Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Sveriges 349 lagmissbrukare.

PK-moral vs juridikPosted by Torsten Sandström Sun, March 04, 2018 17:04:04

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§


Vi lever i ett komplext samhälle. Det krävs en stor mängd lagregler och framför allt avtal för att hålla det samman. Men när detta är sagt måste också slås fast att det förekommer ett omfattande lagmissbruk i Sverige. Riksdagens ledamöter har nämligen en stor övertro på möjligheten att via lagregler styra samhället. Dessutom har man en vilja att visa framfötterna via nya regler i stil med ”titta vad vi gjort, vi inför en ny lag, allt ordnar sig”. Ju fler nya lagbestämmelser desto enklare tror man dessutom att det är att bli omvald.

Nu är det inte bara enskilda ledamöter i riksdagen som bär skulden. Dom är för övrigt ofta inte insatta i hur rättssystemet funkar, utan tror att varje regel skapar ordning och att ännu en ny lag väl inte kan skada. Landets regering bär huvudansvaret. Ifrån departementen flödar nya paragrafer. Här skrivs en samtyckeslag, trots att bristande samtycke redan leder till brottet våldtäkt. Här vill man göra den mångordiga barnkonventionen till lag, trots att den oklara texten råkar i konflikt med åtskilliga andra lagbestämmelser. Högkvarteret, Rosenbad, framstår som ett maskinrum där temperaturen är hög. Där blinkar lampor, signaler tjuter, det dras i spakar och nya lagar produceras på ett löpande band. Ett vanligt svenskt industriföretag måste tänka på dom som ska använda de produkter som tillverkas. Men detta gäller inte på Rosenbad. Här dras det vilt i spakarna och trycks på knapparna, hej och hå!

En otålig läsare undrar nog: okej, men vad är problemet med lagmissbruk? Vad är skadan? Och riksdagens ledamöter måste väl sysselsättas! Men den som funderar ett slag och ser sig omkring i samhället upptäcker snabbt en rad problem som beror just på lagmissbuk. Här tänker jag bara peka på två sådana samhällssektorer: rättsapparaten och skolan.

Det är enkelt att förstå att varje ny regel på något vis belastar polis, åklagare, advokater och domare. Man måste ju sätta sig in i bestämmelsen. Bara det stora flödet av ny lagstiftning medför i sig ett informationsproblem. För detta är rättsapparatens olika funktionärer normalt väl rustade via förnuft, utbildning och erfarenhet. Men mängden av nya lagregler gör hanteringen alltmer komplicerad och trög, liksom sediment i en stor flod alltmer hotar att täppa till flödet. Detta syns tydligast för polis och åklagare, som först och tämligen snabbt ska hantera alla dessa nya regler. Ett exempel rör det svenska EU-inträdet. Tusentals nya normer har öppnat landets gränser och skapat en ny rörlighet av människor och varor. Jag är för fri handel och reglerad in- och utflytt, två fenomen som verkligen skapar välfärd. Men det är ju ingen tvekan om att den brottslighet som normalt följer i spåren av fri rörlighet, myntets baksida så att säga, medfört stora påfrestningar för polis och åklagare, som först ska hantera lagstiftarens önskningar.

Ett annat exempel är att det med nya lagar också ofta följer krav på prioriteringar, som gör att polis, åklagare och domstolar måste ge ett ärende förtur, med resultat att en del andra rättsfrågor hamnar längre ned i ärendeordningen. Till denna grupp hör lagstiftarnas i och för sig begripliga intresse för alla frågor som rör barn, brott mot kvinnor (exv klanrelaterat våld), sexuella minoriteters ställning, nyanländas rättigheter osv. Resultatet blir alltså att vissa ärenden eller brott nedprioriteras, något som nästan alla boende i landet fått erfara då inbrott och stölder i stor utsträckning inte längre utreds av polisen (anmälda brott läggs i huvudsak ned). Och tusentals ton av stöldgods försvinner ut över landets gränser till skurkar som gnuggar händerna över svenskarnas godtrogenhet.

När det gäller nya lagregler för skolan går lagstiftarna sannerligen i spinn. Varje ledamot i riksdagen tror sig vara kallad. Och han eller hon lutar sig gärna mot universitetens forskare med samma politiska åskådning som ledamoten själv har. Alltså rullar bandet i Rosenbads maskinrum särskilt snabbt och nya lagar väller ut. Regelsystemet för skolor och universitet fyller tjocka böcker. Jag skulle tro att vi har världens mest lagreglerade skolor och universitet. Och vad har resultatet blivit? Är Sveriges skolor bäst i världen? Nej. Toppar våra universitet rankinglistorna? Nej. Sanningen är att vår nation inte ens är främst i Norden. Vi halkar efter.

Vad är förklaringen till det svenska dilemmat? Det är inte bara en fråga om antalet paragrafer som produceras per dag, även om regeltillväxten stämmer till eftertanke. En viktigare orsak är enligt min mening en barnslig övertro på lagstiftning och en vårdslös reflex att skriva regler så fort ett problem konstateras (”vi måste se över regelverket”). Men huvudförklaringen är en bristande tilltro till de enskilda individernas förmåga att själva lösa livets många detaljfrågor. Låt polisen själv prioritera vilka ärenden som ska anses som allvarliga! Låt tullverket stoppa lastbilar fulla av stöldgods! Låt lärare och rektorer själva bestämma i saker som dom förr klarat av! Och framför allt, låt vanliga människor slippa lagregler som dom inte behöver!

Även om det låter fånigt är det dags för ett regelmoratorium, i stil med idén om att för varje ny paragraf måste en gammal strykas. Men skämt åsido, den rimligaste åtgärden tycks vara att riksdagens partier tar sig samman och begränsar tillväxten av lagar till situationer där ett trängande behov finns. Målet bör alltså vara att stoppa klåfingrigheten att stifta lag. Men för detta krävs en pragmatisk samhällsattityd och tillit till andra. Stora visioner i all ära, men de riskerar att föda missbruk. Det gäller därför att låta det sunda förnuftet få större svängrum. Och eftertanken. Varför fungerar egentligen skolorna i Singapore och Finland bättre än hos oss? Jo, där tror man på tydliga krav. Där prioriteras ordning. Där belönas framgång med goda betyg. Och där jobbar forskarna med studier av arbetet i klassrummet – inte med politiskt anknutna teorier om att kunskap ska inhämtas genom fria självstudier eller om att betyg gör det svårt för elever att hänga med. För att hamna rätt räcker det med eftertanke, förnuft och en vilja att se sanningen i vitögat, utan att drabbas av politiska illusioner. Målsättningen bör vara att endast undantagsvis lösa problem med lagstiftning.

Torsten Sandström

2018-03-04



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post39