Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Att konstruera ett slagträ

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 18, 2019 15:17:34


Alla makthavare vill cementera sin ställning. Det är naturligt, såväl i privata som offentliga sammanhang. Särskilt i politikens värld där demokratiska val riskerar att avpollettera dem som satts att styra. I syfte att vinna och behålla politisk makt lägger politiker därför mycket tid och kraft ned på att finna knep för att göra livet surt för motståndaren.

Vi känner alla till en rad sådana metoder. En beprövad variant är förstås att bluffa om sitt eget eller rivalens politiska program. Ofta anses rena lögner okej, det finns så många möjliga bortförklaringar. En annan variant är att baktala en partiföreträdare med anledning av dennes privata leverne. En tredje metod är att skapa olika nedsättande etiketter som klistras på motståndarpartiets politik. I det politiska livet används dagligen sådana och liknande finter för att säkra den egna positionen. Elakt spel rättfärdigas partiinternt genom tesen att ”ändamålet helgar medlen”.

I det partipolitiska brännbollsspel som pågår i vårt land används på senare år etiketten ”populist” allt flitigare. Vid första anblicken verkar det vara fråga om beröm. Vi talar ju ibland om Sverige som ett folkhem och oftare att en författare eller sångare är älskad av folket. Det finns också vettiga politiker som uppfattar populism på detta sätt. Ett exempel är Vidar Andersson i en debatt nyligen om frågan på Axess TV, https://www.axess.se/tv/program.aspx?id=5656.Detkan tyckas svårt att komma närmare idealet med demokrati än att föra en folkligt förankrad politik.

Men den politiska eliten har sannerligen inte hittat på termen ”populism” för att ge sina motståndare en honnör. Avsikten är den motsatta, nämligen att konstruera ett slagträ åt sig själv. Delvis har eliterna här fått hjälp av uppbackare från olika statsvetenskapliga institutioner. Jag påminner om att forskning som bedrivs där är samhällsvetenskaplig. Forskarna sysslar alltså med tolkning av som händer inom stat och kommun. Med tanke på begreppets spännvidd kan man inte säga att utpekandet av rörelser som ”populistiska” har något direkt sanningsvärde.

I uppslagsböcker beskrivs populismens kärna som kritik av etablissemanget. Populister angriper det gap de upplever mellan eliten och folket. Alla personer och partier som kritiserar traditionella makthavare blir i så fall populister. Kritiken kan alltså komma från såväl vänster som höger på den politiska skalan. Men i vårt land talar man i allmänhet inte om vänsterpopulism. Detta är enkelt att förstå, då termen populism inom etablissemanget brukas i förringande syfte. Populismen har alltså inget tydligt politiskt program Den folkliga kritiken från vänster tenderar att gilla höga skatter, många bidrag, invandring och en stark stat. Högersinnat folk brukar hävda motsatsen.

Därför kan man säga att ”populism” i praktiken kokar ihop till en särskild stil för kritisk offentlig argumentation. Eliternas förfäras över sådana fenomen som de kallar förenklade resonemang, angrepp på massmedia eller kritik av skavanker i demokratins sätt att fungera. En ung statsvetare med stigande status, Benjamin Moffitt, tonar ned populismens sakpolitiska sida och tar fasta på denna folkliga aktörsaspekt. Om jag rätt förstår hans bok, The Global Rise of Populism, 2017, så är det avgörande vid ett försök att ringa in fenomenet ”populism” på vilket sätt ledarna för antietablissemanget talar till "folket", deras förhållande till medierna samt hur de allmänt sett agerar i den politiska offentligheten. Kännetecknande är en tuff och ifrågasättande attityd till eliternas ideal och deras heliga kor (eller tabun). Vidare tycks han anse att nutidens populism är ett förväntat svar på den globalisering och medialisering som håller på att omforma västvärldens demokratier.

Moffitt hjälper oss att förstå framväxten av populism, såväl i historien som idag. Den svenska elitens stegrade användning av etiketten ”populism” i nedsättande mening blir problematisk på grund av att syftet är att avfärda kritik mot den egna politiken. Det är eliten som har pekat ut färdriktningen vid det svenska samhällsbygget. På så sätt bär eliten själv ansvaret för den framväxande misstron mot politikerna, mot demokratins brister eller mot mediernas ställningstagande för etablissemangets linje. Som svar på mina påståenden räcker det inte med att peka på att det är folket som i allmänna val gett politikerna stöd för en otillräcklig strategi. Det är främst den politiska klassen själv – och de medier som bär upp den – som måste bära ansvaret för att Sverige utvecklas i fel riktning inom flera politikområden. Dessa aktörer står nämligen närmast beslutsmakten.

En bred grupp av politiker, med olika partitillhörighet, har skapat en samhällsmakt som de önskar befästa. Tillspetsat har man konstruerat en typ av politisk hajbur. Den avser att hålla konkurrenter utanför. Systemet byggs på återkommande omval av partiföreträdare, reträttposter, fallskärmar och intensiv samverkan mellan den politiska adelns olika familjer med nationens stora mediehus. De ledande partiernas inbördes käbbel kring köttgrytorna har resulterat i politisk handlingsförlamning samt att nationen drabbats av en rad problem rörande, invandring, skola, försvar, sjukvård, höga skatter och så vidare.

Jag påstår att Sverige förmodligen idag stått bättre om nationens politiker begränsat de egna maktambitionerna. I stället borde man ha valt en utveckling mot en modell som liknar den i Schweiz. Där utses regeringens sju ministrar sedan 1959 från de fyra största partierna oavsett politisk färg (de tre största partierna får två taburetter var). Vidare bygger systemet på en årlig cirkulation mellan regeringsposterna. Dessutom kan lagstiftning som regeringen föreslår suspenderas genom folkomröstning, något som leder till en spärr mot nyckfulla reformprojekt. Samma återhållsamma linje utövas avseende beskattning av folket och olika statliga utgifter (se Odelberg, Magi på rutin, Axess nr 9). Schweiz är förvisso en federation av kantoner, varför en blåkopia inte fungerar för Sveriges del. Men det är ändå troligt att vi har en hel del att lära.

Men i Sverige biter sig den politiska klassen fast vid makten. Här konstrueras ideologiska slagträn för att slå tillbaka den folkliga kritik som följer på misstag som politikerna begått. Eliten vänder sig med kraft mot det de kallar högerpopulism. Även om politikerna kanske inte inser det själva – de lever i sin egen bubbla – ser de i praktiken om sitt eget hus i stället för att satsa på den reformpolitik som nationen behöver. Den politiska klassen jobbar alltså för sin överlevnad, samtidigt som den oroar sig över en växande folklig kritik från nya rörelser (utanför den egna maktfamiljen) och från sociala medier. För att dölja sina misslyckande och den bakomliggande egna maktställningen gör man rallarsvingar mot kritiska aktivister. Det är därför politiker och medier greppar det verbala slagträ som märkts med etiketten ”populism”.

En knepig men viktig fråga är vad du och jag bör göra för att vända denna tragiska utveckling. För egen del tror jag att det bästa motgiftet är att ständigt kritisera den politiska elitens kamp för den egna positionen. Jag anser att man ideligen måste påtala det förkastliga i att en nation byggts av och för yrkespolitiker, det vill säga personer med krav på skydd för sina politiska mandat, med strävan efter ekonomiska förmåner, fallna för familjebesticklighet och så vidare. Inte minst måste kritik riktas mot den politiska elitens samverkan med stora mediehus, privata och publika, som legitimerar deras framfart. Journalisterna låter nämligen normalt bli att diskutera åsiktsgapet mellan folket och eliterna. Och om det sker tar de i allmänhet ställning för de senare.

Torsten Sandström

2019-01-18





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post210