Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Iran och Sverige

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, January 06, 2019 08:32:43

Shah-moskén, Isfahan

Jag har under en månads tid varit på resa i Persien. En nation fylld av färger, ljud, lukter och allt som kan locka våra sinnen. Min färd har inte varit kroppslig utan mental, ty jag har läst en skön bok Iran: A Modern History, skriven av Abbas Amanat, 2017. Författaren har iranskt ursprung och är nu professor vid Yale University.

Det är en djuplodande berättelse (på 900 sidor) om Irans utveckling från 1500-talet till idag. Vi får alltså enbart följa mycket mindre än en femtedel av nationens kända historia. Dess imponerande antika kejsarkultur, som utvecklades i konkurrens med grekernas stadsstater, skildras därför endast som en inledande skiss. Likaså hur araberna och islam under 600-talet betvingade den gamla persiska zoroastrismen, med gudar som Ahura Mazda och profeter som Zarathustra. I boken färdas vi alltså från 1500-talet framåt. En färd under 500 år av ett ”modernt” tidsskede som även Europa upplevt, från en utgångspunkt av kristen dogmatik. Trots stora geografiska och kulturella skillnader mellan öst och väst förnimmer läsaren ändå en form av övergripande historisk gemenskap. Men den särskilda persiska erfarenheten är engelsmäns, ryssars och amerikaners våldsamma maktanspråk över det iranska samhället. En nation som förvandlats från ett fattigt feodalt kejsardöme till den oljeberoende teokrati vi ser idag.

Abbas Amanats breda samhällsbeskrivning och samtidigt detaljerade positionering av den iranska nationens liv kryper under skinnet på läsaren. Känslan av en långfilm med tusentals bilder tränger sig på och förför, trots att boken skildrar en nation som konstant har stått med ideologiska motsättningar och våld upp till öronen. På filmduken flimrar utvecklingen från ett brutalt och otryggt klansamhälle till en nation under islams lynniga handske av stål.

Boken ger dagens svenska läsare intressant politisk information. Av utrymmesskäl kan jag endast lyfta fram tre linjer. Den första rör det persiska klansamhället, som ännu lever kvar sammantvinnat med en dominerande islamsk kultur. Klanerna är en samhällsform med rötter i en mångfald folkstammars urgamla levnadssätt. De har sitt ursprung i den periferi som redan före antikens kejsardöme ständigt brottats med centralmakten. Det rör sig om en patriarkal och auktoritär levnadsform, som ständigt bekämpar tecken på åsiktspluralism och brett folkligt inflytande. Inom stammarna saknas lagstiftning, ty rätten är klanledarnas åldriga sedvänjor. Enligt samma mönster saknas förstås oberoende domstolar. Klanhövdingarnas ord är den rättskipning som erbjuds. Och ledarens ord är orubbligt och utgör skillnaden mellan liv och död. För Sveriges del ger Amanats bok en intressant bakgrund till de maffialiknande klanstrider som ständigt pågår mellan invandrargrupper i landets storstäder, det vill säga fenomen som den svenska eliten valt att dölja genom att tala om socioekonomiska skillnader.

En andra intressant linje i boken är inblicken i det iranska samhällets extrema ideologiska slutenhet under mer än ett och ett halvt årtusende. Shiitisk islam har genomtvingat en ny diktatorisk rättsordning vid sidan om klanernas. Det man brukar kalla sharia är en sedvanerätt som byggts på koranens ord eller olika verser. Periodvis har olika persiska shaher lyckats hålla tillbaka prästernas rättskipning i större eller mindre omfattning. Tydligast syntes detta under den senaste shahfamiljens drygt femtioåriga maktperiod då ett stapplande västerländskt demokratiprojekt lanserades. Men utan framgång. De sista shaherna eftersträvade inte ett öppet samhälle, utan mer en form av kvasidemokrati. Alltså en regim som backades upp av påträngande utländska makter, vilka var ute efter den iranska nationens olja och dess värdefulla geopolitiska position. Man kan därför säga att shaherna beredde vägen för den shiitiska väckelse som, i det folkliga upprorets form 1979, ledde Khomeini till makten. Följden blev dagens islamska stat, Iran.

Iran formades som en teokrati där islam utgör grundstenen. I shahernas efterföljd byggdes en auktoritär odemokratisk iransk stat under det shiitiska prästerskapets ledning. Det folk som vänt sig mot shaherna erbjöds således samma auktoritära system, men nu i skepnaden av en revolutionär islamsk stat. Irans folk, som varken tillåtits smaka på upplysningstidens tanke- och religionsfrihet eller västerländsk demokrati, har hittills i huvudsak tvingats nöja sig med de shiitiska prästernas diktatur. Ett samhällsskick som präglats av klaners och präster ord. Två sedvanebaserade regleringsformer, som sedan länge levt tillsammans, ömsom i harmoni, ömsom i konflikt.

Min tredje och avslutande tankelinje rör hur det är möjligt att kontrollera människors åsikter, så att en sluten gemenskap cementeras och ett förverkligande av en öppen samhällsform hindras. För Irans del tycks svaret vara en kombination av brist på upplysning, frånvaron av erfarenheter av en rättsstat samt inte minst ett tusenårigt liv i en miljö som präglats av klaner och religiös dogmatism. Majoriteten av Irans invånare ser ännu inget alternativ till prästernas ord och löften om frälsning.

Detta för över till en fundering över hur det är möjligt att binda en stor del av det svenska folket vid den uppsättning av politiskt korrekta åsikter som härskar i landet. Vårt land har ju upplevt såväl upplysning, demokrati som rättsstatens införande. Vidare kan svenska folket knappast sägas vara impregnerat av kristendomen. Men ändå tycks många svenskar godta trossatser om globala mänskliga rättigheter, feminism, klimatkris, massivt u-landsbistånd med mera, trots att samhället har uppenbara problem med skolan, kriminaliteten, bostäderna, jobben, försvaret och en administrativt övertyngd vårdapparat.

Jag är villrådig. En tänkbar förklaring är att svenska folket inte alls tror på de dogmer som PK-politiker sprider. Men den verkar inte rimligt med tanke på senaste riksdagsvalet, där PK-partier vunnit något mer än 50 procent av rösterna. En alternativ förklaring är att frånvaron av religiösa dogmer skapat ett vakuum. Och detta hålrum har fyllts med en ny politisk dogmatik. Resultatet har blivit att radio, teve och press matar svenskarna med värderingar som ligger till vänster och är globala. Grundnormen är inte längre samma rättför alla medborgare, utan att alla människor är lika. Samtidigt tar medierna samfällt – åtminstone de största och tyngsta – avstånd från högerperspektiv och nationella ideal. I så fall blir min slutats ungefär densamma som för Irans del. Majoriteten av Sveriges invånare ser ännu inget alternativ till prästernas/politikernas ord och löften om frälsning.

Därmed inte sagt att svenska folket lever under samma förtryck som det iranska. Sverige är i huvudsak ett gott land. Men när folket en dag inser att det utsätts för en form av propaganda är det möjligt att den nuvarande politiska eliten råkar i stort trubbel. Då vet ingen vad som händer. Omvälvande saker kan inträffa. Enligt min mening är det därför bäst om den likriktande propagandakranen skruvas åt några varv och att flödet av PK-normer från ovan alltså begränsas. Så att det öppna samtalet och alternativa åsikter ges större utrymme.

Torsten Sandström

2019-01-06

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com
Bidjar
-matta, Heratimönster.







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post197