Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Varför litar folk inte på politikerna?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 01, 2018 09:55:26


Min mening är inte nu att sprida populistiskt missnöje över dom som styr landet. Jag förstår nämligen att åtskilliga samhällsbeslut är svåra att reglera pga att det är så många variabler att ta hänsyn till. Men inom vissa politikområden har problemen i Sverige under mycket lång tid varit stora. Det har talats om reformer, men de pyttesmå ändringar som genomförts drunknar i problematiken som sådan. Viktigt är vidare att andra västländer klarat av liknande situationer bättre än vi. Skolan är ett sådant område, som jag bloggat flitigt om.

Ett annat är bostadspolitiken. Under mer än femtio år har bristen på bostäder varit katastrofal. En rad tänkbara reformer har tröskats, men inte genomdrivits i vårt land. Bland experter på området finns nämligen många olika lösningar, som svenska politiker aldrig prövat, trots att man valår efter valår lovat att skaffa väljarna tak över huvudet. Låt mig peka ut några exempel på varför bostadsmarknaden länge varit förstelnad i vårt land.

En orsak är att hyressättningen inte är tillräckligt fri. Lagstiftarna tror sig gynna de boende genom att i åratal hindra högre hyror på attraktiva äldre och billiga lägenheter. Här bor förstås många lyckliga kvar – såväl rymligt som till superlågt pris. Ungdomarna får däremot stå i livslånga köer. Den behagliga hyresnivån på äldre bostäder i attraktiva lägen medför att en omfattande marknad för svartkontrakt vuxit fram. Givetvis kan så låga hyror inte åstadkommas genom nyproduktion. Politikerna vågar inte ge de boende, som erövrat ett kontrakt med en gyllene hyresrätt, budskapet att prisnivån under ett antal år måste stegras tämligen kraftigt via en ändring i hyreslagstiftningen. I bakgrunden finns nämligen en av de många bromsklossar som ”Den svenska modellen” byggts kring: Hyresgästföreningen.

En samverkande och viktig orsak är att byggnationen av nya lägenheter är för liten och kostnaderna för höga. Även här bör en friare marknad kunna skapa förändring. Men då krävs det förstås att ytterligare några heliga kor transporteras till slakt. Den svenska planlagstiftningen är en djungel av regler som försenar – och genom räntor på mark mm – fördyrar. Exv bor jag i en bostadsrättsförening på Lidingö med flera lokaler som är planerade för kontor och där en planändring för ombyggnad till boende tar en evig tid att genomföra. Här sysslar hundratals byråkrater på kommuner, länsstyrelser och domstolar med normer – som sedda för sig ofta har något gott i sig – men som systematiskt medför stor fördyring (och dåligt humör hos den som söker tak över huvudet). Vidare bidrar den svenska miljörätten till ett långdraget och fördyrande processande.

Lika illa är det angränsande problem som Boverket ger upphov till. Myndighetens byggnormer är fyllda med tusentals detaljföreskrifter. Inte bara om el- och brandsäkerhet samt liknande nödvändigheter, utan om alla tänkbara kvalitets- eller standardaspekter på boendet. Man kan tycka att byggare och nyttjare av lägenheter borde tillåtas att själv bestämma standard och på så vis verka för lägre bokostnader. Men den ”Svenska modellen” ger sig inte så lätt. De boende måste skyddas från utsugande fastighetsägare. En annan förening som jag tidigare bebott var också mycket välskött. Men ändå var myndigheterna som iglar på föreningen för att entréer måste handikappanpassas och (redan kända och rimliga) energikostnader noga mätas upp och granskas av dyra konsulter, så att ett intyg kunde sättas upp i varje trappuppgång.

En ytterligare orsak till eländet är den svenska beskattningen av boendet. Även här är experterna närapå eniga om att den svenska politiken är kontraproduktiv. Men inga politiker vågar ta i smeten av rädsla för att förlora väljarröster (den historiskt intresserade tänker nog på hur gratis/subventionerat bröd bestämde politiken i antikens Rom). Vårt tidigare system med fastighetskatter, som baserats på taxeringsvärden, var enormt enkelt och tillförde statskassan stora och trygga belopp. Dyra fastigheter betalade förstås mer än billiga. Slopandet av denna skatt har givetvis skjutit fastighetspriserna i topp (och ytterligare försvårat nyetableringen för unga familjer). Följden har blivit att en köpare måste ta ännu större banklån. Och det underlättas givetvis av att räntorna till 30% är avdragsgilla, något som i sin tur medför minskade skatter och att en lånebubbla på sikt riskerar att ruinera låntagare och banker. Slutligen utgår reavinstskatt på fastighetsägarens vinst vid en avyttring. Detta är ytterligare en anledning till äldre personer bor kvar billigt i stället för att sälja sitt hus och flytta till en mindre bostad.

Alla de problem jag nämnt är väl kända för dom initierade. Att lösa ekvationen kräver främst politiskt mod. Faktiskt krävs det också en ny syn på vad politikerna ska syssla med eller, bättre, låta bli att peta i. Det gäller att öka friheten på bostadsmarknaden och drastiskt minska regelmängden (och på köpet antalet byråkrater och korporativa parasitorganisationer). Förmodligen måste en ny typ av politiker träda fram. Det är nämligen tydlig att generationer av manliga och kvinnliga prussiluskor har satt den svenska bostadsmarknaden ur spel i viktiga avseenden. Därför: bort med dagens folkförmyndare och regelmissbrukare! Och fram för mer lyssnande och kritiskt rationella riksdagsledamöter. Dvs personer som låter människorna i större utsträckning själva bestämma över och ta ansvar för sitt boende. Huvudproblemet är nämligen att (ännu) en svensk variant av planekonomi har misslyckats. Vår nation behöver därför mindre politisk styrning och mer av olika marknadslösningar, som förvisso inte alltid är perfekta, men åtminstone ibland fungerar utomlands.

Orsaken till att detta skrivs är de valaffischer som kantar gator och torg. Efter år i regeringsställning och fyra år i opposition – utan att något viktigt hänt – vill L-partiet få mig att tro att dom har intressanta bostadslösningar på gång. Även S-partiet – den politiska maktens svenska urtidsödla – har affischer med krav på tak över huvudet åt alla. Men jag har inte hört ett minsta ord om att något parti önskar reformer som liknar dom jag efterfrågar. Ändå söker politikerna mitt förtroende. Så varför ska en väljare som 2018 vill fixa sitt boende rösta på dessa partier? Lika fattiga är flera andra vallöften som syns på tusentals plakat landet runt. Det verkar som om affischerna riktar sig till valboskap. Risken är stor att de trötta kreaturen sparkar bakut.

Torsten Sandström
2018-09-01







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post83