Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Kriminalstatistik och motståndet mot krav på assimilering

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 02, 2018 09:08:17

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Sarneckis mångåriga envishet att vägra tala ut är remarkabel. Man kan anta att hans åsikt om brottslighetens socioekonomiska bas bidragit till att statens Brottsförebyggande råd ännu inte uppdaterat 2005 års statistik för våldsbrott hos invandrare. Sarnecki är en av sex ledamöter i Brå:s vetenskapliga råd. Brå har inte heller visat intresse för statistik rörande kombinationen invandring och våldtäkter. Han vill alltså sopa invandrarminoritetens dominans vad gäller sexbrott under mattan. Han anklagar motståndarna för att vara ovetenskapliga! Han hävdar att SVT:s reportrar saknar vetenskaplig kompetens (vilket är korrekt, men något som de själva påpekat). Han säger slutligen att han nu själv vill starta forskning rörande våldtäktsmännens status. Jojo, tala om att förvandla bocken till trädgårdsmästare! Vem kan tro att Sarnecki, med sin starka satsning på sin egen linje, kommer att bedriva det tänkta forskningsprojektet på ett politiskt oberoende vis? Tyvärr måste man konstatera att Sarnecki nu har förlorat en god del av sin heder som vetenskapsman. I teverutan framträdde också en skakad individ, som slog vilt på motståndaren i kampen för sitt rykte som vetenskapare.

Nu är Sarnecki det socialdemokratiska Sveriges egen kriminologiska kelgris, tillsammans med den komiska estradören Leif GW Persson. Båda vinklar statistiska uppgifter om brott. Allmänt sett är det svårt att tolka kriminalstatistik, varför det kan vara lockande för vissa forskare att vränga fakta hit och dit och lägga till ett knippe personliga betraktelser. Och justitieminister Johansson stödjer sig på Sarneckis och Brå:s uttalanden. Han har därför envist under 2018 vägrat att ge Brå direktiv om att samla fakta.

Socialdemokratin intar nämligen samma vänsterståndpunkt som Sarnecki: ekonomiska faktorer är den korrekta förklaringen till brottslighet, inte kulturella, såsom exempelvis uppväxt inom en klankultur eller kvinnosynen inom islam. Därför anser de att skjutningar i storstäderna har sin grund i strider mellan olika gäng om kontroll över narkotikahandeln. Men socialdemokratin ser inte den mer specifika förklaringen att handeln utövas av grupper som uppfostrats i en maffialiknande kultur och som vägrar att anpassa sig till västerlandets syn på laglydnad och rättskipning som upprätthålls av polis och domstolar.

Klanernas värderingar syns ännu tydligare bakom de våldtäkter som just nu debatteras. Då sexbrottsligheten domineras av invandrare – som blott utgör tio procent av landets befolkning – talar mycket för att det finns en kulturell förklaring. Kvinnans underordnade roll i samhällen inom framför allt islam samt avogheten mot den frihet som kvinnan ges i det västerländska samhället måste vara viktiga orsaker till att en invandrad minoritet så tydligt dominerar de svenska tingsrätternas fällande domar i våldtäktsmål.

Den kulturella frågan bör även kopplas till en mångårig svensk diskussion för och mot assimilering. Vänstern och många liberaler har svårt att ta ställning. Deras ideal är ett multikulturellt svenskt samhälle i en global värld. En ny variant på Sörgården (om än i den malmöitiska Rosengårdens gestalt). Och visst är det skönt med utländsk mat, exotisk musik och dans, spännande nya idéer utifrån om konst och litteratur. Men det samhälle som idylliserar främmande kulturer får det svårare att bekämpa klankulturernas åldriga förtryckarmönster. Klanernas makt och värderingar kommer att bevaras i barnäktenskap, i könsstympning, i knarkhandel, i avrättningar, i våldtäkter och i en del annat ont. Här talar den svenska vardagen sitt tydliga språk.

Men det räcker inte att vi tar avstånd från dessa förskräckliga yttringar av främmande kultur. Ett öppet svenskt samhälle bör tydligt välja sida – något vi ju sedan länge faktiskt gjort – och ge raka besked för assimilering. Detta innebär självfallet inte ett fördömande av de inflyttandes hemlandskultur. Den har som sagt sina goda sidor, som de berörda främst själva måste vårda på samma vis som invandrare till USA i allmänhet gjort. Därför bör stat och kommun ge upp stödet till en rad olika kulturyttringar som är bärare av åldriga klanvärderingar, vilka i förlängningen skadar individernas assimilering i Sverige. Den nya attityden ska för det första märkas i ord: ”i Sverige bär man inte slöja, här hälsar man genom att ta i hand, här försöker man tala svenska” och så vidare. För det andra ska det offentliga sluta ge ekonomiska bidrag till kulturyttringar som, genom att svetsa samman personer i rollen som främling, försvårar integrationen. Viktigast är upphörandet av språkligt stöd till studier av invandrarspråk – det ska nämligen inte råda något tvivel om att det är genom lektioner i svenska som en nyanländ snabbast assimileras (de pedagogforskare som hävdar att studier i det främmande språket underlättar inlärningen av svenska har mycket att bevisa vad gäller verkligheten i svenska skolor). Men även bidrag till olika religiösa minoritetsföreningar och friskolor bör skäras bort. På det stora hela måste den svenska ångesten att hantera främmande kulturer förvandlas till ett bestämt frimod i mötet med invandraren: ”Du har mycket intressant att berätta – och en del kan säkert vara till nytta för Sverige – men ska du få framgång i det nya landet är det anpassning till den svenska kulturen som gäller.” Det kan tyckas vara ett tufft budskap. Men det är rakaste vägen till en god integration.

Torsten Sandström

2018-09-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post84