Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Ska vi lyssna på forskningen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 20, 2018 17:16:51

Bloggarens egen höstbild från Paris i november 2018.

Nästa var dag hör vi en politiker säga att ”vi måste följa forskningen”. I och med att orden kommer ur en politikers mun rör det sig förstås inte om atomteorier eller svarta hål. Uppmaningar till lyssnande gäller samhällsforskning. För den som inte funderat så värst mycket över forskning kan en propå om lyssnade verka övertygande.

Själv lyssnar jag gärna på naturvetare av olika slag. Det vore egendomligt om jag som vistats vid ett universitet en stor del av mitt liv skulle slå dövörat till. Men om man tänker efter blir det ändå klart att det kan finnas risker med att lyssna på vetenskapen. Inom samhällsvetenskapen sysslar nämligen forskarna med tolkning av olika samhällsdata. Självklart kan en noggrant genomförd tolkningsoperation bidra till ökad kunskap. Men jag tror många inser riskerna med att data inte samlats in på ett betryggande vis. Eller att forskaren inte är neutral, utan vinklar data vid sin tolkning, så att utfallet blir som han eller hon personligen önskar.

Jag skriver detta pga att uppmaningar om lyssnande främst sker avseende två forskningsfält. Det ena rör åtgärder för att styra upp en svensk skola som kört fast och inte ger de resultat som vi önskar. Det andra rör klimatforskning, där oklarhet råder.

Vad gäller pedagogiken ställs vi inför renodlad samhällsvetenskap. Här är det närmast omöjligt att oberoende, dvs utan att klargöra sina politiska basvärderingar, uttala sig om nyttan av betyg, kunskapsinlärning, läxor mm. De många pedagoger som under åren ändå gjort tvärsäkra analyser – och fått svenska skolmyndigheter på sin sida – har enligt min mening kört skolan i botten. Dom bör ställas till ansvar för sina dåliga råd. Och dom som inhämtat dåliga råd måste skämmas. Men det gör dom ju inte. Ty rådgivningen harmonierar med beslutsfattarnas egna politiska åsikter.

Svårare är det att ta ställning till lyssnandet på klimatforskare. En del av forskningen avser naturen, dvs förändringar på jordytan och sfärer ovanför den. Här kan hårda data tas fram och analyseras. Allt tyder på att växthusgaserna är under tillväxt sedan ganska många år. Det inser jag givetvis. Här lyssnar jag helt klart på forskarna. Men mycket svårare är det att bedöma effekterna av ökad CO2. Här kommer nämligen olika samhälleliga ställningstaganden in i bilden. Avgörande är som jag ser det dels tidsfaktorn och dels nya tekniska lösningar för framställning av god elenergi. Om vi talar om 50-100 år framåt i tiden vet vi därför litet om hur klimatet då ser ut. Därför tror jag att vi kan vara ganska säkra på att alarmistiska uttalanden om en kris inom 20 år måste ses som politiskt vinklade. Sådana forskarråd ska man vara mycket försiktig att lyssna till.

En och annan läsare känner sig nog förvirrade av mina ord. Du undrar: vilken forskning ska jag då lyssna till? Mitt svar är att det gäller att hålla huvudet kallt och försöka avgöra om ett uttalande är rent baserad på samhällsdata eller på fakta om vad som sker på jorden eller sfärer därovanför. Klimatexemplet visar att detta kan bli knepigt, ty där möter vi dels uttalanden om att samhället ska omställas, dels att detta måste ske pga en CO2-tillväxt under en tidsrymd som är mycket osäker.

Min slutsats är att man inte ska lyssna på pedagogisk forskning rörande fenomen som gäller exv nyttan av betyg, kunskapsinlärning eller läxor. Här ska varje beslutsfattare försöka bortse från sina egna politiska drömmar och bygga ett ställningstagande på sunt förnuft hos allmänt sett kloka människor med erfarenhet från skolan. Råder osäkerhet är det många gånger bättre att välja en sedan gammalt beprövad lösning än att lyssna på en politisk fantast.

Vad gäller klimatet måste vi också försöka navigera med hjälp av eget och andras sunda förnuft. Naturvetarnas observationer väger som sagt tungt rörande CO2. Men framför allt måste vi göra klart för oss vilken tidsram problemlösningen avser. Att vi måste bekymra oss över klimatet tycker jag verkar rätt. Men alarmismen uppfattar jag som ett utslag av politiska överdrifter från grupper som inte tänker kyligt och klokt, utan driver diskutabel egen åsiktspolitik, en egen agenda helt enkelt.

Som vanligt hoppas jag på ett öppet samtal och en god portion sunt förnuft. Redan upplysningens goda tänkare, med Diderot i spetsen, gjorde det. Det räcker många gånger fortfarande.

Torsten Sandström

2018-12-20







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post181