Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Felfärd i välfärdens supermarknad

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, July 02, 2019 14:30:43

En stor gåta är det svenska samhällets oförmåga att öppet diskutera olika yttringar av invandrarnas kulturer. Det förefaller vara ett utslag av den kravlöshet som på många olika plan karaktäriserar dagens Sverige. Dvs i skolan, inom bidragssystemen, inom rättsväsendet samt inom familjen, för att bara ge några smakprov. Genom att under mattan sopa allvarliga problem som kan kopplas till invandrargruppernas olika kulturer begränsas samhällsdebatten. Och vad värre är – de nyinflyttades integration försvåras med resultat att de blir stående utanför samhället.

Kulturell mångfald har onekligen ett samhällsvärde, ifall olika erfarenheter tas till vara så att det kommer till nytta för medborgarna i sin helhet. Det finns många exempel på detta i vårt land, framför allt just på ett kulturellt plan, med anknytning till litteratur, musik, mat, dans mm. Men samma samhällsvärde har inte alls de nyinflyttades myller av gamla familjetraditioner. Självklart ska dessa odlas inom kretsen av just invandrarfamiljerna ifråga. Men de ska däremot inte främjas av den svenska staten. Erfarenheter visar nämligen att kulturell inlåsning riskerar att motverka en integration. Att några kulturyttringar dessutom är skadliga för samhället – och framför allt de nyanlända – är ett faktum. Jag tänker på klanrelaterad brottslighet och inlåsning av kvinnor i föråldrade och förtryckande religiösa mönster. Slöjor och annan föreskriven klädsel är förstås de mest vardagliga yttringarna.

Låt mig ge några exempel på den svenska offentlighetens misslyckande. Stor praktisk betydelse har det slöjtvång jag nyss nämnt. Enligt min mening ska staten klart ta avstånd från bruket av slöja och annan religiöst betingad klädsel i det offentliga livet. Efter #Me too i vårt land borde detta vara en självklarhet. För mig är detta en fråga om jämlikhet, något som har stor betydelse just för personer som är nya i vårt land. Av skäl som sammanhänger med religionsfriheten blir kulturbetingad klädsel enbart en fråga för kyrkolokalen och hemmet.

Liknande praktisk betydelse har språkfrågan. I min förnuftsstyrda värld är anpassning till svenska språket ett snabbspår till integration. Men i vårt land finns det förstås pedagoger för alla politiska åsiktsriktningar och främst tankar som är till vänster. Ett antal sådana pedagoger har kommit fram till att integrationen underlättas om skolan tränar invandrare i deras hemspråk (som i vårt genompolitiserade samhälle faktiskt kallas ”modersmålet”). Det är möjligt att det fungerar bra för socialt väl integrerade familjer. Jag känner två föräldrar där den ene är från Sverige och den andre från USA. Deras tre barn har blivit mycket duktiga i engelska på grund av särskild undervisning i detta hemspråk. Givetvis klarar de också svenskan bra.

Jag menar att den svenska statens hyllande av hemspråken är naiv och dessutom normaltskadlig för integrationen. Galenskapen belyses för övrigt av ett SVT- inslag häromdagen om en kvinna som flyttat från Tornedalen till Stockholm. Hon talade inte själv meänkieli, men givetvis skulle hennes tolvåriga dotter lära sig detta minoritetsspråk ”för att inlemmas i moderns kultur”. Vad gäller språk har Sverige en således en rejäl hemläxa att göra. Att det också rör sig om en kostnadsfråga behöver kanske inte framhållas. Vad kostar inte denna massiva inlåsning i hemländernas många olika kulturer? Även mängden av tolkuppdrag i vardagsärenden inom skola och vård är en trist och dyr historia, enligt min mening. Den som inte tycker att tolken duger tillåts dessutom med en fingerknäppning kalla fram en ny.

Det finns inte bara en stor svensk naivitet i dessa frågor. Det rör sig om en rädsla att ta ställning och säga ifrån. Sverige måste förklara att dessa problem tillhör din privata sfär och familjens liv. Den som tänker efter förstår vilken supermarknad de nyinflyttade ser i det svenska välfärdssystemet. Röda prislappar var dag. Många tjänster och bidrag är enkla att ta för sig framför hukande offentliga tjänstemän med huvudet på sned. Få vågar som nämnts säga ifrån då kraven går för långt. Men jag känner till en läkare som besöktes av en man och hustru från något land i öster, båda med enkla jobb. Maken, ansåg att kvinnan borde sjukskrivas pga stress med jobb, barnhämtning mm. Läkaren vägrade. Han förklarade att han själv skötte både jobb, sina barn och lagade mat, varför invandrarmannen ifråga själv borde lägga på ett kol. Mannen reste sig och lämnade rummet. Till bilden hör att kvinnan, innan hon följde sin make ut, tog i hand och sade att hon skulle tipsa sina väninnor om läkarens namn. Han agerade enligt min mening föredömligt. Men på ett för det offentliga Sverige mycket ovanligt vis.

Inom välfärdssektorn krävs alltså en offentlig kulturrevolution. Rädslan hos tjänstemän att anklagas för diskriminering medför att de tar enklaste vägen och över disken ger invandraren det han/hon begär utav supermarknadens dignande utbud. Resultatet riskerar faktiskt att bli att behövande svenskar trängs undan, i stil med fattiga pensionärer som får betala dyrt för tandvård, medan nyanlända serveras till lågpris. Någon kanske invänder att det rör sig om att visa den ”snällhet”, som L-partiet numera torgför som lämplig färdriktning för Sverige. Jag tar mig för huvudet. Som jag ser det är kravställandet enbart ett rimligt hushållande med de resurser som skattebetalarna (ofta ofrivilligt) avstått från. Alltså än en gång ett förnuftsbaserat argument, som vi sällan numera får höra i den svenska offentligheten.

I ett berömt tal har Martin Luther King, i sjungande ordalag, pratat om den dröm han har för det amerikanska samhället. Hans ord ska ses mot bakgrunden av ett USA med stora orättvisor och luckor i välfärden. Hans tal var mot rasismen. I skrivande stund känner jag en liknande ilska, men med omvända förtecken. Varför bygger vi ett Sverige där de nyanlända hålls utanför? Varför hjälper inte LO-förbunden till med låga nystartslöner? I Sverige låses den nyinflyttade in i bidragens supermarket. På så vis hålls invandrarna utanför de krav på vettig hushållning med offentliga resurser som medborgarna uttrycker vid sina kaffesamtal, då de inte behöver oroas för PK-pinnar och anklagelser för rasism. Den vanliga svensken är ingen rasist. Men han och hon reagerar med ilska mot hur politikerna i samband med invandring misshushållar med deras skattepengar.

Torsten Sandström

2019-07-02

Publicerad i samverkan med ProjekttSanning, https//:www.projektsanning.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post356