Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Elitstyre eller demokrati?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 05, 2017 15:06:43

Det klassiska demokratiska idealet från antikens Aten är folkligt styre direkt från platsen där fria män samlas (kvinnor och slavar saknade rätt). Av praktiska skäl utövas numera demokratin genom folkomröstningar och framför allt allmänna val.

Det tidiga 1900-talets svenska mål blir på så vis den lyssnande politikern. Dvs en person som lägger örat mot marken och avlyssnar folkliga rörelser. Till bilden hör givetvis opinionsbildning från partierna, dvs annonser som betalts via medlemmarnas avgifter till partiet. Allt som allt en politik med rötterna hos folket. Folket är basen och politikerna toppen i demokratins tempel.

Men så ser det inte längre ut i Sverige. Man kan säga att templet nästan vänts upp och ned. Hursomhelst försöker en framväxande politisk elit befästa sin topposition och göra sig alltmer oberoende av folkliga opinioner. Främsta företrädarna för den nya utvecklingen är vänstern. Detta är knappast förvånande. Deras folkliga stöd har under de senaste 50 åren dalat rejält.

I viss mån kan man säga att vänstern tagit lärdom av österlandets kommunism. Stalin och Mao visste verkligen hur folket skulle dompteras. En partiapparat med ungdoms-, kvinno- och barnorganisationer. Pravda hjälpte till. Hemlig polis, jurister och många andra myndigheter verkställde ledarens och partiets våldsmakt. Vi ser delar av mönstret i Sverige, men naturligtvis inte den fruktansvärda repressionen. Här används smartare metoder.

Hur lyckas politikerna i vårt land klamra sig fast vid makten? Viktigast är förstås en gammal beprövad metod: att köpa röster med penningbidrag. Redan i Aten praktiserades metoden. Och även om romerska kejsare inte var demokrater så excellerade dom med bröd och skådespel. För den svenska vänstern är bidrag paradnumret. Och motsidan svarar med att genomföra riktade skattesänkningar. Men det finns nya mönster med mer raffinerad styrning från elitens sida.

1. Partistöden. Dvs offentliga bidrag som finansierar de etablerade politiska organisationerna. Även deras underorganisationer får offentlig penningstöd (på annan väg). Och stöd ges till organisationernas tidningar. Partierna gör sig på så vis ekonomiskt oberoende.

2. Utnämningspolitiken. Genom att politiker utses till chefer inom olika myndigheter ges betrodda personer reträttposter (som landshövdingar, ambassadörer mm). Att en statsministers fru blir VD för systembolaget är förstås ingen slump. Dessutom kan de befordrade ofta hjälpa sina moderpartier att få politiskt utrymme från sina nya positioner. Och på så vis verka för att uppstickarrörelser hålls ned.

3. Nomineringsväsendet. Detta är en variant av den som nyss nämnts. Men nu gäller det vilka personer partierna släpper fram till politiska uppdrag i de egna organisationerna. Även här syns eliterna. Ofta är det familje- och vänskapsband som gör att en person träder fram mot det politiska rampljuset. Familjer med namn som Åsbrink, Ohlin, Heckscher, Bildt, Söder, Nuder mfl spikar upp sina vapensköldar i den offentliga maktens korridorer. Mönstret syns även utomlands, framför allt i USA. Men de politiska familjernas eliter kan hotas av ekonomiskt starka uppstickare. Därför kräver den hotade eliten s nya mekanismer för styrning.

4. Myndighetsreklamen. Under de senaste 10-20 åren har detta blivit ett vasst vapen. Skattebetalarnas pengar används för propaganda, helt enkelt. Universitet och högskolor talar om hur bra utbildning dom ger (främst bland annonsörerna står dom som är tämligen mediokra). Vidare berättar försvarsmakten hur dom håller landet fritt. Systembolaget (statsägt) hur dom främjar nykterheten. SIDA hur dom frälser världen. Kyrkan hur dom helgar Jesus i landet (Svenska kyrkan har en halvoffentlig ställning). Boverket hur deras regleringsiver förbilligar byggandet. SJ berättar om hur tågen går i tid. Osv. En god del av denna propaganda är inte direkt partipolitisk. Men den visar att Sverige är bra och ger på så vis gott stöd åt den politik som eliten önskar.

5. Almedalsjippon. Detta är en särskild variant av föregående punkt. Den knyter också an till följande punkt. En årlig samlingspunkt väljs ut för detta propagandafyrverkeri. Främst tycks partierna vilja visa att dom finns till. Stora delar av myndighetssverige deltar också i ceremonin (dom vågar inte vara frånvarande). Platsen där riterna utspelas råkar vara en vänsterikons ideala sommarvistelse (något som ofta framförs i olika hyllningar). Efter veckan i Almedalen uppstår en tomhet, ett vakuum, vad var det som egentligen hände? Tomheten är befogad.

6. Public service. Staten och partierna har sin egen propagandacentral, SR och SVT. Förvisso ägs dom av en stiftelse, men i ledningen syns många partiföreträdare och betrodda från närstående organisationer. Verksamheten kostar omkring 8 miljarder årligen. Den betalas genom tvångsavgifter (också från dom som bara lyssnar/ser på andra mediebolags program). Även om en särskild nämnd håller koll på journalisternas göranden är det allmänna omdömet att åsiktsbildningen är vänstervriden. Elaka tungor talar om Sveriges Pravda. I vart fall verkar vänstern mycket nöjd, dom påstår nämligen aldrig motsatsen! Och genom att erbjuda populära nöjes-, tävlings- och våldsprogram så håller de statskontrollerade bolagen småfolket lugnt. Även om hyllningskören gärna vill jämföra SR/SVT med BBC – som jag också följder nära och anser avsevärt mer stringent och oberoende i sin praktik – talar vi om en svensk propagandalösning av rang.

7. PK-service. Detta är den senaste och mest kostnadseffektiva metoden. Nu gäller för det första att slå fast en politisk dogmatik, som är lättillgänglig och lockande. Här kommer PK in i bilden. I och med att PK är ”vänster light” går den hem över traditionella partigränser. För det andra måste dogmerna basuneras ut via media av olika slag. För det tredje måste dogmerna genomdrivas utan prut, genom hugg och slag mot oliktänkande. Genom att kalla kritikerna för mansgrisar, fascister, klimatförnekare mm så vill PK-läran bli ensamma på den moraliskt-politiska scenen. Public service och andra media ställer gärna upp. Och många journalister agerar legosoldater (delvis i kraft av att jobben i branschen sinar).

Slutsatsen blir att en omfattande förändring skett i den svenska demokratins tempel under bara de senaste 50 åren. Eliten har med stor uppfinningsrikedom steg efter steg minskat det folkliga inflytandet genom olika mekanismer, som gjort att personer i templets topp alltmer kan manipulera kåren av väljare i templets bas. Metoderna har tydliga inslag av propaganda. Men även av opportuna familje- och partiallianser. Och framför allt genom utvecklingen en gemensam, nationell, ideologi, som tillåts överskrida gränsen för vänster-höger, nämligen PK-läran. På så vill eliten förmå oliktänkande att rätta in sig i ledet, så att högstämda ord även i fortsättningen kan proklameras från tempelbyggnaden.

Torsten Sandström

2017-11-05

Bilden nedan är från Stockholms tunnelbana hösten 2017


Är det någon som känner sig tryggare efter år av nedrustning? Politisk propaganda!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post8