Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Toppstyrda politiska partier eliminerar medlemsdemokratin

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 31, 2019 15:41:34


Låt mig börja med bilden om demokratin och de tre statsmakter som bär upp den. Även om det bara är en tankefigur från 1800-talet måste man säga att den länge haft betydelse, såväl pedagogiskt som praktiskt. I tur och ordning rör det sig om riksdagen, regeringen och den fria press som, för det tredje, ska kontrollera hur de beslutande och verkställande nivåerna agerar. Särskilt viktig i ett demokratiskt perspektiv är givetvis riksdagens funktionssätt, dvs att det skapas ett livfullt eller dynamiskt samband mellan väljarna, deras partier och valet av personer som beslutar i riksdagen. De tre ”statsmakterna” har separata uppgifter. Folkets valda ledamöter bestämmer, regeringen ser till att besluten kommer på plats och medierna kontrollerar att demokratin funkar på det sätt som författningen anger.

Nu har det inte blivit som ritningarna till den goda modellen visar. När det gäller riksdag och regering har i ett hundraårigt perspektiv en form av politisk stelhet vuxit fram. Den svenska marknadssamhället har genomgått en ingripande kommersialisering och specialisering. Om man ser till industriell produktion har denna utveckling varit oerhört framgångsrik. Men specialiseringen har även drabbat det politiska livet. Enligt min mening med allvarliga följder. Där har i grova drag personer – som förr kommit till riksdagen från företag, myndigheter, industriarbete eller jordbruk – numera ersatts av politiker på heltid. Från unga år framodlade beslutsfattare utan någon nämnvärd arbetslivserfarenhet bygger egna maktpyramider för avancemang och belöningar. Till bilden hör att antalet partimedlemmar sjunkit rejält. Partierna finansieras nästan enbart via statsbidrag. Tillspetsat kan man säga att dagens partier liknar noterade företag. Partiets ledning bestämmer politiken och förvandlar riksdagens ledamöter till knapptryckare och medlemmarna till kulisser. Följden har blivit en stark koncentration av den politiska makten till få händer. Alltså en upp-och-nedvänd bild av urgamla ideal om folkligt inflytande eller gräsrotsdemokrati.

Marknaden har på så vis indirekt kommit att hota den första och den andra statsmakten. Riksdagens befolkas som sagt numera av yrkespolitiker, som allt oftare har familjerelationer och ekonomiska bindningar till sitt ”yrke”. Partipiskan viner och hindrar de folkvalda att rösta efter eget huvud. Samma tendens syns inom regeringsmakten. Här samlas yrkespolitikens överklass. Professionalisering, partistyrning och slutenhet har därför tagit kål på demokratins livsnerv, som baseras på samtal med väljarna och ett svängrum i praktiken för riksdagens ledamöter att rösta med hänsyn till lokala influenser eller det egna förnuftet/samvetet. På så vis kan man säga den första och andra statsmakten fått grus i sitt maskineri.

Ifall den tredje statsmakten fungerat väl, dvs medierna utövat kontroll över de övre instanserna, har de demokratiska skadeverkningarna kunnat begränsas. Men någon sådan medial kontroll har aldrig existerat i Sverige. Genom ägarsamband har medierna ständigt varit knutna till ett eller annat parti och i huvudsak stött den linje partiledningen stakat ut. Vidare syns inom medierna i hög grad de marknadskrafter jag nyss nämnt. I framför allt tidningsbranschen har omfattande omstruktureringar skett. Nedläggningar och uppköp medför att vi idag enbart ser tre stora ägarstyrda mediehus. Särskild betydelse har SR/SVT, som finansieras genom tvångavgifter från folket. Problemet är att SR/SVT är nära förenade med aktörerna inom de övre statsmakterna. På så vis ges de etablerade partiernas ledare tillträde den eftertraktade mediescen som radio och teve erbjuder.

Även professionaliseringen syns inom medierna syns. Den gamla tidens självskolade murvlar, med intellektuella och samhällskritiska ambitioner, har ersatts av en kår av färska yrkesjournalister, som snabbutbildats särskilt för uppgiften. Jag påstår att denna utbildning inte tar sikte på en träning i att kritisera riksdagens och regeringens hantering av samhällsmakten. Journalisterna har idag annat fokus. Detta syns på två vis. Till stor del går den nya generationens skribenter i den politiska elitens ledband. De berättar därför inte så mycket om hur partimedlemmarnas politiska intressen hamnar i kläm eller om vådorna med yrkespolitiker. Mer intresse ägnas åt de ämnen som den politiska adeln prioriterar, dvs fenomen som rör viktiga (men knappast folkliga) frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimat, minoriteter osv. Resultatet har blivit att vardagsproblemen rörande bostäder, arbete, sjukvård, skatter mm hamnat i bakgrunden. De två första statsmakternas underlåtenhetssynder på dessa områden kritiseras alltså inte tillräckligt.

Till en annan del har konkurrens – och svag ekonomisk till växt – i tidningsbranschen medfört att journalistyrket på senare år fått ett nytt innehåll. Kampen om publik och pengar har gjort skribenterna till författare av en mängd lättuggat stoff, i stil med sport, nöjen, livsstil, hälsa och framför allt krönikor i långa rader. Självklart har den nya medieinriktningen medfört att den tredje statsmaktens alltmer lämnat politikerna i riksdag och regering ifred från kritisk granskning.

Följden av centralisering, yrkespolitik och en avtagande medial kritik har skapat ett påtagligt missnöje inom delar av svenska befolkningen. Den folkliga frustrationen ökar. Denna besvikelse försöker SD-partiet fylla. Man kan inte säga att SD presenterar några vettiga lösningar för ökad medlemsmakt. Det är möjligt att sociala medier kan bidra med den kritik som tredje statsmakten allt mindre sysslar med. Här tycks det som missbelåtna grupper kring SD är framgångsrika med att slå på högerpopulismens trummor. Av naturliga skäl. De etablerade partiernas ledningar talar nämligen inte längre så mycket med sina medlemmar. Man talar tilldem. Detta syns tydligt i det märkliga skådespelet kring tillkomsten av DÖ och JÖK:en (januariöverskommelsen).

Ifall demokratin ska räddas i vårt land krävs därför omfattande statsrättsliga reformer och ändringar partiernas arbete internt och externt. Inget tyder dock på att ökat medlemsinflytande står på dagordningen i svensk politik. Jag tror att informationstekniken kan bidra med lösningar. Redan idag kan medlemmarna ges rätt att via BankID rösta på politiska förslag som lanseras på partiernas hemsidor. På så vis kan kanske en vidgad medlemsmakt tvingas fram. Viktigare är att Valmyndigheten i lag bör kunna ges rätt att bereda suspensiva folkomröstningar om föreslagen lagstiftning, ifall exv 50.000 medborgare ställer sig bakom ett veto via sina BankID. Här finns en öppning för en utveckling liknande den i Schweiz.

Många fnyser antagligen åt mina förslag. Jag anar kritik mot osäkra BankID och oro över konservativa kampanjer mot angelägen social lagstiftning. Okej, att tekniken kanske har brister. Men jag talar enbart om bruk av BankID som bas för opinionstryck via hemsidor respektive folkomröstningar (som stoppar ett lagförslag). Om ett lagförslag suspenderas har riksdagens ledamöter möjlighet att komma igen. Argumentet om risken för en konservativ utveckling kontrar jag med dagens ökade flöde av vänsterlagstiftning. En folklig medlemsopinion måste ges svängrum i svensk vardagspolitik.

Därför måste förnuftiga människor samlas för att försöka rädda den svenska demokratin. Annars tar missnöjets partier över, utan att en fördjupad medlemsmakt blir följden. Jag tror att en förändring är möjlig. Men det krävs självkritik, mod och mängder av nytänkande hos dagens politiker. Mitt förslag om röstning via BankID kan tyckas futtigt. Men det är ändå en handfast start, anser jag. I avvaktan på en önskelista med ytterligare reformer, i stil med krav på begränsningar i rätten till förlängning av politiska uppdrag och ökad finansiering genom partiernas medlemmar.

Torsten Sandström

2019-01-30

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se

  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post221