Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Smitarsamhället

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 05, 2019 10:04:49

Ett civiliserat samhälle kännetecknas av krav på ansvar å ena sidan och solidaritet å andra. Innebörden är att rimliga krav ska ställas på medborgarna i samhällslivet, samtidigt som man bör ge alla stöd i skälig utsträckning. Jag menar att Sverige sedan ett antal decennier utvecklas bort från dessa grundläggande ideal. Vi befinner oss i ett smitarsamhälle. Som alla vet kan smitning betyda såväl att en person undviker ansvar som att han eller hon tränger sig före. Min uppfattning är att både dessa allvarliga tendenser syns i vårt land. Låt mig förklara.

Den pågående debatten om svenskar som rest till Syrien och Irak för att kriga för IS är ett exempel. Trots att personerna ifråga tagit avstånd från rättsstatens krav och deltagit i extrema våldshandlingar finns det svenska politiker som talar för att vi ska hjälpa dem till Sverige. Personer som under IS regi inte har visat minsta tecken på förståelse för oskyldiga människor? Är det rimligt att dom ska undgå ansvar och smita tillbaka till det land som man begabbat? Väl där kommer brott inte att kunna styrkas – alla tycks nämligen ha kört ambulans för IS´ räkning. Ska vi förlåta dem – och satsa stora resurser på deras ytterst problemfyllda återfärd till samhället? Dessa vettvillingar, som förlorat ett skrämmande krig, kan inte tillåtas bli vinnare i Sverige, det land som de med öppna ögon lämnat för islams ruskiga kalifat. Ändå tror jag vi kommer att få se deras återvändande. Detta sammanhänger med smitarsamhällets logik.

Smitning är givetvis främst en mer vardaglig svensk företeelse. Jag tänker på den svenska skolan och på rättsvården här i landet. Att hävda förekomsten av en fundamental kravlöshet inom skolan är som att slå in öppna dörrar. Sedan 1970-talet kan man faktiskt tala om en planerad strävan mot krav på kunskaper, prov och betyg i skolan. Det är nämligen skrivet i utbildningsplaner. I praktiken är även syftet att eleverna ska kunna smita sig till studentexamen. Lika illa är det i kampen mot brottsligheten. Visst finns det regler i brottsbalken, men i praktiken fungerar rättssystemet som kraftigt förlåtande. Inte bara vid första resan. Utan för personer med dussintals återfall. Polisen förmår inte ingripa mot ungdomsgängen i förorterna. Domstolar och socialarbetare lägger huvudet på sned och förstår att brottslingen ifråga haft en svår bakgrund och uppväxt. Personen är ett offer för omständigheter som han inte rår över. Och så växer kriminaliteten.

Smitning har blivit något av ett credo i det svenska samhället. Detta syns varje dag i mediernas hantering av bråk, drogmissbruk och svåra familjerelationer. Okej att vi alla måste visa förståelse och erbjuda stöd i skälig utsträckning. Men denna samhällsattityd framstår som enkelriktad. Den viktiga idén om den enskildes eget ansvar hamnar utanför kalkylen. Nästan aldrig möter vi en medial framställning som går ut på att familjerna och avvikaren själv måste ta sig samman. I stället är det den eviga förståelsens budskap som predikas. Om det är någon som ska skärpa sig, enligt mediernas syn på saken, så är det samhället. Myndigheterna har inte agerat tillräckligt snabbt och fast. Därför har avvikaren (”offret”) hamnat i klistret. Trots att myndigheterna endast beter sig enligt gängse mönster för smitning.

I denna dystra rapport över tillståndet i Sverige kan jag inte hoppa över landets ledare. Det vill säga personer som bör agera som föredömen. Inte kan man väl påstå att dom smiter från ansvar eller smiter före andra till ett gott liv? Tyvärr är det just denna utveckling vi ser inom landets politiska elit.

Om jag börjar med ansvarsaspekten så är det uppenbart att vallöften inte hålls. Bara det faktum att samma löften dyker upp valrörelse efter annan är ett tecken på en form av ansvarslöshet. Skola, bostäder och försvar är praktexempel på politikområden där svåra problem faktiskt under lång tid skapats av makthavarna själva. Kloka människor inom- och utomlands vet hur dessa politiska behov ska hanteras effektivt. Men det svenska politiska etablissemanget bekämpar främst varandra och låter därför reformpolitiken ligga i träda. Därför går tiden under kaskader av utredningar och stolta förklaringar. Alltså massor av ord och ingen rejäl verkstad. Är inte detta prov på ansvarslöshet så säg? Politikerna smiter helt enkelt från sina viktiga uppgifter.

Lika tragisk är den politiska elitens ambition att smita före till ekonomiska godbitar av olika slag. Trots de ständiga grälen mellan partierna så har etablissemanget gemensamma intressen. Det främsta är att bevara makten i de egna händerna. Ambitionen är att bli kvar vi de köttgrytor som man brukar tala om. Yrkespolitik har allt oftare blivit en familjeangelägenhet – särskilt inom S-partiet jobbar man och hustru för ”rörelsen”. Detta innebär att stora belopp från skattebetalarna destineras till den svenska politiska klassen. Dolda nätverk arrangeras för hålla klassens medlemmar igång på folkets bekostnad. Det är uppenbart att politikernas löner ökar snabbare än folkflertalets. Det myllrar av extraknäck och sidoförmåner. Pensionsreglerna för politiker är mer förmånliga än för allmänheten. Och sist men inte minst möjligheten till en golden handshake, genom flytt till en flott och lågbeskattad syssla på någon internationell organisation. Varje år smiter en rad svenska politiker före mer kompetenta medborgare till guldjobb i New York, Paris, Genève, Bryssel, Rom osv. En bunt andra får nöja sig med att bli ambassadörer eller andra låtsasjobb i Reykjavik, Amman, Seoul eller Porto Novo.

Någon tror kanske att jag genom smitningsmetaforen vill göra mig lustig. Så är det inte alls. Jag menar nämligen att den svenska samhällsmoralen genomgår en påtaglig och allvarlig förändring. Nödvändiga samhällsmål omvänds till motsatsen – smitning. En nation kan aldrig bli framgångsrik om den inte hyllar såväl krav som solidaritet. Det räcker inte med förståelse och tomma ord.

Torsten Sandström

2019-03-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post251