Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Lundakarnevalen och det fria samtalet

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, May 16, 2018 16:25:30

Bild: Karneval i Rom c:a 1650 (Pinterest)

Under detta veckoslut inleds karnevalen i Lund. Det är en 150-årig uppvisning i ungdomlig glädje, gyckel och fest. Men också ett prov på samhällskritik. På så vis upprätthåller Lunds studenter en rörelse med djupa rötter i Europas historia. Det finns nämligen en naturlig linje från antikens fester till vingudarnas ära, via påvekyrkans fasta förenad med uppsläppta upptåg till just de skånska studenternas vårliga språng av lycka och vinyra. En möjlig tolkning av denna uppsluppenhet är att ungdomar alltid har ett behov av att roa sig och festa runt. I synnerhet i vårens tider, då solen lovar värme och tid för slapp gemenskap.

Men ett annat förhållningssätt tar sikte på social sammanhållning. Alla samhällen har behov smörjmedel och säkerhetsventiler. Detta gäller särskilt auktoritära samhällstyper. Grekernas fester under antiken och hyllandet av Dionysos är ett exempel på hur vanligt folk tilläts kritisera överklassen och utmana rådande värderingar. Liknande exempel är det orgiastiska firandet av Bacchus i antikens Rom, där en intensiv lössläppthet hos det plebejiska folkflertalet, särskilt sexuella fröjder, förargade överheten (patricierna). Blandningen av protester och livligt festande var svår att stoppa. Ledande romare tillät under någon dag per år att tjänstefolket och slavarna tog kommando över hushållet och gisslade herrskapet. Men bara temporärt. Sedan blev allt som förr. Man kan säga att mönstret återkommer i katolska kyrkans karnevalsupptåg inför fastan – det gällde att ta för sig och fylla sin mage inför kommande svåra veckor med mager kost och återhållsamhet. En maskerad av fräckhet och lekfull kritik. Fastlagsbullen verkar vara en särskild nordisk variant. En kolesterolbomb som anpassats till ett samhälle med strikt kontroll av en bondebefolkning som hotade att sticka upp. Möjligtvis har fastan – och festen före och efter – liknande funktioner i Österlandet.

Den gemensamma nämnaren är alltså en högst tidsbegränsad lössläppthet som ytterst syftar till social kontroll. Alltså en tillåtande ventil som hindrar övertryck och att en social explosion inträffar. En form av repressiv tolerans, med filosofen Marcuse´s ord. Det kan därför finnas anledning att vara kritisk till karnevalen som fenomen. Men å andra sidan kan man säga att den fått en kraftigt minskad betydelse genom framväxten av caféer, tidningar och framför allt teve, dvs företeelser som lärt oss vara upproriska – eller bara att döda tiden…

Sverige är som alla vet inte längre en repressiv stat i meningen att folk inte får demonstrera, tillbe dom gudar man önskar eller ge ut samhällskritiska tidningar. Vi lever i ett välfärdssamhälle som öser ur sin skattkista för att göra medborgarna nöjda och lugna. Jag och många med mig gillar i princip detta och den frihet som följer. Men under ytan syns tilltagande sociala spänningar. Kanske är den bakomliggande orsaken till oron de ledande politiska partiernas tilltagande fokus på förhållanden och konflikter utanför landets gränser, dvs en ökad satsning av skatteresurser på problem som tillhör den internationella arenan, såsom asylrätt, u-landsbistånd, EU-medlemskap, stöd till FN och andra internationella organisationer. Det rör sig om insatser högt över de svenska medborgarnas huvuden. För att dämpa spänningarna har i sin tur en högröstad elit trätt fram, dvs politiker och journalister, som menar att den globala satsningen inte tillåts sättas ifråga. Gränsöverskridande projekt är nödvändiga och riktiga! Basta! Det är denna förhållandevis nya förmyndarattityd som är upphovet till mitt bloggande om PK-samhället.

Min poäng i dagens blogg är därför att lundakarnevalen är ett gott tecken i tiden. På Lunds gator delas rallarsvingar ut till höger och vänster. Och överheten utmanas. Visst finns det ett allt större inslag av humor rörande sex och alkohol. Men det är kanske bara tecken på hur samhällskulturen utvecklats allmänt sett. Som åldrig kännare av lynnet hos såväl nollåttor som skåningar vill jag gärna notera att den andliga friheten tycks avsevärt större i Sveriges södra landsända (kanske också i Göteborg). Det verkar som närheten till makten och dess hantlangare (politiker och media) medfört att åsiktskorridoren snävas åt i norr. Partihögkvarteren basunerar idag från huvudstaden ut sina PK-budskap ungefär som den numera gravsatta statskyrkan förr gjorde. Om än i mildare ordalag – ingen behöver förstås längre emigrera till USA för att få själslig frihet.

Det är vanskligt att generalisera om folklynnen. Men i karnevalstider är som antytts det mesta tillåtet. Skåningen är inte rädd för maktens folk i rikets folktätaste kommun. Tvärtom odlas i söder en nonchalant motkultur, en humor som påminner om Karl och Adas. Många skåningar reagerar mot den svenska elitens enögt negativa yttranden om de politiska förhållandena i Danmark. Nästan på allvar tror jag att omkring 25 % av den skånska befolkningen skulle rösta för en återförening med Danmark – ifall tillfälle ges. Vi har ju redan en bro. Och vi tänker och talar lika fritt och praktiskt som danskarna. I Skåne ser man exv med förakt på hur nollåttorna misslyckades med sitt förslag att få EU:s stora läkemedelsmyndighet förlagd till Stockholm. I stället för att satsa på det mer pragmatiska alternativet på förhandlingsbordet (som tyvärr inte heller blev av), nämligen en etablering i Öresundsregionen (länken Köpenhamn-Lund). Så agerar en uppsvensk statsmakt, som påstår sig vara klok och i ord vurmar för gränsöverskridande lösningar!

Därför är den uppsluppna Lundakarnevalen, trots allt, ett fenomen som inger hopp om ett öppnare svenskt samtal. Något av ett sydligt skrik mot makten i Stockholm.

Torsten Sandström

2018-05-16













  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post58