar fick sina öron stympade. Blodet sprutade närapå rakt in i teverutan. Filmsekvenserna belyser PK-samhällets sätt att fungera. Ifall politiskt korrekta illgärningar sker tycks inte vanliga normer om djurplågeri gälla!

Så går det när sunt förnuft förbyts till renläriga trossatser av invasiva miljökämpar. Kritiskt tänkande försvinner tillsammans med miljarder av skattepengar. Okej att några frälsta känner stor lycka. Men som vän av ett sansat och öppet samtal är jag bedrövad.

Torsten Sandström

2018-07-28





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post72

Varför funkar inte den svenska polisen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 21, 2018 12:17:03


Det folkliga missnöjet med polisen är stort. Den främsta bakgrunden är antagligen polisens ovilja att hantera den sk vardagsbrottsligheten. Det är inte fråga om oförmåga, utan en nedprioritering av inbrott, stölder od. En annan viktig anledning till folkets missnöje är en tilltagande våldsbrottslighet i storstäderna, dvs dödsskjutningar, gruppvåldtäkter och sextrakasserier liknande. Ytterligare en faktor är att många anser att polisen och andra myndigheter medvetet döljer invandringens betydelse för brottsligheten. En minoritet av alla invandrare står för en majoritet av dödskjutningarna och våldtäkterna. Att folk i allmänhet anser sig vara bättre informerad (om invandringens verkningar) än ordningsmakten är något som riskerar få upplösande verkan för sammanhållningen i samhället. Förtroendet för polisen minskar. Varför har det blivit så här?

Ett överordnat problem är att den politiska makten har underminerat den rättsliga kompetensen.För omkring 50 år sedan styrdes de centrala myndigheterna av det man kallade ämbetsmän. Dessa var universitetsutbildade – ofta jurister – med stor förtrogenhet om hur en organisation var avsedd att styras enligt grundlagar och andra författningar. Personerna utsågs i allmänhet efter sin kompetens för regelstyrt beslutsfattande, inte efter partipolitisk färg eller lyhördhet för vad politikerna önskade. Cheferna tenderade att bli självständiga.

En del i styrningen var det sk ämbetsansvaret. Det fanns ett påföljdssystem, som visserligen ganska sällan sattes i spel, men ändå utgjorde ett reellt hot mot chefer som inte gjorde det dom skulle.

Styrning med lagen som främsta verktyg har alltså nu ersatts av en politisk målstyrning. Det kan tyckas vettigt att tydliga syften finns. Men om de sköna målen mångfaldigas – och politiska röster hörs från alla håll – blir det automatiskt svårt att leda en verksamhet. Den ena prioriteringen följer på den andra. Och en stor del av polisverksamheten riskerar att gå i stå, om saken uttrycks enkelt. En styrning med lagen som bas begränsar utrymmet för olika politiska påtryckningar. Den tränger tillbaka korporationernas intresse av att lägga sig i polisens jobb. Och juridiken hyllar en självständig och oberoende maktutövning. Med tydligt ansvar som konsekvens.

Numera är den svenska ”ämbetsmannen” död och begraven. Jag tänker inte bara på den maskulina termen, utan på en stor del av det styrningsideal som förr fanns. Nu väljs höga myndighetschefer efter partibok. Rikspolischefen Dan Eliason stoltserar i medierna med att ”han aldrig sökt ett jobb” (”han började i gruvan” och slutade på MSB). Hans huvudsakliga merit sedan åratal tillbaka är alltså en tillhörighet till s-partiet. De svenska politikerna har alltså medvetet valt bort regelstyrning av myndigheter och utnämnt chefer och ledamöter i styrelser från politikens och fackföreningarnas värld.

Hanteringen av mordet på Olof Palme blixtbelyser effekterna av ämbetssveriges död. En rad personer med en politisk bas, såsom exv Hans Holmér och Ebbe Carlsson, misslyckades som alla vet med att genomföra en seriös utredning av dådet (i bakgrunden tryckte Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon på). Rykten fanns om att en grupp av poliser med högervärderingar kunde vara inblandade i mordet. Bara själva misstanken om att personer inom polisens egna led kunde stå bakom dådet innebar att maximal politisk energi lades ned på att utreda alternativa spår, dvs sådana som pekade mot alkoholister, kurder, iranier, sydafrikaner och andra politiska korrekta grupper av påstått kriminella.

Sedan länge har alltså kompetenta, självständiga och regelkunniga myndighetschefer valts bort. I stället har partiboksfolket flödat in i det som förut hette ämbetsverken. I nutid har höga chefer i allmänhet partibakgrund. Och styrelsens bakom chefen är fullastad med politiker, fackföreningsbossar och näringslivsmänniskor med ”rätt” åsikt. Därför har också ansvaret för styrningen numera rustats ned. Ytterst sällan utmäts påföljd. Nej, nu ser man ständigt över ”sina rutiner”, som det mekaniskt heter. Och i värsta fall hamnar den höga chefen med full lön på den sk Elefantkyrkogården på regeringskansliet. Bakom skämtet framtonar en dyster bild av praktiken i toppbyråkraternas förlovade land.

Politiseringen av polisen har flera nyanser än en försvagning av kompetensen att hantera svensk lagstiftning. Förr jagade polisen huvudsakligen bovar. Okej, man jobbade även med trafik, pass, vapenlicenser od. Men nu har polisen blivit hela socialsveriges hjälparbetare. Genom ny lagstiftning och inträdet i EU har antalet arbetsuppgifter mångfaldigats. Hanteringen av missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsekunder och utvisade kräver mycket polistid, liksom evenemang av skilda slag. Många nya uppgifter har fått en särskild politisk prioritering. Flera av de gamla, såsom vardagsbrottsligheten, har följaktligen hamnat i bakgrunden.

En annan politisk nyans i dagens svenska polisverksamhet är oviljan att tala klarspråk om de brottslingar som man spanar efter respektive lagför. Alla vet att brottsligheten är hög (liksom frekvensen av fängelsevistelser) inom kretsar av invandrare, jämfört med grupper med svenskfödda föräldrar. Dom misskötsamma är som nämnts en minoritet inom kollektivet invandrare. Detta begriper alla förnuftiga människor. Men ändå är det absolut förbjudet för poliser på alla nivåer att tala om en brottslings härkomst. Trots att dom flesta som lyssnar på en polis i en intervju via kända ledtrådar anar den misstänktes bakgrund, sopas en viktig delförklaring till brottsbilden konsekvent under mattan. Orsaken sägs vara att man inte vill sprida fördomar om invandrare. Men den dystra verkligheten är just en överrepresentation. I stället talar poliser och kriminologer om gängbrottslighet, våldskulturer, kriminella miljöer, särskilt utsatta områden och liknande begrepp där den bistra sanningen medvetet utelämnas. Kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki väljer konsekvent att tala om personer från miljöer med sociala problem. Så blir det när politik och moral får styra och hårda fakta väljs bort. Det är ödets ironi att en genomsnittlig svensk arbetare formulerar sig tydligare i frågan än en professor i kriminologi.

Vad måste ske inom den svenska polisen? Ja, inte är det enbart ett problem med resurser! Det krävs en ny svensk myndighetskultur. Det måste skapas flera armlängders avstånd mellan den politiska makten (inklusive fackföreningar och andra korporationer) och de myndigheter som ska verkställa gällande regler. Cheferna måste väljas efter ”förtjänst och skicklighet” och inte efter politisk hänsyn. Kompetenta ledare ska ges större frihet att självständigt driva polisens verksamhet. Vidare måste ansvar i praktiken innebära sparken eller annan kännbar påföljd (alltså inte något i stil med elefantbegravning). För att locka dom bäst meriterade måste högre löner till. Mer civilanställda poliser är en väg att gå för att locka experter till polisen och låta personer med polisutbildning sköta den fysiska jakten på brottslingar. I en ny mer effektiv administrativ kultur ligger även saklighet och transparens i språket. Ut med det politiska språk som förskönar. In med hårda fakta som är relevanta för att förklara brottets värld. Det öppna samtalet måste alltid stå i fokus.

Torsten Sandström

2018-07-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post71

Privatiseringens förtjänster och gränser

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 14, 2018 10:59:48
Stora organisationer har uppenbara problem att effektivt organisera sin verksamhet. Svårigheterna syns i verkligheten främst inom den offentliga sektorn. Det finns flera skäl till detta. Ett är att det privata i allmänhet har en mer kravställande ledningsstruktur. Cheferna är tydliga och tar tag i medarbetare som inte gör det dom ska. Inom det offentliga är beredskapen att ställa krav och utkräva ansvar mycket mindre. Orsaken ligger ofta inbyggd i organisationen, på så vis att chefer i toppen inte vågar vara tydliga och att detta beror på en atmosfär av frihet och facklig medverkan. Tuffa chefer efterfrågas alltså inte inom offentlig sektor. Och alla som jobbat där har hört orden ”det finns ju pengar”, dvs att det allmännas kassa kan fyllas på genom politiska beslut, varför det bara är att slösa. Det är här vinstkravet inom det privata kommer in i bilden. Målet är inte regelbundna tillskott av pengar, utan tvärtom att organisationen ska skapa ett överskott. Tydliga krav och rättvist ansvar blir därför en naturlig följd för ett företag jämfört med en myndighet. Vinstmålet för organisationen kopplas vidare till tanken att framgångsrika medarbetare ska belönas och att nöjd personal ökar företagets avkastning. Personalen inom privatsektor blir alltså mer målinriktad. Allt detta är väl känt och naturligt. Sovjetstatens planerade ekonomi funkade urdåligt såväl centralt som lokalt. Och den som betraktat personalens attityder på en vanlig svensk offentlig vårdinrättning ser ofta (inte alltid!) en skillnad i arbetstakt, tillmötesgående, samarbete mm. Alltså en skillnad i resultat för den som sitter i väntrummet och snabbast vill gå därifrån botad.

Kloka politiker vet också att komplexa uppgifter inte lämpar sig för drift i offentlig regi. Om den svenska produktionen av läkemedel förstatligats hade självfallet effektiviteten hamnat på sovjetnivå. Tänk bara på drivkraften att utveckla och testa nya preparat! Planerna hade förstås sett storstilade ut, men incitamenten på olika nivåer att förverkliga svåra mål saknas i en organisation som inte kan belöna medarbetare och företagsägare bakom strävandena.

Men inte alla komplexa uppgifter inom stat eller kommun passar för drift via företag med vinstsyfte. Förklaringen är mångfacetterad. I flera fall är behovet av offentlig styrning ett värde i sig. Typfallet är nog den dömande makten i ett samhälle. Rättssäkerheten och tilltron till rättvisan förutsätter att domarna är statsanställda – uppgifterna som sådana hade annars kunnat utföras av privata företag, något som delvis sker idag via skiljeförfarande od. Universitet kan däremot bedrivas i privat regi, vilket exv många framgångsrika undervisnings- och forskningsorganisationer i USA bevisar. Men här riskerar det privata att hamna i konflikt med angelägna samhällsintressen rörande ungdomars rättvisa tillgång till högre studier. I Sverige har man därför hybridlösningar för privata högskolor i stil med det som gäller för Handelshögskolan och högskolan i Jönköping. Annars gäller som bekant att högre utbildning drivs helt i statlig regi. Effektiviteten i dessa organisationer tål att diskuteras. Åtskilliga hundratals miljoner slösas årligen bort. Ofta sker det på överflödig administration samt olika politiskt korrekta uppgifter som tilldelats svenska universitet och högskolor (och som inte sammanhänger med verklig kunskapsproduktion).

En svår fråga är om vanlig skolverksamhet lämpar sig för privata företag. Jag är som framgått allmänt positiv till att vinstsyften förmår trimma annars tungrodda organisationer. Vinstutdelning är självfallet inget fel om verksamheten håller hög kvalitet och lärarna är nöjda jämfört med dyrare offentliga lösningar. Ifall en privat skola är bättre och billigare än en kommunal spelar väl vinstutdelning ingen roll! Kritik av vinster i välfärden (och påståenden om girighet) framstår därför som demagogi. Men utbildning är en svår verksamhet att privatisera. Risken är att elitskolor växer fram och att eleverna hålls nöjda med höga betyg, dvs falska intyg på kunskaper. Jag är rädd för att svensk utbildning – privat men även offentlig – brottas med båda dessa problem.

Den traditionellt svenska medicinen mot elitskolor är förbud, kvotering eller att kommunerna tar hand om intagningen. Den senare varianten, som vid behov baseras på betyg från tidigare stadium anser jag är att föredra. Det övergripande problemet är ändå den betygsinflation som riskerar bli ett belöningsinstrument för elever i framför allt privata skolor, där höga betyg ökar elevtillströmningen och i allmänhet skolföretagets vinst. Därför måste en effektiv och kravställande central plan- och kontrollmyndighet etableras. Enkla läroplaner utan pedagogiskt flum måste till (se tidigare bloggar). Betyg ska ges från första klass. Och framför allt måste eleverna utsättas för upprepade centrala prov varje termin. Provsvaren ska anonymiseras och därefter rättas av lärare från annan skola än den eleven går i. Och provresultaten måste direkt synas i betyget, med undantag enbart för ”synnerliga skäl” (vilka måste preciseras av betygssättande lärare). Idag finns ett embryo till allt detta. Men en snäll- och slapphetsideologi har under decennier genomsyrat skolsverige. Hittills har man inte ens klarat av att hålla (glesa) centrala prov hemliga!

Ansvaret för kravlösheten delas mellan svenska regeringar av alla kulörer. Men om en huvudsaklig bov ska pekas ut så är det partierna s, mp och v. Inget av dessa partier tror på värdet av faktakunskaper. Dom har nämligen ett demoraliserande och starkt kritiskt förhållningsätt till traditionell inlärning genom lärarledda övningar, prov och betyg. Den stora frågan för den svenska skolan är alltså inte om vinstutdelning sker från några företag. Betygsinflation går som framgått att komma åt. Mycket svårare verkar det vara att skaka om naiva politiker och myndighetschefer. Merparten av dessa verkar leva i drömmarnas land. Och ifall dom ser problemen förmår dom inte, efter decennier i det pedagogiska träsket, att styra upp skolan. Detta är sannerligen en skandal av stora mått! Något som överträffar olika rättsskandaler, som annars ofta lyfts fram i media. Sverige behöver verkligen en utbildningsrevolution!

Torsten Sandström

2018-07-14

Detta budskap kommer från det parti som kommunaliserat svenska skolan. På bilden syns en person som under 20 års tid på olika poster styrt den svenska utbildningspolitiken. Nu påstår hon att vinstjakten är ett problem. En perfekt illustration på att faktakunskaper behövs (inom och utom skolan) - inte vrängning av åsikter.



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post70

Att skapa en superstar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 16:50:32

Inför Beyoncés framträdande i Stockholm häromdagen frågade en SR-journalist vad det är som gör en artist så stor. Frågan tycks evig. Inte ens dom som noga försökt följa kulturens utveckling kan ge något bra svar. Många hamnar i allmänhet fel, varom mera snart. I denna blogg ska jag fundera över problemet. En svårighet är att ämnet ”kultur” kan röra alla mänskliga aktiviteter, från exv fotboll eller matlagning till lyrik, opera eller popmusik. I bloggen väljer jag främst att spåna kring bildkonstnärernas ställning. Men som vi ska se finns numera ganska stora likheter mellan olika kulturaktörers vägar till framgång.

Låt oss börja med fyra världsberömda bildkonstnärer, Michelangelo, Picasso, Warhol och Fontana (berömd för sina långa snitt i stora enfärgade dukar). Dom har alla har under slutet av sin livstid sålt konstverk till mycket bra priser och några av deras verk säljs idag för gigantiska belopp. Michelangelos och Picassos målningar omsätts som alla vet till astronomiska summor. Exv har nyligen Warhols gulfärgade fotomontage av da Vincis Nattvarden betingat 58 miljoner kronor och Fontanas tre böjda snitt i en gulfärgad linneduk 16 miljoner. Priserna blixtbelyser frågan om vad det är som gör artisten så stor.

Jag tror många läsare i individualismens epok gärna svarar: den konstnärliga förmågan. Men i så fall tror jag nästan alla samtidigt medger att det nog inte krävs någon större teknisk skicklighet att överföra ett svart foto till en gul duk respektive göra tre knivsnitt i den. Okej, att det krävs någon form av originalitet, dvs att komma på idén att på detta sätt hantera en gul bakgrund. Men det är närapå möjligt för en chimpans att med tillgång till foto respektive kniv åstadkomma liknande resultat av en ren slump. Någon större mängd träning behövs i vart fall inte, jämfört med en fotbollsspelare av toppklass, en mästerkock eller en operasångerska. Och här sticker Michelangelo och Picasso ut – två personer som ägnat år av studier i att visualisera scenerier och gestalta dom i komplicerade bilder, i färg och form. Även om auktionspriserna för deras verk är skyhöga får köparen påtaglig valuta i form av verkets inlevelsenivå, berättelse och tekniska höjd.

Det måste alltså vara något annat än själva förmågan som bestämmer en konstnärs framgång mätt i det pris som en köpare idag vill betala. På Michelangelos tid (1500-talet) betraktades konstnärer som hantverkare (det tillhörde också ett eget skrå). Dom främsta mästarna hade flera medhjälpare och betalades mycket bra. Men marknaden var outvecklad. Enbart furstar av olika slag sysselsatte målare och skulptörer. Motiven rörde religion, furstens familj eller krigsscener. Kretsen potentiella köpare blev med andra ord snäv. Situationen var liknande under Picassos ungdom i början av 1900-talet. Visst fanns det då i ett fåtal storstäder rika bankirer och storföretagare som köpte konst. Men deras smak var konservativ. Under begränsad konkurrens förvärvades därför främst traditionella motiv av hög teknisk klass.

Men Picasso levde i en brytningstid. Han såg hur en marknad för konst tog gestalt. Ett ben av marknaden fanns hos pressens konstkritiker, ett annat hos ett framväxande antal ägare av konstgallerier för omsättning av artisternas alster. Och det tredje benet var en alltmer konstintresserad och välsituerad överklass som önskade pryda sina hem. Även om det tog sin tid mötte alltså skickliga impressionister, expressionister, fauvister, kubister och allt vad de heter en helt ny marknad. Konstnärens fria yrke etablerades, något som även syntes i ett i grunden nytt val av motiv (religiösa och militära scener tappade mark). Konstnären valde själv sin bild.

Jag tror läsaren anar vad som omkring hundra år senare förklarar framgången hos Warhol och Fontana. Det gäller marknadens totala dominans, något som innebär att konstpriset frikopplas från bruksvärdet (för köparen). Nya storaktörer ger efterfrågan en hävstångseffekt av formidabel styrka. Fortfarande måste kritiker finnas till, men dom behöver inte känna till villkoren för konstnärligt skapande. Däremot måste dom fullt ut samverka med marknaden. Och där har gallerierna vuxit i antal och privata samt offentliga institutioner tagit plats. Flera av dessa aktörer saknar egen erfarenhet av konstnärens fria yrke och vilka bilder som är svåra att skapa. Men det gör inget. Dom har nämligen stenhård pejl på marknaden för finansiering av konst, dvs auktionshus, banker och förmögna spekulanter. Och det är denna del av konstmarknaden som driver försäljningen, ungefär som mäklare och börser översätter företags balansräkningar till pengar. Skillnaden är dock att i konstens värld saknas riktvärden, via fast och lös egendom, som kan utläsas i balansräkningar. På dagens konstmarknad blåses värden upp efter signaler från aktörer som inte vet så fasligt mycket om vad som är konstens innehåll. Men dom finns i ett finansiellt nätverk. Där har bildens innehåll förlorat i betydelse. Kvar står penningpungen eller bildens kommersiella värde. Fundamentet är börserna för prissättning av konstverk (dvs auktionshusen) samt hoppet om att priserna på föremålen ska bestå och öka. Picasso har upplevt inledningen till den denna nya era. Mot slutet av sitt liv producerade han på löpande band för marknaden (med synbart lägre kvalitetsresultat).

Den senaste utvecklingsfasen i kulturens historia är alltså mediesamhället med dess väldiga hävstångskrafter. Allt som kan locka tittare till teve, nätbolag eller IT-sajter får en hög prislapp. Ju fler tittare/köpare desto mer är mediebolagen villiga att betala för medverkande artister, fotbollsmatcher, såpoperor och andra evenemang. Annonsörer för varor av alla de slag flockas nämligen kring lättsmälta arrangemang med många kändisar och många tittare. Här möter vi en jippoartad medial cirkus där vad som helst kan få ett hiskeligt högt pris. Än är det sport, än är det en känd person som tävlar eller intervjuas (för att bli fortsatt ihågkommen och kunna dra in ännu mer pengar). Även det mest triviala innehåll kan säljas, som småsnack inom familjerna Wahlgren och Parnevik eller mellan Hollywoodfruar. Vad industri- eller tjänsteföretagen säljer och det som konsumenterna gillar styr valet av program och ytterst priset. Alltså kan en fotbollsspelare i världsklass som Zlatan tjäna miljontals kronor i veckan. Och Beyoncé dra fullt hus till Friends Arena i Solna. Men liksom för nutida konst är antagligen inte artistens förmåga den huvudsakliga drivkraften, utan det pris som marknaden sätter för ökad försäljning av varor eller tjänster (exv öl eller vadslagning).

Torsten Sandström

2018-07-06







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post69

En svensk seger för idén om Rule of Law!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 12:30:06

Distinktionen mellan olika typer av rättslig styrning, Rule of Law respektive Rule by Law, kan vara svår att förstå. Men den belyses av ett avgörande idag av Migrationsdomstolen i Malmö. Domstolen beslutar nämligen att inte tillämpa den nya omstridda lagen om ensamkommandes rätt till uppehållstillstånd för studier. Domstolen anser – liksom de höga juristerna i Lagrådet – att lagen har en alltför bristfällig utformning. Domstolen väljer alltså bort Rule by Law. Västerlandets ideal om Rule of Law ger nämligen en domstol sådan rätt. En domstol är inte en legoknekt som måste göra det fältherren bestämmer oavsett innehållet i en order. Man säger att n domstol kan vägra om man anser att det juridiska underlaget är alltför ihåligt.

Heder år de modiga domarna i Malmö, som vägrar tillämpa en regelvidrig låtsas-lagstiftning. Och några månader inför valet står regeringspartierna och c-partiet nu med skammen för de regler man, trots avstyrkande från Lagrådet, röstat igenom i Riksdagen. Dom förespråkar lagstiftningens allmakt. Man vill inte veta av någon maktdelning med domstolarna. Men idag har dom fått tji!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post68

Irrationellt svenskt mål för u-landsbistånd

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, June 30, 2018 12:05:54


Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.

Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 % av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring 5 % av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.

Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest. Dvs offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.

Målet på en procent skapar ett grundproblem, nämligen att SIDA måste göra sig av med gigantiska belopp varje år. Det säger sig själv att viktiga beslut, för att platsa inom kalenderåret, måste fattas under tidspress och att en allvarligt stor byråkrati därför måste byggas upp i Sverige och utomlands (administrationen kostar enligt SIDA själv 1,2 miljarder per år). Vi hör därför varje år talas om stora och små biståndsskandaler, som illustrerar hur pengar alltför lättvindigt destinerats till mindre genomtänkta projekt och att svenska skattepengar alltså slösats bort. Nu tror jag inte risker kan undvikas i den verksamhet vi talar om. Men det kvantitativa biståndsmålet gör med nödvändighet att förlusterna stegras.

Ett mål mätt i procent bidrar till kreativ bokföring hos SIDA. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen och framstår som en hjälp åt myndigheten att klara av sitt interna kvantitetsmål. Många lycksökare ser med förtjusning på SIDA:s stinna penningpung och vill gärna bidra till att sätta sprätt på pengarna i säcken. Regeringen har själv trixat så att SIDA:s pengar (14 miljoner kronor) ombokats för kampanjen att Sverige ska ta plats i FN:s säkerhetsråd. Stor är uppfinningsrikedomen när det gäller att formulera biståndsprojekt, som tillåter reslystna myndighetspersoner att exportera den egna verksamheten till fattiga länder i främmande kulturer. Hur man kan ska kunna mäta resultaten hos mottagarnationen blir knepigt. Jag har själv erfarenhet av juridiskt bistånd till två fakulteter i diktaturens Vietnam. Några goda idéer och kunskaper har under åren antagligen förmedlats till Hanoi och Ho Chi Minh city. Men någon omvälvning kan man inte tala om. Därför är avbränningarna säkert mycket, mycket större än framgångarna mätt i svenska kronor. Och det är nog en del av den dystra sanningen vad gäller internationellt bistånd att mätbarheten i realiteten inte ens står i fokus (vad än SIDA:s hemsida vill få oss att tro). Det är tyvärr den goda viljan som står i centrum. Mjuka droppar som antas urholka den hårda vietnamesiska stenen.

Allt svenskt givande sker idag i ett ödmjukt umgänge med mottagarländer som i många fall är odemokratiska och hårdföra mot sin befolkning. Vilka signaler ger det att SIDA år 2017 skänker Rwanda 230 miljoner kronor samtidigt som den brutala statschefen Paul Kagame sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp? Tillfrågad om detta svarar SIDA:s chef Carin Jämtin: ”Vilka val som Rwanda gör får den rwandiska regeringen stå för. Vi jobbar enligt den strategin som är beslutad”. Än en gång syns planens ekonomi. Intryck skapas av en naiv och godhjärtad givare som blivit grundlurad, men vägrar att reagera öppet mot mottagaren. Svenska staten agerar de facto tuffare mot sina egna medborgare i situationer då någon av dom fuskat till sig ett bidrag. Jag anar att synpunkter framförs av SIDA till Rwanda bakom kulisserna. Men ändå framträder en bild av svensk slapphet och slöseri.

I den globalt goda utvecklingsfas som Pinker och Rosling beskriver menar jag att det svenska biståndet måste omformas. Viktigast är en bantning genom att ett procentmål ersätts med ett nominellt avsevärt lägre kvalitetsbistånd. Ingen eftertänksam människa kan tycka att kvantiteten är central. Det är resultaten som räknas. Betänk att såväl Tysklands som Frankrikes budgetar för bistånd ligger kring 0,4 % av BNI. Med en begränsad årsbudget ökar effektiviteten allmänt sett med automatik. Och a propos effekter bör ett öppnare samtal ske med bidragstagande nationer. Det är inte ett utslag av kolonialism (”den vita mannens förtryck”) att kritisera och dra in bistånd. Felgrepp och missbruk måste alltid beivras. Det sist sagda är särskilt viktigt i tider då allt mer bistånd satsas på olika jämlikhets- och demokratiaspekter i mottagarländerna. Drömmen om det öppna samtalet bör gälla även inom biståndspolitiken.

Torsten Sandström

2018-06-30

Publicerad i samverkan med: http://www.detgodasamhallet.se







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post67

Hur sker prioriteringar i den svenska välfärden egentligen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, June 24, 2018 17:18:12



Källa: Wikibooks, Sällskapsspelet Risk


Alla vet att det i Sverige finns fattigpensionärer och sjuka som knappt får vardagens ekonomi att gå ihop. Det svenska välfärdssamhället har inte tillräckligt med pengar, svaras det. Ändå kan häromdagen en miljonersättning ges ut till en äventyrare som åkt på motorcykel till Mali och hamnat i terroristerna händer under flera år. Först har han antagligen blivit utlöst med pengar från svenska staten (UD vägrar att ge besked). Sedan skänker samhället honom en sk brottskadeersätting i miljonklassen. Vilka signaler ger detta till lycksökande svenskar som funderar på att åka utomlands på olika riskprojekt? Och hur känns det för fattigpensionären eller den långtidssjuke med pengaproblem? Man tar sig för pannan. Det verkar som det svenska välfärdssamhället går mot en infarkt…


Fortsättning följer på temat Risktagande & statlig ersättning: saxat ur SvD 2018-06-28

"Nätkränkning gav stor ersättning"

Två systrar, som har fått nakenbilder spridda på nätet, ersätts med 125 000 respektive 80 000 kronor av Brottsoffermyndigheten. Det är de högsta summorna som hittills har betalats ut efter grovt förtal i liknande fall, skriver Dagens Nyheter.

Den äldre systern var 13 år då hon 2011 via nätet inledde ett distansförhållande med en person i USA. De utväxlade nakenbilder och när förhållandet tog slut började bilderna på flickan spridas till hennes släktingar och vänner.

Den yngre systern var också 13 år då hon utsattes för ett liknande förtalsbrott. Vilka som spridit bilderna är inte känt.

Systrarna ersätts huvudsakligen för grovt förtal, en brottsrubricering Brottsoffermyndigheten har kunnat kompensera för sedan den första januari.

– Tidigare har vi inte kunnat betala ut pengar om vi inte ansett att brottet inte inneburit fridskräning också, säger Ann-Christine Lindeblad, ordförande för Nämnden för brottsskadeersättning.

TT









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post66

Den feministiska justisen prioriterar fel.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, June 21, 2018 14:50:38

Me too-rörelsen har riktat sökljuset mot enskilda kvinnors upplevelser av manligt förtryck. Många tjejer har trätt fram och gett luft åt sina smärta och frustration. Som ett resultat har Martin Timell ställts inför domstol och frikänts. Och J-C Arnault väntar på att bli prövad. Det verkar som rättvisan har sin gång och det tycker jag är bra. Många fler kända män har liksom Fredrik Virtanen rannsakats i media. Men där meddelas sannerligen inga frikännande domar. Sån´t är livet och det måste en högmedial person kanske leva med.

Jag har allmänt sett inget emot #Me too. Det är bra med en diskussion om ett ämne som har stor vikt. Män begår sexuella övergrepp. Det är allvarligt och måste påtalas. Däremot anser jag att Me too-debatten har spårat ur i och med att ingen ambition finns att försöka avgränsa vad ett övergrepp är. En våldtäkt omfattas givetvis i egenskap av brottslig handling. Sak samma rörande kladdigt tafsande. Grova kommentarer med anspelning på kön platsar också. Men många av de aktioner som i debatten nämnts som exempel på kränkningar från manligt håll hamnar i en gråzon, mellan dålig moral och yttrandefrihet. Jag tänker exv på kommentarer eller vitsar med anspelning på kvinnans kön, dvs hennes utseende, uppträdande, klädsel osv. Här måste det stå var och en fritt att bedöma om ett manligt uttalande är rätt eller fel. Den berörda tjejen måste givetvis kunna bli arg och ryta till (helst omedelbart). Men den agerande mannen måste också kunna urskulda sig och säga att det väl inte var så farligt. En klok man undviker att hamna i sådant bryderi. Men det finns förstås många korkade män (liksom det finns många dumma kvinnor). En av mina huvudinvändningar mot Me too rör alltså att övergrepp blandas med handlingar som bara är tecken på dålig moral eller dumhet.

En annan invändning är att verkliga övergrepp blandas med handlingar som bara påstås vara övergrepp. Det gäller nu distinktionen mellan faktisk kränkning å ena sidan och å den andra något som enbart av kvinnan upplevs som en kränkning. Jag tänker exv på det juridiska och mediala scenario som Me too-ledaren Cissi Wallin satt igång mot sin före detta kärlekspartner Fredrik Virtanen. År 2011 polisanmäler Wallin sin sexpartner för att ha drogat och våldtagit henne 2006. Den fem år sena polisanmälan motiverar Wallin med att det var först då hon orkade och vågade. Under tiden efter den påstådda våldtäkten har Wallin och Virtanen en tid fortsatt sin relation och utväxlat ömma brev. När det gäller våldtäkt riskerar de långa preskriptionstider som Brottsbalken ställer upp att skapa problem. Tanken med tioåriga frister är förstås att polisen ska hinna spåra upp en förövare. Att en drabbad kvinna ska ges lika lång tid att bestämma om en anmälan ska ske kan knappast vara meningen. Rimligare vore en framtida lösning med en preskription tio år efter dagen för rättskränkningen, förutsattatt anmälan skett inom kortare tid från denna tidpunkt. Kanske behövs en längre anmälningsfrist i situationer då kvinnan levt under ett permanent förtryck. Långa preskriptionstider skapar förstås stora bevisproblem. Därför blir frikännande dom naturligt nog ofta följden.

Flera år efter den för Virtanen friande domen vittnar Wallin i Me Too. Nu elva år efter själva händelsen! Enligt min mening skadar det #Me too-rörelsen att en av dess ledare, som hon själv säger, önskat ”outa” Virtanen och därför i debatten framfört den elva år gamla händelsen (som domstolen alltså tidigare inte funnit bevisad). Det intressanta är att Me too-rörelsen tycks anse att det är helt i sin ordning att blint tro på en medlems ord i stället för att distansera sig och enbart försöka diskutera faktiska övergrepp. Okej, så fungerar intresseorganisationer ofta. Men tilltron minskar till Me too, som ensidigt bygger på medlemmarnas påstådda upplevelser – i sedan länge förfluten tid – och inte på styrkta faktiska skeenden.

En tredje invändning rör en klassfråga, dvs den drabbade kvinnans sociala ställning. Me too har i grova drag samma medlemsbas som feminismens andra organisationer, dvs några procent av svenska folket. De akademiska, fria och konstnärliga yrkena dominerar, med några undantag. Det finns en kraftig förankring i intellektuella kretsar. Och en stark anknytning till karriärsträvanden hos dessa kvinnogrupper. Det är mycket allvarligt att vissa män – ett fåtal av den totala chefsgruppen – utnyttjat sin ställning och behandlat tjejer kränkande. Men det ligger en rejäl portion egen medverkan hos många av de drabbade, något som Wallins kärleksförhållande faktiskt illustrerar. Kraftigt förenklat framträder en bild av en samling kränkta lycksökare och frustrerade kvinnliga karriärister. Utanför Me too´s radar har däremot hamnat ett stort antal värre sexuella kränkningar i Sverige på senare år. Jag tänker nu på de gruppvåldtäkter som rasar över landet. Aftonbladet skriver i maj om 112 stycken (sedan 2012) och Expressen om 43 stycken (2016-17). Ann Charlotte Altstadt berättar om detta i SvD 2018-06-14. Bara 13 respektive 1 av de fall som de två tidningarna granskat har gärningsmän med svenskfödda föräldrar. Vanliga flickor och kvinnor blir alltså påhoppade och våldtas av en flock för dem obekanta invandrarkillar.

Om dessa siffror jämförs med #Me too´s vittnesmål blottas ett klassproblem. Det är naturligtvis svårt att jämföra olika typer av sexkränkningar med varandra. Alla illgärningar upprör oss som samhällsmedborgare. Men om en gradering ändå måste ske är det ingen tvekan om var min sympati ligger. Inte hos de tjejer som med öppna ögon på jobbet tagit del i ett riskfyllt spel med opålitliga män och sedan beklagar sig via Me too. Utan hos de ofta unga tjejer som helt oförskyllt skändas av mansgäng. För den senare gruppen av kvinnor finns ingen populär hashtag på internet. Inte heller någon mediastorm till deras stöd – ty brottslingarnas bakgrund är alltför politiskt känslig i vårt land. Och givetvis inte heller någon egotrippad Cissi Wallin som önskar ”outa” gärningsmännen. Dessa tjejer är verkligen övergivna. Sådant är läget i feminismens Sverige.

Torsten Sandström

2018-06-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post65
« PreviousNext »