Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Vad står ”den svenska modellen” egentligen för?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, February 02, 2018 11:44:39

Valrörelsen 2018 är snart igång. Partierna slipar argumenten. Några söker nya paroller. Men regeringspartiet blickar tillbaka. På talarstolarna syns redan nu slagordet: Den svenska modellen. Det tonar fram så tryggt och blågult. Men vad står orden egentligen för? Finns det något typiskt för den samhällsstruktur som tagit form i Sverige under de senaste femtio eller hundra åren?

Om man ser till traditionella plusvärden kan modellen knappast avse hög välfärd. I många av västvärldens nationer (och i Singapore) finns sociala trygghetssystem som matchar de svenska. Sak samma gäller medborgarnas frihet, deras rätt att yttra sig och möjligheterna till bra utbildning. Det kan absolut inte heller vara trygghet i form av militär försvarsberedskap (vi har knappt några soldater längre). Utomlands pekas ibland på den svenska arbetsmarknadens stabilitet. Det vill säga starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, kompromissvilja och få stridsåtgärder. Men detsamma gäller arbetsmarknaden i Tyskland – som faktiskt visar än högre ekonomisk tillväxt.

Om vi synar den svenska arbetsmarknaden i fogarna så har arbetsgivarna medvetet strävat efter att centralisera avtalsmönstret. SAF har stegvis tvingat fram branschvisa kollektivavtal. Målet har varit riksavtal, dvs ett kollektivavtal för varje typ av industriell verksamhetsgren. Denna utveckling anser jag i huvudsak är stabiliserande och bra. Riksavtalen har i sin tur medfört en centralisering på den fackliga motsidan. Följden har blivit att fackliga yrkesförbund först omvandlats till industriförbund. Därefter har dessa fogats samman i en stark topporganisation, dvs LO. Resultatet har blivit ett triumvirat på arbetsmarknaden, SAF, LO och staten genom Socialdemokratin (SAP). Intresseblocket vill befästa status quo. I dagarna vill man till och med (via lagstiftning) frånta ett majoritetsfack (i Göteborgs hamn) rätten att teckna kollektivavtal och fullt ut utnyttja förhandlingsrätten enligt medbestämmandelagen. Kollektivavtal har nämligen hamnbolaget valt att sluta med Transport inom LO (med få medlemmar i hamnen)!

Kombinationen LO och SAP har i början av 1900-talet gjort mycket som är bra för Sverige. Men sedan 1960-talet har vinden vänt. Deras tankesystem vittnar om en förlegad samhällssyn. Man har fastnat i slagordens betong. S-ideologin har blivit improduktiv. I och för sig vackra tankar om likhet och stöd till svaga har exv förvandlats till en omfattande nedgradering av kvaliteten inom skola och universitet. Kommunaliseringen av skolan är ett exempel. Andra är färre prov, dämpad betygsintensitet, lägre kunskapsnivåer, regionala högskolor med ograduerade lärare mm. Dom högutbildades barn får hjälp hemma, arbetarnas barn hamnar i kläm. I stället för tydliga mål och rejäla tester så sänks kraven för att många ska ”strömma igenom” som det numera heter. En fortlöpande anpassning sker alltså: med riktning nedåt. Mindre jobb och ansträngning men ändå godkänt resultat.

Liknande kravlöshet möter man inom bidragssystemen. Givetvis måste relevanta behov ges ekonomiskt stöd. Men i Sverige flödar bidragen ut ur statens kassa. Ett exempel är den goda reformen om personlig assistans till handikappade, som nu har svällt över alla gränser. De senaste 20 åren har en fördubbling skett av såväl antalet assistansmottagare som totalkostnad för staten (idag 28 miljarder). Tillspetsat tycks det som om medborgarna tillåts välja mellan arbete eller sjukdom (och i det senare fallet en försörjning via bidrag). Det tysta mantrat är ännu en gång: sänk kraven så att individen får som han eller hon önskar. Kanske framstår jag som hårdhjärtad, i min välfärd, men varje gott samhälle måste sträva efter en balans mellan å ena sidan bistånd från det offentliga och å andra sidan tydliga krav på den enskilda individen.

I en tidigare valrörelse har s-partiet gått fram med slagordet ”alla ska med” (i båten?). Nu har det tillförts en nationell nyans genom ”Den svenska modellen”. Om jag kokar samman mina påståenden ovan så innebär parollen i klartext: maktkoncentration och korporativism, dvs att olika gruppkonstellationer styr politikområden vid sidan om parlamentet. Här finner vi den svenska modellens kärna. Men den har även andra komponenter. En är en tilltagande kravlöshet i umgänget med den enskilde medborgaren. En annan är viljan hos de styrande att vårt land ska vara ett internationellt föredöme, dvs talet om Sverige som en moralisk stormakt. En tredje komponent är ett högt skatteuttag. I s-partiets värld är varje skatte- eller avgiftshöjning i sig något gott, dom ser det som ett bevis på en vilja till utjämning. En fjärde komponent i s-modellen är åsiktskoncentration. Varje dag får du och jag via landets politiker och medier pekpinnar besked om hur vi ska tänka och tycka. Det jag kallar PK-läran är alltså en viktig del av den svenska modellen – ifall målet är att beskriva dess verkliga innehåll.

Kontentan av mitt resonemang är att den svenska modellen är en skuggfigur. Den är en förskönande bild av omoderna maktambitioner hos LO och s-partiet. I dagens ljus alltså en blandning av snömos och fräckt lurendrejeri. Jag förstår kanske s-blockets vilja att manipulera. Men att personer på Alliansens sida talar om en ”svensk modell” framstår som ren dumhet.

Torsten Sandström

2018-02-02









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post31