Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

När kravlösheten blir ett nationellt credo

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 17, 2018 11:59:40

En rubrik i SvD 2018-08-04 blixtbelyser ett svenskt dilemma. Texten lyder: Sydkoreas elever världsbäst – men eleverna stressar ihjäl sig. I artikeln presenteras statistiska uppgifter om sydkoreanska ungdomars olycka och till och med självmord. Läsaren förstår direkt hur Sydkoreas berömvärda framgång ska tolkas: Ja, dom är bra på utbildning, men vi svenskar tycker att barnen ska lämnas i fred från krav och ha det lugnt. Om man vill går det att omformulera rubriken så att den gäller svenska skolor: Svenska elever tillhör underskiktet i världen – men dom får göra som dom vill i skolan. Antagligen en lika sann eller osann beskrivning.

Den som levt länge i vårt land har möjlighet att se en utvecklingstendens avseende barnuppfostran och skolutbildning. Någon gång under 1960-talets uppkom det som kan kallas en hippie-kultur. Det rörde sig om ett extremt och egofixerat frihetstänk. Gör som du själv tycker! Lev livet! Bli lycklig! Svängig musik, meditation, droger och flummig vänsterpolitik ingick i ett grundbudskap om att förverkliga sig själv utan att tänka på rådande normer. De fladdrande tankarna blev gnistan till en präriebrand, inte bara i USA, utan även i Europa. Sveriges vänsterintellektuella tog snabbt till sig delar av det nya programmet, framför allt kärnan, den mellanmänskliga kravlösheten.

Det intressanta är att det statsbärande S-partiet också gjort kravlösheten till en dogm. Partiets huvudlinje avsåg i och för sig krav vad gäller betalning av skatter till stat och kommun. Men även om tvånget rörande skatter och avgifter i rekordklass inte drabbade alla måste det bäddas in. Ett bolster blev en lös rätt att få generösa bidrag från det offentliga. Ett annat blev budskapet om frihet i familjen, i uppfostran, i skolan, dvs hippie-mönster individer emellan. Med hjälp av skräckskildringar från flydda tider om inlåsta hemmafruar och agade barn målades en rosenskimrande bild av familjer där medlemmarna inte ställer krav på varandra, utan var och en glatt gör det han eller hon önskar. På samma vis bidrog Ingmar Bergmans film Hets till motbilden av det nya utbildningssystem i fristil som S-partiet önskade bygga. Lärare ska inte använda pekpinnen, inte ställa krav och inte sätta dåliga betyg. Basta!

Delar av det nya programmet framstår som förnuftigt och gott. Förtryck, orättvisor och ondska måste givetvis motverkas. Men som ofta händer med det moderna så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Detta har att göra med vänsterns fallenhet för dialektiska lösningar. Detta innebär att ett äldre samhällssystems motsats förvandlas till det nya idealet. Dialektiken leder ofelbart till feltänk. Kärlek och omtanke är något gott, men det är också rimliga krav och förnuftiga straffåtgärder. Resultatet har blivit en slapp gör-som-du-vill-kultur inom familj, barnuppfostran och skola. Eller med andra ord: uppslitande parrelationer, egoistiska barn och en slapp skola, utan tydliga krav och utan betyg. Det gamla auktoritära samhället saknar förvisso inte så många idag. Men tydliga normer och ibland strikta krav behövs i varje samhälle, som ska krönas med framgång.

Ett frihetsbudskap är enligt min mening en alltför enkel och skadlig målsättning för mellanmänskliga förhållanden. I orden omtanke och kärlek, som givetvis bör vara styrande, ligger innerst en balans mellan frihet och rimliga krav, något som alltid måste vara idealet i parrelationer. För barnuppfostran måste massor av kärlek balanseras med mängder av tydliga krav (och förnuftiga straff). Liknande mål bör gälla för skolan: genom tydliga krav och betyg ska kunskaper sökas i en miljö som präglas av fasthet, omtanke och vänlighet.

Läsaren ser att jag sysslar med balansgång. Och det är själva tanken vid bygget av det goda samhället. Omfattande krav är inte något skadligt. Förutsatt att dom leder till något gott, dvs att personer anstränger sig och försöker lära sig ett hänsynsfullt beteende eller nyttiga kunskaper. Vid balansgången gäller det alltså inte att finna motpolen till det onda, som vänstern sedan Hegels och Marx´ dagar strävat efter. Man måste i stället tänka öppet och sedan kompromissa, dvs hitta en form av syntes mellan polerna. Det gäller att behålla gamla positiva värden och samtidigt tillfoga en handfull nya ideal som prövats och visat sig nyttiga.

Jag har redan använt ordet ”straff” ett par gånger. En eller annan läsare känner säkert stor irritation. Reaktionen är typiskt svensk och sammanhänger med den utveckling jag kritiserar. Kanske blir det ofta enklare att tala om ”sanktioner”, ”påföljder” eller bara ”åtgärder”. Men straff är faktiskt rätta ordet och det ska inte innebära reaktioner som är fysiska, hårda eller oproportionerliga. Trots att juristerna talar om straffprocesser (eller kanske delvis på grund av detta stigma) har Sverige en skräck inför påföljder av alla slag. Häromdagen presenterade en ”forskare” (i barnuppfostran) sina åsikter om föräldrar som till ett annat rum utvisar barn som agerat fel. Personen ifråga påstod att sådana ”skamstraff” borde likställas med ”fysiskt våld”. Även en luttrad jurist häpnar. Alltså ännu ett exempel på åsiktsforskning i flower-power-stil.

Ett annat förfelat frihetsexempel är den nya gymnasielag, som avsåg att ge ett antal invandrare en andra chans efter att dom förlorat i domstol. Nu har lagen – som tillkom mot Lagrådets ovanligt tydliga protester – underkänts av två förvaltningsdomstolar. Resultatet blir att regeringen och c-partiets officiella snällhet får helt motsatt effekt. Den berörda gruppen av invandrare, som avsågs få en gräddfil, hamnar i stället i en oerhört prekär situation. Här kan man med rätta tala om skamstraff och påföljder utan proportion. Detta på grund av lagstiftarens klantighet. Eller rättare sagt på svenska politikers okunniga missbruk av lagstiftning. De lagregler som underkänts saknade nämligen den balans och pregnans som nyss nämnts. De var enbart ett utryck för den enögda och naiva frihetskultur som jag kritiserar i denna blogg. Alltså exempel på hur kärlek kan förvandlas till sin motsats – ifall eftertanke saknas.

Torsten Sandström

2018-08-17





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post77