Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Varför mörkas aktuell kriminalstatistik om invandring?

Invandring vs kritisk debattPosted by Torsten Sandström Fri, January 12, 2018 17:49:26

Sverige brukar vara stolt över sin tidiga vurm för statistik. Grunden lades genom Kyrkobokföringen och Tabellverket från 1600- respektive 1700-talen (tidiga tecken på strävan efter en stark statsmakt). Det brukar ses som en styrka att vi länge samlat många fakta om människorna och deras liv. På så vis kan privata och offentliga intressenter fatta väl grundade beslut. Det finns därför en gedigen statistik om stort och smått i landet. Och år efter år samlas nya uppgifter in. Det rör sig om såväl trevliga som otrevliga uppgifter. Efter vederbörlig anonymisering har massvis med intrikat information samlas in rörande olika grupper av individer.

Men intressant nog inte när det gäller alla aspekter av den invandring till landet som skett på senare år. Den ena sidan av invandringen redovisas förvisso fortlöpande via olika myndigheter. Rikliga och raka uppgifter finns således om antal, åldrar, kön, utvandringsland, uppehållstillstånd mm. Rörande den andra, den mer känsliga eller kontroversiella, sidan av inflyttningen är uppgifterna mer dunkla och svårtillgängliga. Landets politiska elit saknar nämligen ambition att statiskt kartlägga vissa känsliga problemområden.

Nationalekonomen Tino Sanandaji är författare till boken ”Massutmaning” (2016), i vilken han presenterar invandringens samhällsekonomiska effekter. Även om ganska många enskilda forskare lämnat viktiga bidrag – också vissa myndigheter – visar Sanandajis bok att det inte är enkelt att bestämma en prislapp. Han lägger ett pussel med siffror från olika håll. Den officiella tesen om att invandringen är ett lyckokast för nationen, något som ska bota ett åldrande Sverige, verkar dock vara felaktig. Endast få nysvenskar har den kompetens som behövs. Och omkring 40 % av de nyanlända (i arbetsför ålder) saknar jobb och måste alltså försörjas genom bidrag. Och dom som skaffar sig jobb får i snitt lägre lön än infödda. Dom allra flesta hamnar alltså i pensionsfällan. Den svenska nationalekonomins främsta guru, professor Assar Lindbeck, menar att alla politiker bör läsa Sanandajis bok. Men det offentliga Sverige tar emot boken med största möjliga tystnad. Dåvarande inrikesministern Anders Ygeman fnyser åt den. Sanandajis ord strider nämligen mot det som eliten anser sant.

Svårigheterna att mäta kostnaderna sammanhänger också med problemet att bestämma invandringens följdeffekter på olika områden, såsom rörande skolundervisning, boende och bråk i invandrartäta områden. Detta gäller framför allt kriminalitet, dvs de nyinflyttades andel bakom polisanmälda brott och fängelsedomar. Åldriga undersökningar avseende åren 1997-2001 (Brå 2005:17) tyder på att utrikes födda mer än 4 gånger oftare begår allvarliga brott än inrikes födda. Men justitieministern Morgan Johansson vägrar att ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att skaffa in aktuell statistik.

Den officiella förklaringen är att inget nytt förväntas framkomma. Ett sådant orakelsvar är i sig anmärkningsvärt. Dessutom betvivlar jag svarets sanningshalt, med tanke på alla uppgifter om småsaker som annars samlas in i landet och presenteras i statistiska tabeller. Den verkliga förklaringen är antagligen rädslan att en obehaglig sanning riskerar framkomma, dvs fakta som spelar dom politiska motståndarna i händerna. Det officiella Sverige vågar med andra ord inte utreda den statistiska verkligheten bakom de nyinflyttades kriminalitet. Detta syns också i flera rapporter från Brå där resultaten genomgående vinklas så att myndigheten slipper att tala om gärningsmännens nationella härkomst. Man talar i stället om gäng, nätverk, narkotika, utbildning etc, orsaker som inte ringar in skillnader mellan geografiska kulturer. Mot bakgrund av den svenska nationens historiska rykte rörande ”folkbokföring” måste rädslan för kalla fakta ses som uppseendeväckande.

Vi hör varje dag talas om mord och allvarliga våldsbrott i storstädernas förorter. Allmänheten anser att problemet har näst högsta politiska dignitet (efter brister inom sjukvården). Om politikerna ska finna en lösning måste självklart en detaljerad bild skaffas fram av personerna bakom de allvarliga brotten. Allt från ålder, utbildning, ekonomisk status till hur lång tid personen eller hans familj vistats i landet. Någon invänder: varför har den nationella bakgrunden betydelse – brott som brott? Jag svarar: tänk på Fatime Sahindal, som mördades av sin far för att hon gick sin egen kärleksväg. Bakom detta mord, som några vill kalla ”hedersbrott”, finns en närmast medeltida klankultur, där gruppen själv bestämmer spelreglerna, skipar rättvisa och ytterst använder sig av blodshämnd. Maffior är den moderna motsvarigheten. Här finns den främsta förklaringen till förortsvåldet.

Jag och många andra anser att samhället måste ta upp kampen mot dessa onda minoritetskulturer. Västerlandets framgång beror delvis på att vi befriat oss från klanernas spelregler. Vi har byggt våra samhällen på den individuella frihetens grund, på det öppna samhället, två friheter som ska kontrolleras av självständiga domstolar. Sveriges politiker har emellertid svårt att hantera klanernas interna moraliska värderingar. Respekten för invandrarnas språk, kläder och kultur förefaller ibland större än för svenska modersmålet, flaggan och landskapsdräkterna. Jag är ingen blågul knätofsromantiker. Men tycker att vi måste ta krafttag mot klanernas strävan efter självbestämmande. Och då måste självklart först klanernas medlemmar pekas ut och identifieras.

Mycket tyder på att den allvarliga våldsvåg vi nu ser i förorterna har sina rötter i denna främmande kultur. Men först med statistik på bordet kan ett klart svar ges. Svaret hjälper oss dessutom att ta ställning till en framtida invandringspolitik. Så länge vi inte klarar av att hantera klankulturens våldsbrottslighet bör rimligtvis effekten bli en mer restriktiv framtida invandringspolitik (även om bara en minoritet begår brott). Det som hänt Fatime Sahindal och hennes tjejkompisar är mycket allvarligt. Men det dödliga gängvåldet i förorterna har större proportioner. En restriktiv invandringspolitik är delvis redan på plats i utlänningslagen (efter riksdagsmajoritetens helomvändning 2016). Men lagen sägs vara tillfällig. Så det brådskar med att skaffa fram ett ocensurerat statistiskt underlag om dagens kriminalitet i invandrarkretsar.

Torsten Sandström

2018-01-12







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post26