Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Den feministiska justisen prioriterar fel.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, June 21, 2018 14:50:38

Me too-rörelsen har riktat sökljuset mot enskilda kvinnors upplevelser av manligt förtryck. Många tjejer har trätt fram och gett luft åt sina smärta och frustration. Som ett resultat har Martin Timell ställts inför domstol och frikänts. Och J-C Arnault väntar på att bli prövad. Det verkar som rättvisan har sin gång och det tycker jag är bra. Många fler kända män har liksom Fredrik Virtanen rannsakats i media. Men där meddelas sannerligen inga frikännande domar. Sån´t är livet och det måste en högmedial person kanske leva med.

Jag har allmänt sett inget emot #Me too. Det är bra med en diskussion om ett ämne som har stor vikt. Män begår sexuella övergrepp. Det är allvarligt och måste påtalas. Däremot anser jag att Me too-debatten har spårat ur i och med att ingen ambition finns att försöka avgränsa vad ett övergrepp är. En våldtäkt omfattas givetvis i egenskap av brottslig handling. Sak samma rörande kladdigt tafsande. Grova kommentarer med anspelning på kön platsar också. Men många av de aktioner som i debatten nämnts som exempel på kränkningar från manligt håll hamnar i en gråzon, mellan dålig moral och yttrandefrihet. Jag tänker exv på kommentarer eller vitsar med anspelning på kvinnans kön, dvs hennes utseende, uppträdande, klädsel osv. Här måste det stå var och en fritt att bedöma om ett manligt uttalande är rätt eller fel. Den berörda tjejen måste givetvis kunna bli arg och ryta till (helst omedelbart). Men den agerande mannen måste också kunna urskulda sig och säga att det väl inte var så farligt. En klok man undviker att hamna i sådant bryderi. Men det finns förstås många korkade män (liksom det finns många dumma kvinnor). En av mina huvudinvändningar mot Me too rör alltså att övergrepp blandas med handlingar som bara är tecken på dålig moral eller dumhet.

En annan invändning är att verkliga övergrepp blandas med handlingar som bara påstås vara övergrepp. Det gäller nu distinktionen mellan faktisk kränkning å ena sidan och å den andra något som enbart av kvinnan upplevs som en kränkning. Jag tänker exv på det juridiska och mediala scenario som Me too-ledaren Cissi Wallin satt igång mot sin före detta kärlekspartner Fredrik Virtanen. År 2011 polisanmäler Wallin sin sexpartner för att ha drogat och våldtagit henne 2006. Den fem år sena polisanmälan motiverar Wallin med att det var först då hon orkade och vågade. Under tiden efter den påstådda våldtäkten har Wallin och Virtanen en tid fortsatt sin relation och utväxlat ömma brev. När det gäller våldtäkt riskerar de långa preskriptionstider som Brottsbalken ställer upp att skapa problem. Tanken med tioåriga frister är förstås att polisen ska hinna spåra upp en förövare. Att en drabbad kvinna ska ges lika lång tid att bestämma om en anmälan ska ske kan knappast vara meningen. Rimligare vore en framtida lösning med en preskription tio år efter dagen för rättskränkningen, förutsattatt anmälan skett inom kortare tid från denna tidpunkt. Kanske behövs en längre anmälningsfrist i situationer då kvinnan levt under ett permanent förtryck. Långa preskriptionstider skapar förstås stora bevisproblem. Därför blir frikännande dom naturligt nog ofta följden.

Flera år efter den för Virtanen friande domen vittnar Wallin i Me Too. Nu elva år efter själva händelsen! Enligt min mening skadar det #Me too-rörelsen att en av dess ledare, som hon själv säger, önskat ”outa” Virtanen och därför i debatten framfört den elva år gamla händelsen (som domstolen alltså tidigare inte funnit bevisad). Det intressanta är att Me too-rörelsen tycks anse att det är helt i sin ordning att blint tro på en medlems ord i stället för att distansera sig och enbart försöka diskutera faktiska övergrepp. Okej, så fungerar intresseorganisationer ofta. Men tilltron minskar till Me too, som ensidigt bygger på medlemmarnas påstådda upplevelser – i sedan länge förfluten tid – och inte på styrkta faktiska skeenden.

En tredje invändning rör en klassfråga, dvs den drabbade kvinnans sociala ställning. Me too har i grova drag samma medlemsbas som feminismens andra organisationer, dvs några procent av svenska folket. De akademiska, fria och konstnärliga yrkena dominerar, med några undantag. Det finns en kraftig förankring i intellektuella kretsar. Och en stark anknytning till karriärsträvanden hos dessa kvinnogrupper. Det är mycket allvarligt att vissa män – ett fåtal av den totala chefsgruppen – utnyttjat sin ställning och behandlat tjejer kränkande. Men det ligger en rejäl portion egen medverkan hos många av de drabbade, något som Wallins kärleksförhållande faktiskt illustrerar. Kraftigt förenklat framträder en bild av en samling kränkta lycksökare och frustrerade kvinnliga karriärister. Utanför Me too´s radar har däremot hamnat ett stort antal värre sexuella kränkningar i Sverige på senare år. Jag tänker nu på de gruppvåldtäkter som rasar över landet. Aftonbladet skriver i maj om 112 stycken (sedan 2012) och Expressen om 43 stycken (2016-17). Ann Charlotte Altstadt berättar om detta i SvD 2018-06-14. Bara 13 respektive 1 av de fall som de två tidningarna granskat har gärningsmän med svenskfödda föräldrar. Vanliga flickor och kvinnor blir alltså påhoppade och våldtas av en flock för dem obekanta invandrarkillar.

Om dessa siffror jämförs med #Me too´s vittnesmål blottas ett klassproblem. Det är naturligtvis svårt att jämföra olika typer av sexkränkningar med varandra. Alla illgärningar upprör oss som samhällsmedborgare. Men om en gradering ändå måste ske är det ingen tvekan om var min sympati ligger. Inte hos de tjejer som med öppna ögon på jobbet tagit del i ett riskfyllt spel med opålitliga män och sedan beklagar sig via Me too. Utan hos de ofta unga tjejer som helt oförskyllt skändas av mansgäng. För den senare gruppen av kvinnor finns ingen populär hashtag på internet. Inte heller någon mediastorm till deras stöd – ty brottslingarnas bakgrund är alltför politiskt känslig i vårt land. Och givetvis inte heller någon egotrippad Cissi Wallin som önskar ”outa” gärningsmännen. Dessa tjejer är verkligen övergivna. Sådant är läget i feminismens Sverige.

Torsten Sandström

2018-06-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post65