Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Statlig bildkonst

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, April 29, 2019 16:45:07
Jag tror många med minnen från Sovjetunionen eller Maos Kina har förfärats över den statliga propaganda som där framställt folket som kämpar för det nya idealsamhället.

Allting går igen. Följande affisch har jag idag fotograferat vid Kungsträdgården i Stockholm. Det svenska Försvaret söker nämligen kvinnlig personal. Ambitionen verkar svår att uppnå, enligt vad medierna berättar. Tjejer är inte intresserade.

Men då gör generalerna som ledarna i österlandet. Stor affischering, som kostar miljoner. Vi får en helt politiskt korrekt bild av hur svenska generaler ser på den framtida försvarskraften. Fin make up och outfit (som man säger idag). Men var är vapnen?

Vad sker "Om fienden kommer"? De skrattar antagligen ända fram till centrala Stockholm. Medan den svenska försvarsbyråkratin hukar i en bunker och putsar sina gradbeteckningar. Alltså "den svenska modellen" igen. Snack, ingen verkstad och pengar i sjön.

En närmare analys av gubbgeneralernas budskap "kom som du är" vågar jag mig inte på. Mönstring i naket tillstånd tror jag nämligen inte att Sveriges feministmaffia gillar. Så gubbarna får nog tillbringa sin tid i bunker tills maffians anfall är över...









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post300

Annons-skam?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, April 29, 2019 16:28:31

Det stora mediehusen Bonniers, Schibsted och SR/SVT för som (nästan) alla vet ett moraliserande samtal med landets medborgare. Samtidigt anklagar drakarna andra för att komma med ”fake news”. Det är besynnerligt i och med att mediehusen allt mindre sysslar med fakta och alltmer med åsiktsjournalistik. Åsikter rör värderingar som varken är sanna eller falska. Man kan säga att det är fråga om propaganda.

Mest moraliserande är Bonnierpressen, med DN i spetsen. På senare tid har DN dragit igång en variant som går ut på att skambelägga. Då #Me too eller hatet mot högerns nationalister tillfälligt råkar tystna så kör tidningen några varv med klimatskam. Vi har sett artiklar om såväl flygskam som skam att alstra barn (med negativ verkan på CO2). När DN sår sin propaganda tycks det inte finnas någon hejd. Stora givor av åsiktsfrön.

Jamen, säger kanske någon, det finns ju skäl att fundera över ökad CO2 i luften. Javisst, fundera gärna över CO2-verkan på miljön. Men propagera inte eller moralisera. Och undvik för sjutton dubbelmoral. Läsaren av DN proppas nämligen halsen full med dubbelmoral. Varje dag möter vi artiklar om flygskam, samtidigt som tidningen dignar av annonser om semesterresor till fjärran länder. Någon skam att tjäna pengar på reseannonser finns inte inom Bonnierkoncernen.

Bilden är från en artikel skriven av ärkebiskopen i Kyrkans tidning.


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post299

Robotideologer

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, April 28, 2019 12:25:12

Att tänka kritiskt fritt och föra ett öppet samtal borde vara ett mål för makthavare i ett gott samhälle. Men det verkar som det nya mediesamhället går tvärs mot denna dröm. Förklaringen är mediernas genomslagskraft och funktion att sprida ord som dominobrickor i en fallande rad. Mediala stormar sveper fram. Och alla robotmänniskor rättar in sig i ledet. Ingen vågar tänka fritt eller säga emot.

Som bevakare av dagens medier anser jag att detta är fullt klart. I dagens DN - landets största tidning - anklagar chefredaktören än en gång de kritiska svenskar som misstror Greta Thunbergseffekten. Att Greta till nära nog 100 procent vuxit fram på en medial våg förefaller Wolodarski inte ens förstå. Han bara öser galla. Och tacka för det. I samma tidning och dag innehåller ungefär 80 procent av den sk kulturdelen olika reportage rörande den klimatkris som tidningen själv driver med hård hand. Det är nästan så att dödsannonserna känns som lättnad att läsa i samma tidningsdel.

Vidare på detta tema. I gårdagens Sydsvenska Dagblad publiceras en bönetext på mantrat ”hållbarhet”. Denna floskelterm (översatt från engelskan) syftar inte som man kan tro på en ökad livslängd hos bostäder, maskiner eller andra lösa saker. Nej, nu avses miljön i vid mening. Rubriken är ”Genom forskning och utbildning kan Lunds universitet göra störst skillnad när det gäller hållbarhet.” Smaka på den satsen. Vilken förnumstighet! Vilket politiserande! Författare är ett statsstyrt triumvirat, nämligen Lunds universitets rektor, vicerektor och administrativa direktör. Målet är inte ökad tankefrihet, kreativitet eller öka mängden kritiska studier. Nej, det rör sig om tankar av och för ideologiska robotar på en lång rad. Tramp, tramp…

Bland robotarnas stampande hörs Shakespear´s ord: ur led är tiden.

Torsten Dysterkvist

2019-04-28



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post298

Det svenska byråkratikomplexet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 26, 2019 07:41:42

På 1960-talet talades en hel del om ”Parkinsons lag”. Det rörde sig om flera utvecklingstendenser inom framför allt offentlig förvaltning. Upphovsman var engelsmannen Northcote Parkinson, som i två böcker med mycken kritisk humor gisslade den offentliga byråkratins tillväxt. Utgångspunkten är att system som inte utsätts för konkurrens och kontroll normalt lever sitt eget liv i expansionens tecken. Parkinson såg sig själv som en botaniker, som vetenskapligt studerade tillväxten av ogräs inom den offentliga administrationen. I en anda av Monty Python´s flygande cirkus visade Parkinson att den brittiska flottan under åren 1914 till 1928 kommit att få fler amiraler än krigsfartyg.

Ett kort försök att beskriva Parkinsons teser ger följande resultat:

1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp till sista kronan

2. Nya arbetsuppgifter planeras så att krav på ökade anslag blir följden

3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnade kollegor anställs

4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter

Enligt min mening är det anmärkningsvärt att den kritiska debatten om byråkratins tillväxt nära nog tystnat i vårt land. Tillsammans med Frankrike är Sverige pappersexercisens eldorado, en nation med en ständigt ökande offentlig förvaltning. Bara inom den svenska landstingsvården har sedan 2010 antalet byråkrater ökat med 36 % till 44.000. Samtidigt har läkarkåren – som bara ökat med ett fåtal procent – tvingats lägga ned alltmer tid på arbetsuppgifter som ger administratörerna service. Resultatet blir att läkarna får mindre tid till sina patienter. Att sjukvårdsköerna ökar skapar i sin tur ett ständigt flöde av förslag på nya administrativa rutiner osv.

Man kan därför påstå att Sveriges politiker skapat ett omfattande ”byråkratikomplex”. Problematiken påminner om det som man brukar peka på då militären köper in utrustning. Vårt land har alltså utrustats med en kamoflagemålad evighetsmaskin, som av egen kraft slukar skattebetalarnas pengar. Den gigantiska omfattningen belyses av att 1,3 miljoner svenskar jobbar inom offentlig sektor, jämfört med den privata sidans 2,7 miljoner (2018). Jag påstår inte att flertalet offentligt sysselsatta utför arbetsuppgifter enligt lag nr 4 ovan. Men flera hundra tusen gör det. Alltså försvinner många sköna skattemiljarder till det pyramidbygge som landets politiker sysslar med.

Även om den offentliga sjukvården är det svenska byråkratikomplexets ödessymfoni, så finns det många andra exempel. Som redan Parkinson noterat ges nämligen alltid en uppsjö av vackra förklaringar till ökad satsning på administration. Fantasieggande politiska målsättningar resulterar i rader av nya kontorsarbeten. Ett viktigt exempel är landets många statliga korstågsmyndigheter. Det är organisationer som skapats för att ge sken av att det offentliga önskar hantera ett angeläget samhällsproblem, i stil med jämställdhet, klimatanalys, kulturanalys, diskriminering, delaktighet, specialpedagogik, tillväxt osv. I likhet med storslagna drömmar blir målen svåra att realisera. I flertalet fall är resultaten av dessa myndigheters insatser närmast omöjliga att utvärdera. Men deras existens legitimerar en politisk ambition hos landets politiker. Och ger upphov till miljontals sammanträden, konferenser, tjänsteresor, utredningar, direktiv, blanketter osv.

En viktig dela av det svenska byråkratikomplexet har även en internationell vinkling. Svenska politiker har nämligen en blind tilltro till den verksamhet som bedrivs inom SIDA, FN, EU och en rad andra pärmbärarorganisationer. Mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar pumpas årligen ut ur landet till internationella organ som är proppfulla av väl betalda byråkrater, med storstilade men ytterst diffusa uppgifter. Den svenska statens välvilja saknar gränser. Även här är effekterna av administratörernas arbete ytterst svårutredda. Skräckexemplet är EU:s vidlyftiga administration i Bryssel. Administration och korruptionen slukar omkring 7 % respektive (minst) 2% av EU:s budget. Och reglerna från Bryssel snärjer företag och enskilda inom Europa. Bara den hiskeliga förordningen om dataskydd (GDPR från 2016), med c:a hundra sidor snårig lagtext, har hittills kostat svenska företag 26 miljarder kronor och beräknas för varje år att kräva ytterligare 6 miljarder i utgifter för kontroll mm.

Vi ser just nu hur landstingens vårdköer växer och hur en större och ineffektivare byråkrati plundrar vårdsökande och andra skattebetalare. Men inget händer – den ”svenska modellen” maler bara på som förut med flaggan i topp. Det svenska byråkratikomplexet rör inte bara problem med att sjuka tvingas vänta eller skattepengar som slängs i sjön. Mängden administratörer och framför allt nya regler ger upphov till en ökande ineffektivitet inom en rad politikområden. Byråkratikomplexet alstrar grus i samhällsmaskineriet. Sverige sackar efter i tävlan mellan världens nationer. Svenska företag och vanliga medborgare tvingas stå tillbaka för – och passa upp – tusentals byråkrater. Det vill säga administrativa klättrare, som med all kraft försöker utvidga sina revir. Och landets politiker applåderar. Nej, nu gäller det väcka liv i debatten om Parkinson´s lagar!

Torsten Sandström
2019-04-26

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

En svensk statsbyråkrat (chefen för militära underrättelsetjänsten, MUSK) anländer till ett möte utrustad med privatchaufför och portfölj. Allô, alla...hemliga armén









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post297

Cykloper förstår inte att klimat och energi måste diskuteras tillsammans!

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 24, 2019 16:30:55
Cyklopöga på påskägg som målats av Katja Wallgren


Varje dag torgför landets journalister fenomen som pekar på att jordens klimat råkat i olag. Ofta rör det sig om mätbara fakta. Men även om önskepolitik. I dagens SvD förespråkar Peter Alestig såväl "klimatdiktaur" som "vegonorm" (krav på vegetarisk mat på företagens lunchmöten).

Den som studerat historia vet att påtagliga klimatomställningar - från kallt till varmt och tvärtom - inträffat många gånger under de senaste 10.000 åren av människans tillvaro. Att tala om klimat- eller CO2-kris är därför starka ord. Ändå förefaller det troligt att förbränningen av kol och olja har satt sina negativa spår i de grumliga procentsatser som allvarliga män och kvinnor dagligen diskuterar. Dessutom är fossila drivmedel ändliga.

Dagens journalistmajoritet agerar som cykloper. De talar bara om ena sidan av problemet, dvs utsläppen av CO2. Men det finns ju energilösningar utan CO2. Redan idag kommer 40 % av Sveriges el från kärnkraft. Men cykloperna vill inte tala om kärnkraft. De drömmer om "sol, vind och vatten". På sikt finns förmodligen sköna lösningar här. Men redan i nutid kan satsningar på kärnkraft försörja bostäder, bilar, företag med CO2-fri energi. En massiv satsning på modern kärnkraft kommer helt att förändra dagens värld. Visst krävs nog fossila bränslen för flyget även i framtiden. Men för detta ger kärnkraften plats. Även för människans urgamla vilja att äta kött. Likaså kan boskapens pruttande tillåtas. Alltså ett gladare liv för människor och djur än dagens apostlar predikar.

Allt detta förefaller rimligt klart. Om man inte är cyklop förstås. Då har men ett begränsat synfält, något som merparten av landets journalister själv valt på basis av sina politiska värderingar.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post296

DN brukar religionen som vapen i miljödiskussionen. Hallelulja!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, April 21, 2019 18:53:39


Greta Thunberg, påven och religionen går hand i hand med DN. I långfredagens tidning skrev Anita Goldman en artikel på temat ”Så kan religionen spela roll i klimatkrisen”. Texten är en blandning av judisk-kristen dogmatik och klimatkris. Slutklämmen lyder: ”Religionen har en lång praktik av att tala om skuld och ånger, vi kan använda oss av det språket i klimatfrågan för att kollektivt bearbeta vår skuld och hitta vägen framåt”.

I påskdagens DN presenterar Björn Wiman en text på ett liknande tema: ”Man kan sörja både Notre-Dame och vår civilisations framtid – samtidigt.”

Jag tar mig för pannan. Klimatkris och energikris måste absolut hållas isär och diskuteras sakligt. Vad har religionen med detta att göra? DN arrangerar dagliga bönemöten. Målle Lindberg i Maranatarörelsen talade på 1960-talet i tungor. Nu gör skribenter på DN detsamma. Under påsken 2019.





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post295

Den nya religionen

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 19, 2019 14:52:40


Det är ingen nyhet att PK kan beskrivas som en religion. Det vill säga en lära med nya trossatser, som inte bygger på vetenskapligt verifierbara data, utan på politiska värderingar. Nu rör det sig om en identitetspolitik, med sikte på feminism, hbtq, ett motstånd mot auktoriteter, en relativ syn på vetenskap, en kulturpolitik där allt ses som konst osv. Märkligt nog har den nya PK-religionen även tagit ett snubblande steg mot det globala. Detta märks i en kamp mot CO2, mot världsomfattande fattigdom och mot kärnvapen. Om allt detta har jag tidigare skrivit. Nu vill jag fundera över varför den nya dogmatiken kan jämföras med en religion. Det finns nämligen flera intressanta gemensamma mönster hos religiös dogmatik och PK-ism.

Frälsning för troende.Liksom kristendomen är den nya läran individuell i den meningen att frälsning utlovas för den troende. Den bygger också på en helhetssyn i och med att en ny samfälld gemenskap utlovas för den troende församlingen. Det unisona draget är viktigt. Det bygger på en gruppering i vi och dom, dvs de troende och de förtappade. Att enbart ifrågasätta PK-budskapet är således något allvarligt. Det är ett angrepp mot gemenskapen, varom mera snart.

Ovetenskap.All religion appellerar till människornas känsloliv. I centrum står påståenden som inte baseras på fysiska eller biologiska data, utan i stället måste byggas under med politiska eller sociala konstruktioner. Teser som ”att alla människor har lika värde” eller ”att män och kvinnor är lika” är exempel på dogmer som inte baseras på förnuft, utan på politiska värderingar om hur den troende bör uppfatta verkligheten. Rent faktiskt har vissa individer större samhällsvärde än andra (såsom exv brottslingar). Vidare har män och kvinnor delvis olika biologisk konstitution, något som inte bara syns på ett kroppsligt plan, utan också i mentala skillnader rörande benägenhet till våld eller bråk samt en vilja till sammanhållning eller fridfull gemenskap. Biologiska skillnader vill den nya dogmatiken dölja genom kvasivetenskapliga resonemang om samhällsstrukturer. Det rör sig om osynliga krafter, som från ovan sägs styra individernas liv. I själva verket rör det sig enbart om önskningar eller i bästa fall om val som människor gör med en viss statistisk regelbundenhet.

Känslosamhet.En känsloattityd präglar alltså PK-ismen. Detta syns på flera vis. Ett viktigt exempel är det ökade bruket av psykologi som förklaring till mänskliga relationer. Genom att försöka finna mönster i människors hjärnor – en i hög grad svårutgrundlig källa – kan en mångfald samhällsproblem vinklas dit analytikern själv önskar. Ett annat mycket aktuellt exempel är tilltagande försök att belägga vissa beteenden med skuld. I diskussionen om den yttre miljön talas således numera om såväl flygskam som skam med att sätta barn till världen.

Prästerskapsintresse. Alla religiösa system har sina präster. Dessa kopplas i allmänhet till samhällsmakten. Det är prästerna som utvecklar dogmatiken. Denna roll delar nationens politiska elit med majoriteten av landets journalister. Politikerna väljer de strategiska frågorna. Journalisterna står för det dagliga predikandet. Mediehusens koppling till de dominerande partierna är den bakomliggande förklaringen. En annan är att landets skrivarseminarier lockar till sig elever med en viss typ av vänsterengagemang (som de idogt vidareutbildas i).

Kamp mot oliktänkande. Prästerskapets roll är förstås att trumfa igenom sin lära. Detta sker med stor iver i vårt land. Motståndarna beskrivs i nedsättande ordalag. Deras motiv ifrågasätts. De buntas ofta samman och åsätts stämpar i stil med ”högernationalister” eller personer ”med rötter i nazismen”. Det är svårt för mig att belägga, men ändå uppenbart, att en form av medial svartlistning sker av personer, som ifrågasätter den nya PK-dogmatiken. Det främsta beviset är att flertalet kritiker och internetbaserade tidningar med många tusen dagliga följare knappast alls uppmärksammas av de stora mediehusen, såsom exv hos SR/SVT, Bonniers eller Schibsteds. Det är enkelt att förstå. Ideologiska organisationer vill ogärna göra motståndarens röst hörd.

Själva existensens av denna hårda ideologiska styrning av Sverige är oroande. Nationen framstår som avsevärt mer centraliserad idémässigt än våra grannländer. Mest oroande är tecken som finns på en hårdnande svensk attityd mot dem som ifrågasätter PK-ideologin. Såvitt jag förstår bör en svensk regeringschef mana till öppen debatt. Men Sveriges statsminister har flera gånger upprepat att man måste motarbeta dem som ifrågasätter inslag i nationens stora medier. Journalistens yrke framställs närmast som fritt från klander. Talet om ”fake news” ges också en tydlig bäring mot dem som motarbetar PK. Detta händer trots att de etablerade medierna – i sin iver att presentera det rätta budskapet – dagligen ger prov på falska nyheter.

Jag är uppriktigt bekymrad över den svenska utvecklingen. Makthavarnas vilja att bevara sin ställning går att förklara i termer av en framväxande klass av yrkespolitiker. Journalistkåren framstår som deras transportkompani. De män och kvinnor som i egenskap av ”den tredje statsmakten” satts att bevaka regering och riksdag gör inte detta ens med kvarts maskin. Mest maskinkraft går åt för att bedöva eller muntra upp läsare och lyssnare med olika typer av underhållningsinslag. Avsevärd energi förbrukas på att försvara den officiella ideologin och göra den mer smaklig för nationens konsumenter av medier. Kanske är det detta som ska kallas mediesamhällets logik?

Torsten Sandström

2019-04-19



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post294

Assange i repris?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, April 18, 2019 12:30:04

Fallet Julian Assange rullar vidare efter huvudpersonens exil några år på en ambassad i London. En svensk åklagare har ursprungligen först lagt ned utredningen mot honom om påstådd våldtäkt. Efter ett feministiskt uppror har åtal därefter väckts. Och där har vi förklaringen till Assanges flykt ur Sverige. Vem vågar lita på den svenska rättvisan i sexmål?

Jag har själv för länge sedan tagit del av utdrag ur förundersökningen. Jag menar att det saknas grund för åtal. Följande färska artikel av Helene Bergman är värd att ta del av, även om den är alltför kort.

https://newsvoice.se/2019/04/helene-bergman-feministerna-i-assange-harvan-gor-vald-pa-feminismen/

Min spontana reaktion på data från internet rörande polisutredningen var en gång i tiden att de två kvinnorna ifråga - samt kvinnlig polispersonal - gaddat sig samman. De två kvinnorna som är målsägande har reagerat mot Assange först efter lång betänketid. Än viktigare är att deras reaktioner utlösts först efter kännedom om att Assange haft en kärleksrelation med den andra kvinnan. Alltså det eviga temat sviken kärlek.

Därför hoppas jag verkligen att åtalet förnyas mot Assange och att han förs till Sverige. Det vore nämligen synnerligen intressant att få brottsmisstankarna prövade. Det vi sett hittills luktar nämligen feministisk justis. Hur det går i svensk domstol är osäkert med hänsyn till att feminismens teser närmast fått status av grundlag.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post293

Medveten desinformation

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 17, 2019 15:03:24

I SVT:s Rapport kl 2019-04-13 kl 19.30 diskuterades morden i Sätra, där tre klanmedlemmar mördats i en inbördes uppgörelse. I påannonsen till programmet intervjuades en olycklig sätrabo, som sa: "Det kan hända vem som helst". Samma uttalande upprepades senare i inslaget om morden.

Men det är inte alls en korrekt bild av skjutningarna. Det är invandrargäng som gör upp om narkotikahandel mm. Vem som helst dödas inte. Morden är specialbeställda. Jag kan förstå den spontana reaktionen i ett inslag. Men själva upprepningen tyder på en eftertanke från SVT:s sida. Som utpekade av slumpen ska de drabbade och gärningsmännen ses, när de i själva verket är särskilt utvalda och från en viss krets, som journalister bör kunna presentera (men inte vill).

Varför vill inte medierna berätta sanningen? Mitt svar är följande. Bilden av ett slumpmässigt skjutande avser att dölja existensen av en etniskt betingad klanbrottslighet.

Enligt min mening är det allvarligt att sanningen metodiskt sopas under mattan.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post292

Barnatro...till himlen du är en gyllne bro

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 17, 2019 11:57:15

I dagens ledare öser DN galla över de personer som kritiserar Greta Thunbergs stora utrymme i det offentliga rummet. Tidningen får det att framstå som om det är personen Greta som sätts ifråga. Så är det ju normalt inte. Hon är ju bara ett barn.

Däremot finns det anledning att undra hur hennes föräldrar tänker. Och framför allt hur det mediala systemet i vårt land och utomlands fungerar (för att dra till sig läsare/lyssnare/tittare). Det är i det mediala perspektivet som DN kommer in bilden, som en av flera stora uppbackare till barnstjärnan Greta. Nya rubriker varje dag. Hon används som ett bricka i ett miljöspel där alla medel tycks svar tillåtna. Metoden känns igen från kristendomens historia. Det tycks vara så att jesusbarnet uppfattats som en spridare av sanning till världen. Mönstret återkommer hos inkvisitionen: ändamålet helgar medlen. Så var det förr.

Men så ska det inte vara idag! Upplysta personer inser att barnstjärnan Greta utnyttjas för att ett visst budskap ska få maximal effekt. Barnatron passar in i denna systematiska propaganda. Även DN - som annars gillar att se sig själv som modigt liberal - delar i detta tragiska skådespel. Är Gretas budskap verkligensant? Är det rätt att skolstrejka för budskapet? Finns det risk att budskapet via medierna skapar ångest? Finns det anledning att skambelägga mediernas kritiker?

Frågorna kan mångfaldigas. Men en sak är säker. DN sysslar med åsiktsförmedling och inte nyhetsreportage. DN agerar skamlöst.

Dags för namnbyte på tidningen! Dagens Åsikter, DÅ, passar utmärkt på flera vis.







  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post291

Tal med kluven tunga är vanebildande

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, April 15, 2019 16:36:34
Inrikesminister Damberg talar ofta med kluven tunga, dvs han gör ett och säger något annat. Nu hävdar han att det är kommunernas sak att värna invånarnas trygghet i tider av tilltagande kriminalitet. Okej att kommunerna står för lokala beslut om ordningsregler. Och förvisso är det alltid skattebetalarna som i slutändan måste stå för notan. Men då staten nyligen praktiserat öppna dörrens invandringspolitik kan man tycka att det också är statens sak att betala vad det kostar. Staten måste stå för sin egen politik och inte skjuta över ansvaret på de kommuner, som i många fall varit skeptiska och ibland till och med motståndare.

PS! Bilden är från TT, men garnityret är från T.S.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post290

Allting flyter...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, April 13, 2019 16:22:55


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post289

Greta Thunberg träffar påven i påsk (rubrik i DN 2019-04-13).

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, April 13, 2019 15:44:59

Vad säger denna korta tidningsrubrik? Att två miljöexperter kommer att mötas? Nej. Att Gretas helgonförklaring är förestående? Nej, den har redan skett. Att två personer som tror på uppenbarelser träffas? Möjligtvis. Att två personer, som inte bygger sin världssyn på vetenskap, utan på tro ska stråla samman? Javisst. Så är det.

Jag har tidigare jämfört Greta med Jeanne d`Arc. Två personer som via sina uppenbarelser snabbt gjorde karriär. Jeanne blev sent omsider helgonförklarad. Greta är det redan. Cyniska makthavare och medier använder henne just nu som en docka att leka med. En barnstjärna att hylla.

Jag undrar om Gretas föräldrar är seriösa, som utsätter sin dotter för detta spel. Riskerna är nämligen stora för det barn som placeras på en scen i strålkastarnas ljus. Plötsligt visar det sig att ståhejet bara är ett sken. Lamporna släcks. Politiker och medier finnar nya lekkamrater. Vad händer då med Greta? Det gick nämligen inte så bra för Jeanne på 1400-talet.

Uppmärksamheten kring såväl Gretas som påvens aktioner är tecken på en medialt styrd flykt från verkligheten. Förbränningen av såväl fossilt som biologiskt CO2 kan nämligen begränsas kraftigt och tämligen snabbt, utan att människans livsstil med exv industriell produktion, bil- och flygresor hotas. Redan idag tillverkas mängder av el via kärnkraft. Morgondagens generatorer bör bli ännu bättre. Bara de frälsta miljötalibanernas framfart hejdas. Deras tal om en ”kärnkraftsparantes” är lika förvrängt som Bibelns och påvarnas dogmer om Jesu jungfrufödelse (Lukasevangeliet 1:35).

DN tillhör de medier som slår politiska mynt av barnstjärnor. Nedan en första sidesrubrik från DN.se 2019-04-14. I sin iver funderar tidningen inte över hur Gretas barnatro och kyrkans budskap faktiskt går hand i hand. Att färdriktningen är fel ligger helt utanför DN:s tankeramar. De baseras på trosvisshet och synd. Tyvärr. DN:s tankevärld står inte på förnuftets grund. Tidningens miljölinje baseras helt och hållet på en politiskt vald agenda.








  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post288

Nationalism är i grunden något hedervärt.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, April 11, 2019 12:10:27

Jag blir så trött på alla som utan att närmare förklara sig skäller på nationalister. I en stor del av samhällsdebatten likställs utan vidare nationalism med fascism eller nazism. Det är klart att nationalism av dessa diskriminerande slag är något farligt. Men sådana grupper är i dagens Sverige små. Något potentiella hot mot det öppna samhället är de inte. Därför tycks det flitiga bruket av fulstämpeln ”nationalist” var ett försök att svärta ned en krets av politiska motståndare på högerkanten. Det kan därför behövas en kort presentation av olika tänkbara typer av nationalism, som inte tillhör de nyss dödskallemärkta. Meningen är att avdramatisera begreppet nationalism.

Den vanligaste typen av nationalism tar sikte på ett blommigt hyllande av den egna nationen. Det rör sig ofta om svallande känslor i samband med sport, konsumentvaror, musik, mat och andra kulturyttringar. Resultatet av denna nationella hybris blir ofta att konkurrerande nationer svartas ned eller hånas. Den egna lyfts till skyarna. Fenomenet är löjeväckande, men kanske något naturligt. Åtminstone sysslar många sportjournalister med detta varje dag. Även ledande svenska politiker talar om Sverige som ett föredöme för världen.

En seriös variant av nationalism går ut på att avskilja den egna nationen från vissa typer av samarbete med andra länder. Urtypen är Schweiz, som byggts på fyra kulturella ben, ett fransk, ett tyskt, ett italiensk och ett rätoromanskt. Från Europas mitt försöker landet hålla samman sitt folk och samtidigt avskilja sig via neutralitet och icke-medlemskap i EU. Överstatlig reglering vill schweizarna enbart godta via beslut i det egna parlamentet. Frånsett medlemskapet i NATO har för övrigt Norge valt en liknande självständighet utanför EU. Vem kan kritisera dessa två nationers val? Det rör sig om traditionella demokratiska lösningar, som har starkt stöd av befolkningen i de två länderna. Detsamma gäller för övrigt den svenska neutraliteten samt engelsmännens vilja till Brexit.

En tredje typ av nationalism är mer omstridd. Nu gäller det frågan i vilken mån den egna nationen ska tillåta invandring eller att de nyinflyttade bibehåller sin kultur i vissa avseenden. Orsaken till att frågan är het beror på de skäl som framförs mot multikulturalim av detta slag. Det finns nämligen en hel flora av argument för eller mot sådan multikultur. Argument som rör ras är med all rätt dödskallemärkta. Men om vi bortser från etnisk diskriminering finns det många sakligt relevanta skäl att kritisera idén om multikulturalism. I vart fall den vidöppna famn vi sett i Sverige under senare år. Hedervärda skäl är exv att inflyttning är kostsam för skattebetalarna, att den leder till utanförskap hos de nyinflyttade eller att följden blir påtagliga inslag av kriminalitet och annat bråk i skolor och bostadsområden. Islamsk invandring erbjuder särskilda problem, med risk för klankrig i förorterna eller förtryck av kvinnor. En öppen diskussion om dessa problem hindras genom att svenska politiker och medier stämpar argumenten som nationalistiska. Stämpel fungerar som ett slagträ. Det officiella Sverige stänger dörren till en debatt om multikultur.

Den stängda dörren sammanhänger med den svenska drömmen om en global värld. Globalismen kan nämligen ses som en nationalismens antites. Men globalism är egentligen något mycket oklart. Nationella gränser existerar faktiskt. Resor över dem förenklas enbart för vissa nationers medborgare. Stora politiska skillnader finns mellan olika nationers statsskick. Språkliga gränser finns också. Och gigantiska ekonomiska och kulturella skillnader förekommer mellan individer från olika nationer. Något helt annat är existensen av global handel och global information via internet och telefon. Det är en verklighet. Och även klimatfrågan har förstås en tydlig internationell bäring. I dessa frågor finns en god potential för utvidgat samarbete. Men idén om globalism är inte ett guldägg. Att hoppas på gränsöverskridande lösningar till de flesta storskaliga problem i nuet är såväl naivt som riskfyllt. Auktoritära stater och religioner är nämligen ett reellt hot.

Därför är vänsterliberalernas hårda driv mot en global värld ett politiskt projekt som försöker sopa en försiktig nationella reformpolitik under mattan. Det är nämligen så att vänstern håller på att förlora sin gamla väljarbas av partitrogna arbetare. Dessa är i dag skeptiska till det högskattesamhälle som inte klarar av bra skolor, goda bostäder i storstäderna, en tillgänglig sjukvård, ett fungerande försvar osv. I stället för att idogt verka för att lösa vardagens många problem satsar den politiska eliten på globala frågor. De tycks mena att lösningarna till Sveriges framtid ligger utanför nationens gränser. Enorma resurser läggs nämligen på ett ineffektivt bistånd till fattiga länder. Vidare plöjs jättesummor ned i EU, FN och en rad andra verktyg för drömmen om det globala samfundet. Detta sker trots att många av de internationella organisationerna brottas med svåra politiska problem. Den svenska arbetare som är missnöjd med nationens politiska vägval får den globala lovsången i halsen. Jag tror inte att detta kommer att hålla i det långa loppet. Vi ser redan hur det folkliga missnöjet pyr i västerlandet och i Sverige.

Stora globala visioner i politiken är alltså inte rätta vägen. Inte heller en renodlad nationell politik anser jag gångbar. Det gäller att föra ett öppet samtal om de två politiska linjernas för- och nackdelar. Demokratins kärna är att lyssna på medborgarna och forma politiken därefter. Det duger inte att skåda i globalismens kristallkula och sedan driva en storskalig invandrings- och multikulturpolitik. Inte heller är jättesatsningar på ett överstatligt EU eller på u-landsbistånd lösningar på vad svenska väljare efterfrågar. Jag tror folkflertalet gärna ser ökad handel, öppna gränser för medborgare i kärneuropa och en rimlig grad av effektivt finansiellt stöd till fattiga länder, som gjort sig av med sina korrupta regimer. Vanliga svenskar är inga rasister. De är tämligen generösa, som resultaten av åtskilliga insamlingar visar. Många förstår också att expanderande auktoritära krafter – såsom Kina och islam – bäst hanteras genom internationell samverkan.

Jag tror att svenskarna i ökad utsträckning själva vill bestämma över de stora summor som idag betalas i skatt. Man vill först och främst se goda nationella politiska resultat. Framför allt vill man ha ett inflytande över de storstilade ”globala” projekt som eliten driver. Som jag visat inledningsvis finns det hedervärda skäl för nationella känslor. Globalismen är däremot en problemfylld dröm.

Det som krävs är alltså mer nationell verkstad. Om Sverige ska göra en insats i klimatfrågan tror jag inte internationellt samarbete kring några darriga procentmål är den effektivaste vägen. En stor svensk satsning på ny kärnkraftsteknik är den mest praktisk lösningen på nationens snabbt ökande behov av elektricitet, då mängder av CO2 från fossila och biologiska bränslen i framtiden måste fasas ut. Låt därför Sverige jobba hårt för ett sådant globalt utvecklingsarbete!

Torsten Sandström

2019-04-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post287

Att stoppa politik i människors halsar

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, April 11, 2019 11:39:27


Kolla annonsen ovan om C-partiets budskap i EU-valet! Var finns sakargumenten om vad unionen bör göra eller inte. Mer eller mindre överstatlighet? Mer eller mindre detaljreglering av vardagen? Mer eller mindre byråkrati? Högre eller lägre avgifter för Sveriges del? Hur ska den breda korruptionen inom EU angripas? Frågorna stockar sig.

C-partiet väljer i stället att lyfta fram högerpopulismen eller nationalismen som ett hot. Det rör sig om slagordpolitik där en tänkt motståndare svartmålas. En form av vänsterpopulism. Men inga sakargument om unionens framtid. Det är simpelt.

Den rätta vägen är att föra ett öppet samtal, för och mot. Men, som sagt, inte ett C-försök att beskriva varför vi behöver en union. Eller varför det inte räcker med en mindre ingripande gemenskap, såsom förutvarande EG. C-partiet beskriver alltså antitesen, det nationella hot man ser. Men få ord om sin egen globala tes med åtföljande identitetspolitik. Enligt min mening gäller det att finna en ny syntes.

Hot, slagträn och proppande av politik i folks halsar funkar inte. Förnyelse krävs, dvs nytänk. Majoritetens svenskar är skeptiska till EU. Flertalet är inte de globalister som eliten är. Man vill se svensk reformpolitik. Jag återkommer snart med en blogg om nationalismens hedervärda sidor.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post286

Real news and fake

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, April 09, 2019 15:41:20

Få journalister erkänner att de själva ibland producerar fake news. Men emellanåt kan en kollega påtala det. Följande faktakoll från Hanna Kjöller i DN 2019-04-09 är ett exempel på god journalistik.

http://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-ett-brottsoffer-ar-inte-sjalvklart-det-basta-sanningsvittnet/

Jag har tidigare diskuterat mediernas upptagenhet med just väktarnas påstådda våld. Min poäng var att medierna borde syssla med självkontroll. Nu visar det sig att väktarna tycks ha gjort sitt jobb enligt regelboken. Och att det är kvinnan som bluffar grovt. Och journalisterna, som i nio fall av tio, alltid tar ställning mot ordningsmakten lyssnar på henne och skriver en skriande anklagelse mot väktarna. Alltså den vanliga klagovisan.

De stora mediahusen anklagar flitigt fria skribenter för att syssla med fake news. Och så gör "finjournalisterna" det själva. I flera reportage med förstasidesrubriker och bilder har DN själv kölhalat väktarna. SR/SVT har krävt striktare kontroll av vaktbolagen och väktarnas åsikter (som påståtts vara till höger). Och så visar Hanne Kjöller att det bara gäller att kolla fakta, varefter sanningen uppenbaras. När får vi se rubriken "Fake news på DN:s förstasida"?

Jag menar inte att medierna generellt sysslar med fake news. Men det händer. Däremot menar jag att de gärna och ofta skriver PK-reportage. Då blir det gärna budskap med svag sanningshalt och massor av åsikter och känslor.

Torsten Sandström

PS! Några dagar efter Hanne Kjöllers fina artikel (på ledarsidan) återkommer de nyhetsjournalister som jagat väktarna i T-banan. Men inte med en ursäkt, som man väntat sig. Nu jagar de en av väktarnas högeråsikter på internet (yttranden som i och för sig måste ses som diskriminerande). Det verkar som landets journalistseminarier lär ut att den egna professionen är ofelbar. Den kallas den tredje statsmakten. Pyttsan, säger jag. Möjligtvis "den vänstra handen".








  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post285

Ondskans skenprocesser

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, April 06, 2019 15:57:36

Den svenska statens kyrka begick en gång i tiden de hemskaste skändligheter. Som ett exempel brändes häxor på bål. Anledningen var den kristna trosvissheten. Den rätta evangeliska läran. Med den som dogm blev såväl tortyr som avrättning en naturlig lösning.

I nutiden möter vi en liknande företeelse. Nu rör trosvissheten en palett av politiska värderingar som postuleras som rätta och riktiga. Feminismen är en sådan och motsättningen mellan män och kvinnor blir lika självklar som den mellan satan och gud. Från SvD:s predikstol basuneras den nya läran ut. Och det journalistiska prästerskapet arrangerar dagliga rättegångar.

Jag är varken någon vän av Svenska Akademin eller (än mindre) Horace. Men någon måtta måste det väl ändå vara på feministernas tortyr. Plågoandarna tycks inte känna någon begränsning. Till och med ett vardagligt äktenskapligt bråk förvandlas till ett vapen i könskampen. I en artikel torgförs en kvinnas hat mot sin före detta man. Hatet är naturligt för Horace är känd som djävulen. Och ondskan måste utrotas.

År 1675 avrättades omkring 110 häxor bara i Ångermanland och Gästrikland. SvD:s dåd sker år 2019 och sprids från Stockholm över hela landet. Det som sker i nutid för tanken till Koestlers bok "Natt klockan tolv på dagen". Fy sjutton, säger jag. Förr brände heliga män kvinnor. Nu bränner heliga kvinnor män.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post284

Politik eller affärer?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 05, 2019 16:01:43

Efter att Swedbanks styrelseordförande, Lars Idermark, sagt sig vilja avgå spekuleras det vilt om hans ersättare.

DN:s förslag på kandidater är som sig bör tre kvinnor: Annika Falkengren, före detta vd i SEB, Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat FN-revisor och Ingrid Bonde som förut jobbat på Vattenfall och varit chef för Finansinspektionen.

Dagens Industri satsar på: fd statsministern Göran Persson, Telias ordförande Marie Ehrling och Lars Grönstedt förutvarande VD på Handelsbanken.

På många vis är förslagen typiska för landet Sverige. Man tänker ”inom boxen” som det numera heter, dvs i traditionens och dogmatismens konserverande cirklar. Swebanks och Idermarks misslyckande beror till stor del på inkompetens, med rötter i att företaget haft alltför många ledare från den politiska sfären. Idermark har exv ett förflutet hos Coop och bonderörelsens företag, som inte kan jämföras med vanliga affärsföretag.

De enda kandidater som står fria från landets politiska sfär är såvitt jag förstår Annika Falkengren och Lars Grönstedt, vilka båda för övrigt sysslat med bankverksamhet. Men om någon av dem är intresserade av att ta itu med ett råttbo som Swebank är tveksamt.

En närmare titt på det övriga gänget visar på personer av den typ som är Swebanks huvudproblem. De har alla en nära kontakt med svensk partipolitik, statsstyrda företag och har sprungit i kanslihusets korridorer. För Göran Persson är detta givet. Googla på de andras levnadshistoria och du får se en rad politiska kopplingar. Dessutom en del tragiska utlandsaffärer eller komiska missförstånd. Förvånansvärt nog nämns inte Tomas Östros, fd finansminister, med politiskt uppdrag utomlands. Det tycks som om tidningarna inte förmår inse vilken integritet och affärserfarenhet som krävs av den person som ska göra ett stort börsnoterat företag konkurrenskraftigt (utan svarta affärer). Ska banken räddas krävs någon som inte kommit fram partivägen, utan en man eller kvinna med tyngd inom banking och juridik. Företaget står nämligen inför stora problem från USA-håll.

Klart störst politisk laddning har DN:s förslag. Tre kvinnor, precis som könet har betydelse för hur ett affärsföretag ska skötas. Men tidningen är som vanligt nummer ett i PK. Tidningen driver politik, inte förnuftig saklig diskussion, tyvärr. Om det är skojigt, fånigt eller allvarligt får var och en ta ställning till.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post283

Fem miljoner puts väck! I en handvändning.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 05, 2019 12:27:46


Min blogg är i allmänhet motvalls. Det är tyvärr nödvändigt då bloggens syfte är att kritisera en typ av ideologi som alltmer försöker styra oss politiskt. En del av denna ideologi är talet om "den starka staten". Politikerna vill nämligen att vi ska tro att det är nödvändigt att betala mycket skatt. Budskapet är att vi får så mycket tillbaka.

Men häromdagen fick en belgare verkligen mycket utan att ha betalat ett öre i svensk skatt. Staten brände nämligen av fem miljoner i pris till barnboksförfattaren Bart Moeyaert. Det är bara att gratulera honom. Och visst vill många minnas Astrid Lindgren, som priset uppkallats efter. Men belöningar av detta slag är något för rika industrialister att skänka om de vill stödja kultur som de privat vurmar för. Svenska politiker önskar tävla med Alfred Nobel. Tyvärr sker tävlan med andras pengar som insats. Tanken är att vi har en "svensk modell" som måste marknadsföras världen runt.

Barnböcker är nyttiga. De ges också ut på löpande band. Så tillgången är god. Att den svenska staten varje år tänkt sig att betala fem miljoner på ett bräde till ett så flummigt ändamål är därför ett klart exempel på slöseri. Det saknas ett gemensamt folkligt intresse för ett så stort belopp. Det motsvarar i runda tal årslönen för 14 svenskar (före skatt!).

Detta sker i ett land där regeringen år efter år påstår att det inte går sänka skatterna. Om hundratals varianter av liknande årligt slöseri summeras blir det tydligt att potentialen för sänkning av skattetrycket är hög.










  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post282

På träningsläger i södra Frankrike

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 03, 2019 17:18:17

Varför är det franska viner som man bör dricka om man vill lära sig förstå gott vin? Jag tror att svaret är ganska enkelt. I Frankrike finns stora skillnader i druvor, jordmån, klimat och vinframställning mellan landets olika regioner. Själv njuter jag viner från många nationer. Men när det gäller röda viner är de franska givna favoriter. Låt mig nämna fyra regioner som bäst förklarar vad det rör sig om.

En naturlig början är de röda vinerna från trakten kring Bordeaux. Förenklat kan man säga att vinerna från Médoc (norr om staden) är mest komplexa och dyrast. Deras strävhet kan vara jobbig för nybörjaren. Men med vinets ålder och lagring utvecklas en stor harmoni. Här utvecklas en kombination av mjukhet, fyllighet och hårdhet som är sällsam. Detta sammanhänger med att den sköna druvan Cabernet Sauvignon dominerar. Den smakar i grunden svarta vinbär, men i jäsningen och blandningen med andra druvor framträder de mest underbara doft- och smaknyanser. Stenblandad jord, väl avvägt klimat och tvåtusenårig vintradition är orsaken till fulländningen. Här och i stadens sydvästra utkanter finns de berömda slott som tillverkar viner till skyhöga priser. Men nästa varje slott har ett andra- eller tredjevin som passar bättre för oss med tunnare plånböcker.

Den som vill träna upp sig till médoc-klass bör börja med röda viner från området Saint-Émilion nordöst om Bordeaux. Även här finns det berömda slott och viner med superhög kvalitet och pris. Det som gör dessa viner mer tillgängliga för nybörjaren är att druvan Merlot dominerar. Resultatet blir ett avsevärt mjukare vin, där smak och doft av frukt snabbare utvecklas. Merlot ger en angenäm antydan av smörkola och plommon som förenats med stänk av kryddor.

Den tredje och fjärde regionen avseende rödviner finns i det flodsystem som sträcker sig från norr till söder via Saône och Rhône. Högst upp kring Saône finner vi Bourgogne, med viner som också har världsrykte. Då jag har en förkärlek för fylliga viner är jag ingen stor älskare av dessa viner. Men de är tunna och sköna. Här är det den röda druvan Pinot Noir som står för en karaktäristisk kryddig eftersmak. Ett bra knep på Systembolaget är att speja efter sluttande flaskor utan de skarpa ”axlar” som viner från Bordeaux nästan alltid har.

Söderut i Lyon flyter Saône samman med Rhône. Här tar den röda druvan Grenache över spelet. Den skapar ett fylligt och kryddigt rödvin med inslag av portvin. Alltså ett stänk av behaglig sötma, som saknas i de viner jag hittills nämnt. Orsaken till detta är ett soligare och varmare klimat helt enkelt. Grenache är (tillsammans med ädlingen Cabernet Sauvignon) min klara favorit. Mellan Avignon och Orange finns ett distrikt där det långt innan påvarnas tid odlats de berömda grenacheviner som kallas Chateau Neuf de Pape. Den som har tunnare plånbok kan få likande smak och kvalitet i de viner som kallas Côte de Rhone Villages. Etiketten ”village” är ett tecken på högre kvalitet (än bara Côte de Rhone), dvs ett bättre urval av druvor och en högre halt av alkohol. Även lagringstiden på träfat är längre.

Om du följer mitt råd och tränar upp dig på rödviner från dessa fyra regioner kommer du antagligen att bli en lyckligare människa. Du tar nämligen del av en urgammal vinkultur, som gjort vardagen enklare för den fattige och gladare för den rike. I kväll ska vi i Cannes – inför hemfärden i morgon – dricka några glas av ett médocvin som heter Moulin de Lagune. Det är andravin till det lyxiga Chateau de Lagune. Årgången är 2015 (som är mycket bra). Jag har provat äldre årgångar av samma vin så jag vet vad det gå för. Vinet är fortfarande ungt och har därför den påtagliga strävhet jag nämnt. Smaken har ännu inte blommat ut helt, men det räcker…Jag gillar som sagt ”hårda cabbar”. Skål!

Torsten Sandström

2019-04-03

Här en skolplansch som jag köpt på fransk loppis för många år sedan.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post281

Är individen eller samhället psykiskt sjukt?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 03, 2019 15:50:11

Psykisk sjukdom är på mångas läppar. Politikerna talar om ett sjukt folk som de ser framför sig. Snart har vi alla en diagnos. Varför har det blivit så här? Är det svenska folket sjukare idag än för tjugo år sedan? Eller är det särskilda samhällsförändringar som skapar psykisk sjukdom?

Det moderna samhället är sannolikt den främsta förklaringen. Familjeliv, skola och arbete har blivit annorlunda. Dubbelarbetande föräldrar och ett kraftigt ökat antal skilsmässor är en viktig anledning, som naturligtvis också spiller över på barnen. Barnens roll har förändrats rejält. Ungdomar som förr var självgående placeras idag på dagis och sitter stilla timvis framför våldsamma datorspel. Eller så skjutsas de till olika föreningsaktiviteter av uppvaktande vuxna, som vänder ut och in på sig själva för att vara barnen till lags. Barnen blir alltmer curlade och bortskämda. När de möter en svensk skola med kunskapsmål, prov och sortering – även om kraven är på en låg nivå – får några svårt att hänga med och gillar inte läget. Det är naturligt. Men frågan är om deras olust eller oro ska ses som psykisk sjukdom som kräver vård?

Arbetlivets förändring skapar liknande effekter av illamående. Majoriteten av nutida jobb är monotona, ganska okvalificerade och tidspressade. I och med att arbetsmiljön granskats under lupp blir det svårt att tala om fysiskt slitage. Det blir mera en fråga om olust och trötthet. Resultatet blir naturligt nog missnöjda anställda. Men än en gång uppkommer frågan om detta kan sägas ge upphov till psykisk sjukdom i traditionell mening.

Påtagliga ändringar i familj, skola och arbete skapar alltså illamående som måste förklaras. De negativa effekterna ges av politiker samt vård- och skolpersonal etiketten ”psykisk sjukdom”. Med andra ord kopplas själsliga symptom till en psykisk diagnos. Nu måste vi givetvis bortse från allvarliga psykoser eller svåra depressioner och liknande. Gruppen svåra psykiska avvikelser har inte ökat påtagligt. Den lavinartade ökningen avser psykiska diagnoser som tar sikte på mer diffusa åkommor. Vi ställs idag inför en rad fantasifulla och skiftande nya etiketter och bokstäver. Varför har det blivit så?

En förklaring rör läkarvetenskapens specialisering och dess ökade kunskapsbas. Till bilden hör förstås att psykiater och psykologer har en given svårighet att hantera krämpor som finns i en vårdsökandes hjärna. Om patienten berättar om oro, frustration och ångest pressas därför psykvetenskapens män och kvinnor att ge ett svar. Här har vi grunden till floran av nya diagnoser. Jag påstår inte att de är felaktiga. Men jag menar att de baseras på en rejäl portion av oklarhet, genom att mätbara data i blodprover, elektriska impulser och liknande hårda fakta saknas. Läkaren och psykologen känner sig ändå tvungna att gå patienten till mötes. Och så utfärdas en diagnos. Denna läggs sedan till grund för medicinering, behandling och eventuell sjukskrivning.

En annan viktig samhällsförändring rör politikerna makt över vården. Även dessa personer vill gå den som känner sig sjuk till mötes. Det finns dessutom en särskild benägenhet hos makthavarna att vilja belägga individen med diagnos. Den hemska tanken är nämligen annars att krämporna har sin grund i det samhälle som politikerna byggt.

Kombinationen av curling, välvilja och oklarhet rörande diagnoser har i Sverige fått en kraftig hävstångseffekt på individernas känsla av sjukdom. Politikerna larmar dag efter dag. Medierna eldar på. Och läkarna skriver på för brinnande livet ut sjukintyg och piller. Det är alltså självklart att de psykiska diagnoserna eskalerar. Men rör det sig om faktisk sjukdom? Är det inte individers och familjers sociala val som styr utvecklingen? Och ytterst samhällets inriktning?

Många gånger bottnar patientens oro eller ångest i faktorer som rör hennes familj, uppfostran, arbete, sällskapsliv osv. Dessa bakgrundsmoment är naturligtvis svåra att ändra. Men det är inte en omöjlig uppgift, om bara politiker och läkare mfl vågar tala rakt ut och agera. Förr pratades inte så ofta om vardagslivets själsliga krämpor. ”Ta dig samman”, ”ryck upp dig” hördes ofta. Det var inte alltid lyckat. Men själva tvekan inför att sjukdomsbelägga stress, oror och ångest hade nog en nyttig sida. Den drabbade individen tvingades förr ofta själv ta tag i saken. Detta gick ofta bra, men inte alltid förstås. Dagens lösning genom en heltäckande palett av psykiska diagnoser innebär normalt bara att roten till det onda – själva problemet – sopas under mattan. Du förklaras sjuk och har inte själv lösningen i din hand.

För barn och familjer finns en risk för att diagnoser kapslar in den ”sjuke” och att viktiga förändringar rörande barnuppfostran, parrelationer, fritid osv uteblir. Diagnoshysterin får på så vis förödande verkan på samhällskroppen. Själva orsaken till individens vådor döljs. Det människan inte klarar av i vardagens ofta komplicerade slit får till resultat att själen lindas in i gasbinda och förses med en sjukdomslapp. Samhälle, läkare och psykologer har gjort sitt. Men till vilken nytta, mer än kanske för tillfället, så länge pillren verkar? Viktiga orsaker glöms bort. Den viktiga frågan är hur mer stabila familjerelationer ska byggas. Dels hur barnen ska leka och idrotta tillsammans. Dels hur de ska ges mindre tid för dataspel och mediala timekillers för att i lugn och ro hinna med läxor och annat nyttigt.

Ifall problemet ligger i trista, upprepade och dåligt betalda arbetsuppgifter kan man knappast finna en lösning genom att slopa sådana jobb eller betala dem dubbelt så bra för att muntra upp den anställde. Ett trist faktum är att detta får svårartade effekter på arbetsmarknaden som helhet. Den lösning jag ser på detta dilemma är inte sjukskrivning med psykisk diagnos, utan goda möjligheter till studier och kompetensutveckling för mer utvecklande arbetsuppgifter.

De på sikt klart allvarligaste effekterna av diagnoshysterin syns dock på skolans område. I dagarna ondgör sig nämligen många psykiatrer, psykologer och lärare i media över att elever stressas av prov och betyg. Som bevis anförs köer hos ungdomsmottagningar och ökningen av psykiska diagnoser. Intryck skapas av att kraven i skolan måste dämpas så att eleverna blir friskare. Vi talar nu om en svensk skola där elevernas kunskapsnivå redan idag sackar efter många länder i västvärlden.

Enligt min mening tycks politiker, läkare och psykologer ha kapitulerat vad gäller möjligheten till en kritisk diskussion om hur människorna bör leva tillsammans i det moderna samhället. Jag tänker inte nu på ett samtal som enbart går ut på att samhället bär ansvar. I centrum står tvärtom frågan om individens ansvar. Vi alla måste avsätta större tid åt att vårda den vardagliga gemenskapen och försöka fylla den med relevanta uppgifter. Individen måste träna sig på att själv söka efter välbefinnande. Annars kommer vi att få se en bredare flod av psykiska diagnoser och piller mot själsliga våndor. Och en ytterligare förflackning av framför allt familjeliv och skola.

Torsten Sandström

2019-04-03

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post280

Svenska akademin & Dramaten

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, April 03, 2019 12:45:18


Svenska medier - under ledning av journalister med feministideal - älskar att beskriva könstrakasserier som ett stort svenskt samhällsproblem. Varje dag nya rubriker från de fria yrkenas sfär. Jag är med på att det finns en allmän problematik rörande manliga övergrepp och trakasserier. Men de exempel som medierna nästan alltid talar om rör miljöer såsom Svenska akademin, Dramaten och liknande kulturinrättningar. Detta ger en ytterst skev bild av sextrakasserier i landet som helhet.

Naturligtvis saknar jag statistiska belägg. Men det är högst rimligt att anta att mycket speciella attityder odlas inom fria yrken, som hos skriftställare, skådespelare, journalister mfl. Det rör sig om professioner som saknar normer om formell kompetens, i form av högre examina od. Detta gäller även personer som utses till chefer. Dessutom rör det sig om arbeten av konstnärlig karaktär, dvs jobbet går ut på att skapa något vackert eller gripande, som med formella mått inte kan bedömas som bra, bättre eller bäst. Värderingen bygger i grunden på tyckande och bedömningar som närmast ligger på ett känsloplan. Dessutom är avlöningen för personer inom de fria yrkena ytterst skiftande, från jättestora belopp till oftare mycket små summor och stor ekonomisk osäkerhet. Vidare har de flesta mager framgång, medan ett fåtal blir megastjärnor för en tid. I arbetsmiljön förekommer alkohol och droger mer ofta än i andra jobb. Dessutom utspelas arbetet inom en sluten kulturell sfär, med många inbördes kontaktytor och ofta radikala politiska värderingar.

Det är ingen tvekan om att dessa sociala faktorer formar ett särskilt arbetsklimat. De fria yrkena skapar bland annat en anda av sökande efter plats (utlevande), klättrande och fjäskande. Yrkena skapar såväl karismatiska gudomligheter som inställsamma tjänare med blicken riktad uppåt i karriären. Dessa jobb byggs också ofta inom en familjegemenskap, med många parrelationer inom yrkeskretsen. Man odlar även en kultur av snillrikhet, hjältetakter och originalitet. Allt detta är förstås generella iakttagelser, med många undantag i verkliga livet.

Men ett tydligt gemensamt mönster framträder ändå för de fria yrkena. Med många mycket starka egon, får alltså såväl viljan till ett sexuellt övergrepp respektive upplevelsen av det som inträffat en tydlig färg av stor flexibilitet eller subjektivitet. Detta innebär att personer tenderar att ta sig friheter och ta för sig. Men det betyder också att den drabbades rapporter får tydliga inslag av oklara känslor om besvikelse och hämnd.

De fria yrkenas relationer kan därför inte jämföras med det allvarliga vardagsvåld som med låg frekvens försiggår i vanliga familjer av arbetare och tjänstemän. De fria yrkenas miljö alstrar nämligen en egenart, som personer med klar blick måste se. Men medierna projicerar främst den egna gruppens syn på de könsrelationer de själva ser eller i värsta fall lever i. Då blir förstås bilden av vardagens verklighet skev.

Detta är faran med att medierna i allmänna ordalag talar om #Me too. Risken är stor att få människor förstår att de främst talar om erfarenheter från sin egna "fria" värld.

Torsten Sandström
2019-04-03












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post279

Äntligen! sa visst någon...

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, April 02, 2019 18:15:11
Jag bevakar PK-händelser världen runt för att presentera vilka märkligheter som sker. SvD följer också PK-spåret, men tidningen gör det som en trosuppfattning, dvs något som redaktionen dyrkar. Kolla bild och rubrik ovan så förstår du. Nu anses tango som macho i Buenos Aires. I framtiden är det alltså damen som ska svänga killen i luften och leda dansen.

Den som funderar litet förstår snabbt att denna genre inom feminismens kultursektion har en lysande framtid. Massor med statliga jobb och pengar. Det gäller att skriva om alla skådespel sedan antiken så att kvinnor får huvudrollen. Vad sägs om Sofokles "Drottning Oidipus" eller Strindbergs "Modren"? Massor av konstverk på muséer världen runt måste huggas eller målas om. Även operor ska ges nya rollbesättningar. Och världens alla böcker måste retuscheras. Feministerna får börja med att sätta Sephora på Mose´s plats i Gamla testamentet. Och varför inte Maria på Jesu´s i det Nya? Fröken Julie är faktisk rätt okej som hon är (även om författaren är förtappad kulturman). Men inte helt. Här krävs nog en lesbisk vännina tillJulie, i stället för den #Me too-liknande Jean. Även Pippi Långstrump är ganska bra, men pappan med N-kungaordet som yrke är förstås en tung belastning. Men den saken verkar redan vara korrigerad genom Statens råd för korrekt språkbruk.

Landets två senaste kulturministrar bör ta ledningen för detta storstilade kulturprojekt, så att machokulturen kan bekämpas från högsta nivå. Landets stora mediehus kommer att ge dem ett stort stöd.

En sidoeffekt blir kanske att nationens käkkirurger får mycket att göra på grund av alla människor som tappar hakan. Men tat´t lugnt! Jag tror nämligen inte så många blir överraskade. Svenskarna är ett luttrat folk. De har redan insett att världshistorien är på väg att få rätt genus och att nya statyer av bortglömda kvinnliga celebriteter gjuts på rad för att pryda landets torg och parker.

Historien har sett många bildstormare, som förstör vackra ting i kyrkor. Från förr känner vi också fanatiker som piskar sig själva som straff och för att söka bot. Nu ser vi extrema feminister styra och ställa i samhället. Liksom tidigare rör det sig om en mycket liten grupp av mycket trosvissa aktivister.








  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post278

Vad har FN med bostäder i Malmö att göra?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 29, 2019 17:07:02
Svensk politik är absurd. Under minst 50 års tid har många svenskar saknat bra tak över huvudet. Orsaken är att landets bostadspolitik vanskötts grovt i många, många år. Marknaden har satts ur spel och politiker, byråkrater, hyresgästförening mfl har dragit i spakarna hit och dit. Tyngst vilar ansvaret på S-partiet, men även Alliansen visade total passivitet i regeringsställning. Ett kollossalt misslyckande. Det är den bistra sanningen.

Och så ser jag denna hypersvenska artikel i DN 2019-03-26. Två gulliga kvinnor, den ena kommunalråd i Malmö och den andra byråkrat från FN. Vi får reda på att FN ska hjälpa oss att få en bostad. Att Sverige är största finansiär av FN ( mätt per medborgare) talar för att svenska skattebetalare tvingas bekosta en god del av detta superjippo. Alltså ännu mer politik in i den bostadssektor, som behöver fria marknadskrafter.

Alltså vacker sång av två politiserande sirener. Men minsann inga bostäder i FN:s regi. Kommunalrådet sprider dimmor kring det egna partiets fundamentala misslyckande. I sin naivitet verkar hon tro att en global lösning via FN hjälper i bostadskrisens Sverige.

Någon kanske tycker att projektet är rart. Jag blir arg över hur politiker försöker förföra medborgarna (med deras egna pengar). För femtielfte gången utlovas bostäder...Denna gång med draghjälp från FN. Jag tar mig för pannan.

Palme sa att politik är att vilja. Kommunalrådet från Malmö anser att poltik är att hoppas på globalism genom FN. I min värld är politik handling, dvs verkstad.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post277

Stenkastning i mediernas glashus.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 29, 2019 16:05:57


Såväl DN som SVT har på framträdande plats flera gånger på senare tid ifrågasatt vaktbolagens ställning i Sverige. Rapporteringen går ut på att bolagens ledningar saknar kontroll över de anställda väktarnas politiska värderingar. Journalister på DN och SVT menar att många av de vakter som jobbar har högerextrema politiska värderingar. I och med att antalet privata vaktuppdrag ökar och att en vakt utför uppgifter som har polisiär karaktär framhåller medierna att detta utsätter medborgarna för säkerhetsrisker.

Som kanske är bekant kräver nuvarande lag om bevakningsföretag (1974:191) att ett sådant bolag måste ha auktorisation av staten, genom länsstyrelsen, som också är tillsynsmyndighet. Innan tillstånd ges ska polismyndigheten yttra sig. Alla väktare som bolaget anställer ska

prövas avseende ”laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag”, som lagen säger. Dessutom sägs att anställd vaktpersonal har det skydd som en myndighetsutövande tjänsteman (exv en polis) ges enligt brottsbalken.

Väktarens roll är att vara ett privatstyrt komplement till polisens uppgift att upprätthålla ordningen i samhället. Den viktiga uppgiften kräver prövning av väktarens skötsamhet. Men granskningen avser inte personens politiska åsikter. För övrigt prövas inte heller den politiska hemvisten hos en blivande polis. Att regler om detta saknas är naturligt. Åsiktsfriheten är nämligen skyddad grundlag.

Journalisternas propåer om en vidgad prövning av väktare verkar därför inte så väl genomtänkt. Men det är inte dessa logiska brister som jag nu är ute efter. Jag menar att journalisterna kastar sten i glashus. Man kan nämligen säga att deras yrke har en ställning som något påminner om den privata ordningsmakten. Man talar nämligen om medierna som ”den tredje statsmakten”. Tanken är att journalisterna ska granska hur riksdag och regering utövar sin maktställning i nationen. Jag har i flera artiklar kritiserat mediernas försumlighet i detta värv. Visst förekommer kritiska inlägg mot politikerna i medierna, men press och teve flödar över av triviala rapporter om livsstil, känslor, jippon, pristävlingar, vett & etikett mm.

Den politiska granskning som ibland förekommer är dessutom kraftigt vinklad. Dels har den en slagsida till medierna favoritämnen: kön, klimatkris och globalt samarbete. Men många av den svenska dagspolitikens stora problem nagelfars knappast alls på djupet. Därför hamnar frågor om bostadsbrist, skolkris, klanvåld, avrustning mm i skuggan av de standardbudskap som unga journalister lärt sig på sina skrivarseminarier. Dels har de mediala reportagen en kraftig vinkling mot rödgröna frågor. Här avspeglas alltså de vänsterideal som karaktäriserar journalistens yrke, enligt vetenskapliga undersökningar av professor Kent Asp.

Det är denna mediala vänstervinkling jag nu vill ta fasta på, i en situation då medierna själva kritiserar kontrollen av väktaryrket och påstår att högerkrafter där ges spelrum. Journalister som själva önskar driva politisk opinion anklagar alltså en yrkeskår för att tänka fel i höger riktning. Detta är både tragiskt och komiskt.

Många journalister har svårt att acceptera anklagelser om vänstervridning. ”Vi sysslar inte med partipolitik” eller något liknande blir ofta svaret. Jag menar inte heller detta. Det tillhör undantagen att direkt partigynnande drivs i nyhets- och samhällsreportagen. Låt mig därför kort förklara hur vinklingen normalt går till. Det finns nämligen ett antal tydliga mekanismer.

Den första rör ämnesvalet. De politiskt korrekta frågorna lyfts metodiskt fram och presenteras förstås enligt rådande värdegrund. Det rör sig alltså normalt om genusfrågor, psykiska problem, miljö, invandring osv. De nästan hundra procent standardiserade svaren framkommer därför i reportagen (utan att någon explicit partianknytning behövs). Vidare hålls betydelsefulla invändningar kategoriskt utanför presentationen. När medierna talar om exv miljö är följaktligen den mest sannolika räddningen för marknadssamhället, dvs kärnkraften, ett dödskallemärkt ämne. Alltså normalt inget om fördelen med ny kärnkraftsteknik för drift av bostäder, transporter och inte minst elektricitet till industriproduktion. Och när det rör sig om gängmord i förorten sägs inte ett knyst om kopplingen till invandring eller klankultur.

Den andra mekanismen rör valet av intervjupersoner och medverkande i olika programinslag. Här väljs nästan genomgående personer som har samma värderingar som journalisten själv, dvs idéer åt vänster. Och personen som valts ut ges möjlighet att uttala sig tämligen fritt. Hans eller hennes politiska budskap blir alltså tydligt. Och samma mediala mekanism återkommer dagen därpå: ett liknade favoritsubjekt bjuds in för intervju osv. Man kan på så vis säga att partipolitik vanligtvis förs via en ställföreträdare.

Den tredje mekanismen återfinns i mediernas ledningar. Här hejas politiskt korrekta reportage på. Och framför allt ses det mellan fingrarna ifall ett alltför tydligt övertramp sker. Det sista gäller i synnerhet de statsfinansierade SR och SVT. SVT-chefen Hanna Stjärne säger uttryckligen i en intervju att hon har svårt att se någon vänstervridning över huvud taget. Och lika blind är den sk Granskingsnämnden, med ett extraknäckande justitieråd i ledningen. Ingen tycks vilja se den indirekta politiska åsiktsbildning som bedrivs i SR/SVT. Tanken är att det är bra som det är.

Att kritisera väktare för högeråsikter är något som medierna gärna gör. Men varken hög eller låg inom mediernas värld nagelfar den vänsterpropaganda som flödar från tidningar och etermedier. Orsaken är enkel. Det är så chefer och journalister vill ha det. Jag tror att allmänhetens dom – som vi idag kan höra vid många kaffesamtal – i morgon kommer att bli hård. Därför är mitt budskap till framför allt SR/SVT: som ni bäddar får ni ligga. Statsfinansierade medier tillhör nämligen inte framtiden.

Torsten Sandström

2019-03-29

Publicerad i samverkan med Newsvoice, http://www.newsvoice.se/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post276

I frysboxen

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 28, 2019 18:40:37
Det tycks som om L-partiet får oväntad hjälp från frostiga nejder. Men frågan är om det en gång så goda och frisinnade partiet inte spelat bort korten, tillsammans med C. Det är tråkigt rörande en gammal god ideologi. Men det räcker inte med ett (bara delvis!!) fritt tänk, dvs fria idéer. Det måste också förenas med rörelser hos folket. Att driva en praktisk sakpolitik. Här är L fruset till is i botten, vilket den före detta första kandidaten till EU-valet så tydligt illustrerar. L satsar på Wikström, en före detta ministerfru, fd kyrkoherde, med ambitionen att tjäna bra pengar. Mänskligt, men ändå...

Den gamla fina liberalismen från göteborg verkar också död. Eller har hamnat "i frösaboxen" som skrothandlaren Albert (salig i åminnelse) nog skulle ha sagt till sonen Herbert. Jämförelsen mellan dessa två programfigurers tänkande och L-partiets politiska linje blottlägger L:s dilemma av idag. L är på fel våglängd till väljarna.

PS! Bilden är en stor annons i dagspressen från Luleå Tekniska högskola. Det är för övrigt märkligt att skattebetalarnas pengar används för annonsering i detta syfte. En bra utbildning ska tala för sig själv. Medan en svag kanske kräver stora och dyra annonser som betalas av dig och mig.















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post275

På Franska rivieran

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 28, 2019 18:18:10

Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Och utan jämförelser i övrigt har jag under tjugo års tid tillbringat många sköna vinter-, vår- och höstveckor här.

Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva.

Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte lantliga bondbyar värna sin självständighet från muromgärdade kulltoppar. Till dem förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck av en omvärld som var såväl ond som god. Mycket av denna vaksamma folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än trängd av resande, såsom jag och många andra. Det rör sig om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. En tankeväckande spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet.

Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen - främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den öppnar också för lagring i minst tio år.

Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver - samt många olika kryddor - ges sardeller, sardiner och lammkött en lantlig smak från förr. På så vis får även gommen en förbindelse med tider som passerat.

Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annan glamour. För mig blir bilden däremot en rapsodi av skeenden i det förflutna.

Torsten Sandström







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post274

#Me too-karusellen snurrar vidare

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 26, 2019 11:43:16

Nu har #Me too-karusellen ännu en gång dragit igång. En känd sångerska – inte längre i livet – har för tjugo år sedan misshandlats av en (numera känd) skådespelare. Offret har fått allvarliga kroppsskador. I vilken mån dessa är orsaken till hennes gåtfulla död många år senare är ovisst. Men ett reportage från SVT sätter fart på känslorna. Karusellen äntras igen av en stor del av den #Me-too-rörelse som slumrat till ett tag. I skottgluggen hamnar den skådespelare som för tjugo år sedan förgripit sig. Journalisternas etablissemang gränslar de leksaksdjur som snurrar runt, runt i karusellen. Dramatiska teatern ställer in de föreställningar i vilka dåtidens förbrytare medverkar. En kollega till honom, Alexander Karim, passar på att göra reklam för sig själv genom att i DN vika ut sig och hävda att han ”nobbar gubbslem”. Feministerna tuggar fragda. En infernaliskt process utspelas alltså i svenska medier. Ingen minns längre den teaterchef som för ett år sedan lät ta sitt liv efter synnerligen diffusa anklagelser från #Me too.

Jag har följt #Me too sedan begynnelsen. Det är klart att rörelsen har en viktig kärna i ett allvarligt problem mellan kvinnor och män.Men i debatten utmålas kvinnorna som änglar och männen som gangsters, såsom det varit i fallet med den misshandlade sångerskan. Jag vill inte säga något till försvar för en förbrytare. Men jag har sedan debattens början försökt peka på de särskilda mönster som finns inom vissa fria yrken, såsom scenartistens, författarens eller journalistens. En snabb googling på några av de som är inblandade i den nya karusellrundan visar på ett gökbo av parrelationer. Rader av giftermål och skilsmässor – eller i vart fall en mängd barn till mammor och pappor som tillfälligt varit tillsammans mellan olika scenframträdanden. Inom artisternas livsstil odlas personligheter som tar sig friheter. Klart är att detta föder en vilja att komma fram och göra karriär i en tuff miljö, om än en värld med rosa skimmer. Lika klart är att det riskerar att föda begär till hämnd.

Jag menar inte att alla berättelser om #Me too följer detta mönster. Så är det självfallet inte. Men att bara peka på problemet – som jag redan gjort några gånger – anses nedrig och som en machohandling. Det tycker förstås inte jag. Passagerarna på den strålkastarbelysta karusellen måste tåla kritisk granskning. Och generalerna inom #Me too måste också tåla att bli motsagda, i sin fanatism att måla ut män som ett släkte av våldsverkare. Och då övergrepp tycks ha en koppling till artistyrkets mediala
strålglans måste detta framhållas. Mediesamhällets logik föder faktiskt #Me too-problem. Man kan nog inte begära att medierna själva ska inta en balanserad position till den egna motorns skadeverkningar. Men nu har jag sagt min åsikt.

Slutligen. I mediernas rapportering dras slutsatser om vanliga män och kvinnors relationer från vad som händer i de fria yrkena. Det är helt galet. Folk i allmänhet kan i och för sig ha problem och bete sig illa. Men de har i genomsnitt en mer handfast moral. Mer traditionellt tänk, helt enkelt. Och de är inte för sin försörjning beroende av den "slit och släng"-attityd som präglar i vart fall scenartisternas vardag.

Torsten Sandström











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post273

Psykologi som fantasifoster

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, March 25, 2019 10:40:28
I dagens Psykolognytt, förlåt DN, finns följande helsidesartikel. Den är inte läsvärd i annat syfte än lära känna den ny mediakultur som går ut på att försöka gräva i människans inre värld. Jag vill inte påstå att sådana ambitioner är fel. Men graden av svårighet är närmast oöverstiglig, vad gäller att försöka utröna vad som rör sig i hjärnorna hos en grupp av människor. Det är ju jättesvårt att klargöra vad som rör sig i en individs huvud.

Mot denna bakgrund ska DN-artikeln ses. Det är förstås en psykolog som skriver. Och syftet är att avgränsa en grupp människor som "högkänsliga", vad nu det är. Jag bara frågar om det rör sig om känslighet inför sig själv (det egna jaget) eller inför andra i världen? Kolla in de fyra punkter som finns med röda siffror till höger. Enligt min mening kan nästan vem som helst svara så att personen ifråga skulle anses "högkänslig".

Så leker universitetsutbildade människor med det de vill kalla vetenskap. Jag menar att nästan en apa kan förstå att det bara är känslosnack. Tyvärr riskerar denna typ av läror att få människor att fjärma sig från vettiga sysslor rörande faktiskt lärande och kritisk kunskap. Alltså en skolning i något som påminner om religion. Rena drömtydningen.

Jag vet att det finns kloka psykologer. Men varför är de så tysta? Är de kanske rädda för att några års studier (som de bedrivit) rasar samman till rena fantasifoster? Är det kollegiala? Inom juristyrket finns självfallet kollegialitet, men inte så att den vanliga juristen tror att lagen normalt är rätt och riktig. Måste inte psykologer visa kritisk distans?

Att DN publicerar spektakel av detta slag förvånar mig inte så mycket. Liksom L-partiet - som Bonniers är överförmyndare till - drivs en vilsen politik som präglas av milsvid idealism, långt från sakpolitikens centrum. Alltså en linje på ytterst tunn is. Om den brakar blir åtminstone inte jag särskilt ledsen. Som man bäddar får man ligga, heter ett svenskt talesätt med stor aktualitet...


Torsten Sandström

PS. I bakgrunden pågår just nu på SR P1 Epstein & Nordegren. Den förre intervjuar en "legitimerad psykolog" . Gissa om vad? Hur Teresa May ska kunna lösa Brexit. Man kan ju lika gärna bjuda in en Sibylla med kristallkula för att berätta om Brexit.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post272

Ord med makt

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, March 23, 2019 18:24:10

S-partiet och statsministern envisas med att kalla Jöken för Januariavtalet. Vissa medier ställer troget upp på detta apspel. Jag förstår krigslisten. Det gäller att få sjuttiotalet lösa politiska slagord att framstå som ett bindande kontrakt. Med det försöker man lura folket. Och sätta press på de andra parterna i överenskommelsen att hålla sig till denna.

Man behöver inte vara juridiskt skolad för att förstå att ett avtal är något som rör utbyte varor eller tjänster i vid bemärkelse (med förpliktande verkan). På områden där tvingande lagstiftning finns gäller inte avtalsrättsliga regler, såsom exa rörande löften om giftermål. För arbetet i Riksdagen gäller Regeringsformen, varför ett åtagande att agera eller rösta på visst viss inte kan ses som ett kontrakt i den meningen att skadestånd eller dom kan användas för att sätta press på den som vägrar att göra det som "utlovats". Ett sådant åtagande är möjligtvis vad som brukar kallas ett "gentlemans agreement". Men i politikens värld gäller inte ens en sådan moralkod.

Jöken är bara en "överenskommelse" rätt och slätt. Den kan vem som helst strunta i.

För övrigt älskar jag liknelsen med den fågelart som agerar påträngande mot sina bevingade medvarelser av mindre storlek. Detta genom att göken lägger sina ägg i deras bo med en på sikt förödande verkan på småfåglarnas egen avkomma. Den trängs ut ur boet. Det är precis vad S-partiet hoppas ska hända småpartierna genom Jöken.

Annars har göken fått en komisk framtoning via gökuret. Ko-ko! Ett något fjantigt flängande utgenom luckan. Nu är det lucköppning! Det är kanske denna komik som S-partiet vill undvika genom sitt snack om JA, januariavtalet. Ko-ko!

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post271

Klassfoto?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 22, 2019 12:25:42


Två av de teman jag just nu har på hjärnan är den politiska klassen och EU. Har de något gemensamt? Javisst. Kolla in bilden ovan.

Den föreställer Heléne Fritzon på kampanj inför EU-valet. Kolla in miljön och hennes framtoning. Välfrissad, röda läppar och väl lackerade naglar. Så närmar man sig arbetarklassen.

Läs sedan hennes egenberättelse på Wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Heléne_Fritzon

Det är klassbakgrunden hos en yrkespolitiker jag är ute efter. Ingen utbildning nämns. Rakt in i politiken tycks det. Tydligt klasskoppling familjärt – dvs gift med två politiker (s) på rad. Rak karriär inom partiet. In i regeringen och ut då Ygeman lämnade respeltive återvände. Fett betalda sidouppdrag. Och nu – i egenskap av reservminister – på väg till secondhandlagret i Bryssel/Strasbourg, med lågbeskattade arvoden på ingång. Pensionen lär bli hög och i allmänhet förtida (jämfört med jobbarna på bilden).

Jag tror inte att Fritzon är varken sämre eller bättre än genomsnittet av hennes klasskamrater (manliga eller kvinnliga). Det vet jag inget om. Men det är bilden och EU-kampanjen som är den intressanta illustrationen till dagens politiska situation i det demokratiska västra Europa (än värre är det förstås i öst). En appell från yrkespolitikern till den arbetande klassen.

Är det denna typ av politiker som kan reformera Sverige?


PS! Särskilt skoj är att en person med denna bakgrund ansvarat för "civilrättsliga" frågor i en svensk regering. Är hon månne expert på familjerätt?




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post270

Kanske en dag att minnas - förtrollningen modell S är bruten

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 21, 2019 19:24:33

Idag säger KD:s Ebba Busch Thor att partiet kan tänka sig att i framtiden förhandla med SD-partiet i frågor av gemensamt intresse. Visserligen försökte Anna Kindberg Batra något liknande för ett drygt år sedan. Men varken hennes parti eller tiden var mogen. Nu tror jag M-partiet inte har något annat val än att följa KD.

Nu sker det som många skåningar en god tid uppfattat som naturligt. Dvs att samtala med ett annat parti som man delvis har sakpolitisk gemenskap med. Som jag ser saken är det egentligen inte ett kommande "samtal" som är det minnesvärda. Det stora är att S-partiets rutschbana utför idag fått ett synbart slut. Då ett öppet samtal medför att SD släpps in i finrummet är S-partiets era för överskådlig framtid passerad i svensk politik. Det är något mycket stort. En ny politisk majoritet till höger formas. S-partiets dödskallemärkning av SD bryts och ett normalt samtalsklimat kommer att inledas i landet. I S-partiets liktåg marscherar C- och L-partierna, som nyligen gjort bort sig då dom valt att förena sig med det parti man gått till val mot. Idag tillhör dom en regeringsmajoritet. Men i morgon är dom antagligen mest att se som spillror från S-partiets era.

Jag skriver era. I det ligger en honnör till vad S-partiet uträttat under många år till och med Tage Erlanders sista regering. Ett viktigt och imponerande samhällsbygge syns i backspegeln. Olof Palme beskriver den första nedgången eller S-parantesen. Kommande regeringsskifte åt höger (alltså efter Löfven) blir den avslutande parentesen. Högerspöket detroniseras. Detta är vad jag tror då jag ikväll skådar in i den svenska politikens kristallkula. Jag hoppas min spådom slår in. Många viktiga reformer väntar nämligen.

Min förhoppning baseras inte på en tilltro till SD:s politik. Den är tvetydig och delvis problematisk. Förhoppningen bygger på min övertygelse att ett öppet och fördomsfritt samtal om politikens sakfrågor är bäst för Sverige.








  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post269

Fyra direktörer går vilse.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 21, 2019 11:45:03


I Di 2019-03-20 hävdar fyra kända företagsdirektörer att sparkandet av Cecilia Wikström som kandidat i EU-valet är skadligt. De fyra skriver om behovet av kontakter mellan näringsliv och politikens värld. Och att de väl känner till hur jäv ska hanteras. Vidare anser de att politikerna måste skaffa sig kunskaper om livet utanför den bubbla de befinner sig i. En sfär där politiken blivit ett yrke.

Det är enkelt att på ett allmänt plan hålla med om detta. Men de fyra skjuter vid sidan om målet. Den jävsproblematik de fyra känner till från den privata sektorn rör bolagsbeslut som riskerar att strida mot företagets eget intresse. Denna risk vill många företagsledare motverka. Däremot uppkommer jäv förstås inte vid beslut som är gynnsamma för bolaget.

Även inom det offentliga uppkommer en jävsproblematik. Låt mig peka på tre roller. Lobbyister är externa informatörer och påtryckare på personer i den politiska apparaten. Det finns tusentals sådana i Sverige och i EU:s korridorer. En näraliggande funktion har dörröppnaren. Det är en före detta förtroendevald, som utnyttjar sitt gamla kontaktnät för att påverka politiker att agera på ett visst vis. I båda rollerna omfattas exv påverkan på det offentliga, som står i beredskap att sluta avtal med enskilda om upphandling av varor eller tjänster. Upphandling omsätter som bekant idag mångmiljardbelopp. Påverkan kan även avse innehållet i en framtida lag. Det är därför självklart att företagen gärna vill öppna en bakdörr till den politiska makten. Det gäller att smidigt tränga sig före konkurrenter som inte har samma förmånliga position i förhållande till de politiker som ska fatta beslut. För detta insidesarbete är bolagen givetvis villiga att betala stora belopp.

Huvudrollen i detta drama har den politiska beslutsfattarensjälv. Risken är nämligen att politikern verkar för intressen i strid mot de offentliga mål, som väljarna satt honom eller henne att förvalta. En politiker som agerar för det offentliga måste därför normalt undvika misstanken att han eller hon gynnar ett företag eller annan extern intressent. Jag tänker nu främst på en parlamentsledamot som har ett uppdrag hos ett företag – exv såsom styrelseledamot. Kan politikern ifråga misstänkas för ovidkommande hänsyn blir risken för jävsbindning i det allmännas tjänst uppenbar. Man kan säga att saken gäller en form av politisk vänskapskorruption. Genom nyckeln till det politiska rummet ges en extern intressent möjlighet att utöva makt så att säga från insidan. Den beslutande politikern, tillika styrelseledamoten, kommer att sitta på två stolar.

Bakom de fyra direktörernas söndagsskolebild – och plädering för vidgade kontakter mellan affärslivet och politikens värld – finns alltså en högst konkret och allvarlig problematik om risker för jäv och ytterst korruption. Det är självklart att de privata och offentliga intressesfärerna måste samtala med varandra i många viktiga principfrågor. Men enbart på armlängds avstånd och givetvis utan överlämnande av pengar. Enligt min mening är fenomenet dörröppning (och påföljande politikerbeslut) en samhällsfara. Syftet är att uppdragsgivaren ska snika sig före sina konkurrenter in till politikernas smörgåsbord. Det är beklämmande att EU-parlamentet inte tagit till hårdhandskar mot ledamöternas arvoderade sidouppdrag.

Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Dagens industri/debatt www.di.se

https://www.di.se/debatt/professorn-politisk-dorroppning-for-naringslivet-en-samhallsfara/







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post268

EU:s framtid står på spel

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, March 20, 2019 10:06:30


EU har byggts av entusiaster med sug efter makt. Visst fanns det goda skäl, efter ett uppslitande världskrig, att några av de främst inblandade nationerna ville bygga en kommersiell gemenskap kring fri handel och medföljande laggemenskap. Det var mycket klokt. Och har skapat en potential inte bara för fred utan också ekonomisk tillväxt. Jag talar om det som förr kallades den Europeiska gemenskapen, EG.

Fram till senare delen av 1970-talet fungerade detta viktiga gemenskapsbygge väl. Men sedan 1980 har det enligt min mening gått utför med gemenskapen. Detta sammanhänger med tanken om en union, en överstatlighet, som det första parlamentsvalet 1979 blev ett avstamp för. Unionstanken har framför allt drivits av Europas mest centralstyrda demokrati, Frankrike. Krigets förlorare Tyskland har något motvilligt hängt på, men engagemanget har blåsts under i och med att den tyska ekonomin skördat frukterna av gemenskapen (något som Frankrike inte alls gjort i samma mån, och absolut inte Italien). Frankrike gillar att se sig som Europas centralpunkt. Och idéer om storskaliga projekt styrda från Paris finns sedan Napoleon Bonapartes dagar. På den tid blev inte resultatet bestående. Mycket talar för att samma sak gäller idag. Varför?

Jag tror att det har göra med själva bygget av EU, dvs hur kroppen för den överstatliga samverkan konstruerats. Om jag fortsätter med byggmetaforen gäller det frånvaron av en fast grund med stabila våningar därovanför. Jag menar att EU däremot byggts uppifrån. Man har startat med den flotta takvåningen, dvs parlamentet, och sedan hoppats att våningarna i mitten ska bli färdiga bara entréplanet fungerar. Ingången rör valet av medlemmar som har förmåga till politiskt samarbete. Alltså ett typiskt franskt skrytbygge i stor skala. Men på lös grund.

Huvudproblemet med EU är att unionen omfattar stater med helt olika politisk och ekonomisk utveckling. Att enas om handel och tillhörande rättsliga frågor är svårt, men tämligen enkelt jämfört med att få 28 stater att gå i samma politiska riktning. Jag menar inte att en union är omöjlig. Men frågan har väckts på tok för tidigt. Den har dessutom lanserats av politikens andrasortering, dvs personer som av olika skäl flyttas ut ur de olika nationernas centrala politiska sfärer. Det häpnadsväckande är att detta B-lag har tillåtits bygga upp den överstatlighet, som ett mycket stort antal européer idag står tvekande inför (en majoritet tycks dock för). Även om penningbidrag från Bryssel gärna slukas, så obstruerar flera av de nya medlemsländerna ett fortsatt unionsbygge. Österut, från Polen i norr till Italien i söder, finns en allt starkare proteströrelse mot den fransk-tyska överstatligheten. Med Storbritannien på väg ut ser därför framtiden för unionen dyster ut.

I denna situation tror kloka människor att EU:s ledning skulle dra öronen åt sig och skapa en enklare gemenskap (som även britterna gillar). Det vill säga riva bort en handfull överstatlighetsmoment och bygga en stabil handelssamverkan med möjlighet till expansion, då tiden är mogen för unionstankar. Men det är inte detta som sker i Bryssel. Här gäller ännu fransk-tyskt hej och hå! Anförda av andraplansfigurer som Tusk och Junker drivs i stället en politisk kamp mot regeringarna i den östra halvan av Europa. Syftet tycks vara att tvinga igenom det slarvbygge som formats kring Napoleons gamla lydstat Belgien. Strategin verkar dödfödd. Den skapar bara ännu mer motstånd hos länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien mfl. Nationer som ännu inte borde ha släppts in i ett unionsbygge, men som förmodligen platsat i en handelssamverkan.

Det är alltså rätt att säga att EU-bygget skälver i sina fogar. Jag skriver detta när ett val till det så kallade europaparlamentet snart äger rum. Jag menar att parlamentet som sådant är en sorglig historia. En typ av europeiskt klotterplank, lyckligtvis utan direkt rätt att besluta för unionens räkning. Men just karaktären av ”hela havet stormar” innebär att parlamentet riskerar att initiera beslut som senare konfirmeras av medlemsländerna – i allmänhet genom majoritetsbeslut. Det nationella valdeltagande i valen till parlamentet är lågt. De valdas legitimitet blir därför också låg. Till detta kommer det otäcka systemet med lobbyism, som har sitt centrum i Bryssel med kanaler in i EU:s olika delar, inte minst parlamentet. Det rör sig om kanske 30.000 privata aktörer som dagligen vill påverka EU:s politiska inriktning. Bakom står företag och andra organisationer med sina själviska intressen.

Det är sjukt att lobbysystemet accepterats inom EU. För ledamöter i parlamentet finns enbart ett dåligt kontrollerat krav på anmälan beträffande mottagna arvoden (inom vissa gränsbelopp). Men rätt att ta emot pengar för att jobba för externa intressen har alltså en ledamot. Enligt DN 2019-03-12 toppar ledamoten Antanas Guoga från Litauen med sina omkring 8.000.000 kr i sidoarvoden per år från 17 bisysslor. Men om anmälda belopp är sanna vet ingen. Cecilia Wikström intar en föga hedrande plats nr 13 med drygt 800.000 kronor om året från 2 uppdrag. Beloppen kan jämföras med ledamoten arvode på 900.000 kronor per år från parlamentet (frånsett generösa tilläggsersättningar).

Ett namn som är värt att notera är Guy Verhofstadt, partivän till Wikström i parlamentet. Han är före detta premiärminister i operettkungadömet Belgien. Verhofstadt säger sig dra in ungefär lika mycket som Wikström för en handfull uppdrag. Men belgiska källor uppger att han i själva verket inkasserar över 2.300.000 kronor per år. Skillnaden är alltså stor mellan anmälningarna till parlamentet och de arvoden som faktiskt mottas.

Anledningen till att jag nämner detta namn är att han samarbetar med Frankrikes president Macron och därför är en möjlig toppkandidat för en hög position inom EU efter valet. Macron vill införa ännu mer av överstatlighet i kampen mot de högerkrafter som ansätter Frankrike och EU. Han pläderar exv för ett gemensamt skuldansvar euronationerna emellan. Han talar även om ett ”moraliskt överlägset” EU – en vänsterambition anas. Därför är det mycket hoppfullt att Merkels efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK kallad) i dagarna ljudligt protesterat. Jag hoppas att hon tar ledningen för en reformering av gemenskapen. Franska mediers motreaktion är emellertid hotfull. Flera tidningar talar om en konflikt mellan Frankrike och Tyskland och till och med om ”krigets nerv”. Fredsbygget skakar, tycks det.

Jag ogillar med andra ord ett överstatligt EU. Min text förklarar också varför jag hittills inte deltagit i något val till det så kallade parlamentet. Men i höstens val överväger jag att rösta på en kandidat som verkligenvill förändra unionen till en ekonomisk gemenskap i den stil som fanns före 1980. Frågan är om någon sådan modig kandidat finns? Det vill säga en person som vill avskaffa sig själv som ledamot i ett låtsasparlament.

Torsten Sandström

  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post267

Att tala med kluven tunga

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 19, 2019 16:06:48

Häromdagen sa inrikesminister Damberg att ”gängvåldet måste ner”. Vem tycker inte det. Märk att yttrandet kommer från en regering som haft fyra år på sig att minska klanernas krig i förorterna. Vem tror att den nya regeringen kommer att lyckas bättre?

Men allvarligare är att Dambergs budskap innebär en frontalkollision med den tidigare S-regeringens egen strategi. För ett drygt halvår sedan beslöt regeringen, med stöd av C-partiet, att sk ensamkommande - som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd (och alltså ska återvända hem) - skulle ges en andra chans med nya ansökningar. Migrationsverket uppskattar antalet personer till 9.000. Nu bortser jag från det märkliga att en stor grupp beviljas något som påminner om amnesti. Jag bortser också från de miljardkostnader som beslutet tynger svenska skattebetalare med. Jag tänker nu på mördandet i förorterna. Om två procent av personerna i denna problemgrupp ägnar sig åt brottslighet får polis, åklagare, domstolar och fängelser minst 200 olika brottslingar att jobba med. Om en halv procent av dem hamnar i droggäng som skjuter kan vi räkna med kanske 40 nya mord. Ett svindlande problem för ett folk som önskar har lugn och ro i vårt hörn av världen.

Damberg har suttit i regeringen i snart fem år på rad. Hans uttalande är inte bara en logisk katastrof. Det är dessutom en perfekt illustration på talesättet ” att tala med kluven tunga”. Tyvärr har det blivit ett allt vanligare handlingssätt hos den politiska eliten. Okej att folket går att lura några gånger. Men inte i längden. Damberg bereder vägen för en svensk politisk utveckling i stil med den i USA (Trump) eller Italien (regeringskoalitionen). De två senare kallar S-regeringen ett hot mot demokratin. Det kanske är så. Men det stora hotet är regeringen själv som säger ett och gör ett annat.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post266

Stor lördagskomik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, March 16, 2019 18:45:20
Ännu ett högkomiskt konstprojekt från Wanås muntrar kanske upp lördagen! Och detta ska uppenbarligen röra sig om feministisk konst. Kreativitet och nyanser (in spe) sprutar.

Under antiken utvecklade konstnärer stor teknisk skicklighet. Efter renässansen har de alltmer sökt personliga perspektiv och - efter år av träning - lanserat sköna metoder att hantera färg, form och ljus. Målet blev att gestalta något sinnligt.

Idag studeras en fem veckors kurs i feministisk teori. Och därefter slänger tjejerna sig på golvet insmetade i (en!) färg. Marcel Proust hade bleknat. Matisse och Picasso skrattat på sig. Men inte dagens nya konstnärsgeneration. Och nu lägger sk "konstvetare" sina pannor i djupa veck. Det som inte syns i bild måste förklaras med ord. Ändå förstår ingen budskapet.

Men som sagt, hög komik i sin fullständiga tomhet. Hundra procent nonsens. Varsågod! Sydsvenska Dagbladet bjuder!

Slutligen. Om allt förklaras som konst, blir resultatet att inget är märkvärdigt. Konstens blir nonsens.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post265

Att spela korten bättre

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, March 16, 2019 16:43:45


I debatten efter terrordådet på New Zealand framhålls med rätta att islamfientliga åsikter är oroande. Till och med livsfarliga om de får grepp om vettvillingar. Men när farobudskapet presenteras i svenska medier är avsikten normalt att avskräcka människor från att lyssna på högernationalister. Detta är i allmänhet orättvist. De allra flesta på den kanten är fridfulla, även om de hamnat snett i politiken. Den som inte verkar för brott har all rätt att öppet framföra sin åsikt utan att stämplas som ”våldsbejakande”, ett svensk favoritbegrepp bland vänsterliberaler. Framför allt ett slagträ mot högernationalister.

Ett större problem, än fokus på enskilda högermonster, är att en saklig diskussion om påträngande problem rörande islamism försvåras. Det finns faktiskt större skäl för kritik av denna rörelse. Det är nämligen fullt klart att vissa som ansluter sig till islam – även här en minoritet – skapar massiva problem i Sverige.

Vi har nyligen sett Akilov mörda på Drottninggatan när han borde har varit förpassad ut ur Sverige för länge sedan. Vi ser i dagarna hur grymma IS-krigare vill återvända till Sverige med risk för att de här kommer att fortsätta sin laglöshet. Vi ser stundligen på staden hur islamska kvinnor tvingas bära slöja och leva i skuggan av sina män. Likaså ser vi hur klanernas drognätverk gör upp i förorterna under skurar av dödande skott. Islam är en dogmatisk och i många fall förtryckande religion och kulturbotten. Detta är något man inte får säga, men som många vet och talar om dagligen.

En fruktansvärd massmördare på New Zealand får därför inte göra att vi tappar fokus på dagens huvudproblem vad gäller förtryck och dödande i det svenska samhället. Alla islams avarter måste kraftigt kritiseras. Staten Sverige måste sätta ned foten (inom ramen för religionsfriheten). Nya svenskar måste uppmanas att lämna sin gamla kulturs elände och endast bejaka dess goda sidor. En monstruös aktion i Norge eller på New Zealand får inte medföra att vi än en gång spelar IS-kramare, vapendesperados klanförtyckare i händerna. Vi har redan gett dom alltför bra kort.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post264

Penningtvätt och tvätt av egen byk

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 15, 2019 17:22:35

Någon beundrare av svenska banker är jag inte. De existerar i kraft av att finansiella aktörer måste finnas för att slussa betalningar i det moderna samhället, nu framför allt för transaktioner via kort. För detta tar bankerna betalt. Men någon bonus får jag inte för att jag har pengar på mitt konto hos banken.

När banken lånar ut pengar tar den gott betalt, trots att banken själv får låna pengar i Riksbanken nästan gratis. Bankernas vinster baseras till god del på utlåning till fastighetsägare. Detta driver priset för villor och bostadsrätter i höjden. Höjs räntorna och/eller sjunker bostadspriserna riskerar bankerna än en gång att hamna i problem.

Kriminellt är att bankerna hjälper skumma personer att tvätta svarta pengar vita. Hittills tycks dock SEB och SHB ha hållit sig utanför denna typ av beklämmande brottslighet. Det är bra.

Men Nordea och Swedbank har ertappats med fingrarna djupt ner i syltburken. Särskilt beklämmande är Swedbank, som domineras av rörelsen kring S- och C-partierna. Förr en stolt folklig lokal sparbanksrörelse. Nu ett börsnoterat bolag, styrt av Folksam, politiker och sparbankspampar. Hittills har Swedbanks VD haft en hög profil och talat om att man minsann i sysslat med penningtvätt, som Nordea och Danske bank gjort. Efter ett år visar det sig att VD helt enkelt bluffat. Hon som stoltserat över sin laglydighet har till råga på allt varit chef för den rörelse i Baltikum, som hjälp Putins brutala hantlangare att tvätta plundrade pengar rena. Dessutom tycks bolagets styrelse ha haft vetskap om sanningen, enligt dagens väl underbyggda tidningsrapporter.

Nu står Swedbank med brallorna långt ned. Det är pinsamt. Det kommer att stå banken och dess småaktieägare mycket dyrt. De senare känner jag för. Men inte för storägarna. Intressant är att Folksam och Sparbanksgruppen jobbar för att Swedbanks styrelse och VD ska få ansvarsfrihet på kommande bolagsstämma. Locket ska på! Den bank som tvättat svarta pengar vita vill inte tvätta sin egen smutsiga byk.

Förr sjöngs det" sådan är kapitalismen". Vad ska man sjunga idag?

-----

Några dagar senare (22/3) lägger Swedbank fram en hastrapport, som får mycket medial kritik. Enligt min mening framträder en bild av att VD, styrelsen och majoritetsägaren Folksam ganska länge känt till den tickande bomben om penningtvätt. Deras strategi är därför att hålla samman och hålla käft. Folksams sk hållbarhetschef slår knut på sig själv, vilket är pinsamt. Allt är ett beklämmande skådespel, som spiller över på ett redan hårt plågat S-parti, med många nätverkskontakter till skandalbanken.

-----

Ännu några dagar senare på dagen för Swedbanks bolagsstämma (28/3). Swedbanks VD avgår. Men styrelsens ordförande Lars Iderström kvarstår och vet ingenting. Som partigängare (S) kan han inte tänka sig att avgå. Ungefär som i Sovjetunionen, alltså. Han får höjt styrelsearvode. Folksam (eller det företag som ibland kallas Folkskam) har förtroende för ledningen. Precis som på sovjettiden. Allt detta händer i Swedbank, som i tidigare kriser räddats att skattebetalarna. Precis som i Sovjet. I grunden rör det sig också om tvätt av kriminella pengar i Ryssland.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post263

Är bioenergi verkligen räddningen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 14, 2019 18:32:49
En politiskt korrekt symbol:en krossad tomat. Närodlad av bloggaren.Utan statlig tillsyn.


Lars Bern skriver tankeväckande om hur teserna hos ideologerna bakom klimatkrisen inte håller samman. Bern är vetenskapligt skolad (Kemisk reaktionsteknik) och har bred erfarenhet och omfattande författarskap. Han är ledamot av Vetenskapsakademins miljökommitté.

Den frågeställning som Bern tar upp är tekniskt svår. Men ytterst viktig. Löser verkligen bioenergi den klimatkris som är på allas läppar? Berns resonemang förefaller övertygande. Förbränning av flis, vegetabiliska oljor, matavfall (och annat sk förnybart) skapar också CO2. Bern är heller inte ensam bland experterna. Det verkar som en ny svensk politik krävs för utveckling av en modern generation av kärnkraft. Forskning om detta pågår utomlands och kunskapen där riskerar att bli dyrköpt för svensk del när det blir skarpt läge. Det verkar som klimathetsen och den politiska dogmatiken fört Sverige i fel riktning. Utan kärnkraft väntar en samhällsförändring - utan ens elbilar, elvärme, industriproduktion mm - som endast en miljötaliban kan tycka är bra.

Läs och fundera själv!


https://anthropocene.live/2019/02/21/stang-omedelbart-alla-bioenergianlaggningar/

Det är intressant att jämföra Berns artikel med den text som 270 personer står bakom i DN 2019-03-15, se nedan. Undertecknarna sysslar med olika slag av miljöforskning, men kallas ändå av DN för klimatforskare. Tanken är antagligen att mängden underskrifter är lika med sanning.

Men det anmärkningsvärda är avsaknaden av teknisk analys av klimatet eller diskussion - för och mot - konkreta miljörisker på. Inget om tidsfaktorn på längre sikt (efter 2040). Inget om kärnkraftens potential (som miljökämpar inte vill tala om). Hela texten baseras på Parisavtalets siffror. Och på Greta Thunberg. Enligt Barnkonventionen har hon förstås alltid rätt. Punkt slut!


https://www.dn.se/debatt/vi-klimatforskare-stodjer-greta-och-skolungdomarna/


Att skrämma barn går bra. Det syns idag då skolsalarna är halvfulla. Men att föra en öppen och nyanserad diskussion för och mot är svårare. Jag är inte alls tvärsäker i denna fråga. Men Berns argumentation står sig bra mot de 270:s budskap, tycker jag.

Därför ännu en intressant länk från SVT opinion igår (en kanske oväntad källa):

https://www.svt.se/opinion/i-tider-av-klimatlarm-hall-fast-vid-vetenskapen

Liksom Bern artikel visar denna text på att de 270 miljöforskarna uppträder alltför tvärsäkert. Mer tro än vetande, tycks det. Det går inte att utesluta att FN:s miljöfront främst drivs av ett intresse av samla världen kring globala politiska mål, som inte baseras på klimatets faktiska utveckling eller risker.

Torsten Sandström






















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post262

Högmod och fall

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, March 13, 2019 17:42:46


Läser i Dagens industri att Pär Nuder hamnat i blåsväder. Det verkar röra sig om alkohol. Kanske också om någon form av förtryckande närgångenhet.

Efter en karriär som politiker har Nuder satsat på att erbjuda näringslivet sina kunskaper om hur dörrar till det offentliga ska öppnas. För privata företag är givetvis offentliga kontrakt smaskens. Att få råd och dåd från en högt uppsatt sosse om smarta bakvägar till avtal med stat, kommun och landsting är därför värt många sköna kronor. Nuder har alltså gjort som många partikamrater agerat tidigare, exv Göran Persson och Björn Rosengren. Den privata sektor dom tidigare gisslat låter man nu göda dem själva genom att avslöja genvägar till skattebetalarnas pengar.


Alla tre (och andra lobbyister) levererar tjänster som inte bör tillhandahållas, ty de ger företag en gräddfil vid avtal med det offentliga, en fil som strider mot tanken om öppen konkurrens och förbud mot kamratkontakter (vänskapskorruption). Det är faktiskt fråga om en typ av prostitution. Att de tre kännetecknas av machoism och att veta bäst kompletterar bilden.

I Nuders fall kan han som styrelseledamot i Skistar AB (redan 2011) exv ha varit med om att kamma hem ett statsbidrag på en kvarts miljard för ett omdiskuterat flygplatsbygge i Sälen. Ett annat exempel rör Ip-only Holding AB, där Nuder varit styrelseledamot fram till 2018. Bolaget bygger regionala fibernät och söker för detta statsbidrag i miljardklassen. Ägare av detta bolag är EQT AB, där Nuder är sk industriell rådgivare. Det kan alltså inte råda någon tvekan om att Nuder tar betalt för att knyta förbindelser mellan privata företag och det offentliga. Mot ersättning hjälper han sina intressebolag att få statliga pengar och blåser på så vis konkurrerande företag på bidragskonfekten. Han är alltså lobbyist eller dörröppnare. I mina ögon rör det sig om skumrasksysslor som borde förbjudas eller hårdregleras. Men det är den "kompetens" Nuder har att sälja.

För övrigt är det intressanta inblickar som vi ibland får i beteenden hos den politiska adelns toppskikt. Rosengren går på porrklubb för kvinnofackets pengar. Person navigerar in sin kärlek som chef för Systembolaget. Borg och Nuder super till det. Finns det något gemensamt? Enligt min rör det sig om en syn på sig själva som maktfullkomliga. Dåtidens furstar gjorde som dom behagade. Nutidens går i liknande fotspår. Mest intressant är att Nuder inte själv ser problemet kring sitt eget handlande. Nuder ser sig själv som fullkomlig och börjar yra om maktkamp. Han påstår att motsidan använder maffiametoder. Sådan är hans politiska hemmiljö. Den föder hybris och pampfasoner. Till denna miljö hör att Nuders nuvarande problem har en koppling till en ovänskap med Anders Sundström, en annan S-märkt fd minister, som inom Skistar bidragit till att ge Nuder silkessnöret. Så "maffiafasonerna" rör kanske bråk inom S-rörelsen?

Nuders omdömesförmåga kan verkligen sättas ifråga. Jag är själv medlem av det 40-talistgäng, som han kallat "köttberget", en exempellös kränkning av en hel generation. Nuder ifrågasatte vår rätt till försörjning via pension. Därför är det svårt att tycka synd om Nuder när hans självpåtagna roll som storman och "styrelseproffs" vacklar. Han som i egenskap av lobbyist indirekt tillskansar sig stora belopp från svenska folket. Han är proffs på att låsa upp bakdörrar och smyga sina kunder till feta kontrakt. Nu gäller det att mjölka det offentliga. Nuder har tappat fotfäste i verkligheten. Om jag minns rätt brukar sossarna tala om vissa kryp i den röda fanans veck...


Torsten Sandström
2019-03-13


































  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post261

Fem allvarliga fel inom svensk vård

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 12, 2019 12:22:12


Den svenska landstingsvården är dyr och svagpresterande. Det finns en rad rapporter och tidningsartiklar som visar på systematiska brister (några internetkällor anges nedan). Vårdkvaliteten är hög i Sverige, men ändå inte i topp. Många problem tynger landstingens vårdapparat. Detta trista konstaterande beror på fem tydliga fel.

1 Hög kostnad per vårdinsats. Sveriges medborgare betalar mer än tiondel av sin lön till landstingen. Annorlunda mätt förbrukar vårdapparaten c:a 11% av Sveriges BNP. Följden blir en fjärdeplats i ligan om Europas dyraste vård. Tankeexperimentet (baserat på aktuella anbudspriser) att all vård i stället utförts av privata entreprenadföretag, såsom exv Capio AB, visar att prislappen kan sänkas med mellan 10-15 procent. Detta innebär att nuvarande vård i offentlig regi kostar folket omkring 75 miljarder kronor extra per år. Besparingspotentialen är med andra ord stor.

2 Bristande tillgänglighet. Det som tydligast visar på problem inom landstingens vårdapparat är de långa köerna. Trots att Sverige ligger i toppen avseende antalet läkare per medborgare så låter landstingen patienterna vänta. Allvarligt sjuka tvingas stå i kö länge, ibland mer än ett halvår. Antalet som väntat mer än 90 dagar har nästan fördubblats till 110.000 under de senaste fyra åren. Också plötsligt sjuka med vardagliga krämpor tvingas vänta för en tid hos vad som ironiskt nog brukar kallas ”öppenvården”. Med detta avses i allmänhet en vårdcentral. Och alltså inte den privata läkare, med egen mottagning, som ofta utomlands snabbt kan kontaktas per telefon. Vidare visar det sig att bokade vårdinsatser inte sällan ställs in eller att lediga läkare saknas. Det är därför vanligt att dyrbar teknisk sjukhusutrustning helt enkelt står stilla, oanvänd under en del av arbetsdagen. Kirurger har exv i genomsnitt enbart en operationstid på 5-6 timmar per vecka och andra specialistläkare ägnar bara 1/3 av sin arbetstid åt möten med sjuka!

3 Överdimensionerad administration.Den viktigaste förklaringen till patienternas väntan är att landstingens administrativa apparat funkar dåligt. Trots en ökning av antalet läkare med 2 % och antalet byråkrater med 36 % det senaste decenniet så utförs landstingens vårdinsatser i ett markant lägre tempo än utomlands. Allt tyder på att mängden administratörer medfört att vården stoppar upp och kör fast. Detta sammanhänger med den svärm av rapporter, statistik, blanketter, regeldiskussioner, sammanträden mm som tynger den offentliga vårdpersonalen, med resultat att viktigt vårdjobb blir lidande. En svensk sjukhusläkare har enbart 900 patientmöten per år, jämfört med OECD-snittet på 2.400! Vidare lägger våra läkare ned 2,5 gånger mer tid åt administration än sina engelska kollegor. Det administrativa problemet syns också i personalens arbetstider, som medför att landstingens vårdapparat stockar sig. På grund av generösa avtalsregler, rörande exv jourkompensation, hålls viktig vårdpersonal utanför arbetsplatsen. Man kan därför säga att landstingen och vårdfacken – som står bakom kollektivavtalen – tillsammans ansvarar för att patienterna inte i tid nås av den vård de så dyrt betalar för.

4 Specialisering som utarmar vårdyrkena. Det är fullt klart att läkarvetenskapen skördat enorma framgångar enbart under de senaste femtio åren. Detta är förstås mycket bra och syns i en ökad medellivslängd. Men specialiseringen i drygt 60 egna discipliner skapar samtidigt problem med vilken läkare som ska ansvara för vad. Experterna flyr naturligt nog den ”öppna” vården. Där förvandlas allmänläkarna till stressade remittenter och receptskrivare. De får svårt att följa patienternas vårdförlopp. Återkopplingen mellan deras jobb och specialisternas slirar. Den viktiga kunskapsuppbyggnaden hos vårdens ”fotsoldater” hindras alltså. Många patienter hamnar även mellan stolarna hos de stora sjukhusens specialister. Och åtskilliga patienter slussas hit och dit för att till sist hamna i limbo. Vårdinsatserna splittras alltså, delvis i onödan. Utvecklingen motverkar en helhetssyn på patient och hälsa.

5 Inkompetent styrning. Den långa rad av brister som jag (stödd på vårdexperter) radar upp har sin enkla förklaring. Den svenska vården styrs ovanifrån av politisk inkompetens. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Visst är beskattning och vårdprioriteringar i grunden politiska frågor, som kräver medverkan av demokratiskt valda män och kvinnor. Men för en god vård behövs sannerligen inte 21 svenska landsting. Inte heller SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med 1200 byråkrater. Alltså 21 landsting och SKL som tex inte ens klarar av att samordna landets IT-system för vården – förmodligen på grund av okunniga beslutsfattare. Inte heller behöver svensk vård många hundra välbetalda politiker som sammanträder dagarna i ända, utan att ändå åstadkomma ett resultat som är i nivå med Europa. Mycket grus i maskineriet skapas dessutom genom att SKL sluter avtal med vårdfacken rörande arbetstider och vårdarbetets innehåll. Två politiska världar som tillsammans gör upp. Resultatet blir att politiker och fack sitter i varandras knän. Och att de svenska kollektivavtalen om arbetstider motverkar ett rimligt tempo på vårdinsatserna. Det blir patienterna som hamnar i kläm.

Slutsats: gigantiska reformbehov finns. Med tanke på mängden svåra problem som jag nämnt väcks frågan om vad som måste ske. Här finns mycket att säga. Men först och främst menar jag att landstingen och SKL måste avvecklas. De har helt enkelt förlorat spelet. I stället bör en statlig vårdmyndighet för upphandling och finansiering ta över ansvaret. Till en lägre kostnad för skattebetalarna blir det därefter riksdagens uppgift att besluta om pengar till vården och allmänna kostnadsramar. Sedan ska den nya statliga myndigheten (rimligtvis via en handfull regionala kontor) handla upp vård från olika vårdleverantörer.

Upphandlingen bör i främsta ledet ske via ett nytt system med många privata läkare med egna mottagningar (här finns som sagt flera effektiva EU-förebilder). I andra ledet via privata vårdcentraler. Både privatläkare och vårdcentraler ska normalt erbjuda veritabel ”öppen” vård, dvs en vårdtid på dagen för patientens begäran. Och i det tredje ledet ska upphandling ske från stora sjukhus som – liksom vårdcentralerna – drivs av privata vårdföretag. Systemet bygger på konkurrerande företag, som (i likhet med Capio AB idag) driver vården betydligt effektivare och billigare än landstingen. Om det offentligas prislapp minskas rejält måste alla kloka människor strunta i att vinst kan komma utdelas till företagens aktieägare. Allt tal om ”förbud mot vinst i vården” har nämligen blivit en metod att dölja ineffektiviteten i landstingens drift av hälsovården.

Det är oerhört viktigt att den politiska och fackliga styrningen av det dagliga vårdarbetet upphör. Politikerna och vårdpersonalens fackföreningar ska inte lägga sig i vårdens och vårdyrkenas utformning och innehåll. Och när privata vårdföretag sluter egna kollektivavtal kommer löner och arbetstider att anpassas till EU- snittet. Lönerna kommer sannolikt att höjas något, medan arbetstiderna i gengäld normaliseras. Vidare måste särskilda insatser till för att stoppa utarmningen av allmänläkarnas viktiga sysslor i hälsovårdens frontled. Och de stora sjukhusen måste jobba hårdare med att ta hand om sjuka som riskerar att hamna mellan specialklinikernas allt snävare verksamhetsområden. Här finns alltså mycket att göra även om lösningarna inte är enkla.

Med ett stort alexandershugg ska således landstingens och SKL:s resursslöseri stoppas. Den som söker vård måste ställas i centrum, inte bara i ord, utan i handling. Omställningsarbetet blir som sagt krävande. Det behövs en kulturrevolution i synen på vårdens effektivitet. Även omfattande juridiska reformer måste självfallet till. Men om något är detta en viktig uppgift för Sveriges riksdag. Det går inte att år efter år smita ifrån uppgiften genom att hänvisa till landstingsapparaten. Landstingen har nämligen gjort sitt och fått ett rungande underbetyg vad gäller de fem basala punkter som nyss nämnts! Landstingens symptom på sjukdom är alltför tydliga. De har blivit en del av det onda. Därför måste landstingen avvecklas. Många politiska makthavare har sin försörjning genom landstingens döda hand. Detta problem får inte stoppa framväxten av ett nytt svenskt vårdsystem.

Torsten Sandström

2019-03-12

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/

Internetkällor i urval:

Wettervik mfl i DN, Bara om staten tar ansvar för vården kan köerna kapas, https://www.dn.se/debatt/bara-om-staten-tar-ansvar-for-varden-kan-koerna-kapas/

Fölster mfl i Dagens samhälle, Läkarna är fångar i ett ineffektivt system,

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/laekarna-aer-fangar-i-ineffektivt-system-12079

Sandström i Timbro/Smedjan: Landstingens döda hand,

https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post260

Den politiska klassen

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, March 11, 2019 18:10:00

SAMLING TILL KLASSFEST PÅGÅR


Jag är medveten om att jag tjatar då jag återkommer till hur landets politiker, deras familjer och vänner bygger ett gemensam intressenätverk. Det går dels ut på att hålla nya partier utanför. Och dels att se till att de gamla innanför befäster rollen med politik som yrke, en permanent och ekonomiskt gynnad sysselsättning. Att tala om detta brukar kallas populism. Det anses fult. Nästan snaskigt. Men jag är inte ensam om att se en allvarlig motsättning växa fram, mellan eliten och folket. Ett nytt politiskt frälse. "Den härskande klassen" heter Bengt Eriksson bok från 2015 om Sveriges politiska elit. Det är en parallell till C H Hermansson kända skrift från 1960-talet om de femton finansfamiljerna som styrde näringslivet. Den nya politiska klassen är faktiskt mäktigare än direktörerna. Den behärskar såväl landets offentliga sektor som - via lagstiftning - den privata sfären.

Varje dag får vi bevis för hur de politiska familjernas nätverk befäster sin position. Visst förefaller en del vara på väg ut, som Corazza-Bildt och Cecilia Wikström. Men de biter sig ändå fast så gott det går. Corazza-Bildt missade posten i EU-parlamentet, men fick ändå strax efteråt ett nytt jobb på själva parlamentet. Och Emma Carlsson Löfdahl kommer att agera politisk vilde, sägs det, tills hon får en golden handshake i form av inkomstgaranti fram till pension från Riksdagen.

Någon säger att jag bara talar om enskilda fall. Okej, alla är inte klassmedlemmar fullt ut. Men jag som följt svensk politik under minst femtio år ser ändå ett mönster. Två av dem jag nyss nämnt har (eller har har haft) äktenskapliga relationer med uppsatta politiker. Om du tänker efter eller forskar litet kommer du att se hur familjenätverket förgrenar sig från riksdag, ut till kommuner, via landsting till olika myndigheter. Rena guldjobben är de på FN, EU eller på ambassader. Tänk på Maria Leissner som är stationerad i Stockholm, men har "jobb" som ambassadör i Porto Novo. Tala om skänker till en adelsdam. Och att skicka en annan medlem av politikernas familj, dvs Erik Ullenhag, till Amman är väl också att jämföra med närmast en semesterresa (men är kanske anpassad till hans hustrus, Maria Elena Velascos, sysslor via UD i Jemen). Toppolitikerna tar för sig och hjälps åt. Alla vet att reträttposter kan behövas. Och bra pensioner.

Fortsätt gärna själv med att kartlägga den politiska klassen. Kolla namn som Sahlin, Åsbrink, Persson, Leijonborg, Adelsson, Söder, Bodström, Dahl, Johansson, Leijon osv för att bara nämna några från den nationella arenan. Lägg sedan till politiska familjer inom kommuner och landsting, fackföreningar mm. Jag varnar dig. Du bleknar. Resultatet blir verkligen deprimerande.

Jag lovar att hålla denna viktiga debatt igång. Om inte en rejäl omsvängning sker kommer, förr eller senare, elitens position att brista. Politiska eliter brukar växla och gå under. Men suget efter makt och pengar tycks vara ostoppbart. Innan det brister gäller det att ha ekonomin på det torra. De får skylla sig själva när de förlorar greppet.

Det tragiska är att de bäddar för ett nytt styre som - trots elitens blindhet och maktkoncentration - riskerar att bli ännu sämre från demokratisk synpunkt sett. Just det styre som eliten häcklar mest (i stället för att föra ett sansat samtal). Den nuvarande politiska klassens agerande är därför omdömeslöst.





















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post259

Riksbanken dopar Sveriges ekonomi

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, March 10, 2019 16:55:31

Läs gärna denna viktiga artikel i DN 2019-03-10 skriven av professor Lars Oxelheim. Han förklarar att Riksbankens sänkning av kronans värde skapar allvarliga risker.

https://dela.dn.se/5PIEJ7BiUw97bAJcOTY_mFEauHRAbRyfmHxJ7Sy_vLxtvENLGhOoaohbdlQD9SjMhItXPNu72FabYhbdoUugzA

Och politikerna gör inget. Riksbanksfullmäktige bara ser på medan kronan sjunker i värde, husägare lånar vrålbilligt och företagen vänjer sig vid att käka räkmackor. Men räkningen kommer svenska folket att få betala förr eller senare. Var så säker.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post258

DN och klimathetsen

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, March 10, 2019 16:35:12


Kolla bilden ovan från dagens DN, klimatdelen, förlåt kulturbilagan. Bild och text är underfundig. Ganska rolig faktiskt. Men om man funderar något så blir sensmoralen jobbig.

Först och främst bygger bilden på DN:s favorittema. Klimatkrisen bankar på dörren. Den är här i morgon dag. Därför är det bra att skolungdomar reagerar. Men i själva verket är klimatproblemets timing en svår nöt att knäcka. Att något måste göras är säkert rätt. Men mycket talar för att saker redan händer och mer kommer att ske. Inget tyder alltså på att en nödutryckning från skolorna måste ske.

Bilden ger för det andra en släng åt byråkratiska rektorer i Lund. Personer som anser att skollagen ska följas. Trista typer som stryper de ungas engagemang. Men hur rimmar detta gisslande av skolledare med debatten om en svensk skola i kris? Ska inte eleverna inhämta kunskaper? Vem ska bestämma om ordningen i skolan? Dåliga PISA-resultat anländer varje halvår.

DN budskap är typiskt för kulturvänstern. Rektorer är överhet och elever ska söka frihet. Och kan upprorsstämningen förenas med miljöfrågan blir det smaskens. Resultatet blir faktiskt två typer av journalistisk talibanism på samma gång i och med att DN annars anser sig jobba hårt för en bra skola.

Men bilden var trots allt ganska skoj. Humor behövs verkligen om man ska orka läsa DN. Därför försöker även jag muntra upp mina läsare...varsågod!






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post257

Feminister nyktrar till. Hick!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, March 10, 2019 16:02:26

I en ovanligt kritisk artikel i dagens SvD förs en lång diskussion om hur #Me too-rörelsen alltmer kommit att få fokus på enskilda kvinnor, såsom exv Cissi Wallin. Antagandet stämmer enligt min mening. Men om Me too inte startats av ett gäng tämligen kända tjejer med syfte att få upprättelse – eller utkräva medial hämnd för kärlek som inte blivit vad de trott – hade fenomenet sannolikt aldrig hamnat på mångas läppar. Me too är nämligen skapat av media för media. Den långa kön av skådespelerskor som framträtt som kränkta talar för detta. Tala om hur medierna göder varandra och enkelt piskar upp en storm. Ändå är SvD:s artikel intressant. Den visar på en befogad tillnyktring.

Som vanligt är rubriken till mediala texter intressant. Överskriften visar hur tidningsledningen önskar rycka i trådarna för att fånga läsaren. Med fånga menar jag inte bara att locka ögon till texten ifråga. Utan också att påverka läsaren åsiktsmässigt. Den artikel jag nu talar om rubriceras: ”Feminism eller folkdomstol”. Den är ganska tuff. Men varför inte i stället: ”Jämlikhet eller folkdomstol”? Ännu djärvare hade förstås varit ”Feminism är lika med folkdomstol”. En sådan rubrik speglar tämligen väl det som hänt i medierna senaste året. Men denna rubrik hade förstås inte helt ut speglat sanningen, ty drivet för jämställdhet är i grunden något gott (vilket mediernas egna domstolar förstås inte är). Författaren bakom artikeln tycks själv plädera för ett tema som hyllar den oklara variant av jämlikhet som vissa föredrar att kalla feminism. För mig duger jämlikhet fullt väl. Jag anar nämligen någon form av avsteg från likhetstemat genom könsflaggan ”feminism”.

A propos feminism och andra ismer tycker jag att årets Internationella kvinnodag (8 mars) har passerat ovanligt obemärkt i medierna. Med tanke på Greta Thunbergs framfart kanske det beror på att en sammanslagning med barndagen planeras? Jag vill påminna om att kvinnodagen tillkommit redan 1910 på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Personligen anser jag att sådana jippon är fåniga – vad sägs om Internationella lyckans dag (20/3). Mitt under svält och flykt från krig så firas lyckan! Men om jag ska försöka närma mig nivån med FN:s arbete med temadagar så har jag ett radikalt förslag. Det kanske muntrar upp en och annan feminist och beskriver inte så illa verkligheten i svenska medier. Låt 364 av årets dygn vara kvinnodagar! Förutsatt att 1 dygn fortfarande kallas Kanelbullen dag!

Torsten Sandström















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post256

Hederstafsande riksdagsledamöter

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 08, 2019 18:08:49

Nu är det dags igen. Först Urban Ahlin och nu Eskil Erlandsson. Den förre, avsutten talman, och den senare fd lantbruksminister. Båda visar sig ha uppträtt alltför närgånget mot kvinnor. Så kan det gå.

Jag är inte alls någon vän av machokultur. Det rör sig om ett inte alls så ovanligt svenskt manligt beteende (för att inte tala om tafsande utlänningar). Klart att det ska fördömas. Det ska för övrigt även den allvarligare klankultur som flyttat in i våra storstäders förorter. Här dödas kvinnor. Här tvingas dom bära slöja. Här skjuter klanernas gäng ihjäl varandra.

Visst finns det likheter mellan svensk och utländsk kultur. Jag tänker nu på tafsandet. Därför bör #Me too-rörelsen – om den vill agera konsekvent – börja tala om hederstafs, hederskladd och hederskränkningar! Kom igen bara.

Läsaren anar nog att detta inte är möjligt. Hedersbeteckningen är en eftergift åt främmande kultur, som svartklädda vänsterliberaler med allvarliga miner gärna vill hylla. Trots att kulturen manifesteras i brottslig verksamhet talar dom om hedersbrott osv. Samma omtänksamhet vill man sannolikt inte visa svenska machogubbar (den outtalade och nästan rasistiska tanken är att infödda gubbar bör veta bättre). Jag gråter inte över att Ahlin och Erlandsson lämnar riksdagen. Jag smilar åt dubbelmoralister, särskilt dom som gärna lagstiftar mot sexism, men själva agerar sexistiskt. Det är bra att Erlandsson återvänder till bondgården och tillåts syssla med det C-partiet kallar närodling (om den är bra för CO2-nivån i Ljungbytrakten kan förstås diskuteras). Att Ahlin fått ett icke-jobb som ambassadör i Ottawa är däremot mindre bra.

Den politiska klassen håller samman på sitt sätt. Det är naturligt men knappast hederligt. Men som mönster för sin klass rör det sig ändå om "heder".

Jag förstår snart ingenting!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post255

Vill DN ha nolltolerans mot invandring?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, March 07, 2019 15:15:02

Jag har flera gånger kritiserat begreppet "nolltolerans". Det anger en ambition som är omöjlig i praktiken. Som häromdagen då minister Ygeman talade för en nolltolerans mot CO2-utsläpp år 2050. Alla människor och och kreatur måste alltså sluta prutta efter detta årtal...

Nu tänker jag på en ledare i DN 2018-12-27 där tidningen pläderade för nolltolorerans mot hederkultur. Jag förstår hur tidningen tänker. Bort med skamliga kulturmönster. Men hur ska det fixas i praktiken om riktningen är målet noll?

Ifall noll procent sk "hederskultur" ska uppnås måste all invandring genast stoppas. Den riskerar att spä på problemen med klankultur i våra förorter. Dessutom måste razzior göras mot redan inflyttade invandrarfamiljer i Tensta, Rosengården osv. DN:s mål är ju att utrota skamlig hederskultur. Hur tänker DN egentligen agera mot de gängmedlemmar som angriper tjejer eller skjuter kompisar enligt mönster från sina forna hemländer? Kom igen med svar, DN!

DN är svenska mästare på att skambelägga. Men tidningens journalister tillhör sannerligen inte logikens vinnande lag. Det vi hör från DN:s B-lag påminner mest om tungomålstalande från en pingstpastor. Allt ont förvandlas till bönemötets retorik. Synd och skam. Däremot saknas svar om praktiska åtgärder som krävs för att nå guds rike. Alltså tomma ord.





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post254

Att sitta på flera stolar

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 05, 2019 18:22:02

Isabella Lövin, Mp, är som bekant miljöminister, som titeln lyder. Häromdagen mottog hon den sk Flygbränsleutredningen, som föreslår inblandning av biobränsle i planens tankar. Utredare är hör och häpna Maria Wetterstrand, Mp. Hon är före detta språkrör för Mp. Dessutom är Wetterstrand aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy AB, som tänker tillverka biobränsle. Bra affärer på sikt med andra ord!

Förr var Sveriges utredningsväsen respekterat. Män och kvinnor med hög kompetens och integritet gjorde jobbet noga (dvs ganska sakta). Nu gäller motsatsen. Snabba lägen av lågutbildade partivänner. Rena beställningsjobben med andra ord.

Att Wetterstrand inte inser intressekonflikten är betecknande. Det är egentligen inte en utredning. Det är en beställning från hennes parti. Och från en regering som måste "köpa" Mp:s medverkan. Tjänster och gentjänster med andra ord. Wetterstrand tycker själv att jäv uppkommer först om ovidkommande hänsyn tas. Sådan är inte alls juridiken. Det räcker med att en risk för partiskhet finns.

Jag ondgör mig ofta över en tilltagande kravlöshet i det svenska samhället. Nyss rörde det sig om smitare. Här har vi ännu ett exempel. Rena epidemin. Fy sjutton, säger jag. Det sammanhänger med utvecklingen av ett politiskt frälse. Personer som göds av det offentliga och står ovanför regler som gäller för vanliga människor. Den politiska eliten ser inte ens de regler som finns mot ovidkommande hänsyn. Dom tar bara för sig och lever liksom andra ståndspersoner i historien gott. Kolla girigheten hos politiker som kräver staten på hiskliga belopp för lägenhetshyror! Eller hos dom som får höga månadsarvoden för att tillvarat företags intressen vid politiskt beslutsfattande.

Men den politiska adelns framtid är inte ljus. Till sist tröttnar det folk som betalar. Varför inte i lära av historien, lyssna på folket och följa regelboken?

Torsten Sandström
















  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post253

En nolla för mycket

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 05, 2019 17:27:35

I tidigare bloggar är jag kritisk mot tendensen att tala om ”nolltolerans”. Ett mål som inte kan utlovas med säkerhet ska inte affischeras med 100 procents säkerhet, dvs noll %. Särskilt inte om målet tar sikte på förhållanden år 2050, som Ygeman talar om i sin svenska klimatprognos rörande CO2 år 2070. Och kan man någonsin räkna med nollutsläpp om det ska finnas levande varelser på jorden, dvs djur och människor som äter och släpper ut gaser? Enligt SvD 2019-03-05 säger Ygeman så här. Jag citerar:

– Sverige är ett väldigt positivt exempel. Det finns ju länder som är ganska oroliga för förändringar när vi ska gå mot nollutsläpp och tror att det kommer drabba deras ekonomi, men Sverige har visat att man kan börja den här omställningen och samtidigt ha ekonomisk utveckling, (säger energiminister Anders Ygeman (S).

Ygemans uttalande är en bra illustration på populism från vänsterkanten. Flertalet av de populist-moment som jag nämnt i mina bloggar finns med.

*Budskapet framförs medialt.

*Budskapet framförs med typiskt poppis-språk.

*Budskapet är i sig kraftigt förenklat, varken krisen eller lösningen är ett faktum.

*Budskapet avser en samhällskris, dvs ett påstått CO2-hot mot mänskligheten, en kris som Ygeman lovar att hans parti ska fixa.

Den som är vaken undrar om inte budskapet ändå saknar ett moment, dvs ett resonemang om folket mot eliten. Det är korrekt. Men Ygeman tillhör själv den yppersta S-eliten och kan inte gärna kritisera sig själv. Läsaren minns nog att han tvingades lämna den förra regeringen för att han som inrikesminister brustit i hanteringen av Transportstyrelsens kriminella it-verksamhet. Förmodligen offrade han sig själv för att rädda sin statsminister (det påstås ju att Löfven måste ha känt till affären, men hoppats att den skulle rinna ut i sanden). Som ett tack ges Ygeman en ny post som minister. Det är stor komik att han denna gång ansvarar för ”digitaliseringsfrågor”. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post252

Smitarsamhället

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 05, 2019 10:04:49

Ett civiliserat samhälle kännetecknas av krav på ansvar å ena sidan och solidaritet å andra. Innebörden är att rimliga krav ska ställas på medborgarna i samhällslivet, samtidigt som man bör ge alla stöd i skälig utsträckning. Jag menar att Sverige sedan ett antal decennier utvecklas bort från dessa grundläggande ideal. Vi befinner oss i ett smitarsamhälle. Som alla vet kan smitning betyda såväl att en person undviker ansvar som att han eller hon tränger sig före. Min uppfattning är att både dessa allvarliga tendenser syns i vårt land. Låt mig förklara.

Den pågående debatten om svenskar som rest till Syrien och Irak för att kriga för IS är ett exempel. Trots att personerna ifråga tagit avstånd från rättsstatens krav och deltagit i extrema våldshandlingar finns det svenska politiker som talar för att vi ska hjälpa dem till Sverige. Personer som under IS regi inte har visat minsta tecken på förståelse för oskyldiga människor? Är det rimligt att dom ska undgå ansvar och smita tillbaka till det land som man begabbat? Väl där kommer brott inte att kunna styrkas – alla tycks nämligen ha kört ambulans för IS´ räkning. Ska vi förlåta dem – och satsa stora resurser på deras ytterst problemfyllda återfärd till samhället? Dessa vettvillingar, som förlorat ett skrämmande krig, kan inte tillåtas bli vinnare i Sverige, det land som de med öppna ögon lämnat för islams ruskiga kalifat. Ändå tror jag vi kommer att få se deras återvändande. Detta sammanhänger med smitarsamhällets logik.

Smitning är givetvis främst en mer vardaglig svensk företeelse. Jag tänker på den svenska skolan och på rättsvården här i landet. Att hävda förekomsten av en fundamental kravlöshet inom skolan är som att slå in öppna dörrar. Sedan 1970-talet kan man faktiskt tala om en planerad strävan mot krav på kunskaper, prov och betyg i skolan. Det är nämligen skrivet i utbildningsplaner. I praktiken är även syftet att eleverna ska kunna smita sig till studentexamen. Lika illa är det i kampen mot brottsligheten. Visst finns det regler i brottsbalken, men i praktiken fungerar rättssystemet som kraftigt förlåtande. Inte bara vid första resan. Utan för personer med dussintals återfall. Polisen förmår inte ingripa mot ungdomsgängen i förorterna. Domstolar och socialarbetare lägger huvudet på sned och förstår att brottslingen ifråga haft en svår bakgrund och uppväxt. Personen är ett offer för omständigheter som han inte rår över. Och så växer kriminaliteten.

Smitning har blivit något av ett credo i det svenska samhället. Detta syns varje dag i mediernas hantering av bråk, drogmissbruk och svåra familjerelationer. Okej att vi alla måste visa förståelse och erbjuda stöd i skälig utsträckning. Men denna samhällsattityd framstår som enkelriktad. Den viktiga idén om den enskildes eget ansvar hamnar utanför kalkylen. Nästan aldrig möter vi en medial framställning som går ut på att familjerna och avvikaren själv måste ta sig samman. I stället är det den eviga förståelsens budskap som predikas. Om det är någon som ska skärpa sig, enligt mediernas syn på saken, så är det samhället. Myndigheterna har inte agerat tillräckligt snabbt och fast. Därför har avvikaren (”offret”) hamnat i klistret. Trots att myndigheterna endast beter sig enligt gängse mönster för smitning.

I denna dystra rapport över tillståndet i Sverige kan jag inte hoppa över landets ledare. Det vill säga personer som bör agera som föredömen. Inte kan man väl påstå att dom smiter från ansvar eller smiter före andra till ett gott liv? Tyvärr är det just denna utveckling vi ser inom landets politiska elit.

Om jag börjar med ansvarsaspekten så är det uppenbart att vallöften inte hålls. Bara det faktum att samma löften dyker upp valrörelse efter annan är ett tecken på en form av ansvarslöshet. Skola, bostäder och försvar är praktexempel på politikområden där svåra problem faktiskt under lång tid skapats av makthavarna själva. Kloka människor inom- och utomlands vet hur dessa politiska behov ska hanteras effektivt. Men det svenska politiska etablissemanget bekämpar främst varandra och låter därför reformpolitiken ligga i träda. Därför går tiden under kaskader av utredningar och stolta förklaringar. Alltså massor av ord och ingen rejäl verkstad. Är inte detta prov på ansvarslöshet så säg? Politikerna smiter helt enkelt från sina viktiga uppgifter.

Lika tragisk är den politiska elitens ambition att smita före till ekonomiska godbitar av olika slag. Trots de ständiga grälen mellan partierna så har etablissemanget gemensamma intressen. Det främsta är att bevara makten i de egna händerna. Ambitionen är att bli kvar vi de köttgrytor som man brukar tala om. Yrkespolitik har allt oftare blivit en familjeangelägenhet – särskilt inom S-partiet jobbar man och hustru för ”rörelsen”. Detta innebär att stora belopp från skattebetalarna destineras till den svenska politiska klassen. Dolda nätverk arrangeras för hålla klassens medlemmar igång på folkets bekostnad. Det är uppenbart att politikernas löner ökar snabbare än folkflertalets. Det myllrar av extraknäck och sidoförmåner. Pensionsreglerna för politiker är mer förmånliga än för allmänheten. Och sist men inte minst möjligheten till en golden handshake, genom flytt till en flott och lågbeskattad syssla på någon internationell organisation. Varje år smiter en rad svenska politiker före mer kompetenta medborgare till guldjobb i New York, Paris, Genève, Bryssel, Rom osv. En bunt andra får nöja sig med att bli ambassadörer eller andra låtsasjobb i Reykjavik, Amman, Seoul eller Porto Novo.

Någon tror kanske att jag genom smitningsmetaforen vill göra mig lustig. Så är det inte alls. Jag menar nämligen att den svenska samhällsmoralen genomgår en påtaglig och allvarlig förändring. Nödvändiga samhällsmål omvänds till motsatsen – smitning. En nation kan aldrig bli framgångsrik om den inte hyllar såväl krav som solidaritet. Det räcker inte med förståelse och tomma ord.

Torsten Sandström

2019-03-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post251

Minoritetsrapporter som förvrider sanningen…

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, March 03, 2019 15:15:52
Märk att det finns nödutgång från PK-huset! Hurra!

I dagens SvD ser jag två exempel på en tyvärr vanlig medial vinkling. I en kort artikel påstås att ” En svensk duell lyfter Vasaloppet”. Det rör sig om två kvinnliga åkare med chans till topplacering. I en annan text (8 sidor!) berättas om en man som påstår att han blivit våldtagen av en tjej.

Du undrar nog vad texterna har gemensamt. Kanske rör det sig om svagt nyhetsvärde? Det mest uppenbara är ändå framhållandet av könsaspekten, en av dagens svenska PK-favoriter. Funderar man en kort stund träder ett närliggande budskap fram. Könen måste presenteras som jämlika. Tjejer på skidor och en man som våldtas visar på könen minsann är socialt lika. Basta!

Men den som tänker efter ytterligare några sekunder märker att texterna förvrider den sociala verkligheten. Det är minoriteter som lyfts fram. I det ena fallet som hjältar. I det andra som skurkar. I Vasaloppet tävlar omkring 15.000 åkare, av vilka kanske 10 % är kvinnor. Den bästa tjejen hamnar långt efter den manliga täten. Och antalet kvinnliga våldtäktsmän måste antagligen röra sig om promillen jämfört med manliga våldsverkare. Hur hanterar egentligen SvD och nutidens journalister verkligheten?

Detta kallas ofta i SvD fake news ifall budskapet går vänsterliberalernas dogmer mot. Men PK-budskapet helgar medlen. En kraftigt vilseledande vinkling som förvillar läsaren.

Dagens mediala jättar kör i ungefär samma spår. En kampanj anas från företagens ledare, det politiska etablissemanget och inte minst landets vänstervinklade skrivarskolor. Därför blir det fria skribenters sak att sköta den nödvändiga renhållningen. Någon kanske tycker min kritik är futtig. Men dagens ord pekar bara ut exempel på vad som händer. Det sägs också att droppar urholkar stenen…

Torsten Sandström

PS! Två dagar senare innehåller DN följande rubrik: "Damsegraren utklassar herrarna i Vasaloppet". Hon är svensk och kom omkring 15 minuter efter herrsegraren i mål...Nästa gång DN kritiserar Donald Trump för fake news smäller jag av.




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post250

Juristerna och medialiseringen

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, March 01, 2019 14:35:55

I juristens yrke ligger en form av god konservatism. Då en regel ska tillämpas blickas det tillbaka mot normen ifråga. Juristen frågar sig nämligen hur lagstiftaren en gång i tiden tänkt sig att den ska tolkas. Om svaret ändå är oklart undersöker juristen hur den högsta domstolen tidigare tillämpat regeln ifråga. Först om inget klart svar finns försöker juristen finna en lösning som han eller hon anser ligger närmast den som avsetts med bestämmelsens ord och uttalandet i motiv och tidigare domar. Jag talar nu främst om hur domare och rättsvetenskapare löser problem. För advokater blir däremot en typ av vrängande naturlig i och med att deras funktion är att gå sin klient till mötes. Men för dem med uppgift att försöka finna rättens sanna svar är rollen klar: juristen ska bli lagens redskap. Det ska inte vara tvärtom, dvs att rätten blir ett vapen för juristens egna politiska åsikter. Det är denna strikta metod som jurister skolas i vid landets universitet.

Många lekmän har ofta svårt att förstå detta. Man skäller därför på juristerna och kallar dom dumsnutar och mörkerfolk. Man skjuter alltså på pianisten i stället för att anklaga de politiker – eller kompositörer – som står bakom den lagregel som saken gäller. I själva verket blir strävan efter en praktisk distans mellan egna värderingar och lagens motiv ett adelsmärke för en god jurist. För övrigt borde något likande gälla för en bra journalist vad gäller relationen till fakta. Men det är trist att behöva säga att journalistyrket här ger prov på kräftgång. Jag är inte ensam om att tvingas konstatera att medierna allt oftare torgför journalisternas egna åsikter om händelser i världen. Tyvärr.

Men nu är det så att det finns en tydlig tendens till att även juristyrket dras in åsikternas töcken. Mest tydliga är de presskonferenser som en domare numera ibland håller i ett mål som han eller hon nyss förkunnat dom i. Detta förekommer framför allt i massmedialt uppmärksammade brottmålsprocesser, där journalister under rättegången framfört olika åsikter i tidningar eller radio/teve. Normalt försöker domaren förklara sin dom med ett minimum av kompletterade förklaringar. Men effekten blir ändå att domaren anstränger sig att utveckla sin syn på en lagregel eller ett faktum som han eller hon anser centralt för avgörandets utgång. Vid besvarandet av journalisternas frågor blir resultatet ofta en form av politisering av den dom som nyss avkunnats. Domarens privata åsikter lyser igenom. Ibland vill domaren peka på att själva lagen enligt hans eller hennes åsikt är otillräcklig för att nå det mål som den ena eller andra sidan hävdat i målet. I allmänhet rör det sig om att ta upp krav som lanserats i medierna och som upprört journalister från olika läger. Med tanke på att vetenskapliga studier visar att journalistkårens värderingar tydligt lutar åt vänster så blir domarens uppgift att balansera dessa åsikter mot dem som han eller hon menar är gällande rätt.

En dom ska tala för sig själv. Den ska inte ha någon muntlig bruksanvisning. Framför allt ska domaren inte ge sig in på resonemang som positionerar hans eller hennes åsikter rörande en lagregel. Rättssystemet vilar som nämnts på tanken att domaren ska vara underordnad lagen och lydigt följa denna. Han eller hon ska inte kritisera lagen, inte ens om det sker på ett inlindat vis. Undantag kan endast göras om en tyst regel av högre dignitet sätter principen om rule of law i spel. Jag menar därför att domarnas alltmer stegrade ambition att kommentera sina avgöranden medför en typ av politiskt samtal mellan domstolen och medierna. Följden blir att domarens politiska åsikter riskerar att röjas. Ett sådant samtal blir en främmande fågel i det rättsliga systemet. Det är en eftergift för mediernas ökade tryck och betydelse i dagens samhällsliv. Man kan säga att det blir radio, teve och tidningar som sätter agendan. Inte den opolitiska domarkår som rättvisan helt ska vila på.

Medierna påverkar även polisens och åklagarnas arbete, något som också måste anses främmande för vårt rättsliga system. Jag tänker nu inte på att fakta avslöjas som kan vara av intresse för en polisutredning och åtalsprövning. Det jag ifrågasätter är den politiska press som medierna allt starkare utövar under tiden polisen och åklagaren gör sitt jobb. Än en gång rör det sig ofta om journalistkårens olika hjärtefrågor på vänsterkanten. Ett återkommande sådant ämne rör polismäns påstådda övergrepp mot enskilda individer. Som bekant vill journalister gärna se den enskilde som ett offer för samhällets övermakt. Det står givetvis medierna fritt att välja en sådan attityd, även om jag personligen menar att den idag satts i system och medför att ansvaret för en gärning i media ofta flyttas bort från aktören (den eventuella brottslingen). I stället utpekas någon annan, ofta en osynlig struktur omkring de reellt ansvarige. Som sagt det är mediernas sak att välja linje här.

Men den negativa utveckling jag tycker mig iaktta är att polis och åklagare så att säga drar på sina beslut och låter den mediala vänsterdiskussionen löpa vidare tills den ebbat ut. Alltså en form av politiskt krypkasino från polisens och åklagarens sida som ger medierna scenplats. I stället för att sätta ned foten och snabbast möjligt fatta beslut i den riktning som utredningsfakta pekar på, så avvaktar statens långa arm med att slutföra utredning och besluta i åtalsfrågan. Att detta dröjsmål kan få negativ inverkan på en misstänkt är uppenbart. Denne framstår nämligen som brottsling under den mediala rättegång som myndigheternas saktfärdighet ger utrymme för. Först när åtal senare inte väcks får den felaktigt misstänkte besked om sin ansvarsfrihet. Men då har denne redan åsamkats avsevärd skada.

Jag framför mitt svårbevisade påstående med anledning av ett antal polisanmälningar mot poliser, som vänsterjournalister anser har gått för hårt fram. Det vill säga poliser som under utryckning fattat beslut, som i efterhand kanske kan ifrågasättas, men som under ett hastigt och hotande händelseförlopp, under svåra omständigheter, tyvärr måste ses som motiverat. I nutid tänker jag på den grupp av poliser som mitt i natten i centrala Stockholm till döds skjutit en kille med downs syndrom. I mörkret har han viftat med ett skjutvapen, som i efterhand visat sig vara en leksak. Mitt intryck är att polis och åklagare segar med utredning och beslut i detta ärende. På så vis ges den dödes anhöriga och allmänheten en form av bekräftelse av att medierna har rätt i sin jakt på poliserna. Temat blir att de brutalt tagit livet av en funktionsnedsatt kille som bara sysslat med fridfull lek.

Jag är övertygad om att åtal inte kommer att väckas i detta ärende. Eller alternativ att domstol kommer att frikänna de polismän som nu kölhalas i medierna. I den aktuella tvisten kan man verkligen säga att den döde killen är ett offer för sitt psyke och vårdnadshavarnas bristande kontroll. Men min poäng är att rättsapparaten tyst interagerar med vänsterns medier i deras privata justis.

Mina två exempel pekar tillsammans på en allvarlig utveckling. Mediernas politiska drev tillåts påverka trovärdigheten hos den dömande makten och myndigheters beslut i juridiska frågor. Utvecklingen bär åt rakts åt skogen. Det är inte medierna som ska skipa rätt i vårt land. Domstolar och rättsvårdande myndigheter måste värna sitt oberoende gentemot tidningar, radio och teve. Det innebär att man måste strunta i mediernas politiska påtryckningar.

Torsten Sandström

2019-03-01


Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post249

Landets politiska elit är under isen

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, February 28, 2019 21:58:57


Såg häromdagen en tankeväckande karta över Skandinavien under inlandsisen tjocka istäcke för 10500 år sedan. Smältvatten strömmar längs iskanten tvärs över Sverige från Baltikum till Atlanten. Bara Skåne, Halland och delar av Småland och Blekinge är gröna och förbundna med Danmark och resten av Europa. Stockholm ligger under hundratals meter av is, som trycker ned bygden långt under nuvarande vattennivå! Rakt ned i leran. Där befinner sig alltså hela det uppsvenska etablissemanget. Dom som vet allting bäst.

Min första muntra känsla var att huvudstaden och ledningen för Sverige är helt nedisade och utan liv. Och att skåningar och danskar står förenade. Två glada parter som tar livet för vad det är och inte tror att dom kan frälsa resten av världen. Bilden stämmer faktiskt ganska bra med dagens verklighet. Den besvärande svenska PK-ismen leds nämligen från partihögkvarter och medier i Stockholm. Viljan till ett öppet samtal syns bäst i Skånes kommuner. Där talar till och med L-partiet i Landskrona för samarbete med SD för en pragmatisk politik.

Men i huvudstaden odlas en dogmatisk vänsterliberalism, som drivs på av S-partiet, DN och SR/SVT. Få människor vill förstå att S-partiets makt är beroende av denna dogmatik. Släpps SD in i finrummet, så är nämligen S-partiet definitivt ute. Under isen igen!

Studera gärna kartan och fundera över om du står på grönt gräs eller är under isen. Förr eller senare smälter istäcket igen. Och ger plats för ett mer öppet samtal. På grönt gräs.

Torsten Sandström
PS! På den tid som kartan avbildar kan man verkligen tala om klimatkris för huvudstaden. Men det ordnade sig faktiskt även för Stockholm. Det är tidsperspektiven och det kosmiska som gäller...






  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post248

Att slå in öppna dörrar

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, February 28, 2019 17:12:30


DN skriver 2019-02-26 att ”Juristerna skolas in i en miljö där känslor är tabu”

https://dagens.dn.se/ - pages/224641/1/22

Även om texten verkar fabricerad av DN:s överansträngda psykologavdelning så presenteras två sociologers studier av hur förhandlingar i svenska domstolar går till. Tala om att slå in öppna dörrar! Rättsordningen vilar nämligen på att det är lagstiftarens ord som ska styra rättsskipningen, inte domarens egna känslor. Detta är givetvis något som juristerna skolan in i.

Men däremot sker inte någon skolning i tabu rörande känslor i livet utanför domstolens process. Man får en bild av juristen som Frankensteins monster. En känslokall maskin, som utan att ha egna känslor verkställer lagens ord. Givetvis har jurister, som andra människor, ett känsloliv. Man älskar. Kramar sina barn. Sänder pengar till välgörenhet. Och ogillar förstås personer som agerar felaktigt.

Det är bara så att domaryrket kräver en distans till egna känslor. Det är nämligen inte jaget som ska styra domens innehåll, utan de normer som lagboken föreskriver och som följer av högsta domstolens normer. Hur skulle processen se ut om domaren visade sin syn på tvisten innan dom meddelats? Eller om advokat och åklagare brusar upp och kallar varandra idioter? Och framför allt, hur skulle domarna skrivas?

Kanske så här:

”Som liberal tycker jag att X haft goda skäl att slå Y på käften för att Y betett sig om en drummel genom att installera en övervakningskamera som tydligt riktats mot X´ fastighet.”

Eller så här:

”Som socialdemokrat anser jag att Z har behandlat sin hustru Å patriarkalt genom att offentligt be henne att lugna ned sig något. Därför ska Z betala skadestånd till Å på 10.000 kronor.”

Om jurister är sakligt neutrala under en process främjar det ett gott förhandlingsklimat. Och den domare som inte låter sina känslor styra domsskrivningen handlar alltså enligt lagboken.

Jag har tidigare varnat för kunskapsrelativitet, men samtidigt sagt att varningslampor måste tändas mot de samhällsvetenskaper som försöker tala om vad som händer i människors hjärnor. Är det några som har dålig koll på verkligheten och sina känslor så tycks det vara forskarna bakom rapporten. Eller den DN- journalist som skrivit artikeln.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post247

Vem är jämlikast?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, February 27, 2019 17:23:26

Sverige är ett besynnerligt land. Vi har förläst oss på jämlikhet. I varje sammanhang gäller principen att alla ska vara med i båten. I flera situationer är det bra. Jag tänker på personer med olika kön, hudfärg, religion och nedsatta funktioner. Men som alltid måste jämlikheten drivas med förnuft. Så att inte samhällsnyttiga funktioner drabbas. Detta sker i Sverige.

Den svenska statsfeminismen är ett exempel. Universiteten satsar på könsflum. Och Filminstitutet på andra klassens (kvinnliga) regissörer. Kvotering ger feminister gräddfil. Kompositörer, dirigenter, personer i historieböcker, statyer i stadsmiljön osv. Alla ska med! Lucian ska vara en man som är mörkhyad, Hej och hå!

I skolan ska ungdomar som inte är intresserade av studier ange takten. Alltså inga kunskapskrav, inga betyg och ingen ordning. Barnkonventionen ger snart alla rätt till den examen han eller hon önskar. Ingen ska hållas utanför en klassresa utan ansträngning.

Liknande exempel syns i idrottens Sverige. I vissa sporter/klubbar räknas inga resultat (exv mål) för barn under en viss ålder. Alla ska med. Ingen ska känna sig utanför i unga år.

Sak samma tycks gälla i den cirkus som pågår rörande gyllene pris till journalister. Alla ska få sitt pris – tids nog. Eller guldbaggar hit och dit för tveksamma insatser. Hit med baggen, den har jag rätt till! Tidningar, radio och teve hyllar sina egna som med jämna mellanrum kvoteras till pris. Det ser prisutdelarna till. Ingen diskriminering här minsann!

Men vad är det som händer med excellensen i vårt land, det goda som många nationer anstränger sig hårt för att odla? Vilka drivkrafter finns för kvalitet ifall alla ska med? Det spelar ingen roll, tycks det, bara vi är jämlikast.

Den svenska eliten tror att Sverige är ett föredöme för världen. Ha, ha! Vårt land är bara bäst i grenar där handikappsystem finns. Ty vi är jämlikast! Hurra vad vi är bra! Men på sikt kommer det att gå utför. Sanna min ord, säger

Torsten Dysterkvist













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post246

DN:s ledare är skamlig

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, February 26, 2019 22:18:33



Idag skriver Hanne Kjöller på ledarsidan: Flygskam är bra för klimatet – men flerbarnsskam är bättre
Koldioxidutsläppen påverkas absolut av hur vi lever. Men ännu mer av att vi lever.

Jag kan förstå hennes tanke om befolkningsökningens problem i en tid då journalister flåsar om en klimatkris som uppstår i morgon dag. Men – för att bruka Annie Lööfs berömda ord från slutdebatten i förra årets valrörelse – ”hur uttrycker du (Hanna) dig?”.

Liksom Prussiluskan skambelägger hon med fingret i luften både det ena och de andra. Fy skam! Det är skamligt! Det är ord som man väntar sig under ett frälsningsmöte. Inte i en stor morgontidnings ledare. Där väntar man sig resonemang om hur CO2 kommer att öka under kommande decennier. Samt tal om hur sannolikt det är att nya energilösningar kommer att motverka en ökning av CO2-nivån.

Jag kan inte låta bli att reagera över hur DN:s ledare (och många andra sidor) förvandlats till min ungdoms tältkyrkomöten. Där talade Målle Lindberg i tungor: ”Salamander absurdum”. Där utpekades människor som syndare. Nu skambelägg landets föräldrar. Kjöller agerar som pastor i Maranatakyrkan. Det är syndigt att skaffa barn till världen. Barnen kommer att öka växthusgaserna. Detta står att läsa i aposteln Rockströms brev till församlingen i DN-skrapan. Amen.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post245

Med skolelever som försökskaniner

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 23, 2019 17:06:06

Har du hört talas om ”lågaffektiv metod”? Förmodligen inte. Det hade i vart fall inte jag innan jag läste tidningen i morse. Det rör sig om en av de många tankar som flödar från pedagogers och psykologers hjärnor. Idén är att en person som är stökig eller våldsam inte ska bemötas med tuffa åtgärder, utan med lugn och positiva förväntning på den strulande. Alltså ska något som påminner om värdepassivitet visas problemvållaren. Tala lugnt bara! Visa inte att du är arg. Skeendet tycks kunna uppfattas som undfallenhet, i värsta fall som belöning av problemeleven. Uppfinnarna av denna nya attityd gentemot bråkstakar menar nämligen att en tuff respons riskerar att utlösa mera bråk och stök.

I SvD 2019-02-22 berättas att en skola i Hjulsta, i Stockholms västra utkant, sedan 2018 slutat att vidta påföljder mot våldsamma och bråkiga elever. Rektor har bestämt att den lågaffektiva metoden ska införas. SvD rapporterar att lärarnas skyddsombud på skolan nu dragit i nödbromsen. Resultatet av rektorns pedagogiska experiment har blivit en rejäl ökning av hot och bråk. Till och med dödshot och våld mot lärare har inträffat. Det är förstås möjligt att det ändå blivit stökigt om traditionella åtgärder fortsatt använts på skolan. Men lärarnas frustration tyder på motsatsen. Och det kan man förstå.

När jag läser om Hjulstaskolans experiment med elever som försökskaniner blir jag bedrövad. Det tycks som om den svenska skolans styrs av personer som lever i drömmarnas värld. Nya pedagogiska metoder sätts snabbt i spel i hopp om att allt ska bli bra. Bakom hejar mer eller mindre skolade pedagoger och psykologer på: ”se här har vi lösningen på skolans problem”. Mjuka lösningar är förstås tilltalande, men ingen frågar varför dom inte tidigare kommit till användning. Och landets lärare, som i åratal från regering och skolmyndigheter fått höra att dom ”måste lyssna på forskningen” rycker på axlarna i besvikelse.

Det är slående hur de vänsterliberaler som härskat över svensk utbildningspolitik under flera decennier vägrat att lyssna till erfarenheten. Det vill säga till personer som förr varit med om att utveckla skolan. I stället tar vänstern fasta på en bild av den gamla skolan som mörkrets plats. Framför oss ser vi Stig Järrel i rollen som Caligula. Där pryglades eleverna och lärdes rabbla läxor och alla typer av texter utantill. Den sidan av äldre skolsystem fanns förstås. Men huvudsidan var något positivt, dvs ordning, krav, kvalitet och kunskaper. Mycket av det gamla goda ser vi idag i högt rankade skolsystem i Sydkorea och Finland. Men inte i Sverige. I vårt lan lyssnar man nämligen på forskningen! Och så kör man i diket. Allt längre ned.

Jag är inte alls fientlig till vetenskap allmänt sett. Fattas bara. Men jag är i hög grad skeptisk till vissa samhällsvetenskaper, där byggandet av kunskaper baseras på tolkning av komplexa samhällsdata. Kunskapskvaliteten blir beroende av hur dessa data samlats in. Och framför allt av hur dessa data tolkats. Risken är uppenbar att tolkningen sker i ett vänsterperspektiv ifall forskaren själv befinner sig på den politiska kanten. Detta innebär genomgående en vinklig mot kravlöshet och relativ kunskapssyn, två av den svenska skolans grundläggande problem.

Relativismen medför att det finns få bestående kunskaper som är värda att memorera. I stället ska varje elev lära sig hur och var man hämtar in de kunskaper som den enskilde kan behöva i sin (framtida) yrkesverksamhet. Denna flumteori brukar kallas elevaktivt lärande och predikas av några professorer i pedagogik här i landet. Och av Sveriges skolmyndigheter. Vänstern älskar dessa teser. De resulterar i att kunskapskontroll inte behövs i större omfattning. Ordning blir bara en sidofråga. Den enskilde ska själv lära sig att klara av framtiden, utan hjälp av ett på förhand presenterat nät av kunskaper för inpluggning. Självklart gillar ett antal elever och några lärare denna kravlöshetens metod. Men för flertalet elever och lärare skapas stora problem.

Det som kallas ”lågaffektiv metod” är en sidogren på denna vänsterpedagogik. Låt problemeleven hållas, var glad och lugn så blir det inte värre. Tyvärr är det en strategi som bär åt skogen. Den struliga eleven belönas närmast för sitt beteende. Och andra elever ser att störningen nästan är okej. Detta är slutsatser som varje kritisk vuxen kan dra och därför spolat Hjulsta-experimentet. Men vänsterpedagogerna ser bara drömmar. De baserar inte sin kunskap på hårda data, utan på visioner och trossatser om vad som händer i elevernas hjärnor.

Jag måste därför sluta med uppmaningen att man allmänt sett ska ha respekt för forskning. Men man ska inte falla i farstun, som det brukar heta. All samhällsforskning måste noga granskas. Vilken typ av data baseras forskningen på? Hur har data insamlats? Är det möjligtvis så att forskarens egna politiska värderingar spelat in på forskningsresultaten? Viktigt är att särskilda varningslampor måste lysa för pedagogisk och psykologisk forskning. Här tar vetenskapen inte sikte på data i skriftlig form – eller fenomen som är se- och hörbara – utan på funderingar om vad som händer inne i försökspersonernas hjärnor! Här är risken för politisk manipulation av forskningen särskilt stor. I så fall är det bättre att lyssna på människor med sunt förnuft när det gäller att forma arbetet i skolan.

Torsten Sandström

2019-02-23







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post244

Populism 3: Vilket mål har en populist?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 23, 2019 15:07:29





I två tidigare artiklar har jag försökt ringa in vad som är typiskt för populismen och dess aktörers framträdanden. Det rör sig inte om höger- eller vänsterpolitik. Inte heller om motstånd mot demokrati. En populist har däremot ambitionen att slå in en kil mellan eliterna och folket. Kortfattat sker det genom ett instuderat medialt budskap, där populisten önskar framställa sig som en vanlig representant för folket. I smidiga ordalag – påminnande om telefonförsäljarens – kränger populisten sitt ofta ganska enkla politiska program.

I denna tredje artikel tänker jag diskutera om man kan säga något allmänt om vilka syften populisten har bakom sin politiska linje. Liksom tidigare baseras min text på Benjamins Moffit´s bok, The Global Rise of Populism, 2016.

Samhällsklyftan.Populistens grundläggande strategi är alltså att slå in en kil mellan samhällets etablissemang och folket. Om en klyfta i verkligheten existerar mellan elit och folk är inte avgörande. Det är populistens sak att producera ett gap och saken underlättas förstås om det finns rimliga skäl till en misstro hos publiken. Som nämnts kan populismens kil slås från såväl höger som vänster. Detta har historien åtskilliga bevis på. Den representativa demokratins historia ger också besked om att det i nästans alla samhällen finns spänningar mellan de folkvalda och väljarkåren. Här blir det populistens uppgift att genom tydliga ord och åthävor blåsa under konflikten och visa att han eller hon står på folkets sida.

Scenariot: samhällskris. Populister gjuter inte olja på vågorna. Tvärtom är en given del av repertoaren att framställa klyftan mellan folk och elit som djup och hotfull. Aktörens budskap är alltså skandalens och den fortgående krisens. Syftet är att basunera ut hur den politiska eliten har misskött sitt uppdrag från väljarna. Någon förståelse för att de etablerade politikerna ofta haft många politiska hänsynstaganden att väga samman visar inte populisten. Däremot görs det fullt klart att populisten och hans ”folkliga” rörelse ska ställa allt till rätta, bara de tillåts komma i maktställning. Populismens koppling till en pågående samhällskris – som eliten framkallat och aktören ska reda ut – gör att ordvalet ofta får krigets färg. Det talas således om fiender, anfall, fronter, strider och segrar.

De enkla lösningarna.Populistens framställer sig som en del av folket och har därför en ambition att utstråla vanlighet. En sådan framtoning syns även i budskapets okomplicerade form. Aktören har alltså slagkraftiga lösningar, där olika komplikationer tyst förbigås. Meningen är att publiken ska förvånas över hur enkel den rätta vägen är. I budskapet ligger förstås att aktören och hans parti verkligen har beredskap att ordna upp de problem som elitens politiker skapat. Populister vill gärna visa sina ”muskler”.

Den som läser min beskrivning av populismens mål ser direkt att det i teveåldern finns många svenska politiker som kvalificerar sig för etiketten populist. Tydliga exempel är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson. Trots ett mångårigt maktinnehav agerar även många inom S-partiet delvis populistiskt. Här framställer man sig gärna som förkämpar för arbetare och folk i utanförskap. Mot detta framhävs en rik överklass, som vältrar sig i lyx. I en valrörelses slutdebatt ondgjorde sig exv Göran Persson över det villaköp som M-ledaren nyligen gjort i Djursholm (komisk idag med hänsyn till Perssons herrgård). Även Stefan Löfven har populistiska inslag i sin debattstil. Han talar gärna om det starka svenska samhället som tar hand om behövande och tar front mot mörkrets krafter. Mot bakgrund av att populismens är tämligen utbredd i svensk politik är det ett intressant faktum att begreppet i allmänhet endast brukas för att ge högerpolitiker en dödskallestämpel. ”Populism” används alltså som ett slagträ.

Som framgått är medierna på flera vis spindlar i det nät som populisten klättrar i. Nätet vävs nämligen av teve, radio och press. Framför allt är teve den plattform från vilken populisten agerar. Därför lever många populister i en sorts symbios med medierna. Detta syns tydligt rörande partierna V, S och Mp, som hos SR och SVT ges en vid scen för att proklamera sina ofta tämligen enkla budskap, med slagord mot fattigdom och klimatkris i nutid. Förhållandet att 70% av landets journalister, enligt vetenskapliga studier, röstar på dessa partier förklarar den hävstångseffekt som den mediala scenen erbjuder. Bara under Aktuellt på SVT (kl 21 samma dag i föregående vecka) intervjuades Jonas Sjöstedt två gånger! Däremot jobbar partierna till höger i en medial motvind. Vad gäller SD kan man säga att det råder styv kuling. Motvinden är konstant hård.

Det är omöjligt att med vetenskapliga ambition besvara frågan om populism är bra eller dåligt. Svaret är beroende av de politiska värderingar hos den som frågan riktar sig till. Personligen hyllar jag en öppen diskussion, där såväl argument från höger som vänster ges utrymme. Dessutom gillar jag budskap som är nyanserade, med rimlig saklig underbyggnad. Detta bör positionera mig mot populism. Men ändå anser jag att gapet mellan eliterna och väljarna är ett viktigt faktum som måste framhållas och motverkas. Exv genom plats för allsidig argumentation samt hörande av allmänheten i folkomröstningar. Slutsatsen blir att min inställning till populism är kluven.

Men på en punkt är jag fullständigt säker. De av staten indirekt kontrollerade – och av folket betalade – medierna SVT/SR måste antingen avvecklas eller strikt regleras och kontrolleras. Den favorisering som idag sker av vänstern är såväl olaglig som skrämmande. Granskningsnämnden skriver på löpande band av anmälningar. Visst gör nämndens höga jurist enstaka kritiska uttalanden, som häromdagen rörande SVT:s flagranta påhopp på Åkesson i slutdebatten. Men det är undantagsfall och i praktiken bara ett sätt att legitimera nämndens position. I verkligheten blundar nämnden för det systematiska gynnande som SVT/SR dagligen gör av vänstersidan i svensk politik.

Om SVT/SR ska tillåtas leva vidare måste granskningen göras tätare, tuffare och ha inslag av egna stickprov från nämndens sida. Dessutom måste SVT/SR:s chefer ges tydliga direktiv om en löpande och effektiv intern kontroll. Uppsägning måste ske av den anställd som inte anpassar sig till det viktiga kravet på opartiskhet. Det kan inte vara en mänsklig rättighet för journalister att framföra sina politiska åsikter i SVT/SR – oavsett om det sker öppet eller (vanligare) förtäckt. Enligt min mening är det ett hån mot allmänheten och rättvisan att journalister från SVT/SR i etern å ena sidan tar avstånd från populism, medan de å andra sidan i mer eller mindre förtäckta ordalag dagligen verkar för vänstervarianten. Jag tror inte någon frisinnad människa vill godta en av staten finansierad yrkeskår av propagandister?

Torsten Sandström

2019-02-23

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post243

Att lura folket går inte i det långa loppet

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, February 22, 2019 12:50:25
You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time.
Abraham Lincoln


På DN idag återkommer en ledare med en hundra procent politiskt korrekt rubriksättning. Jag citerar: " På Arlanda silar man tandkräm och sväljer Hells Angels". Ledartexten är i övrigt OK, trots att man utelämnar det viktigaste problemet i sammanhanget.

Det problem DN lyfter rör brister i säkerhetskontrollen vid anställningar där jobb ska utföras inom Arlanda flygplats. Det kan nog vara så att Hells Angels medlemmar finns bland de anställda. Men frågan är om det är den största riskgruppen? Det tycks som huvudproblemet på Arlanda rör insmuggling av narkotika, andra droger och människor för sk trafficking. Den som tänker efter anar att medlemmar i de klanliknande nätverk som finns på mottagarsidan av de "varor" som trafiken rör måste tillhöra den främst riskgruppen procentuellt sett. Det vill säga mindre men ändå farliga invandrargrupper.

Men detta vågar inte DN förklara. PK-normer förbjuder nämligen alla anspelningar på kriminalitet inom gruppen invandrare. Detta trots att denna grupp procentuellt sett kräver mångdubbelt så mycket hantering av den svenska rättsapparaten än medlemmarna i Hells Angels, om man ser från polisverksamhet, via domstolar till fängelser. Rubrikens förklaring blir därför medvetet vilseledande. Om det skett i Ryssland eller Kina skulle man tala om propaganda. Men inte i vårt land.

Landets största morgontidning tillåts med andra ord i sin ledare sprida fake news i sina rubriker. Man gör det som sagt med öppna ögon. Liksom i de länder som nyss nämnts så urholkar propagandan - droppvis - människornas syn på verkligheten i samhället. Man börjar tänka som överheten önskar. Det är därför som många, liksom jag, intensivt verkar mot PK-ismen. Och därför avskyr de etablerade medierna anti-pk-rörelsen som pesten. Den får inte ens nämnas. Det "öppna samtalet" funkar inte längre i vårt land.

Medierna värnar alltså hårt sin samhällssyn. Men alltfler svenskar börjar inse att de medier och politiker som talar sig varma för öppenhet i själva verket fuskar med sanningen i strategiska sammanhang. Det går att lura en del av folket under en begränsad tid. Men inte en större del av folket i det långa loppet. Som Lincoln så klokt sagt.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post242

Liberalerna tar kål på sig själva

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, February 20, 2019 22:02:56

Många vänsterliberaler har svårt att förstå varför högerpopulismen alltmer vinner mark i västvärlden. Politiska experter i partier och medier lägger sina pannor i djupa veck. Mitt förenklade råd till dem är: ta fram en spegel och kolla in dig själv och dina partivänner!

Att Trump tog hem spelet i presidentvalet kanske berodde på att motsidan satsat på kandidater utan tillräckligt bred acceptans hos väljarna i USA? Att välja en före detta presidenthustru till Trumps motståndare måste ses som ett självmål från demokraternas sida i kampen mot högerpopulister (Hilary Clintons flirt med vänstermannen Bernie Sanders pekar i samma riktning).

Liknande är utvecklingen inom dagens Frankrike. Från sin gyllene salong tvingas Macron ta tillbaka sitt förslag om skattesänkningar för de riktigt välbärgade och förslaget om höjda skatter på drivmedel. Orsaken är en mängd ilskna lastbilschaufförer i gula västar.

I vårt land har C- och L-partierna i höstas lovat väljarna en borgerlig regering för att driva Alliansens politik. Efter valet vill man inte genomföra denna politik. Motiveringen är att det i så skulle ske med SD-partiets stöd. Nu tvingas svikarna se sina opinionssiffror dala. Är det så konstigt?

Värst ute är L-partiet. Där finns som bekant en pragmatisk falang. Men också en större vänsterliberal sådan. Allt talar för att den senare kommer att ta hem spelet om ny partiledare. Inget tyder på att L kommer att satsa på en person som i ordets bästa mening har populistiska kvaliteter. Det vill säga en ledare som kan snacka så att vanliga människor förstår vad saken gäller. Alltså någon som på rak svenska talar om vardagens problem (bostäder, arbete, skola, kriminalitet och skatter) – en person som inte är fjättrad vid liberalernas katekes, såsom frågor om etnicitet, kön, asylrätt, EU, FN och SIDA-pengar. Men en pragmatiker kommer inte att väljas till partiledare, tror jag. I stället blir det säkerligen ännu en person som har alla rätt på L-partiets tipsrunda i de korrekta ”-ismernas” täta skog.

Detta bekräftas av nomineringen av Cecilia Wikström som förnyad kandidat för L-partiet i valet till EU-parlamentet. Att hon har sina rötter som präst i Svenska kyrkan är inte att undra på. Hon agerar syster till pastor Jansson. Cecilia satsar på alla hästar. Hon är mot allt ont. Och för allt gott. Alltså måste mutor och lobbying stävjas inom EU. Sedan visar det sig att hon själv tar emot omkring 100.000 kronor i månaden från två svenska storbolag. Betalning för vad? Sponsrar de henne gratis? Vill bolagen inte ha något tillbaka, pekuniärt? Inte nog med att det ska finnas ett låtsasparlament i EU. Det ska också befolkas med politiska slingerbultar. Låtsaspolitiker.

Kan verkligen någon vara ovetande om varför L-partiet går en dyster framtid till mötes? L är rena dödspatrullen. I stället för att lyssna på vad som önskas i breda folklager envisas L med pekpinnar till allmänheten. Politik verkar enbart vara en trosfråga och inte praktiska kompromisser. De liberala dogmatikerna och pratpolitikerna har själva ett tungt ansvar för att högerkrafterna växer i styrka?





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post241

Linje olusta

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, February 20, 2019 15:15:13

På tunnelbanans linje 13 mot Norsborg löper livet som vanligt. Varje resenär sitter i sin bubbla. Men tre personer samtalar på ett främmande språk (rumänska?) några rader framför mig. En reser sig plötsligt och går längs vagnen för att lägga ut små kort, som snabbt samlas in med förhoppning om bidrag. Efter ett tag reser sig den andra och stapplar svårt stödd på sin krycka fram och tillbaka längs mittgången. I handen har han en pappmugg för bidrag. Kvar sitter den tredje som oavbrutet talar i sin mobiltelefon. Övriga resenärer är tysta. Jag kan inte se om någon av de tiggande får pengar.

Någon kanske tycker att det är bra att något händer kring bubblorna på linje 13. Jag medger att jag blir nyfiken. Men även nedslagen över de tre personernas mekaniska tiggeri utan större framgång. Mina tankar går därför till ett förbud mot tiggeri. I vårt land är det nästan enbart utländska medborgare, som sysslar med systematiskt tiggeri. Fattiga individer från EU-länderna Rumänien och Bulgarien. Inte var det väl meningen att tiggeri ska ses som en del av EU:s fria rörlighet? Ska det verkligen anses lagligt för exv en rumän att uppehålla sig i Sverige för att tigga, med hemresor var tredje månad i försök att uppfylla utlänningslagens regel om rätt till vistelse under högst 3-månader? Resorna hem är ju enbart en kringgåenderörelse. Tiggeriet blir ofta mångårigt. Rumänernas yrkesmässiga tiggeri kan därför knappast anses lagligt. Men det verkar som Sveriges politiska majoritet gett upp. Alla tycks rycka på axlarna.

När vagnen passerar Skärholmen inser jag plötsligt varför detta trista skådespel tillåts i vårt land. Jag tror inte så mycket på politikernas ord om hjälp åt fattiga. Är det inte snarare så att politikerna önskar vänja alla svenskar att dagligen se fattigdomen på lite närmare håll? I några partihögkvarter anses det antagligen nyttigt om medborgarna tvingas se hur dåligt andra nationers medborgare mår. Och tänka: vad bra vi har det. Kanske är tanken att vi svenskar ska visa oss villiga att betala ännu mer skatt för att hjälpa alla världens fattiga? Politiker vill alltså slå ett slag för opinionen om en global värld, där alla svenskar måste ta sitt ansvar.

Då tåget lämnar Vårby Gård inser jag politikerna resonerar fel. Det systematiska tiggandet får nog inte önskat politiskt resultat. En och annan skänker förstås en slant. Men de allra flesta struntar. En och annan blir arg. Många vänder bort huvudet för att slippa se det elände som politikerna tillåtit import av. Några kanske till och med föraktar de personer som uppför sitt skådespel i T-banan eller framför ICA-affären. Den nedvärderande bilden av invandrare riskerar att spridas och befästas. Sådant förakt är allvarligt.

Därför måste det bli stopp på yrkestiggeriet. Enkäter visar att en klar majoritet av befolkningen är positiv till ett lagförbud mot systematiskt tiggeri. Det är dags att på ett nationellt plan följa i Vellinge kommuns fotspår!

”Masmo nästa!” Dags för avstigning.

Torsten Sandström

2019-02-20

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post240

SÄKERSTÄLLA?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, February 18, 2019 21:56:51

Du har säkert hört ordet förr. "Säkerställa". Nästan var dag hör vi att någon myndighet misslyckats med sin uppgift. Ibland måste man förstås ha förståelse för detta. Men ofta rör det sig om dåligt handlag, dvs om det som utomlands kallas mismanagement. Jag blir så less på att se och höra dessa byråkrater, som med huvudet på sned och sänkt blick, lovar att säkerställa den verksamhet som alldeles nyss brustit.

Säkerställa? Vem kan tro på dessa avlönade gråtare och gråterskor? Har det gått snett en gång kan det väl hända igen. Det förstår nästan vem som helst. Men ändå har personerna - från ministrar till landstingschefer - mage att lova något dom inte kan hålla. Det är " rent hialöst", som man säger i landets södra landsända, som har mycket att lära den politiskt korrekta eliten i Stockholm.

Ibland talas det om politikerförakt. Eller om misstro mot det offentliga. Är det inte så att politiker och byråkrater själva bygger under denna misstro? Genom att stå i teverutan stå och lova något dom inte kan vara säkra på att fixa. Kloka människor skrattar åt dom!

Jag blir verkligen så trött över den låga förmågan hos en välgödd offentlig sektor. Sveriges offentlighet framstår som ett stort dagis. Fast omvänt. I vårt land tycks personalen vara elever. Och förskolebarnen leda verksamheten. Med den bilden för ögonen har jag enklare att förlåta.




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post239

DN:s ledarrubrik slår nya rekord...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, February 17, 2019 15:15:33

Dagens ledarrubrik i DN lyder, citat: "Hedern"får inte härska i ett modernt samhälle.

Även om jag är en luttrad läsare av DN satte jag idag morgontéet i halsen. Ingen heder gäller alltså längre. Snabbt förstod jag att texten rör det kvinnoförtryck som ibland odlas hos vissa klanmedlemmar, som invandrat till Sverige. I så fall blir rubriken möjlig att förstå med citationsteckens hjälp. Och ledartexten blir okej. Där är nämligen budskapet: bort med en förtryckande klankultur.

Jag vet att termen "hedersbrott" är etablerad, även på vissa håll inom forskarsamhället. Den är även PK, på så vis att något gott söks även i de delar invandrares kultur avviker från svensk lag och moral. Den främmande kulturen smeks medhårs, trots att den punktvis är lagstridig. Via ordet "heder" fixerar vänsterliberala skribenter och forskare en liten positiv etikett på tanken om sammanhållning inom vissa klankulturer. Varför använder man annars inte ordet "klanförtryck", som direkt säger vad saken rör, dvs urgammal tradition, invandring och något olagligt eller i vart fall omoraliskt.

Jag vill sluta med att berätta om en anonym invandrartjej som för några dagar sedan gavs stort utrymme i SR P1 Morgon. Pappan ville att hon skulle gifta sig med en mycket äldre man från hemlandet. Hon ville inte och protesterade. Pappan lurade skolflickan att resa med till hemlandet ännu en gång, för att ställa henne inför faktum. Men hon vägrade fortsatt. Om jag förstod berättelsens rätt så hölls hon inspärrad i hemlandet i flera år! Till sist lyckades hon fly och återvände till Sverige. Fastbunden vid klankulturen förmådde hon sig inte att polisanmäla fadern. "Jag älskar ändå min far". Om det även fanns andra skäl för hennes skydd av föräldrarna framgick inte, men är kanske troligt.

Alltså en upprörande berättelse. Sedan kommer det svenska heders- eller offerköret in i bilden (dvs i SR:s program). Såväl tjejen, socialarbetare och journalister vänder sig mot det svenska samhället som inte i rätt tid hjälp flickan ifråga. Offret anklagar inte sin far, brottslingen, utan det svenska samhället. Pappan, som antagligen är flykting, kan fortsätta sitt liv i svensk frihet och resa fram och åter till det hemland han flytt från.

En annan typisk svensk saga är sens moralen av programinslaget. En expert på "hedersvåld" menade att man måste inrätta en ny myndighet som kan leda arbetet mot det jag vill kalla klanvåld. Alltså ännu en myndighet för fenomen som många andra myndigheter redan sysslar med (med tveksam framgång).

Såvitt jag förstår kommer myndigheten i så fall att heta Hedersverket. En helt logisk fortsättning på DN:s ledarrubrik. Rubriken och SR:s program väcker för övrigt frågan om kvaliteten på svenska medier. Stolta slår journalisterna sig för bröstet. Men vad händer i Kafkas nya hemland?













  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post238

Löfven agerar som forna tiders prästerskap

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 16, 2019 15:09:59


Vanligtvis brukar jag inte ha fokus på videoklipp. Men denna intervju med Stefan Löfven fångade mitt intresse genom orden ”syfte att stänga ute SD”. Lyssna gärna på denna länk från SVT (2 minuter bara)! https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-forsvarar-uppgorelsens-syfte-att-stanga-sd-ute

Löfvens förklaring till Jöken (dvs januariöverenskommelsen) innehåller två sammanflätade argument:

1. SD-partiet har ett fascistiskt förflutet och driver en djupt konservativ politik

2. SD-partiet respekterar inte pressfriheten och gör grova angrepp på sina motståndare.

Nu är det inte sanningshalten i dessa påståenden som är avgörande. Men även om jag inte är anhängare av SD menar jag att båda argumentens trovärdighet kan sättas ifråga. Varför, nu kortfattat? Även partnern i Jöken, C-partiet, har ett problematiskt förflutet med mörka krafter under 1930-talet. Inte bara från SD hörs kritik mot medierna och hårda ord mot andra partiers politiker. Möjligtvis är SD, såvitt jag kan bedöma, bara någon grad mer aggressiv än andra partier, exv V-partiet.

Men nu är jag som sagt inte ute efter Löfvens trovärdighet. Det är hans agerande och innehållet i den andra punkten som griper tag om mig som flitig gisslare av DN, SvD och SR/SVT samt landets politiska eliter. Löfven framför – bakom angreppet mot SD – ett budskap som är mycket oroande. Utan att ange tydliga exempel tycks han mena att hård medial kritik innebär ett angrepp på samhället som sådant. Likaså tycks han (utan precision) anse att tuff kritik av ledande politiker är något problematiskt i sig. Outtalat säger han att hård kritik mot media och politiska motståndare är något odemokratiskt. I vart fall ett hot mot Sverige. Ett hot som han anser Jöken ska eliminera. Enbart han och hans partner i gökboet agerar som sanna demokrater.

Löfvens två argument framstår som ett fundament för de 70 punkter som räknas upp i Jöken. Ett i sanning magert fundament. Jag tror att Löfven i huvudsak menar det han säger i de två punkterna. Men han slirar ändå med sanningen. Ett helt sant svar är att SD är ett hot mot S-partiets maktställning i svensk politik. Om SD ges en ställning som samtalspartner – i likhet med V-partiets under senare årtionden – då upphör S-partiets möjlighet att bilda regering för överskådlig framtid. I så fall hade vi idag haft en borgerlig regering och inte Löfvens ministär.

Lövfens taktik är densamma som 1800-talets svenska prästers angrepp på människor som började ifrågasätta det kristna budskap som predikades i statens kyrkor. Opposition mot budskapet i statskyrkans handböcker eller ord från predikstolen ansågs som ett helgerån. Den som vågade kritisera prästen ord eller livsföring riskerade straff. Motstånd, gyckel, trots mm – och likande reaktioner som varit helt naturliga i andra sammanhang – blev på kyrkans territorium tecken på otro och djävulens verk. Kyrkans agerandet var logiskt, baserat på uppfattningen att enbart prästerna kände till den rätta vägen. Bara de utvalda förstod att skilja mellan ont och gott. Men kyrkans försvarsreaktion måste ändå uppfattas som en makthandling. Ett försvar för den egna positionen.

I sin andra punkt gör Löfven en liknande manöver. Ifrågasättande av det stora mediahusens budskap framställs som ett demokratiskt helgerån. Likaså tuffa angrepp på det politiska etablissemang som Löfven själv tillhör. Journalister och politiker agerar till försvar för sin maktposition i det politiska spelet av idag. Något av ett nytt frälse. De backar inbördes upp varandra. Den som dristar sig att framföra allvarligt menad kritik mot dem blir en samhällsfiende. Jag tror att Strindberg vänder sig i sin grav. Med ett snett leende på läpparna.

Bara det att landets statsminister vågar säga att kritik mot medier och politiker är fel uppfattar jag som allvarligt. Visst riktar han sig mot SD-hållet. Men vi lever alla i en demokrati som hyllar det öppna samtalet och en fri kritisk debatt. Det är faktiskt ett angrepp mot det öppna samtalet som Löfven presterar, nu inlindat i ett slag mot SD, som främst hotar S-partiets maktanspråk, inte själva demokratin i landet. Klyftan är djup mellan mig och Löfven rörande vad som är gott och ont i den svenska dagspolitiken. Som samhällskritisk bloggare känner jag mig givetvis också utpekad som en ond kraft.

Torsten Sandström

2019-02-16











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post237

Populism 2: Hur uppträder en populist?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, February 15, 2019 12:20:52


Den västerländska staten har miljontals medborgare. Det moderna samhället är en komplicerad byggnad. Dessa två fenomen skapar problem för demokratin, när folket ska välja sina representanter för styrning av nationen. Ifall avståndet mellan folket och deras representanter ökar blir risken för missnöjesaktioner uppenbar. Vi ser det dagligen. Oviljan att arrangera folkomröstningar är bara ett exempel. Förklaringen att vissa frågor är för komplexa för vanligt folk blir utmanade och förstärker spänningarna i den representativa demokratin. I klyftan mellan dom som bestämmer (eliten) och folket yttrar sig det som kallas populism.

Som framgått av min inledande artikel är populismens inte någon speciell åsiktsinriktning, såsom höger eller vänster. De är i stället fråga om en stil för argumentation. Det gäller budskap som via teve, radio och medier sprids i braskande ordalag och påtalar klyftan mellan folket och deras representanter. Än en gång bygger jag min framställning på statsvetaren Benjamin Moffit i The Global Rise of Populsim (2017), en bok som jag anser viktig. I min första artikel behandlades frågan vem som är populist. I denna andra text ska jag försöka beskriva hur en populist agerar, typiskt sett. I en tredje artikel granskas populistens syften eller mål.

Om man vill förstå populistens arbetsstil bör man tänka sig en teaterföreställning. Populisten är den ledande skådespelaren. Medierna är scenen på vilken det politiska budskapet presenteras. Och publiken är självfallet väljarna. Den som tänker efter inser att dessa tre komponenter i grunden varit desamma sedan antikens första demokratier. Frånsett den viktiga skillnaden att det förr rört sig om direkt demokrati och numera representativ (de valda beslutar om politiken). Men det avgörande är att det politiska dramat fått ett annat innehåll under loppet av ett par tusen år. Estradören är idag yrkespolitiker. Scenen är inte längre det torg, där kanske tusen personer samlats, utan samtalet förs idag på distans via massmedier. Och nu är publiken miljontals väljare, som på avstånd via teve tar del av föreställningen.

Man kan därför säga att den moderna politiska teatern har helt annorlunda artister och en ny teaterbyggnad. Nu uppträder alltså en professionell politisk skådespelare inför en månghövdad publik i fjärran. Skådespelet framförs medialt. Teatermetaforen blixtbelyser orsakerna till populismens framväxt. Med tanke på det moderna samhällets komplexitet gör teaterbilden det enkelt att förstå riskerna för en växande distans mellan publik och scen, dvs mellan en väljarkår på många miljoner och ett fåtal valda representanter. Den moderna publiken är visserligen mer utbildad. Men den får anses något bedövad av mediernas beroendeframkallande lustgas, varom mera snart.

En populistisk skådespelare tar avstånd från eliten samt visar att artistens själv tillhör folket. Han eller hon odlar en form av vanlighet via olika attityder. Det ordinära syns i ett modernt och braskande språk, med folkliga liknelser och råa inslag. Vidare signalerar språket konfrontation och handlingsberedskap. Ordvalet liknar ofta stridens och visar tydligt vem som är fienden. Även klädsel, miner och gester kan vara tecken på vardaglighet, ibland till och med det vulgaritet. Men vanlighet räcker förstås inte för att skapa populism. Något måste tillföras. Och det är rollen som folkets starke ledare. En dynamisk person som i handling ska klara av problem och kriser. Ofta är det enkla lösningar som föreslås – många teknikaliteter och svåra problem utelämnas. Så långt skådespelarens rollhäfte, dvs populistens talarmanus.

Så över till teaterhuset och platsen på scenen. Det är här den nya tidens massmedier kommer in i bilden och skapar en hävstångseffekt, vilken idag ger populismen en viktig plats inom världspolitiken. Teve, radio och sociala medier är i och för sig alla politikers verktyg. Men för populisten blir hanteringen av medierna avgörande för att nå de breda folklager han eller hon vänder sig till. I detta avseende är Bert Karlsson och Donald Trump bra studieobjekt. Bert har så att säga vuxit in i mediernas värld genom poplåtar, egna bolag och ett väl odlat kändisskap. Donald har genom ärvda pengar kunnat köpa sig till en betydande medial kontroll. För övrigt har båda två de skådespelartalanger, som i ord och manér behövs för att signalera vanlighet. Att Donald är superrik kompenseras mer än väl av hans mediebolag, twittrande, lynnighet och vulgära språk.

Den som funderar över hur dagens svenska politiker hanterar talarmanus inser – kanske något överraskande – att flertalet befinner sig i närheten av det som kan kallas populism. Skillnaderna rör kanske främst graden av konfrontation (artighet) i budskapet. Den i huvudsak gemensamma formen har sin grund i mångårig medial träning och kontakter med experter på kommunikation. Delvis går det kanske att skola sig i vanlighet. Enklare är nog att träna in ord, miner, poser och en handlingskraftig framtoning.

Däremot är det stora skillnader i svenska politikernas tillgång till scenplats, dvs till roller hos massmedierna. Utan tvekan är det så att de stora mediehusen Bonnier, Skibstedt och SVT/SR utrymmesmässigt favoriserar landets etablerade politiska partier. Innebörden är att elitens politiker ges en bredare scen. Det innebär faktiskt även att V-partiet gynnas, med en partiledare som med råge uppfyller villkoren för att kallas vänsterpopulist. Mest gynnat är förmodligen S-partiet. Genom en mångårig regeringsställning, goda mediala kontakter och en skicklig medieträning ges partiets representanter god medial plats för ett samtal med inslag av vänsterpopulism.

De etablerade partiernas behov av medialt stöd gäller särskilt teve och radio, de medier som idag har störst genomslagskraft visavi väljarkåren. Detta är sannolikt den viktigaste förklaringen till att staten genom lagstiftning beslutat att SVT/SR ska tvångsfinansieras av skattebetalarna. Högtidliga uttalanden om folkbildning eller public service måste antagligen ses som svepskäl. Detta syns i ett brett utbud av nöjen, spel, våld mm, dvs den lustgasliknande behandling tittarna serveras var dag, bland annat för att glömma vardagens politiska vedermödor. Public service fungerar i praktiken som ett mycket starkt stöd för vänsterliberala krafter i dagens Sverige. Därför är det intressant att M-partiets ungdomsförbund nu propagerar för ett slopande av tvångsfinansieringen av SVT/SR. Detta kommer sannolikt att utvecklas till en ödesfråga inom svensk politik.

Den mediala bilden i Sverige fungerar alltså som en spärr mot framgång för populister med inriktning mot högerpolitik. Trots sitt övertag vad gäller kontroll av medierna har de etablerade partierna ändå svårt att värja sig mot SD-partiet. Huvudorsaken är spänningar mellan eliten och folkliga strömningar. En annan förklaring är SD:s skicklighet i att hantera ett folkligt åsiktsutbyte via internet, dvs framför allt sociala medier. En tredje orsak är att tryckta medier stegvis förlorar sitt grepp över dagens ungdom. Vidare är det kanske så att idén från antiken om att bjuda folket ”bröd och skådespel” fungerar mindre effektiv för SVT idag, låt vara att bolaget anstränger sig för att leverera tidsfördriv och kändiseri varje kväll.

Torsten Sandström

2019-02-15

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post236

Enbart klena budbärare har nollvisioner

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, February 14, 2019 17:33:32


Nästan var dag hör vi i radio och teve tal om nollvision. Tanken är att sträva efter ett mål där något utpekat ont inte ska inträffa. Det kan röra dödsfall i trafiken eller vräkningar av barnfamiljer som inte betalar hyran. En googling visar en lång rad andra exempel såsom hårdhänt vård av dementa, segregation, aborter, undernäring hos äldre, fetma, arbetsplatsolyckor osv.

Okej att uttrycket är klatschigt. Ambitionen blir enkel att förstå. Men ändå är jag djupt kritisk till den förenklade samhällssyn som manas fram genom ett så billigt språk. Vem som helst kan förstå att verkligheten inte kan trollas bort genom ett noll-ord. En komplex vardag i dagens moderna samhälle kräver statistiskt sett ett antal offer, hur trist det än är att påtala detta.

Jamen, säger kanske någon, det kan väl aldrig skada att agera som nollvisionär. Jo, det menar jag faktiskt. Vi måste sträva efter att se samhällsverkligheten med öppna ögon. Det vi inte gillar ska vi försöka arbeta mot, så gott vi kan. Men samtidigt måste vi förstå allvaret, komplexiteten, den mänskliga faktorn mm. Vi måste inse att vissa fenomen faktiskt är omöjliga att stoppa statistiskt sett utan extrema åtgärder (såsom exv att stoppa all trafik). Talet om nollvision skapar enligt min mening därför en falsk idealism. Det tycks räcka med motvilja för att stoppa det onda. Alla som tänker efter inser att ambitionen bör vara att maximalt begränsa frekvensen av den tragiska händelsen ifråga.

Extra problematiskt blir det då nollvisionen tar sikte på fenomen som exv aborter och fetma. Abort framstår för en majoritet svenskar som en räddning ur en svår situation. Och fetma behöver inte vara något ont. Winston Churchill var tämligen överviktig (och drack en hel del) under en stor del av sitt liv. Han levde ändå med framgång för sig själv och världen till han blev 91 år.

Mitt budskap är att enbart klena budbärare talar om nollvision. Nollor har förvisso en tendens att förenas? Ändå tänker jag inte plädera för en nollvision mot detta slags budbärare. För jag vet att dom inte är enkla att stoppa.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post235

Psykologer och journalister sysslar med extrem individualism

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, February 12, 2019 22:41:29

Som jurist inser jag att den egna professionen jobbar för kravställande. Yrket medför att juristen i allmänhet ställer sig bakom lagstiftning och andra normer. Man vill att ordningen upprätthålls. Det kan förefalla enkelspårigt och trist. Ibland till och med repressivt. Men det är ändå ett sätt att jobba för en bestående kollektiv gemenskap i samhället.

Jag skriver detta med anledning av otaliga uttalande i tidningar, radio och teve från psykologer och journalister där en typ superindividualism byggs. Det har närmast blivit en epidemi. Varje dag tas det parti för den enskilde, oavsett om personen varit dum, slarvig eller till och med brottslig. Budskapet är man inte kan begära så mycket av ungdomar, invandrare eller andra på grund av deras underordnade position i samhället.

I och för sig är det bra att försöka förstå andra. Men i vårt land växer en paranoisk förståelseanda fram. Individen är hundra procent offer och bär inget ansvar. Följden blir ofta att samhället utpekas som ansvarigt för en överträdelse, trots att den enskilde eller hans familj ligger närmast att klandra.

Jag menar att utvecklingen har flera förklaringar. Men i grunden sammanhänger det med en form av svenskt strukturtänkande, som inspirerats av marxistisk dialektik. Det är den enskildes underordnade samhällsposition, maktlöshet, som är orsaken till att personen avviker från gällande normer, inte individen ifråga. Följden blir en form av generell friskrivning från ansvar. I stället för att fråga vad han eller hon kunnat göra – eller personens närmaste – söks en förklaring i fjärran, normalt hos någon myndighet, som sagt.

Problemet illustreras av mediastormen mot att poliser i somras skjutit en kille med downs syndrom till döds. Klockan tre på nattens mitt i ett stökigt Stockholm rusar killen fram med ett skjutvapen, som efter polisens ingrepp visar sig vara en leksak. Kan man begära att polisen görs ansvarig? Ska dom offra sina liv? Jag har inte hört en enda person fråga vad killens vårdnadshavare borde ha gjort för att hålla honom inomhus i natten? I stället står föräldrarna i främsta ledet mot poliserna.

Det universitetsämne som främst odlar praktikanter av en sådan samhällsfientlig förståelse är psykologin. Landets högskolor producerar svärmar av psykologapostlar för ett kravlöst tänkande. Tillsammans med landets journalister tar dom plats i tidningar, radio och teve. Jag menar att dom i praktiken motverkar ett byggande av en rimlig gemenskap i Sverige. Dom plockar billiga poäng hos människor som själva har problem är utsatta eller trötta, och vill finna en förklaring hos andra. Att systematisk resonera för individens frihet från ansvar medför att samhällsordningen bit för bit bryts ned i kravlös riktning. Jag menar att det är fråga om illojalitet mot kollektivets intressen.

Jag förstår att inte alls hela kåren av psykologer kan klandras, utan bara de som jobbar närmsast medierna. För övrigt finns det förstås svarta får även inom juristyrket. Men om juridikens gråtrista praktiker jobbar för ordning och reda, så verkar alltså psykologer och journalister för motsatsen. Med huvudet på sned predikas en inställsam individualism. På sikt går det åt skogen om kravlösa psykologers budskap tillåts regera en nation.









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post234

Kohandeln startar igen!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, February 10, 2019 22:14:49

Dagens industri avslöjar idag vad som händer i Jök-boet:

Annie Lööf: "Jag och Löfven har haft förtroliga samtal".

Nu ska böndernas organisationer och fackföreningarna styra landet. Facket har sin viktiga roll i förhandlingar om löner och andra anställningsvillkor. Och de 1,5 % av landets befolkning som är bönder har också mycket matnyttigt att sköta på sina gårdar. Men att dessa två grupper gemensamt ska styra nationen Sverige innebär en sneddriven intressepolitik, på grund av att så många andra betydande folkliga intressen är med i bilden. Det luktar korporativism. Det kallas i vårt land "den svenska modellen".

Ko-ko! Det är tydligt att det ku-ki-luras i Jök-boet. Ko-ko! När S-partiet väl har lagt sina ägg blir det C- och L-partiernas sak att ruva på dom och gökungarna. Gissa vilket partis ungar som till sist tar hem spelet? Gissa om Annie blir blåst på sina ägg i redet?

Ko-ko!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post233

Privatlivets helgd.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, February 10, 2019 17:16:22

Att skydda människors privata och familjära förhållanden anses viktigt i varje fritt samhälle. Alternativet är den utveckling vi läser om i exv Kallocain och Djurfarmen, dvs böcker som skrivits under 1940-talets Hitler- och Stalinterror. Men frågan är minst lika aktuell idag.

Skydd för privatlivet tar sikte på oönskad statlig insyn eller medial kontroll. Men jag anser att begreppet nu måste vidgas till vissa frivilliga avslöjanden i mediernas värld. En persons vana att lämna ut sig själv till offentligheten riskerar att eliminera en intim sfär även hos alla oss andra. Om vi släpper på spärrar rörande hemlighållande av människans innersta hotas en viktig del av vår civilisation. Allt blir vridet, vrängt och biktat i offentlighetens ljus. Det egna jaget förminskas hos avslöjaren. Personer som berörs känner sig kränkta. Individers inre liv förvandlas till en publik handelsvara. Risken är stor för elände och smuts. Inget blir längre privat och bara tillgängligt för individen ifråga.

Jag skriver detta av en särskild anledning. Den nutida känslojournalistiken, som varje dag väller fram i spalterna. Egna och andras upplevelser granskas in och ut. De hejas på och kommenteras av en skara så kallade experter (psykologer!). Men exempel på ohelgd finns även i nutidslitteraturen. Det rör sig om berättelser om författarens egna intima upplevelser och där andra personer figurerar. Ofta rör det sig om sviken kärlek. Eller om sexliv. Jag talar nu inte om brott som en person utsatts för och vill avslöja, utan om rent privata relationer som utlämnas till allmänheten.

Det som förr var privat har idag blivit en fyrfilig motorväg av personliga bekännelser i medierna. Under senare år har några svenska kvinnliga författare lämnat ut sitt känsloliv till offentligheten. Jag tänker på böcker som exv ”Nuckan”, ”Haggan” och ”Egenmäktigt förfarande”. Det går verkligen att förstå att författarna önskar reda ut sitt inre och städa där. Men att notera smutsen och slänga soporna i offentlighetens ljus är en annan sak. Särskilt om lorten rör en annan person, alldeles oavsett dennes personliga tillkortakommanden (märk än en gång att jag inte talar om brott). Texter av detta slag hör hemma i skrivbordslådan. Inte i tryck strax efter skeendet. Och inte i intervjuer i stora dagstidningar. Kanske ska de bara glömmas.

Jag inser att det är juridiskt svårt att reglera vanhelgandet. Vi hyllar ju yttrandefriheten. Men det rör sig om avarter i mediernas framfart, där viss reglering redan finns. Min reaktion är i huvudsak moralisk. Det rör berättelser som det inte bör vara god sed att publicera. Inte bara till skydd för den person som pekas ut och blir kränkt. Utan även för att många av oss andra anser att det finns ett värde i att på ett övergripande plan helga privatlivets innersta.

Torsten Sandström

2019-02-10







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post232

EU Premier League: Frankrike - Italien = oavgjort?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 09, 2019 22:10:36


Italiens premiärminister är i Paris och samtalar med ledarna för de gula västarna. Märkligt. Samma vecka är Frankrikes president i Egypten och samtalar med människorättsaktivister som är motståndare till regimen i Egypten. Också något märkligt av en gäst, kanske.

Sedan händer följande. Den pompösa franska presidenten Macron blir upprörd och kallar hem sin ambassadör i Rom i protest mot Italiens regering. Denna regerings ledare skrattar och myser över att retat upp en förmyndarlik storebror.

Vem har rätt? OK, att folket i Egypten är under starkt förtryck, vilket talar för stöd till frihetskämpar. Men det kan väl ändå inte vara fel att samtala med de lastbilsförare som leder de gula västarna och protesterar mot Macrons politik?

Politik är ett underligt spel. Franska och italienska machiavellityper slår varandra i huvudet. Det gäller nationalism, dvs förtroendet inför hemmaopinionen. Också en kamp inom EU. Frankrike försöker med alla medel bygga på EU ovanifrån med stöd av Tyskland. Italien försöker underifrån rasera EU-bygget. Själv pläderar jag för ett nytt EU light, dvs en återgång till det gamla EG eller EEC. Det gäller nämligen att få handel och fri rörlighet inom en stramare gemenskap att fungera. Även samarbete om lagstiftning inom dessa områden, men först då reglerna omformats till svensk lag (alltså inte dagens direktverkande förordningar). Mitt mål är alltså en gemenskap som inte är överstatlig. Vidare måste medlemsantalet bantas. Smutsiga regimer som exv Malta, Cypern, Rumänien, Ungern mfl ska inte vara med! Även EU-parlamentet bör läggas ned - det fyller ändå ingen verklig maktposition, utan är bara en samlingsplats där avdankade nationella politiker umgås med lobbyister. Ett parlament på låtsas.

Slutsatsen är en mindre, friare, mer demokratiskt och billigare samverkan. Alltså EU light.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post231

DN talar om en skenande klimatkris och att vi behöver palliativ behandling!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, February 07, 2019 22:17:16


DN:s chef för kultursidorna Björn Wiman är också chefsideolog rörande tidningens problem med koldioxidutsläpp. Så här skrev han häromdagen. http://dela.dn.se/2G5gwvJwxOEU78Qmoftv-yj_CmUdSPXG_CwT4oZJkB04oJrtJ_odrI729jI8Ojh1Ov7mSzgsHIHF2KRixsTJew

I stället för en lugn och sansad diskussion om minus och plus skapar Wiman en skräckstämning. Han leder ett bönemöte där civilisationens nära förestående undergång predikas.

Ett sansat samtal tar däremot fasta på minus och plus. Utsläppsnivåerna och deras konsekvenser är minussidan i räkningen. På plussidan står tidsfaktorn främst. Krisen är nämligen inte omedelbar utan verkar först på sikt om inte nya tekniska lösningar tas i bruk och dagens ohållbara handlingsmönster består. Allt tyder på att plusfaktorerna överväger, trots dagens nedslående mätresultat.

Men en sådan öppen analys förmår inte Wiman ta sig an. Han vet nämligen redan bäst. Vad sägs om slutklämmen. Han känner till vad:

en skenande klimat­katastrof kommer att innebära i form av svält, katastrofer och krig…Varje kilo koldioxid kommer att räknas, i dag och i morgon. Inte minst för dem som redan i dag drabbas av den globala uppvärmningens förödande konsekvenser.

Det är en projektion av ett klimathelvete redan i morgon dag som Wiman presterar. Han propagerar utan anknytning till balanserade vetenskapliga analyser. Obalansen syns i att ingen hänsyn tas till tidsfaktorn och den möjliga förändringspotentialen, som förvisso är osäker. Mest utmanande är att Wiman talar om att en ”palliativ vård”. Ordet tar sikte på vård av människor som är döende. Den som tar så starka ord i sin mun måsta vara närmast 100 % säker på en klimatdiagnos med dödlig utgång i närtid. Det finns inget vetenskapligt bevis för detta. Enbart ett hot på längre sikt om inte tekniska förändringar och minskade utsläpp av CO2 sker inom de närmaste decennierna.

Chefsideologer är farliga. Dom har också dåligt rykte historiskt sett. Men i denna ledargrupp har Wiman redan kvalat in. Han propagerar stenhårt som politisk ideolog (trots att hans jobb på DN går ut på kulturfrågor i allmänhet). Det tragiska är att han och DN antagligen skrämmer många läsare och hos dem framkallar reaktioner av ångest. Skolflickan Greta Thunberg är redan så vettskrämd att hon tar ledigt från skolan för att driva samma linje som Wiman. Ett fall för Rädda Barnen?

Jag är också oroad över CO2-utsläpp. Men jag tror på upplysning och som sagt på att företagen och medborgarna har förmåga att finna positiva lösningar inom en tidsrymd av kanske 20-50 år. Såväl bolag som människor vill leva vidare. Det finns starka incitament hos sansade bedömare för förnyelse. Vidare finns det rimligt med tid för en räddning. Allt talar för att Wimans kliniker för palliativ vård av klimatneurotiker inte behöver öppnas. Om det inte vore för omhändertagande av allt folk som drabbats av Wimans skrämselpropaganda förstås.

Denna skräckpropaganda har en partipolitisk vinkling. Ambitionen är att fösa den svenska väljarkåren i famnen på vänstern och de liberala, som liksom Wiman tror på att CO2-döden står alldeles utanför dörren. Detta är partipolitiskt humbug. Mediernas skrämselsatsning och enkla slagord är därför en form av populism. En vänstervariant.

Torsten Sandström









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post230

Populism 1: Vem är egentligen populist?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, February 07, 2019 09:49:29


Som bekant har ”populist” blivit et skällsord. Var dag anklagar politiska motståndare varandra för att vara populister. Oftast avses en extrem högerpolitik. I Sverige är det som bekant SD-partiet som hamnar i skottlinjen. Det kan finnas fog för detta. Men den som funderar vidare inser snart att en ”folklig” politik eller ”folkkär” artist är uttryck som bygger på samma språkliga stam, men avser att hylla aktören ifråga. Efter att ha studerat Benjamins Moffit´s läsvärda bok, ”The Global Rise of Populism” (2016), inser jag att populismen är ett ämne som vi alla måste fundera över i dessa tider av motsättningar mellan globala och nationella krafter.

Därför tänker jag skriva tre artiklar i ämnet. Detta är den första. Nu gäller det att sätta ned foten och allmänt fundera över om populismen är en särskild åsiktsriktning (ideologi). Det förefaller nämligen så med anledning av alla okvädingsord mot SD och partier inom extremhögern. Men speglar det svenska politiska samtalet en bredare internationell diskussion? Denna bredare debatt presenteras i den stockholmska statsvetaren Moffit´s bok?

Vi vet alla att ord eller begrepp i sig inte innehåller någon vetenskaplig sanning. Orden är bara etiketter som växer fram och ges en mening som kan vara mer eller mindre tydlig. Ett berömmande uttryck kan – som det svenska bruket av ”folklig” – ges ny mening och användas för att rikta klander mot någon eller något. Har begreppet populism en egen värdebas? Säger det något om en persons åsikter från vänster till höger? Eller om positionen på skalan GALTAN, som statsvetare brukar tala om. Det vill säga åsikter knutna till Grön, Alternativ och Libertär respektive Traditionell, Auktoritär och Nationell. I vårt land har vi vant oss vid att säga att populisten står till höger och är traditionell, auktoritär och nationell.

Men den som tänker efter förstår tämligen snabbt att det inte är så enkelt. Historien visar att det funnits starka propagandister till såväl höger som vänster. Tänk på Hitler och Mussolini samt Fidel Castro och Hugo Chavez, dvs personer som alla skrikit och åbäkat sig framför folkets massor med ljudligt bifall. Därför bör man också fråga sig om den svenska vänsterliberalismen saknar auktoritära drag då partierna stenhårt fördömer dem som inte tror på en klimatkris (i nutid) eller dem som ifrågasätter den statsfeminism som liberalerna förespråkar. Att SD-partiet har en tydlig nationell inriktning då man kritiserar flyktinginvandring är sant. Men vad sägs om den riksdagsmajoritet som ändrat flyktinglagen och i grunden anammat SD:s politik, om än med vissa reservationer? Vidare inser alla att det finns traditionalister i ledande ställning inom samtliga svenska partier. Socialismen bygger på förenklade bilder om arbetare i kamp mot elaka företagsägare. Och den ”svenska modell” som S-partiet basunerar ut dagligen bygger på ett system där partiets egna rörelser – i samverkan med privata organisationer – styr statliga politikområden på ett vis som för tankarna till en korporativ modell från 1920-talets Italien. Begreppet populism går därför knappast att inordna under ett visst system av politiska åsikter eller en ideologi hos ett visst parti. Det är också statsvetarens Moffits grundtes i den bok jag nyss berömt. Följaktligen talar man ibland därför om höger- och vänsterpopulism.

Om inte ideologin går att bruka som vattendelare, vad är det då som kan sägas känneteckna en populist. Moffit går metodiskt fram och prövar flera olika egenskaper hos en rad kända politiska personer, som sedan slutet av 1900-talet ofta nämnts i den statsvetenskapliga litteraturen. På hans lista finns namn från både höger och vänster, exv såväl Silvio Berlusconi, Marie Le Pen och Jörg Haider som Hugo Chavez, Jacob Zuma och Evo Morales. Liksom Bert Karlsson i vårt land är de alla kända för en skicklig hantering av moderna medier.

Förenklat kan man säga att Moffit ringar in populisten efter den politiska ledarstil han eller hon använder sig av i det mediala samtalet. Moffit väljer en beskrivning som för tanken till ett drama på en teater. Därför är hans jämförelse mellan två typer av politiska skådespelare klargörande.

Teknokratisk stil ---------------------------Populistisk stil

Vädjan till expertis -----------------------------Vädjan till folket (i motsats till eliten)

Gott umgängessätt ----------------------------Dåligt uppträdande (”bad manners”)

Agerande för stabilitet och utveckling---------Agerande för kris och sammanbrott

Jag tror läsaren tämligen snabbt förstår vad Moffit menar. Den traditionella politiska stil vi möter i svenska tevedebatter präglas av en teknokratisk ton. Massor med tekniska och svåra detaljer serveras åhörarna, som förväntas förstå att de lösningar som framförs är väl genomtänkta. Argumentationen är artig. Den avser att resultera i en politik som skapar stabilitet och nationell utveckling. Den nygamla populistiska stilen baseras däremot på en vädjan till folket. Det sker genom en kritik av det etablissemang som är vid makten. Kritiken är ofta personlig och frän. Elitens politiker anklagas för de problem som samhället uppvisar. Bilden av en pågående kris frammanas.

Enligt min mening är Moffits framställning i grunden övertygande. Ett hanterligt verktyg ges för användning av begreppet populist. En styrka i Moffits metod är att studien bygger på namn som förekommer i de senaste årens internationella diskussion inom statsvetenskapen. Som jag återkommer till i senare artiklar granskar Moffit den populistiska stilen närmare. Den baseras på skådespelarens ord, breda gester och förmåga att skapa en stämning av spänning.

Märk att Moffit menar att populism har en koppling till debattstil och inte direkt till den representativa demokratin. Populism är därför demokrati i ett sammanhang och motsatsen i ett annat. Följden blir att många svenska politiker agerar populistiskt. Exempel på renodlade populister till höger respektive vänster är Kent Ekeroth och Rosanna Dinamarca. Mer vanligt är att ledande politiker har tydliga inslag av populistisk stil. Några manar till kamp mot en klick av rika. Andra jagar den politiska adeln. Vissa utlovar lösningar genom en stark svensk stat. Andra vill hellre dela ut gula västar. Vidare är det framför allt bruket av enkla slagord, breda leenden och förföriska löften som gör många av landets politiker till populister.

Därför vill jag påstå att populism – som debattstil – inte är något som är främmande för särskilt många svenskar, även om själva ordet är frånstötande och används som slagträ. Jag erkänner direkt att mina egna texter ofta lyfter fram motsättningen mellan eliten och folket. Förklaringen är att jag ser denna konflikt som ett viktig politiskt problem (och dessutom en anledning till att den extrema högern växer i styrka). Begreppsparet folk-elit står för en tydlig brist på svensk gräsrotssamverkan. Men jag greppar trots detta pennan med en (i huvudsak) ”teknokratisk stil”, liksom flertalet av landets debattörer.

Låt mig avsluta med en variant av populism. I närtid har Margot Wallström kritiserat ”det brittiska etablissemanget för Brexit”. Visst är britternas utträde ur EU en olycka. Men den främsta förklaringen är ändå EU:s utveckling mot överstatlighet och en brittisk folkomröstning. Det blir därför stor komik då orden kommer från Wallströms läppar. Innan hon blev utrikesminister har hon som bekant varit EU-kommissionär under tio år, varav fem som ansvarig för konstitutionella frågor (demokrati). Med sitt uttalande från politikens dramatiska scen sänker Wallström ridån.

Torsten Sandström

2019-02-07

Publicerad i samverkan med NewVoice http://www.newsvoice.se

PS! Jag återkommer med artiklarna 2-3 inom 10 dagar.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post229

Exit Liberalerna

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, February 06, 2019 22:24:32


Jan Björklund annonserar idag sin avgång som partiledare. L-partiets mångåriga nedgång bekräftas på så sätt. Spiken i kistan är Jöken. En uppgörelse med arvfienden S, riktad mot kantpartiet SD, i stället för ett försök till en borgerlig balansgång som tvingat SD visa korten. Nu har ett splittrat L-parti valt sin väg.

Som marknadsliberal, alltså en pragmatisk variant till höger om L, är jag bedrövad. Men L-partiet har enligt min mening också fört en bedrövlig politik. Det enda positiva jag kan finna är L:s linje i försvarsfrågan och för NATO. Annars är det rena natta. Mer av EU, anslutning till euron, statsfeminism, oreglerad invandring, mer bortkastade pengar till SIDA osv. Inte ens Björklunds favoritämne, den svenska skolan, har han lyckats ro framåt, trots att han själv varit skolminister under många år.

Varför? Det ligger mycket i det gamla talesättet ”att vara liberal är att vara kluven”. Partiet saknar helt enkelt en pragmatisk linje. Man förmår inte ge svar på de problem som vanliga människor ser. I stället engagerar sig L i en rad särfrågor som DN dikterar. Någon vill se mer av EU. En annan mer invandring. En tredje kör hbtq-frågor högst över väljarnas huvuden. En fjärde kramar FN och ser 1% i ulandsbistånd som en svensk hjärtefråga. Jag vill påstå att L-partiets riksdagsledamöter i stort är en samling prussilsukor, som vill tala om för svenskarna vad om ska tycka. I stället för att lyssna på folket kör L genom kaklet rakt in i bassängens betong.

Även i själva hjärtefrågan, utbildningspolitiken, är L splittrat. Man vågar inte ta strid för ett förstatligande av skolan. Man vågar inte ta strid mot lärarfackens kunskapsfientlighet modell S. Man vågar inte ta strid mot skolbyråkratin. Man vågar inte ta strid mot de vänsterpedagoger som styr skolan. Man vågar inte välja en pragmatisk linje som går ut på betyg från första klass och krav på ordning i klassrummet. Partiet förefaller styras av redaktionsledningen på DN och inte av förnuftiga politiker. Tänk om partiet lyssnat på Göteborgspostens ledarsida!

Liberalernas ideologiska splittring skapar alltså handlingsförlamning. Bara ord. Men ingen verkstad. Därför kommer få personer att sakna L-partiet då dom försvinner från riksdagen. Och det tror jag dom kommer att göra vid nästa val. Vi ser ett liberalt självmord.







  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post228

Gåvor och gengåvor

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, February 05, 2019 21:52:41

I Sverige talar man högröstat om korruption. Då tänker vi normalt på gåvor för att få en företagsorder på plats. I vårt land bekymrar sig de ledande däremot mindre (eller inte alls) över åsiktskorruption. Den ser vi varje dag inom det vänsterpolitiska etablissemanget. Där hör golden hand-shakes till rutinen. En accepterad metod att manipulera den politiska diskussionen. Det sker dessutom med offentliga medel. Denna artikel från DN är en typisk illustration.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/daniel-ellsberg-sverige-i-position-att-satta-press-pa-usa/

Först ger alltså S-partiets ett (med statliga medel finansierat) Palme-pris till Daniel Ellsberg för en insats han gjort i USA för nästan femtio år sedan. Den gode Ellsberg får resan betald till Sverige och mottar här Palme-priset. Vad händer sedan? Det är knappast en överraskning att Ellsberg betalar tillbaka med stora berömmande intervjuer till S-partiet för att den fantastiska svenska nationen genom Margot Wallström sätter press på stormakterna. Den av S-partiet korade Ellsberg betalar alltså snabbt tillbaka. Detta sker i åsiktskorruptionens förlovade land: Sverige.

Att såväl USA som Ryssland förmodligen struntar i det som enligt DN:s artikel händer är en annan sak. Det spelar ingen roll för S-partiet eller DN. Svenska politiker och medier älskar när David tar ton mot Goliat. Davids seger var endast en stor biblisk dröm. Ellsberg klår inte stormakterna. Men åsiktskorruption och drömmar passar väl samman på den svenska hemmaarenan.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post227

Inkvisition vid Lund universitet?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, February 04, 2019 23:02:30
Finns det verkligen talibaner vid Lunds universitet?


Nathan Sachar är en skicklig skribent bland få riktigt goda journalister på DN av idag. Dagens rapport från Lunds universitet är värd att läsa.

http://www.dn.se/ledare/nathan-shachar-inkvisitionen-mot-professorn-i-lund-skadar-studenterna/

Varför är Sachar bra? Okej att han tycker som jag själv gör. Men viktigare är att han vågar sticka ut hakan och säga något som respektfulla svenskar inte ens vågar tänka. Dvs mängden svenskar med skygglappar. Personer som inte vågar öppna ögonen och tänka kritiskt. Även ett stort och ofta bra universitet kan förstås göra fatala snedsteg. Problemet är att den jättestora organisationen inte ser vad den ställer till med. Så var det för 100 år sedan, på biskoparnas tid. Så är det faktiskt än idag.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post226

På fel jordklot?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 02, 2019 15:36:09

Mina tankar går till Munch´s målning Skriet och Obstfelders diktbok ”På feil klode” då jag läser TT:s referat av Annie Lööfs tal vid C-partiets möte i Umeå igår:

https://esvd.svd.se/svenskadagbladet/49883/article/847412/10/1/render/?token=dde4b2e7faa566914043f667c155eda0

Lööf menar att hon och C-partiet behandlats respektlöst efter att man skrivit under JÖKEN med Löfven och S-partiet. Vidare menar hon att det måste in flera vuxna i det politiska rummet. Mellan raderna frammanar hon bilden av elaka populister som häcklar och misstolkar hennes göranden. Mest märkligt är att hon ropar på flera vuxna. Vem är det som egentligen måste växa upp?

Förvåningen över Lööf´s karaktär stegras slutligen av hennes hänvisning till Thorbjörn Fälldin:

Den som tar i får en del smuts på fingrarna, men när allt kommer omkring, vad har de rena händerna uträttat här i världen? citerade Lööf och rundade av med att Centern nu har valt väg.

Att hon anser sig ha gjort stordåd är tydligt. Hennes bonderomantik blir patetisk med hänsyn till hennes färd från skolbänken direkt till politiken. Någon smuts syns sannerligen inte under väl lackerade naglar. Alltså egentligen stor komik. Men helt utan minsta udd av självironi. Ett uttalande direkt från gökboet.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post225

Lördagskväll framför lägerelden

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 02, 2019 11:51:09

Det är nu ett år sedan Melodifestivalen 2018 startade. Då försvarade SVT:s programdirektör ”Mellot” med att inslag av denna typ skapar en svensk gemenskap. Hon liknade det med en samling framför lägerelden. Jo, jag tackar jag. Tänk att få sitta kring brasan i röklukten med alla medborgare!

Ikväll kör SVT igång igen. Alltså ännu en gigantisk brasafton. Den person som liknar Mello´t för en lägereld, tillsammans med mängden andra folkliga förlustelser i SVT:s programtablå, måste tycka att ändamålet (att samla folket för en stund av högtid) helgar medlen. I min värld är det motsatsen. Att servera den tvångsbetalande allmänheten billig, lättuggad och många gånger osmaklig kost är inte särskilt nyttigt för de horder som samlas framför den osande vedbranden. Värre är att det på sikt får negativa effekter för den svenska politiska diskussionen. Inte får man framför lågorna ta del av viktiga samhällsfakta. Inte heller lär man sig analysförmåga eller kritisk distans. Värst är att vistelsen vid elden inte skapar debattglädje eller lust till opposition. Tvärtom förvandlas svenskarna vid SVT högmässa till soffpotatisar. Halvt sovande framför Mellot eller annat trams. Mer skrämmande är tanken att publiken vid SVT:s stora grillparty vart fjärde år ska gå till valurnan för att utse nationens politiska ledare. Då går det också som det går.

Den absolut läskigaste tanken är att det kanske är så landets politiker och medier vill ha det. 1968 gav Göran Palm ut sin fina debattbok "Indoktrineringen i Sverige". Här gisslas mediernas fördummande framfart.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post224

Journalistisk socialporr

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, February 02, 2019 00:48:57

DN följer en trist och sliten journalistisk linje av att tycka syn om personer som felat. Okej att det är mänskligt att ibland agera utanför rådande mönster. Det har nästan alla förståelse för. Men det innebär inte att den svenska offerteorin måst utvecklas in absurdum så att (den berättigade) motparten jagas och framställs som en bov. I skottgluggen befinner sig i praktiken en offentlig inrättning som har till uppgift att se till att ordning och reda gäller inom sin verksamhet och att svensk lagstiftning följs.

Häromdagen skrev DN om en ung invandrarkille som ställt till bråk på ett bibliotek i Kista. Han har vägrat lyda order och blivit bryskt omhändertagen av den ordningsvakt som kommunen engagerat. Någon dag senare rapporterade Uppdrag granskning på SVT om en mängd personer som inte i tid betalat sina mindre skulder för vård av olika slag och därför blivit krävda av inkassoföretag som kommunen anlitat. Tufft agerat av kommunen, som måste tänka på sin ekonomi, men ändå handlat enligt lagboken. I journalisternas värld tycks gällande rätt ständigt vara ett utflöde av repression. Ty många insatser av ”lagens hand” beskrivs i medierna som övergrepp, dvs som åtgärder som inte ger den enskilde tillräckligt skydd.

Ingen journalist vågar plädera för införande av en allmän regelom att den som står i skuld alltid ska ha rätt att strunta med betalning. Men i det enskild tycka-synd- om-fallet gör Sveriges journalister detta dagligen. Även om myndighetens personal ibland agerar något hårdhänt, men inom lagens gränser, måste en svensk journalist kunna släppa det som inträffat och konstatera att sådana är spelet regler. Men det gör inte det nya Sveriges journalistkår. Den tar konsekvent parti för den person som felat, men blivit tufft korrigerad. Detta händer som sagt varje dag i vårt land.

Nu läser jag följande i dagens DN:

https://www.dn.se/sthlm/gravida-kvinnan-talar-ut-om-handelsen-i-tunnelbanan/

Händelseförloppet är oklart. Men en kvinna som visar sig vara gravid har åkt T-bana utan att kunna visa att hon betalt sin resa. Än en gång är samhällets ordningsvakter inblandade. Det är osannolikt att dom direkt tillgriper hårda metoder. Mer troligt är att kvinnans oresonlighet som utlöser deras reaktion, som förefaller tuff, men inte alls kriminell. Men lika fullt beskriver DN det inträffade som ett övergrepp på den person som i själva verket är skyldig. Densom är ansvarig förvandlas till motsatsen – hon blir ett offer som läsarna av DN ska tycka synd om.

I enstaka fall kan jag tolerera journalisternas medlidsamhet. Men då den sätts i system blir det fråga om enögdhet. Och när jag inser att skrivsättet är något som lärs ut på statligt finansierade skrivarseminarier blir jag förbaskad. Staten skriver å sin sida tydliga regler om att den som är skuldsatt måste betala. Å andra sidan skriver en hord unga journalister att den skuldsatte ska lämnas ifred. I min tankevärld är detta dubbelmoral. Dvs något orättfärdigt. Men för DN är det tydligen vardagsmat.

Torsten Sandström
2019-02-01



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post223

Ökat klickande på Bloggen!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 31, 2019 17:41:19

Hej!
Efter att bloggen varit igång under ett år noterades totalt 10.000 besök. Idag, tre månader senare, är siffran 17.500 besök, totalt. Det verkar alltså som tankar om det fria ordet och det öppna samtalet lockar människor, som - liksom jag -inte riktigt förstår vad som händer i vårt land. Vi ser hur det korrekta tänkandet - inlindat i kaskader av mediala skämt och trivialiteter - pumpas ut från politiker och medier i Stockholm. Men vad händer egentligen? Det rör sig om ett mediasamhälle, som styr politiken, din och min vardag och de flesta människors sätt att tänka. Om kyrkan för 200 år sedan hade makt över individernas vardag, så har medierna det idag. Privata storföretag och inte minst de statliga jättarna SR/SVT. Där sitter strateger och journalister och manipulerar vårt tänkande. Jag tror inte dom avser att skada oss. Men dom vill nog hålla oss i schack och lugna.

Trots detta har jag som du förstår roligt när jag skriver. Att andra verkar gilla en del av mina funderingar (naturligtvis inte allt) är skoj, helt enkelt. Även om många händelser i det svenska Gökboet är tragiska (tänk bara på JÖKEN, januariöverenskommelsen) så utspelas samtidigt stor komik. I Aniara gick högkomikerna Sandon under i rymdskeppet på väg från jordens elände, som skapats av människan. Det betyder inte att jag är dyster. Det är bättre att stanna kvar i oredan och jobba för förändring.

Varma hälsningar
Torsten







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post222

Toppstyrda politiska partier eliminerar medlemsdemokratin

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 31, 2019 15:41:34


Låt mig börja med bilden om demokratin och de tre statsmakter som bär upp den. Även om det bara är en tankefigur från 1800-talet måste man säga att den länge haft betydelse, såväl pedagogiskt som praktiskt. I tur och ordning rör det sig om riksdagen, regeringen och den fria press som, för det tredje, ska kontrollera hur de beslutande och verkställande nivåerna agerar. Särskilt viktig i ett demokratiskt perspektiv är givetvis riksdagens funktionssätt, dvs att det skapas ett livfullt eller dynamiskt samband mellan väljarna, deras partier och valet av personer som beslutar i riksdagen. De tre ”statsmakterna” har separata uppgifter. Folkets valda ledamöter bestämmer, regeringen ser till att besluten kommer på plats och medierna kontrollerar att demokratin funkar på det sätt som författningen anger.

Nu har det inte blivit som ritningarna till den goda modellen visar. När det gäller riksdag och regering har i ett hundraårigt perspektiv en form av politisk stelhet vuxit fram. Den svenska marknadssamhället har genomgått en ingripande kommersialisering och specialisering. Om man ser till industriell produktion har denna utveckling varit oerhört framgångsrik. Men specialiseringen har även drabbat det politiska livet. Enligt min mening med allvarliga följder. Där har i grova drag personer – som förr kommit till riksdagen från företag, myndigheter, industriarbete eller jordbruk – numera ersatts av politiker på heltid. Från unga år framodlade beslutsfattare utan någon nämnvärd arbetslivserfarenhet bygger egna maktpyramider för avancemang och belöningar. Till bilden hör att antalet partimedlemmar sjunkit rejält. Partierna finansieras nästan enbart via statsbidrag. Tillspetsat kan man säga att dagens partier liknar noterade företag. Partiets ledning bestämmer politiken och förvandlar riksdagens ledamöter till knapptryckare och medlemmarna till kulisser. Följden har blivit en stark koncentration av den politiska makten till få händer. Alltså en upp-och-nedvänd bild av urgamla ideal om folkligt inflytande eller gräsrotsdemokrati.

Marknaden har på så vis indirekt kommit att hota den första och den andra statsmakten. Riksdagens befolkas som sagt numera av yrkespolitiker, som allt oftare har familjerelationer och ekonomiska bindningar till sitt ”yrke”. Partipiskan viner och hindrar de folkvalda att rösta efter eget huvud. Samma tendens syns inom regeringsmakten. Här samlas yrkespolitikens överklass. Professionalisering, partistyrning och slutenhet har därför tagit kål på demokratins livsnerv, som baseras på samtal med väljarna och ett svängrum i praktiken för riksdagens ledamöter att rösta med hänsyn till lokala influenser eller det egna förnuftet/samvetet. På så vis kan man säga den första och andra statsmakten fått grus i sitt maskineri.

Ifall den tredje statsmakten fungerat väl, dvs medierna utövat kontroll över de övre instanserna, har de demokratiska skadeverkningarna kunnat begränsas. Men någon sådan medial kontroll har aldrig existerat i Sverige. Genom ägarsamband har medierna ständigt varit knutna till ett eller annat parti och i huvudsak stött den linje partiledningen stakat ut. Vidare syns inom medierna i hög grad de marknadskrafter jag nyss nämnt. I framför allt tidningsbranschen har omfattande omstruktureringar skett. Nedläggningar och uppköp medför att vi idag enbart ser tre stora ägarstyrda mediehus. Särskild betydelse har SR/SVT, som finansieras genom tvångavgifter från folket. Problemet är att SR/SVT är nära förenade med aktörerna inom de övre statsmakterna. På så vis ges de etablerade partiernas ledare tillträde den eftertraktade mediescen som radio och teve erbjuder.

Även professionaliseringen syns inom medierna syns. Den gamla tidens självskolade murvlar, med intellektuella och samhällskritiska ambitioner, har ersatts av en kår av färska yrkesjournalister, som snabbutbildats särskilt för uppgiften. Jag påstår att denna utbildning inte tar sikte på en träning i att kritisera riksdagens och regeringens hantering av samhällsmakten. Journalisterna har idag annat fokus. Detta syns på två vis. Till stor del går den nya generationens skribenter i den politiska elitens ledband. De berättar därför inte så mycket om hur partimedlemmarnas politiska intressen hamnar i kläm eller om vådorna med yrkespolitiker. Mer intresse ägnas åt de ämnen som den politiska adeln prioriterar, dvs fenomen som rör viktiga (men knappast folkliga) frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimat, minoriteter osv. Resultatet har blivit att vardagsproblemen rörande bostäder, arbete, sjukvård, skatter mm hamnat i bakgrunden. De två första statsmakternas underlåtenhetssynder på dessa områden kritiseras alltså inte tillräckligt.

Till en annan del har konkurrens – och svag ekonomisk till växt – i tidningsbranschen medfört att journalistyrket på senare år fått ett nytt innehåll. Kampen om publik och pengar har gjort skribenterna till författare av en mängd lättuggat stoff, i stil med sport, nöjen, livsstil, hälsa och framför allt krönikor i långa rader. Självklart har den nya medieinriktningen medfört att den tredje statsmaktens alltmer lämnat politikerna i riksdag och regering ifred från kritisk granskning.

Följden av centralisering, yrkespolitik och en avtagande medial kritik har skapat ett påtagligt missnöje inom delar av svenska befolkningen. Den folkliga frustrationen ökar. Denna besvikelse försöker SD-partiet fylla. Man kan inte säga att SD presenterar några vettiga lösningar för ökad medlemsmakt. Det är möjligt att sociala medier kan bidra med den kritik som tredje statsmakten allt mindre sysslar med. Här tycks det som missbelåtna grupper kring SD är framgångsrika med att slå på högerpopulismens trummor. Av naturliga skäl. De etablerade partiernas ledningar talar nämligen inte längre så mycket med sina medlemmar. Man talar tilldem. Detta syns tydligt i det märkliga skådespelet kring tillkomsten av DÖ och JÖK:en (januariöverskommelsen).

Ifall demokratin ska räddas i vårt land krävs därför omfattande statsrättsliga reformer och ändringar partiernas arbete internt och externt. Inget tyder dock på att ökat medlemsinflytande står på dagordningen i svensk politik. Jag tror att informationstekniken kan bidra med lösningar. Redan idag kan medlemmarna ges rätt att via BankID rösta på politiska förslag som lanseras på partiernas hemsidor. På så vis kan kanske en vidgad medlemsmakt tvingas fram. Viktigare är att Valmyndigheten i lag bör kunna ges rätt att bereda suspensiva folkomröstningar om föreslagen lagstiftning, ifall exv 50.000 medborgare ställer sig bakom ett veto via sina BankID. Här finns en öppning för en utveckling liknande den i Schweiz.

Många fnyser antagligen åt mina förslag. Jag anar kritik mot osäkra BankID och oro över konservativa kampanjer mot angelägen social lagstiftning. Okej, att tekniken kanske har brister. Men jag talar enbart om bruk av BankID som bas för opinionstryck via hemsidor respektive folkomröstningar (som stoppar ett lagförslag). Om ett lagförslag suspenderas har riksdagens ledamöter möjlighet att komma igen. Argumentet om risken för en konservativ utveckling kontrar jag med dagens ökade flöde av vänsterlagstiftning. En folklig medlemsopinion måste ges svängrum i svensk vardagspolitik.

Därför måste förnuftiga människor samlas för att försöka rädda den svenska demokratin. Annars tar missnöjets partier över, utan att en fördjupad medlemsmakt blir följden. Jag tror att en förändring är möjlig. Men det krävs självkritik, mod och mängder av nytänkande hos dagens politiker. Mitt förslag om röstning via BankID kan tyckas futtigt. Men det är ändå en handfast start, anser jag. I avvaktan på en önskelista med ytterligare reformer, i stil med krav på begränsningar i rätten till förlängning av politiska uppdrag och ökad finansiering genom partiernas medlemmar.

Torsten Sandström

2019-01-30

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post221

Socialpolitiskt spelmissbruk

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 30, 2019 11:32:58

Flera gånger varje dag upptäcks problem inom välfärden. Ofta beror det på medial granskning. Trots existensen av omfattande regelsystem visar det sig att de många tusen personer som ska tillämpa normerna inte känner till dem eller hanterar dem fel. Delvis är det naturligt att fel inträffar ibland, särskilt som paragrafer är krångliga. Men delvis är orsaken bristande kompetens inom olika myndigheter, där chefer tillsatts utan tillräcklig utbildning eller erfarenhet för sina uppgifter. Ifall kunskaper och förmåga saknas blir det ofta fel, helt enkelt. Och utan att nya normer måste skrivas. Detta vet alla kloka människor.

Varför tar myndighetspersoner som trampat snett till det tombolaspel som skissas ovan? Varför säger dom att nya riktlinjer ska utfärdas eller ännu oftare att ”vi måste se över våra rutiner”? Varför rullar tombolans hjul runt, runt, runt i vårt land? En första förklaring är den svenska byråkratin, som växer snabbt och hopar människor utan tillräckliga regelkunskaper. Myndigheter vill gärna framställa sig som glansfulla, i synnerhet om man vill öka antalet nya befattningshavare. En andra orsak till tombolan är därför att myndigheter inte är villiga att erkänna fel. Man glider undan med hjälp av regeltrixet gång på gång. Särskilt pinsamt är förstås att erkänna misstag som tidigare inträffat och nu alltså upprepas. Så talet om nya rutiner avser att slå blå dunster i ögonen på medborgarna. De ska fås att tro att ett problem inte kommer att uppstå igen efter att nya regler är på plats. Men alla vet att övertramp ändå riskerar att ske snart. Sådan är verkligheten.

Tombolan snurrar i Sverige som en evighetsmaskin. Den rätta vägens politik är därför färre, men tydligare regler. Dagens välfärdsystem och den omfattande socialförsäkringsbalken är en regeldjungel. Dessutom krävs färre, men mer kompetenta byråkrater. Personer som är pålästa och vågar ta sitt ansvar om det går snett. Personer som kan tänka fritt och bruka sitt förnuft ifall regler är krångliga. Nya rutiner är givetvis ingen garanti mot framtida fel. Den sociala tombolan är ett fult reptrick. Spelmissbruket måste upphöra och ersättas av ett rakt och öppet samtal.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post220

Slutna akademier får alltid problem

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 29, 2019 14:17:07

På senare tid har vi följt såpoperor inom Karolinska institutet och Svenska akademin. Otäcka skeenden har avslöjats i Macchiarini-affären och det läskiga dramat kring Frostensson/Arnault rullar vidare. Höga jurister och före detta ministrar – försöker utreda eller släta över, såsom Heckscher, Runesson, Leijonborg och Odenberg. Vad är det som är fel?

Risken med organisationer som åtnjuter hög status är uppenbar. Ära och materiella belöningar blir en drivkraft för många lycksökare. Till dessa institutioner söker sig med andra ord individer som är sugna på karriär. För framgång krävs lojalitet eller det man kan kalla kåranda. Ett inträde förutsätter anpassning, återhållsamhet (tystnad) och en välvillig attityd till den åtråvärda inrättningen. Något liknande gäller inställningen hos de offentliga makthavare som ska granska och föreslå lösningar. De närmar sig institutionerna hukande och med stor respekt. I stället för att blottlägga de grundläggande orsakerna till ett problem – och föreslå rejäla förändringar – skrapas det på ytan och en syndabock utpekas. Förhoppningen är att institutionens anseende inte ska fläckas i grunden. Men själva sjukdomsorsaken undanröjs alltså inte.

Alla statusorganisationer hotas av slutenhet. Öppenhet, självkritik, personväxling och ett fortlöpande fritt samtal om plus och minus i den egna verksamheten är den enda medicin som kan hålla en sammanslutning frisk. Allt detta saknas hos de två akademier jag nämnt. Därför yttras allvarliga sjukdomssymptom i rad efter rad. Det är inte första gången sådan händer i vårt land. Det kommer att hända igen så länge oförnuft tillåts råda.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post219

Eländet med sk trailers på SVT

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 28, 2019 14:54:47

SVT stoltserar med sin public service och reklamfrihet. Ändå ser vi sponsorsskyltar i olika sammanhang. Det är alltså den vanliga svenska dubbelmoralen som sticker fram sitt tryne.

Men enligt min mening är sk trailers ett betydligt större problem. Det vill säga då SVT påminner om sina egna program i framtiden eller på SVT Play. Flera gånger under 1-2 timmar ställs du och jag inför detta eviga tjat. Samma bilder. Ofta våld och död. I en tevekanal som påstår att man är fri från reklam. Förmodligen blir svaret från SVT att det inte rör sig om kommersiella inslag. Alltså någon form av samhällsinformation som upprepas om och om igen till nytta för alla Men jag tror inte på det. Min uppfattning är att SVT vill skapa en känsla av konkurrens och att bolaget är i fronten av den mediala kampen. Genom att likna konkurrentföretagen vill man fånga en slapp och omedveten publik, som är van vi reklam.

Just strävan efter att fånga lata och oengagerade blir, som jag ser det, något av ett huvudsyfte för det som kallas public service. Om SVT kan fånga in många människor ökar sannolikheten att slapptittarna också av slentrian ser på SVT:s nyhetskanaler. Dessa glänser knappast i kvalitet och variation. Kolla BBC News så förstår du var jag menar. I stort sett samma nyheter på ettan och tvåan i vårt land. Och under helgerna, när många har tid att kolla teve, så är flertalet reportrar hör och häpna lediga. Alltså ännu en nyans av vad landets politiker menar med public service. Dvs något offentligt, som funkar mindre bra.

Men nu är det inte djupet eller kvalitetsklassen som är central för SVT. Det gäller som sagt att fånga slötittarna. Kanske några av dessa råkar zappa in på SVT:s nyhetskanaler. Så får folket den nyhetsservice som statsmakterna önskar. Den och ingen annans.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post218

DN odlar idéer om polisen som våldsutövare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 26, 2019 21:42:57

I somras sköts en ung kille med downs syndrom till döds. Det är verkligen tragiskt. Pojken har självklart blivit ett offer i ordet rätta bemärkelse, om man bara ser på det som utspelats mellan grabben och poliserna mitt i natten, i mörkret på en bakgård i centrala sta´n. Detta har DN ännu en gång tagit fasta på idag (2019-01-26). Och med liv och lust – och med säljande rubriker på bästa plats i tidningen – odlar DN en form av vrede mot polisen.

Men som journalist gäller det att se med två ögon (och alltså hålla dom öppna). Måste inte skribenterna försöka sätta sig in i polisens situation? Det som inträffat sker mitt i natten. Mitt bland annat strul i city. I mörkret dyker en grabb upp med ett gevär som visar sig vara en leksak. Killen lyder inte. Poliserna känner sig hotade och skjuter i all hast utan att kunna veta något om pojkens sjukdom eller om hans leksak. Olyckligtvis avlider personen som står i händelsernas centrum.

Medier och journalister älskar drev mot myndigheter. Särskilt mot polisen som dom ser som det offentliga våldets inkarnation. Detta kallas ”uppsökande journalistik” och kan ge skribenten guldmedalj vid en medial galaföreställning. Det offentliga bär alltså allt ansvar, i stort sett. Jag har inte sett en enda artikel eller teveinslag som försöker väga för eller mot polisens agerande. Inte heller någon fråga om vilket ansvar föräldrarna till pojken har. Journalisterna deltar i stället i drevet mot ordningsmakten, via känslosamma intervjuer och anklagelser mot polisen. Varför frågar inte DN pojkens föräldrar vad dom kunde ha gjort för att hindra det som inträffat mitt i natten (med det gevär dom låtit sin son leka med).

Mina tankar kretsar kring de aktuella poliserna och deras handlingsalternativ under en rutinutryckning mitt i natten. Ska poliserna riskera att offra sina liv? Ska dom riskera att göra sina barn föräldralösa? Måste man inte också se det inträffade i poliserna och deras familjers perspektiv.

Nej det gör inte DN. Tidningen bjuder i stället sina läsare på en sentimental jakt på personer som dödat ett oskyldigt barn med en psykisk diagnos. Jag tycker att man kan vänta sig att en stor dagstidning ska kunna problematisera ett komplext händelseförlopp utan fördomar. Men sådana förväntningar ska man uppenbarligen inte ha vad gäller DN och liknande PK-medier. Medierna orerar ofta om populister och om deras enkla svar. Men simpla svar är DN verkligen själv proffs på. Vidare anklagar DN ofta populister för att odla politikerförakt. Själv föraktar DN ordningsmakten, som man jagar då polisen mitt i natten förgäves försöker få lugn på en kille som springer kring med ett gevär, som ingen i mörkret kan se är en leksak.

Verkligheten är sällan svart eller vit. Det tror jag många tycker är självklart. Men det verkar inte vara något som studeras vid landets journalistseminarier.

Torsten Sandström

2019-01-26



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post217

Förnedring hos Skavlan

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 25, 2019 22:14:32

I Sverige tvingas folket betala för SR/SVT. Det kallas public service. Ikväll ramlade jag in i Skavlan på SVT. Det vill säga några minuter innan jag fick nog. I Skavlans soffa sitter Pernilla Wahlgren och hennes dotter Bianca. Mor och dotter. Båda snackar och säljer sina egna personer. Lite skoj och lite kritik. Men inget allvar eller djup. Bara nojs. Tiden går. Publiken skrattar. Sedan ytterligare ytligt skoj och ännu mer tillgjort småbråk mellan mor och dotter. Plattheten skriar. Men ändå hörs ständiga ha, ha, ha från bakgrunden.Två personer från samma familj som kämpar för att sälja sin intethet. Det gäller deras försörjning. Alltså mat på bordet och kläder på kroppen. Men vad har mor och dotter egentligen att bidra med? Allvarliga ord? Skön sång? Nej! Inget mer än deras vardagliga tomhet. Det betalar antagligen Skavlan pengar för. Att svenska folket tvingas betala större summor är helt säkert. Och det viktiga är att Pernilla med dotter hoppas på framtida intäkter, trots sin totala frånvaro av intellekt, originalitet eller allvar. För mamma och barn gäller det enbart försörjningen. Genom att förklaras som "kändis".

Man kan säga att mor och dotter prostituerar sig. Det gör också Skavlan som förmedlar eländet. Och detsamma gör i än högre grad SVT som betalar Skavlans bolag för smörjan. Slutligen bidrar jag själv som motvillig (men tvingad) betalare för eländet. Jag blir så bedrövad över detta spel med en mängd förlorare (och ett fåtal vinnare).

En stat som tvingar folket att betala för något måste vara nästan 100% säker på att finansiären har nytta av de pengar man tvingas punga ut. Så är det inte i Sverige. Vad gäller dagens Skavlan är nyttan noll eller nästan inget för många, många svenskar. Alltså betalar jag och många andra för en "perfect time killer". Ett alternativ till Sobril eller Stilnoct. Detta för att politikerna vill ha kontroll över SVT och åsiktsbildningen (propagandan) via den bulvanstiftelse som staten konstruerat. Det är inte så att staten vill inte kontrollera Skavlan förstås. Skavlan är bara ett lockbete. Det är flödet av nyhetsprogram saken gäller, dvs rapporter om den svenska dagspolitiken, som staten vill att många ska kolla. Skavlan funkar så att en och annan tittare slumpvis halkar in på nyhetsprogram före eller efter. Staten hoppas att betet Skavlan ska funka, helt enkelt.

I Sovjetunionen (Ryssland) och Nordkorea sker detsamma, men mycket mer tydligt eller klumpigt. I Sverige kanske några tycker att fredagskvällen blivit ljusare efter Skavlans trivialiteter. Men samma förnöjsamma upplevelse har faktiskt majoriteten tevetittarna i Sovjet och Nordkorea. I vårt land ses Skavlan som ett utslag av underhållning i demokratisk frihetsanda. I österlandets är det fråga om public servide i den anda som diktaturen valt.

Måhända är min text överdrivet kritisk. Men presentationen av Skavlans program är å andra sidan överdrivet okritisk.

Torsten Sandström
2019-01-25

PS. Nu är det dagen efter, lördag. Samma flöde av triviala tidsdödare på SVT. Ikväll är det fångarna på slottet, bonde söker fru, hollywoodfruar osv. Det är billighetens och vulgaritetens implantat som presenteras. Stora kuddar av pösig silicon som transplanteras in i publikens hjärnor. Det goda från samhällets horisont är sobrileffekten. Piller som lugnar. Publiken förmås alltså att inte att tänka så mycket själv. Man gapar och sväljer och tar statens budskap för något gott och tröstande. Nya piller eller teveprogram slukas. Och i valrörelserna lägger publiken sin röst på det parti som får mest positiv plats i SR/SVT. Gissa vilket?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post216

En ohållbar svensk bostadspolitik

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 25, 2019 14:08:13

Den åldrade nationalekonomen Assar Lindbeck har under sin livstid kritiserat lagstiftningen om hyresreglering. Stora attraktiva hyreslägenheter i det äldre beståndet har låga hyror per m2. Hyrorna i nybyggnationen är vrålhöga. Jag har vänner som bott centralt och mycket spatiöst under lång tid. När dom flyttade in var hyran 15.000 kronor i månaden. Idag, tjugo år senare, har den ökat till 19.000 kronor.

Nu talas i JÖKEN (januariöverenskommelsen) om en friare hyressättning för nyproducerade lägenheter. Enligt Lindbeck rör förslaget 1,5 % av alla hyreslägenheter. Därför blir det dyrare att bo om JÖKEN ger resultat. Men JÖKEN omfattar alltså inte 98,5 % av det totala beståndet av hyreslägenheter. Den senare gruppen av hyresgäster kan alltså ta´t lugnt. Och svarthandel och andrahandsuthyrning kan fortsätta att frodas. Det är inte klokt.

Hyror bör sättas av de boende och fastighetsägarna. Inte av S-partiets satellitorganisation, Hyresgästföreningen. Under en övergångstid på exv 5 år bör genom lagstiftning sättas procentuella tak för tillåtna hyreshöjningar i olika regioner. Hyresmarknaden måste alltså göras fri.

Höga hyror i nyproduktionen är svårare att komma åt. Men mindre offentligt plan-krångel är en väg – bort med kommunalt strul och in med tak för överklagande (exv slopad besvärsrätt för vissa miljöintressenter och enbart prövning i en instans). Fri kvalitet på byggandet är en annan lösning, så att enbart nödvändiga säkerhetskrav regleras och inte antalet rum, sidoutrymmen och inredning/utrustning. Låt hyresgästen – liksom ibland utomlands – själva utrusta bostaden med vitvaror och annan komfort. Vidare bör det vara de offentliga bostadsföretagens sak att bygga med hög handikapp-standard. Det finns hur mycket som helst att göra. Varför inte börja med att lägga ned Bostadsverket.

Låt alltså Hyresgäströrelsen och Bostadsverket bli varnande exempel för hur en usel bostadspolitik ska undvikas. Om sedan en rejäl reform kan genomföras för beskattningen av villor och fritidshus blir glädjen stor för många utan bostad. Men
är det någon som tror på rejäl politik längre i vårt land?

Torsten Sandström
2019-01-25



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post215

Vanan att missbruka ord.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 24, 2019 10:55:30


Stefan Löfven använde i sin regeringsförklaring häromdagen följande ord:

”Runt om i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde.Vi väljer en annan väg” (min kursivering).

Jag antar att Löfven syftar på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. I svensk översättning sägs nämligen i artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En god vän till mig har påtalat att den svenska översättningen inte överensstämmer med de engelska och franska originalversionerna. Där används inte ordet ”värde”, utan ”dignity” respektive ”dignité”. I de danska och norska texterna står det följaktligen ”vaerdighed” respektive ”menneskeverd”. Varför har inte ordet ”värdighet” använts även i vårt land?

Någon säger kanske att ett litet ord inte spelar någon roll. Själva likhetstanken är ju avgörande. Jag håller inte med. I själva verket är det fråga om grundläggande språkliga och logiska skillnader.

Det är nämligen uppenbart att människor är olika värda eller nyttiga om man ser till individernas skilda egenskaper. En brottsling och en laglydig ger prov på olika moraliska egenskaper. Sak samma med en flitig/duktig och slö/olydig elev i skolan. Det är även klart att en och samma person kan ha olika värde beroende på vilket anlag eller karaktärsdrag som utvärderas. Vidare ger en mätning i värdet av pengar – dvs intäkter och kostnader – givetvis olika resultat mellan individer beroende på deras ålder eller hälsa. Ordet ”värdighet” däremot förflyttar oss språkligt från denna skiftande nyttosaspekt. ”Värdighet ”tar mer sikte på personen betraktad som en biologisk varelse, alltså bortsett från de olika färdigheter eller svagheter han eller hon faktiskt uppvisar. Som representanter för människosläktet kan man därför – på ett filosofiskt eller etiskt plan – tala om att X, Y, Z osv har en form av liknande värdighet och därför bör visas gemensam respekt. Detta gäller framför allt i deras relation till staten och lagstiftningen.

Om nu inte alla människor har samma värde kan man fråga sig om de har samma ”rättigheter”, som FN-deklaration säger rakt ut på alla språk. Även här blir det snabbt tydligt att det ord som valts inte är särskilt pregnant. En nyfödd och en myndig har givetvis olika rättigheter. Sak samma med personer som är arbetsgivare respektive anställda. Detsamma gäller förstås en svensk eller utländsk medborgare. Beroende på lagstiftning och avtal i en viss nation ges således många mänskliga subjekt olika juridiska rättigheter. Om jag nu enbart tar sikte på Sverige går det nog ändå att förstå tanken bakom kravet på lika rättigheter i deklarationens text. Människor i exakt samma juridiska position skaenligt den svenska rättsordningen behandlas lika av samhället. Staten, domstolarna, kommunerna och olika myndigheter har nämligen en sådan plikt (till följd av svensk grundlag, regeringsformen och specialregler för den offentliga sektorn). Men det följer av lagstiftning och inte av de ord som valts i FN:s deklaration.

Märk att kravet på lika rättigheter inte med automatik gäller i förhållandet mellan enskilda medborgare eller mellan organisationer och privatpersoner! Konventionen säger enbart att vi som svenska medborgare börlikabehandla våra medmänniskor oavsett ursprung mm. Märk ordet ”bör” i FN-deklarationen. Någon allmän skyldighet att behandla olika individer likställt gäller alltså inte med automatik privatpersoner sinsemellan. Men i särskilda fall kan lagstiftning förbjuda en särbehandling. Så är fallet beträffande olika slag av diskriminering inom en rad olika öppna eller semipublika samhällssfärer hos företag och vissa intresseorganisationer (exv restauranger och fackföreningar). Men inte i rent privata relationer såsom inom familjen eller mellan grannar.

Enligt min mening är det bra om man är noga då man pratar om vad människor är skyldigaatt göra eller inte göra i vårt land. Jag tänker på vanliga situationer i den politiska debatten där någon önskar ”läsa lagen” för andra, något som gärna politiker, myndighetspersoner och även många privata subjekt gör. FN-deklarationen används ofta som ett slagträ i sådana lägen, trots att den saknar tvingande verkan. Vassare är däremot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som upphöjts till svensk lagstiftning och därmed sätter press på stat och kommun (men inte andra).

Ett vanligt tvisteämne i den svenska diskussionen rör flyktingars befogenheter. Nu talar vi alltså om en person som inte är svensk medborgare och där utlänningslagen via krångliga regler kraftigt begränsar personens rätt att vistas i Sverige. Som bekant kan ett uppehållstillstånd som myndighet vägrat överklagas i flera instanser. Internationella konventioner öppnar således inte för ett utsträckt rättsskydd för invandraren, hur angeläget ett sådan skydd ibland beskrivs i den allmänna debatten.

Inte heller en svensk medborgare med funktionsnedsättning kan rikta juridiska krav på ekonomiskt stöd till följd av FN-konventionen. Denna kopplas inte ens in ifall den handikappade påstår att han eller hon nekats en rättighet som följer av tillämpliga svenska lagregler om assistans (SFS 1993:387) och assistansersättning (socialförsäkringsbalken). I så fall finns nämligen en rätt att överklaga myndighetens vägran att ge stöd. Då blir det alltså poänglöst att orda om ett konventionsreglerat krav om lika värde och lika rätt, hur angeläget ett bistånd till den funktionsnedsatte än kan framstå.

Jag återvänder slutligen till Löfvens uttalande ovan. Enligt min åsikt måste statsministern vara försiktig att – med FN-deklarationen som grund – göra påståenden om att grupper i samhället verkar för ett åsidosättande av människors ”lika värde”. Löfven är nämligen ledare för det politiska parti som en gång i tiden skapat den på denna punkt vilseledande översättningen av konventionstextens ord. Med uttalandet i sin regeringsförklaring vill han i praktiken manifestera att SD-partiet saknar respekt för människor lika rätt. Så kan det nog vara. Men frånsett att Lövfen missförstått FN-deklarationens innehåll är hans ord ihåliga. Det är hans förutvarande regering som står bakom 2016 års ändringar i utlänningslagen, dvs en lagstiftning som ingripande begränsar rätten till asyl för flyktingar. Han har alltså själv valt samma väg som SD i flyktingfrågan.

Torsten Sandström

2019-01-24



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post214

C-partiets svek

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 23, 2019 11:27:55
I en annonskampanj i DN och SvD försöker böndernas rörelse förklara sitt svek. Den som har koll på flertalet av c-partiets framträdande ledare ser att dom idag - liksom under Bondeförbundets tid - har sina rötter i bondgårdar landet runt. Det är inget fel att vara lantbrukare. Däremot inte så lyckat att låta svensk politik styras av böndernas intressen. Någon som bekräftas av sveket i regeringsfrågan. Bland de sysselsatta i dagens Sverige är mindre än 1,5% lantbrukare, alla med tämligen speciella förhållanden vad gäller sysslor, arbetstider, inkomster, boende, ägande, utbildning mm. Du kan vara säker på att böndernas krav i JÖKEN (januariöverenskommelsen) kommer att sättas på plats! Till punkt och pricka. Det rör sig ju om gåvor och gengåvor...







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post213

Trump och SD-partiet

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 21, 2019 16:46:20


Jesse Jackson är en amerikansk medborgarrättsaktivist. Det ska han hedras för. Men han är också teolog och predikant. Dessutom medlem av USA:s demokratiska parti och uppbackare av familjen Clinton. Det gör att man bör vara skeptisk till hans politiska uttalanden om motståndarpartiet, dvs republikanerna. Jackson säger i SvD 2019-01-19 att Trump håller på att förlora terräng i USA-politiken. Vi går mot politiskt ljusare tider säger pastor Jackson.

Även om jag själv hoppas att Trump åker på en valsmäll snarast, så måste jag protestera över hur SvD riggar debatten. Tidningens reportage har officiellt fokus på USA. Men i realiteten tycks SvD vilja motverka en tilltagande högervridning även i Sverige. Det är frälsningsmötets knep (det känner Jackson till). Utpekande av en elak motståndare och en förhoppning om att USA och vi alla ska frälsas.

Liksom Jackson anser jag att Trump är en katastrof, låt vara en folkvald sådan. Hans politiska samtal har en låg intellektuell nivå, med ett språk byggt på enkla satser och vulgära uttryck. Hans attityd till medierna är lika onyanserad och tarvlig (även om han jagas hårt av dem). Och vad vi ser rörande hans förhållande till sina medarbetare blir bilden lika mörk. Ena dagen billiga superlativ, nästa dag smaklös kritik av den som nyss sparkats. Bilden av Trump blir den av en obildad människa eller ett bortskämt barn. Hans ekonomiska politik har hittills delvis varit framgångsrik. Dessutom har Trump en bred följarskara inom det egna folket. Han är också en person som inte är uppfödd inom den politiska klassen, utan av dem betraktas som en inkräktare (så också av Jackson). Trump är sprungen från en företagselit och styr landet som en privat boss med ett självvalt program. Hos honom ser man därför inte en strävan att hålla ihop nationen – han vägrar att lyssna, fundera och argumentera sakligt med motståndarna. Han skriker och hånar. Och de egna väljarna flirtar han hejdlöst med. På den internationella arenan agerar Trump på ungefär samma ombytliga vis, vilket är ett synnerligen allvarligt förhållningssätt från ledaren av en stormakt. Jag håller därför med Madeleine Albright om att har är en samhällsolycka. En otäck högerpopulist, helt enkelt. Men Albright uppfattar inte Trump som fascist.

Det sista är ett viktigt konstaterande då jag nu återvänder till Sverige. Det land som SvD och många av landets politiker är så angelägna att frälsa från SD-partiet. I sin iver slår man knut på sig och sviker landets många borgerliga väljare genom JÖKEN (januariöverenskommelsen). Visst har flera av SD:s medlemmar ett tvivelaktigt förflutet. Men man kan inte säga partiet är fascistiskt. SD för ett samtal som är betydligt mer nyanserat än Trumps. Men partiet har samma högerpopulistiska ovilja att godta konsekvenserna av globaliseringen. Problemet är att globalismen inte bara går att tänka bort. Den har för övrigt flera positiva effekter avseende exv företagande, ekonomi och digitalisering (ökad information). Öppna gränser medför givetvis också problem, som måste lösas genom kompromisser. Inte genom kalla handen mot nästan all flyktinginvandring. Jag är för en reglerad inflyttning (men först en strikt sådan, av förklarliga skäl). Detta är förklaringen till att jag inte är en vän av SD. Men det viktiga är att man enligt min mening måste kunna samtala med SD och försöka finna vettiga politiska lösningar.

Den svenska politiska elitens problem påminner märkligt nog om Trumps attityd att vägra föra ett sansat samtal med dem han föraktar. Det svenska etablissemanget ser inte att det bereder marken för Trump och hans högerkollegor i Europa. Alltså för SD på vår hemmaplan. Detta genom att presentera en politik som inte går på djupet och i grunden fixar den svenska skolan, bostäderna, utanförskapet, försvaret, skatterna osv. I stället låter man den slitna vänsterregimen sitta kvar och försöker genom den flummiga JÖKEN ge svar på folkets önskningar (som i Löfvens långa önskelista i dagens regeringsförklaring). Vidare späder elitens framfart på globalismen genom storskaliga, men ihåliga, satsningar på EU, FN och internationella avtal om invandring och klimat. Dvs avtal som är proppfulla av ord och drömmar, men saknar hård substans. Politikernas ord inger därför knappast förtroende hos ett folk som vill se förnyelse. Och politikernas strävan efter att bita sig fast vid makten och värna den egna klassens ekonomiska intressen är allvarlig. Breda folkliga skikt i Sverige ser sig därför som maktlösa, som outsiders eller som valboskap. Enligt min mening kan landet enbart räddas genom en ny politisk kultur där de politiska uppdragen tidsbegränsas och växlar innehavare, där avgående ledamöter återgår till vanligt förvärvsarbete, där gyllene förmåner och pensioner slopas och där allafolkvalda visar vilja till seriösa samtal.

Majoriteten av de svenskar som idag ser sig outsiders tillhör grupper som motsvarar de som röstar för Trump. Många i USA är utleda på familjen Clintons maktambitioner och demokraternas vidlyftiga löften med liten verkstad. En liknande trötthet finns i vårt land. Där överlämnas makten genom DÖ och JÖKEN till den etablerade S-familjen, trots att nästan 2/3 av väljarna vill se förnyelse och rejäla reformer. Därför är det dags att åsikterna hos ”verklighetens folk” tillåts forma den politik som ska tackla de stora klyftorna i vårt samhälle. Det räcker inte med att peka finger mot dem som vill ha lägre skatter, slopa en vänstervriden teve/radio, bygga en kunskapsskola, avskaffa en reglerad hyresmarknad, bygga ett försvar tillsammans med NATO, halvera SIDA:s biståndsbudget, vägra att fixa regler om särskilda löner för nyanlända osv. Nu är det dags att med öppna ögon jobba för den politik som på allvar överbryggar klyftorna i det svenska samhället. JÖKEN:s vaga idéer är främst kosmetiska.

För att bryta den pågående polariseringen mellan ett härskande vänsterglobalt block och de framväxande folkliga högerkrafterna bär de förra ett särskilt ansvar. Det är de som manövrerat Sverige in den trånga åsiktskorridor som hindrar djupgående reformer. Man står bakom den fördummande medialiseringen via SR/SVT. Och om eliten inte kan ändra färdriktning och tänka sig samtal med SD hotar en utveckling som liknar den i USA. Vägran att lyssna på motsidan – att förklara sig vara förmer – blir en drivkraft för att folket kommer att slå tillbaka via demokratiska val. Enbart genom öppna samtal och en ny politisk kultur kan Sverige komma på rätt köl.

Torsten Sandström

2019-01-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post212

Mångårigt förfall bakom förgyllda dörrar

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 19, 2019 11:34:43

I Expressen 2019-01-15 kan vi läsa en uppseendeväckande berättelse om två döttrar till en manlig respektive kvinnlig ledamot i Svenska akademin. Jag varnar för en text som förmedlar händelser som måste sägas vara tarvliga och upprörande. I det ena fallet kanske till och med brottslig. Huvudaktören i Expressens artikel är Jean Claude Arnault, make till Katarina Frostensson, som idag lämnat akademin med ett betydande ekonomiskt vederlag på fickan. Här är texten:

https://www.expressen.se/nyheter/forfattaren-johanna-ekstrom-hade-sex-med-arnault-pa-golvet/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=email.

Denna blogg skriver jag inte på grund av den förfärande historia som Expressen förmedlar. Men med tidningsartikeln i hand har jag ägnat några minuter åt att på nätet kontrollera ett flertal årtal som knyter an till texten. Även om jag inte kan vara hundra procent säker på att det Expressen publicerar verkligen har inträffat, ger artikeln enligt min mening en skräckbild av hur Svenska akademin tycks ha fungerat sedan Frostensson invaldes 1992. Alltså under mer än tjugofem års tid.

Även om detaljerna är något oklara förefaller den händelse Johanna Ekström presenterar ha inträffat någon gång under 1992. Hon nämner inget årtal i artikeln, men säger att Arnaults påträngande begäran om sex inträffat fem år innan hennes pappa invalts i Akademin (vilket skedde 1997). Händelsen hon beskriver har utspelats på den klubb som makarna Arnault-Frostensson drev. Rörelsens på denna lokal har (åtminstone senare) delfinansierats av Akademin. Vi bör notera att Ekström är tydlig med att säga att hon inte utsatts för våld, men att Arnault agerat synnerligen påträngande. Viktigt är också att Ekström tycks ha förespeglats någon form av författarförmåner via klubben och Arnaults kontaktnät inom Akademin. Den då drygt 20-åriga kvinnan (hon är född 1970) var intresserad av att komma ut med sina alster som författare.

Den andra händelse som Expressen lyfter fram inträffar några år senare, 1995. Än en gång är Arnault gärningens man. Nu är det Maria Montelius´ tur, då 20 år gammal (hon är född 1975). Hon påstår att hon utsatts för ett sexövergrepp på en nedsläckt restaurang i Stockholms centrum. Det är för mig oklart varför de båda träffats i denna lokal. Men Montelius är en ung författare med ambitioner att skaffa sig en arena. Till historien hör att Montelius är dotter till Kristina Lugn, som invaldes i Akademin ännu några år senare, 2006.

Enligt min mening ger namnen, sexhändelserna, valet av ledamöter i Akademin samt inte minst kronologin en otäck bild av hur en grupp kulturpersoner förts samman. Jag kan självfallet inte påstå att dramat regisserats av Akademin själv. Sannolikt har merparten av ledamöterna varit helt ovetande om vad som inträffat Ekström och Montelius. Men min poäng är tidsfaktorn. Efteråt har flera kvinnor berättat liknande historier och några har till och med gjort det i brev till Akademin. Idag vet Akademins ledamöter mycket mer om parets Arnault-Frostensson historia. Tyvärr framträder en bild av två makar som grovt missbrukat de positionerna som de erövrat via Frostenssons roll i institutionen. Och vi ser en Akademi som lägger locket på.

Till bilden hör att svenskt kulturliv har drag av inavel, något som illustreras av Akademins inval av föräldrar till Ekström och Montelius. Samt att Akademin delat ut lägenheter till flera av de inblandade, bland annat Ekström själv. Eller att hennes pappa försökt förmå regeringen att ge Arnault livstidspension (det blev lyckligtvis bara en medalj från Bah Khunkes hand). Vidare bör noteras att någon av de kvinnor, som tidigare klagat hos Akademin över Arnaults beteende, nyligen fått ett större akademistipendium. Inte minst viktigt är slutligen att institutionens verkställande ledare ständigt tycks ha låtit bli att reagera på händelser som riskerar att skada Akademins ställning som närmast helig inrättning.

Efter denna tjugofemåriga historia av kränkningar och bestickning är det enligt min mening motbjudande att Frostensson idag ges ett rundhänt penningvederlag för att lämna Akademin. Från juridisk synpunkt talar nämligen det mesta för att Frostensson har kunnat uteslutas på grund av att hon (med all sannolikhet) har avslöjat kommande nobelpristagares namn till sin make. Hon måste även i övrigt ha varit medveten om att makens framfart varit baserad på kopplingen till henne och den förnäma inrättning Gustav III skapat (dvs kunskaper om ett uppenbart hot mot organisationens anseende). Min uppfattning är därför att Akademin haft rättslig grund för att med omedelbar verkan utesluta Frostensson (helt utan penningvederlag). Att så inte sker kan kanske sammanhänga med vissa bevissvårigheter. Men en avsevärt mer troligt orsak är att en uteslutning kunnat resultera i att Frostensson avslöjar en lång rad för Akademin högst obehagliga uppgifter. Det vill säga sanningen om vad som under tjugofem års tid hänt bakom de slutna dörrarna på en kunglig institution.

Jag anser att det är skrämmande att den som medverkat till att dra Akademin i smutsen idag belönas av samma halvoffentliga institution för att fortsätta sitt ”poetiska värv”. Det är ett tecken på en monumental självtillräcklighet från återstående ledamöters sida. Och på en påtaglig brist av känsla för lag och moral. Därför bör Nobelstiftelsen snarast låta någon annan ta över befogenheten att utse mottagare av nobelpriset i litteratur – förslagsvis ett organ inom Vitterhetsakademin.

Torsten Sandström

2019-01-19









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post211

Att konstruera ett slagträ

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 18, 2019 15:17:34


Alla makthavare vill cementera sin ställning. Det är naturligt, såväl i privata som offentliga sammanhang. Särskilt i politikens värld där demokratiska val riskerar att avpollettera dem som satts att styra. I syfte att vinna och behålla politisk makt lägger politiker därför mycket tid och kraft ned på att finna knep för att göra livet surt för motståndaren.

Vi känner alla till en rad sådana metoder. En beprövad variant är förstås att bluffa om sitt eget eller rivalens politiska program. Ofta anses rena lögner okej, det finns så många möjliga bortförklaringar. En annan variant är att baktala en partiföreträdare med anledning av dennes privata leverne. En tredje metod är att skapa olika nedsättande etiketter som klistras på motståndarpartiets politik. I det politiska livet används dagligen sådana och liknande finter för att säkra den egna positionen. Elakt spel rättfärdigas partiinternt genom tesen att ”ändamålet helgar medlen”.

I det partipolitiska brännbollsspel som pågår i vårt land används på senare år etiketten ”populist” allt flitigare. Vid första anblicken verkar det vara fråga om beröm. Vi talar ju ibland om Sverige som ett folkhem och oftare att en författare eller sångare är älskad av folket. Det finns också vettiga politiker som uppfattar populism på detta sätt. Ett exempel är Vidar Andersson i en debatt nyligen om frågan på Axess TV, https://www.axess.se/tv/program.aspx?id=5656.Detkan tyckas svårt att komma närmare idealet med demokrati än att föra en folkligt förankrad politik.

Men den politiska eliten har sannerligen inte hittat på termen ”populism” för att ge sina motståndare en honnör. Avsikten är den motsatta, nämligen att konstruera ett slagträ åt sig själv. Delvis har eliterna här fått hjälp av uppbackare från olika statsvetenskapliga institutioner. Jag påminner om att forskning som bedrivs där är samhällsvetenskaplig. Forskarna sysslar alltså med tolkning av som händer inom stat och kommun. Med tanke på begreppets spännvidd kan man inte säga att utpekandet av rörelser som ”populistiska” har något direkt sanningsvärde.

I uppslagsböcker beskrivs populismens kärna som kritik av etablissemanget. Populister angriper det gap de upplever mellan eliten och folket. Alla personer och partier som kritiserar traditionella makthavare blir i så fall populister. Kritiken kan alltså komma från såväl vänster som höger på den politiska skalan. Men i vårt land talar man i allmänhet inte om vänsterpopulism. Detta är enkelt att förstå, då termen populism inom etablissemanget brukas i förringande syfte. Populismen har alltså inget tydligt politiskt program Den folkliga kritiken från vänster tenderar att gilla höga skatter, många bidrag, invandring och en stark stat. Högersinnat folk brukar hävda motsatsen.

Därför kan man säga att ”populism” i praktiken kokar ihop till en särskild stil för kritisk offentlig argumentation. Eliternas förfäras över sådana fenomen som de kallar förenklade resonemang, angrepp på massmedia eller kritik av skavanker i demokratins sätt att fungera. En ung statsvetare med stigande status, Benjamin Moffitt, tonar ned populismens sakpolitiska sida och tar fasta på denna folkliga aktörsaspekt. Om jag rätt förstår hans bok, The Global Rise of Populism, 2017, så är det avgörande vid ett försök att ringa in fenomenet ”populism” på vilket sätt ledarna för antietablissemanget talar till "folket", deras förhållande till medierna samt hur de allmänt sett agerar i den politiska offentligheten. Kännetecknande är en tuff och ifrågasättande attityd till eliternas ideal och deras heliga kor (eller tabun). Vidare tycks han anse att nutidens populism är ett förväntat svar på den globalisering och medialisering som håller på att omforma västvärldens demokratier.

Moffitt hjälper oss att förstå framväxten av populism, såväl i historien som idag. Den svenska elitens stegrade användning av etiketten ”populism” i nedsättande mening blir problematisk på grund av att syftet är att avfärda kritik mot den egna politiken. Det är eliten som har pekat ut färdriktningen vid det svenska samhällsbygget. På så sätt bär eliten själv ansvaret för den framväxande misstron mot politikerna, mot demokratins brister eller mot mediernas ställningstagande för etablissemangets linje. Som svar på mina påståenden räcker det inte med att peka på att det är folket som i allmänna val gett politikerna stöd för en otillräcklig strategi. Det är främst den politiska klassen själv – och de medier som bär upp den – som måste bära ansvaret för att Sverige utvecklas i fel riktning inom flera politikområden. Dessa aktörer står nämligen närmast beslutsmakten.

En bred grupp av politiker, med olika partitillhörighet, har skapat en samhällsmakt som de önskar befästa. Tillspetsat har man konstruerat en typ av politisk hajbur. Den avser att hålla konkurrenter utanför. Systemet byggs på återkommande omval av partiföreträdare, reträttposter, fallskärmar och intensiv samverkan mellan den politiska adelns olika familjer med nationens stora mediehus. De ledande partiernas inbördes käbbel kring köttgrytorna har resulterat i politisk handlingsförlamning samt att nationen drabbats av en rad problem rörande, invandring, skola, försvar, sjukvård, höga skatter och så vidare.

Jag påstår att Sverige förmodligen idag stått bättre om nationens politiker begränsat de egna maktambitionerna. I stället borde man ha valt en utveckling mot en modell som liknar den i Schweiz. Där utses regeringens sju ministrar sedan 1959 från de fyra största partierna oavsett politisk färg (de tre största partierna får två taburetter var). Vidare bygger systemet på en årlig cirkulation mellan regeringsposterna. Dessutom kan lagstiftning som regeringen föreslår suspenderas genom folkomröstning, något som leder till en spärr mot nyckfulla reformprojekt. Samma återhållsamma linje utövas avseende beskattning av folket och olika statliga utgifter (se Odelberg, Magi på rutin, Axess nr 9). Schweiz är förvisso en federation av kantoner, varför en blåkopia inte fungerar för Sveriges del. Men det är ändå troligt att vi har en hel del att lära.

Men i Sverige biter sig den politiska klassen fast vid makten. Här konstrueras ideologiska slagträn för att slå tillbaka den folkliga kritik som följer på misstag som politikerna begått. Eliten vänder sig med kraft mot det de kallar högerpopulism. Även om politikerna kanske inte inser det själva – de lever i sin egen bubbla – ser de i praktiken om sitt eget hus i stället för att satsa på den reformpolitik som nationen behöver. Den politiska klassen jobbar alltså för sin överlevnad, samtidigt som den oroar sig över en växande folklig kritik från nya rörelser (utanför den egna maktfamiljen) och från sociala medier. För att dölja sina misslyckande och den bakomliggande egna maktställningen gör man rallarsvingar mot kritiska aktivister. Det är därför politiker och medier greppar det verbala slagträ som märkts med etiketten ”populism”.

En knepig men viktig fråga är vad du och jag bör göra för att vända denna tragiska utveckling. För egen del tror jag att det bästa motgiftet är att ständigt kritisera den politiska elitens kamp för den egna positionen. Jag anser att man ideligen måste påtala det förkastliga i att en nation byggts av och för yrkespolitiker, det vill säga personer med krav på skydd för sina politiska mandat, med strävan efter ekonomiska förmåner, fallna för familjebesticklighet och så vidare. Inte minst måste kritik riktas mot den politiska elitens samverkan med stora mediehus, privata och publika, som legitimerar deras framfart. Journalisterna låter nämligen normalt bli att diskutera åsiktsgapet mellan folket och eliterna. Och om det sker tar de i allmänhet ställning för de senare.

Torsten Sandström

2019-01-18





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post210

Vem är vuxen och vem är barn?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 16, 2019 17:30:29


"Vi är vuxna och måste ta ansvar" säger Annie Lööf idag på SR P1 - med kritisk udd mot M-partiet och Kristersson - som förklaring till att hennes parti backar upp en vänsterregering genom JÖKEN (januariöversenskommelsen).

Lööfs uttalande är märkligt. En vuxen person står vid sitt löfte. Att hålla sina löften brukar ses som ansvarstagande. Detta gäller särskilt i frågor om en nations framtid. Hennes uttalande är inte moget. Närmast barnsligt.

Jag ser för övrigt att Löfven gärna vill kalla JÖKEN för JA (januariavtalet). Det är enkelt att förstå att han vill välja något mer positivt än DÖ var. Personligen tycker jag JÖKEN ger en rolig glimt av en fågel som lägger ägg i andras bon (där innehavarna är lurade).





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post209

Ny demokrati?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 16, 2019 12:19:26

Nästan 60 % av svenska folket röstade mot regeringen Löfven hösten 2018. Idag tycks det klart att det ändå blir ett fortsatt regeringsinnehav för S-partiet. Alltså "Same procedure every time". Till den tragikomiska bilden hör alltså att ungefär samma gäng som i fyra år misskött landet får förnyat förtroende. En form av ny demokrati.

I Absurdistan hyllas som alla vet principen om hållbarhet. Det innebär i detta fall att en regering väljs från lagret av second hand politiker. Dom väljs inte efter kompetens, utan kvoteras in för att flirta med olika intressen landet runt...

Någon invänder kanske att JÖKEN, överenskommelsen i januari mellan S, Mp, C och L förändrar bilden. Nja, svarar jag. C och L är Löfvens gisslan och kan bara försöka heja på. V-partiet är en hotande stoppkloss. Och vid stor konflikt hotar nyval, varvid C och L blir hårt straffade av väljarna. JÖKEN är lika illa som DÖ.

Om du ändå tror på JÖKEN, så ber jag dig läsa den långa önskelista som S, Mp, C och L presenterat. https://www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/utkast-till-sakpolitisk-overenskommelse.pdf

Det mesta är som synes vagt formulerat. Tidsfaktorn är oklar. Mycket ska utredas. Och om parterna blir oense - vilket är solklart - vad händer då? Och då både skatterna ska höjas (det krävs för att finansiera JÖKEN) och sänkas kan man undra om hur utfallet blir i praktiken för våra plånböcker. Nu ansluter sig alltså C och L till den bondfångarpolitik som S står bakom. Lita inte på Bondeförbundet, den svenska politikens doktor Jekyll/mr Hyde. Före valet Alliansregering. Efter valet stöd till en vänsterregering (med V-partiet som gökunge).

Som jurist skulle jag aldrig våga köpa en bil med ett kontrakt i stil med JÖKEN. Det enda säkra med JÖKEN är en fortsatt second handkvotering ledd av Lövfen. Rena gökboet, har jag tidigare påstått.

Torsten sandström



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post208

Rapport från Gökboet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 15, 2019 18:08:41

I DN 2019-01-15 kan man läsa en elegant skriven argumentering för vänsterpartiets linje rörande januariöverenskommelsen, JÖKEN. Författare är Ola Larsmo. https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-ar-vansterpartiet-de-som-forsvarar-den-liberala-politiken/?forceScript=1&variantType=large. Larsmos huvudtes är att det är V-partiet som står upp för en svensk välfärdspolitik. Han tycks mena att parterna i JÖKEN inte gör det. Än mindre partierna till höger. Han artikel framstår därför som ett stöd till det parti som för inte så länge kallade sig kommunistiskt (Ung vänster gör det för övrigt ännu i sina stadgar). Intressant i sammanhanget är att landets största liberala tidning, DN, sprider Larsmos budskap.

Jag delar inte Larsmos slutsatser. Men han har rätt så långt att liberaler och socialdemokrater är de som drivit fram välfärdsstaten historiskt sett. Men läser man Larsmo kan man tro att välfärden upphört att gälla idag. Under flera år med Alliansstyre har nya reformer lanserats. Och hans påståenden om att en öppning för V-partiets linje innebär att välfärden räddas är knappast rimliga. Även JÖKEN innehåller – ett brett sortiment av nya reformer. Kanske alltför många och opreciserade. Och framför allt ofinansierade. Här gör Larsmo det vanliga vänstertricket. Pengar tycks alltid finnas. Och politikerna kan ju alltid ta ut mer skatt. Därför snackar V inte så mycket om den saken.

På så vis missar Larsmo, som jag ser det, en huvudfråga i dagens svenska politik. Välfärden funkar nämligen dåligt i förhållanden till det enorma skatteuttag som drabbar svenska folket. Se på alla de politikområden som krisar, såsom rörande bostäder, skola, sjukvårdens administration, försvar, kriminalpolitik, invandrare utan jobb osv. Trots kriserna försöker landet politiska elit inbilla medborgarna om att det mesta är bra och att Sverige är världsmästare i snart alla politiska grenar. Här vill gärna V-partiet kvala in genom rop på ytterligare bidrag.

Dessutom är det så att framför allt vänsterns krafter i Sverige är ansvariga för att de politikområden som nyss nämnts fungerar dåligt. Vänstern kramar hyresreglering och fackens vägran att sluta särskilda avtal för invandrare. Vänsterpedagoger bär ansvar för en kravlös skolpolitik. Vänsterns drömmar om avtal som inför fred och förbjuder kärnvapen har stoppat en anslutning till NATO. Skjutningar och klanvåld mot kvinnor har också sina rötter i en vänsterbetonad invandringspolitik. Larsmo är blind inför att det är vänsterpolitiken som är roten till det onda.

Larsmo inser inte, tycks det, att en stor del av svenska folket är missnöjda och vill se en ny politik. En fortsatt högskattelinje är inte längre hållbar. Det gäller att ekonomisera, en gren där vänstern alltså inte kvalificerar sig i ens som reserv till B-laget. Medborgarna anser att skatten de betalar används fel. Det går att spara på många utgifter, såsom på åtskilliga bidragsformer, på u-landsbistånd, på statliga korstågsmyndigheter, på överpriset för EU, på symbolisk miljöpolitik etc. Medborgarna vill nämligen i större utsträckning själva bestämma över sina löner och pensioner. Samtidigt måste faktiskt några svagare grupper i samhället ges ökade incitament till egna ansträngningar.

Där syns högerlinjen i svensk politik. Det är fråga om ett slags frihetspolitik. Målet är inte alls att avveckla välfärden. Men meningen är att banta statsapparaten rejält. Eller med andra ord att begränsa politikernas makt och finansiella muskler i lämplig mån. Låt individerna bestämma över de pengar som inte längre ska betalas till staten. Politik ska inte längre vara ett yrke med uppdragsskydd och feta förmåner för politikerna och deras anhöriga. Politiska poster ska cirkulera och tidsbegränsas.

Larsmo måste alltså vända blicken från v-partiet, från dess väljare och från den extremt slösaktig finanspolitik som förespråkas. Något förenklat måste han försöka fråga sig vad medelklassen eller folkflertalet önskar. Jag menar att detta är demokratins kärna – i kombination med en vilja att ge svaga grupper ett rimligt stöd..

Torsten Sandström

2019-01-15

PS. Larsmos artikel finns i tryck i DN 2019-01-16, Kulturdelen, men en något nedtonad rubrik...DS





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post207

JÖKEN spricker redan efter någon dag

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 14, 2019 18:21:08

När jag studerar utkastet till Januariöverenskommelse (JÖKEN) mellan S, Mp, C och L om att låta Löfven bilda regering är det som att läsa en önskelista från ett barn. Rader av förhoppningar. En vision om att stora förändringar ska ske. Men hur det ska åstadkommas i praktiken förklaras inte. Förmodligen genom jultomten? Såväl kostbara nysatsningar som sänkta skatter - hu funkar detta? Man anar att inte ens parterna i JÖKEN tror på en realisering i stort. Men man hoppas. Att folk som gått till val kommer att bli besvikna uppfattar jag som självklart. Politikerföraktet kommer alltså att späs på, tror jag. Det är redan på en hög nivå.

Till bilden av hastbygge hör att följande mening finns i JÖKEN:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Idag säger V-partiet att dom ska rösta mot en regering under Löfvens ledning om inte skrivningen ovan ändras eller löften ges om att V ska släppas in i regeringsarbetet på något vis. Menar inte JÖKEN:s fyra parter allvar? Varför har man inte talar med V-partiet, vars reaktion är enkel att förstå? Svensk politik framstår som ett slags familjelek, i stil med blindbock, där aktörerna - den svenska politiska klassen - med förbundna ögon stapplar fram. Bredvid sitter ett häpet svenskt folk och undrar vad som händer. Rena Gökboet alltså.

Det är alltså något komiskt över hur JÖKEN snickrats ihop för att genast spricka på en punkt som C och L framhållit som central. Med det menas antagligen viktig i teorin, men kanske inte i praktiken. För C och L gäller det att ge ett sken av behandla SD och V lika. I praktiken vänder sig dock JÖKEN mot SD. Så om V sparkar bakut måste dom nog få ett köttben eller två...

Mycket talar alltså för att V kommer att få någon form av löfte. Det har för övrigt C och L själva fått genom JÖKEN. Det är åtminstone vad dom tror eller vill ge sken av att tycka. Löften i politikens värld är inte mycket värda. S-partiets vana att bestämma själv kommer snart att visa att Löfven är en ulv i fårakläder. Genom hotet att utlysa nyval kan han hålla C och L i strama tyglar under fyra år.

Torsten Sandström

PS. Idag säger V-partiet att dom har ett skriftligt löfte att få samarbeta med S-partiet i vissa frågor. Avtalet är hemligt. Uppgiften förnekas inte av Lövden. Alltså sprack en viktig bit av JÖKEN. Men C- och L-partierna är ändå nöjda. Alltså trubbel för dom redan efter någon dag. Fortsättning följer. Ko-gå, ko-gå...DS.

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post206

DN blåser under offerteorin

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 14, 2019 11:13:27
På förstasidan och sedan i Stockholmsdelen slår DN 2019-01-14 upp en text som säger en hel del om tillståndet i vår nation. En pojke som inte varit på biblioteket för att studera eller låna böcker - utan för att snacka med kompisar - brottas ned efter att ha vägrat att lyda personalen och vakternas uppmaningar. Pojken förs av sin mamma till sjukhus, på grund av "chock" berättar DN:s framsida. Mamman klappar om sin stackars son. Snyft.

DN berättar en historia som egentligen inte platsar på någon enda nyhetssida. Möjligtvis i en upprörd insändare om "Busliv på biblioteket". Men DN:s agenda är att peka ut pojken som ett oskyldigt offer för en ond övermakt. I detta fall kommunen, som kontrakterat vakbolaget.

Bara det faktum att det finns vaktbolag på ett svensk bibliotek 2019 är faktiskt mer bekymrande än en busig kille som gått för långt. DN brukar oroa sig över tillståndet i den svenska skolan och över dåliga studieresultat. Vilka signaler ger DN till pojken ifråga och till läsarna om vad som ska gälla i Sverige eller i svenska skolor? Inte är det en uppmaning till respekt mot rimliga krav på tystnad och lugn! Är det underligt att lärarna får det svårt att hantera ordningen i klassrummet?

Svensk journalistik framstår som en stor tårfylld våt filt. Att folket frågar sig var medierna håller på med är inte så underligt. Mer anmärkningsvärt är att den politiska eliten är bekymrad över att "populister" inte respekterar media. Är det möjligtvis så att kritiken mot de stora mediehusen är befogad? Dom sysslar nämligen till stor del inte med nyhetsförmedling. Utan med åsiktsbildning.

Med häpnad läser jag några dagars senare (2019-01-20) en ledare i DN med rubriken "Den nya regeringen måste prioritera tryggheten i skolan". Ena dagen gråter DN för att busliv på ett bibliotek angrips. Andra dagen gråter man över våld och oordning i skolan.
Det verkar som om DN måste bestämma sig.

Mer om "populism" snart på denna blogg










  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post205

Tredje statsmaktens nya rollbesättning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 12, 2019 11:31:29


Häromdagen mötte jag en liten grupp samhällsdebattörer på ett fik i centrala Stockholm. Vi hade ett uppfriskande samtal om livet och om situationen för en kritisk debatt i dagens Sverige. En av oss klagade och sa att det var svårt att få in artiklar i de stora dagstidningarna. Efter en cappucino undrade någon om inte upplagorna för pappersmedia höll på att sjunka i snabb takt. Ja, vad händer med alla journalister frågade en annan. Kanske de får jobb som informatörer på företag och myndigheter, föreslog en tredje. Med ens stod det klart för oss kring kaffebordet att en ny rollfördelning håller på att växa fram inom den tredje statsmakten. Låt mig förklara.

Begreppet tredje statsmakt är en honnör åt en samhällskritisk journalism. Tanken är att fria skribenter ska kontrollera statsapparatens olika politiska funktioner och funktionärer, framför allt regering och riksdag. Eller på ett vidare plan inspektera vad som händer inom de lagstiftande, verkställande respektive dömande maktsfärerna. Historien visar att många duktiga journalister historiskt sett har gjort ett bra jobb i sin granskning av det offentliga Sverige. Åtskilliga missförhållanden och skandaler har avslöjats. Medierna har väckt en rad frågor om förändring av politik och lagstiftning. Landets makthavare har alltså i åratal nagelfarits av personer med vassa pennor och integritet. I flera fall har statsråd och generaldirektörer tvingats göra pudlar eller till och med avgå. Vi minns alla en rad rättsskandaler.

Men nu håller kontrollen på att stagnera. Jag och andra har kritiserat innehållet i exempelvis DN och SvD, två tidningar som jag bekymrad följer. Där drunknar enstaka försök till granskande journalistik i ett hav av triviala rapporter från kolumnister, miljöalarmister, kulturtyckare, känslorapportörer, hälsogurus, tävlingskommentatorer med flera. Läsarna matas med skribenternas personliga tyckanden om ditt och datt. Frekvensen samhällskritik sjunker med andra ord påtagligt. Den granskande journalistik som alla samhällen behöver är på väg att försvinna, framför allt från tidningsmedia.

Jag vill inte påstå att orsaken är en form av sammansvärjning mot demokratin. Icke statsfinansierade media har helt enkelt fått en svagare ekonomisk position i det framrusande digitala samhället. Nyhetstidningarna har färre prenumeranter och annonsörer. Tryck och distribution blir dyrt då upplagorna sjunker. Det finns med andra ord företagsekonomiska skäl till dagens billigare och avsevärt mer lättsmälta textmaterial.

Min poäng är att det traditionella journalistyrket fått nya funktioner. Detta syns just i mängden av platta texter från tidningarnas lagerhyllor. Krävande och dyrbar nyhetsbevakning, inom- och utomlands, ersätts alltmer av en kåseribetonad åsiktsjournalistik. Aktualiteter analyseras alltså mer sällan redan dagen efter något hänt. Ofta enbart korta köenotsier frpn TT. I stället trycks artiklar som med hänsyn till ämnet förefaller skrivna för flera veckor eller månader sedan. Tidningar som förr levererade intrikata och färska rapporter tillhandahåller idag främst banala åsikter om skeenden inom den etablerade åsiktskorridoren. I fokus står kåserande berättelser av kolumnister samt lösa påståenden om diskriminering eller skrämselartiklar rörande miljön.

Sämre ekonomi och produktion av plattare texter har medfört en omställning inom journalistyrket. Arbetsmarknaden för skribenter är idag stentuff. Ansökningarna till olika journalistutbildningar minskar. Även jobben inom yrket blir färre. Äldre pennfäktare klarar knappt sin försörjning som leverantörer av schemalagda kolumner. Andra tvingas skriva som egna företagare eller som anställda på deltid. Många av de ungdomar som drömt om en framtid som tidningsskribenter blir arbetslösa. Därför syns en tydlig utveckling, som innebär att många av de som utbildats för kritisk textproduktion lämnar professionen. De mest konkurrenskraftiga tar i stället anställning som informatörer hos myndigheter eller företag.

Mediebranschen – och de anställda där – befinner sig alltså i en omfattande omställningsprocess. Genom denna håller den gamla fina idén om en tredje statsmakt på att stryka med. Å ena sidan ger pappersmedier under ekonomisk press sina läsare mager kost med nötta vardagsbilder och en påträngande åsiktsjournalistik. Å andra sidan tar arbetslösa skribenter jobb hos företag och myndigheter. Där riskerar de att agera som desinformatörer, i den meningen att man tvingas presentera verkligheten enligt uppdragsgivarens krav. Från rollen som stolta samhällsbevakare nedgraderas alltså journalisterna till partsbundna ordvrängare.

Men utvecklingens är faktiskt inte bara dyster. Åsiktsförmedlingen via internet ökar som sagt lavinartat. Delvis på grund av enkel tillgång och låga kostnader. Resultatet har blivit att en rad alternativa analyserande medier börjar göra anspråk på rollen som tredje statsmakt. Via digitala sajter som Timbro/Smedjan, Kvartal, Det goda samhället och Samtiden sker en fortlöpande samhällsbevakning med påtagligt djup och intensitet. Härtill kommer hundratals samhällskritiska bloggar. På nätet flödar det av fria och kritiska ord. De nya mediernas syften är i allmänhet förvisso inte att rapportera dagshändelser. Och texterna är inte alltid politiskt oberoende. Men detsamma kan man ju faktiskt säga om en mängd av det material som dagligen presenteras i luggslitna drakar som DN och SvD.

Viktigt är att det ökande antalet nya digitala medier finansieras via bidrag från frivilliga. Och texterna skrivs i allmänhet på ideell basis av samhällsintresserade och i allmänhet välskolade författare, som normalt inte arvoderas. Den nya tredje statsmakten fungerar alltså utan presstöd. Den agerar med andra ord tämligen obundet. Staten håller däremot fortfarande den pappersbaserade tredje statsmakt som sakta tynar bort under armarna med omkring 400 miljoner kronor per år i stöd. Vidare ser politikerna genom tvångslagstiftning till att SR/SVT får tillskott på cirka åtta miljarder kronor per år. Huvudtanken bakom bidragen är just kontroll av regering och riksdag. Men enligt min mening möts inte politikerna av någon kritisk granskning värd namnet. I stället bidrar stödet från det offentliga till en medial meny av lättsmält tidsfördriv och korrekt vänsterliberalism. Staten slipper alltså kritiska murvlar. Och folket tvingas betala för välvilliga och tandlösa medier. Ljuset i tunneln är att rollen som en tredje statsmakt alltmer tas över av fristående granskare.

Torsten Sandström

2019-01-12



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post204

Ordet bondfångare får en ny innebörd

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 11, 2019 17:02:30

Annie Lööf meddelar idag att hon vill att C-partiet ska låta S-partiets ledare Stefan Löfven bilda regering. Trots all kritik mot S-partiet före valet - och yvigt ordande om nyttan av en alliansregering - talar alltså C nu för att det stat(s)bärande partiet ska sitta kvar. Sveriges förutvarande svaga regering (eller kvotering?) fortsätter i ännu bräckligare skick. S-partiets valspråk är nu liksom förut: Makten framför allt. Eller alternativt: Nu gäller fortsatt makt med stöd av kommunisterna, Mp, C och L.

C-partiets tvärsväng tycks inleda en ny kohandel mellan C och S. Detta har några av oss äldre har hört talas om, från den tid då C-partiet hette Bondeförbundet. Nu har man bytt namn, men inte politik.

Svikna vallöften av C på den rikspolitiska scenen ger ordet "bondfångare" en ny innebörd. Ett 8%-parti, som i huvudsak styrs från ett antal bondgårdar i söder och norr, byter fot och lurar en god del av den svenska väljarkåren (som trott på samverkan med C). Förmodligen kommer Alliansen att spricka snart.

Att C-partiet på sikt kommer att straffas av svenska folket i kommande val är troligt. Det är bra. Partiet är nämligen inte att lita på vid byggandet av den rejäla reformpolitik som Sverige behöver.

C kommer säkert att säga att man fått många goda politiska löften från S. Vem tror att S kommer att sänka skatterna, sänka LO, sänka Hyresgäströrelsen, sänka bidragen, sänka u-landsbiståndet osv? S-partiet vet nog hur dom ska lura förbundet av bönder.

Slutligen. Den svenska eliten klagar över nationella krafter och högerpopulister. Gallan flödet över dem. Fog för detta kan finnas, men då måste eliten å sin sida visa öppenhet, lämna ryggdunkandet då jobb fördelas, avstå från feta reträttjobb och framför allt tackla landets stora problem i verkligheten (och inte bara i ord). Genom sitt agerande ger S och C dessa högerkrafter vatten på sin kvarn. Den politiska klassen gör det tydligt för alla att målet är att sitta kvar vid politikens köttgrytor. Det kommer antagligen att stärka de krafter som eliten häcklar. Som man bäddar får man ligga sägs det. Nu blir V-partiet något av vågmästare. Sådan är färdriktningen i svensk dagspolitik, tycks det.

Torsten Sandström













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post203

Märklig bevisning godtas i svenska domstolar

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 10, 2019 17:38:22


Den som följer denna blogg förstår att jag inte har någon vurm för svensk feminism. Däremot är jag en anhängare av jämställdhet. Resultatet blir för min del att jag oroas över att svenska domstolar alltmer utdömer straff för sexualbrott, där bevisningen huvudsakligen består av utsagor i andra hand från bekanta till den målsägande kvinnan (kanske hennes vänner).

Lika oroad är jag av en annan tydlig tendens som kan sägas ha motsatt riktning. I flera domar på senare tid har män frikänts från våldtäkt på grund av så kallad sakkunnigbevisning genom en expert som anlitats att yttra sig inför domstolen. Experter som påstår att mannen kan ha sovit under samlaget.

I Dagen Juridik 2019-01-10 på internet läser jag om ett sådant domstolsutslag. Till råga på allt från en hovrätt (den för Norrland). Hovrätten menar att det inte kan uteslutas att både den berusade mannen och den berusade kvinnan sovit under samlaget. Varför mannen frikänns. Utslaget baseras på bevisning från en sakkunnig. En man. En person som påstås vara expert på just sovstörningar. Personen är professor och överläkare på Karolinska i Huddinge. Han anser att det är fullt möjligt för en person att genomföra samlag i sovande tillstånd. Men tillägger att det är ovanligt. Tilläggas bör att professorn ifråga inte kan redovisa några egna publicerade resultat. Men han tycks ändå veta hur det är.

Jag är inte vetenskapsfientlig. Tvärtom. Men jag har på denna blogg många gånger uttalat kritik mot samhällsvetenskapliga studier som baseras på bräckliga och svårtolkade data, i stil med vad en person verkligen kan hitta på i sömnen. Jag vet att en person kan stappla kring under sömn. Okej, men det är alltför enkelt att i efterhand påstå att en handling utförts i ett halvmedvetet tillstånd. Särskilt om man vill slippa straff.

Heder åt den yngre domare som röstat mot den frikännande domen. Denne hovrättsassessor vill fälla mannen för våldtäkt och motiverar det med att gärningen begåtts under självförvållat rus.

Mannen (och även kvinnan) hade nämligen druckit en del under kvällen…Och fylla ger inte frikort. Men däremot god sömn. Som tyvärr blivit allt vanligare tar jag mig för pannan.

Jag ser i Zeteos databas att samma norrlandshovrätt 2014 ställt sig bakom ett lidande utslag. Domen är publicerad i RH 2014:32 (RH=rättsfall från hovrätterna).

I Sveriges hyllas principen om fri bevisprövning. Det är bra. Men ändå måste våra domstolar försöka hålla armlängds avstånd till bevisning som hotar rättssäkerheten för antingen den tilltalade eller för målsäganden. Lyssna på vad dessa vittnen och sk sakkunniga säger. Men sila snacket. Ta inte deras ord för sant på samma vis som en berättelse från den som varit på platsen och iakttagit det brott som påstås ha inträffat. OK, sådana vittnen saknas av normala skäl vid många sexbrott. Då gäller teknisk bevisning och hur pass trovärdig en parts berättelse är.

Torsten Sandström
2019-01-10

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post202
« PreviousNext »