Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Att spela rollen som professor.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 31, 2018 12:03:02

Nästan alla människor spelar en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns det gott om. Någon spelar smart. En annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är instuderad.

Hursomhelst är det inte den lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen. Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor, som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat, teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson. Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer. Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen. Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej, men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post48