Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Ny politisk karta: globalism mot nationalism?

NeutralPosted by Torsten Sandström Sat, May 12, 2018 12:18:14

Häromdagen lanserade jag på bloggen en snabbskiss över en ny svensk politisk karta. Min bild och mina ord inspirerades av en fin artikel i SvD av Stilhoff-Sörensen. Även om jag varnar för att begreppspar (dualism eller dialektik) riskerar förföra våra tankar vill jag presentera några viktiga politiska idéer om nutiden som utvecklats i framför allt USA.

Begreppsparet vänster-höger skapar inte längre någon förståelse för den politiska situationen i västvärlden (eller nationer som exv Ryssland och Turkiet). I min skiss använde jag orden höger och vänsterpopulism. Inte heller dessa ord är helt lyckade, pga att vänstersidan inte tar avstånd från någon elit (i själva verket är man allierade med den). Men jag tror ändå att uppdelningen i två politiska huvudgrupperär klargörande. Bilden blir tydligare om dom jämförs under beteckningen nationalister respektiveglobalister. Man kan nämligen förenklat säga att dom är varandras negationer.

Nationalisternaär redan väl kända. Det är rörelser i väst och öst som med folkliga slagord vill bygga sina nationer starka, i stil med ”Make America great again”. Här odlas motstånd mot invandring. Och det öppna samtalet hånas – eliten sprider bara dimmor – marknadernas fria spel ogillas och ses som knep från överheten. I Europa finns flera sådana rörelser som verkar mot tendenser till överstatlighet inom EU (med Brexit som extrem lösning). Vidare är folkliga och religiösa ideal en samlande och auktoritär idékraft. I Sveriges riksdag ligger SD närmast denna politiska linje. Man kan knappast säga att det rör sig om antidemokratiska rörelser. Den förenande länken är en form av populism, ett budskap med varierad verklighetsanknytning. Man vänder sig mot den elit som i kraft av utbildning, politiska uppdrag och kapital styr nationens utveckling, en elit som görs ansvarig för problem i dagens värld, framför allt strukturomvandling och arbetslöshet. Eliten anses alltså vilseföra folket med vackra ord och fagra löften.

Den negativa spegelbilden är de många rörelser som jag vill kalla globalister. Här förenas krafter från en vänster – som inte längre talar om kapitalistisk utsugning – med radikalliberala grupper. Den förenande länken är drömmen om en gränslös värld (och de fattiga folkens räddning). Det finns följaktligen en vurm för globala marknadslösningar och ny teknik. Humanism och jämlikhet dominerar gruppernas idévärld, inte främst i form av religion utan genom fokus på mänskliga rättigheter. Följden har blivit en ny form av auktoritär åsiktsbildning, som högljutt predikas exv i flera könsfrågor, för asylrätt vid nationens gräns samt för långt gående klimatkrav (med inslag av symbolpolitik). Till den europeiska bilden hör en kraftig uppbackning av EU, trots tydliga fakta om unionens ofullkomligheter. Typiskt för globalisterna är att dom ser sig som inkarnationer av rättrådighet, dvs rörelser utan egoism, språklig vulgaritet och andra moraliska fläckar. Deras strävan att förena världens folk har blivit en fråga om renlärighet. I den svenska riksdagen tillhör enligt min mening alla partier på regeringssidan den globala grupperingen. Men även C- och framför allt L-partiet har mycket stark tillhörighet. När det gäller M och KD är bilden mer splittrad, men de officiella partilinjerna ger i huvudsak ett stöd åt globalismen.

Problemet med denna tudelning är att den dåligt täcker hela väljaropinionen i Sverige. Många svenska ser politiken varken med globala eller nationella glasögon. Man väljer argument från ömse sidor. Ett värre problem är de två gruppernas ovilja att lyssna och argumentera pragmatiskt. Detta medför allvarliga politiska låsningar. Trots att en kraftig väljarmajoritet 2014 röstat åt höger (vad det nu innebär) så lämnas regeringsmakten åt en minoritet i riksdagen. Förklaringen är att minoriteten (dvs regeringsgruppen) är renodlade globalister och alla andra partier med liknande globala agenda (dvs Alliansen) vill demonisera SD, som dom alla ser som ett hotande nationalistparti. Oviljan att samtala över gränsen globalism/nationalism har öppnat en djup politisk klyfta i Sverige under senare årtionden (”Ny demokrati” markerar kanske en startpunkt). De två lägren svartmålar varandra. Och det demokratiska samtalet, med respekt för oliktänkande som ledstjärna, avstannar.

Jag tror min positionering av den svenska politiska debatten i två antagonistiska läger är korrekt, i grova drag. Men en stor grupp väljare, kanske hälften av medborgarna, anser att ett samtal över åsiktsgränsen är nödvändigt. Denna tredje grupp kan kanske sägas omfatta traditionellt liberala personer, dvs människor som hyllar det öppna och kritiska samtalet. Märk att L-partiet inte längre gör det – här förespråkas en radikal globalism.

Jag tillhör den traditionella mellangruppen. Jag kritiserar såväl globalister som nationalister. Jag är för gränsöverskridande handel och juridisk samordning, men mycket tveksam till EU:s utveckling mot överstatlighet, fransk byråkrati, korruption och detaljreglering. Jag är för jämlikhet mellan män och kvinnor och för kvotinvandring, men mot statlig könsextremism och fri asylrätt (asyl som söks vid landets gräns). Jag tror att en klimatkris hotar, men nöjer mig med de praktiska och dyra reformer som satts på plats i vårt land och som tycks ha vänt utvecklingen (kostsamma offer på miljötalibanernas altare vill jag inte veta av). Slutligen tycker jag inte om globalisternas inskränkning av det fria samtalet (läs PK-läran) eller deras nya statliga propagandaapparater. Jag vill inte heller godta nationalistsidans religiösa eller lågintellektuella vokabulär (i stil med den hos Trump, Le Pen, Orban eller Putin). Jag frågar helt enkelt efter det öppna samtalet och är villig att kompromissa. Och jag är inte ensam!

Jag vill gärna vara optimist och hoppas på ett politiskt samtal mellan de två ytterligheterna. Men jag tycker det ser ut som om globalisterna spelar nationalisterna i händerna genom en envis och elitistisk veta-bäst attityd och ovilja att förhandla. Jag är därför rädd för att nationalisternas på sikt tar hem spelet – i kraft av de folkliga demokratilagar vi nyss fått se i USA, England (Brexit) och Ungern. Och vinner nationalisterna makten blir det inte bra – se ovan. Enligt min åsikt är bollen i vårt land hos globalisterna, om sportspråk tillåts i en så här allvarlig fråga. Men jag anser att dom för spelet dåraktigt.

Torsten Sandström

2018-05-12



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post57