Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Från fakta- till åsiktsjournalistik.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 07:12:38


Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktigta fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig dom flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i, på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolors och liknande landet runt.

Men här måste jag grundligt ha tagit miste. I vart fall syns inte skolningen rörande särskiljande av fakta och åsikt som en skön oas dagens svenska massmedia. Okej att flera lysande undantag finns – och att ledar- och kultursidor od ofta hålls för sig – men i övrigt vill jag påstå att en dominerande del av det journalistiska stoffet numera är en pösig deg där faktaredovisning och värderingar bakats samman. Inte sällan är det åsikter om händelser som presenteras. Det förefaller som den traditionella skolningen genom äldre kollegor i stor utsträckning avvecklats i och med att många av dessa numera lämnat redaktionerna för att som fristående företagare leverera ett antal kolumner per månad. Och i de många kolumnerna syns tyvärr alltför sällan yrkets bas, dvs förmågan att tydligt var för sig bena upp fakta och åsikt. Nej denna stringens är nu ute. I stället domineras kolumnerna av en vanlig författarambition, dvs att med inlevelse eller humor berätta om synen på omgivningen eller det egna livet. Texter och ord blir på så vis en form av förströelse. Dom egna värderingarna av uppgifter och händelser dominerar innehållet i journalistens budskap. Jag tror det sammanhänger med en förändring i journalistens syn på sig själv. Från rapportör till en person som värderar skeenden.

Jag vill inte påstå att det är en arbetsstil som journalisten direkt uppmanats till i de utbildningar jag nyss nämnt. Men i hög grad indirekt, tror jag. Utbildningarna har vid sidan om texthantering nämligen ett tydligt fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och liknande värden. Detta betyder att skolningen är idéinriktad på viktiga, men mjuka och i hög grad åsiktsbaserade, västerländska samhällsideal. Jag förstår att mediernas villkor är annorlunda idag än förr. En verklighetsanpassning är naturlig. Men det verkar som om journalisterna nu önskar matcha den exploderande åsiktsförmedling som sker på Facebook, Twitter, bloggar och annat på Internet. Är inte detta bra, undrar kanske en irriterad läsare? Nej svarar jag, inte som huvudlinje för journalistiskt arbete. Risken blir alltför stor att en ung journalist fastnar i åsikternas värld och glömmer den för jobbet centrala färdigheten att försiktigt hantera hårda kunskaper och fakta. Enligt min mening syns en negativ publicistisk tendens tydligt i dagens svenska media (kvällstidningarna har sedan länge grävt sig långt ned i de känslornas sugande kvicksand). Som jag ser det är orsakerna till dagens dystra verklighet minskat intresse från nyhetskonsumenterna, redaktioner under starkt kostnadspress, ökat fokus på pristävlingar och medieinterna arrangemang, glesare led av medarbetare av den ”gamla faktastammen” och så nu en ung individualistiskt uppfostrad generation från landets många och värdeförkunnande skrivarskolor.

Framväxten av särskilda utbildningar för journalister har alltså skapat en form av faktaresistens och en yrkesroll som vilar på åsiktsgrund. Följden har blivit personer som besjälas av en tro eller mer korrekt en typ av politiskt program. Följden blir att verkligheten hamnar i bakgrunden. Därför trängs självkritik mot dom egna tankarna undan. Med en delvis haltande parallell kan man säga att världshistorien många gånger har sett en liknande utveckling på grund av religiös fundamentalism. En gång i kalifernas Bagdad (efter islams guldålder). En annan gång i medeltidens Europa (efter romarrikets fall). I båda fallen blev resultatet att det fria ordet och tanken tvingades till reträtt. I båda fallen stagnerade samhällenas utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag bläddrar i DN och SvD – eller knäpper på SR/SVT – tycker jag mig alltså se hur fakta retirerar och åsiktsjournalistiken kliver fram. Om du inte tror mig, så testa. Läs och lyssna noga själv! Vad är det som sker? Jo, kolumnister på rad med egna kåserier. Även kulturanalyser där vad som helst kan påstås. Debattartiklar från ledande tyckare inom politik och universitetsliv. Och kanske mest besvärande, mängder av rubriker som inte ens försöker vara neutrala, utan i vinklade ordalag talar om vad läsaren/lyssnaren/tittaren ska tycka i det aktuella ämnet. Om jag nu bortser från ett kraftigt ökande inslag av nöjes- och förströelseinslag – samt lavinen av menlösa tävlingar av alla slag – anser jag att den aktuella utvecklingen är allvarlig. Det rör sig om en form av åsiktsmanipulation som prenumeranter och betalare av radioavgift drabbas av. Ifall brutalare saker händer i diktaturer skulle vi tala om propaganda. Men den som påstår att DN, SvD, SR och SVT sysslar med något i den riktningen riskerar i vårt land att ses som en vettvilling.

Det är troligt att min bild i någon mån påverkats av mediernas rapportering av den pågående valrörelsen. Här har DN, SvD och Sydsvenskan excellerat i illa dold åsiktspåverkan (på nästan alla tidningssidor). Och SVT har två dagar före valet till och med tagit avstånd från SD, ett av Riksdagens större partier. Rubriker och inslag har metodiskt främjat de sk röd-gröna – däremot har vänsterns fiende, SD-partiet, nästan konsekvent motarbetats. Men mina påstående om en medial förskjutning från fakta till åsikter baseras inte på valrörelsen utan främst på många års idogt läsande av landets största tidningar och tillbringande av åtskillig tid framför radion och teven. Som framgått anser jag att något omvälvande håller på att ske. Mot bakgrund av ägarbolagens höga svansföring är utvecklingen en häpnadsväckande attack mot drömmen om svenska kvalitetsmedia. Många små steg tas varje dag mot en nöjes- och sensationsjournalistik i stil medden som florerar i Expressen, Aftonbladet och TV4. Vi ser en bransch i förändring mot det lättsmälta. Många medlemmar av landets journalistkår bär, tillsammans med mediaföretagen, en tung börda för det tilltagande dunklet kring fakta och den ökande åsiktsbildningen. Jag tror att många läsare eller lyssnare tycker att dom hellre kan ha med fristående bloggare på nätet att göra.

Torsten Sandström

2018-09-20

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post93