Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Ansvaret för problem du utsätts för.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Tue, December 19, 2017 15:46:12

Hopplöst omodernt är Bibelns budskap om att den som drabbas av en oförrätt ska vända andra kinden till och gå vidare. Luthers tolkning är att lämna överheten ifred i det jordiska livet – förtryckaren tänks få sitt straff i himlen. Bit ihop och ta smällen är alltså kristendomens svar när det gäller angrepp utifrån.

Men personliga problem, små som stora av den typ som vi nästan alla ställs inför då och då, hanteras i det nutida svenska samhället enligt en motsatt modell: förneka ansvar och skyll på någon annan. Jag tror att den moderna övervältringen av ansvar sammanhänger med en beteendevetenskaplig vulgarisering. Psykologer och sociologer säger att människan styrs genom osynliga trådar från överordnade strukturer. Hon saknar alltså en fri vilja. Ansvaret för personliga tillkortakommanden finns att söka på en högre samhällsnivå. Inte hos den enskilde. Även om strukturtänkandet är en rimlig delförklaring har följden blivit en flummig och delvis skadlig ideologi.

Spårar en person ur och drabbas av elände är det givetvis mänskligt att inte lägga sten på börda. Därför är vita lögner okej, dvs tröstande besked till den olycklige. Det rör sig om medmänsklighet. Sjukdom och en hel del personligt elände styr han eller hon ju inte över. Jag tänker nu på problemorsaker som rör vår kropp och själ, dvs vår biologiska mekanism. Det är inte detta som jag nu vill tala om. Jag kommer inte heller att tala om personer som utsatt för brott. Här är förövaren ansvarig. Till dennes ansvar återkommer jag emellertid snart.

Men hur är det med sociala problem i stil med strul i familjen, i skolan, på jobbet eller i kriminalitetens värld? Den gängse svenska reaktionen är som sagt att anklaga samhället för små och större händelser av detta slag. Det finns alltid någon rektor, socialchef, polis, arbetsgivare eller annan som bort agera så att personen som råkat i klistret själv slipper bära ansvar. Och ofta finns det förstås ett mer eller mindre näraliggande orsakssamband mellan strulet och passivitet hos en person i omgivningen. Frågan är om en sådan övervältring av ansvar från olycksfågeln är bra. Någon gång kanske, blir mitt svar. Men inte på det rutinartade vis som sker i den svenska politikens och mediernas värld av idag.

Om vi börjar inom familjen är det uppenbart att en rutinmässig ansvarsfrihet för barnen är dysfunktionell. Barn i skolåldern måste lära sig att ta ansvar. Och framför allt måste deras föräldrar först hamna i skottgluggen om barnet agerar fel. Det är på detta basplan som ett samhälle bygger duktiga medborgare för framtiden. Därför är fasta tillrättavisningar till barnen den givna startpunkten. Och om något ändå går snett bör föräldrarna få sig en skrapa innan ansvaret lastas på skolan, polisen, marodörer på internet mfl, såsom ofta sker idag. Okej att dagens dubbelarbetande föräldrar är stressande. Men fritiden har ändå ökat kraftigt totalt sett under den senaste hundra åren.

När det gäller problem i skolan med bus, mobbing och framför allt svaga resultat är det uppenbart att lärare, skolledning och politiskt etablissemang bär en tung börda för utvecklingen. Men även den enskilda eleven har möjlighet att påverka sin situation. Bakom bus eller trakasserier finns alltid en individ (låt vara att strukturerna från ovan kan vara besvärliga). Och vad undermåliga skolresultat beträffar är det enligt min mening förödande att ständigt peka ut någon annan som ansvarig än eleven själv. Den som inte får lära sig att kämpa får en dålig start i livet. Dörren till det stora svenska utanförskap öppnas.

Problem och övervältring av ansvar sker även på arbetsplatsen. Jag medger att många arbetsmiljöer är krävande såväl fysiskt som psykiskt. Men det måste ha varit värre förr i tiden. Då var det verkligen fråga om tungt arbete, slitna lemmar, långa arbetstider och stress. Många slogs ut och blev utblottade i gårdagens samhälle, som funkade utan ett skyddande välfärdsnät. Nu har människorna blivit mer bortskämda eller krävande (vad gäller andras uppträdande). Och den som inte förmår jobba förklarar det med utmattning, att man gått in i väggen (motsatsen till att gå i kaklet!) eller en rad kroppsliga sjukdomsdiagnoser. Den som undrar om inte låga löner och goda sjukförsäkringsvillkor spelar in säger något något verkligt inkorrekt. Fy vilket misstänkliggörande!

Slutligen ges personer som hamnat i brottets värld en möjlig friskrivning från ansvar. Jag ser nu att jag skrivit att individen ”hamnat” där, såsom styrd av osynliga krafter från ovan. Och visst ligger det mycket i att samhällsomgivningen har ett samband med kriminalitet, dvs det sociala arv, som Skå-Jonsson en gång i tiden myntade. Antagligen har även genetiska faktorer betydelse på så vis att att vissa personer saknar spärrar mot impulshandlingar och hänsynslöst beteende (DNA mönstret har ställts om). Men ändå är det nödvändigt att brottslingen tvingas själv bära sitt ansvar (och inte så enkelt ta betäckning bakom en uppsjö välvilliga normer om socialt arv eller lagregler om generöst val av påföljd). Inte blir det väl enklare för denne att återvända till ett laglydigt beteende genom att politiker och media välvilligt försöker finna förklaringar i fattigdom, tristess, dåliga skolresultat mm. Faktiskt legitimerar den svenska övervältringen av ansvar att många personer blir kvar på brottets bana. Ju mer det personliga ansvaret begränsas eller mildras desto mindre avskräckande blir det att fortsätta ett liv i kriminalitet.

Min slutsats är att den typiskt svenska välviljan är en form av godtrogenhet. Naivitet är inte bra för ett samhälle, som gång efter annan bjuds på problem av olika slag genom att individer friskrivs från ansvar. Inte heller är övervältringen bra för den enskilde, som pga ansvarsfriheten riskerar att hamna i en negativ spiral. Tydliga krav är alltid god pedagogik, inom familj, skola, jobb och den undre världen. Jag menar nu inte kadaverdisciplin (som är kontraproduktiv). Bra bilder finns att hämta från sportens samtalsmönster (inte dom jämmerliga sportjournalisternas). Idrottsfolket tar smällar utan att så värst mycket skylla på andra. ”Jag var inte tillräckligt bra.” ”Vi ska ge järnet!” Människor växer nämligen med en svår uppgift. Kamp är bättre för såväl individ som organisation än tveksamma bortförklaringar.

Torsten Sandström

2017-12-19





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post20