Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

PK-eliten och dess präster

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Tue, October 31, 2017 13:59:06

Vem eller vilka står bakom PK-normerna? Vem utvecklar dom dagligdags. Att normerna omfattas av många medborgare är uppenbart. Främst av människor med vänsteråsikter, vilket är naturligt (se under Om PK). Men även om vanliga medborgare sköter vakthållningen till vardags, vid kaffebordet på jobbet eller vid festen med vännerna, är det inte dom som utvecklar PK. Det gör samhällets elit. Eliter har funnits i alla samhällstyper. Men det är svårt att peka ut vilka som tillhör gruppen. Traditionellt har furstar, politiker, präster och kapitalister brukats ses som samhällets främsta makthavare. I viss mån kan man säga att detsamma gäller i nutid.

Men när det gäller PK intar det svenska kungahuset, svenska kyrkan och svenska näringslivet en bakrundsposition. Visst tänder kungligheter, biskopar och direktörer ljus på PK:s altare. Allt oftare deltar dom i offerhögtider av olika slag, som gärna avslutas med ett kritiskt utfall mot dom som vill ifrågasätta PK-läran. Men de eliter som nyss nämnts leder inte normutvecklingen inom PK. Dom försöker främst skaffa sig sympati och ekonomiska resurser genom att pliktskyldigt ställa upp då och då.

PK-elitens kärna finns på annat håll. Högkvarteret finns så att säga hos det politiska etablissemanget. Främst till vänster på grund av ideologins innehåll (se Om PK), men även hos grupper som ser sig som marknadsliberala och frisinnade. Att moderater och liberaler omfattar PK kan tyckas märkligt. Men de är folkrörelser, som alla gärna vill fånga breda kretsar av väljarkåren. Liksom vänstern för därför den sk Alliansen fram förslag som tenderar att dra till sig individer som är svaga och har problem av olika slag. Alliansen ansluter sig på så vis till PK. Egentligen är detta naturligt och i viss mån något gott. Men problemet är att PK-läran vill inte vara öppen, den vill inte balansera för och emot, utan är till sin natur ortodox. Liksom andra trosläror kräver den anpassning.

Vid sidan om politikerna finns även en PK-elit inom kretsen av myndighetspersoner av olika slag. Ju högre position desto starkare koppling till PK, i princip. Detta sammanhänger främst med beroendet av den hand som föder byråkratin, dvs politikerna. Men det har också att göra med mer mänskliga – och föga altruistiska (!) – strävanden hos myndigheternas chefer: man hoppas göra karriär. Detsamma gäller förstås den politiska klassens lägre skikt, dom som ännu inte tagit sig upp. PK-kramande är ett gott medel, till och med en förutsättning, för klättring till politiskt ledande och lukrativa positioner i landet. Det som utmärker myndighetscheferna är att dom har en viktig basfunktion inom PK-rörelsen. Dom befinner sig nära den sociala verklighetens, där folk bråkar, har det svårt och vill ha hjälp. På så vis blir dom PK-rörelsens vardagsofficianter. Sneglande uppåt försöker dom dämpa oron och hålla ordning i samhällets basplan.

Men det verkliga prästerskapet finns inte bland politiker eller på statliga ämbetsverk och kommunala myndigheter. Det finns hos personer inom media. Det är tidningar, teve och radio som dagligen utvecklar PK-läran. Ett ständigt flöde av politiskt korrekta journalistiska alster håller PK:s andliga soppkök kokande. Hur kan det komma sig att journalisterna fått den rollen? En förklaring är att staten utbildar journalister, via kursplaner som dignar av moraliskt utvidgande normbildning, som knyter an till folkrätten, dvs konventioner om mänskliga rättigheter, om flyktingar och asyl och om barnens rätt. En viktigare förklaring är att nyhetsmedia hamnat i en ekonomisk kris. Kritiskt analyserande och professionella korrespondenter är dyra och har i allt större utsträckning ersatts av billigare krönikörer, som varje vecka levererar ett åsiktsdrypande alster för publicering. I denna miljö passar PK väl in. Publikum får klart för sig vad som är gott och vad som är ont i samhället. Då media själva väljer vad som ska offentliggöras hålls dörren stängd för kritiska åsikter utifrån. Och den journalist som (mot förmodan) inte anpassar sig är också snart ute i kylan. Till denna bild hör medias koppling till politiken. Detta syns tydligast för SR och SVT. Organisationerna kallar sig public service. Man vill ogärna förknippas med statlig styrning. Men ändå är dom varma anhängare av det gemensamma idésystemet, dvs PK-läran.

Vad som mest oroar det ny journalistiska prästerskapet är antagligen utvecklingen rörande mediaföretagens ekonomiska ställning samt framväxten av sociala medier. Här finns en potential för försvagning av och angrepp på PK-rörelsen. I kristallkulan ser jag därför ytterligare statliga stöd till media, så att prästerskapet kan jobba vidare ostört på skattebetalarnas bekostnad. Snart är en medieavgift på väg att ta plats på våra skattsedlar, vid sidan om begravningsavgiften. De facto statskontrollerade SR och SVT ska på så vis få omkring 8 miljarder per år. Staten vill nämligen inte låta medborgarna själva bestämma över sina högst privata angelägenheter - i stil med begravning och åsiktsbildning

Torsten Sandström

2017-10-27







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post1