Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Banta SR och SVT!

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 16:52:49


Gör som i Danmark, banta den av staten - via tvångsavgifter från folket - drivna radion och teven. Varför ska du och jag tvingas betala för nöjen och sport? Låt i stället var och en välja vilka program han eller hon vill betala för. Varför ska jag tvingas finansiera en journalistik som till 70% pläderar för vänsterns åsikter (enligt professor Kent Asp). Låt vänsterfolket försörja sig genom att blogga! Den reform som riksdagen snart väntas ta konserverar eländet. Här en länk till en fin ledare i SvD 2018-11-12 skriven av Lydia Wålsten:


Säg nej till obligatorisk public service



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post143

Språket hos en klass utan tydliga politiska mål

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 06:19:40


Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm – i försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högern favoritord, ”understödstagarandan”. Gemensamt för dessa tre farbröder var att dom debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att dom alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia, menar jag, huvudsakligen skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Slående är hur korridoren av åsikter snävats åt. Det som förr var tydliga höger- respektive vänstervärderingar, med flera skilda och ofta tydliga nyanser, har idag kokat samman till en gemensam bred huvudfåra där alla önskar bygga en svensk välfärdsstat. Med en sådan basal samsyn följer naturligt nog en hög acceptans för stort uttag av skatter och en omfattande offentlig byråkrati som fördelare av bidrag.

Det finns flera förklaringar till denna mäktiga svenska åsiktsgemenskap. En orsak är att Tage Erlander, enkelt uttryckt, efter andra världskriget tagit hem spelet och att S-partiet därefter i praktiken varit statsbärande (detta hemska betongord!). En annan orsak är att den svenska skolan allt mindre satsat på kunskaper och allt mer på värderingsfrågor, dvs den krets av åsikter som S-partiet värnar om och som anpassats till det svenska välfärdsbygget. Denna skola har format ett par generationer av ungdomspolitiker, som tillsammans odlat en handfull smärre åsiktsnyanser inom den rådande välfärdskorridoren. Dagens politiker rekryteras nämligen normalt direkt från skolbänken (på gymnasier och universitet) via ungdomsförbundens prästseminarier. Nybakade heltidspolitiker har förstås begränsade praktiska erfarenheter av yrkeslivet – med åtföljande brist på kännedom om hur vanliga människor tänker. Partifolket framstår numera som produkter från en plastfabrik.

Platons tanke om en politisk klass har idag fått en tydligare skepnad, något som tänkare som Pareto, Gramsci och Scruton utvecklat. Liksom inom äldre tiders adel hålls den politiska klassen samman via familjeband, attraktiva jobb och andra privilegier. Vidare kittas gruppen samman av ett delvis eget språk. Till skillnad från de tre gentlemän jag nyss nämnt så saknar det nya tungomålet pregnans i form av tydliga mål eller resultat som ska åstadkommas. Därför blir den politiska diskussionen lika plastartad som den nya klassens medlemmar. Som sagt påminner stilen om reklamens såväl storslagna som allmänt hållna löften. Frånsett löften om olika bidrag eller krav på skattehöjningar konkretiseras alltmer sällan politikens tänkta resultat. I stället brukas förskönande metaforer i stil med ett starkt samhälle, en svensk modell, en allians för Sverige, värdegrunden, att ett fenomen ska säkerställas, rutiner ses över, vårt regelverk osv. Alltså har en publikfriande, men oklar, slingerbultsjargong vuxit fram. Att detta medför frustration hos folket är fullständigt klart.

Åsiktsgemenskap, klass och språk har på några årtionden skapat ett nytt svenskt politiskt landskap. Sakfrågorna har hamnat i bakgrunden. I fokus står futiliteter och smärre åsiktsdifferenser. Jamen, säger någon, då borde vi inte ha så svårt att bilda en svensk regering. Men, även om skillnaderna mellan partierna i sakfrågor framstår som tämligen små för dig och mig blir dom oöverstigliga hos den politiska klass som kämpar för sin försörjning. För människor som fostrats i en trång åsiktskorridor, där egna ideal och värderingar gäller, räcker det nämligen med att ta fasta på de smärre nyanser som finns mellan de ord som används. I det nya politiska språket förstoras schatteringarna så att breda klyftor uppstår. Då du och jag ser att alla i stort verkar ense i sakfrågorna påstår politikerna att ett avgrundsdjup finns.

Det nya politiska språket vilar naturligt nog på de värderingar och den umgängeskod som gäller för medlemmarna i dagens politiska klass. Med hjälp av värdeabstraktioner kan en motståndare slås till marken och hållas utanför de attraktiva klassmöten och klassresor som erbjuds. Det är denna plastiska stil för samtalet som vi nu ställs inför då en regeringsbildare ska utses. C-partiet vill inte samtala med SD, trots att Bondeförbundets stadgar från 1933 talar om ”mindervärdiga utländska raselement samt (om) motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Inte heller L-partiets ledare kan för nationens bästa tänka sig ett samtal med SD och framför som argument bland annat att han i så fall inte skulle kunna se sina adoptivbarn i ögonen. L och Bondeförbundets – förlåt C-partiet – avståndstaganden måste helt enkelt ses som svepskäl för att stänga ut SD från den politiska klassens finrum. I en lek med ord sker ett svek mot det svenska folk som gått till val.

Så går det ifall den politiska klassens intressen sätts före nationens bästa.

Torsten Sandström

20189-11-12

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post142

DN vänder svart till vitt

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:55:00

Dagens ledare i DN har denna rubrik:
"Peter Wolodarski: Samarbete med mest ogillade partiet dödar Alliansen"

Först en liten språklig anmärkning. "Mest ogillade parti" i riskdagsvalet är väl Mp, därefter L-partiet (DN:s älskling).

Ledaren är en uppvisning i hur svart blir vitt. Alliansen har nämligen gått till val med en gemensam politik, om än synnerligen vag. Efter valet ska plötsligt inte dessa vallöften infrias. Orsaken är att SD-partiet riskerar att rösta för löftena. Jag förstår ingenting!

Under årens lopp har såväl S-regeringar som Alliansen fått igenom sakfrågor med stöd av SD. Då talade ingen om SD som mördare. Decemberöverenskommelsen var däremot en planerad dödförklaring, som DN själv gillat. Jag förstår över huvud taget inte DN:s politiska linje. Det verkar som man nu vill ha en S-regering, trots att man under valrörelsen stött Alliansen. Alltså en form av dubbelmoral.

Som vän av svensk demokrati menar jag att DN är det öppna och ärliga samtalets dödgrävare. Och tyvärr på sikt även demokratins. I spalterna förfasar man sig dagligen över populistiska krafter. Jag menar att DN själv är landets främsta förespråkare för vänsterliberal populism. Om det går åt skogen med demokratin får nog DN i framtidens historieböcker bära en tung börda. Politik är nämligen inte bara att vilja, som Palme skrev. Det gäller framför allt att gör´at.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post141

Margot W v. Jordan P

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:03:25

I kväll en match mellan flugviktaren Margot W, i ena hörnet, och mellanviktaren Jordan P, i det andra. Låt oss börja med Margots försnack vid invägningen, enligt SvD 2018-11-10:

Wallström: "Kryp tillbaka under din sten, Peterson

Utrikesminister Margot Wallström ryter ifrån mot den kontroversielle kanadensiske professorn Jordan B Peterson. Under ett panelsamtal i Stockholm säger hon att Peterson ska "ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån".


Petersons svar (som jag hört det): Vem är Margot W? OK, är det hon som under flera år ansvarat för utvecklingen av demokrati inom EU? Hon tycks i så fall ha mer fart på munnen än på verkstaden. EU är ju på väg att rasa samman...

Enligt SvD och DN vann Wallström matchen klart på poäng. Alla tre ringdomare ansåg däremot att Peterson vann på teknisk knock out.

Hoola Bandoola sjöng en gång: Vem kan man lita på?







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post140

Låt oss få en ny regering som befriar nationen från ett naivt matriarkat

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 10, 2018 00:23:47


Vad är det för land vi lever i?

-En regering som lanserar en feministisk utrikespolitik (och som kramar islamister i Palestina),

-En regering som tillåter export av vapen till Saudiarabien,

-En regering som skapar en myndighet för att utreda mens-problem.

Nej, fram för en ny regering, en borgerlig sådan, som satsar på viktiga sakfrågor och inte spiller pengar och energi på det som är struntsaker i ett större perspektiv.

Någon säger kanske att mina ord är ett utslag av populism. Det tror jag inte. Jag menar att det bara är fråga om sunt förnuft. Det brådskar nämligen att skaffa fram en ny regering, som kan tackla landets verkligt stora problem.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post139

Nu rullar den mediala prisutdelningscirkusen vidare...

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 06, 2018 17:56:01


Om du röstar på mig, så röstar jag på dig och på så vis får vi alla ett journalistpris snart...

Först ska man förstås göra sitt jobb. Sedan ska man nominera en kompis till pris i förvissning om att den andre (eller han eller hennes kompis) kommer att nominerar dig. Sedan kvoteras priserna ut. Och på sikt blir alla belönade och så glada. Mediabolagen stoltserar med sina duktiga anställda.

Under hela cirkusföreställningen hejar mediernas redaktioner på sina egna och meddelar hur dom ligger till. Så funkar det moderna mediasamhället. Medierna skapar sina egna nyheter. Nästan som en evighetsmaskin. Det hela påminner om kedjebrev. Vinnare är förstås journalisterna bakom arrangemanget. Förlorare är publiken som ställer upp.

Sak samma gäller alla eviga pristävlingar rörande sportprestationer, bokskrivande och filmproduktion. Allt är riggat för att gynna en marknad. Och för att förmedla pengar till personer som levde på att sälja sig. Som köpare framstår vi alla som gisslan då vi röstar för den ena eller andra produkten (jag vill knappast säga personen).

Själv blir jag så trött...Gäsp!









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post138

Ännu en rapport från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 04, 2018 20:11:41

Före valet talade L- och C-partierna med många och stora ord om en Alliansregering. Och efter valet verkade Alliansen för att avsätta regeringen Löfven i syfte att bilda en egen regering. Om Alliansen bara kan samla sig ett uns för att lyssna på SD-partiet - man behöver inte samarbeta med dom - kunde Alliansen ganska snabbt forma en politik i stil med den i Danmark och Norge.

Men i dagarna tycks vänsterliberalerna schabbla bort den Allianspolitik som en närapå 2/3- majoritet i riksdagen kunnat genomdriva. Vad kommer landets väljarkår i så fall att säga, dvs den breda grupp av av svenska folket som vill ta ett kliv bort från S-regeringens korporativa vänsterbetong och se se angelägna reformer rörande skola, skatter, bostäder, arbetsmarknad, försvar mm?

Risken verkar alltså stor för en annalkande svensk svekdebatt inom Alliansen. Jag hoppas ändå att partierna sansar sig då vi snart närmar oss fem i tolv. Men flera vänsterliberala medier och journalister önskar uppenbarligen en ny S-regering, något som dagens ledare i DN bekräftar: http://dela.dn.se/tH-yTb_Gbadbzk4BfIBsn2gh-KJmrE4nCPzJGq3hgzmmrWwOVbN4_Clm0GENBhBlr5Y865GgL-M_CeuyUnMybQ,,

Alltså DN, den tidning som före valet talat stort för Alliansen. Några veckor efter valet gäller plötsligt sossepolitik. Samma tidning förundrar sig ofta över populistiska stämningar runtom i världen. Jag anser att DN och dess journalister för en linje som baserats på dubbelmoral. Dessutom pläderar tidningen för en politik som gör att populismens krafter alltmer växer i styrka. DN begår alltså en form av ett medialt harakiri.

Som bloggens korrespondent i Absurdistan är jag självfallet van vid bisarra skeenden. Men DN:s agerande tar ändå priset och strider mot allt förnuft. För att främja demokratin måste många samtal och kompromisser till. Annars är risken stor för att auktoritära krafter lockas fram. Det önskar förstås inte DN. Men man följer ändå en heltokig politisk linje. Förstår dom inte bättre där uppe i DN-skrapan? Ser dom inte vad människorna önskar ett tjugotal våningar längre ned?

Torsten Sandström
2018-11-04





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post137

Att befrias från ansvar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 02, 2018 05:58:11


Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Den svenska offerkulturen har många förgreningar och en mängd olika typer av människor i underordnad ställning omfattas. När det gäller kvinnor tänjs gränserna avsevärt, så att nästan alla pekas ut som offer på grund av sitt kön. Men de typiska offergrupperna är annars ungdomar, invandrare, brottslingar och anställda på låg nivå. Om rollerna kombineras hos någon enskild blir följden att personen ifråga närmast befrias från ansvar, något som illustreras av exemplet med bilbränder utförda av tonåringar i förorten. Följden av att utpekas som offer är som framgått en form av ansvarsfrihet. Tragiska samhällsomständigheter har nämligen styrt så att den utsatta människan avvikit från normer, som råder i skolan, i gänget, på brottsplatsen, på jobbet och så vidare. Även om den individ saken gäller är frisk, stark och begåvad hamnar han eller hon ändå helt eller delvis i den ansvarslöses position.

Mer intressant, om än svårare att förklara, är varför det blivit så i vårt land – mer än exempelvis i Danmark och Tyskland (som jag förstår saken). Historiskt sett sammanhänger utvecklingen i vårt land med framväxten och expansionen av ämnena sociologi och psykologi under framför allt 1950-talet och framåt. Då började man tala om strukturer, som på en ganska diffus (men ändå intressant) samhällsnivå styr människan. Redan tidigare hade Freud och andra psykologer försökt förklara hur människans undermedvetna styr livsförloppen genom våra hjärnors egna inneboende krafter. Båda förklaringsmodellerna passar väl in i den vänsterideologi som härskar i vårt land. Där delas folket in i makthavare och utsatta – de senare är personer som drabbats av sin medels- och maktlöshet. I svenska medier, som mer än utomlands domineras av vänsteråsikter, har offerkulturen slagit ordentligt rot, med en kraft som gör att avvikarens roll som ansvarslös närmast ses som bevisad, vetenskapligt sett.

Såväl myten om makthavarens tunga ansvar som illusionen om den lilla människans roll som offer får allvarliga samhällskonsekvenser. Jag har redan sagt att höjdarna normalt traskar vidare, tyvärr. Sak samma gäller de många avvikare som kategoriseras som offer. I stället för att få en rejäl tankeställare lindas offret in i en kokong av svenskt silke. Den person som alltså behöver tydlig hjälp för att komma på benen och anpassa sig till ett lagenligt eller vanligt moraliskt agerande förblir kvar i sitt utanförskap. Allt detta på grund av att medier, socialarbetare, lärare, domare och många andra är frälsta av den nya läran, dogmer som alltså uppfattas som vetenskapligt grundade, trots att det i grunden rör sig om en tämligen lös teori om att människan saknar en fri vilja.

Någon säger kanske att jag måste visa förståelse för svaga och utsatta. Men det är just det jag försöker göra i denna text. Det barn som inte tillrättavisas fortsätter ofta på fel väg. Samma risk löper en ung brottsling. Och den elev som av skolan får lära sig att han eller hon är ett offer kommer att få fortsatta svårigheter att forma sin framtid via utbildning. Många svenskar som genom studier gjort en klassresa uppåt säger att de aldrig kunnat skaffa sig en bra universitetsexamen eller gott liv om dom inte mött lärare med tydliga krav i den ”gamla kunskapsskolan”. Ifall berättarna, liksom dagens ungdomar, betraktats som viljelösa offer talar mycket för att de stannat kvar i sin besvärliga utgångsposition. Vi måste ta lärdom av vad klassresenärerna förtäljer. Den stämmer med många andras erfarenheter.

Slutsatsen av denna text är alltså att det svenska samhället skulle vinna mycket på om offerkulturen rörande ”samhällets olycksbarn” slopas. Skillnader i ekonomi, utbildning, boende, ursprung, ålder med mera mellan olika människor påverkar givetvis individernas livsutveckling. Fenomenet ”socialt arv” har alltså sina poänger. Men på sikt vinner de allra flesta människor på att slippa förankras i en position som offer, fjättrade av krafter dom påstås inte själv kunna styra över. Med en tuff knuff framåt klarar dom nämligen ofta mycket.

En god samhällsutveckling kräver därför att de krafter som sprider illusionen om mänskliga offer stoppas. För detta fordras förstås närmast en revolution inom medier, politik, universitetsvärld, skola, rättsväsende och så vidare. Det gäller nämligen att vrida ansvarsklockan bort från offerteorier av skilda slag till tankar som redan upplysningstidens filosofer lanserat. Då kritiserades dogmer om Guds vilja och människans roll som syndare. Idag måste individerna än en gång frigöras. Nu från osynliga band via strukturer i samhälle eller hjärnor. De grupper som producerar samhällsfarlig ideologi måste ersättas av krafter som förstår att tydliga och verkningsfulla krav är den rätta vägen. Att tala om krav kan tyckas repressivt eller reaktionärt. Men är i själva verket normalt en realistisk och hälsosam medicin.

Torsten Sandström

2018-11-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post136

SSU rekryterar islamister

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 01, 2018 21:52:21

Följande rubrik är S-partiets förklaring till den pågående SSU-krisen i Skåne:

”Partiet måste rensa ut antisemitiskt tankegods” (SvD 2018-11-01)

Uttalandet från S-partiet säger bara en del av sanningen. SSU söker med ljus och lykta efter ungdomar. Alltfler nya medlemmar i SSU agerar mot staten Israel.

Den andra och kompletterande delen av sanningen är att många nya SSU-medlemmarna är islamister. Det är skrämmande. Men det finns en tydlig S-logik. S-regeringen - som hör och häpna när vi talar om islamister - kallar sig feministisk har öppnat diplomatiska förbindelser med grupper som företräder Palestina. Genom en öppen dörr vandrar anti-israelerna in i SSU. Fram till det att skandalen blir ett faktum.

Margot Wallström bjuder alltså in. Men hon tar inget ansvar. Tror jag. Det tankegods som först ska rensas ut från SSU är den militanta islamismen ...




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post135

Vänsterjournalister talar till få utvalda medan folket söker besked på nätet

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, October 31, 2018 12:12:40

Jag har i flera bloggar kritiserat den pågående individualiseringen av svenska media. Innebörden är att journalisterna uppfattar spalterna (programinslaget) som sin privata arena. Resultatet blir att deras egna känslor, politiska åsikter, vardagsupplevelser mm dominerar inlägg av olika slag. Det finns förvisso fortfarande en grupp journalister av den gamla stammen, som anstränger sig att markera skillnaden mellan värdering och faktaredovisning. Men dom blir tyvärr allt färre, även i medier där samhälls- eller världsnyheter rapporteras.

Ett särskilt kritiskt öga har jag till DN och SvD, tidningar som jag under årtionden till och från prenumererat på (just nu till på båda). En orsak är förstås att jag ogärna betalar för det jag uppfattar som propaganda. Min egen blogg innehåller visserligen många åsikter, men också försök till balanserad analys. Och framför allt betalar jag själv för min åsiktsförmedling. Men det är inte pengarna som smärtar mig rörande de alltmer privata inslagen i media. Det är hur journalisterna talar till sig själva – en intellektuell generation av vänsterskribenter. Detta samtal från elfenbenstornet går folkets breda lager förbi. Och vad händer där? Då medierna inte pratar om folkets problem söker människorna självfallet sina svar i nationella och delvis auktoritära strömningar som svallar på internet. I en blogg för några dagar sedan har jag utvecklat detta tema, dvs det vänsteliberala hotet mot demokratin.

Låt mig idag bara som ett exempel länka en text från DN 2018-10-31, kulturdelen, som praktfullt illustrerar en närmast total privat text.Författare är Greta Thurfjell. http://dela.dn.se/7l3Ek9FcYXuzhozKU9CUEwVmo4Ohx2I4jcjeav5V-WJQqV9Xou0JoDWWoKMkAUjSORQT3lgWgCh82cUesQx5Ww,,

Man behöver egentligen inte förstå innehållet. Det räcker med att ta del av mängden ”jag” och hänvisningar till den egna personens göranden, åsikter och försök till skämt. Att texten är en av dussintals feministiska proklamationer var dag i svenska media förstärker enbart bilden av journalistkårens främlingskap inför den vanliga människan här i landet. Där uppe skriks renlärigheten ut. Där nere har man och kvinna andra bekymmer än Greta och hennes Fi- och V-kamraters navelskådande. Där letar folket efter besked på nätet i flödet av nationalistiska propåer. Allt medan Greta Thurfjell marknadsför sin person inför en obetydlig läsekrets…

Torsten Sandström

2018-10-31

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post134

Att leva som man lär – eller – lära andra leva som man själv önskar

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 29, 2018 11:44:26

I DN 2018- 10-29 pläderar 18 svenska forskare för att Sveriges universitet och högskolor ska forma nya riktlinjer så att organisationernas egna resor, matservering, energianvändning och kapitalplaceringar blir mer klimatsmarta (”Universiteten måste själva börja klimatomställningen”http://dela.dn.se/EjLcshzbiZ7vOsHZ8tvKWUnPGTWzMVaAQDJCOSy_DFV1iSgrkq8CrbN-p8E8nG61zyED3wD6C4wZ4TBeSTp1rQ). Uppropet slår delvis in öppna dörrar. Många byråkrater jobbar redan med saken. Många sammanträden och nya regler produceras dagligen.

Den viktiga frågan är om just den högre utbildningen har ett särskilt moraliskt ansvar för miljön. Jag anser att universitetens uppgift är att forska och undervisa. Dvs söka vetenskaplig sanning på kritisk grund och ifrågasätta etablerade föreställningar, såsom exv att Gud skapade världen. I det senare ämnet, dvs kristendomens plats i forskning och undervisning, bär nämligen det svenska undervisningsväsendet en tung historisk börda. Förr bestämde biskoparna. Nu har Svenska kyrkan en undanskymd position inom skolvärlden, låt vara att Wanja Lundby Wedin har styrelseposter i såväl kyrkostyrelsen som Lunds universitet.

Det gäller alltså för den högre utbildningen att inta en kritisk position till etablerade föreställningar. Detta gäller särskilt i tider då klimatdebatten intar överspända proportioner. Jag delar förvisso undertecknarnas utgångspunkt om en pågående klimatförsämring. Men det avgörande för mig är tidsperspektivet. Om ett kanske realistiskt 100-årsperspektiv väljs – i stället för den alarmistiska årtiondetonen hos uppropets undertecknare – har människan idag en ytterst begränsad förmåga att bedöma den tekniska nivån (år 2118). Jag tänker exv på framväxten av nya energilösningar. Även befolkningsutvecklingen är marig att projicera, även om hotande många nya världsmedborgare föds i dagsläget (ett ämne som klimatalarmisterna inte vågar lyfta).

Jag anser därför att det finns goda skäl för universitet och högskolor att strunta i uppropet (de många byråkraternas idoga pappersarbete räcker nog). I uppropets förlängning finns en risk för framtida propåer om att enskilda anställda måste agera klimatsmart. Med fantasins hjälp ser jag riktlinjer som förbjuder privatresor med flyg eller privatköp av dieselbilar samt krav på att vegetarisk kost serveras i hemmet och investeringar sker i gröna (tyvärr mindre avkastande) pensionsfonder. I pipelinen syns också reglementsenliga kläder och bostäder samt förstås krav på att delta i korrekta klimatdemonstrationer.

Talet om att Sverige måste gå i fronten skrämmer mig också. Än en gång tänker jag på Svenska kyrkans historiska makt och alla trosvissa biskopar i Lunds universitets ledning. Visst gäller det att ta klimatfrågan på allvar. Men också att hålla huvudet kallt och agera med eftertanke. Att lära andra hur dom ska leva måste forskarna (i just denna roll) avstå från.

Torsten Sandström

2018-10-29

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post133

Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 27, 2018 06:21:37


I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Det svenska grundproblemet är att politikerna inte levererar det folket önskar. Med detta menar jag att den politiska splittringen medfört oproportionerligt stora satsningar på ett alltför snävt spektrum av samhällsfrågor. Åtskillig lagstiftning och många pengar satsas på frågor som endast rör en liten del av samhällets medborgare. Sikte tas på individer med särskilda problem, tillgodoseende av krav från kvinnorörelser och andra påtryckargrupper, olika statsbidrag till kommuner, ändringar i skolförfattningar, nya EU-föreskrifter, detaljerade miljönormer mm. Något förenklat kan man säga att det rör sig om sär-eller minoritetsfrågor.

Den naturliga följden har blivit en bristande koncentration på tacklandet av de stora sociala problemen i landet. En handfull övergripande politiska behov har under många år – under olika regeringar – negligerats. Det gäller framför allt skolan, bostäderna, arbetslagstiftningen, invandringen, försvaret och skattelagstiftningen. Svenska demokrater har i åratal pratat vitt och brett om dessa politikområden. Men problemen kvarstår ändå. Och förvärras. Detta ser många medborgare (och klagar via Internet).

Ett annat splittringsproblem inom den svenska demokratin rör jakten på den politiska motståndaren. Trots att ofta endast små meningsskiljaktigheter finns mellan olika partiers linjer så målas de ut som helvetesgap. Det kan tyckas komiskt, men är egentligen en del av demokratins allmänna tillkortakommanden. Mycken nyttig politisk energi går här förlorad, krafter som bort riktas mot de huvudproblem som nyss nämnts. I ord är partierna kraftig oense om exv skatteuttaget samt hyres- och anställningslagstiftningen, men i handling driver olika regeringar ungefär samma politik.

Partierna talar ofta om att man måste hålla rent mot demokratins dödgrävare. Först bör noteras att man tämligen flitigt samarbetar med kommunisterna, låt vara att partiet numera fått ett täcknamn, jfr däremot 1§ i Ung vänsters stadgar, http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2011/01/Stadgar-antagna-2017-formaterad.pdf. Därefter kan konstateras att motsättningarna med SD-partiet blåsts upp till alldeles orimliga proportioner. Jag inser att varje svenskt parti har frihet att välja en egen linje gentemot SD och att det finns personer inom SD-partiet – samt uttalanden av Åkesson – som skrämmer mig. Men från detta till slutsatsen att det inte ens går att samtala med SD är det ett jättekliv. De övriga partiernas ovilja till samtal har blivit en del i ett politiskt spel helt enkelt. Och även åt denna mobbing ödslas tid när nationen står inför stora utmaningar. För övrigt har parlamentarismen just sina rötter i verbet samtala.

Den svenska demokratin, som jag och många med mig gillar (trots all PK-ism), visar alltså tydliga tecken på att slira, på ett vis som jag tror Winston skulle ha hållit med mig om. De stora reformerna uteblir. Minoritetsgruppernas agendor hamnar i stället på skrivbordet och förvandlas till ny lagstiftning, som kräver ökat uttag av skatter från folket. Jag inser förvisso att det finns flera angelägna reformer på några särområden. Men det är just tajmingen som är felaktig - dvs satsningen på olika särfrågor - och som hotar folkets tilltro till nationens politiker. Folket vill inte se mer av den gamla politiken utan handling inom de centrala politikområden som inledningsvis nämnts. Akuta lösningar krävs.

Värre är att tilltron till demokratin på sikt hotas. Jag har redan berättat om oroande inlägg på internet med brutalt språk, auktoritära samhällskrav och berömmande ord om Putin. En utväg som jag tror Winston hade gillat är det öppna samtalet. Vägen ut ur den svenska politiska återvändsgränden är enligt min mening en medveten och frisinnad diskussion om praktiska lösningar på svåra frågor. Alltså en vilja att kompromissa för att finna en ny politik. I stället för att försöka komma åt motståndarens eventuellt skumma tankar och värderingar måste politikerna ta fasta på en handfull akuta sakfrågor, som måste lösas. Ju längre partierna väntar med det öppna samtalet desto mer casino spelar de med den svenska demokratins framtid.

Torsten Sandström

2018-10-27

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Citat ur Bondeförbundets (nuvarande C-partiets ) program från 1933:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post132

Varför detta tjat om ett starkt samhälle?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:03:48
S-partiet talar som zombies om det starka samhället. Det ska bevaras upprepar man gång efter annan. Innebörden är förstås att s-partiet ska sitta kvar vid makten. Och att skatterna ska fortsätta att höjas. Men det starka samhället funkar inte som väljarna vill. Se bara på skola, boende, arbetsliv, försvar osv. Och sjukvården, där bristerna är fundamentala. Vården kommer att behandlas i egen blogg snart.

I stället för att tala sant och redigt försöker Löfven bedra det svenska folket. Jag tror inte han själv vill luras. Han förstår inte bättre och har kört fast i vänsterideologin om en stark stat. Men styrka och mer politik fungerar inte. Det ser nästan 2/3-delar av den svenska väljarkåren. Det är mindre politik och framför allt kompromisser saken gäller idag om vi ska få en ny regering. Annars hotas demokratin. Mer om detta i bloggen 2018-10-27.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post131

Ännu en gång i vårt land...

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:01:35

Allo, allo, hemliga armén ...

Problemet är antagligen att en NATO-ubåt tränat i svenskt vatten. För min del är det helt OK. Jag tycker nämligen att Sverige ska ansluta sig till NATO. Alltså även officiellt. Hittills har svenska regeringar valt en position i limbo. Sanningen vågar man inte säga av rädsla för ryssen. Och som vanligt försöker man dölja verkligheten för folket. Som normalt förstår bättre än de styrande. Och ryssarna förstår givetvis också. Om det är hög komik, eller stor tragedi är som vanligt svårt att bestämma i Absurdistan. Där står den officiella ideologin högt i kurs.Om vi ändå kunde få en ÖB med takter som Svejk!

Allo, allo, hemliga armén...



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post130

Rapport från Absurdistan: Bråk om platser i Låtsasparlamentet!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 12:16:43

Inför valet till EU:s sk parlament är det dags för politikerna att byta jobb (sysselsättning är kanske ett mer träffande ord). Exv Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog har nu suttit så länge att dom fyllt sina bankkonton med höga månadsarvoden, mycket rikliga tilläggsförmåner samt generösa pensioner. Villkoren är synnerligen goda för att vara ett parlament, som termen träffande beskriver, bara snackar. Slutliga beslut om lagar (förordningar) och direktiv tas nämligen av hemländernas politiker. Tack och lov måste man säga.

Sysslorna i EU-lobbyn är alltså mycket attraktiva. För att få plats för en ny generation av hugade riksdagsmän måste partierna ibland ta till hårdhandskar. Maria Corazza Bildt petas alltså. Ty hon vill inte lämna sin gyllene position i Bryssel och Strasbourg (parlamentet har nämligen två palatsbyggnader i mångmiljardklassen pga av Frankrikes roll som självutnämnd ledare in spe av Europa). M-partiet vill ge bla Tomas Tobé en golden handshake och reträttpost som politiker. Situationen blir pikant då Carl Bildt igår gav sig in i debatten för att rädda sin hustrus försörjning via de svenska skattebetalarna.

Sverige har ännu inte en fast regering. Politikerna bråkar om sin försörjning. Tyvärr är det en blixtbild av den svenska demokratins problem. Mer om detta i en blogg som kommer snart.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post129

Manliga tankar?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 23, 2018 12:17:36

En aspekt av # Me too-rörelsen har inte uppmärksammats tillräckligt, anser jag. Visserligen har det med stor tydlighet framgått att kvinnor som vittnat ofta berättar om upplevelser lång tillbaka i tiden. I flera fall några tio-tals år. Nu har dom stigit fram och talat om sina upplevelser. Jag är övertygad om att det finns ett sant mönster bakom mängden av berättelser. Även i min närhet finns personer som också kunnat vittna.

Nu tycker jag det intressanta är själva väntan med att berätta. I allmänhet förklaras den antingen av en känsla av skam och betryckthet eller av en oförstående manlig social omgivning, som gjort det lönlöst eller ointressant att gå vidare med en anmälan. Även detta kan jag förstå.

Det intressanta är att jag tror flertalet män som drabbats av motsvarande oönskade kroppsliga eller intellektuella kräkningar antagligen snabbt anmält det inträffade för att få upprättelse. Dumsnut får jag nog till svar. Det händer så sällan att män kränks sexuellt! Och om dom gör det möts dom av förstående manliga poliser. Invändningen är huvudsakligen relevant.

Men läsaren anar kanske att jag är ute efter ett av mina favoritämnen, nämligen existensen av en biologisk skillnadmellan män och kvinnor. Att den finns i det sexuella mönster som kränkningen från mannen utgör är fullständigt klart. Men biologin syns förmodligen även i kvinnornas reaktion. Jag tänker nu inte på att män ofta är fysisk starka och kan sparkas och slåss. Utan på den psykologiska orsaken till att en snabb kränkningsanmälan uteblir. Det finns något genetiskt bakom själva reaktionen hos kvinnan att skämmas och lida i tysthet, tror jag. Någon svarar igen: dumsnut! Det rör sig förstås om en inlärd social reaktion hos gruppen kvinnor! Denna invändning har jag däremot svårt att tro på. Hela det svenska samhället har under flera tiotal år jagat sexuella övergrepp av män. Föräldrar peppar sina unga tjejer. Medierna har under det senaste decenniet översvämmat av kvinnors rapporter om övergrepp. Så kvinnors väntan med att berätta om en sexkräkning är knappast fråga om en inlärd passivitet, i stil med ”att du måste hålla tyst, om du snackar går det ut över dig själv eller familjen” osv.

Min slutsats lutar alltså åt en i generna liggande biologisk förklaring till kvinnors rädsla att berätta. Detta är inte skrivet som ett godtagande av de många kränkningar som måste ha skett. Må gubbarna få sina straff! Men som ett inlägg mot den offerteori som försöker förklara varför kvinnor dröjt så många år med att berätta. Och som ett inlägg i debatten om att män och kvinnor är delvis olika biologiska varelser. Ska det vara så svårt att haja?

Mer om offerteorin i en blogg om en vecka.

Torsten Sandström

2018-10-23







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post128

SvD överträffar sig själv i politisk propaganda

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 20:16:33


Finns det inte någon gräns för den mediala propagandan? Ännu en rubrik från SvD 2018-10-21, jag citerar:

"Margit Richert: Mor är rädd att bli ensam – inte röstar hon på SD för det

Det riktiga folket på landet är arga och röstar på SD och det är livsfarligt att inte gå dem till mötes. Den berättelsen om landsbygden lockar för att den är så enkel att det inte spelar någon roll att den är falsk."

Om Richert och (kanske?) intervjuoffret är rädd, så är jag också det, pga den intensiva mediala kampanjen mot ett parti som nästan stöds av 20% av väljarkåren och liknar övriga partier. V-partiet, med sina 8 % av rösterna i städerna och i norr, gör ingen mamma rädd. Om vi ska tro Richert. Fy sjutton vilken vulgär propagandatidning SvD är! Tala om medialt "drövel"!

Medierna är på väg att rasera förtroendet för demokratin. Mer om Winston Churchill´s syn på demokratin och dess risker, snart. Fortsättning följer.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post127

Bottom up!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 17:49:30

Klimatdebatten har många bottennapp. Men detta reportage tar kanske priset, även om konkurrensen är stenhård. Rena skitsnacket. Jag citerar SvD (2018-10-21):

"Bajs från klättrare förstör världens högsta berg


Människor blir sjuka, miljön förstörs och lokalbefolknings inkomstskällor hotas. Trots larmrapporter minskar inte nedskräpningen runt världens högsta berg.

– Bergen behandlas som soptippar, säger klättraren Fredrik Sträng som själv blivit allvarligt sjuk på väg upp mot K2."



Stackars Fredrik. Det är verkligen nedrigt att sopsorteringen inte funkar på Mount Everest. Kontakta SIDA. Dom stöder flera klimatprojekt.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post126

Man måste gå till klagomuren!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 20, 2018 14:19:21

Gammal man klagar...


Ibland skickar jag e-post till journalister som utmärkt sig (oftast negativt). Idag ett mail till intervjuaren Monica Saarinen och producenten My Rohwedder på Sveriges Radio P1 för deras intervju med PG Gyllenhammar. Varför just denna man? Varför just en intervju idag?

Så här skrev jag:

Hej!

Hur ska SR förhålla sig till näringslivschefernas upprop om samtal med SD? 1) intervjua någon av dom, 2) ignorera dom eller 3) intervjua någon med motsatt åsikt, exv den gamle PG från Liberalerna?

Idag valde ni för SR:s räkning lösning 3. Svårt att tolka valet på annat vis än att det överensstämmer med era privata värderingar. Valet stämmer även bra med Kent Asps mätningar av de politiska preferenserna hos svenska journalister (70% till vänster). Men valet stämmer inte så bra med SR:s policy (som jag citerar):

"Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen”

På min blogg driver jag mina egna åsikter och betalar själv

http://www.anti-pk-bloggen.se

Tyvärr betalar jag också för åsikter hos Monica, My och hundratals andra på SR.

Vänligen

Torsten Sandström

Jag tror det vore bra om alltfler reagerar mot vänsterlinjen på SR/SVT. Alternativet blir det som i dagarna sker inom Danmarks motsvarighet. Journalister förlorar jobbet på eget grepp…







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post125

Känsloentreprenörerna traskar vidare…

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 19, 2018 17:04:30


Jag har tidigare bloggat om hur psykologer och andra beteendevetare alltmer tar plats i bla SvD och DN:s spalter och på så vis bidrar till att fylla det utrymme som tidigare fylldes med färska och initierade nyhetsreportage. Psykologernas hemslöjd, dvs senaste veckans skriverier, förvandlas till en på flera vis billig och lättsam spaltfyllnad. Över huvud taget sker stegvis en påtaglig privatisering av textmaterialet. En person ger tips om hur vi ska hålla äktenskapet eller sexlivet igång. En annan om hur barnen ska surfa på internet. En tredje löser hbtq-problem. En fjärde pratar om hur kvinnan ska hantera klimakteriets problem. Och varje dag är det någon privatiserad ”krönikör” (ofta en förtidspensionerad journalist) som berättar om familjelivet eller vad som sist hänt under promenaden med hunden. Alltså såväl stora problem som mer triviala och vardagliga.

Idag lyser SvD med ett inlägg av den senare typen. Följande rubrik följs av en text som nu bara delvis citeras (pga av ämnets extrema banalitet):

”Uppförandekoden:Så delar ni upp armstöden på flyget utan att bli osams
När vi befinner oss i trånga utrymmen där vi tvingas vistas med främlingar under flera timmar är det lätt att irritationen stiger. SvD:s etikettexpert listar fyra saker alla flygplanspassagerare borde tänka på.”

Jag har svårt att förstå hur en seriös skribent kan nedlåta sig till att diskutera ett så marginellt och ytligt problem. Och få betalt för det! Det känns som en förolämpning att behöva möta ord om ett så platt och självklart personligt ämne. Och det betalar jag för! Ett intryck skapas av en förmyndare som inställsamt talar om för sin myndling hur denne ska knyta skorna. Jag tror jag tuppar av.

Resultatet av det jag beklagat mig över blir givetvis att dagstidningarna omvandlas till vecko- eller månadsblad. Många dagar, även veckor, gamla texter publiceras således av drakar som heter Svenska Dagbladet och Dagens nyheter. Jag inser att dagspressen kämpar med lönsamheten och måste pressa kostnaderna. Men följden blir att vi inte längre kan tala om en kvalitetspress, trots att de två jag nyss nämnt stoltserar med just detta.

Jag antar att marknadsförare undersökt vad majoriteten av läsarna gillar. Och då blir det följaktligen billigt och lättuggat material. Själv tycker jag som framgått att utvecklingen är eländig. Av allt att döma kommer framtiden att bjuda på ännu fler privata texter, mer trivialt trams, nonsens och så den vanliga utfyllnaden av sport, spel och lekar. Men jag tror inte att de två drakarna (utan tänder och eldsprut) inför de förestående konkurserna kommer att ha bytt namn till Svenska månadsbladet respektive Månadens vardagligheter. Allting går att sälja heter det ju…

Torsten Sandström

2018-10-19





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post123

Bloggen fyller 1 år - nästan 10.000 besökande!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 16:44:59
Varsågod och tag en virtuell tårtbit! Idag noteras 9.900 besök på Anti-pk-bloggen.se sedan starten den 16/10 2017.

Tack alla som surfat och kollat!

Torsten

  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post122

Ett klansamhälle står i motsats till en demokratisk rättsstat.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 07:09:23
Weiner´s goda bok finns numera i svensk översättning


I en ledare i SvD 2018-10-11 skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar, https://www.svd.se/jag-ar-klanrostaren. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven a propå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etniska skäl är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”. För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, dvs om

klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Därför några korta korrigerande ord. Klanernas uppkomst sammanhänger med en urgammal agrar historia om hur stammar av människor organiseras genom släktband. Alltså en form av naturlig gemenskap, som för länge sedan vuxit fram för att lösa lokala och regionala problem i framför allt nomadsamhällen. Klanen har därför sina rötter i motsättningar med konkurrerande grupper. Klanerna bygger alltså på krigiska motsättningar och den strikta sammanhållning som typiskt sett är nödvändig i samhällen under allvarliga konflikter. Resultatet blir en sträng manlig dominans. Under männens ledning handhas krig, boskap och jord. Kvinnornas främsta roll är att ta hand om det unga växande släkte som behövs för fortsatt kamp.

Om klaner beskrivs på detta sätt inser alla att de även existerat i Sveriges tidiga historia. Också här har hövdingar av olika slag styrt områden befolkade av stammar och släktgrupper. Klanerna har stridit med varandra, ibland på liv och död. Sammanhållningen inom dem har varit rigorös. Dom har byggt egna makt- och våldsstrukturer. Den som inte följde gruppens egna lagar utsattes för en klanjustis, som var lika hård som den kunde vara godtycklig. Den medlem som avvek från klanens normer drabbades omedelbart. Processen blev tämligen kort. Den enskildes liv var intet värd jämförd med klanens fortlevnad. Inom större områden (såsom exv nuvarande centralstater) fanns således flera sådana konkurrerande klanhövdingar och (primitiva) rättssystem.

I ett historiskt perspektiv har klanernas territorier i västerlandet stegvis begränsats och ersatts av större geografiska och politiska enheter. Kungadömen har alltså vuxit fram, dels för att tygla olika folkstammars särintressen, dels för att utveckla en mer likformig och förutsebar rättskipning. I en urban miljö fick furstarna stöd av kloka filosofer, såsom Hobbes (1588-1679), som förklarade att det var bättre med en stark kungamakt än att folk utsattes för lidande och död under gränslöst godtycke.

Som alla vet lever den absoluta kungamakten inte längre kvar i västvärlden. Inte heller parlament som baserats på samhällsklass (eller stånd) existerar här. I väst har demokratiska centralstater, med egna konstitutioner tagits plats. Här slås fast att varje individ har lika rättigheter enligt lagen. Jämför däremot exv Ryssland, där ståndsliknade skikt av politiker och oligarker fortfarande styr en demokrati på låtsas. Det nya är således att individen, inte klanen eller klassen, står i centrum. Det rör sig om individer som har frihet att tänka, tala, skriva, driva näring mm. I Västeuropa och USA kämpar därför partier och starka civila organisationer om hur parlamentens politik ska formas. I dessa nationer är idealet rule of law. Meningen är att rättsordningen ska styra över alla intressen som berör offentligheten (däremot inte över privat- och näringsliv). Konflikter löses följaktligen inte genom hövding- eller kungamakt, utan av självständiga statliga domstolar. Det är staten som har monopol på våldsmakt. Domstolsprocessen har formats för största möjliga rättsliga säkerhet.

På så vis står den svenska rättsstaten i fundamental motsättning till klanernas kulturer. Ändå ställer klanernas ideal än idag till stora problem i vårt land. Nu tänker jag inte på LO, som Nuri Kino gör. För mig är LO – på gott och ont – bara en av flera civila påtryckargrupper. Nej, idag är det minoriteter inom de nyinflyttades skaror som skapar problem. Det rör sig om familje- eller släktgrupper, som inte vill anpassa sig till den svenska rättsstaten. Några kanske inte förstår bättre än sitt gamla hemlands invanda klanmönster. Hursomhelst blir resultaten en förfärande privat justis genom den egna gruppen. Den syns i skjutningar i invandrartäta orter. Den syns i en avgiftsbelagd maffiaverksamhet riktad mot näringsidkare och mot offentliga bidragssystem. Den syns också i en dödlig privaträttskipning, som unga kvinnor utsätts för då dom väljer individens rätt framför klanens vilja, något som med ett förskönande ord märkligt nog kallas ”hederskultur” (klankultur är rätt beteckning).

För mig är det nödvändigt att alla personer som invandrar till Sverige anpassar sig till den svenska rättsstaten och centrala kulturmönster (såsom exv handhälsning, icke-organiserat-tiggeri och icke-ansikts-beslöjning). Självfallet tycker jag att Nuri Kino och andra ska ha rätt att protestera mot förföljelse av släktingar i exv Turkiet, Syrien och Irak. Eller att roa sig på dundrande släktkalas i Södertälje. Men kom inte och påstå att klansamhället har något positivt att erbjuda dagens Sverige!

Torsten Sandström

2018-10-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post121

Löfven mfl bygger en farlig konstitutionell praxis

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 18:03:58

Man må tycka vad man vill om SD-partiet. Jag har inte röstat på SD. Men det gäller att hantera riksdagens procedur på ett konstitutionellt klokt och förutsebart vis.

Häromdagen gavs inte SD en plats som talman, medan det mycket mindre och lika problematiska V-partiet fick posten. Idag, då Löfven för samtal med partiledarna om eventuella lösningar, vägrar han samtala med SD-ledaren, inte ens ett symboliskt kort, utan stängd dörr.

Så agerar personer i sandlådan eller i sällskapslivet. Men inte då det gäller att tillämpa landets grundlagar, nu regeringsformen. Tänk vad som kan hända i ett kommande riksdagsval. Om SD skulle hamna i majoritetsställning efter valet kan man då begära att dom ska fördela talmansposterna proportionellt? Kan man begära att SD:s ledare ska samtala med alla andra partiledare?

Löfven & Co agerar oklokt och farligt.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post120

Dom styrande lyssnar inte på skattebetalarna

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 17:34:32


På 1860-talet var Sverige fortfarande ett jordbrukarsamhälle. Majoriteten människor sysselsattes alltså med odling och boskapsskötsel. Vid årtiondets början var fortfarande ståndsriksdagen verksam – 1866 skedde övergången till en representativ demokrati.

Samma år invigdes den nya byggnad som idag hyser Nationalmuseum. Några år tidigare visade det sig att uppförandet av den byggnad som beställts blivit kraftigt fördyrad. Ståndsriksdagen beviljade nya medel. Trots att bondeståndet röstat emot och menat att ett halvfärdigt palats på Blasieholmen vore ett bra monument – en stenhög som minner om hur det går om man slösar med folkets pengar.

Mer än hundrafemtio år senare – och trots en femårig stängning för en ombyggnation i miljardklassen – kan man kanske tycka att satsningen varit lyckad. Jag tvekar. En annan plats för de gamla samlingarna hade säkert kunnat hittas till ett lägre pris. Men själva muséets byggnad är nu inte min poäng (böndernas ironiska ruin hade antagligen förvunnit tämligen snabbt). Saken gäller den publika protesten mot hanteringen av folkets skattemedel. Representanter för majoriteten av svenska folket slog näven i bordet. Vad gör majoriteten politiker i nutidens svenska riksdag? Dom höjer skatterna år efter år. Och en hukande svensk väljarkår ger riksdagens ledamöter förnyat förtroende.

Någon invänder kanske att en palatsbyggnad var väl peanuts på 1860-talet. Inte alls. Några miljoner kronor var då en rejäl summa, som skulle pumpas ur en fattig befolkning. Nu är en miljardkostnad blott en dryg promille av statens årsbudget. Men idag bränner politikerna i riksdagen på löpnade band av utgiftsprojekt i den klass som 1860-talets bönder protesterade mot. Och idag är det bara spillror av landets medborgare – och Skattebetalarnas förening – som höjer sin röst i protest. Men nästan alla grymtar. Jag är bergsäker på att 200 miljarder (dvs 20% av c:a 1000 i statens budget) skulle kunna sparas och skatten alltså kunna sänkas. Om viljan fanns. Och ytterligare 100 miljarder i den statsbudget som bli kvar borde kunna omdestineras till reella välfärdssatsningar av vettigt slag inom vård, skola och försvar. Alltså om viljan fanns.

Tyvärr saknar nutidens riksdagsmajoriteter respekt för folkets pengar. Men så jobbar inte heller dagens ledamöter till vardags med jord och kreatur som det tidiga 1860-talets bonderepresentanter gjorde. Vidare är arvodet för en riksdagsledamot idag 65.000 kronor i månaden (frånsett bi-inkomster). Och arvodet har under flera årtionden stegrats kraftigt jämfört med den löneutveckling som en adjunkt på gymnasiet haft.

Liksom för mer än 150 år sedan bryr sig inte de styrande om vad de arbetande anser om beskattningen i landet.

Torsten Sandström

2018-10-16



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post119

Missar huvudproblemet ännu en gång...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 14, 2018 09:22:19
SvD:s kulturdel (2018-10-14) missar som vanligt huvudproblemet och hyllar en vänsterliberal linje av låt gå-politik. Sanningen är att en klottrare, som vill sprida sina alster, måste följa svensk lagstiftning och själv stå för alla kostnader.

Samhällsdebatten rör inte moralpanik. Att klottra på tåg, väggar och andra ställen är en kränkning av äganderätten, helt enkelt. För den som själv slipper betala blir det enkelt att tala om kultur. Även om ett fåtal bilder är sköna rör det sig om kränkningar av rätten till egendom.

Vidare ställs allt på huvudet. Den som utför dådet blir ett hyllat offer. Och den som drabbas (exv en fastighetsägare) - och skriker till av ilska - är förtryckaren. En simpel ogin skurk.

Alltså en blixtbild av stämningen inom svensk kriminalpolitik.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post118

Politiska drömmar medför slöseri med svenska folkets pengar.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 14, 2018 07:30:22


I TV1:s Uppdrag Granskning häromkvällen berättade oroade samer om hur skador på deras renar ökat dramatiskt på grund av tillväxten av stammen djärv, björn, lo och varg. I samma program krävde Svenska rovdjursföreningen (med kontor i Stockholm) att dessa djur måste ges ett starkare skydd för att inte utrotas. Vidare vred sig intervjuade företrädare för åtminstone två statliga myndigheter som maskar. En norrländsk länsstyrelse ville se en ökad avskjutning för att på så vis minska utbetalningarna till samernaav statliga ersättningar för skador på grund av rovdjur. Naturvårdsverket däremot, som betalar årligt stöd till Svenska rovdjursföreningen, lutade åt att stammen av dessa vilda bestar måste skyddas. I programmet framträdde en lång rad statsanställda konsulenter av skilda slag. Det framgick tydligt att dessa personer – då de inte vände papper på kontoret – var på tjänsteresor i vildmarken. Ibland med helikopter.

Statens kostnader för samspelet mellan vilda djur och samer är betydande. Vidare är det uppenbart att en rundgång sker av svenska folkets skattepengar. Stora summor lämnar statens kassa för att hålla igång en flertusenårig rennäring (och djurhållning i svenska skogsbygder), samtidigt som en flock av bevarande urbana miljörörelser med delvis olika inriktning göds med årliga skattebidrag. Frånsett dessa utgifter – och de mycket högre kostnaderna för byråkrater på Naturvårdsverket och landet många länsstyrelser – avser de större penningbeloppen bidrag i 50-miljonsklassen till samerna för döda renar som de vilda djuren förorsakar.

Den som tänker efter inser att staten eller skattebetalarna mjölkas från flera håll. En rad ideella föreningar vill få sina självpåfunna krav finansierade av det offentliga. Ganska många biologiintresserade vill få statlig anställning för att utveckla sin kompetens. Och så förstås samerna, som i egenskap av ursprungsbefolkning ser sin näring förfalla och begär kompensation från staten för detta. Vid sidan av denna strid mellan urbana och lokala intressen sitter alltså skattebetalarna. Vad svenska folket tycker om hanteringen vet ingen. Men jag tror att många människor, såväl från landsbygd som i städer, undrar varför de måste betala för ett problem, som nog kan lösas av sina inneboende krafter. Alltså. Varför inte låta alla miljökramare själva finansiera de egna rörelsernas ideal? Likaså kan statsbidrag till samernas kultur och näring slopas (omkring 100 miljoner). Men ge samer och jägare rätt att skjuta av stammen vilddjur till en betydligt lägre nivå. På så vis kan den största utgiften – löner till statsanställda byråkrater – bantas med mångmiljonbelopp för det som tjänstemännen kallar ”viltvård”. Och i slutändan kan statens ersättningar för rovdjurens skador på renar också kapas. Jag gissar (statistik saknas) att svenska folket kan slippa betala cirka 500 miljoner kronor årligen på dessa tämligen enkla rockader.

Den som orkat läsa så här långt säger kanske: men ditt exempel genererar ändå småpengar i en statsbudget som är runt 2000 gånger större än det belopp som nyss nämns. Invändningen är korrekt. Men min kritik rör själva effekten av att folk måste betala skatt i onödan för politiska drömmar. Poängen är att om man tänker efter finns det flera offentliga politikområden där du och jag ganska snabbt ser vad storskaliga politiska visioner kostar en skattetyngd befolkning.

Stor potential till besparingar finns inom kommuner och landsting. Enligt min mening är landstingen minst kostnadseffektiva. Här förefaller bristerna i en politiskt styrd byråkrati tydligast. Exemplet St Görans sjukhus (ägt av Capio AB) visar att svensk vård i offentlig regi är dyr, byråkratstinn och mindre effektiv än privat.Landstingen klarar inte det mest basala, såsom att förmå en kår av läkare att ha lika många patientkontakter per dag som genomsnittet av läkare inom EU. Byråkraterna tynger läkarkåren med pappersarbete och detaljreglering. Också nästan varje anställd inom den primärkommunala sektorn ser hur pengar används på uppgifter som inte är nödvändiga för grundläggande service. Tydligast är detta rörande verksamheter inom miljö, fritid och kultur. Men det syns också i en kravlös personalpolitik, som verkar mer styrd av fackliga intressen än av målet att skapa maximal samhällsnytta per skattekrona.

Även statens budget är kraftigt överdimensionerad. Att den nuvarande integrationspolitiken är ett självförvållat svenskt problem är klart (om man jämför med Danmark). Kostnaderna är skyhöga hos oss, förmodligen avsevärt mer än de 40 miljarder kronor per år som Joakim Ruist pekar på i en ESO- rapport. En mer strikt invandringspolitik öppnar alltså dörren för mycket stora besparingar. Lika ihålig är den svenska biståndspolitiken, som årligen kostar drygt 40 miljarder per år och enkelt kan halveras för att ändå matcha en tysk och fransk nivå (mätt i andel av BNI). Att också Arbetsförmedlingen kan bantas med många miljarder per år står klart i och med att myndighetens egen personal (alltså frånsett annonshemsidan) endast förmedlar cirka 1,4 procent av alla nya svenska jobb - omkring ett jobb per anställd och månad. Problemtyngd är också den statliga utredning som nyligen önskade att storkommuner ska betala ökade bidrag till små- och glesbygdskommuner. Alltså ytterligare rundgång. Om staten vill ge stöd till fattiga kommuner bör kostnaden i framtiden kunna täckas med medel som SIDA hanterar. Svenska skattebetalarnas egna behov måste prioriteras.

Och tänk på vad schabblet med den så kallade gymnasielagen kostar. Nu ska 9 000 ungdomar, som redan fått sina asylansökningar avslagna i flera juridiska instanser, tillåtas bo kvar på bidrag! S-regeringen, som inte är något sanningsvittne i dessa sammanhang, talar om flera miljarder kronor för statens del under några kommande år.

Den politiker som påstår att skatterna måste höjas här i landet far alltså med grov osanning. Skatterna kan nämligen sänkas, samtidigt som det finns utrymme för en omprioritering med sikte på eftersatta behov inom välfärden. Det är nämligen hög tid att politikerna börjar hushålla! Satsningen på en storskalig och samtidigt slapp politik har skapat en ineffektiv offentlig apparat, helt enkelt. Planekonomier dras med liknande problem. Så fram med rödpennan! Eller hellre en machete. Det är nämligen mycket som måste kapas. Med exempelvis bara några hugg kan landstingen läggas ned – varefter vården bekostas av skattebetalarna via staten – medan själva driften sker i privat regi. Förvisso krävs en rad regeländringar, jobbig upphandling mm. Mentala om vinn-vinn för det svenska folk som ”under skatter dignar ner”!

Torsten Sandström

2018-10-14

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post117

Minns du Pippis pappas yrkestitel?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 13, 2018 14:42:16

För några år sedan var det rabalder om huruvida Astrid Lindgrens textval kunde tolereras vad gäller Pippis pappas sysselsättning. Nu ser vi något liknande hända i två annonser idag rörande Nationalmuseums nyöppnande. Alexander Roslins konstverk matchas således av ett politiskt beställningsverk. Är det månne kulturminister Alice Bah Kuhnke som det statsägda muséet flirtar med? Hursomhelst ser vi hur konst i stilen rokoko omvandlas till något barockt.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post116

Aktuell ledare i Dagen(S) Nyheter

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 12, 2018 17:28:03


Rubrik citeras från DN 2018-10-12:

Ledare: Låt inte Kristersson kidnappas av SD



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post115

Den mediala substansens privatisering

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 12, 2018 12:10:34

Jag har tidigare skrivit om mediernas alltmer åsiktsanknutna innehåll, med fokus på att journalister numera inte ens anstränger sig med att vara faktaanknutna. Okej att gränsen ibland är svår att dra. Det pågående mediala svallet rörande kvinnans klimakterium är nog ett sådant gränsfall. Den biologiska klockan berör alla kvinnor (även feminister, som annars bara anser att allt är sociala konstruktioner). Men ändå är många inlägg i diskussionen ett tecken på att en före detta ung kvinnlig generation av journalister nu börjat bli medelålders. Det mediala svallet får därför en påtagligt privat karaktär.

Ledare för svallet är som vanligt de medier som är mest vänstervinklade, såsom SR och DN. I spetsen går bland andra Åsa Beckman. För en dag sedan presterade hon en rubrik på DN som var mer privat än vanligt:

"Jag kommer aldrig att få den släta huden tillbaka."

Jag måste emellertid reservera mig för att det kan ha varit ett feltryck i DN (huden?). Rubriken kanske skulle framhålla - och beklaga - att hennes släthåriga tax blivit överkörd. Men i samband med det svall jag nyss talat om, måste man ändå tro att rubriken avser en högst personlig självbetraktelse från Beckmans sida.

Jag överlämnar åt läsaren att bestämma om de artiklar jag nämner beror på svallande känslor. Vad vet jag.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post114

Varför inte en Lyckomyndighet?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, October 10, 2018 10:15:56


I SvD idag pläderar en professor från högskolan i Borås för inrättande av en ny statlig myndighet för äldreomsorg. Den ska enligt förslagsställaren ”säkerställa” att äldre människor behandlas med respekt. Jag tar mig för pannan (ännu en gång).

För det första undrar jag om professorn ifråga har undersökt hur landets redan omkring 450 statliga myndigheter funkar i praktiken. Min bild är att endast ett fåtal statliga organisationer uträttar det som politikerna förväntar sig och säger då staten ska betala notan. Flertalet är nämligen sk korstågsmyndigheter. Det innebär att dom finns till för att låtsas att en uppgift ska hanteras, dvs för att legitimera förändring (som alltså uteblir helt eller delvis). Resultatet blir många många resor, sammanträden, papper, nya regler, men mycket liten verkstad. Nu föreslås alltså ännu en sådan myndighet.

För det andra ordet ”säkerställa”. Hur kan en idé eller plan om behandling av äldre med respekt säkerställas i en nation? Ordet pekar på garantier (säkra resultat). Möjligtvis kan kontroller och påpekanden göras. Men inte kan respekt för äldre garanteras via en statlig myndighet! Följ bara svenska lagar som redan finns. Det räcker nog. Anställda som inte följer gällande regler bör sparkas om dom agerar gravt fel.

För det tredje undrar jag därför hur en professor kan föreslå något sådant, en person som bör ha en gedigen grund för vad påståenden av olika slag (nu bristande respekt) egentligen är vetenskapligt sett. Dels är det omöjligt att bevisa vad bristande respekt är. Dels är det svårt att visa att ett påpekande till myndigheten - och myndighetens eventuella åtgärder - kommer att öka respekten för äldre. Professorn tror uppenbarligen att allt detta kan "säkerställas". Det rör sig mer om spådomar via kristallkulan än vetenskapligt baserade lösningsförslag.

För det fjärde frågar jag hur en professor i företagsekonomi har koll på räkenskaperna? Företag håller i pengarna. Även staten måste väl hushålla. Under mina många år som prefekt vid Juridicum i Lund fick jag klar för mig att universitetsanställda i allmänhet betraktade statens kassa som outsinlig (vilken den tyvärr ibland tycks vara).

För det femte kan man lika gärna satsa på en Central Lyckomyndighet. En sådan organisation kan enkelt fixa (alltså med nu gällande krav) det som professorn föreslår och även lösa drygt 300 andra uppgifter hos redan befintliga statliga organisationer (som alltså bör läggas ned). Det är egentligen konstigt att en Lyckomyndighet ännu saknas i Absurdistan. Eller rättare sagt: där finns det redan några hundra.

Torsten Sandström

2018-10-10

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post113

Bravo Dagens industri!

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 09, 2018 10:51:13




Om DN vandrar ut i öknen, så förstår Dagens industri bättre. Följande artikel om att Alliansen måste samtala med SD, skriven av näringslivsprofilen Olof Stenhammar, är ett sanningens ord. Tycker jag och antagligen en majoritet av svenska folket. Jag citerar Di och Olof Stenhammar:

Som företagare lever man ständigt mitt i en välfungerade demokratisk process: konsumentvalet.

Ett företags kunder gör kontinuerliga val mellan olika produkter och tjänster, dygnet runt, 365 dagar om året. En företagare måste ständigt anpassa sitt erbjudande till kundernas krav och behov. Produkten eller tjänsten måste hålla vad som utlovas i reklam och marknadsföring. Gör det inte det är man ute ur bilden. Skoningslöst kommer kunderna att avslöja bristerna och dumpa produkterna och välja andra alternativ. Konsumenten låter sig inte luras. Inte i det långa loppet. Det är en sann, sund och direkt demokratisk process.

I ett politiskt val är vi väljare politikernas ”kunder”. Vi följer uppmärksamt deras olika vallöften och profetior. Budskapen hamras in och når oss genom alla tänkbara kanaler. Vi drar våra slutsatser och på valdagen går vi till vallokalen och gör vårt val.

När resultatet är känt förväntar vi oss att politikerna levererar på sina löften. Det viktigaste vallöftet är det politiska innehållet i ett större perspektiv. Det kan uttryckas som vänster/höger eller borgerligt/socialistiskt eller på annat sätt.

Årets val gav ett tydligt resultat. Väljarna önskar en borgerlig politik. Eftersom SD:s politik är klart borgerlig på de flesta områdena så fick den övergripande borgerliga inriktningen cirka 58 procent av rösterna. En i valsammanhang mycket klar signal. Den sittande rödgröna regeringen fick cirka en tredjedel av rösterna. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Väljarna har valt bort det socialistiska dribblandet, som landet har genomlevt under de senaste fyra åren.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Stefan Löfven valde att efter valet 2014 ge ett ytterlighetsparti – V med 5,7 procent av rösterna – ett oproportionerligt stort inflytande i det politiska arbetet. Detta trots att valet även då gav en borgerlig majoritet i riksdagen. Alliansen hjälpte sedan Stefan Löfven i att i praktiken lura väljarna genom Decemberöverenskommelsen, som innebar att en minoritet tilläts styra.

När det politiska spelet nu intensifierats är frågan vad det politiska etablissemanget är på väg att hitta på denna gång.

Jan Björklund och Annie Lööf har kategoriskt uttryckt avståndstagande från att ta stöd från SD, även om det bara är ett indirekt stöd. Då S hittills lika kategoriskt sagt nej till en alliansregering, verkar en sådan helt enkelt inte möjlig. Att Socialdemokraterna i realiteten och utan att skämmas det minsta tagit stöd av SD under perioden 2014–2018 för att driva igenom sin politik och regeringen Reinfeldt gjort detsamma dessförinnan 2010–2014, tycks inte bekymra någon.

Att samtala med och lyssna på SD innebär inte att man kommer att låta deras politik dominera. Det är uteslutet. Men varför ska man inte ens ta stöd av SD i de politiska områden där partiets åsikter ligger i linje med vad en borgerlig alliansregering faktiskt har lovat sina väljare? Frågan väcker starka känslor. Beröringsskräcken med SD hindrar en konstruktiv diskussion.

Därför är det välgörande när företrädare för näringslivet vågar sticka ut hakan och föreslå åtminstone en aning pragmatism och kompromissvilja för att nå den politik som väljarna faktiskt föredrar.

Jan Björklund och Annie Lööf visar förakt för det jag anser borde vara demokratins spelregler när de vägrar befatta sig med SD. De kan inte ens tänka sig att samtala med ett parti som representerar nästan 18 procent av valmanskåren. Det är det politiska etablissemangets hån mot demokratin och det kommer att driva ytterligare väljare in i SD:s hägn.

Jag tillbringar mycket tid vid Höga kusten. I augusti var Jimmie Åkesson och valtalade i Härnösand. Mötet refererades i lokaltidningen Allehanda. Där intervjuades två åhörare som visade sig vara LO-medlemmar och trogna S-väljare. De uttryckte sympati med det Jimmie Åkesson sa och förstod inte varför han inte tilläts få något inflytande över svensk politik. De tyckte det var emot alla demokratiska principer och meddelade att de nu avsåg rösta på SD i årets val.

Deras ordval var tydligare än så men kanske inte så diplomatiskt: ”Pissar man på SD så pissar man på demokratin.”

För Jan Björklund och Annie Lööf hägrar nu kanske i stället ministerposter i en S-ledd regering. Det ger ett intryck av att man tycks se valresultatet bara som något slags ”fake news”? Eftersom man väljer att ignorera det.

Lockas man av Stefan Löfvens locktoner går man inte bara emot vallöftet att verka för en alliansregering. Man väljer också att återigen inte respektera väljarna, som faktiskt har röstat bort Stefan Löfven inte en gång utan nu två gånger. Man spelar både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i händerna – samtidigt! Det är i sanning mycket underligt.

Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX














  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post112

DN går i fronten!

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 08, 2018 21:42:00

DN, Dagens nyheter, går alltid i fronten. För PK alltså.

Världskrisen har följaktligen inslag av en känslostorm.

Någon kanske tycker att jag på bloggen jagar DN. Men det är DN som konsekvent jagar fram en linje till vänster om folkets mitt, anser jag.


Några dagar senare.

Vad sägs om rubriken i DN 2018-10-16 om tidningens redaktör Björn Wiman och hans egna tankar om klimatet:

"Läget är nu akut och ämnet överskuggar allt".

Det verkar alltså som om klimatkrisen överskuggar den pågående klimakteriehypen...
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post111

Statens Filminstitut åsiktskontrollerar

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 08, 2018 14:22:30


Filminstitutet är en stiftelse som totalfinansieras med statliga medel, 545 miljoner för år 2017. Idag meddelar institutet att - i ljuset av Me too - man för att bevilja bidrag kräver att sökanden visar papper på kompetens i könsfrågor. I Sovjetunionen skulle en konstnär visa partibok. I likriktningens Sverige gäller uppvisande av könskort! I Sovjet anslöt sig många dissidenter till partiet enbart för att få jobba. I Sverige kommer filmskapare med automatik göra samma sak (och i smyg spotta åt institutet). I båda länderna agerar kulturbyråkraterna som lydiga nickedockor åt regeringsmakten.

Så här skriver statsfeministiska institutet själv:

"Med anledning av höstens #metoo-rörelse och uppropet #tystnadtagning riktade Kulturdepartementet ett särskilt krav på återrapportering av åtgärder till kulturinstitutioner. Enligt Filminstitutets riktlinjebeslut för 2018 följer att Filminstitutet särskilt ska kunna redovisa arbetet med att stärka jämställdheten i filmbranschen och motverka sexuella trakasserier.

I och med detta inför Filminstitutet ett nytt krav. Det nya kravet innebär att en stödmottagande producent ska kunna uppvisa dokumenterad kompetens inom diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning, med fokus på sexuella trakasserier och andra typer av trakasserier för att vara berättigad fullt produktionsstöd. Kravet ska nu i en första omgång uppfyllas innan den sista utbetalningen av produktionsstödet. Filminstitutet kommer att erbjuda kostnadsfria utbildningar vid behov. Det är inte obligatoriskt att gå just Filminstitutets utbildning, men Filminstitutet avgör om motsvarande utbildningar är relevanta och heltäckande."

Jag har tidigare skrivit om vad som händer i Absurdistan. Frans Kafka småler i sin grav. Stor konst skapas nämligen inte genom körkort. Möjligtvis liten.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post110

Bekräftelse på min senaste blogg om besatthet!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 07, 2018 10:29:40
Jag vill inte påstå att jag är synsk. Men DN bekräftar 2018-10-07 den besatthet om kön jag skrivit om.

Min senaste blogg om svensk besatthet över könsfrågor sa egentligen inget nytt om svensk politik och svenska medier. Det nya är kanske utvecklingen under de sista åren. Då ägnar sig ett land med många stora politiska problem (skola, integration, bostäder, försvar, skatteslöseri, byråkrati osv) åt feministisk könsteori och upptagenhet över vaga anklagelser om systematiska sexuella kränkningar. Jag förnekar inte substansen i flera av de berättelser som kvinnor vittnat om. Det trista är att de väntat så länge med att framföra sina allvarliga anklagelser. Och att dom inte direkt gått till polisen.

Det är värt att läsa tingsrättens domskäl i målet rörande den sk kulturprofilen. Kvinnans egen berättelse ger en bild av sexuell beredskap den kväll då profilen tog för sig på ett vis som tingsrätten ser som kriminellt ("hon var intresserad av sex för en natt"). Notera att samma kvinna av fri vilja en tid senare ånyo befann sig i kulturprofilens lägenhet och säng. Även då påstår hon att kulturprofilen förgrep sig kriminellt. Det ansåg inte tingsrätten bevisat, även om tingsrätten anser att hon inte agerat med fri vilja.

En annan sak är att mannen i fråga förefaller vara en notorisk kvinnokränkare. Domskälen pekar på att detta var känt för kvinnan ifråga. Domskälen visar också på att kvinnan främsta kamrat och förtrogna, var nära allierad med profilen, en vän som var beroende av profilen och sammanfört den drabbade kvinnan med honom. Han var också nära vän med kvinnans handledare (kvinnan bedrev doktorsstudier). Bilden framstår av en krets av förenade personer som ville vara profilen till lags. Jag vill absolut inte försvara denna man. Hans historia är eländig och allvarlig. Men i alla samtal är det bra med balans och distans.

De fakta från domskälen jag nyss nämnt har varit kända under ganska lång tid. Men medierna har varit tysta. Vågar jag därför vända på DN:s rubrik? Medierna är kanske vår tids stora problem...I allians med en flummig vänsterliberal politik.

Det är fånigt att påstå att man måste tro på en persons utsagor bara för att hon är kvinna. Från fall till fall måste givetvis trovärdigheten prövas. Men i rörelsen Me too tycks inte detta gälla. Det verkar som en feminist alltid talar sanning. Så är det förstås inte.






























  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post109

Svensk besatthet rörande könsfrågor

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 06, 2018 07:20:29


Bilden bygger på rubriker från SvD 2018-09-30

Förutom asylrätt och bidragspolitik är svensk samhällsdebatt paralyserad av kön. Då det bara finns två biologiska kön – och mer än hälften av landets invånare är kvinnor – är det fenomen rörande könsfrågorsom tar plats i debatten, trots att nationen är en av världens mest jämlika (något som i och för sig delvis är en följd av denna besatthet). I denna artikel tänker jag inte främst på sexualitet, utan på maktrelationer. Varför har Sverige blivit så könsmaniskt?

Den självklara utgångspunkten vid ett försök att svara på frågan är en historisk mansdominans med uppenbara inslag av förtryck eller diskriminering. Här räcker det med att peka på att myndiga kvinnor hindrats juridiskt att själva bestämma över sin egendom fram till 1884 och att kvinnlig rösträtt införts först 1921. Och att homosexualitet avkriminaliserades 1944 och betraktades som psykisk sjukdom ända fram till 1979. Här kan man tala om orättvisor.

Därmed inte sagt att kvinnor förr saknat reell makt inom familjen. Svensk historia har många exempel på starka tjejer, som styrt och ställt rörande hus och hem, inte minst då männen varit ute i Europa för att kriga mot utländska karlar. Och jämfört med flera andra nationer har kvinnfolket i Sverige ändå haft en bättre position. Likväl är det tydligt att kvinnan i äldre tider varit systematiskt förtryckt. På så vis kan man tala om att hon förr varit ett ”offer”, för att använda ett av de ord som idag är mest populära i vårt land vid samtal om olika samhällsfrågor. Det är tydligt att rollen som offer varit ett gott skäl för det omfattande reformarbete som bedrivits i landet för jämlikhet under mer än 100 år från idag.

Men påståenden om kvinnan som offer har överlevt alla stora jämställdhetsprojekt som nationen sett. Har reformerna alltså misslyckats? Eller finns det någon annan förklaring till den besatthet jag nu talar om? Kan det vara så att rollen som offer inte sammanhänger med en direkt (juridisk) diskriminering? Den som lyssnar på dagens kvinnorörelse hör att det finns en indirekt eller faktisk diskriminering i samhälle, arbets- och näringsliv och inom familjen. Denna tes upprepas så ofta av svenska feminister att den numera framstår som en vetenskaplig sanning. Några kvinnliga forskare försöker också på allvar bevisa att en faktisk diskriminering av tjejer sker systematiskt i Sverige.

En test av hypotesen om en faktisk diskriminering förutsätter antingen ett prov av förekomsten av ett gemensamt syfte hos män att förtrycka kvinnor eller att det existerar ett omedvetet mönster hos män att behandla motsatta könet negativt, en modell som majoriteten kvinnor medvetet eller omedvetet underkastat sig.

Den första tesen om ett medvetet könskränkande syfte hos män är enligt min mening svår att bevisa. Män är alltför olika. Ett fåtal tyranner, chefsdespoter och kulturståthållare finns givetvis (liksom för övrigt ett antal kvinnliga översittare). Men de allra flesta män gör antagligen så gott de kan (de som i hemmet inte tvättar, städar eller lagar mat kanske skottar snö, klipper gräs eller meckar med bilen och andra prylar).

Även den andra tesen om existensen av ett tyst mönster är såvitt jag förstår svår att styrka. Visserligen talar feminister mångordigt om manliga strukturer och härskarstrategier, men det rör sig om luftiga påståenden som knappast kan ledas i bevis på en vetenskaplig nivå. Det faktum att många chefspersoner är män kan knappast leda till slutsatsen om en tyst maskulin könsmaktsordning. En lika rimlig förklaring är kvardröjande kvinnliga attityder om en beredskap eller vilja att inte ta för sig eller konkurrera. För den senare slutsatsen, om en historisk kvinnlig hållning av tillbakadragenhet eller försiktighet, finns många goda bevis i aktuella uppgifter som visar på en stigande frekvens av kvinnliga chefer, forskare, examina, höjda löner och så vidare. Tjejer börjar alltmer ta för sig.

Frågan om en kvinnlig tillbakadragenhet – som rör grundläggande skillnader mellan könen - för över till en förklaring som närmast är tabubelagd i vårt land, nämligen biologiska faktorer. Att förneka att biologin i grunden styr kvinna och man anser jag och många andra som vettlöst. Men den som liksom professor Germund Hesslow vid medicinarutbildningen vid Lunds universitet pekar på olikheter mellan män och kvinnor i kroppsform, kroppsliga funktioner, hormoner med mera hånas av kvinnomaffian och gör att universitetets ledning råkar i bryderi. Vidare är det fullt klart för en stor majoritet av alla föräldrar att pojkar normalt är bråkiga och tävlingsinriktade, medan flickor i allmänhet agerar för sammanhållning och omvårdnad. Det mesta talar alltså för att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan män och kvinnor. Att skillnaderna systematiskt påverkar människornas val av yrke, karriär och så vidare måste anses högst sannolikt, utan att för den skull vara ett skäl för att skillnaderna måste upprätthållas.

Den viktigaste förklaringen till den svenska besattheten om kön är det perspektiv av kamp som drivs av en liten minoritet av feminister här i landet. Även gruppen hbtq-personer är i verkligheten liten, kanske bara omkring fem procent av befolkningen. Men ändå får dessa små kategorier varje dag frontpositioner i tidningar, radio och teve. Rader av mediala påståenden om faktisk och strukturell diskriminering, det vill säga fenomen som jag nyss menat man bör vara skeptisk till. Varför denna omfattande snedvridning?

Mitt svar är den svenska kvinnorörelsen och landets medier. Unga kvinnliga och manliga journalister har sedan barnsben utbildats i feministisk teori. De har också förläst sig på mänskliga rättigheter. Därför driver de med all kraft sitt budskap, trots att det vilar på lösan sand samt delvis är vetenskapligt osant. Det är även tragiskt att flera stora universitet, som det i Lund, anser att den så kallade normteorin bör forma kursplaner av skilda slag. Kvinnorörelsens feltänk är alltså roten till den svenska besattheten. Inom rörelsen finns en idé om en gigantisk orättvisa i det svenska samhället. I själva verket är kanske 90 till 95 procent av Sveriges kvinnor tämligen nöjda, även om de ibland tycker att männen kan skärpa sig och lägga på ett kol (kvinnor glömmer nog ibland de trista sysslor som ofta är mannens lott). Om vanliga tjejers reaktioner ska tolkas så tyder inget på att de möter feministernas mansfientlighet med high-five. Men ändå är det svenska samhället paralyserat av könsfrågor.

Det är bra att samhällets tidigare stigmatisering av kvinnor och hbtq-personer upphört. Men kvinnorörelsens och mediernas inriktning skymmer idag Sveriges verkligt stora problem, såsom bostadsbrist, ett utbildningssystem i förfall, slöseri med offentliga medel, usel integration av nyanlända, ett försvar i spillror och så vidare. Därför måste besattheten rörande könsfrågor få ett slut.

Torsten Sandström

2018-10-06

Publicerad i samverkan med Det goda samhället: http://detgodasamhallet.com

Till höger i bilden en (kvinnlig!) uteliggares ägodelar...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post108

Malmö går i fronten för Lucial jämlikhet

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 04, 2018 22:43:36

En upprörd insändare får framträdande plats i Sydsvenskan 2018-10-04, såsom en protest mot Sydsvenskans artikel den 3 oktober om att vem som helst, oavsett kön, ska kunna väljas till Malmö lucia.

"När jag läste detta blev jag helt förtvivlad. Jag har under mer än fyra decennier varit med om oerhört traditionella och oftast väldigt fina luciafiranden i den svenska skolan - som lärare.

På de skolor där jag varit lärare och det handlar om ett tiotal i fyra skånska kommuner - har kriterierna varit väldigt enkla: med hela den svenska skolans värdegrund i fokus har vi lottat bland de flickor som önskat bli lucia. Ingen lång blondin, ingen extra populär, ingen extra välsjungande flicka eller någon flicka med andra ”favörer” har självklart haft företräde. Eftersom lucia ju helt bygger på en kvinnlig legend, har det aldrig varit aktuellt med en pojke som lucia. Detta har heller aldrig ifrågasatts.

Någon gång har vi vuxna tvingats förklara extra för eleverna varför vi föredragit lottning, men i de flesta fall har vi inte minst tvingats förtydliga för föräldrar. Från att ha varit undrande har i princip alla dock förstått vår självklara princip.

När vi nu äntligen verkar ha lyckats eller är på god väg att bryta barriären ”invandrarbarn kontra svenska traditioner” - ja, då kommer Malmöbeslutet som en fullständig snara runt halsen. Inte bara i skolans värld och då runt alla elever och lärare i åtminstone hela grundskolan, utan givetvis läggs snaran runt halsen på alla involverade eller traditionsbundna även på andra plan i samhället."

Min blogg-kommentar. Att enskilda personer, liksom författaren till insändaren, är traditionella är en sak och inte så mycket att bråka om, trots att författaren komiskt nog anammat delar av den korrekta "värdegrunden". Det som förundrar mig är däremot den vilja och energi som det offentliga visar för att bryta tradition och ändra könsfokus i en så pass oviktig fråga som vem som ska utses till Lucia. Hur används egentligen skattebetalarnas pengar (offentliga medel) för att genomdriva den flummiga "värdegrunden"?

Någon vecka senare (2018-10-16) vittnar en person i SDS:

"Tobias Kralmark heter jag och jag är en av de kandidater som blivit uttagna för intervju till Malmö lucia. Det som äntligen hänt de senaste veckorna tror jag har öppnat upp för underbara personer i vår framtid. Jag jobbar ständigt för att förbättra världen för HBTQ-personer, bland annat genom teaterföreningen AQT – a queer theatre, och jag är övertygad om att vi kommer komma till insikt förr eller senare. Varför vänta längre?"

Min blogg-kommentar är: Jag förstår att Tobias känslor är äkta. Men finns det inte andra mål i livet för en tjej än att bli just lucia. Bara att få sitt "nya" kön erkänt är väl något mycket stort...Luciarollen måste bara ses som ett kvitto (i tävlan med många andra intresserade luciakandidater).















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post107

Fler nyheter från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 02, 2018 10:35:45
Jag har många gånger bloggat om svenskt resursslöseri och feministisk talibanpolitik. Här en fin blänkare från Ivar Arpi (SvD 2018-10-02). Jag citerar:


Menscertifierade kärnvapen
Sedan början av året har Sverige fått en ny myndighet: Jämställdhetsmyndigheten. De blir alla goda gåvors givare på jämställdhetsområdet. 2018 delars ungefär 38 miljoner kronor ut.

För att göra det lite mer konkret: Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) har fått 481 000 kronor för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen. ”Detta ska göras genom att stärka kapaciteten hos kvinnor att delta i den svenska kärnvapendebatten.”

Det låter inte särskilt feministiskt, utan mest som att IKFF anser att kvinnor är för dumma i huvudet för att tänka själva.

I förra veckan publicerade IKFF en rapport som reder ut huruvida diskussionen om kärnvapenförbud är misogyn. Rapportförfattaren anser att kritiken av utrikesminister Margot Wallström, som ville ansluta Sverige trots att det skulle omöjliggöra en god relation till USA och Nato, var misogyn.

Dock anges inte ett enda bevis för detta påstående, utöver att några kritiska röster hade mage att kalla Wallström ”naiv”.

Jämställdhetsmyndigheten har även beslutat att ge 530 010 kronor till organisationen ”MENSEN – forum för menstruation”. De har fått 530 010 kronor för ”menscertifiering av arbetsplatser” för att skapa ett mensvänligt arbetsklimat.

Och då återstår alltså 37 miljoner kronor för Jämställdhetsmyndigheten att fördela.

Jag slutar där.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post105

Läxfritt på Backe-Boskolan i Nacka…

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 01, 2018 12:17:15


Idag får vi SR P1 morgon höra detta tjosan-budskap om läxfritt. Elever och lärare verkar nöjda enligt reportaget, som andades pedagogiska framsteg. En viktig förklaring till det läxfria var att alla elever inte kan få hjälp hemma. Därför var det bra att kraven på de duktiga lindrades. Allt funkade ju ändå. Påstods det.

I reportaget fick den nya pedagogiken som vanligt stöd från en noga utvald universitetslärare med politiskt korrekta åsikter, en person som menade att det i forskningen endast fanns svagt stöd för läxor. Slutsatsen blev ungefär: fritt fram för experiment! Alltså ingen diskussion om betydelsen av krav på elever eller värdet av rutinen att studera på egen hand. Och allt detta i ett Sverige som sackar i Pisa-mätningar. Jag tar mig för pannan.

Min slutsats är att Backe-Boskolan har valt ut dom minst studiemotiverade som riktmärke. Varför inte satsa på den större kretsen av elever som själva vill fram eller vilkas föräldrar gärna ser det. Kanske dags för en namnändring i Nacka? Utförsbacke-skolan?

En annan och viktigare slutsats är att vi i vårt land har en inbyggd motor för kravlöshet och självdestruktion. Journalisternas barn klarar sig kanske. Men barn från studieovana miljöer gör det inte. Mediafolket tror sig jobba för det goda. Men i själva verket funkar dom som det goda samhällets dödgrävare. Dom vill nog väl. Men dom förstår inte bättre...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post104

Åsa Beckmans könskorrigering…

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 30, 2018 21:25:59

På några veckor har en av DN:s feminister korrigerat sitt språkbruk i korrekt riktning. Se här på Åsa Beckmans rubriker rörande ett och samma ämne:

Hon började med: ”Varför är det en triumf för män att ha yngre kvinnor.” (2018-08-31)

Efter omkring en månad inser hon sin tabbe – dvs att hon sagt att kvinnan är ett viljelöst subjekt – och skriver så här: ”Så förklarar yngre kvinnor varför de vill ha yngre män”. (2018-09-28)

I den första rubriken är mannen den som gör ett aktivt val. I den sista rubriken är det kvinnan som är aktiv. Båda rubrikerna har enligt min mening ungefär samma sanningsvärde, även om jag inte är övertygad om det statistiska underlagets relevans. Men en modern feminist kan inte godta kvinnan som en lekboll. Därför måste samma skeende mellan kvinna och man omformuleras så att det är kvinnan som styr och ställer.

För övrigt är det en intressant äganderättsaspekt som Åsa Beckman lyfter. I båda rubrikerna är det en av personerna i samma relation som innehar den andre. Förmodligen kommer detta korrigeras i en tredje rubrik: Så förklarar yngre kvinnor varför de tills vidare vill umgås med äldre män.

Jag förbereder just nu en blogg om svenska medias besatthet rörande könsfrågor. Här finns mycket spännande att utreda. Vänta bara!

Några dagar senare, den 3/10, meddelar DN:

"DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman får utmärkelsen Årets mediaamazon, ett pris som årligen delas ut till en kvinnlig arbetsledare i mediebranschen.
---
Åsa Beckman har röstats fram av en jury bestående av prisets grundare Cecilia Zadig, Kerstin Brunnberg, Christina Jutterström, Jeanette Gustafsdotter, Maria Ripenberg och Robert Rosén. Priset delas ut den 21 november, under konferensen Årets mediaamazon."


Jag återkommer i slutet av veckan med en blogg om amazonernas - dvs årets och vardagens feministers - förödande makt i Sverige.

Fortsättning följer. Amazonen Åsa Beckman agerar orakel och tolkar i en ny rubrik känslorna hos mänskligheten i DN 2018-10-08:

"Vår tid står inte ut med en äldre kvinnas utseende"

Alltså ännu ett av hundratals tema om "offer" i samhället. Jag blir nyfiken på vilket statistisk underlag slutsatsen bygger. Eller om det bara är egna och kollegors personliga erfarenheter? Men inser nu att på en kultursida kan man kanske inte ställa några som helst krav på objektivitet ...

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post103

Stöd Alice Teodorescu!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 29, 2018 20:35:15

Alice Teodorescu har som politisk redaktör på GP (Göteborgs Posten) gjort sig känd för god kritisk journalistik. Hon är enligt min mening ett föredöme för den som hyllar ett öppet marknadsliberalt samtal.

DN driver i dagarna en kampanj för att få bort Alice Teodorescu från positionen som politisk redaktör på GP (Göteborgs Posten). Om detta skriver Benjamin Katzeff Silberstein på SvD 2018-09-29 under rubriken Det vettlösa drevet mot Teodorescu. Se länken:

https://www.svd.se/det-vettlosa-drevet-mot-teodorescu

Om du vill protestera mot DN så finns en länk att klicka in dig på .

https://www.change.org/p/stampen-ab-info-stampen-com-031-62-43-00-post-stampen-ab-405-02-göteborg-besök-polhemsplatsen-5-behåll-alice-teodorescu-som-politisk-redaktör-på-gp

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post102

Nu krävs pragmatism – inte fortsatt plakatpolitik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 29, 2018 07:30:10


Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför motregeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår det som folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar motnödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Man kan därför tycka att den så kallade Alliansen har vad man kallar guldläge. Men inte heller här förstår politikerna riktigt vad väljarna vill ha. Eller så strider folkets krav på reformer mot ett antal ideal som särskiljer Alliansens olika partier. Tydligast är detta rörande invandringen, där såväl C-partiet som L-partiet inte vill sätta ned foten och tala för behovet av reformer, det vill säga en stramare reglering i väntan på jämvikt i inflyttningen. Detta trots att kostnads- och problembilden är allvarlig. Till saken hör att de två partierna tillsammans med M-partiet – i likhet med vänstern – visar ovilja att tala om besparingar. Det tycks som om inte en enda utgiftsmiljard idag går att rubba. I själva verket kan rödpennan tämligen enkelt stryka bort en rad utgiftsområden som är dysfunktionella, det vill säga inte leder till de resultat som eftersträvas. Här spelar förre statsministern Reinfeldt rollen som sabotör. Han kramar det högskattesamhälle han varit med om att befästa. Okej att en god välfärd kräver rejäla uttag av skatter och avgifter. Men jag och många andra vet att kraftiga besparingar tämligen enkelt kan ske på en rad politikområden, såsom i mängden av bidrags- eller stödformer till svenskar och nyanlända, i överdimensionerade u-landsbistånd, i stora byråkratier med mera. Mycket kan skäras bort utan att välfärdssamhället går under.

Inget av de traditionella politiska blocken är alltså väl rustade för de problem som väller över nationen. Sämst rustade är alltså de avgående regeringspartierna med V-folket som stöd. Ändå ligger de nära en fortsatt maktställning. Det ena regeringsalternativet – att den avgående ministären sitter kvar men utvidgas med C- och L-partierna – pekar på en politik som går i gamla hjulspår. Vem tror att S-partiet kommer att lämna Den svenska modellen? Vem tror att skatter och bidrag kommer att minska? Vem tror att den svenska skolan kommer att satsa på kunskaper? Vem tror på en stramare invandringspolitik? Vem tror att försvaret kommer att byggas upp på rätt sätt? Jag tror att detta regeringsalternativ innebär fyra nya år med ungefär samma politik som hittills. Tunga strukturreformer och avreglering kommer att utebli. Skatterna kommer att öka. En fortsatt plakatpolitik resulterar i att den svenska problemlavinen får löpa vidare.

Därför tror jag att det andra regeringsalternativet har bättre förutsättningar att genomföra nödvändig förnyelse, även om det förutsätter en synnerligen intrikat politisk balansgång. Enligt min åsikt har nämligen M- och KD-partierna nästan i huvudsak förstått Sveriges problem. På flera politikområden lanseras lösningar i rimlig riktning. Det är dock oklart hur hårt de vågar och kan gå fram med förnyelse. Eller med rödpennan vad gäller reduktion av skatter och begränsning av statens utgifter. Reinfeldts skattekramande vilar som ett orosmoln över det andra regeringsalternativet. Här måste nämligen ett hoppande stöd från antingen C- och L-partierna eller SD räknas in. Den typ av extrem tycka-synd-om-liberalism som präglar C och L talar inte för skatte- och strukturreformer. Och i den viktiga invandringsfrågan är partierna inte att lita på när det gäller stramhet i avvaktan på balans i inflyttningen. Ett hoppande stöd från SD-partiet kan dock hjälpa M och KD att sätta ned foten för åstadkommande av en mer strikt reglerad invandring. I och för sig räcker inte röster från M, KD och SD ensamt för detta. Men det finns sannolikt även andra ledamöter i riksdagen som vill se invandringsfrågan desarmerad. Särskilt om nyval hotar. Märk att stöd nog kan påräknas från S-partiet. Särskilt då LO drar i trådarna från kulissen (för att dämpa SD:s framväxt).

Det andra regeringsalternativet öppnar enligt min mening dörren för en politik som krävs för Sveriges sammanhållning. Resultatet bör kunna bli mer verkstad eller resultat per skattekrona, det vill säga ett systematiskt sparande och en förnuftig hushållning med samhällsresurserna, utan bindning till ovidkommande partilojaliteter av många skilda slag. Jag anser att en under årtionden sjunkande kompetens hos svenska regeringar av skilda slag snarast måste vändas. Ministären Löfven är här sannolikt ett lågvattenmärke. Hans ministrar har nämligen inte valts efter utbildning eller kunskaper om verksamhetsstyrning – de har kvoterats in från organisationer inom S-leden. I framtiden bör varje viktigt departement styras i nära samverkan med landets främsta experter inom sakområdet ifråga, det vill säga via oberoende och väl utbildade rådgivare och alltså inte genom politiska sekreterare, vänskapsallianser eller via kontakter med fackföreningar och andra lobbyister. Lavinen av tunga problem riskerar annars att förlama Sverige.

Torsten Sandström

2018-09-29

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post101

Försök till statskupp i Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 27, 2018 17:04:16
I Absurdisten händer saker som förvånar även luttrade medborgare. Idag publiceras ett brev som - under rådande turbulens om utseende av ny regering - skrivits av 261 anställda vid det svenska regeringskansliet. Skrivelsen har formats på initiativ av en anställd vid UD. Läs brevet själv:

http://www.friatider.se/h-r-r-tj-nstem-nnens-v-rdegrundsupprop


Regeringskansliets anställda ska enligt landets Regeringsform (en av Sveriges grundlagar) bereda/verkställa ärenden inför respektive efter beslut av regeringen. Meningen är självfallet att de anställda ska agera lojalt mot varje regering oavsett dess politiska färg. Klart är att en anställd som ogillar regeringen ifråga kan säga upp sig och lämna kansliet. Lika klart är att de anställda vid kansliet - i rollen som just arbetstagare där - saknar rätt att lägga sig i en förestående regeringsbildning. Därför måste brevet från de 261 uppfattas som en otillbörlig påtryckning - och en illojalitet - från undertecknarnas sida. Det rör sig om ett allvarligt övertramp.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post100

Risken med att missuppfatta sportmetaforer...

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, September 26, 2018 12:11:38


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post99

Aktuellt i Göteborg

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, September 26, 2018 11:29:37
Det är inte alla som släpps in i finrummet...Varför denna rädsla för ett öppet samtal?







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post98

I dessa tider behövs en muntration!

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, September 25, 2018 16:57:44

Jag har i helgen i vänners lag haft roligt och sjungit den visa som följer. Författaren är okänd. Men han eller hon visar prov på en klokskap och humor som visans huvudperson(er) uppenbart saknar.

Akademivisa

Melodi: Alptoppens ros

De aderton sutto i akademin

En var ett snille en annan var fin

En tredje försvann det var Klas Östergren

Vem var det som gick undra´ Sture Allén

Var torsdag så åto de ärtor med fläsk

Och Horace drog gubbsjuka skämt och drack besk

Och visst kan man tycka att humorn var klen

Men skrattade gott gjorde Sture Allén


Och Jean Claude Arnaualt gick på charmoffensiv

och plötsligt så blev det ett okristligt liv

För så går det till på de bildades scen

Jag önskar jag kunde sa Sture Allén


För om poetissor ska nypas där bak

Så måste det göras med snille och smak

Så även en gentleman tycker om ben

Om inte de sitter på Sture Allén


Då slank genom dörren en allvarsam dam

med välknuten blus var hon bister och stram

och då blev det tyst under kronornas sken

Vad var det som hände sa Sture Allén


Och priset tog Dylan och parnassen kved

För timman var slagen och tiden ur led

och Horace på fyllan satt stel som en sten

Vem fan är Bob Dylan sa Sture Allén


Nu vaknade sömndrucken Kristina Lugn

Hon mumla nåt ohörbart om våran kung

Nu vänder vi blad, sa vår konung och sken

och Sture sa CG nu väntar supén


Men plötsligt så blevo de aderton blott

En spillra av det som Gustavius sått

Och sparkar man ut dem som vållar problem

så blir allt som förr tänkte Sture Allén


Och några försvann för att några fick gå

arton blev elva och de var för få

Och snart satt han ensam i ljuskronans sken

Så slutligen blev våran Sture allen.
























  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post97

Margot Wallström ser inte vad som händer...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 23, 2018 20:59:09
"Margot Wallström självkritisk: ”Vi borde lagt mindre fokus på Stockholm”

Utrikesminister Margot Wallström tror att Socialdemokraterna hade gjort ett bättre val om partiet hade varit mer närvarande ute i landet, och lagt mindre fokus på Stockholm."


Frånsett bilden är detta ett klipp ur DN 2018.09-22. Min kommentarer är att Margot W inte förstår vad som hänt/händer i landet. Hon har ju själv (med ett välavlönat förflutet inom EU) under fyra år drivit en av orsakerna till valnederlaget: EU-kramandet och feminismen (den feministiska utrikespolitiken). Hennes partikamrater har bidragit med en mängd annan mismanagement på diverse politikområden, såsom invandring, bostäder, skola, sjukvård, försvar osv. Väljarna har insett att s-partiet inte duger och röstat mot Löfven, Wallström och dom andra i den svenska politikens B-lag.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post95

"Regeringen borde avskeda folket"

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 12:16:51
Då folket i senaste valet röstat för en 64 %-ig borgarmajoritet, utan att en ny regering snabbt sätts på plats, så blir den givna lösningen att regeringen borde avskeda folket, skriver Ivar Arpi i en störtskön artikel på SvD 2018-09-20. Demokratin ställs alltså på huvudet...

Det är trösterikt att det finns journalister som - även om dom uttrycker tillspetsade personliga åsikter - drar i hög grad riktiga slutsatser om vad som förefaller ske i Sverige.


Regeringen borde avskeda folket



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post94

Från fakta- till åsiktsjournalistik.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 20, 2018 07:12:38


Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktigta fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig dom flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i, på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolors och liknande landet runt.

Men här måste jag grundligt ha tagit miste. I vart fall syns inte skolningen rörande särskiljande av fakta och åsikt som en skön oas dagens svenska massmedia. Okej att flera lysande undantag finns – och att ledar- och kultursidor od ofta hålls för sig – men i övrigt vill jag påstå att en dominerande del av det journalistiska stoffet numera är en pösig deg där faktaredovisning och värderingar bakats samman. Inte sällan är det åsikter om händelser som presenteras. Det förefaller som den traditionella skolningen genom äldre kollegor i stor utsträckning avvecklats i och med att många av dessa numera lämnat redaktionerna för att som fristående företagare leverera ett antal kolumner per månad. Och i de många kolumnerna syns tyvärr alltför sällan yrkets bas, dvs förmågan att tydligt var för sig bena upp fakta och åsikt. Nej denna stringens är nu ute. I stället domineras kolumnerna av en vanlig författarambition, dvs att med inlevelse eller humor berätta om synen på omgivningen eller det egna livet. Texter och ord blir på så vis en form av förströelse. Dom egna värderingarna av uppgifter och händelser dominerar innehållet i journalistens budskap. Jag tror det sammanhänger med en förändring i journalistens syn på sig själv. Från rapportör till en person som värderar skeenden.

Jag vill inte påstå att det är en arbetsstil som journalisten direkt uppmanats till i de utbildningar jag nyss nämnt. Men i hög grad indirekt, tror jag. Utbildningarna har vid sidan om texthantering nämligen ett tydligt fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och liknande värden. Detta betyder att skolningen är idéinriktad på viktiga, men mjuka och i hög grad åsiktsbaserade, västerländska samhällsideal. Jag förstår att mediernas villkor är annorlunda idag än förr. En verklighetsanpassning är naturlig. Men det verkar som om journalisterna nu önskar matcha den exploderande åsiktsförmedling som sker på Facebook, Twitter, bloggar och annat på Internet. Är inte detta bra, undrar kanske en irriterad läsare? Nej svarar jag, inte som huvudlinje för journalistiskt arbete. Risken blir alltför stor att en ung journalist fastnar i åsikternas värld och glömmer den för jobbet centrala färdigheten att försiktigt hantera hårda kunskaper och fakta. Enligt min mening syns en negativ publicistisk tendens tydligt i dagens svenska media (kvällstidningarna har sedan länge grävt sig långt ned i de känslornas sugande kvicksand). Som jag ser det är orsakerna till dagens dystra verklighet minskat intresse från nyhetskonsumenterna, redaktioner under starkt kostnadspress, ökat fokus på pristävlingar och medieinterna arrangemang, glesare led av medarbetare av den ”gamla faktastammen” och så nu en ung individualistiskt uppfostrad generation från landets många och värdeförkunnande skrivarskolor.

Framväxten av särskilda utbildningar för journalister har alltså skapat en form av faktaresistens och en yrkesroll som vilar på åsiktsgrund. Följden har blivit personer som besjälas av en tro eller mer korrekt en typ av politiskt program. Följden blir att verkligheten hamnar i bakgrunden. Därför trängs självkritik mot dom egna tankarna undan. Med en delvis haltande parallell kan man säga att världshistorien många gånger har sett en liknande utveckling på grund av religiös fundamentalism. En gång i kalifernas Bagdad (efter islams guldålder). En annan gång i medeltidens Europa (efter romarrikets fall). I båda fallen blev resultatet att det fria ordet och tanken tvingades till reträtt. I båda fallen stagnerade samhällenas utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag bläddrar i DN och SvD – eller knäpper på SR/SVT – tycker jag mig alltså se hur fakta retirerar och åsiktsjournalistiken kliver fram. Om du inte tror mig, så testa. Läs och lyssna noga själv! Vad är det som sker? Jo, kolumnister på rad med egna kåserier. Även kulturanalyser där vad som helst kan påstås. Debattartiklar från ledande tyckare inom politik och universitetsliv. Och kanske mest besvärande, mängder av rubriker som inte ens försöker vara neutrala, utan i vinklade ordalag talar om vad läsaren/lyssnaren/tittaren ska tycka i det aktuella ämnet. Om jag nu bortser från ett kraftigt ökande inslag av nöjes- och förströelseinslag – samt lavinen av menlösa tävlingar av alla slag – anser jag att den aktuella utvecklingen är allvarlig. Det rör sig om en form av åsiktsmanipulation som prenumeranter och betalare av radioavgift drabbas av. Ifall brutalare saker händer i diktaturer skulle vi tala om propaganda. Men den som påstår att DN, SvD, SR och SVT sysslar med något i den riktningen riskerar i vårt land att ses som en vettvilling.

Det är troligt att min bild i någon mån påverkats av mediernas rapportering av den pågående valrörelsen. Här har DN, SvD och Sydsvenskan excellerat i illa dold åsiktspåverkan (på nästan alla tidningssidor). Och SVT har två dagar före valet till och med tagit avstånd från SD, ett av Riksdagens större partier. Rubriker och inslag har metodiskt främjat de sk röd-gröna – däremot har vänsterns fiende, SD-partiet, nästan konsekvent motarbetats. Men mina påstående om en medial förskjutning från fakta till åsikter baseras inte på valrörelsen utan främst på många års idogt läsande av landets största tidningar och tillbringande av åtskillig tid framför radion och teven. Som framgått anser jag att något omvälvande håller på att ske. Mot bakgrund av ägarbolagens höga svansföring är utvecklingen en häpnadsväckande attack mot drömmen om svenska kvalitetsmedia. Många små steg tas varje dag mot en nöjes- och sensationsjournalistik i stil medden som florerar i Expressen, Aftonbladet och TV4. Vi ser en bransch i förändring mot det lättsmälta. Många medlemmar av landets journalistkår bär, tillsammans med mediaföretagen, en tung börda för det tilltagande dunklet kring fakta och den ökande åsiktsbildningen. Jag tror att många läsare eller lyssnare tycker att dom hellre kan ha med fristående bloggare på nätet att göra.

Torsten Sandström

2018-09-20

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post93

Ny studie: Sverige bäst för global utveckling

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, September 18, 2018 12:07:22


"Sverige är bäst i världen på att bidra till en positiv utveckling i världens utvecklingsländer
. Det slår den amerikanska tankesmedjan CGD fast i en ny rapport.

En stark migrationspolitik anges som ett av skälen"


Citatet är från DN, som 2018-09-18 fortsätter på linjen av uppsvensk slå-sig-för-bröstet-politik. Om svensk invandringspolitik är det främsta skälet börjar man förstå vad DN ser som Sveriges uppgift i dagens fattiga länder.

Svensk integration funkar dåligt anser flertalet experter. SIDA:s biståndspolitik innehåller betydande inslag av slöseri. Åtstramning behövs i båda fallen. I själva verket tror jag att Sverige fått priset på grund av riksdagspolitikernas goda vilja. Hos dom är ambitionen nämligen på topp! Men förmågan halkar efter. Jag undrar vad skattebetalarna anser?

Några dagar senare skriver Per Gudmundsson en bra artikel på samma tema i SvD (2018-09-20):

Sverige världsbäst på önsketänkande

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post92

Att spendera på andras bekostnad.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 16, 2018 08:33:09

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Idag vågar jag påstå att försiktigheten ombytts till sin motsats. Lockelsen att spendera på folkets bekostnad har nämligen blivit alltför stor för landets politiker. Detta gäller såväl pengar in till som ut ur statens kassa. Missbruksmönstren är väl kända och smärtar många av nationens skattebetalare, även om många mottagare är nöjda. Dom vanligaste missbruken in är följande:

· Beskattning i så hög grad att medborgarna tappar sugen att jobba extra (exempelvis genom höga marginalskatter och beskattningen av enskilda näringsidkare).

· Beskattning utöver det offentligas rimliga behov (exempelvis då det offentliga tar in pengar för att finansiera flummiga projekt rörande folkhälsa, bostadskvalitet, konsumentfrågor, kulturråd, Forum för levande historia och så vidare).

· Beskattningsom styrningsmedel/avskräckning (exempelvis skatt på drivmedel och flyg).

· Beskattning för att samhället vill lägga pengar på hög (exempelvis då staten bygger egna sparfonder).

· Beskattning som i efterhand förutsätts för att vinna röster i val (exempelvis Perssons maxdagistaxa och Löfvens förslag om en veckas extrasemester med stöd av föräldraledighetslagen). Mer om olika utgifter snart. Det är pengar ut.

Som alternativ till beskattning måste också avgifter nämnas. Statens uttag av avgifter för medborgarens egen begravning eller tevetittande är sådana exempel.

Stora blir även missbruken vad gäller pengar ut från det allmänna. För det första är floran av bidrag gigantisk i vår nation. För att bara ta ett exempel undrar man varför välbärgade svenskar ska ha rätt till barnbidrag. För det andra skulle sannolikt utgifterna för en stor del av landets myndigheter kunna kapas med 50 procent utan att det skulle märkas i sämre service för folket. Jag tänker inte nu på myndigheter i centrum för välfärden, såsom vård, skola, rättsvård och försvar, utan på den mängd av korstågsmyndigheter som skapats för upprätthållandet av ett sken av samhällsvälfärd. Tydliga exempel rör arbetsförmedling, jämställdhet, barnens ställning, föräldraskap, diskriminering, konstnärlig verksamhet, handikappservice med mera. Problemet är nämligen att det bakom en angelägen samhällsfråga ofta byggts upp en byråkrati, som ägnar sin huvudsakliga tid år sammanträden, tjänsteresor och utfärdande av meningslösa riktlinjer utan att några konkreta resultat syns hos gruppen medborgare med aktuella svårigheter. För det tredje är kontrollen av skatternas användning många gånger iögonenfallande bristfällig. Det visar sig exempelvis gång efter annan att flermiljardbelopp försnillas till kriminella företag avseende assistansersättning.

Varför detta systematiska och storskaliga slöseri? Det finns flera förklaringar. En är politikernas naiva önskan att stödja personer med svårigheter (tillsammans med politikernas hopp om omval). De kan därför säga att ändamålet helgar medlen (missbruket). En annan är att myndighetssverige allmänt sett har en avog inställning till kontroll och repression. En tredje och viktigare är den dystra slutsatsen att det är enklare att spendera än att kontrollera. Jämfört med rödpennan för att spara är högre skatt kvick fix. Effekten blir en ökad utpumpning av skattebetalarnas pengar på grund av att politikerna inte prioriterar sparande och kontroll. De tycker bättre om att öppna pengakranen från folket till myndigheter och bidragssökande. Det är ju ”bara” andras pengar som går upp i rök.

Sedan Gustav Möllers dagar har alltså något omvälvande skett i vårt land. Okej, antagligen slösades det en hel del även under hans tid. Så hans ord var kanske en legitimerande rökridå. Men det är inte det viktiga. Det centrala och intressanta är nu den spektakulära kursomläggning som skett. Från sparande till slösande. Trots dokumentation om omfattande byråkrati, storskaligt missbruk och framväxten av organiserad brottlighet hörs inget om att landet måste väcka Möllers ambition till liv. Nej, vi lever i det bästa av samhällen trots att politikerna dagligen strör folkets pengar omkring sig. Möller skulle antagligen kalla dem vaneförbrytare.

Allvarligare är kanske att demokratins kritiker får vatten på sin kran. Jag tänker än en gång på antikens Rom och hur politikerna mot gratis bröd köpte röster av pöbeln. Republiken gick under och ersattes av kejsarmakt. Om inte politikernas slösande med andras pengar upphör hotas sammanhållningen i samhället. Tyvärr tycks faran befogad. På senare tid ser vi tecken på framväxten av en bristande tilltro mellan de styrande och folket.

Torsten Sandström

2018-09-16

I samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com

Röd text=författarens tolkningstillägg.





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post91

Domaren dömer och ansvarar själv!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 18:10:35
Saxat ur Dagens Juridik 2018-09-14:

Tingsrätterna anställer jämställdhetsstrateg - "ska säkerställa att rättskipningen är likvärdig"


Min kommentar. Ska verkligen någon (utan ansvar för dömandet) viska i domarens öra? I Sovjetunionen såg politiska kommissarier till att "rätt" beslut fattades...Nu lever vi en annan värld, där varje domare på eget ansvar gör sin lagtolkning - inte efter kommissariens påbud.

Snart har domstolarna en hel rad kommissarier för olika sociala frågor, såsom för barn, klanvåld, utanförskap, klimat osv.

Sverige går som vanligt sin egen väg. Den blir allt smalare. Mindre ansvarsutkrävande. En mer politiserad juridik.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post90

Har SvD blivit klimatskeptiker?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 14, 2018 11:47:49


En rubrik i SvD 2018-09-14 sänder ut följande hoppfulla budskap till läsarna:

”Färre konkurser med kvinnor i toppen”


Det framgår att åsikten framförs av Amanda Lundteteg, vd Allbright, som är en feministisk organisation med sikte på att få in fler kvinnor i börsbolagens styrelser och bolagsledningar.


Jag blir först något överraskad. Trodde nämligen att klimatfrågan även styrde antalet konkurser. Men förklaringen är väl att klimatet är något ont, medan jämställdhet är gott. Så en god konkursutvecklingen måste naturligtvis vara kvinnostyrd. VSB, Vilket Skulle Bevisas.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post89

Svenskt rekord i bortförklaring?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, September 13, 2018 15:54:18



Först gör SVT tidernas övertramp i valets slutdebatt i den egna kanalen (vad gäller kravet på politiskt oberoende).

Därefter påstår SVT idag att man blivit utnyttjad (alltså ännu ett svenskt "offer").

Slutligen publiceras SVT:s skrattretande bortförklaring av DN.

Och såväl SVT som DN kallar sig "kvalitetsmedia".

Till saken hör att Jan Helin gått till jobbet på SVT från rollen som chefredaktör på Aftonbladet, en s-tidning av lägsta kvalitet.

Jag återkommer snart till frågan om svenska mediers utveckling från fakta- till åsiktsjournalistisk. Det är ett viktigt fenomen för förståelse av samtiden.

Torsten Sandström
2018-09-13















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post88

Sverige är världsmästare i politik!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 09, 2018 08:46:48


I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Framväxten av denna storsvenska dröm är intressant. Den är inte helt enkelt att förklara. Men det finns några tydliga ledtrådar i det svenska samhällets äldre och yngre historia. Djupast är rötterna i en uppsvensk form av hybris. Gustav Vasa befriade svenskarna, slängde ut påvekyrkan, stal dess pengar och slog fast rikets administration till Stockholm. Gustav Vasa blir på så vis en symbol för det moderna Sverige. Huvudstaden är sedan dess centrum för odling av den storsvenska högfärden. Hybris går också att härleda från Sveriges militära framgångar under och efter det man brukar kalla trettioåriga kriget (oj, ännu en hemsk svensk våldsutövning!). Ett antal lärda män från Uppsala universitet har under 1600- och 1700-talen lärt oss att åldriga berättelser om världens och folkens ursprung faktiskt beskriver en bild av Sverige, där följaktligen såväl Noaks ark gått på grund som Atlantis som Troja kan lokaliseras. För ett dåtida folk av fattiga bönder var detta (drövel) kanske skön musik, om än antagligen något främmande kulturellt sett.

Den sena, men snabba och omfattande industrialiseringen av vårt land under 1800-talet har också bidragit till framväxten av ett nationellt övermod. Industriella furstar gav upphov till en motkraft, arbetarrörelsen. Denna rörelse leddes ursprungligen av folkliga kämpar med magra löner och smuts under naglarna. Att dessa under årens lopp blivit välavlönade chefer för en centraliserad politisk rörelse är en viktig pusselbit för förståelsen av dagens storsvenska högmod. Dessa personer kräver makt. Industriproduktionens stegvisa övergång till omsättning av tjänster har successivt förvandlat den svenska arbetaren till en förhållandevis välbetald medborgare, som efter åtta timmar på jobbet sitter framför teven. Hans och hennes intresse för klasskamp har i stor utsträckning övergått till en sympati för främmande folk som plågas av krigens och svältens bördor, på det sätt som lidandena skildras på Rapport/SVT varje dag kl 19.30. Arbetarrörelsens ledare måste därför finna en ny drivkraft.

Jag skriver inte detta som ett dåligt skämt. Det jag menar är att S-partiet (för att behålla makten över staten) tvingats ändra färdriktning, från reformistisk klasskamp till ett nära nog globalt värnande om sjuka, fattiga och svältande. Massvis med skattepengar slussas därför nu till detta nya svenska projekt. För sakens framgång krävs inte bara medkänsla hos skattebetalarna. Det krävs också en tilltro till att Sverige och dess politiker framstår som bäst ägnade att ro ett storskaligt inhemskt och utländskt välfärdsprojekt i land. För detta passar det åldriga storsvenska idealet som hand i handske. Om än med en något annorlunda inriktning och omfattning än tidigare – nu med tonvikt på fredsälskande och krav på gigantiska penningbidrag till projekt inom och utanför nationens gränser. Storskalig symbolpolitik kostar nämligen på. Detta syns verkligen i den svenska statens budget och därmed i skattebetalarnas plånböcker.

Den nya svenska linjen är i sanning global och grön (stegvis sedan omkring trettio år). Men politikens praktiska effektivitet kan verkligen ifrågasättas. Den är dock som jag ser det något så när verklighetsanknuten: världen står inför stora problem eller utmaningar (vilket i och för sig inte alls är en historisk nyhet). Vidare tror jag att den globala och gröna linjen i grunden har stöd hos svenska folket. Men skattebetalarna har antagligen inte någon klar bild av kostnaderna och bidragspolitikens bristande effekter. Den som talar om detta ”smutskastar Sverige”, som det heter. Folket ställs inte heller inför något val, då nästan alla riksdagspartier slutit upp kring symbolernas politik. Medborgarna drunknar alltså i politikernas ordsvall. Och människorna fortsätter sina liv framför teveapparaten, där man tröstar sig med förhoppningen om en vinst i Bingolotto.

Men en besvärande fråga kvarstår ändå: varför de många stora orden och det svenska övermodet? Mitt svar är just de styrandes ambition att påverka medborgarna. Det gäller att psykologiskt bearbeta folket, så att makthavarna kan sitta i orubbat bo. Det låter sannerligen cyniskt och kanske överdrivet. Men genom det gröna och globala budskapet tillåts politikerna rättfärdiga sin linje och sin maktställning, samtidigt som dom kan peka på oroande tendenser i omvärlden.

På så vis har under senaste årtionden en ny svensk saga vuxit fram. En berättelse om det egna landet som föredöme för världen. En mer sann och brutal beskrivning är att det rör sig om ett dyrbart skrytbygge. Trots att budskapet kommer från munnar som med all kraft fördömer nationella ambitioner hos andra, går förkunnelsen ut på att förhärliga en pytteliten blågul stat i norra Europa. Alltså en ny form av nationalism. Ännu en uppsvensk variant, som finansieras av högt beskattade medborgare riket runt. Högmod går före fall, brukar man säga. Är detta kanske en riktig prognos för Sveriges framtid?

Torsten Sandström

2018-09-09

Publiceras i samverkan med Det goda samhället: http://www.detgodasamhallet.com




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post87

Plötsligt står det klart att svensk sk public service är politiskt åsiktsstyrd...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 08, 2018 21:52:45



Nästan varje dag hör man Donald Trump i SR och SVT säga saker som är nedsättande, diskriminerande eller helt enkelt skrämmande. Förstås tar inte någon programledare ”avstånd” från vad Trump just har sagt. Ingen kan heller tänka sig att en direktsänd kommentar från Sveriges statsminister, innehållande några mindre väl valda ord, kort därpå påklistras en varningsetikett från den statsstyrda radion eller teven. Nej, det har vi inte upplevt, åtminstone inte på ett direkt eller utmanande vis.

Men igår hände det i den rituella debatt som vart fjärde år sker i SVT mellan landets nu åtta riksdagspartier inför valet till riksdag och kommuner. I ljuset av strålkastarna tog nämligen SVT ordagrant ”avstånd” från ett inlägg av Jimmie Åkesson. Oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna – eller Åkessons ordval – är det tydligt att SVT svartlistat budskapet från just ettav de partier som under kvällen tävlat om tittarnas röster. I min blogg har jag flera gånger, med stöd av medieprofessor Kent Asps undersökningar, kritiserat SR och SVT:s journalister för att tydligt favorisera partier och åsikter till vänster på den traditionella skalan.

Igår fick vi alla bevis i direktsändning. Flera luttrade experter baxnade. Även om jag inte röstar på SD anser jag att de av staten styrda mediabolagen måste visa ett strikt partipolitiskt oberoende. SVT:s övertramp häromdagen inför miljoner tittare kommer enligt min mening att bli en ödesfråga för de publika mediabolagen. Det är i fortsättningen en absolut nödvändighet att bolagen själva och fortlöpande– via strategiska stickprov av alla typer av sändningar – testar medarbetarnas politiska oberoende. Inom företagen måste självklart en vardaglig diskussion föras om detta med journalisterna. Dom som inte anpassar sig till åsiktsneutraliteten måste sluta sin anställning (något som hotar den domare som under en rättegång inte följer gällande regler). Om inte SR och SVT reformeras måste systemet med tvångsavgifter för finansiering av SR och SVT avvecklas. Att vara journalist på av folket finansierade SR och SVT är nämligen en förtroendefråga (jfr igen domaren). Dom som vill uttrycka sina egna åsikter får söka anställning hos de privata mediaföretagen. Eller börja blogga...

Torsten Sandström

2018-09-08





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post86

Den politiska fronten mellan nationalister och globalister.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, September 07, 2018 16:01:45


Som alla dikotomier (tvådelningar) är även den mellan nationella och globala politiska rörelser problematisk. Jag är själv mer globalist än nationell. Men globalisternas ortodoxi bekymrar mig också. I än högre grad är jag oroad över de nationella krafternas tankar och tonläge, där en ganska stor grupp ser ned på främlingar allmänt sett och är benägna att snabbt säga att ”invandrare ska kastas ut ur Sverige”. Den typen av debattstil förskräcker. Den manar fram bilder av mörka krafter från 1930-talets Europa.

I denna blogg ska jag kort försöka bena ut för- och nackdelar med de två politiska huvudkrafter som idag står mot varandra i världen. Låt mig börja med nationalismen, dvs ett samlande tankesystem om tankar till stöd för tradition, auktoritet och nationalism. Häromveckan bloggade jag om assimilering av nyanlända. Kontentan av mitt resonemang var att de nyanländas anpassning till svenskt språk och kultur var av största vikt, dels för att invandrarna själva snabbt ska integreras, dels för att den svenska nationen ska få minskade problem och kostnader med processen att inlemma flyende i vårt land. Jag påstår att den som inte vill assimileras – men ändå vill uppbära frikostigt svenskt offentligt stöd – faktiskt måste lämna landet snarast möjligt.

I övrigt har jag inte särskilt mycket till övers för svensk nationalism, frånsett förstås traditionella kulturvärden i stil med svensk mat, högtider, litteratur, konst, musik, idrottslig chauvinism od. Vad gäller tradition är jag som republikan mot en svensk monarki (och rojalistiskt fjäskande). All religion ser jag som utstuderat spelande på människans rädslor och politikernas flitiga tal om Sverige som ett föredöme för världen är bara komiskt, varom mer i kommande blogg. Sak samma med folkdräkter, ”Du gamla du fria” och liknade ceremoniel från Sveriges bondeförflutna. Vad gäller auktoritetstro tycker jag att var och en får välja fritt vem man på ett kulturellt och ideologiskt plan vill lita på. Men i samhället krävs ordning och så även i skolan, där eleverna måste ta till sig vedertagna kunskaper. Ett nationellt värde vill jag särskilt framhäva: den svenska demokratin och vårt nationella oberoende.

Så över till globalismen. Den är som framgått enklare att gilla. Under samlingsbegreppet brukar man nämligen nämna fenomen som miljökamp, alternativa värderingar och vänsterliberalism. Vår värld av idag är ett nät av kontakter globen runt. Detta skapar omfattande möjligheter för handel, informationsutbyte, migration och annat som i ordnade former brukar innebära utveckling ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men den geografiska öppenheten medför också problem vad gäller miljöförstöring, massflykt, ekonomisk utsugning mm. Man kan därför säga att globalismen bejakar den öppna världen, samtidigt som den försöker angripa risker och skadeverkningar. Om globalismen beskrivs på detta kortfattade vis är jag med i rörelsen. Den blir i så fall ett balanserat frihetsbudskap.

Men i den praktiska utformningen av sin politik ställs globalisterna inför mäktiga hinder, svårigheter och inte minst naiva lockelser. Då rörelsen världen runt har flera olika nationella grupperingar väljer jag nu att tala om fem svenska partier: v, s, mp, l och c (vilka också har delvis olika inriktning). Ett stort problem till följd av den globala målsättningen är att gigantiska belopp av skattebetalarnas pengar satsats på gränsöverskridande projekt med stor risk. Jag tänker inte bara på stora pengar för integration, utan också omfattande belopp till EU, FN samt internationell samverkan och bistånd. Integrationen av invandrare kostar minst 40 miljarder per år. Pengarna till EU, SIDA, FN mfl uppgår totalt till omkring mer än 60 miljarder per år (och EU vill se en svensk höjning med 15 miljarder, från 24 till 39 miljarder, pga Brexit).

Rörande EU vill jag säga följande. Mina tidigare bloggar visar att jag verkligen stöder EU som frihandelsprojekt, men att en tilltagande överstatlighet via direkt verkande lagstiftning (EU-förordningar) är oroande. Vidare är EU-parlamentet en låtsasriksdag, utan egentlig egen direkt makt. Även EU-administrationen är en byråkratisk hydra. Dessutom har EU har stora besvär med korruption på skilda nivåer. Och kanske viktigast är att EU:s alltför snabba utbyggnad har medfört att stater utan tillräcklig demokratisk tradition blivit medlemmar, såsom exv Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Organisationen håller just nu på att slitas i delar pga Bexit och splittring rörande invandringspolitiken. Men global-partierna i Sveriges riksdag hoppas att allt ska ordna sig. L-partiet förespråkar till och med en svensk anslutning till Euron. Jag menar att det rör sig om en symbolpolitik, som kostar skattebetalarna skjortan. Det rör sig mer om drömmar än kritisk realism.

Något liknande kan sägas om de jättebelopp som skattebetalarna avstår till SIDA, FN mfl organisationer för internationella samverkan. I en tidigare blogg har jag kritiserat tanken om ett mål på 1 % av BNI för Sveriges u-landsbistånd. Varför inte omkring 0,4 % såsom i Frankrike och Tyskland? Den svenska lösningen ger en orealistisk bild av Svea som bäst i klassen. Då SIDA knappast hinner administrera ett 36 miljardersbistånd årligen måste pengarna till stor del vräkas iväg. Att många pengar slösas bort, håller diktatorer vid makten eller bidrar till korruption gör inte heller så mycket, tycks det. Ty det hela rör sig om en stor svensk global dröm!

Summan enbart av de utgiftsposter jag hittills nämnt är 115 miljarder. Beloppet ska jämföras med Sveriges statsbudget på omkring 940 miljarder. Och betydligt mer kostnadseffektiva lösningar finns. Detta med tanke på det svenska försvarets behov och dess betydelse för nationens oberoende och den svenska demokratins livskraft. Att skattebetalarna tvingas betala globalisternas vidlyftiga slå-sig-för-bröstet-projekt är enligt min mening otillständigt. Det verkar som miljarderna är fickpengar för svenska politiker. Vilka belopp s-regeringen betalat bara för att Margot Wallström ska föra feministisk utrikespolitik i FN:s säkerhetsråd har ännu inte fastställts. S-regeringen vågar nämligen inte före valet 2018 visa kostnadsrapporten...

Jag närmar mig nu min huvudinvändning mot de globala partierna. Dom talar om för medborgarna hur det ska vara, i stället för att tvärtom noga lyssna på väljarna och göra som dom säger. Man kan därför säga att en del av det demokratiska Sverige ställs på huvudet (märk kursiveringen). Dom vänsterliberala försöker inte se vad som efterfrågas i breda folklager. Ty dom vet bäst. Och driver därför ett antal udda projekt utan påtaglig förankring hos väljarkåren. Jag vill bara påminna om att c-partiets idéprogram för några år sedan förespråkat månggifte! Något förenklat kan man säga att globalisterna företräder en extrem minoritetspolitik. Det räcker inte med jämställdhet, nu krävs feminism. Det räcker inte med ett klokt värnande om miljön, nu krävs storskaliga klimatsatsningar utan besinning (mp som redan satsat en miljard på elcyklar, gick häromdagen ut med en ospecificerad klimatsatsning på 50 miljarder!). Det rör sig alltså om en slagordpolitik full av drömmar, om än flera med sympatiska syften.

Alltså en ny typ av frälsningsrörelse. Och liksom alla tiders predikanter vet dom vänsterliberala bäst och gör det enkelt för sig. Det kan man förvisso också säga att dom fanatiska nationalisterna gör, som med en axelryckning säger att ”invandrarna ska åka hem”. Det exceptionella – eller ytterlighetsvalet – är nämligen den typiska lösningen för personer som inte tänker öppet och pragmatiskt, utan redan från början valt sida. Jag vet själv hur jag agerade under min vänsterpolitiska ungdom! I mitt bloggande försöker jag därför resonera för och mot. Jag tjatar om det öppna samtalet. Säkert kan jag anklagas för en tendens att vilja veta bäst. Men jag har sedan länge valt att inte köpa ett enda kampperspektiv på skalor med motstående ytterlighetslösningar. Därför blir valet av ”Moderaterna” en rimlig lösning för mig på söndag den 9/9 2018. Det är värt att begrunda att "måttlighet" kan ses som anti-PK.

Torsten Sandström

2018-09-07

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post85

Kriminalstatistik och motståndet mot krav på assimilering

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, September 02, 2018 09:08:17

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Sarneckis mångåriga envishet att vägra tala ut är remarkabel. Man kan anta att hans åsikt om brottslighetens socioekonomiska bas bidragit till att statens Brottsförebyggande råd ännu inte uppdaterat 2005 års statistik för våldsbrott hos invandrare. Sarnecki är en av sex ledamöter i Brå:s vetenskapliga råd. Brå har inte heller visat intresse för statistik rörande kombinationen invandring och våldtäkter. Han vill alltså sopa invandrarminoritetens dominans vad gäller sexbrott under mattan. Han anklagar motståndarna för att vara ovetenskapliga! Han hävdar att SVT:s reportrar saknar vetenskaplig kompetens (vilket är korrekt, men något som de själva påpekat). Han säger slutligen att han nu själv vill starta forskning rörande våldtäktsmännens status. Jojo, tala om att förvandla bocken till trädgårdsmästare! Vem kan tro att Sarnecki, med sin starka satsning på sin egen linje, kommer att bedriva det tänkta forskningsprojektet på ett politiskt oberoende vis? Tyvärr måste man konstatera att Sarnecki nu har förlorat en god del av sin heder som vetenskapsman. I teverutan framträdde också en skakad individ, som slog vilt på motståndaren i kampen för sitt rykte som vetenskapare.

Nu är Sarnecki det socialdemokratiska Sveriges egen kriminologiska kelgris, tillsammans med den komiska estradören Leif GW Persson. Båda vinklar statistiska uppgifter om brott. Allmänt sett är det svårt att tolka kriminalstatistik, varför det kan vara lockande för vissa forskare att vränga fakta hit och dit och lägga till ett knippe personliga betraktelser. Och justitieminister Johansson stödjer sig på Sarneckis och Brå:s uttalanden. Han har därför envist under 2018 vägrat att ge Brå direktiv om att samla fakta.

Socialdemokratin intar nämligen samma vänsterståndpunkt som Sarnecki: ekonomiska faktorer är den korrekta förklaringen till brottslighet, inte kulturella, såsom exempelvis uppväxt inom en klankultur eller kvinnosynen inom islam. Därför anser de att skjutningar i storstäderna har sin grund i strider mellan olika gäng om kontroll över narkotikahandeln. Men socialdemokratin ser inte den mer specifika förklaringen att handeln utövas av grupper som uppfostrats i en maffialiknande kultur och som vägrar att anpassa sig till västerlandets syn på laglydnad och rättskipning som upprätthålls av polis och domstolar.

Klanernas värderingar syns ännu tydligare bakom de våldtäkter som just nu debatteras. Då sexbrottsligheten domineras av invandrare – som blott utgör tio procent av landets befolkning – talar mycket för att det finns en kulturell förklaring. Kvinnans underordnade roll i samhällen inom framför allt islam samt avogheten mot den frihet som kvinnan ges i det västerländska samhället måste vara viktiga orsaker till att en invandrad minoritet så tydligt dominerar de svenska tingsrätternas fällande domar i våldtäktsmål.

Den kulturella frågan bör även kopplas till en mångårig svensk diskussion för och mot assimilering. Vänstern och många liberaler har svårt att ta ställning. Deras ideal är ett multikulturellt svenskt samhälle i en global värld. En ny variant på Sörgården (om än i den malmöitiska Rosengårdens gestalt). Och visst är det skönt med utländsk mat, exotisk musik och dans, spännande nya idéer utifrån om konst och litteratur. Men det samhälle som idylliserar främmande kulturer får det svårare att bekämpa klankulturernas åldriga förtryckarmönster. Klanernas makt och värderingar kommer att bevaras i barnäktenskap, i könsstympning, i knarkhandel, i avrättningar, i våldtäkter och i en del annat ont. Här talar den svenska vardagen sitt tydliga språk.

Men det räcker inte att vi tar avstånd från dessa förskräckliga yttringar av främmande kultur. Ett öppet svenskt samhälle bör tydligt välja sida – något vi ju sedan länge faktiskt gjort – och ge raka besked för assimilering. Detta innebär självfallet inte ett fördömande av de inflyttandes hemlandskultur. Den har som sagt sina goda sidor, som de berörda främst själva måste vårda på samma vis som invandrare till USA i allmänhet gjort. Därför bör stat och kommun ge upp stödet till en rad olika kulturyttringar som är bärare av åldriga klanvärderingar, vilka i förlängningen skadar individernas assimilering i Sverige. Den nya attityden ska för det första märkas i ord: ”i Sverige bär man inte slöja, här hälsar man genom att ta i hand, här försöker man tala svenska” och så vidare. För det andra ska det offentliga sluta ge ekonomiska bidrag till kulturyttringar som, genom att svetsa samman personer i rollen som främling, försvårar integrationen. Viktigast är upphörandet av språkligt stöd till studier av invandrarspråk – det ska nämligen inte råda något tvivel om att det är genom lektioner i svenska som en nyanländ snabbast assimileras (de pedagogforskare som hävdar att studier i det främmande språket underlättar inlärningen av svenska har mycket att bevisa vad gäller verkligheten i svenska skolor). Men även bidrag till olika religiösa minoritetsföreningar och friskolor bör skäras bort. På det stora hela måste den svenska ångesten att hantera främmande kulturer förvandlas till ett bestämt frimod i mötet med invandraren: ”Du har mycket intressant att berätta – och en del kan säkert vara till nytta för Sverige – men ska du få framgång i det nya landet är det anpassning till den svenska kulturen som gäller.” Det kan tyckas vara ett tufft budskap. Men det är rakaste vägen till en god integration.

Torsten Sandström

2018-09-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://www.detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post84

Varför litar folk inte på politikerna?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, September 01, 2018 09:55:26


Min mening är inte nu att sprida populistiskt missnöje över dom som styr landet. Jag förstår nämligen att åtskilliga samhällsbeslut är svåra att reglera pga att det är så många variabler att ta hänsyn till. Men inom vissa politikområden har problemen i Sverige under mycket lång tid varit stora. Det har talats om reformer, men de pyttesmå ändringar som genomförts drunknar i problematiken som sådan. Viktigt är vidare att andra västländer klarat av liknande situationer bättre än vi. Skolan är ett sådant område, som jag bloggat flitigt om.

Ett annat är bostadspolitiken. Under mer än femtio år har bristen på bostäder varit katastrofal. En rad tänkbara reformer har tröskats, men inte genomdrivits i vårt land. Bland experter på området finns nämligen många olika lösningar, som svenska politiker aldrig prövat, trots att man valår efter valår lovat att skaffa väljarna tak över huvudet. Låt mig peka ut några exempel på varför bostadsmarknaden länge varit förstelnad i vårt land.

En orsak är att hyressättningen inte är tillräckligt fri. Lagstiftarna tror sig gynna de boende genom att i åratal hindra högre hyror på attraktiva äldre och billiga lägenheter. Här bor förstås många lyckliga kvar – såväl rymligt som till superlågt pris. Ungdomarna får däremot stå i livslånga köer. Den behagliga hyresnivån på äldre bostäder i attraktiva lägen medför att en omfattande marknad för svartkontrakt vuxit fram. Givetvis kan så låga hyror inte åstadkommas genom nyproduktion. Politikerna vågar inte ge de boende, som erövrat ett kontrakt med en gyllene hyresrätt, budskapet att prisnivån under ett antal år måste stegras tämligen kraftigt via en ändring i hyreslagstiftningen. I bakgrunden finns nämligen en av de många bromsklossar som ”Den svenska modellen” byggts kring: Hyresgästföreningen.

En samverkande och viktig orsak är att byggnationen av nya lägenheter är för liten och kostnaderna för höga. Även här bör en friare marknad kunna skapa förändring. Men då krävs det förstås att ytterligare några heliga kor transporteras till slakt. Den svenska planlagstiftningen är en djungel av regler som försenar – och genom räntor på mark mm – fördyrar. Exv bor jag i en bostadsrättsförening på Lidingö med flera lokaler som är planerade för kontor och där en planändring för ombyggnad till boende tar en evig tid att genomföra. Här sysslar hundratals byråkrater på kommuner, länsstyrelser och domstolar med normer – som sedda för sig ofta har något gott i sig – men som systematiskt medför stor fördyring (och dåligt humör hos den som söker tak över huvudet). Vidare bidrar den svenska miljörätten till ett långdraget och fördyrande processande.

Lika illa är det angränsande problem som Boverket ger upphov till. Myndighetens byggnormer är fyllda med tusentals detaljföreskrifter. Inte bara om el- och brandsäkerhet samt liknande nödvändigheter, utan om alla tänkbara kvalitets- eller standardaspekter på boendet. Man kan tycka att byggare och nyttjare av lägenheter borde tillåtas att själv bestämma standard och på så vis verka för lägre bokostnader. Men den ”Svenska modellen” ger sig inte så lätt. De boende måste skyddas från utsugande fastighetsägare. En annan förening som jag tidigare bebott var också mycket välskött. Men ändå var myndigheterna som iglar på föreningen för att entréer måste handikappanpassas och (redan kända och rimliga) energikostnader noga mätas upp och granskas av dyra konsulter, så att ett intyg kunde sättas upp i varje trappuppgång.

En ytterligare orsak till eländet är den svenska beskattningen av boendet. Även här är experterna närapå eniga om att den svenska politiken är kontraproduktiv. Men inga politiker vågar ta i smeten av rädsla för att förlora väljarröster (den historiskt intresserade tänker nog på hur gratis/subventionerat bröd bestämde politiken i antikens Rom). Vårt tidigare system med fastighetskatter, som baserats på taxeringsvärden, var enormt enkelt och tillförde statskassan stora och trygga belopp. Dyra fastigheter betalade förstås mer än billiga. Slopandet av denna skatt har givetvis skjutit fastighetspriserna i topp (och ytterligare försvårat nyetableringen för unga familjer). Följden har blivit att en köpare måste ta ännu större banklån. Och det underlättas givetvis av att räntorna till 30% är avdragsgilla, något som i sin tur medför minskade skatter och att en lånebubbla på sikt riskerar att ruinera låntagare och banker. Slutligen utgår reavinstskatt på fastighetsägarens vinst vid en avyttring. Detta är ytterligare en anledning till äldre personer bor kvar billigt i stället för att sälja sitt hus och flytta till en mindre bostad.

Alla de problem jag nämnt är väl kända för dom initierade. Att lösa ekvationen kräver främst politiskt mod. Faktiskt krävs det också en ny syn på vad politikerna ska syssla med eller, bättre, låta bli att peta i. Det gäller att öka friheten på bostadsmarknaden och drastiskt minska regelmängden (och på köpet antalet byråkrater och korporativa parasitorganisationer). Förmodligen måste en ny typ av politiker träda fram. Det är nämligen tydlig att generationer av manliga och kvinnliga prussiluskor har satt den svenska bostadsmarknaden ur spel i viktiga avseenden. Därför: bort med dagens folkförmyndare och regelmissbrukare! Och fram för mer lyssnande och kritiskt rationella riksdagsledamöter. Dvs personer som låter människorna i större utsträckning själva bestämma över och ta ansvar för sitt boende. Huvudproblemet är nämligen att (ännu) en svensk variant av planekonomi har misslyckats. Vår nation behöver därför mindre politisk styrning och mer av olika marknadslösningar, som förvisso inte alltid är perfekta, men åtminstone ibland fungerar utomlands.

Orsaken till att detta skrivs är de valaffischer som kantar gator och torg. Efter år i regeringsställning och fyra år i opposition – utan att något viktigt hänt – vill L-partiet få mig att tro att dom har intressanta bostadslösningar på gång. Även S-partiet – den politiska maktens svenska urtidsödla – har affischer med krav på tak över huvudet åt alla. Men jag har inte hört ett minsta ord om att något parti önskar reformer som liknar dom jag efterfrågar. Ändå söker politikerna mitt förtroende. Så varför ska en väljare som 2018 vill fixa sitt boende rösta på dessa partier? Lika fattiga är flera andra vallöften som syns på tusentals plakat landet runt. Det verkar som om affischerna riktar sig till valboskap. Risken är stor att de trötta kreaturen sparkar bakut.

Torsten Sandström
2018-09-01







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post83

En politisk självpositionering i skuggan av 2018 års valrörelse

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 31, 2018 17:07:57

Källa: Forskning och Framsteg

Det finns alltid anledning att fundera över sina egna samhällsvärderingar. Inte minst för den som liksom jag sedan ungdomen gjort en resa från vänster till höger. Att jag vandrat i konservativ riktning är obestridligt. Idag ser jag mig själv som marknadsliberal. Men begreppen höger-vänster säger idag tämligen lite om en persons politiska åsikter. Därför brukar man nuförtiden använda ytterligare en parameter: skalan mellan globalism (vänsterliberalism) och nationalism. I grunden rör det sig om skillnaden mellan offentligt finansierad välfärd samt samarbete över nationella gränser å ena sidan och ett mer isolerat och invandringsfientligt lågskattesamhälle å den andra. Även klimatfrågan finns med i bilden. På USA-arenan gäller det spänningsfältet mellan Hilary Clinton och Donald Trump. På ett europeiskt plan står exv Frankrikes Macron mot Rysslands Putin och Ungerns Orban. Och i Sverige är partierna v, s, mp, fp och c att se som globalister eller vänsterliberala. På den andra fronten står något osäkert partierna m samt kd – och tydligare om än med viss reservation sd. Som antytts kan detaljerna diskuteras. Men det nya fältet ger mig möjlighet till en bättre självpositionering.

Först måste jag säga att Trump, Putin och Orban företräder en linje som jag känslomässigt inte kan tåla. Den är reaktionär i ordet rätta bemärkelse. Men det räcker inte. Där finns en nationalism som för de två senare medfört en tydligt antidemokratisk praktik. Putin är dessutom en folkförtryckare och korrumperad oligarkmedspelare. Alla tre ger prov på en vulgär och diskriminerande attityd till fria media och utlänningar. För övrigt kan Trumps mentala hälsa ifrågasättas, men han har ändå många medborgare med sig i den nationella fronten. För mig är det fullständigt uteslutetatt ansluta mig till en nationalism av det slag som denna trio förespråkar.

Jämfört med deras positioner väljer jag därför tveklöst den globala sidans lösningar, alltså Macron framför Putin! Men som mitt flitiga bloggande visat har globalisterna (eller vänsterliberalerna) några påtagliga svagheter. Mer precist finns även hos dom – om än i mindre allvarlig omfattning – en antidemokratisk strömning. Det rör sig om en nonchalans för det fria ordet. Den yttrar sig i en obenägenhet att lyssna på åsikter som inte sammanfaller med deras egen syn på världen. Närmare bestämt intar dom en kompromisslös ståndpunkt till ett knippe politiska ståndpunkter, som inte kan sägas ingå i definitionen av ett demokratiskt samhälle. Ämnen som feminism, invandring, EU-medlemskap, minoritetspolitik, u-landsbistånd, klimat mm är hos dom belagda med tabu och inte öppna för diskussion, trots att begreppen inte är inhuggna i den traditionella definitionen av politisk demokrati. Tanken om demokrati kräver jämställdhet, inte feminism. Den kräver medborgarrätt, men inte asylrätt vid landets gräns. Den bygger på handel och utlandssamverkan, men vill inte ge lagstiftande makt åt EU, den hyllar skydd för vissaminoritetsrättigheter, men ger inte tolkningsföreträde åt minoriteterna i skilda frågor. Fler exempel finns på hur globalisterna skapat sin egen definition på demokrati. Och deras bild är absolut. Avvikande ståndpunkter förbjuds och hånas.

Den distinktion jag här gör mellan traditionella och nyuppfunna demokrati-ideal skiljer i Sverige ut partierna v, s, l, och c som globalister. Deras motpol blir m, kd och sd. Genom sin nyskapade definition av demokrati har de vänsterliberala tagit över den politiska debatten. Här har dom haft starkt stöd av svenska massmedia, privata och publika, som i huvudsak domineras av journalister med liknande värderingar (professor Kent Asp, https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf). Det finns en klyfta mellan journalisternas politiska åsikter och den svenska väljarkåren i allmänhet. De vänsterliberalas åsikt trumpeteras ut som en given och oemotsägbar sanning. Åsikterna framstår som trossatser. Detta är nyckeln till förståelsen av det som brukar kallas pk-samhället. Jag vänder mig som bekant mot denna pk-styrning och förespråkar ett öppet samtal.

Slutsatsen av detta är att jag sedan många år befinner mig på det åsiktsterritorium som i svensk politik behärskas av m, kd och sd. Hur ska man hösten 2018 välja mellan dessa tre partier? Då jag är ateist faller kd genast bort. Vidare har sd ett högst tveksamt förflutet och partiet har idag ett antal fd medlemmar i nazipartier. Partiet svävar även på målet när det gäller inställningen till Putins Ryssland. Dom har också en rad personer som talar om ”raser” och mellan skål och vägg förespråkar våldsamma lösningar via gatans parlament. Detta skrämmer mig givetvis. Jag är helt enkelt osäker på om sd – såsom liknande partier i Danmark och Norge – kommer att hålla en demokratisk linje i svensk politik (eller om dom bara låtsas och i en framtida maktställning visar en annan färg). Enligt min mening är det upp till bevis för sd!

Därför kommer jag att lägga min röst på m-partiet (liksom vid senare års val). Jag inser att m inte kommer at hamna i majoritetsställning. Men det är viktigt att hålla de många vänsterliberala partierna stången! DÖ-metoden får inte upprepas under ännu en valperiod! Men m kan kanske regera med stöd ömsom från c/l/kd och ömsom från sd. Sd-partiet får på så vis en handgriplig chans att visa vad dom går för. Med det öppna samtalet som mål kan alltså flera partier – tvärs över skalan globalt/nationellt – inlemmas bakom en ny svensk regering. Då m-partiet under senare år visat en god portion vänsterliberalism behöver ingen vara rädd för ett svenskt nationellt äventyrande i stil med Trumps USA.

Jag uppfattar min självdeklaration som hyfsat genomtänkt och baserad på målet att åstadkomma en öppen diskussion. Den kontrasterar mot de vänsterliberalas närmast religiösa ortodoxi.

Detta är min politiska position i augusti 2018. Det står förstås alla fritt att ogilla den. Men varje kritiker bör i så fall själv först noga positionera sig. Granska dig själv och ta ställning!

Torsten Sandström

2018-08-31
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post82

Valdagen närmar sig

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, August 28, 2018 18:35:04
S-partiet i panik. Dagens röstköp.
Torstens Sandström
2018-08-28

PS! Men det blir förstås inte direkt gratis. Någon måste ju betala de miljarder fläsket kostar. DS.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post81

Tro eller vetande i klimatdebatten.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 24, 2018 11:23:33


Då politiker och media inför det stundande valet diskuterar olika frågor råder inte något förbud mot fake news. När det gäller att lägga krokben för en politisk meningsmotståndare tycks nämligen närapå alla knep tillåtna. Ju svårare en politisk fråga är att bedöma desto större blir svängrummet för finter och luriga argument. Man kan i och för sig tycka att en förenklad diskussion om komplexa ting blir nödvändig om den ska nå ut hos folket. Men några gränser måste väl ändå dras upp. Just nu är klimatdebatten ett bra exempel på hur tro och vetande blandas samman i en trixig och vinklad debatt. Här en lista över några vanliga debattknep.

Känsloknepet.Det går ut på att skrämma personer att rösta på visst vis. När det gäller klimatfrågan är rädsla ett bra vapen. Genom undergångsbilder sätter man enkelt skräck i väljarna. På samma dag lyckas Sydsvenskan med två skrämsel- eller känslorubriker som har adress mot valrörelsen: Vingslagen av en fjäril kan utlösa en orkan i Karibien samt Mer jämställd makt kan rädda klimatet (SDS 2018-08-17).Media påstår inte att civilisationens undergång sker under kommande mandatperiod, men kanske inom femtio till hundra år. Om man ser till en så kort tidsperiod i människans historia (som hundra år) är jorden statistiskt sett mer hotad av meteoritnedslag eller kärnvapenkrig än av gaser från förbränning av kolväten. Om dessa antagligen mer sannolika risker eller känslor ordas det inte.

Sommarväderknepet. För människor i nuet gäller alltså korta tidsperspektiv. Den som liksom jag levt länge i landet har varit med om såväl regniga som soliga sommarmånader. Förra året, 2017, var mycket blött. I år har det som alla vet varit extremt torrt. Växlingar är alltså helt normala. När det gäller klimathot är det viktiga att finna en tendens på längre sikt. Därför måste argument kring sommarens skogsbränder och grillningsförbud ses som politiskt taskspeleri. Medias fixering just nu beror på den kommande valrörelsen och en önskan att rädda Mp – och stoppa SD.

Statistikknepet. Man brukar säga att allt går att bevisa med statistiska argument. Kanske är det så. Men statistik är bara relevant avseende väl genomförda mätningar i förfluten tid. När det gäller mätningarnas betydelse för framtiden måste människan tillgripa sannolikhetskalkyler. I stil med: mätresultaten visar på en ökning av X under Y-perioden – ifall Z-argumentet (vissa data) talar för att ökningstendensen är i stigande gäller X även för framtiden. På så vis blir hållbarheten i Z-argumentet avgörande för hur allvarligt man ska se på X-utfallet i den statistiska mätningen. Alla inser att sannolikhetskalkyler är svåra att hantera, varom mer snart. I den politiska debatten nöjer man sig därför med att framhäva X. Risken för fake news avseende framtiden är alltså påtaglig ifall en sannolikhetskalkyl saknas.

Professorsknepet.Jag anser det viktigt att varna för medias missbruk av ord från forskare. Bästa exemplet rör pedagogikprofeter i skoldebatten. Svenska politiker har under 50 års tid lyssnat på vänsterpedagoger. Elevernas prestationer har under flera år sjunkit i vårt land, vilket tyder på dåliga råd från forskarna. Historien riskerar att upprepas i klimatdebatten där alarmistiska forskare nu radas upp som experter. Johan Rockström har i slutet av sommaren använt alla de knep som nyss nämnts för att backa upp Mp i valrörelsen (och motverka det klimatskeptiska SD-partiets rusning). I samma andemening skriver Sverker Sörlin på DN 2018-08-16 om brinnande skogar, förtvinande sädesfält och pruttande biffdjur. Det är enligt min mening troligt att riskerna som båda profeterna anför är riktiga på lång sikt. Men vilket tidsperspektiv är det som gäller? Professorsknepet bygger i grunden på att personer med status som forskare gör uttalanden i politiskt färgad riktning och använder sin roll som forskare för att dölja andra tänkbara och viktigare utvecklingsalternativ. Till saken hör också att Sverker Sörlin sannerligen inte är någon klimatforskare. Och Rockströms kompetens på ämnesområdet är inte särskilt bred (bakom sig har han inte tusentals sidor av egen publicerad klimatforskning, enligt https://www.su.se/profiles/jrock-1.184983).

Nu tror jag många läsare är rejält irriterade. Hos mig tycker dom sig se såväl klimatförnekelse som kunskapsförakt. I så fall har läsaren inte förstått mig rätt. Jag tror att forskarsamhällets majoritet har rätt då dom pekar på riskerna med förbränning av kolväten och kanske även med uppfödning av köttdjur. Och jag tror på att viktiga kunskaper kan sökas genom mödosam och väl nyanserad forskning. Det jag kritiserar är krisscenarier i närtid samt politiska utlåtanden av forskare med diskutabel kompetens rörande det samhällsproblem debatten gäller. Jag vill gärna se mer av öppnare och bättre forskning. Och mindre av dagsfärska debattknep i stil med dom jag nyss nämnt.

Vidare har klimatforskning en skärningspunkt med samhällsvetenskap. Mätningar av klimat kan upprepas och påståenden bekräftas/falsifieras. Utsagor om civilisationens framtid är däremot samhällsvetenskap. Här gäller det dels att hantera massiva och väl insamlade datamängder, dels att tolka dessa data på ett sakligt och politiskt oberoende vis. Jag är inte säker på att Rockström och Sörlins tolkningar är vetenskapligt väl underbyggda i och med att dom båda manar fram skräckbilder i närtid. Vad som kommer att hända inom exv två hundra år lyckas dom inte göra sannolikt vetenskapligt sett.

Nej, tacka vet jag Tage Danielssons glada sannolikhets-monolog rörande haveriet av kärnkraftverket i Harrisburg 1979. Relationen mellan orsak-verkan är svår att bevisa med vetenskapliga metoder. Och detta gäller i än högre grad tolkning av vissa mätdatas framtida relevans. En sannolikhetskalkyl innehåller alltid osäkerhetsmoment. Utan att vara expert på miljöfrågor tror jag att det är sannolikt att en mångårig förbränning av kolväten försämrar klimatet. Vidare är det möjligt att en minskad kreaturhållning och minskat köttätande är bra för såväl klimat som människans hälsa. Men det finns även andra hot mot människans existens. Jag har redan nämnt kosmiska och krigiska risker. Och i närtid finns en mycket större hot mot oss alla i effekterna av en växande politisk och religiös extremism. Därför kan även landets media och PK-ideologer lämna goda bidrag i kristider, genom att sluta predika och i stället verka för ett öppnare samtal.

Torsten Sandström

2018-08-24









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post80

Visste du att män kan föda barn?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, August 23, 2018 15:12:37

En familjelagstiftning som anpassats till olika sexuella minoriteter kan skrivas på olika vis. En färsk svensk statlig utredning har strikt kopplat loss individen från det biologiska könet,
(https://www.regeringen.se/4a4540/contentassets/d655bb3a85b4487196071727fd145ed7/nya-regler-om-faderskap-och-foraldraskap-sou-201868).

Då blir resultatet lagregler som är mycket svåra att förstå. Här följer ett exempel på föreslagen text till 1:10 Föräldrabalken:

”Om en man föder ett barn gäller 11–14 §§. Föder en kvinna ett barn gäller 11 a–11 e §§ för hennes make, om maken har ändrat könstillhörighet, och 13 och 14 §§ för en annanperson som uppfyller villkoren enligt 5 eller 8 §, om den personen har ändrat könstillhörighet.”

Är det någon som förstår vad lagtexten vill säga? Svaret tycks ligga i könsbyte och samkönade relationer. Den första meningen om en man som föder ett barn är för övrigt redan gällande rätt, tryggt nog, när det händer!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post79

Varför funkar inte vården?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, August 22, 2018 15:01:00


I valrörelsen ropas det ständigt efter mer resurser till vården. Ändå har Sverige fler läkare per medborgare än andra länder i Europa, men mycket färre patientbesök per läkare. Mycket talar därför för att det är något sjukt i administrationen av den svenska sjukvården. I en tidigare blogg har jag pekat ut semesterlagen som en helig ko, som står i vägen för en sund svensk sjukvård sommartid. Här följer en artikel från SvD 2018-08-17 av professor em Åke Andrén Sandberg vid Karolinska, en text som visar att det finns ytterligare ett antal mycket allvarligare tabun, som de svenska politikerna inte lyckats förpassa till skräphögen. Stort tack till författaren och SvD för sanningens ord…

”Två enkla förslag kan lösa stora problem i vården”

https://www.svd.se/tva-enkla-forslag-kan-losa-stora-problem-i-varden

Till Åke Andrén Sandbergs kloka ord kan fogas att det finns en hel rad lagbestämmelser som tynger läkarens och annan sjukvårdspersonals arbete. Det rör sig om föreskrifter om själva vårdarbetet, rapporteringsplikt, sekretess, journalskrivande mm. Varje år tillkommer rader av nya detaljbestämmelser via Socialstyrelsens stora regelfabrik. Vidare bör noteras att samarbetet mellan landstingen rörande exv journaler inte funkar (något som måste ses som en stor skandal i dessa it-tider). Även Vårdguiden 1177 haltar.

Man brukar avsluta en text i stil med min med att det krävs en översyn och utredning. Hundratals fackpampar, lagutredare och okunniga politiker har skapat rådande regel-elände. Vågar man hoppas att en ny generation av politiker kan plocka fram häcksaxen och röja i djungeln av regler? Prognosen är inte särskilt ljus. Lagstiftandet framstår nämligen som en beroendeframkallande drog…

Torsten Sandström

2018-08-22









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post78

När kravlösheten blir ett nationellt credo

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 17, 2018 11:59:40

En rubrik i SvD 2018-08-04 blixtbelyser ett svenskt dilemma. Texten lyder: Sydkoreas elever världsbäst – men eleverna stressar ihjäl sig. I artikeln presenteras statistiska uppgifter om sydkoreanska ungdomars olycka och till och med självmord. Läsaren förstår direkt hur Sydkoreas berömvärda framgång ska tolkas: Ja, dom är bra på utbildning, men vi svenskar tycker att barnen ska lämnas i fred från krav och ha det lugnt. Om man vill går det att omformulera rubriken så att den gäller svenska skolor: Svenska elever tillhör underskiktet i världen – men dom får göra som dom vill i skolan. Antagligen en lika sann eller osann beskrivning.

Den som levt länge i vårt land har möjlighet att se en utvecklingstendens avseende barnuppfostran och skolutbildning. Någon gång under 1960-talets uppkom det som kan kallas en hippie-kultur. Det rörde sig om ett extremt och egofixerat frihetstänk. Gör som du själv tycker! Lev livet! Bli lycklig! Svängig musik, meditation, droger och flummig vänsterpolitik ingick i ett grundbudskap om att förverkliga sig själv utan att tänka på rådande normer. De fladdrande tankarna blev gnistan till en präriebrand, inte bara i USA, utan även i Europa. Sveriges vänsterintellektuella tog snabbt till sig delar av det nya programmet, framför allt kärnan, den mellanmänskliga kravlösheten.

Det intressanta är att det statsbärande S-partiet också gjort kravlösheten till en dogm. Partiets huvudlinje avsåg i och för sig krav vad gäller betalning av skatter till stat och kommun. Men även om tvånget rörande skatter och avgifter i rekordklass inte drabbade alla måste det bäddas in. Ett bolster blev en lös rätt att få generösa bidrag från det offentliga. Ett annat blev budskapet om frihet i familjen, i uppfostran, i skolan, dvs hippie-mönster individer emellan. Med hjälp av skräckskildringar från flydda tider om inlåsta hemmafruar och agade barn målades en rosenskimrande bild av familjer där medlemmarna inte ställer krav på varandra, utan var och en glatt gör det han eller hon önskar. På samma vis bidrog Ingmar Bergmans film Hets till motbilden av det nya utbildningssystem i fristil som S-partiet önskade bygga. Lärare ska inte använda pekpinnen, inte ställa krav och inte sätta dåliga betyg. Basta!

Delar av det nya programmet framstår som förnuftigt och gott. Förtryck, orättvisor och ondska måste givetvis motverkas. Men som ofta händer med det moderna så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Detta har att göra med vänsterns fallenhet för dialektiska lösningar. Detta innebär att ett äldre samhällssystems motsats förvandlas till det nya idealet. Dialektiken leder ofelbart till feltänk. Kärlek och omtanke är något gott, men det är också rimliga krav och förnuftiga straffåtgärder. Resultatet har blivit en slapp gör-som-du-vill-kultur inom familj, barnuppfostran och skola. Eller med andra ord: uppslitande parrelationer, egoistiska barn och en slapp skola, utan tydliga krav och utan betyg. Det gamla auktoritära samhället saknar förvisso inte så många idag. Men tydliga normer och ibland strikta krav behövs i varje samhälle, som ska krönas med framgång.

Ett frihetsbudskap är enligt min mening en alltför enkel och skadlig målsättning för mellanmänskliga förhållanden. I orden omtanke och kärlek, som givetvis bör vara styrande, ligger innerst en balans mellan frihet och rimliga krav, något som alltid måste vara idealet i parrelationer. För barnuppfostran måste massor av kärlek balanseras med mängder av tydliga krav (och förnuftiga straff). Liknande mål bör gälla för skolan: genom tydliga krav och betyg ska kunskaper sökas i en miljö som präglas av fasthet, omtanke och vänlighet.

Läsaren ser att jag sysslar med balansgång. Och det är själva tanken vid bygget av det goda samhället. Omfattande krav är inte något skadligt. Förutsatt att dom leder till något gott, dvs att personer anstränger sig och försöker lära sig ett hänsynsfullt beteende eller nyttiga kunskaper. Vid balansgången gäller det alltså inte att finna motpolen till det onda, som vänstern sedan Hegels och Marx´ dagar strävat efter. Man måste i stället tänka öppet och sedan kompromissa, dvs hitta en form av syntes mellan polerna. Det gäller att behålla gamla positiva värden och samtidigt tillfoga en handfull nya ideal som prövats och visat sig nyttiga.

Jag har redan använt ordet ”straff” ett par gånger. En eller annan läsare känner säkert stor irritation. Reaktionen är typiskt svensk och sammanhänger med den utveckling jag kritiserar. Kanske blir det ofta enklare att tala om ”sanktioner”, ”påföljder” eller bara ”åtgärder”. Men straff är faktiskt rätta ordet och det ska inte innebära reaktioner som är fysiska, hårda eller oproportionerliga. Trots att juristerna talar om straffprocesser (eller kanske delvis på grund av detta stigma) har Sverige en skräck inför påföljder av alla slag. Häromdagen presenterade en ”forskare” (i barnuppfostran) sina åsikter om föräldrar som till ett annat rum utvisar barn som agerat fel. Personen ifråga påstod att sådana ”skamstraff” borde likställas med ”fysiskt våld”. Även en luttrad jurist häpnar. Alltså ännu ett exempel på åsiktsforskning i flower-power-stil.

Ett annat förfelat frihetsexempel är den nya gymnasielag, som avsåg att ge ett antal invandrare en andra chans efter att dom förlorat i domstol. Nu har lagen – som tillkom mot Lagrådets ovanligt tydliga protester – underkänts av två förvaltningsdomstolar. Resultatet blir att regeringen och c-partiets officiella snällhet får helt motsatt effekt. Den berörda gruppen av invandrare, som avsågs få en gräddfil, hamnar i stället i en oerhört prekär situation. Här kan man med rätta tala om skamstraff och påföljder utan proportion. Detta på grund av lagstiftarens klantighet. Eller rättare sagt på svenska politikers okunniga missbruk av lagstiftning. De lagregler som underkänts saknade nämligen den balans och pregnans som nyss nämnts. De var enbart ett utryck för den enögda och naiva frihetskultur som jag kritiserar i denna blogg. Alltså exempel på hur kärlek kan förvandlas till sin motsats – ifall eftertanke saknas.

Torsten Sandström

2018-08-17





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post77

Fråga & svar inför riksdagsvalet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, August 12, 2018 12:03:13



Fråga
: Hur ska dagliga varningar från Löfven, Wallström, Ygeman mfl om SD:s opålitlighet förklaras i den pågående valrörelsen?

Svar: Om M efter valet får en praktisk majoritet – med stöd ömsom från SD och ömsom från C, L – är socialdemokraterna (med sina c:a 20%) slut som maktparti för överskådlig framtid! Alltså ett förestående s-goodbye! Se min blogg från 2018-04-27 under fliken "Om PK".









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post76

Minoriteternas dominans.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 10, 2018 08:59:27


Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.

Det svenska problemet gäller just svårigheten att balansera mellan majoritetens och minoritetens roller. Och med demokratisk balans menar jag förstås att samhället först ska se till att majoritetsgruppens behov tillgodoses. Detta ska ske med hänsyn tagen till mindregruppens befogade intressen. Det är här Sverige har kommit snett. Politiker, lagstiftare och journalister ger ett hejdlöst stöd åt krav från särgruppernas många organisationer. Den som försöker uppmana till försiktighet utpekas som människohatare och förtryckare. Det svenska problemet är att en gradering och återhållsamhet inte tillåts vid ett samtal om en minoritetsgrupps ställning. Minoriteten tycks alltid ha rätt. Men hur skulle ett börsföretag kunna producera vinster om minoritetsägarna alltid bestämde. Hur skulle Sverige se ut om det styrdes av v-partiet? Funkar egentligen Sverige väl med den snedvridna synen på vad som är angeläget för samhällets huvudgrupp?

Jag menar att fokus på en mängd särintressen har medfört att viktiga huvudproblem i samhället kommit i skymundan. Så är det rörande skolan, universitetens roll, försvaret, bostadsbristen, LAS-stelhet, skattetryck, pensioner, köer i sjukvården med mera. Men alla problem skyms av fokuseringen på smågruppsfrågor. Ett exempel är att kostnaderna till stöd för olika handikappade har stegrats genom lagstiftning om LSS och assistansersättning. 1995 fick 46 000 personer insatser för 14,3 miljarder kronor. 2015 fick 80 000 personer stöd för 74 miljarder kr. Frida Svensson skriver i SvD 2017 om att fyra bidragsmiljarder utbetalats till 15 fuskbolag. Liberalerna förre ledare Bengt Westerberg hävdar ändå fortfarande att inget statligt kostnadstak bör finnas. Jag är inte motståndare till stödformerna som sådana. Men ett fritt samtal kräver att en typ av behov i samhället vägs mot andra angelägna mål. Och då blir en enögd inriktning och favorisering av minoriteternas intressen kontraproduktiv. Om inte storsamhället fungerar riskerar välfärden att raseras på sikt.

Liknande är utvecklingen avseende invandringen. Den totala kostnaden för flyktingar i Sverige fram till 2015 ligger på 40 miljarder per år, det vill säga 1 % av Sveriges BNP (ESO-rapport 2018:3, https://eso.expertgrupp.se/rapporter/tid-for-integration/). Inte heller här vill jag vara hård och tala om stopp mot invandring. Krig och fattigdom finns kring Europas gränser. Men en öppen diskussion för och mot måste nödvändigtvis till. Och tydliga mål måste sättas upp.

Slutligen kan man fråga sig varför Sverige hamnat i detta dilemma. Först bör noteras att samhällsetablissemanget vägrar att se saken som ett problem. Liksom före detta Röda korschefen Bengt Westerberg ser man inga motsättningar – minoriteternas krav får inte diskuteras. Detta är allvarligt. Jag ser en förklaring som i grunden sammanfaller med den nya PK-religionen. Mer konkret rör det sig om s-partiets omsvängning från ett arbetarparti till en rörelse med globala och gränslösa mål. Partiet ser den nya strategin som sin räddning efter att den förtryckte svenske arbetaren gått i graven och blivit en förhållandevis välbetald anställd. I stället gäller partiets kamp nu förtrycket i fattiga länder samt olika utsatta grupper i Sverige. Det finns alltså en politisk logik bakom fokuseringen på minoriteternas intressen – tanken är att s-partiet ska kunna leva vidare med ett väljarstöd som sjunkit till omkring 20 procent. Man vet – eller hoppas – nämligen att den egna nya politiken kommer att ges stöd av en grupp mindre partier (minoriteter!) till vänster och höger.

Som framgått är min åsikt att den enögda favoriseringen av minoriteternas intressen blivit en fara för det svenska välfärdssamhället. Därmed inte sagt att SD-partiets nationella slagord är lösningen. Men en samverkan mellan M- och SD-partierna kan kanske rädda nationen från nuvarande politiska kurs, som inte förmår tackla Sveriges verkliga huvudproblem, utan snarare alltmer leder nationen ut på särintressenas gungfly. Men i så fall måste en frisinnad diskussion ta fart. Och minoriteterna ska inte ensamma tillåtas bestämma agendan.

Torsten Sandström
2018-08-10

Publicerad i samverkan med Det goda samhället:
http://www.detgodasamhallet.com





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post75

Dagens rubrik och bild!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, August 09, 2018 12:06:52
Saxat ur Sydsvenskan 2018-08-09:

"Dalbybor och nyanlända integreras tillsammans"

Bilden visar tydliga prov på hur svensk integration går till!



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post74

Det finns många heliga kor i Sverige

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, August 03, 2018 11:39:09

För den som liksom jag är intresserad av politisk korrekthet är vårt land underbart. Något kvickhuvud har döpt om det till Absurdistan. Andra menar att det är en iscensättning av Frans Kafkas tankevärld. Hursomhelst så rymmer den svenska välfärden massor av exempel på bisarra lösningar. Det är som den politiskas ledningen inte vågar tala klarspråk, utan alltid vill krama en eller annan orörbar kossa. Det tabubelagda bara finns där omkring oss utan att folk i allmänhet tycker att det är konstigt.

Varje år i sommartider uppkommer samma diskussion om att det saknas sjukvårdspersonal. Läkare och sköterskor är nämligen på semester. Fackföreningarna tar upp trallen om att mer personal måste anställas så att vakanserna kan fyllas. Ingen vågar säga något om att vissa jobb inom den offentliga sektorn inte passar för fyra veckors sammanhängande semester, som vår heliga semesterlag föreskriver. Jag ifrågasätter inte en total semestertid på fem veckor. Men måste alltid fyra veckor förläggas på raken? Varför inte 2 x 2 veckor? Varför inte ge sjukvårdsanställda längre semester men spridd så? Är det inte bättre att ge ut rejäl penningkompensation till folk i yrken som är nödvändiga för att rädda liv? Läsaren tänker kanske att detta är enkelt att säga av en som är pensionär och levt sitt liv med behagliga arbetstider på ett universitet. Visst är det så. Men olika sysslor måste regleras på skilda vis och inte med svenska betonglösningar. Det krävs nytänkande i välfärden! Utomlands gäller för övrigt ofta mycket kortare semester.

Semesterproblemet återkommer i sommarens alla skogsbränder. Att kalla in personal för släckning blir självklart marigt med hänsyn till regeln om fyra veckors sammanhängande semester. Okej, många känner samhällsansvar och ställer frivilligt upp. Men denna tanke är främmande i vårt land där arbetsgivaren ses som en fiende. På frågan om försvaret ska hjälpa till står åter den heliga kon i vägen. Den lilla armé och det lilla flygvapen som finns kvar är på semester, precis som om dom jobbat länge vid fronten och måste få permis för att vila upp sig. Någon minns kanske att ryska jaktplan får några år sedan kränkte den svenska gränsen kring Gotland och avvisades av danskt jaktflyg. Det svenska flygvapnet hade nämligen påskledigt!

A propos skogsbränderna så har ett par av försvarets flygplan stått på marken pga av semester. På fråga till Överbefälhavaren blir svaret att bränder inte enligt lag är försvarets uppgift. Försvarsministern instämmer och säger på dalmål att försvaret ska skydda vårt territorium. Jag förstår inte hur det är förenligt med att svenska soldater stationeras i Afganistan och Mali? Märk i sammanhanget att Sjöfartsverkets nya helikoptrar inte är utrustade med manicker för att lyfta vatten. Eldbekämpning ingår nämligen inte i uppdraget.

Jag vill inte påstå att myndighetssverige slirar pga semesterlagen. Ledigheten är bara ett problem. Ett mycket större problem är att svenska myndigheter inte funkar. Så fort en tsunami bryter fram över Thailands kust (när statsministern är julledig och han och Jan Danielsson försöker simulera att dom varit på hugget) så tillskapas en större svensk beredskapsmyndighet än tidigare. Den heter Myndigheten för samhällsberedskap, MSB. Ledare är numera den nyss avsatte riskpolischefen, förlåt rikspolischefen Eliasson, se föregående blogg. (Han liksom Lars Danielsson, nu EU-diplomat, har för övrigt partiböcker med s-märke.) Alla minns den stora skogsbranden 2014. Då saknades svenskt brandflyg och helikoptrar för släckning. Nu fyra år senare brinner skogarna igen och vad har MSB gjort sedan sist? Jag kan förstå att MSB inte ska hålla brandpersonal i tjänst. Men i ordet ”beredskap” ligger just strategisk planering och samverkan med andra myndigheter. Hur har man under fyra års tid lyckats missa ett samspel med försvaret och Sjöfartsverket rörande luftburna brandinsatser? I stället tvingas MSB akut ringa runt i Europa för att söka hjälp. Och här funkar andra nationer bättre uppenbarligen.

I min förra blogg kritiserade jag politiseringen av svenska myndigheter. Inkompetenta politruker i ledningen för svenska förvaltningsmyndigheter med storstilade namn är en orsak till det kafkaliknande tillståndet i vårt land. En orsak är att politiker inte dödar heliga kossor, dom matar kreaturen och skyddar dom från att köras till slakteriet. Semesterlagen är tabu. Och generaldirektörer med partibok tenderar att inte sätta press på sina anställda. Det egna partiet måste nämligen skyddas från att förlora nästa val. Och därför anställs underchefer som snabbt kan rycka ut för att försöka bekämpa en flammande kritik av den egna myndigheten. Utan tvekan har MSB insett att man gjort bort sig rörande planeringen rörande brandflyget. Därför ger nu höga chefer inom myndigheten dygnet om rapporter och varningar till svenska folket. Först efter fyra år vill man ge prov på beredskap. Man har inte ens förstått vad ordet betyder i verkligheten. Men för det politiska etablissemanget betyder verkligheten mindre än illusionen om trygghet och säkerhet. Också här kommer heliga kor in i bilden. Ord och sköna syften skapar bländverk.

Torsten Sandström

2018-08-03













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post73

Invasiva arter och miljökramare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 28, 2018 09:59:01

Jag har i tidigare bloggar talat för vikten av ett värnande av miljön. En storskalig förbränning av kol, olja och gas skapar svåra problem för jordens klimat. Dessutom medför sinande källor en risk för framtida brist på nödvändig energi och alltså faror för planetens folk, deras försörjning och nationernas välfärd. Det finns därför starka skäl för en livlig debatt om olika miljö- och energifrågor. Men diskussionen ska vara öppen, dvs saklig och beredd till praktiska lösningar. Så är det inte i vårt land där klimat och miljö upphöjts till trossatser. I Sörgårdens Sverige finns många heliga kor. Då blir riskerna för snedtramp stora.

Jag har tidigare skrivit om det ”öppna landskapet” som ett slagord som leder fel. Om Amazonas djungler inte ska huggas ned utan ska bevaras för klimatets skull måste en stegvis återbeskogning av oanvänd mark i vårt land vara en korrekt lösning. Bidrag från stat eller EU ska alltså inte ges för att hålla mark öppen, utan tvärtom för storskalig trädplantering.

Lika intressant är miljökramarnas jakt på ”invasiva arter”. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

”En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystem som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.”

Definitionen är högintressant. Läsaren inser nämligen att människan, homo sapiens, själv riskerar att omfattas. Vi har från vårt ursprung i östafrika under några hundra tusen år tagit hela jordklotet i besittning. Den mänskliga rasen som sådan har dessutom skapat de miljöproblem som aktualiseras i samhällsdebattens (homo sapiens har också skapat massor av välfärd för många, men inte alla). Den skrämmande flykt som vi idag ser från krig och fattigdom är på sätt och vis en del i människans långa kamp för sin existens.

Nu tänker jag inte skriva om invandring. Det är begreppet invasiv art som är problematiskt. Poängen verkar vara ett djur eller en växt som inte av sig själv ”introducerats” till en främmande miljö. Men är det egentligen så stor skillnad om en art kommit till vårt land via lastbil eller fartygsskrov jämfört med om den via luftfykt, promenad eller simtur tagit sig hit? Och i miljontals år har nya arter stigit fram via biologisk anpassning och kamp för överlevnad. Många tidigare arter har gått under. Den mest livskraftiga artens kamp för att överleva verkar svår att stoppa, förutsatt att inte någon kosmisk, bakteriologisk eller annan katastrof inträffar, som medför dess undergång och bereder vägen för andra arter att växa i utbredning. Inte ens människan som art kan räkna med en evig existens.

Därför undrar jag varför stora ekonomiska resurser ska brukas på projekt i stil med att i Bohuslän utrota humrar från USA eller att i en sjö utanför Gränna döda importerade abborrar. Och omvänt, varför ska miljontals kronor satsas på bevarandet av en sällsynt grodart i malmöregionen? Vidare kan man fråga sig vilken plats vargar och björnar har i en miljö som sedan urminnes tider invaderats av homo sapiens, som i sin tur valt att bruka våld på – dvs domesticera – höns, getter, får, hundar, katter, nötboskap och hästar. Kan inte lösningar i stil med nationalparker räcka, i stil med Skansen och Kolmårdens zoo?

Visst förstår jag att arternas mångfald är något gott i sig. Men historien har sett miljontals exempel på att en art konkurrerar ut en annan. Det är naturligt att nya arter stiger fram och breder ut sig. Det sker för övrigt också i nationalparker som skapats för bevarande av önskvärd artrikedom och äldre naturmiljöer?

Jag anser därför att nutidens miljökramare hänger sig åt en romantisk mångfaldsjakt! Man tycks vilja bygga om Sverige till ett biologisk museum som visar 1700 och 1800-talets historiska miljö. Utan att tänka på kostnaderna jobbar tusentals offentligt anställda mot tveksamma mål. Miljarder av skattepengar försvinner till liten eller ingen nytta. Det rör sig om offer på miljöreligionens nya altare.

Värnandet av artrikedom och historiska odlingskulturer, dvs museala miljöer, tar sig uttryck som ibland blir motbjudande och får mig att undra om gränsen för djurplågeri överskrids. Exv då länsstyrelsen i dagarna tömmer en sjö vid Gränna och lämnar tusentals ”invasiva” aborrar att sprattlande kämpa för livet i gyttjan. Då fienden invaderar är alla medel tillåtna för att nedkämpa den!

Tragikomiska följder inträffar då invasiva arter kolliderar med varandra. Jag tänker nu på samerna i Norrlands inland som ständig befinner sig i konflikt med den storsvenska grenen av samma människoart. Här blir det svårt att välja sida. Men i dagens Sverige är mångfaldens tryck så stark att naturfolkets minoritet hyllas som vore det en berättelse av Sven Hedin från Tibet eller av Sten Bergman från Nya Guinea. I teve häromkvällen beskrevs med idylliska ord och bilder renskiljningen inom en sameby. En skrattande sameledare visade sig flink med kniven mot ungdjurens öron. Och ett samebarn förklarade troskyldigt att renskötsel var hans väg till framtiden (alltså glorifieras två mankön i feminismens annars förlovade land). I bild visades flera gånger hur skräckslagna renar fick sina öron stympade. Blodet sprutade närapå rakt in i teverutan. Filmsekvenserna belyser PK-samhällets sätt att fungera. Ifall politiskt korrekta illgärningar sker tycks inte vanliga normer om djurplågeri gälla!

Så går det när sunt förnuft förbyts till renläriga trossatser av invasiva miljökämpar. Kritiskt tänkande försvinner tillsammans med miljarder av skattepengar. Okej att några frälsta känner stor lycka. Men som vän av ett sansat och öppet samtal är jag bedrövad.

Torsten Sandström

2018-07-28





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post72

Varför funkar inte den svenska polisen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 21, 2018 12:17:03


Det folkliga missnöjet med polisen är stort. Den främsta bakgrunden är antagligen polisens ovilja att hantera den sk vardagsbrottsligheten. Det är inte fråga om oförmåga, utan en nedprioritering av inbrott, stölder od. En annan viktig anledning till folkets missnöje är en tilltagande våldsbrottslighet i storstäderna, dvs dödsskjutningar, gruppvåldtäkter och sextrakasserier liknande. Ytterligare en faktor är att många anser att polisen och andra myndigheter medvetet döljer invandringens betydelse för brottsligheten. En minoritet av alla invandrare står för en majoritet av dödskjutningarna och våldtäkterna. Att folk i allmänhet anser sig vara bättre informerad (om invandringens verkningar) än ordningsmakten är något som riskerar få upplösande verkan för sammanhållningen i samhället. Förtroendet för polisen minskar. Varför har det blivit så här?

Ett överordnat problem är att den politiska makten har underminerat den rättsliga kompetensen.För omkring 50 år sedan styrdes de centrala myndigheterna av det man kallade ämbetsmän. Dessa var universitetsutbildade – ofta jurister – med stor förtrogenhet om hur en organisation var avsedd att styras enligt grundlagar och andra författningar. Personerna utsågs i allmänhet efter sin kompetens för regelstyrt beslutsfattande, inte efter partipolitisk färg eller lyhördhet för vad politikerna önskade. Cheferna tenderade att bli självständiga.

En del i styrningen var det sk ämbetsansvaret. Det fanns ett påföljdssystem, som visserligen ganska sällan sattes i spel, men ändå utgjorde ett reellt hot mot chefer som inte gjorde det dom skulle.

Styrning med lagen som främsta verktyg har alltså nu ersatts av en politisk målstyrning. Det kan tyckas vettigt att tydliga syften finns. Men om de sköna målen mångfaldigas – och politiska röster hörs från alla håll – blir det automatiskt svårt att leda en verksamhet. Den ena prioriteringen följer på den andra. Och en stor del av polisverksamheten riskerar att gå i stå, om saken uttrycks enkelt. En styrning med lagen som bas begränsar utrymmet för olika politiska påtryckningar. Den tränger tillbaka korporationernas intresse av att lägga sig i polisens jobb. Och juridiken hyllar en självständig och oberoende maktutövning. Med tydligt ansvar som konsekvens.

Numera är den svenska ”ämbetsmannen” död och begraven. Jag tänker inte bara på den maskulina termen, utan på en stor del av det styrningsideal som förr fanns. Nu väljs höga myndighetschefer efter partibok. Rikspolischefen Dan Eliason stoltserar i medierna med att ”han aldrig sökt ett jobb” (”han började i gruvan” och slutade på MSB). Hans huvudsakliga merit sedan åratal tillbaka är alltså en tillhörighet till s-partiet. De svenska politikerna har alltså medvetet valt bort regelstyrning av myndigheter och utnämnt chefer och ledamöter i styrelser från politikens och fackföreningarnas värld.

Hanteringen av mordet på Olof Palme blixtbelyser effekterna av ämbetssveriges död. En rad personer med en politisk bas, såsom exv Hans Holmér och Ebbe Carlsson, misslyckades som alla vet med att genomföra en seriös utredning av dådet (i bakgrunden tryckte Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon på). Rykten fanns om att en grupp av poliser med högervärderingar kunde vara inblandade i mordet. Bara själva misstanken om att personer inom polisens egna led kunde stå bakom dådet innebar att maximal politisk energi lades ned på att utreda alternativa spår, dvs sådana som pekade mot alkoholister, kurder, iranier, sydafrikaner och andra politiska korrekta grupper av påstått kriminella.

Sedan länge har alltså kompetenta, självständiga och regelkunniga myndighetschefer valts bort. I stället har partiboksfolket flödat in i det som förut hette ämbetsverken. I nutid har höga chefer i allmänhet partibakgrund. Och styrelsens bakom chefen är fullastad med politiker, fackföreningsbossar och näringslivsmänniskor med ”rätt” åsikt. Därför har också ansvaret för styrningen numera rustats ned. Ytterst sällan utmäts påföljd. Nej, nu ser man ständigt över ”sina rutiner”, som det mekaniskt heter. Och i värsta fall hamnar den höga chefen med full lön på den sk Elefantkyrkogården på regeringskansliet. Bakom skämtet framtonar en dyster bild av praktiken i toppbyråkraternas förlovade land.

Politiseringen av polisen har flera nyanser än en försvagning av kompetensen att hantera svensk lagstiftning. Förr jagade polisen huvudsakligen bovar. Okej, man jobbade även med trafik, pass, vapenlicenser od. Men nu har polisen blivit hela socialsveriges hjälparbetare. Genom ny lagstiftning och inträdet i EU har antalet arbetsuppgifter mångfaldigats. Hanteringen av missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsekunder och utvisade kräver mycket polistid, liksom evenemang av skilda slag. Många nya uppgifter har fått en särskild politisk prioritering. Flera av de gamla, såsom vardagsbrottsligheten, har följaktligen hamnat i bakgrunden.

En annan politisk nyans i dagens svenska polisverksamhet är oviljan att tala klarspråk om de brottslingar som man spanar efter respektive lagför. Alla vet att brottsligheten är hög (liksom frekvensen av fängelsevistelser) inom kretsar av invandrare, jämfört med grupper med svenskfödda föräldrar. Dom misskötsamma är som nämnts en minoritet inom kollektivet invandrare. Detta begriper alla förnuftiga människor. Men ändå är det absolut förbjudet för poliser på alla nivåer att tala om en brottslings härkomst. Trots att dom flesta som lyssnar på en polis i en intervju via kända ledtrådar anar den misstänktes bakgrund, sopas en viktig delförklaring till brottsbilden konsekvent under mattan. Orsaken sägs vara att man inte vill sprida fördomar om invandrare. Men den dystra verkligheten är just en överrepresentation. I stället talar poliser och kriminologer om gängbrottslighet, våldskulturer, kriminella miljöer, särskilt utsatta områden och liknande begrepp där den bistra sanningen medvetet utelämnas. Kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki väljer konsekvent att tala om personer från miljöer med sociala problem. Så blir det när politik och moral får styra och hårda fakta väljs bort. Det är ödets ironi att en genomsnittlig svensk arbetare formulerar sig tydligare i frågan än en professor i kriminologi.

Vad måste ske inom den svenska polisen? Ja, inte är det enbart ett problem med resurser! Det krävs en ny svensk myndighetskultur. Det måste skapas flera armlängders avstånd mellan den politiska makten (inklusive fackföreningar och andra korporationer) och de myndigheter som ska verkställa gällande regler. Cheferna måste väljas efter ”förtjänst och skicklighet” och inte efter politisk hänsyn. Kompetenta ledare ska ges större frihet att självständigt driva polisens verksamhet. Vidare måste ansvar i praktiken innebära sparken eller annan kännbar påföljd (alltså inte något i stil med elefantbegravning). För att locka dom bäst meriterade måste högre löner till. Mer civilanställda poliser är en väg att gå för att locka experter till polisen och låta personer med polisutbildning sköta den fysiska jakten på brottslingar. I en ny mer effektiv administrativ kultur ligger även saklighet och transparens i språket. Ut med det politiska språk som förskönar. In med hårda fakta som är relevanta för att förklara brottets värld. Det öppna samtalet måste alltid stå i fokus.

Torsten Sandström

2018-07-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post71

Privatiseringens förtjänster och gränser

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 14, 2018 10:59:48
Stora organisationer har uppenbara problem att effektivt organisera sin verksamhet. Svårigheterna syns i verkligheten främst inom den offentliga sektorn. Det finns flera skäl till detta. Ett är att det privata i allmänhet har en mer kravställande ledningsstruktur. Cheferna är tydliga och tar tag i medarbetare som inte gör det dom ska. Inom det offentliga är beredskapen att ställa krav och utkräva ansvar mycket mindre. Orsaken ligger ofta inbyggd i organisationen, på så vis att chefer i toppen inte vågar vara tydliga och att detta beror på en atmosfär av frihet och facklig medverkan. Tuffa chefer efterfrågas alltså inte inom offentlig sektor. Och alla som jobbat där har hört orden ”det finns ju pengar”, dvs att det allmännas kassa kan fyllas på genom politiska beslut, varför det bara är att slösa. Det är här vinstkravet inom det privata kommer in i bilden. Målet är inte regelbundna tillskott av pengar, utan tvärtom att organisationen ska skapa ett överskott. Tydliga krav och rättvist ansvar blir därför en naturlig följd för ett företag jämfört med en myndighet. Vinstmålet för organisationen kopplas vidare till tanken att framgångsrika medarbetare ska belönas och att nöjd personal ökar företagets avkastning. Personalen inom privatsektor blir alltså mer målinriktad. Allt detta är väl känt och naturligt. Sovjetstatens planerade ekonomi funkade urdåligt såväl centralt som lokalt. Och den som betraktat personalens attityder på en vanlig svensk offentlig vårdinrättning ser ofta (inte alltid!) en skillnad i arbetstakt, tillmötesgående, samarbete mm. Alltså en skillnad i resultat för den som sitter i väntrummet och snabbast vill gå därifrån botad.

Kloka politiker vet också att komplexa uppgifter inte lämpar sig för drift i offentlig regi. Om den svenska produktionen av läkemedel förstatligats hade självfallet effektiviteten hamnat på sovjetnivå. Tänk bara på drivkraften att utveckla och testa nya preparat! Planerna hade förstås sett storstilade ut, men incitamenten på olika nivåer att förverkliga svåra mål saknas i en organisation som inte kan belöna medarbetare och företagsägare bakom strävandena.

Men inte alla komplexa uppgifter inom stat eller kommun passar för drift via företag med vinstsyfte. Förklaringen är mångfacetterad. I flera fall är behovet av offentlig styrning ett värde i sig. Typfallet är nog den dömande makten i ett samhälle. Rättssäkerheten och tilltron till rättvisan förutsätter att domarna är statsanställda – uppgifterna som sådana hade annars kunnat utföras av privata företag, något som delvis sker idag via skiljeförfarande od. Universitet kan däremot bedrivas i privat regi, vilket exv många framgångsrika undervisnings- och forskningsorganisationer i USA bevisar. Men här riskerar det privata att hamna i konflikt med angelägna samhällsintressen rörande ungdomars rättvisa tillgång till högre studier. I Sverige har man därför hybridlösningar för privata högskolor i stil med det som gäller för Handelshögskolan och högskolan i Jönköping. Annars gäller som bekant att högre utbildning drivs helt i statlig regi. Effektiviteten i dessa organisationer tål att diskuteras. Åtskilliga hundratals miljoner slösas årligen bort. Ofta sker det på överflödig administration samt olika politiskt korrekta uppgifter som tilldelats svenska universitet och högskolor (och som inte sammanhänger med verklig kunskapsproduktion).

En svår fråga är om vanlig skolverksamhet lämpar sig för privata företag. Jag är som framgått allmänt positiv till att vinstsyften förmår trimma annars tungrodda organisationer. Vinstutdelning är självfallet inget fel om verksamheten håller hög kvalitet och lärarna är nöjda jämfört med dyrare offentliga lösningar. Ifall en privat skola är bättre och billigare än en kommunal spelar väl vinstutdelning ingen roll! Kritik av vinster i välfärden (och påståenden om girighet) framstår därför som demagogi. Men utbildning är en svår verksamhet att privatisera. Risken är att elitskolor växer fram och att eleverna hålls nöjda med höga betyg, dvs falska intyg på kunskaper. Jag är rädd för att svensk utbildning – privat men även offentlig – brottas med båda dessa problem.

Den traditionellt svenska medicinen mot elitskolor är förbud, kvotering eller att kommunerna tar hand om intagningen. Den senare varianten, som vid behov baseras på betyg från tidigare stadium anser jag är att föredra. Det övergripande problemet är ändå den betygsinflation som riskerar bli ett belöningsinstrument för elever i framför allt privata skolor, där höga betyg ökar elevtillströmningen och i allmänhet skolföretagets vinst. Därför måste en effektiv och kravställande central plan- och kontrollmyndighet etableras. Enkla läroplaner utan pedagogiskt flum måste till (se tidigare bloggar). Betyg ska ges från första klass. Och framför allt måste eleverna utsättas för upprepade centrala prov varje termin. Provsvaren ska anonymiseras och därefter rättas av lärare från annan skola än den eleven går i. Och provresultaten måste direkt synas i betyget, med undantag enbart för ”synnerliga skäl” (vilka måste preciseras av betygssättande lärare). Idag finns ett embryo till allt detta. Men en snäll- och slapphetsideologi har under decennier genomsyrat skolsverige. Hittills har man inte ens klarat av att hålla (glesa) centrala prov hemliga!

Ansvaret för kravlösheten delas mellan svenska regeringar av alla kulörer. Men om en huvudsaklig bov ska pekas ut så är det partierna s, mp och v. Inget av dessa partier tror på värdet av faktakunskaper. Dom har nämligen ett demoraliserande och starkt kritiskt förhållningsätt till traditionell inlärning genom lärarledda övningar, prov och betyg. Den stora frågan för den svenska skolan är alltså inte om vinstutdelning sker från några företag. Betygsinflation går som framgått att komma åt. Mycket svårare verkar det vara att skaka om naiva politiker och myndighetschefer. Merparten av dessa verkar leva i drömmarnas land. Och ifall dom ser problemen förmår dom inte, efter decennier i det pedagogiska träsket, att styra upp skolan. Detta är sannerligen en skandal av stora mått! Något som överträffar olika rättsskandaler, som annars ofta lyfts fram i media. Sverige behöver verkligen en utbildningsrevolution!

Torsten Sandström

2018-07-14

Detta budskap kommer från det parti som kommunaliserat svenska skolan. På bilden syns en person som under 20 års tid på olika poster styrt den svenska utbildningspolitiken. Nu påstår hon att vinstjakten är ett problem. En perfekt illustration på att faktakunskaper behövs (inom och utom skolan) - inte vrängning av åsikter.



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post70

Att skapa en superstar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 16:50:32

Inför Beyoncés framträdande i Stockholm häromdagen frågade en SR-journalist vad det är som gör en artist så stor. Frågan tycks evig. Inte ens dom som noga försökt följa kulturens utveckling kan ge något bra svar. Många hamnar i allmänhet fel, varom mera snart. I denna blogg ska jag fundera över problemet. En svårighet är att ämnet ”kultur” kan röra alla mänskliga aktiviteter, från exv fotboll eller matlagning till lyrik, opera eller popmusik. I bloggen väljer jag främst att spåna kring bildkonstnärernas ställning. Men som vi ska se finns numera ganska stora likheter mellan olika kulturaktörers vägar till framgång.

Låt oss börja med fyra världsberömda bildkonstnärer, Michelangelo, Picasso, Warhol och Fontana (berömd för sina långa snitt i stora enfärgade dukar). Dom har alla har under slutet av sin livstid sålt konstverk till mycket bra priser och några av deras verk säljs idag för gigantiska belopp. Michelangelos och Picassos målningar omsätts som alla vet till astronomiska summor. Exv har nyligen Warhols gulfärgade fotomontage av da Vincis Nattvarden betingat 58 miljoner kronor och Fontanas tre böjda snitt i en gulfärgad linneduk 16 miljoner. Priserna blixtbelyser frågan om vad det är som gör artisten så stor.

Jag tror många läsare i individualismens epok gärna svarar: den konstnärliga förmågan. Men i så fall tror jag nästan alla samtidigt medger att det nog inte krävs någon större teknisk skicklighet att överföra ett svart foto till en gul duk respektive göra tre knivsnitt i den. Okej, att det krävs någon form av originalitet, dvs att komma på idén att på detta sätt hantera en gul bakgrund. Men det är närapå möjligt för en chimpans att med tillgång till foto respektive kniv åstadkomma liknande resultat av en ren slump. Någon större mängd träning behövs i vart fall inte, jämfört med en fotbollsspelare av toppklass, en mästerkock eller en operasångerska. Och här sticker Michelangelo och Picasso ut – två personer som ägnat år av studier i att visualisera scenerier och gestalta dom i komplicerade bilder, i färg och form. Även om auktionspriserna för deras verk är skyhöga får köparen påtaglig valuta i form av verkets inlevelsenivå, berättelse och tekniska höjd.

Det måste alltså vara något annat än själva förmågan som bestämmer en konstnärs framgång mätt i det pris som en köpare idag vill betala. På Michelangelos tid (1500-talet) betraktades konstnärer som hantverkare (det tillhörde också ett eget skrå). Dom främsta mästarna hade flera medhjälpare och betalades mycket bra. Men marknaden var outvecklad. Enbart furstar av olika slag sysselsatte målare och skulptörer. Motiven rörde religion, furstens familj eller krigsscener. Kretsen potentiella köpare blev med andra ord snäv. Situationen var liknande under Picassos ungdom i början av 1900-talet. Visst fanns det då i ett fåtal storstäder rika bankirer och storföretagare som köpte konst. Men deras smak var konservativ. Under begränsad konkurrens förvärvades därför främst traditionella motiv av hög teknisk klass.

Men Picasso levde i en brytningstid. Han såg hur en marknad för konst tog gestalt. Ett ben av marknaden fanns hos pressens konstkritiker, ett annat hos ett framväxande antal ägare av konstgallerier för omsättning av artisternas alster. Och det tredje benet var en alltmer konstintresserad och välsituerad överklass som önskade pryda sina hem. Även om det tog sin tid mötte alltså skickliga impressionister, expressionister, fauvister, kubister och allt vad de heter en helt ny marknad. Konstnärens fria yrke etablerades, något som även syntes i ett i grunden nytt val av motiv (religiösa och militära scener tappade mark). Konstnären valde själv sin bild.

Jag tror läsaren anar vad som omkring hundra år senare förklarar framgången hos Warhol och Fontana. Det gäller marknadens totala dominans, något som innebär att konstpriset frikopplas från bruksvärdet (för köparen). Nya storaktörer ger efterfrågan en hävstångseffekt av formidabel styrka. Fortfarande måste kritiker finnas till, men dom behöver inte känna till villkoren för konstnärligt skapande. Däremot måste dom fullt ut samverka med marknaden. Och där har gallerierna vuxit i antal och privata samt offentliga institutioner tagit plats. Flera av dessa aktörer saknar egen erfarenhet av konstnärens fria yrke och vilka bilder som är svåra att skapa. Men det gör inget. Dom har nämligen stenhård pejl på marknaden för finansiering av konst, dvs auktionshus, banker och förmögna spekulanter. Och det är denna del av konstmarknaden som driver försäljningen, ungefär som mäklare och börser översätter företags balansräkningar till pengar. Skillnaden är dock att i konstens värld saknas riktvärden, via fast och lös egendom, som kan utläsas i balansräkningar. På dagens konstmarknad blåses värden upp efter signaler från aktörer som inte vet så fasligt mycket om vad som är konstens innehåll. Men dom finns i ett finansiellt nätverk. Där har bildens innehåll förlorat i betydelse. Kvar står penningpungen eller bildens kommersiella värde. Fundamentet är börserna för prissättning av konstverk (dvs auktionshusen) samt hoppet om att priserna på föremålen ska bestå och öka. Picasso har upplevt inledningen till den denna nya era. Mot slutet av sitt liv producerade han på löpande band för marknaden (med synbart lägre kvalitetsresultat).

Den senaste utvecklingsfasen i kulturens historia är alltså mediesamhället med dess väldiga hävstångskrafter. Allt som kan locka tittare till teve, nätbolag eller IT-sajter får en hög prislapp. Ju fler tittare/köpare desto mer är mediebolagen villiga att betala för medverkande artister, fotbollsmatcher, såpoperor och andra evenemang. Annonsörer för varor av alla de slag flockas nämligen kring lättsmälta arrangemang med många kändisar och många tittare. Här möter vi en jippoartad medial cirkus där vad som helst kan få ett hiskeligt högt pris. Än är det sport, än är det en känd person som tävlar eller intervjuas (för att bli fortsatt ihågkommen och kunna dra in ännu mer pengar). Även det mest triviala innehåll kan säljas, som småsnack inom familjerna Wahlgren och Parnevik eller mellan Hollywoodfruar. Vad industri- eller tjänsteföretagen säljer och det som konsumenterna gillar styr valet av program och ytterst priset. Alltså kan en fotbollsspelare i världsklass som Zlatan tjäna miljontals kronor i veckan. Och Beyoncé dra fullt hus till Friends Arena i Solna. Men liksom för nutida konst är antagligen inte artistens förmåga den huvudsakliga drivkraften, utan det pris som marknaden sätter för ökad försäljning av varor eller tjänster (exv öl eller vadslagning).

Torsten Sandström

2018-07-06







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post69

En svensk seger för idén om Rule of Law!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, July 06, 2018 12:30:06

Distinktionen mellan olika typer av rättslig styrning, Rule of Law respektive Rule by Law, kan vara svår att förstå. Men den belyses av ett avgörande idag av Migrationsdomstolen i Malmö. Domstolen beslutar nämligen att inte tillämpa den nya omstridda lagen om ensamkommandes rätt till uppehållstillstånd för studier. Domstolen anser – liksom de höga juristerna i Lagrådet – att lagen har en alltför bristfällig utformning. Domstolen väljer alltså bort Rule by Law. Västerlandets ideal om Rule of Law ger nämligen en domstol sådan rätt. En domstol är inte en legoknekt som måste göra det fältherren bestämmer oavsett innehållet i en order. Man säger att n domstol kan vägra om man anser att det juridiska underlaget är alltför ihåligt.

Heder år de modiga domarna i Malmö, som vägrar tillämpa en regelvidrig låtsas-lagstiftning. Och några månader inför valet står regeringspartierna och c-partiet nu med skammen för de regler man, trots avstyrkande från Lagrådet, röstat igenom i Riksdagen. Dom förespråkar lagstiftningens allmakt. Man vill inte veta av någon maktdelning med domstolarna. Men idag har dom fått tji!





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post68

Irrationellt svenskt mål för u-landsbistånd

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, June 30, 2018 12:05:54


Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.

Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 % av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring 5 % av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.

Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest. Dvs offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.

Målet på en procent skapar ett grundproblem, nämligen att SIDA måste göra sig av med gigantiska belopp varje år. Det säger sig själv att viktiga beslut, för att platsa inom kalenderåret, måste fattas under tidspress och att en allvarligt stor byråkrati därför måste byggas upp i Sverige och utomlands (administrationen kostar enligt SIDA själv 1,2 miljarder per år). Vi hör därför varje år talas om stora och små biståndsskandaler, som illustrerar hur pengar alltför lättvindigt destinerats till mindre genomtänkta projekt och att svenska skattepengar alltså slösats bort. Nu tror jag inte risker kan undvikas i den verksamhet vi talar om. Men det kvantitativa biståndsmålet gör med nödvändighet att förlusterna stegras.

Ett mål mätt i procent bidrar till kreativ bokföring hos SIDA. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen och framstår som en hjälp åt myndigheten att klara av sitt interna kvantitetsmål. Många lycksökare ser med förtjusning på SIDA:s stinna penningpung och vill gärna bidra till att sätta sprätt på pengarna i säcken. Regeringen har själv trixat så att SIDA:s pengar (14 miljoner kronor) ombokats för kampanjen att Sverige ska ta plats i FN:s säkerhetsråd. Stor är uppfinningsrikedomen när det gäller att formulera biståndsprojekt, som tillåter reslystna myndighetspersoner att exportera den egna verksamheten till fattiga länder i främmande kulturer. Hur man kan ska kunna mäta resultaten hos mottagarnationen blir knepigt. Jag har själv erfarenhet av juridiskt bistånd till två fakulteter i diktaturens Vietnam. Några goda idéer och kunskaper har under åren antagligen förmedlats till Hanoi och Ho Chi Minh city. Men någon omvälvning kan man inte tala om. Därför är avbränningarna säkert mycket, mycket större än framgångarna mätt i svenska kronor. Och det är nog en del av den dystra sanningen vad gäller internationellt bistånd att mätbarheten i realiteten inte ens står i fokus (vad än SIDA:s hemsida vill få oss att tro). Det är tyvärr den goda viljan som står i centrum. Mjuka droppar som antas urholka den hårda vietnamesiska stenen.

Allt svenskt givande sker idag i ett ödmjukt umgänge med mottagarländer som i många fall är odemokratiska och hårdföra mot sin befolkning. Vilka signaler ger det att SIDA år 2017 skänker Rwanda 230 miljoner kronor samtidigt som den brutala statschefen Paul Kagame sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp? Tillfrågad om detta svarar SIDA:s chef Carin Jämtin: ”Vilka val som Rwanda gör får den rwandiska regeringen stå för. Vi jobbar enligt den strategin som är beslutad”. Än en gång syns planens ekonomi. Intryck skapas av en naiv och godhjärtad givare som blivit grundlurad, men vägrar att reagera öppet mot mottagaren. Svenska staten agerar de facto tuffare mot sina egna medborgare i situationer då någon av dom fuskat till sig ett bidrag. Jag anar att synpunkter framförs av SIDA till Rwanda bakom kulisserna. Men ändå framträder en bild av svensk slapphet och slöseri.

I den globalt goda utvecklingsfas som Pinker och Rosling beskriver menar jag att det svenska biståndet måste omformas. Viktigast är en bantning genom att ett procentmål ersätts med ett nominellt avsevärt lägre kvalitetsbistånd. Ingen eftertänksam människa kan tycka att kvantiteten är central. Det är resultaten som räknas. Betänk att såväl Tysklands som Frankrikes budgetar för bistånd ligger kring 0,4 % av BNI. Med en begränsad årsbudget ökar effektiviteten allmänt sett med automatik. Och a propos effekter bör ett öppnare samtal ske med bidragstagande nationer. Det är inte ett utslag av kolonialism (”den vita mannens förtryck”) att kritisera och dra in bistånd. Felgrepp och missbruk måste alltid beivras. Det sist sagda är särskilt viktigt i tider då allt mer bistånd satsas på olika jämlikhets- och demokratiaspekter i mottagarländerna. Drömmen om det öppna samtalet bör gälla även inom biståndspolitiken.

Torsten Sandström

2018-06-30

Publicerad i samverkan med: http://www.detgodasamhallet.se







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post67

Hur sker prioriteringar i den svenska välfärden egentligen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, June 24, 2018 17:18:12



Källa: Wikibooks, Sällskapsspelet Risk


Alla vet att det i Sverige finns fattigpensionärer och sjuka som knappt får vardagens ekonomi att gå ihop. Det svenska välfärdssamhället har inte tillräckligt med pengar, svaras det. Ändå kan häromdagen en miljonersättning ges ut till en äventyrare som åkt på motorcykel till Mali och hamnat i terroristerna händer under flera år. Först har han antagligen blivit utlöst med pengar från svenska staten (UD vägrar att ge besked). Sedan skänker samhället honom en sk brottskadeersätting i miljonklassen. Vilka signaler ger detta till lycksökande svenskar som funderar på att åka utomlands på olika riskprojekt? Och hur känns det för fattigpensionären eller den långtidssjuke med pengaproblem? Man tar sig för pannan. Det verkar som det svenska välfärdssamhället går mot en infarkt…


Fortsättning följer på temat Risktagande & statlig ersättning: saxat ur SvD 2018-06-28

"Nätkränkning gav stor ersättning"

Två systrar, som har fått nakenbilder spridda på nätet, ersätts med 125 000 respektive 80 000 kronor av Brottsoffermyndigheten. Det är de högsta summorna som hittills har betalats ut efter grovt förtal i liknande fall, skriver Dagens Nyheter.

Den äldre systern var 13 år då hon 2011 via nätet inledde ett distansförhållande med en person i USA. De utväxlade nakenbilder och när förhållandet tog slut började bilderna på flickan spridas till hennes släktingar och vänner.

Den yngre systern var också 13 år då hon utsattes för ett liknande förtalsbrott. Vilka som spridit bilderna är inte känt.

Systrarna ersätts huvudsakligen för grovt förtal, en brottsrubricering Brottsoffermyndigheten har kunnat kompensera för sedan den första januari.

– Tidigare har vi inte kunnat betala ut pengar om vi inte ansett att brottet inte inneburit fridskräning också, säger Ann-Christine Lindeblad, ordförande för Nämnden för brottsskadeersättning.

TT









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post66

Den feministiska justisen prioriterar fel.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, June 21, 2018 14:50:38

Me too-rörelsen har riktat sökljuset mot enskilda kvinnors upplevelser av manligt förtryck. Många tjejer har trätt fram och gett luft åt sina smärta och frustration. Som ett resultat har Martin Timell ställts inför domstol och frikänts. Och J-C Arnault väntar på att bli prövad. Det verkar som rättvisan har sin gång och det tycker jag är bra. Många fler kända män har liksom Fredrik Virtanen rannsakats i media. Men där meddelas sannerligen inga frikännande domar. Sån´t är livet och det måste en högmedial person kanske leva med.

Jag har allmänt sett inget emot #Me too. Det är bra med en diskussion om ett ämne som har stor vikt. Män begår sexuella övergrepp. Det är allvarligt och måste påtalas. Däremot anser jag att Me too-debatten har spårat ur i och med att ingen ambition finns att försöka avgränsa vad ett övergrepp är. En våldtäkt omfattas givetvis i egenskap av brottslig handling. Sak samma rörande kladdigt tafsande. Grova kommentarer med anspelning på kön platsar också. Men många av de aktioner som i debatten nämnts som exempel på kränkningar från manligt håll hamnar i en gråzon, mellan dålig moral och yttrandefrihet. Jag tänker exv på kommentarer eller vitsar med anspelning på kvinnans kön, dvs hennes utseende, uppträdande, klädsel osv. Här måste det stå var och en fritt att bedöma om ett manligt uttalande är rätt eller fel. Den berörda tjejen måste givetvis kunna bli arg och ryta till (helst omedelbart). Men den agerande mannen måste också kunna urskulda sig och säga att det väl inte var så farligt. En klok man undviker att hamna i sådant bryderi. Men det finns förstås många korkade män (liksom det finns många dumma kvinnor). En av mina huvudinvändningar mot Me too rör alltså att övergrepp blandas med handlingar som bara är tecken på dålig moral eller dumhet.

En annan invändning är att verkliga övergrepp blandas med handlingar som bara påstås vara övergrepp. Det gäller nu distinktionen mellan faktisk kränkning å ena sidan och å den andra något som enbart av kvinnan upplevs som en kränkning. Jag tänker exv på det juridiska och mediala scenario som Me too-ledaren Cissi Wallin satt igång mot sin före detta kärlekspartner Fredrik Virtanen. År 2011 polisanmäler Wallin sin sexpartner för att ha drogat och våldtagit henne 2006. Den fem år sena polisanmälan motiverar Wallin med att det var först då hon orkade och vågade. Under tiden efter den påstådda våldtäkten har Wallin och Virtanen en tid fortsatt sin relation och utväxlat ömma brev. När det gäller våldtäkt riskerar de långa preskriptionstider som Brottsbalken ställer upp att skapa problem. Tanken med tioåriga frister är förstås att polisen ska hinna spåra upp en förövare. Att en drabbad kvinna ska ges lika lång tid att bestämma om en anmälan ska ske kan knappast vara meningen. Rimligare vore en framtida lösning med en preskription tio år efter dagen för rättskränkningen, förutsattatt anmälan skett inom kortare tid från denna tidpunkt. Kanske behövs en längre anmälningsfrist i situationer då kvinnan levt under ett permanent förtryck. Långa preskriptionstider skapar förstås stora bevisproblem. Därför blir frikännande dom naturligt nog ofta följden.

Flera år efter den för Virtanen friande domen vittnar Wallin i Me Too. Nu elva år efter själva händelsen! Enligt min mening skadar det #Me too-rörelsen att en av dess ledare, som hon själv säger, önskat ”outa” Virtanen och därför i debatten framfört den elva år gamla händelsen (som domstolen alltså tidigare inte funnit bevisad). Det intressanta är att Me too-rörelsen tycks anse att det är helt i sin ordning att blint tro på en medlems ord i stället för att distansera sig och enbart försöka diskutera faktiska övergrepp. Okej, så fungerar intresseorganisationer ofta. Men tilltron minskar till Me too, som ensidigt bygger på medlemmarnas påstådda upplevelser – i sedan länge förfluten tid – och inte på styrkta faktiska skeenden.

En tredje invändning rör en klassfråga, dvs den drabbade kvinnans sociala ställning. Me too har i grova drag samma medlemsbas som feminismens andra organisationer, dvs några procent av svenska folket. De akademiska, fria och konstnärliga yrkena dominerar, med några undantag. Det finns en kraftig förankring i intellektuella kretsar. Och en stark anknytning till karriärsträvanden hos dessa kvinnogrupper. Det är mycket allvarligt att vissa män – ett fåtal av den totala chefsgruppen – utnyttjat sin ställning och behandlat tjejer kränkande. Men det ligger en rejäl portion egen medverkan hos många av de drabbade, något som Wallins kärleksförhållande faktiskt illustrerar. Kraftigt förenklat framträder en bild av en samling kränkta lycksökare och frustrerade kvinnliga karriärister. Utanför Me too´s radar har däremot hamnat ett stort antal värre sexuella kränkningar i Sverige på senare år. Jag tänker nu på de gruppvåldtäkter som rasar över landet. Aftonbladet skriver i maj om 112 stycken (sedan 2012) och Expressen om 43 stycken (2016-17). Ann Charlotte Altstadt berättar om detta i SvD 2018-06-14. Bara 13 respektive 1 av de fall som de två tidningarna granskat har gärningsmän med svenskfödda föräldrar. Vanliga flickor och kvinnor blir alltså påhoppade och våldtas av en flock för dem obekanta invandrarkillar.

Om dessa siffror jämförs med #Me too´s vittnesmål blottas ett klassproblem. Det är naturligtvis svårt att jämföra olika typer av sexkränkningar med varandra. Alla illgärningar upprör oss som samhällsmedborgare. Men om en gradering ändå måste ske är det ingen tvekan om var min sympati ligger. Inte hos de tjejer som med öppna ögon på jobbet tagit del i ett riskfyllt spel med opålitliga män och sedan beklagar sig via Me too. Utan hos de ofta unga tjejer som helt oförskyllt skändas av mansgäng. För den senare gruppen av kvinnor finns ingen populär hashtag på internet. Inte heller någon mediastorm till deras stöd – ty brottslingarnas bakgrund är alltför politiskt känslig i vårt land. Och givetvis inte heller någon egotrippad Cissi Wallin som önskar ”outa” gärningsmännen. Dessa tjejer är verkligen övergivna. Sådant är läget i feminismens Sverige.

Torsten Sandström

2018-06-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post65

Pedagogiskt hasardspel om ungdomars framtid

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, June 19, 2018 12:24:40


Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”. Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola, som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. I min blogg tänker jag nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia.

Elevaktivt arbetssätt har sin grund i konstruktivistisk teori om lärande. Kännetecknande för detta undervisningsmönster är att det tar sin utgångspunkt i elevernas föreställningar om, och förståelse av, verkligheten eller någon aspekt av den och inte i ämnets inre logiska struktur, vilket ofta är vanligt inom ramen för mera traditionell undervisning.

Idén om denna studiemetod är inte ny. Effekten blir att fokus flyttas alltså från lärarens roll i klassrummet till elevens egen bearbetning av fakta, en process som ska bibringa den unga människan nya kunskaper. Jag tror många inser att processen framför allt är beroende dels av den faktainformation eleven ges via läraråtgärder, böcker, internet mm, dels av elevens egen förmåga att ta till sig informationen och bearbeta den. Är mängden information fyllig och av lämplig kvalitet samt anpassad till elevens intresse och förmåga är förutsättningarna för inlärning goda. Båda förutsättningarna är ganska ofta uppfyllda för studenter vid landets universitet och högskolor. Men så är inte fallet på lägre skolnivåer. Är informationen bristfällig och eleven mindre mogen eller mindre motiverad riskerar det elevgenererade lärandet att slira. I värsta fall uteblir aktiviteter hos såväl lärare som elev. Följden blir givetvis att elever från studieovana hemmiljöer drabbas hårt. Dom saknar den hjälp många barn får från sina välutbildade föräldrar.

Den elevaktiva pedagogiken kan förefalla lockande. En kritisk och analyserande elevattityd till fakta är nämligen många lärares och föräldrars dröm. Men duktiga lärare och intresserade föräldrar har en god bild av sina ungdomars mognad och förmåga att själva söka, kritiskt analysera och välja väg genom ett snårigt material. Dom vet också att fria studier kräver ordnade förhållanden och disciplin hos eleverna. Och när dom märker att eleverna inte klarar av de prov som baseras på konstruktiv teori blir dom arga och besvikna på skolan. Ofta tvingas föräldrarna lösa de analyserande problem som eleven tilldelats. Och många mammor och pappor har svårt att ge den hjälp som behövs. Man känner inte igen problemen.

Varför har detta inlärningsfientliga system inplanterats i den svenska skolan? Det hjälper inte att svara att syftet med kritisk analys av ett delvis självvalt material är gott. Ideal är en sak. Verkligheten måste ändå vara styrande. Och här ger PISA negativa besked. Vem eller vilka är ansvariga för detta stolliga program med så allvarliga konsekvenser för elevernas inlärning av kunskaper och deras framtid i arbetslivet?

Ytterst ansvariga är förstås politikerna, som fastställt de planinstrument som gäller för skolan. Men dom är normalt inga experter på hur kunskaper bäst inhämtas. Därför lyssnar dom, som sagt, på forskningen. Och nu kommer politiken in i bilden. Man lyssnar på dom forskare som lovar lösningar som bäst passar in i rådande politiska ideal. Så växer drömmar fram. Elev och lärare ska ges frihet i skolsalen. Och kritiska studier låter så skönt. Vem vill inte att det egna barnet ska lära sig analysera jobbiga problem. Och om en professor säger att resultatet i slutändan blir ökade kunskaper måste man väl satsa på denna pedagogs visdom. Låt vara att man tycker att idéerna verkar luftiga. Pedagogik väljs alltså inte efter det sunda förnuftet, utan efter en politisk drömplan om hur barn ska bibringas kunnande. Och så leder läroplanerna skolbarnen ut på ett gungfly. Vem kan vänta sig att ungdomarna ska få en positiv bild av sina studier?

Svensk skola är förmodligen världens mest genomreglerade. Jag tror att sydkoreaner – med barn som i PISA visar goda studieresultat – skulle förvånas över de tjocka regelluntor som skapats i vårt land för skolan. Vem bär ansvaret för Skolverket, Skolinspektionen och allt vad dom heter? Än en gång hamnar politikerna i skottgluggen. Dom som har format den svenska skolmodell som inte fungerar särskilt bra. Men dom är inte ensamt ansvariga. I den korporativa modellen för styrning av myndighetsverige deltar fackföreningar, arbetsgivare och andra intresseorganisationer av många slag. Här möter vi en viktig grupp av svenska politruker. Vad har dom att göra med inlärning av kunskaper i skolan? Lärarnas fackliga krav rörande löner och arbetstider är en sak. Detta ska förstås fack och arbetsgivare sköta. Men en helt annan sak är skolverksamhetens innehåll. Misstroget undrar jag om fackliga krav finns bakom det elevaktiva lärandet. Läraren flyttas nämligen från en krävande roll som berättare i katedern till den mer flummiga och behagliga funktionen som handledare av fria elever.

Mer makt åt rektorerna och lärarpersonalen i skolan. Jag vet att många duktiga lärare struntar i det nya systemet. Dom fortsätter som föreläsare och kontrollörer av de faktakunskaper, som den nya pedagogiken avskyr. Heder åt dessa kloka och modiga föredömen! Samtidigt måste jag uttrycka ilska över de grupper som nyss nämnts, som med goda syften – utan att analysera verkligheten – verkställt en skolpolitik som skadar den svenska ungdomen. Dom måste alla ta sin hand från skolan! Nya politiska krafter måste städa upp! Och lärdomen är: lita inte blint på all pedagogisk forskning. Tänk själv! Fram för faktakunskap i skolan!

Torsten Sandström

2018-06-19

Publiceras i samverkan med Detgodasamhället: http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post64

Löfven styr ett korporativt Sverige.

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, June 18, 2018 17:53:57

Bild: Slideshare.net

Idén med parlamentarismen är att staten, dvs den lagstiftande församlingen och regeringen, ska ledas av den politiska grupp som samlar starkast politiskt stöd (i val till parlamentet). Den dömande statsmakten ska vara självständig från alla andra intressen än juridiken själv. Detsamma gäller i viss mån statens myndigheter. Ministrarna tillåts nämligen inte styra deras verksamheter. Men inom de ramar som lagstiftningen pekar ut ges regeringen rätt att utrusta myndigheterna med kompetent ledning och ge dem direktiv. Tanken är dock att valet ska ske på objektiva eller sakliga grunder och inte efter påtryckning från olika intressegrupper. I en demokrati ska den offentliga makten stå fri från ovidkommande hänsyn. Politikernas ansvar ska också tydliggöras. Samtidigt ska privata intressen odlas i frihet från statsapparaten. Fascister och nazister markerar en historisk hotbild.

Dagens Sverige lever tyvärr inte upp till den demokratiska idealbilden! För det första består regeringens ledamöter till mycket stor del av personer som varit anställda i olika fackföreningar. Individerna tillhör förvisso s-partiet, det enskilt största i parlamentet, men inte en majoritetsgruppering. Vidare finansieras s-partiet oblygt av LO. När regeringschefen och en stor del av hans ministrar rekryterats från fackliga organisationer kommer dessa särintressen att styra den del av statsapparaten som regeringen utgör. Det är lika dåligt som om den verkställande politiska makten ligger i näringslivets, militärens, domstolarnas eller andra intressegruppers händer.

För det andra är regeringens myndigheter impregnerade av korporativa intressen. Man kan säga att detta är kärnan i det som brukar kallas ”Den svenska modellen”. Fackpampar och näringslivschefer sitter på rad i ämbetsverkens styrelser, i ledningen för landets universitet och högskolor och i nästan varenda av landets flera hundra andra statliga myndigheter. Här sker alltså kontinuerligt en rubbning av idén om att statsapparaten ska stå fri från särintressen. Man kan dystert konstatera att den svenska idén verkar vara att hundratals styrelseledamöter ska leda verksamheten i landets myndigheter i kraft av ledamotens koppling till en viss korporation.

För det tredje är den dömande makten inte helt självständig i vårt land. Jag tänker nu inte bara på existensen av ett antal specialdomstolar (och nämnder) där personer från olika särintressen utsetts in som ledamöter (via lagstöd). Utan även på att valet av domare emellanåt sker med hänsyn till ett ärintresse och inte efter juridisk förtjänst och skicklighet. Det är ingen hemlighet att höga domare ibland – lyckligtvis inte alls konsekvent – utses med hänsyn till politisk åskådning eller vänskapsbindning. En spindel i socialdemokratins nätverk för främjande av ”korrekt” personval är Sten Heckscher. Han har själv genom gediget fotarbete inom parti, departement och ämbetsverk lyckats svinga sig upp till posten som ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. En karriär som väl illustrerar det moderna domstolssverige.

Staten ska inte styras genom korporationer! Sveriges framtid är beroende av att korporationernas makt begränsas. Det är grundlagar, myndighetsplaner och statliga direktiv som ska vara det offentligas ledstjärnor – inte vad som bestämts bakom intresseorganisationernas stänga dörrar med hänsyn till deras taktiska behov. Det är klart att kloka beslutsfattare måste lyssna på vad intresseorganisationer skriver och säger. Men personer med särintressen ska inte tillåtas fatta beslut för statens räkning. Ut med dom från myndigheternas styrelser! Granska ”Den svenska modellen” i fogarna!

Torsten Sandström

2018-06-18





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post63

EU – ett snabbygge som riskerar rasa samman

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, June 06, 2018 12:15:30
Samverkan mellan nationer över gränser är något gott. Det skapar förståelse, fredlig utveckling och ökad affärsverksamhet. Därför är EU något i grunden bra. En välgörande effekt av det senaste världskriget. Den naturliga arvtagaren till EEC och EFTA. Men…


Problemet är att unionen vuxit fram för snabbt. Redan från början blev den en p-plats för politiker av andrasorteringen. Dom av prima kvalitet, A-laget, skötte nationernas viktiga politiska liv. B-laget måste därför flytta till Bryssel och därifrån försöka sätta sig i respekt. Detta har skett genom att man först byggt en jätteadministration med en kolossal budget. Och sedan har man strävat efter att snabbt bygga en jätteunion med övernationella mål, dvs EU. Allt har skett i stor hast (relativt sett) och under tryck från multinationella företag och lobbyister. Det bestämmande A-laget har samtyckt. Därefter har B-laget sett till att öka medlemskretsen så att snart nästan alla Europas nationer är med. A-laget har gett det godkännande som krävs, ibland motvilligt då man insett att många nyanlända medlemmar har problem med såväl demokrati som korruption. Sedan har B-laget för säkerhets skulle låtit bygga två parlamentspalats, ett i Bryssel och ett i Strasbourg. Tanken har varit att skapa en låtsasbild av EU-demokrati, trots att det inte är parlamentet som bestämmer slutligt. Och A-laget har än en gång skrivit under. B-laget har slutligen – med samtycke från nationernas ledningar – skapat en gemensam valuta. Detta har som alla vet inte gått så bra. I dagarna talar man om ännu en kris för euron pga en folkligt proteststorm i Italien.

Under EU:s resa har å andra sidan en hel del gott uträttats. Genom EU-stöd till sydeuropas bönder och infrastruktur har (framför allt den tyska) industrin vuxit sig stark. Viktigt är också att en juridisk samverkan satts på plats mellan EU:s medlemsnationer. Enligt min åsikt har flertalet av EU:s rättsliga direktivvarit av godo och tvingat de nationella parlamenten till att ändra den egna lagstiftningen för att skapa ungefärlig rättsenhetlighet inom unionen (baksidan är klåfingriga detaljbestämmelser). Reglering genom sådana direktiv är något bra. Medaljens baksida är de alltfler rättsliga förordningarsom B-laget drivit igenom med support från sina nationella A-lagschefer. En förordning får det man kallar direkt effekt. Den gäller som lagstiftning i varje medlemsnation. Detta låter kanske effektivt och bra. Men det ger utrymme för de federala (överstatliga) drömmer som är B-lagets drivkraft. Förordningen formas nämligen inte som en svensk lag, enligt det språk och mönster vi är vana vid. Nej, här släppts B-lagsbyråkratin loss. Och då blir det många ord, massor av paragrafer (artiklar på EU-språk) och nya begrepp som alltså direkt (utan ändring) måste skrivas in i vår lagbok och tillämpas av våra domstolar.

Jag skriver detta i en tid då B-laget med stöd från sina nationella bossar lyckats sätta en sådan förordning, GDPR, i kraft. Vi hade förr en svensk personuppgiftslag, PUL, med några dussin paragrafer på pregnant juristsvenska. Nu har vi en EU-förordning på 80 sidor (!), fullproppad med B-lagsjuristernas brysselkokta regler och formuleringar. En hyfsad tränad svensk normaljurist kan knappast förstå texten till GDPR. Jag anser att B-laget nu nått vägs ände i sin juridiska regleringsiver. Varför i hela friden har man inte valt en lösning genom direktiv? I så fall hade svenska jurister snabbt kunna lägga till ett antal paragrafer till PUL (och kanske ta bort några). Och Sverige hade fått en hanterlig lösning på en viktig fråga. Snabbare, tydligare och billigare. Och framför allt en lösning som funkar för småföretag och liknande aktörer som är mindre hot i sammanhanget (och som lobbyisterna för övrigt struntar i).

Vi kan nu själva bedöma det sist sagda, med våra mejlboxar och brevlådor fulla med GDPR-meddelanden. GDPR har i ett europaperspektiv kostat många, många miljarder kronor. Bortkastade pengar, i stort sett, som jag ser det. En förklaring är B-lagets nonchalanta strävan efter överstatlighet. En annan är att A-laget står för kostnaderna genom uttag av skatt från den egna nationens medborgare. B-laget har nämligen inga egna pengar, utan måste salta sina äskanden för att driva sina högkostnadsprojekt.

Jag menar att GDPR blixbelyser dilemmat med EU som snabbygge. I sin hybris framstår B-laget i Bryssel (med sin stora administration och sitt parlament) som en europeisk gökunge. B-lagets agenda är federal och vettlöst expansiv. Man har snart blivit av med den främsta kritikern, Storbritannien. Men det tycks som EU inget lärt av alla kriser. Man vill utvidga EU-huset, ”ju större desto bättre” tycks devisen vara. Nu ska budgethålet efter engelsmännen fyllas genom insatser av bla svenska skattebetalare. Haussade framtidsvisioner om en samordnad invandringspolitik i Europa riskerar nu att stranda på ovilja från Polen, Ungern mfl, dvs nationer som B-laget lockat in i sitt stora hastbygge genom löften om rundhänta EU-bidrag.

Jag har redan sagt att tanken om europeisk samverkan rörande handel, juridik och ekonomi är något mycket gott. Men det Europas folk fått är i stället en hydra, som varken löser viktiga problem eller skapar fridfulla samtal, utan parasiterar på medlemsnationernas bekostnad. En ineffektiv pratmaskin med en överdimensionerad beslutsapparat som kostar miljardtals euros. Jag har svårt att se hur Europa ska kunna hänga med i konkurrensen med världens andra nationer med en sådan – planekonomi-liknande – union som ballast.

Mycket talar för att ett nytt ”EU light” måste skapas (eventuellt vid sidan om en federal eurogrupp). Bort med parlamentet! Skär ned administrationen! Slopa federalismen! Jaga bort den svåra korruptionen! Slopa nationell reglering genom EU-förordningar! Öka i stället takten med samordning via direktiv som implementeras i svensk lag genom vår egen riksdag! Och bjud slutligen England – parlamentarismens vagga och demokratins väktare under de senaste storkrigen – tillbaks till gemenskapen! Om de nationella parlamenten återfår muskler (och pengar) som man överlämnat till B-laget i Bryssel ges Europa en rimligare chans att blomstra. Framtida konflikter och kriser är svåra att undvika. Men nu är EU en muskelfattig riddare med en sorglig skepnad. B-laget är en verklig krisfaktor. Utan eget ansvar.

Demokrati byggs sakta, med eftertanke och tålamod. Ett nytt Europa skapas inte ovanifrån, utan nedifrån. Det är de olika nationernas folk som ska bestämma färdriktning och takt. Lyssna på folket och lita inte på B-laget!

Torsten Sandström

2018-06-07

A propos det som sades om Nixon: skulle du köpa en begagnad bil av denne man från skatteparadiset Luxemburg?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post62

Begränsa de multinationella företagens maktsfär!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, June 01, 2018 15:45:38

I en känd dom från US Supreme Court 1933 liknar domaren Brandeis de nordamerikanska storbolagen med Frankensteins monster. Som juridiska personer, skapade genom lagstiftning, styr jätteföretagen en stor del av människornas vardag, från privatliv, via arbetsliv till gemenskapen i samhället. Börskraschen 1929 och dess verkningar talade för en kritisk udd mot de anonyma krafter som från fjärran styrde människornas sociala liv. Till bilden hör att den unga sovjetstaten försökte plocka poäng genom förstatligade företag och en planerad ekonomi, lösningar som beskrevs som ideala, men i själva verket visade sig vara katastrofala med hänsyn till frihet, ekonomi, miljö och varuutbud. I Europa kritiserades kapitalet från såväl yttersta vänstern som från extremhögerhåll. Nazister och fascister önskade tygla bolagen genom tvångssamverkan.

Den statsbärande svenska socialdemokratin har alltid haft en kluven inställning till privatföretagen. Man har stått med ett ben i socialiseringslägret och med det andra i en typ av korporativ samverkan med de största kapitalägarna. Resultatet har blivit en allmän misstro mot privata företag, en tendens som ännu syns i debatten om exv privat hälsovård (där vårdföretag silas, medan gigantiska offentligt betalda läkemedelsköp sväljs). Följden har blivit att den svenska befolkningen varken vet ut eller in. Och att ta ställning rörande företagandet är inte så enkelt.

På senare årtionden tycks en omsvängning har skett inom den svenska opinionen till kapitalets fördel. Förklaringen är komplex. En orsak är de globala industriföretagens stora ekonomiska framgångar (som gjort vissa pensions- och börssparare förmögna relativt sett). En annan är storbankernas (och finansföretagens) grepp om individernas vardag, via bostadslån, betalning av räkningar och kontokort. En tredje är boomen rörande IT och mobiltelefoner, ett fenomen som i grunden förändrat våra liv från morgon till kväll. Och en viktig fjärde är att människorna inte längre ser sig som utsugna av det privata kapitalet, som betalar justa löner och har en arbetsmiljö av toppklass (normalt mycket bättre än den offentliga sektorns). Allt detta har i sin tur medfört att s-partiet tvingats sluta tala om förtryckta arbetare. I stället satsar partiet nu på fattiga människor i tredje världen, på EU, på FN och på en liberal invandringspolitik. Satsningen på en global världspolitik har välkomnats av ett alltmer centraliserat storkapital, som passat på att ta för sig i det utrymme som uppstått genom frånvaron av en kritisk opinion. Utvecklingen visar sammantaget att den sk arbetarrörelsen har förlorat greppet om det svenska folket. Vi iakttar nu dess politiska svanesång. Den avspeglas för övrigt redan i s-loggan med den krossade tomaten...

Resultatet av Sveriges och västvärldens styrning mot globala ideal har dock skapat nya problem. I vårt land brottas vi framför allt med en stor våg av invandring, som satt skolor, polis, bostadsföretag och inte minst bidragsbetalande myndigheter (dvs skattebetalarna) under press. Den kritiska debatten har också närmat sig det internationella kapitalet. Facebook mfl anklagas för att sälja data rörande individerna och att tränga sig in i medborgarnas privatliv med reklam och vinklad politisk propaganda. Flera pensionsbolag har fört ut småspararnas pengar till höga chefers egna konton utomlands (i ALLRA har en s-märkt före detta justitieminister och advokat varit ledamot i styrelsen). Vidare får svenska krigsmaterialföretag regeringshjälp att kränga vapen världen runt via mutor och andra oegentligheter. Och sist, men inte minst, har industrisamhället i grunden förändrats via marknadens och kapitalets logik. Okej, produktionen har ökat och många varor blivit bättre och billigare. Men till priset av industrinedläggningar, utflyttning och arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, lågutbildade och nyanlända.

Hittills har Sverige i stort sett klarat av att kapsla in de negativa effekterna av globaliseringen. Vi har bla haft ett tungt bidragsartilleri att sätta in. Och massmedia har hjälpt till att dölja klyftorna. Sverige har därför hittills lyckats bättre än vad som skett i USA. Men den nutida uppkopplade (och icke-tidningsläsande) svensken bör vara lika politiskt rörlig som Trumps anhängare. Därför talar som sagt det mesta för att s-partiet går mot ett nederlag i höstens val. Men frågan är om övriga partier kan enas om ett bättre svar på medborgarnas oro över en utveckling som till stor del styrs av anonyma krafter från privata internationella bolag. Problemet är att någon större grad av nytänkande inte syns hos oppositionen.

Jag tror att det internationella kapitalet måste utsättas för mycket större politisk och juridisk press. Storbolagens skatter måste öka. EU måste gå i bräschen för internationella avtal om beskattning som inte gör att företagen kan shoppa lägsta skattenivå efter egna önskningar. Dom globala vinnarna måste betala för sig. Stora mediejättar måste underkastas strikta uppförandekoder med tuffa påföljder. Visselblåsare ska skyddas. Krafttag måste tas mot korruptionen. USA ska inte tillåtas själv utforma tvångsregler mot utländska företag utanför USA:s gränser. Maximal frihandel ska gälla på sunda villkor. Det är viktigt att dom breda folklagren får se de fördelar av globaliseringen som politikerna talar om. Därför måste skatterna sänkas för vanliga människor och för småföretagare.

Lika viktig är att en tydlig rågång dras mellan politikerna och kapitalägarnas maktsfärer. Politikerna måste se över sitt eget hus. Enbart låga medlemsavgifter från privatpersoner (och lagfästa statsbidrag) till politiska partier ska tillåtas! Ingen gröning ska tillåtas gå direkt från skolbänken till tunga politiska uppdrag! Dessutom måste uppdragen tidsbegränsas! Politikernas pensioner och andra fallskärmar ska sänkas så att cirkulation främjas! Viktigt är att korporativa kontakter inom bostadspolitik, krigsmateriel och försvar, arbetsmarknad mm absolut måste förbjudas! Lobbyingföretagens aktionsfrihet måste också begränsas (fd ministrar ska ha lång karantän)! Vidare ska arbetsgivare- och fackliga organisationer enbart syssla med löne- och arbetsvillkor (inte med rikspolitik)! Annars ska dom betala företagsskatt, liksom lobbyister.

Mina förslag är som syns mycket långgående och rättsligt komplexa. Men med en mer frimodig och öppen politisk debatt kanske det går. Som jag ser saken gäller det att plantera frihetliga blommor, taggiga törnen, i de vidgade sprickor som visas i det svenska samhällets politiska betong.

Torsten Sandström

2018-06-01







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post61

Feministernas irrläror om ett kollektivt ansvar inom det manliga könet

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, May 25, 2018 16:34:17

Bild: Marcus Prifitis, Det otäcka könet.



I alla tider har män och kvinnor haft delvis olika värderingar och delvis skilda språk. Förklaringen är förhållandevis enkel. Även om båda könen tillhör arten homo sapiens så finns det standardiserade biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Att några individer avviker från standarden och finner en egen position mellan polerna är givetvis inget problem. Dessa skillnader mellan könen har mycket, mycket sakta ändrats genom årtusendena i och med att människan bytt liv från jägarens, via jordbrukarens till dagens lönearbetare. Under denna långa resa i mänsklighetens historia har värderingarna och språket utan tvivel också omformats. Men de biologiska faktorernaär trögföränderliga, varom mera snart.

Skillnader i åsikter och vokabulär styrs förstås även genom att män och kvinnor traditionellt haft olika samhällsfunktioner. Dessa sociala faktorer är mer direkta och kan ganska snabbt forma om våra beteenden kulturellt. Bara under min livstid har en gigantisk omvälvning skett. Många kvinnorna har börjat förvärvsarbeta. Och männen har tagit en betydande del i barnens skötsel, sedan dagis och skolor gjort sitt. Det som talar för att vissa förändringar ändå går långsamt är den nyss omtalade mänskliga biologin. Det naturliga urvalet har under årtusenden påverkar män och kvinnors DNA. Den stökiga manliga krigaren som tar för sig och inte undviker våld finns alltså fortfarande i flertalet mäns genuppsättning. Och för kvinnornas del har säkert den tryggare tillvaron i hemmet med barnskötsel satt sina omvårdande DNA-spår (medellivslängden är också längre hos kvinnor än hos männen med sin bakgrund i kamp). Många individer av båda könen har lyckligtvis lärt sig tygla sin natur. Men att biologin fortfarande syns hos män respektive kvinnor är uppenbart för den som ser sig omkring med öppna ögon (och försöker bortse från ideologiska paroller om att människan enbart är en social konstruktion). Biologin kan inte trollas bort, helt enkelt.

Några kvinnor anser att manliga attityder måste bekämpas. Den juridiska intresserade inser att lagstiftningen under de senaste tusen åren gjort gigantiska insatser för att motverka våldsyttringar hos mannen. Spåren syns i familje-, straff- och socialrätt. Effekterna är tydliga. Mannen har civiliserats i flera avseenden, även om en hel del återstår. Här kan kanske #Me too bidra till att sätta ett redan väl känt problem på agendan. Det är bra. Ganska många kvinnor är dock fortfarande missnöjda. Men det går inte längre att på allvar påstå att patriarkatet finns i verkligheten, frånsett i feministernas värld och i deras dröm om kamp mellan könen.

Det finns som sagt ännu ganska många män med våldsamma eller påträngande beteenden. Detta för över till slutsatsen att det antagligen också måste finnas en viss mängd kvinnor med ofullkomliga attityder i relationen till det motsatta könet. Att bara påstå detta är farligt i tider av #Me too. Men jag insisterar. Jag har nyss nämnt patriarkatet som en aggressiv klyscha och effektiv samtalsdödare. Man kan påstå att feministerna erövrat tolkningsföreträdet i det nutida svenska sociala samtalet. Dom har infört en form av skräckvälde. Detta är självfallet inte jämställt. Om jag skulle säga att Anna Serner är ”högsta hönset” på Filminstitutet skulle snabbt en feministisk fatwa utfärdas mot mig. Men då samma ord häromdagen skrivs i Svenska dagbladet av en kvinnlig kulturjournalist är det grönt ljus.

Anna Serner agerar som chef för statliga Filminstitutet enligt feminismens svart-vita mönster. Hon handlar tydligt i strid mot villkoren för det statsbidrag på 400 miljoner som institutet årligen tillförs. Serner påstår att institutet har rätt att enbartge stöd till kvinnliga filmskapare. Så kan omöjligtvis villkoren för statsbidrag till institutet ha formats. Att hänsyn ska tas till jämställdhet är en sak, en annan är diktat om att filmstöd inte ska ges efter kompetens, utan bara efter kön. Serners agerande måste ses som ett utslag av den maktfullkomlighet som blivit #Me too-rörelsen baksida. Inom kvinnorörelsen agerar krafter som inte låter sig kontrolleras. Intressant är att Serner har juristutbildning.

I Sverige har en oblyg feministisk kamprörelse tagit över samhällsdebatten. Kvotering till offentliga tjänster och stora satsningar på forskning om sk kritisk teori är exempel på åtgärder som kvinnorörelsen satsar på för att slå tillbaka den orättfärdiga manliga dominans dom tycker sig se (jfr Ivar Arpis artikelserie om Statsfeminismen i SvD). Rörelsen önskar legitimera en social revolution där kvinnor som grupp ges företräde. Tanken om patriarkatet som en samhällsstruktur återkommer ständigt i propagandan. Kön mot kön, kvinnogrupp mot mansgrupp. Det offentliga samtalet om förhållandet mellan könen håller enligt min mening på att vulgariseras.

Och vem är ansvarig för denna enögda utveckling? Det officiella svenska svaret lägger förstås skulden på det manliga kollektivet. Även den fredligaste Ferdinand under sin svenska ek utpekas alltså som tillhörig ett kollektiv av bovar. Sådana är nämligen strukturalisternas lagar. Jag vill däremot lägga ansvaret på en kompromisslös och oförsonlig feministisk elit, som tror sig kunna ta hem spelet via sin svart-vita kamplära. Eliten omfattar enbart någon procent av befolkningen. Dock har minoriteten som sagt redan erövrat tolkningsföreträdet i debatten.

Men lyckligtvis bara hittills. Jag tror nämligen inte att den falska bilden av män och kvinnor som motstående grupper har framtiden för sig. Den är inspirerad av kommunismens klasskamp och bilden av ”det andra könet”. Mycket talar för att den nya individualismen – och kvinnokollektivets ointresse för extrema lösningar – kommer att ta kål på denna förvridna kollektiva verklighetsbeskrivning. Männens primat är slut. Därefter måste jämställdhet vara det ideal som individerna önskar främja – inte matriarkatet. Därför talar mycket för att feministernas kamp-lära sinom tid kommer att hamna på sophögen. I sällskap med många andra irrläror. Som vän av det öppna samtalet kan ingen vara gladare än jag om det sker.

Torsten Sandström

2018-05-25





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post60

Moralpolis eller klanpolis?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, May 23, 2018 17:49:57


Moderaterna talar just nu om nya straffregler mot personer som (i utanförskapsområden) tar sig friheten att trakassera framför allt kvinnor som inte följer islamsk etikett. I den mån nuvarande straffbestämmelser är bristfälliga är förslaget bra, anser jag. Men moralpoliser är väl moderaterna själva, liksom jag själv, i den meningen att vi talar om vad vi tycker ska gälla i samhället. En stor del av den svenska debatten (inkl #Me too) gäller för övrigt moral. Det som händer i de invandrartäta bostadsområdena är däremot en privat justis med rötter i en åldrig klankultur, som i västerlandet sedan länge ersatts med ett statligt monopol på rättskipning. Så varför inte tala om klanpolis eller klanjustis, så att folk enklare förstår vad saken gäller? Snacka inte heller om hedersmord ed utan om dödande via klanens spelregler. Hedersbrott klingar alltför vackert. Det är kanske meningen?

Jag vill gärna rekommendera en bok av juristprofeten Mark Weiner, The Rule of the Clan, New York, 2013. En riktig ögonöppnare...










  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post59

Lundakarnevalen och det fria samtalet

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, May 16, 2018 16:25:30

Bild: Karneval i Rom c:a 1650 (Pinterest)

Under detta veckoslut inleds karnevalen i Lund. Det är en 150-årig uppvisning i ungdomlig glädje, gyckel och fest. Men också ett prov på samhällskritik. På så vis upprätthåller Lunds studenter en rörelse med djupa rötter i Europas historia. Det finns nämligen en naturlig linje från antikens fester till vingudarnas ära, via påvekyrkans fasta förenad med uppsläppta upptåg till just de skånska studenternas vårliga språng av lycka och vinyra. En möjlig tolkning av denna uppsluppenhet är att ungdomar alltid har ett behov av att roa sig och festa runt. I synnerhet i vårens tider, då solen lovar värme och tid för slapp gemenskap.

Men ett annat förhållningssätt tar sikte på social sammanhållning. Alla samhällen har behov smörjmedel och säkerhetsventiler. Detta gäller särskilt auktoritära samhällstyper. Grekernas fester under antiken och hyllandet av Dionysos är ett exempel på hur vanligt folk tilläts kritisera överklassen och utmana rådande värderingar. Liknande exempel är det orgiastiska firandet av Bacchus i antikens Rom, där en intensiv lössläppthet hos det plebejiska folkflertalet, särskilt sexuella fröjder, förargade överheten (patricierna). Blandningen av protester och livligt festande var svår att stoppa. Ledande romare tillät under någon dag per år att tjänstefolket och slavarna tog kommando över hushållet och gisslade herrskapet. Men bara temporärt. Sedan blev allt som förr. Man kan säga att mönstret återkommer i katolska kyrkans karnevalsupptåg inför fastan – det gällde att ta för sig och fylla sin mage inför kommande svåra veckor med mager kost och återhållsamhet. En maskerad av fräckhet och lekfull kritik. Fastlagsbullen verkar vara en särskild nordisk variant. En kolesterolbomb som anpassats till ett samhälle med strikt kontroll av en bondebefolkning som hotade att sticka upp. Möjligtvis har fastan – och festen före och efter – liknande funktioner i Österlandet.

Den gemensamma nämnaren är alltså en högst tidsbegränsad lössläppthet som ytterst syftar till social kontroll. Alltså en tillåtande ventil som hindrar övertryck och att en social explosion inträffar. En form av repressiv tolerans, med filosofen Marcuse´s ord. Det kan därför finnas anledning att vara kritisk till karnevalen som fenomen. Men å andra sidan kan man säga att den fått en kraftigt minskad betydelse genom framväxten av caféer, tidningar och framför allt teve, dvs företeelser som lärt oss vara upproriska – eller bara att döda tiden…

Sverige är som alla vet inte längre en repressiv stat i meningen att folk inte får demonstrera, tillbe dom gudar man önskar eller ge ut samhällskritiska tidningar. Vi lever i ett välfärdssamhälle som öser ur sin skattkista för att göra medborgarna nöjda och lugna. Jag och många med mig gillar i princip detta och den frihet som följer. Men under ytan syns tilltagande sociala spänningar. Kanske är den bakomliggande orsaken till oron de ledande politiska partiernas tilltagande fokus på förhållanden och konflikter utanför landets gränser, dvs en ökad satsning av skatteresurser på problem som tillhör den internationella arenan, såsom asylrätt, u-landsbistånd, EU-medlemskap, stöd till FN och andra internationella organisationer. Det rör sig om insatser högt över de svenska medborgarnas huvuden. För att dämpa spänningarna har i sin tur en högröstad elit trätt fram, dvs politiker och journalister, som menar att den globala satsningen inte tillåts sättas ifråga. Gränsöverskridande projekt är nödvändiga och riktiga! Basta! Det är denna förhållandevis nya förmyndarattityd som är upphovet till mitt bloggande om PK-samhället.

Min poäng i dagens blogg är därför att lundakarnevalen är ett gott tecken i tiden. På Lunds gator delas rallarsvingar ut till höger och vänster. Och överheten utmanas. Visst finns det ett allt större inslag av humor rörande sex och alkohol. Men det är kanske bara tecken på hur samhällskulturen utvecklats allmänt sett. Som åldrig kännare av lynnet hos såväl nollåttor som skåningar vill jag gärna notera att den andliga friheten tycks avsevärt större i Sveriges södra landsända (kanske också i Göteborg). Det verkar som närheten till makten och dess hantlangare (politiker och media) medfört att åsiktskorridoren snävas åt i norr. Partihögkvarteren basunerar idag från huvudstaden ut sina PK-budskap ungefär som den numera gravsatta statskyrkan förr gjorde. Om än i mildare ordalag – ingen behöver förstås längre emigrera till USA för att få själslig frihet.

Det är vanskligt att generalisera om folklynnen. Men i karnevalstider är som antytts det mesta tillåtet. Skåningen är inte rädd för maktens folk i rikets folktätaste kommun. Tvärtom odlas i söder en nonchalant motkultur, en humor som påminner om Karl och Adas. Många skåningar reagerar mot den svenska elitens enögt negativa yttranden om de politiska förhållandena i Danmark. Nästan på allvar tror jag att omkring 25 % av den skånska befolkningen skulle rösta för en återförening med Danmark – ifall tillfälle ges. Vi har ju redan en bro. Och vi tänker och talar lika fritt och praktiskt som danskarna. I Skåne ser man exv med förakt på hur nollåttorna misslyckades med sitt förslag att få EU:s stora läkemedelsmyndighet förlagd till Stockholm. I stället för att satsa på det mer pragmatiska alternativet på förhandlingsbordet (som tyvärr inte heller blev av), nämligen en etablering i Öresundsregionen (länken Köpenhamn-Lund). Så agerar en uppsvensk statsmakt, som påstår sig vara klok och i ord vurmar för gränsöverskridande lösningar!

Därför är den uppsluppna Lundakarnevalen, trots allt, ett fenomen som inger hopp om ett öppnare svenskt samtal. Något av ett sydligt skrik mot makten i Stockholm.

Torsten Sandström

2018-05-16













  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post58

Ny politisk karta: globalism mot nationalism?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, May 12, 2018 12:18:14

Häromdagen lanserade jag på bloggen en snabbskiss över en ny svensk politisk karta. Min bild och mina ord inspirerades av en fin artikel i SvD av Stilhoff-Sörensen. Även om jag varnar för att begreppspar (dualism eller dialektik) riskerar förföra våra tankar vill jag presentera några viktiga politiska idéer om nutiden som utvecklats i framför allt USA.

Begreppsparet vänster-höger skapar inte längre någon förståelse för den politiska situationen i västvärlden (eller nationer som exv Ryssland och Turkiet). I min skiss använde jag orden höger och vänsterpopulism. Inte heller dessa ord är helt lyckade, pga att vänstersidan inte tar avstånd från någon elit (i själva verket är man allierade med den). Men jag tror ändå att uppdelningen i två politiska huvudgrupperär klargörande. Bilden blir tydligare om dom jämförs under beteckningen nationalister respektiveglobalister. Man kan nämligen förenklat säga att dom är varandras negationer.

Nationalisternaär redan väl kända. Det är rörelser i väst och öst som med folkliga slagord vill bygga sina nationer starka, i stil med ”Make America great again”. Här odlas motstånd mot invandring. Och det öppna samtalet hånas – eliten sprider bara dimmor – marknadernas fria spel ogillas och ses som knep från överheten. I Europa finns flera sådana rörelser som verkar mot tendenser till överstatlighet inom EU (med Brexit som extrem lösning). Vidare är folkliga och religiösa ideal en samlande och auktoritär idékraft. I Sveriges riksdag ligger SD närmast denna politiska linje. Man kan knappast säga att det rör sig om antidemokratiska rörelser. Den förenande länken är en form av populism, ett budskap med varierad verklighetsanknytning. Man vänder sig mot den elit som i kraft av utbildning, politiska uppdrag och kapital styr nationens utveckling, en elit som görs ansvarig för problem i dagens värld, framför allt strukturomvandling och arbetslöshet. Eliten anses alltså vilseföra folket med vackra ord och fagra löften.

Den negativa spegelbilden är de många rörelser som jag vill kalla globalister. Här förenas krafter från en vänster – som inte längre talar om kapitalistisk utsugning – med radikalliberala grupper. Den förenande länken är drömmen om en gränslös värld (och de fattiga folkens räddning). Det finns följaktligen en vurm för globala marknadslösningar och ny teknik. Humanism och jämlikhet dominerar gruppernas idévärld, inte främst i form av religion utan genom fokus på mänskliga rättigheter. Följden har blivit en ny form av auktoritär åsiktsbildning, som högljutt predikas exv i flera könsfrågor, för asylrätt vid nationens gräns samt för långt gående klimatkrav (med inslag av symbolpolitik). Till den europeiska bilden hör en kraftig uppbackning av EU, trots tydliga fakta om unionens ofullkomligheter. Typiskt för globalisterna är att dom ser sig som inkarnationer av rättrådighet, dvs rörelser utan egoism, språklig vulgaritet och andra moraliska fläckar. Deras strävan att förena världens folk har blivit en fråga om renlärighet. I den svenska riksdagen tillhör enligt min mening alla partier på regeringssidan den globala grupperingen. Men även C- och framför allt L-partiet har mycket stark tillhörighet. När det gäller M och KD är bilden mer splittrad, men de officiella partilinjerna ger i huvudsak ett stöd åt globalismen.

Problemet med denna tudelning är att den dåligt täcker hela väljaropinionen i Sverige. Många svenska ser politiken varken med globala eller nationella glasögon. Man väljer argument från ömse sidor. Ett värre problem är de två gruppernas ovilja att lyssna och argumentera pragmatiskt. Detta medför allvarliga politiska låsningar. Trots att en kraftig väljarmajoritet 2014 röstat åt höger (vad det nu innebär) så lämnas regeringsmakten åt en minoritet i riksdagen. Förklaringen är att minoriteten (dvs regeringsgruppen) är renodlade globalister och alla andra partier med liknande globala agenda (dvs Alliansen) vill demonisera SD, som dom alla ser som ett hotande nationalistparti. Oviljan att samtala över gränsen globalism/nationalism har öppnat en djup politisk klyfta i Sverige under senare årtionden (”Ny demokrati” markerar kanske en startpunkt). De två lägren svartmålar varandra. Och det demokratiska samtalet, med respekt för oliktänkande som ledstjärna, avstannar.

Jag tror min positionering av den svenska politiska debatten i två antagonistiska läger är korrekt, i grova drag. Men en stor grupp väljare, kanske hälften av medborgarna, anser att ett samtal över åsiktsgränsen är nödvändigt. Denna tredje grupp kan kanske sägas omfatta traditionellt liberala personer, dvs människor som hyllar det öppna och kritiska samtalet. Märk att L-partiet inte längre gör det – här förespråkas en radikal globalism.

Jag tillhör den traditionella mellangruppen. Jag kritiserar såväl globalister som nationalister. Jag är för gränsöverskridande handel och juridisk samordning, men mycket tveksam till EU:s utveckling mot överstatlighet, fransk byråkrati, korruption och detaljreglering. Jag är för jämlikhet mellan män och kvinnor och för kvotinvandring, men mot statlig könsextremism och fri asylrätt (asyl som söks vid landets gräns). Jag tror att en klimatkris hotar, men nöjer mig med de praktiska och dyra reformer som satts på plats i vårt land och som tycks ha vänt utvecklingen (kostsamma offer på miljötalibanernas altare vill jag inte veta av). Slutligen tycker jag inte om globalisternas inskränkning av det fria samtalet (läs PK-läran) eller deras nya statliga propagandaapparater. Jag vill inte heller godta nationalistsidans religiösa eller lågintellektuella vokabulär (i stil med den hos Trump, Le Pen, Orban eller Putin). Jag frågar helt enkelt efter det öppna samtalet och är villig att kompromissa. Och jag är inte ensam!

Jag vill gärna vara optimist och hoppas på ett politiskt samtal mellan de två ytterligheterna. Men jag tycker det ser ut som om globalisterna spelar nationalisterna i händerna genom en envis och elitistisk veta-bäst attityd och ovilja att förhandla. Jag är därför rädd för att nationalisternas på sikt tar hem spelet – i kraft av de folkliga demokratilagar vi nyss fått se i USA, England (Brexit) och Ungern. Och vinner nationalisterna makten blir det inte bra – se ovan. Enligt min åsikt är bollen i vårt land hos globalisterna, om sportspråk tillåts i en så här allvarlig fråga. Men jag anser att dom för spelet dåraktigt.

Torsten Sandström

2018-05-12



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post57

Är Alliansen som opposition död?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, May 05, 2018 15:38:13


En svensk riksdagsperiod är snart till ända. Har oppositionen levt upp till sin konstitutionella roll att bekämpa regeringen? Frågan besvaras nekande i en ledare i SvD 2018-05-05, se länken nedan. Alliansen har svikit sina väljare. Bra rutet! Men kanske alltför sent! C-partiet öppnar nämligen för fortsatt vänsterpolitik...Sådan samverkan med sossarna är tidigare prövad av C-partiet, som förut hette Bondeförbundet, under namnet Kohandel! Inför valet 2018 kallar C den kommande politiken i sina annonser för "hemodlad". Kanske en form av sjukdomsinsikt?


Lever oppositionen?










  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post56

Ohälsosam statlig hantering av själsliga krämpor.

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, May 04, 2018 09:39:06


Att mäta psykisk ohälsa är knepigt. Ändå har regeringen en egen ”statlig samordnare” med ett sekretariat för att hantera frågor som rör ökad sjukdom av detta slag. I ett teveprogram häromkvällen uttalade sig personen ifråga. Och programledaren nämnde c:a 10 gånger den stegrade sjukligheten. Nu undrar jag hur staten kan komma fram till att den psykiska ohälsan ökar i landet (särskilt bland ungdomar). Hur räknas det ut? En förklaring kan kanske vara att läkare i ökande utsträckning skriver ut psykofarmaka? Men alla inser att läkarna i allmänhet inte skriver recept oombedda. Därför tycks den främsta förklaringen till tanken om en stegrad psykisk ohälsa stå att finna i enskilda personers egna upplevelser.

Den som svarar på frågan om sin egen psykiska status avger som alla inser inte ett vetenskapligt omdöme. Han eller hon tycker till. Och – förutom av hälsotillståndet – kan tyckandet förstås påverkas av en mängd faktorer i hans eller hennes omgivning, såsom familjesituation, arbete, studier, vänskapsförhållanden, ekonomi, sömnsvårigheter, drogberoende mm. Ett svar som signalerar psykisk ohälsa kan alltså bero på något helt annat. Och omvänt kan den som säger sig vara frisk i själva verket må dåligt. Verkligheten visar åtskilliga prov på att en psykisk avvikande inte själv förmår bedöma sin situation. Att låta ungdomar via frågeformulär själv bedöma det egna hälsotillståndet öppnar med andra ord för rena godtycket. Svaren blir alltför beroende av stress, oro, missnöje och liknande faktorer, som i allmänhet inte kan stämplas som sjukdomar. Enkäterär med andra ord knappast en vetenskaplig metod för att bedöma ohälsa.

Därför blir läkarnas diagnoser av vårdsökande normalt en bättre väg till att fastställa psykisk ohälsa. Utan att vara expert är jag övertygad om att en psykiater med stor säkerhet kan ringa in allvarligare psykiska avvikelser. Här kan rimligt säkra diagnoser ställas. Och effektiv behandling och medicinering kan ordineras. Men hur ska en läkare rätt kunna bedöma en patient som uppträder normalt, men själv är bekymrad över problem i stil med stress, oro, sömn osv? Det är förståeligt om läkaren lyssnar, tröstar och skriver ut något lugnande preparat. Erfarenheten visar att ordinationen ofta fungerar. Även om jag saknar ett statistiskt underlag utgår jag från att den senare typen av patienter klart dominerar en psykiaters vardag. Resultatet blir att en bedömning av den psykiska ohälsan i landet som baseras på diagnoser i läkarjournaler är en säkrare metod än kryss i ett frågeformulär. Men bakom läkarens anteckning i journalen finns ändå en tydligt subjektiv länk: först via patientens beskrivning och sedan genom läkarens (välvilliga) analys.

Jag skriver inte detta för att förringa problematiken kring psykiska problem (jag har själv egna erfarenheter från studentåren). Min drivkraft är att ifrågasätta statsmaktens publikfriande attityd då man lyfter fram psykisk ohälsa som ett stort samhällsproblem. Antagligen tror man sig handla gott och riktigt. Men risken är att billiga politiska poäng hämtas in – enligt mönstret ”se vad vi vill väl”. Staten agerar som framgått på lösan sand. Såväl diagnoser/recept som framför allt enkäter är bristfälliga instrument att mäta ohälsa med. Man mäter nämligen inte bara sjukdomar utan också bakomliggande fenomen, i stil med negativa upplevelser av skola, arbete, familj, ekonomi osv. Enligt min mening är det bättre om statsapparaten tar sikte på dessa faktorer, dvs de egentliga samhällsproblemen. Men en sådan agenda är politiskt vansklig för etablissemanget. Kanske riskerar politikerna själv ansvar för flera viktiga orsaker till människors oro.

Ett annat skäl till dagens blogg är mitt intresse för samhällets nya känsloentreprenörer (se tidigare inlägg). I tidningar, teve och radio går en psykologi-hype över landet. Den tar sikte på individen. Är du lycklig? Känn efter! Mår du dåligt? Sök hjälp för att komma till Lyckans land. I och för sig kan man tycka att sådana budskap är väl menade. Men dom går ut på att den enskilde ska rota i sitt känsloliv. Och att negativa känslor och oro är något onormalt – dvs sjukdomar som kan botas. Därför känner jag större sympati för lyckoentreprenörer som predikar att du ska satsa på dig själv. Även om också dessa budskap är påklistrade (och kommersiellt motiverade) kan dom i flera falla få positiva konsekvenser. I sportsammanhang visas emellanåt hur satsa-på-dig-själv kan bidra till att höja prestationsförmågan.

Det nya samhällets känsloentreprenörer vill däremot inte att medborgaren ska ta sig samman och själv fixa sina problem. Målet är att via psykologiska program att fånga in den enskilde och förmå denne att rannsaka sitt inre, fundera över sina problem och ytterst söka experthjälp. Jag har inget mot att läkare förskriver lugnande medel, preparat som verkligen kan hjälpa personer upp ur tillfälliga svackor. Det är jättebra. Men den stora blöta filt av ”ökad psykisk ohälsa” som politiker och entreprenörer som frälsts av ämnet psykologi vältrar över det svenska folket är däremot en samhällsfara. Förr uppmanades den enskilde själv ta kampen mot oroande problem. Ryck upp dig! Fixa saken! Nu ombeds man söka samhällshjälp. Jag förstår att allvarliga problem och akuta sjukdomar kräver behandling av medicinska experter. Men vardagens många, många orsaker till oro och dystra tankar måste den enskilde själv försöka hantera. Där ska inte någon statlig samordnare lägga näsan i blöt och utfärda flummiga pekpinnar om ohälsa (bara termen ”statlig samordnare” får mig att resa ragg). Vardagens oro rör oftast praktiska svårigheter och inte sjukdom. Därför ska politiska resurser satsas på de många övergripande samhällsproblem som finns rörande skola, arbete, boende, droger mm. Där finns oändligt mycket att göra i vårt land! Alltså mer verkstad och mindre produktion av känsloprogram.

Om känslornas entreprenörer får hållas finns det endast två typer av svenskar: sådana med en psykisk diagnos och sådana som snart kommer att få en. Skämtet fastnar i halsen om man funderar över språkets förändring. Oro och problem kring individen transformeras till olika psykiska diagnoser. En kris i verkligheten förvandlas till en sjukdom. Varför inte spara på diagnoserna (till allvarliga och tydliga fall) och i stället prata om den stökiga verkligheten?

Torsten Sandström

2018-05-04





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post55

Ny svensk politisk karta?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, May 01, 2018 11:57:14



Fria tankar med anledning av en mycket intressant (men svårläst) artikel av docent Jens Stilhoff Sörensen, Så blev vänstern ett hot mot arbetare, SvD 2018-05-30. Några av hans idéer stämmer med den bild jag presenterat i olika blogginlägg. Jag ansluter mig som framgått till mellanpositionen.

Jag återkommer till dessa frågor.

Torsten Sandström
2018-05-01



”Så blev vänstern ett hot mot arbetare” "... kan återskapas riskerar vi att förlora såväl den liberala demokratin som EU, skriver Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor i globala studier..."









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post54

Vill du veta varför S-partiet vägrar samtala med SD?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 27, 2018 15:33:35

Gång efter annan säger S-regeringens företrädare att man inte vill ha med SD att göra. Det gäller såväl samtal som samverkan i och utanför riksdagen. Den officiella förklaringenär att SD har ett antal medlemmar som tidigare deltagit i grupper med nationalsocialistisk inriktning. Påståendet är förmodligen sant historiskt sett. Vidare har SD än idag ett antal läskiga medlemmar som gillar att tala om ”raser” i samband med invandring. Detta faktum syns i pågående uteslutningar av personer med denna inriktning. Det tycks alltså som om SD jobbar med att bättra sitt rykte. Men frågan för denna blogg är om innehållet i SD:s politik är den reella förklaringen till dödskallemärkningen. En liknande historisk belastning gäller nämligen för ett antal politiker inom främst M, C och KD. Därför måste man fråga sig om enskilda extremhögerkontakter i förfluten tid inom SD är det verkliga skälet till att SD pekas ut som parias.

Ett mycket starkt skäl för att S-partiet talar med kluven tunga är deras mångåriga närkontakter med V-partiet. Nuvarande regering förhandlar som bekant fortlöpande med V och köper på så vis deras stöd. V-partiet har många medlemmar och höga företrädare som tidigare verkat inom kommunistpartiet. Än finns det flera som deltagit vid partimöten i Moskva. Några har säkert pussat höga potentater i Sovjetunionen, Östtyskland, Rumänien mfl. Dom har alltså umgåtts med partier och personer som ansvarar för mord och deportationer av många miljoner människor. Här vilar alltså en mörk skugga över det svenska V-partiet. Och än idag har företrädare för V kontakter med ledande politiker i Venezuela, Nicaragua och på Kuba, nationer där grovt våld och terror fortfarande brukas mot oliktänkande. Men nästan ingen talar idag om V-partiets brutala och omänskliga kopplingar i dåtid och nutid. S-regeringen känner väl till V:s otäcka kontakter, men fortsätter att presentera reformförslag som förhandlats med V. S-regeringen har till och med en arbetsmarknadsminister, Ylva Johansson, som under årens lopp hunnit vara medlem i såväl K- som S-partiet (och dessutom lyckats gifta sig med höga partibossar inom båda partierna, i nämnd ordning). Samarbetet mellan S och V har närmast institutionaliserats. Förklaringen är enkel. Röster från V krävs för att S över huvud taget ska kunna bilda regering och erövra makten över statsapparaten. Och S-partiets credo är just denna kontroll av makten. Man kan tänka sig att kompromissa med varje villig friare, bara S blir kvar vid makten.

Den som funderar över maktaspekten får svaret på frågan om S-partiets verkliga skäl till den robotartade utfrysningen av SD. S vet givetvis att SD närmast är ett borgerligt parti. Om SD släpps in i politikens finrum är S-partiet slut som statsbärande organisation under överskådlig tid. S måste därför med näbbar och klor försöka hålla SD utanför alla allianser. Och då spelar sanningshalten i de skäl som framförs inte någon roll. Därför blir dom utpekade som fascister. Och SD:s kritik av invandringspolitiken gör att dom kallas främlingsfientliga. SD:s dödskallemärkning kvarstår trots att S-regeringen själv nu tagit över delar av SD:s förslag och ändrat i utlänningslagen. Skälet till S-partiets bluff är alltså strävan efter makt. Och den tror man sig inte kunna vinna via SD. Slutsatsen är busenkel. Men den duger förstås inte officiellt.

Till saken hör att svenska media hjälper S att förvandla svart till vitt. Förklaringen är något mer komplex. Men den sammanhänger med att omkring 70% av landets journalister inom press, teve och radio röstar till vänster (Kent Asp, 2014). Dom tar därför i allmänhet avstånd från SD och bidrar på så vis till dödskallemärkningen. Jag tycker att det är intressant att man aldrig hör någon journalist tala om det maktargument som nyss nämnts och som förefaller svårt att motbevisa.

Intressant är slutligen den borgerliga Alliansens motstånd mot SD. Även här förekommer fasciststämpeln (trots enskilda alliansmedlemmars relationer i förfluten tid). Också nu finns givetvis maktaspekten med i spelet. SD ”stjäl” borgerliga väljare från Alliansen. Men spelet inom borgerligheten rör faktiskt inte regeringsmakten, såsom i S-partiets fall. Alliansen kan nämligen enkelt bilda regering utan SD, men på samverkansvillkor som liknar dom som S idag ger V. Att detta inte skett hittills är en svensk politisk gåta. I såväl Danmark som Norge har motsvarigheten till SD släppts in i politikens finrum. Syskonpartier till SD har till och med intagit regeringsställning. Varför inte samma sak skett i vårt land är som sagt svårt att förstå. Det sammanhänger med en svensk politisk kultur som inte vill veta av populism till höger (men väl till vänster). Uppstickarorganisationer i stil med Ny demokrati eller Donald Trumps rörelse behandlas nedlåtande och föraktfullt. Talande är bilden från valnatten 1991 då Bengt Westerberg, vars parti just förlorat 11 mandat, vägrar att sitta i samma tevesoffa som valets vinnare, Bert Karlsson, folkets man.

Som vän av det öppna samtalet anser jag – liksom för övrigt nästan häften av medborgarna (enligt SIFO-mätningar) - att den snart femtedel av väljarkåren som sympatiserar med SD måste ges vidgat politiskt utrymme. Demokrati och öppenhet talar för att Alliansen bör försöka samtala med SD. Det funkar ju i våra grannländer. Vänster- och högerpopulism är nämligen ett politiskt faktum. Dessutom är etablissemangets front mot SD en dålig demokratisk förebild. I tanken om demokrati ligger en respekt för oliktänkande. Vilken respekt för öppenhet och demokrati fortplantas till SD genom den utfrysning som pågår? Mobbarna bär på så vis ett ansvar för framtida demokratiskt trubbel.

Torsten Sandström

2018-04-27

SvD 2018-04-28











  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post53

Upp till kamp för det öppna samhället!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, April 20, 2018 16:50:56

Sedan länge har dogmer av skilda slag stark kraft i vårt land. Budskapen har växlat. Och dom basuneras ut av en rad olika rörelser. I denna blogg tänker jag se på de politiska partierna. Några av dom strävar efter stärkta marknader. Andra vill forma ett samhälle utan klasser. En grupp pläderar för ett fossilfritt samhälle. Ytterligare organisationer jobbar för ett Sverige där kvinnans position sätts i fokus. Och ett gäng vill strypa invandringen till landet.

Det är mänskligt att satsa på slagord som fångar omgivningens intresse. Det är också förståeligt att symboler väljs som publiken enkelt kan gripa om. Men själva byggandet av en dogm innebär att murar reses och vallgravar grävs. Följden blir att frälsningsrörelser växer fram och att predikanter slungar slagord mot varandra. Negativa ord och symboler tar över.

Konservativa marknadsvurmare talar om rödskinn eller horder av kosacker. Vänstern utpekar motståndarna som egoister och rasister. De gröna rasar mot klimatförnekare och nedsmutsare. Feministerna målar upp fula trynen i skepnad av patriarker och kvinnoförtryckare. Och invandringsskeptikerna ser milslånga köer av islamister.

Slagorden skymmer politikens huvudmål att hålla ihop en nation och begränsa splittring. Förenklade dogmer döljer också grumliga intressen hos den egna gruppen. Bakom marknadskrafter finns starka kapitalintressen som vill undvika skatter och hindrande regler. Bakom vänstern syns ett driv efter elitstyrning, byråkratisering och ökad beskattning. De gröna drömmer om soliga sommarängar (utan nedsmutsande boskap) och höghastighetståg på betongpelare. Feministerna tänker inte dela makten med några män. Och bakom oron för islam syns en allmän rädsla för främlingar.

Den politiska dogmatikens många krafter bygger så höga och tjocka murar att en vettig styrning av landet hindras. Mängden konflikter kring olika särintressen blockerar nödvändigt kompromissande rörande huvudproblemen. Utvecklingen är ett allvarligt hot mot ett öppet samhälle där flertalet medborgares intressen och yttrandefrihet ställs i förgrunden. Därför gäller det att skrota dogmatiken, mängden av skällsord och flödet av ihåliga slagord.

Erfarenheterna av förtryck – i form av kommunism och fascism – födde efter andra världskriget en samling kring ett öppet och frihetligt samhälle. Kända namn är exv Popper, Hayek och Soros. Tanken var just att rasera auktoritära ideologier och förtryckande byråkratier. Meningen var att bygga en liberalism utan ett massivt tyngande nät av ovanförskap och detaljlagstiftning (av det slag vi möter hos de liberala partierna i vårt land).

Jag anser det nödvändigt att försöka blåsa liv i en ny och modern öppenhet och frihetlighet. Även om mitt mål kan förefalla som en naiv dröm anser jag att dogmernas kamp nått vägs ände. Förvisso kräver det komplexa nutidssamhället omfattande regleringsinsatser. Men själva idealet att ständigt snåla med nya regelsystem är lovvärt. Därför måste en okritisk byråkratisk tillväxt hamna i skottgluggen. Och huvudambitionen måste vara att öppna upp diskussionen och slakta auktoritära mål och en mångfald heliga kor. Med öppenhet menas förstås en fri rätt att ifrågasätt och kritisera utan att stämplas som avvikare från rådande ideal. I dagens Sverige hyllas vänsterpopulismen, medan högermotsvarigheten demoniseras. Den mediala åsiktskorridorens snävhet pekar tydligt på förekomsten av en svensk intolerans.

Enligt min åsikt är just mängden av betongfasta mål och tabun det politiska samtalets värsta fiender i vårt land. Vissa frågor rörande exv invandring, jämställdhet och miljö är inte öppna för kritisk och allsidig diskussion. Det finns nämligen ständigt en officiell åsikt som inte får ifrågasättas. Och allmänt sett har det fria kompromissande med motståndaren ersatts av myndiga slagord, teatraliska utspel och fåniga symboler. Flertalet experter är ense om att det krävs en förändring av bostadspolitiken, arbetsmarknaden, försvaret samt beskattningen av villor och bostadsrätter. Men inget rejält händer, år efter år. Bara utspel och påhopp. I stället väljer politikerna ett annat fokus. Dom diskuterar skenfrågor. Dom talar om Den svenska modellen, om Sverige som humanitär stormakt, om kontrakt som förbjuder kärnvapen, om storskaligt byggande av ett fåtal nya snabbspår (när en upprustning av befintliga järnvägslinjer är smidigare och tillräckligt dyrt), om valet knytblus som verktyg för demokratisering av samhället osv.

Om inte den svenska politiken växlar spår tror jag vår nation är illa ute. Läget är dystert. Men hopp finns förstås. Just etablerade krafters påtagliga misslyckanden framstår som en bra språngbräda mot något nytt. Men det som bekymrar mest är journalistkårens väl dokumenterade vänstervridning. Omkring 70 % av landets journalister röstar på S, V och Mp (Kent Asp 2014). Dom som man främst väntar sig ska leda en öppen och kritisk debatt är alltså fast i omoderna eller (på sitt sätt) auktoritära tankebanor. En enögd politik främjas - inte öppenhet.

Torsten Sandström

2018-04-20







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post52

En kall vind från flydda tider…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 17:50:19

Svenska akademiens kris framstår som en sen repris på ståndssamhällets undergång. Privilegier, titlar, medaljer och skydd från insyn bar länge upp det gamla Sverige. Men så kräver avtalsfrihet, konkurrens och öppenhet sin plats. Först knakade Sverige i fogarna. Sedan brast det. Och efter många år av kamp stod en ny och bättre rustad nation på plats. Ett land där medborgarna ansågs lika och hade samma rösträtt. Ett land där offentliga jobb söktes i konkurrens och den med bäst meriter skulle segra. Ett land med näringsfrihet. Ett öppet Sverige.

Till för några dagar sedan representerade Svenska akademien det gamla Svea rike. Idag syns bara några spillror. Stenansikten. En handfull grånade skuggfigurer iklädda högtidsdräkter och ordnar. Nordstjärnan syns inte längre på grund av oset från hundratals plötsligt utblåsta stearinljus. ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor”, sa en riktig poet, en upprorisk skönande. En av många begåvade män och kvinnor som aldrig var aktuella som medlemmar i Akademien. Där samlades (med några undantag) den korrekta litteraturens troféjägare. Alltför många var akademiska karriärister som trodde sig känna till god litteratur. Men nu är dom borta.

Kanske byggs en sammanslutning för nutiden. En organisation där litteraturen står i centrum, inte medlemmarna. En plats för otvungna samtal, inte för ceremoniernas spel. En samverkan där maximal öppenhet råder, inte ett rum för ryggdunkande och smussel. Alltså den Nya Svenska akademin.









  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post51

Känsloentreprenörernas Sverige.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 13, 2018 16:19:49

Bild: Världen idag

På bloggen har jag tidigare skrivit om den fortlöpande individualiseringen till följd av flera stora kollektivs nedgång, såsom byalag, kyrkor, fackliga organisationer och många andra intresseföreningar. Och pga äktenskaplig söndring. Följden har blivit att en konkurrens uppstått om den plats som tidigare fyllts av gemensamhetsskapande budskap. En ytterlighetsvariant är den extrema ambitionen att satsa på sig själv. Drivet har främst framgång hos en grupp unga som är tämligen ekonomiskt starka och välutbildade. Viktigare är därför den tröst som tevebolagen erbjuder människor att fly verkligheten via program med kärlek, spänning och sport.

Nu finns tydliga tecken på att en delvis ny företeelse äntrar arenan: känslo-entreprenören. Basen är just det trygghetsvakuum som uppstått genom religionens och de andra kollektivens nedgång. Rörelsen drivs framför allt de etablerade politiska partierna, som via riksdag, statsapparat och kommuner organiserar nya sammanhållande nätverk. Media ger också rejäla känslobidrag, framför allt de stora dagstidningarna och den statligt kontrollerade radion/teven. Rörelsen fortplantas stegvis genom nästan hela samhället. Arbetsgivare, varuleverantörer, idrottsföreningar och många andra organisationer deltar med liv och lust, påhejade av tydliga signaler från den starka svenska statens maskinrum i Stockholm.

Jag tror flera läsare nu undrar vad jag egentligen snackar om. Men den som bläddrar i en dagstidning får var dag en dos av det nya budskapet från Känslosamhället u.p.a. I ett hörn beskrivs ingående ritualerna med anledning av årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Andaktens alla attribut presenteras: överhet, högstämda tal, musik, blommor och parader. I ett annat hörn av tidningen talar en psykolog om hur vi bör fördela ”känsloarbetet” inom familjen (tanken verkar vara att involvera frånvarade män). Enligt samma mönster dras rörelsen mot andra kritiska punkter i människans tillvaro, såsom olycksfall, sjukdom och död, miljöhot, mobbing, skjutningar och annat klanbaserat våld mm. Rörelsens sprider sig över landet i ett stegrat tempo. Att det är valår syns tydligt. Valmöte och bönemöte har liknande funktioner.

Går det att närmare ringa in vilka krafter som hejar på utbyggnaden av det nya känslosamhället? Medierna har redan nämnts. Men motorn finns hos de vänsterrörelser som förlorat sin livsluft i och med att arbetaren inte längre ses som förtryckt utan förvandlats till en relativt välbeställd individ. För S-partiet har därför satsningen på världens förtryckta och den nya känslorörelsen blivit en välkommen räddningsplanka. Det är tydligt hur den förbikörda Svenska Kyrkan försöker ta rygg på vänstern. Detta belyses av att förre LO-bossen Vanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkans styrelse och (intressant nog) vice ordförande i Lunds universitet. Hon vet hur ängslans slipsten ska dras.

Det sist sagda pekar på att även universiteten har ett finger med i spelet. Teologernas plats intas numera av ämnet psykologi, som har fokus på att studera och förklara individens tanke- och känslovärld. Här bedrivs en hel del mycket seriös forskning. Men också en avsevärd mängd ren tillämpning när det gäller att dämpa oro, stress, ångest, stök och missbruk. I brist på en Bibel, dvs underlaget för en kristen gemenskap, är jag övertygad om att betydande delar av lärosatserna i ämnet psykologi kan fungera som en katekes för den nya känsloväckelsen.

Jag är rädd för att en och annan läsare nu kokar över av ilska. Är det kanske fel att skapa gemenskap och trygghet? Nej, det är inte själva gemenskapsbyggandet jag är kritisk mot. Det är den dolda agendan bakom budskapet som bekymrar mig, på samma vis som jag under mer än femtio år vänt mig mot hur kristendomens företrädare manipulerat delar av svenska folket. Utan tvekan finns det anledning till ängslan hos den svenska befolkningen för våld och andra problem i det nutida Sverige. Men anledningarna till oron försvinner ju knappast genom den nya formen av tröst- och bönemöten. Arrangemangen fungerar närmast som ett ångestdämpande lyckopiller. De egentliga vinnarna är arrangörerna bakom känslosvallen, dvs främst s-partiet och de många vänsterjournalister som backar upp den nya massterapin.

En svår fråga är vilka alternativa åtgärder jag rekommenderar. Mitt första svar är politiska krafttag mot själva anledningen till våld och stök i samhället. Då politikerna inte klarar detta satsar dom på propagandamöten. Mitt andra svar rör individernas privata sfär. Här gäller det att satsa på utbildning. En bra kunskapsskola är medborgarnas bästa skydd mot otrygghet, oro mm. Det gäller också att motverka många enkla individuella lycko- och frihetsbudskap och verka för en starkare familjesammanhållning. Och framför allt måste samtalet i samhället bli mer rakt och öppet. Tala klartext! Peka på de verkliga problemen! Ringa in dom och kräv av den enskilde att skaffa sig insikt och beredskap! Alla samhällen har sina problem och svåra sidor som varje medborgare själv måste försöka tackla, så gott det går. Det gäller att förmå den enskilde att engagera sig och inte bara lämna problemen till den politiska eliten. I så fall är risken stor att det bli mer känslokontroll och mindre verkstad.

Torsten Sandström

2018-04-08 13







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post50

Miljövetenskapen är hal som en ål…

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, April 06, 2018 16:57:17

Bild: Wikiwand

Förbränning av kol, olja och ved är som många vet ett hot mot klimatet och människans existens. Det verkar som detta påstående är en vetenskaplig sanning. Men det finns ett mindre antal forskare, sk klimatskeptiker, som inte håller med. Några menar att den ökade uppvärmningen inte beror på pga koldioxidgaser, utan sammanhänger med förändringar i kosmos, närmast fluktuationer inom solsystemet. Andra påstår att rörliga kroppar inom solsystemet, asteroider, är ett större hot mot människans framtid än klimatet.

Även om skepsis är en bra grundattityd anser jag det bäst att hålla med majoriteten av världens klimatforskare, som länge studerat gaser och uppvärmning och ställt sig bakom en varning till oss alla om förändrade beteenden. Som jag talat om i tidigare bloggar måste vi lyssna till den etablerade naturvetenskapen. Därmed inte sagt att vi alltid måste lyssna till vad forskare inom den sk miljövetenskapen säger. Mitt påstående förbryllar kanske. Men det sammanhänger med att miljövetenskapen själv kallar sig en tvärvetenskap, där ämnen med sanningsproduktion (såsom klimat, biologi, astronomi mm) blandas med discipliner som baseras på tolkning av mänskliga data – samhällsbeslut – samt val av tekniska och ekonomiska lösningar. Även om tvärvetenskap hyllas av många politiker finns det goda skäl att vara rejält skeptisk till just forskning, som glider mellan produktion av vetenskapliga sanningar och tolkning av starkt åsiktsanknutna samhällsdata.

Den sk miljövetenskapen är en sådan farlig blandning. När en forskare inom ämnet, som Johan Rockström, uttalar sig om hur den svenska politiken ska formas måste vi ha klart för oss att det han säger inte alltid är sant, utan är en följd av hans egna politiska åsikter om ett lämpligt handlingssätt. Rockström har sin bakgrund inom naturvetenskapens gränsland. Han är agronom och har 1997 doktorerat på odlingsproblem i ett ökenklimat. Men sedan dess har han sannerligen mest sysslat med samhällspolitiska frågor. De böcker han själv nämner på Wikipedia talar sitt tydliga språk (kolla själv https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Rockström). Det handlar om en klart åsiktsladdad uppbyggelselitteratur för personer inom miljörörelsen. Medförfattare är en politiker och en fotograf (Anders Wijkman resp Mattias Klum). Via goda politiska kontakter och en adjungerad professur fortsätter Rockström 2004 sin bana på ett nybildat institut, nu som apostel för miljölösningar han själv anser bäst. Det är troligt att några av hans politiska val är vettiga. Men det rör sig inte om forskning i vedertagen bemärkelse. Därför är min poäng nu att varna för att rakt av uppfatta hans och hans kollegors uttalanden som vetenskapliga sanningar.

Inom parantes sagt är köpslagan om professorstitlar tyvärr inte främmande inom den akademiska världen. I Lund 2007 upphöjdes raskt generaldirektören Per Eriksson till professor, för att strax därefter kunna utses till universitetets rektor. 2017 upprepas historien rörande en lundensisk vicerektor, som snabbimporterats från samma statliga myndighet. Allmänt sett finns det alltså anledning att hysa skepsis till den vetenskapliga kompetens som följer med titeln professor!

Vi måste därför ha klart för oss att stora delar av miljövetenskapen tyvärr verkar på en politisk arena. Resultatet har blivit att många stolliga politiska beslut fattats, ofta med uppbackning av miljöforskare av olika slag. Ett exempel är forskarstödet till idén om öppna landskap, ett publikknipande projekt som dränerar statens och EU:s kassa på miljardbelopp. Vetenskapligt korrekt borde i stället vara att plantera lövträd som kan suga åt sig dom hotfulla drivhusgaserna. Dom som vill ha det busk- och trädfritt i sin omgivning borde nog själva bekosta trevnaden! För övrigt innebär väl en skogsmiljö en återgång till det ursprungliga (som miljökämparna ofta förespråkar). Ett annat exempel är järnvägstunneln genom Hallandsåsen – en katastrof såväl avseende miljö som ekonomi. Men spårburen trafik får de statsbärande Mp- och S-partierna att gå i spinn. Och alltid finns det en grupp miljöforskare som backar upp. I Lund byggs just nu en spårvagnslinje från centrala staden upp till forskningsanläggningen ESS. Förutom en installationskostnad på omkring 900 miljoner kronor skärs ett sår i den gamla staden. Tanken är nämligen att forskarna ska åka spårvagn till jobbet på ESS. Märkligt, då dom ändå taxi direkt från flygplatsen. Laddningsbara bussar borde vara den rimligaste lösningen såväl ekonomiskt som miljömässigt. Men inom miljörörelsen blandas tro med vetande. Granska därför särskilt noga alla budskap från professorer i miljövetenskap! Jag saknar själv kompetens inom ämnet. Men mina argument belyser åtminstone att många problem är rent politiska eller ekonomiska. Påståenden grundade på politik och ekonomi ska sannerligen inte omvandlas till vetenskapliga sanningar.

Torsten Sandström

2018-04-06

Varning för spårvägstalibaner på Clemenstorget i Lund!















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post49

Att spela rollen som professor.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 31, 2018 12:03:02

Nästan alla människor spelar en roll som man själv valt, men som andra modellerat. Hon eller han formar ständigt bilden av sitt eget jag – ofta en idealvision. I ett samhälle som präglas av individualisering och medialisering är fenomenet naturligt. Du ska ju skapa en film om dig själv. Och förlagor – hjältar och hjältinnor – finns det gott om. Någon spelar smart. En annan odlar sin skönhet. Vitsaren känner alla till. Den blygsammes roll dyker ibland upp (kanske något poserande). Oftare möter vi den stöddige allvetaren.

Om man som jag arbetat länge på ett stort universitet har man mött såväl många rollspelare som en rad naturliga kunskapsbegåvningar. Min personliga bild av den senare människotypen är en person som är okonstlad, lågmäld och som agerar med ett stort mått av självkritik. Idéer slår hon sällan fast kategoriskt, jaget träder nämligen i bakgrunden och svaren förvandas till frågor i stil med ”kan det inte i stället vara så här”. Personen söker efter svar och postulerar alltså mindre ofta. Metoden är ofta suverän i samtalet om ett givet problem. Motståndaren får själv tänka och finna att dom egna argumenten inte är så starka som han eller hon trott. Verkligheten är ju ofta så komplex att säkra svar knappast är möjliga. Eventuellt är också det försiktiga sökandet efter kunskap en inställning till vetande som är instuderad.

Hursomhelst är det inte den lyssnande professorn som går hem i folkets ögon. En snabb blick mot svenska medier visar att bilden av professorn som ett orakel dominerar. Alltså något av Nils Poppes version av den rabblande akademikern Sten Stenson Sten från Eslöv. Folk i allmänhet beundrar stålmän (och kanske även stålkvinnor, även om sociala och biologiska skäl gör att många tjejer ofta väljer en försiktigare och mer nyanserad linje). Tevetittarna vill inte se några mjäkiga analytiker, som har svårt att sjunga ut sina budskap. Nej, raka besked ska det vara och dom ska uttalas med stor kraft. Den svarsperson som drar på det, visar sin osäkerhet, framstår därför som ett dåligt intervjuobjekt. Och i tevestudiorna vill man inte ha denna typ av professorer. Såväl journalister som tittare vill få enkla svar. Besked som både intervjuare och tittare själva tror är riktiga.

Det finns gott om orakel i svenska medier. Låt mig bara peka på två professorer som idag dominerar scenen. Deras spel av rollen som allvetare är något olika, framtoningen är mer eller mindre egofixerad. Men båda går hem hos publiken. Och dom säger det som den frågande journalisten önskar höra. Det är intressant att konstatera att båda behärskar var sin het samhällsarena. Johan Rockström har huvudrollen på miljöns auditorium. Och Leif GW Persson är stjärnan på kriminalitetens estrad.

Rockström uttalar sig om allt som har minsta bäring på klimat eller miljö. Följden blir att han inte stannar vid naturvetenskapernas gränser, utan även ger sig in på olika samhällsfrågor, som har kopplingar till klimatet. I Dagens industri lägger han ut texten om hur teknik och ekonomi måste anpassas till miljöns krav. Det är troligt att mycket av det han säger är vettigt allmänt sett. Men då han varken är expert på klimat, teknik eller ekonomi blir hans professorliga kunskap inte mycket mer värd än den påläste lekmannens. Men det är inte som lekman han blir tillfrågad och uttalar sig. Han spelar nämligen rollen som vetenskapsman.

Ett svårare fall är GW Persson. Man skulle nästan kunna säga att han är en vaneförbrytare vad gäller vetenskaplig självdisciplin. Han är också en utstuderad skådespelare, på så vis att han noga lagt sig till med alla attribut som han och folk i allmänhet tror kännetecknar en professor. Gränslös allvetare. Besserwisser. Fördömare av avvikande ståndpunkter. Tankspritt grymtande. Ovårdat yttre. Osv. Hans forskningsbas är kriminologin, brottslighetens sociala mönster, dvs en samhällsvetenskap med svåra kunskapsproblem när det gäller att producera sanningar. Objektet för sanningssökandet är nämligen ofta kriminalstatistik/intervjuer. Tolkningsproblemen är följaktligen legio. Men inte för GW Persson som är en superman. Han tvekar aldrig. Han drar sig inte heller för att förklara lagstiftningens rätta innehåll (ett ämne där han är lekman) och han gör massvis av prognoser för utgången av ärenden i landets domstolar. Även GW Persson uttalar sig gärna i ekonomiska frågor. En specialitet är nämligen att för Dagens industri och Aftonbladet tala om hur man ska placera pengar i aktier för att bli förmögen. Hans kunskap framställs helt enkelt som gränslös. Allt han gör tar sikte på en kommande löpsedel i Aftonbladet. Han ger med andra ord publiken och journalisterna den fantasibild av forskaren som dom redan har.

Nu kan man ju skaka på axlarna och säga att personer som sticker ut huvudet sätter färg på vardagen. Okej, men problemet med aktörer som Rockström och GW Persson är att dom ger en falsk bild av vad vetenskap gäller. Forskningens vardag är inte alls att tala utöver sin egen disciplins gränser, utan i stället att noga, steg för steg, bit för bit, kartlägga det egna territoriet med de metoder som just det egna ämnet godkänner. Den vanliga universitetsläraren är noga med att hålla sig inom den disciplin som man själv studerat med tillåtna vetenskapliga verktyg. Ofta markerar man gränsen och påpekar särskilt om man uttalar sig i frågor utanför ämnet. Därför framstår en person som Rockström som ett orakel i professorskläder. Och GW Persson blir något av en vetenskaplig pajas, som grymtande bökar i jorden oavsett om den plöjs av bättre rustade forskare från den egna eller från andra discipliner. Men orakel går förstås hem hos en publik som inte förstår bättre. Gycklare ger forskningen ett ansikte – om än falskt. Och villiga offer är de två profeterna i journalisternas händer, även om en viss motspänstighet ingår i skådespelarens rollgestaltning.

Torsten Sandström

2018-03-31



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post48

Vetenskapliga sanningar vs. åsiktsladdad forskning.

Nihilism vs vetenskapPosted by Torsten Sandström Thu, March 22, 2018 17:02:17


Hög status i dagens Sverige har män och kvinnor som sysslar med vetenskap. Med viss rätt rörande åtskilliga forskningsämnen där kunskap söks och sanningar också presenteras. Å andra sidan finns det några grumliga vatten, där låtsasforskning bedrivs och främst åsikter produceras. Mycken vetenskap bedrivs i en zon mittemellan. Här blir kunskaperna och sanningarna villkorade, men ändå ofta mycket viktiga och intressanta. Den vanliga medborgaren drar dock normalt all vetenskap över samma kam. Allt är sant. Och så bugar man och bockar för den stålman eller stålkvinna som just avslöjat resultatet av sin värdeladdade forskning. Det är förståeligt att den som inte satt sig in i vetenskapernas olika förutsättningar hamnar snett. Värre är att politiker – som blint litar på vetenskap – ofta går vilse, upprepande mantrat ”vi måste lyssna till vetenskapen”.

En och annan läsare av bloggen tror kanske att jag nu tänker relativisera – eller misstänkliggöra – kunskap i allmänhet. Det tänker jag alls inte göra. Jag är motståndare till den moderna skola som predikar att all kunskap är relativ och att det egna sökandet räcker. Det gäller inte bara att förhålla sig till fakta - det finns i allmänhet något som är rätt eller något som är fel. I dagens blogg vill jag bara hjälpa den läsare som inte funderat över kunskapens teoribildning, att göra en mycket grov sortering av olika forskningsdiscipliner.

Albert Einstein har med all rätt blivit en vetenskaplig symbol. Vi ser honom med tungan spelande lägga fram de mest djupsinniga teorier. Han bedriver naturvetenskap, dvs en bred men något oklar grupp av ämnen där forskningsresultat kan testas. När det gäller fysik, kemi, medicin, biologi mfl discipliner går det nämligen att i efterhand, ofta genom nya experiment, pröva om påstådd kunskap är sann eller falsk. Under de senaste 500 åren har människans kunskap om exv solsystemet, tyngdlagen, människokroppen, de biologiska arternas utveckling och universums största och minsta fenomen ökat explosionsartat baserat på experiment (och inte på religiösa antaganden). Denna toppgrupp av ämnen rör verklig vetenskap i bemärkelsen att sanningar läggs fram utifrån de mätbara och verifierbara data som existerar.

Mellangruppen är omfattande och bör respekteras efter sina förutsättningar. I grova drag rör det sig nu om samhälls- och humanistisk vetenskap. En del av forskningen inom denna grupp måste tyvärr förpassas till bottenskiktet, varom mera snart. Forskning i den mycket vida mellangruppen av ämnen sker inte via experiment, som kan upprepas och på så viss frambringa verkliga sanningar. I stället studeras samhällsbeslut, mänskliga handlingar, språk, texter, konstverk och många andra liknande företeelser. I allmänhet gäller det att tolka dessa forskningsobjekt, sortera dom och försöka finna teoretiska linjer som karaktäriserar dom. Jag tror läsaren genast förstår att det kan finnas olika tolkningar, olika metoder för sortering samt en mängd alternativa teoribildningar. Här finns en tydlig risk för åsiktspåverkan.

När det gäller denna mellangrupp varierar alltså sanningsvärdet med hur noga, systematiskt och kritiskt objekten valts och hanterats. Tänk exv på den mängd av enkätundersökningar som presenteras var dag i media (som sanningar). I själva verket är intervjuer ett riskfyllt fenomen att bygga kunskap på. Sak samma gäller exv olika teorier inom den pedagogiska vetenskapen, exv om betyg är bra eller inte, om fakta ska läras ut eller eleven själv söka kunskap rörande ett problem osv. Här ges forskarens politiska sympatier ett stort svängrum. Mycket tillspetsat kan man säga att det finns en forskare för varje slutsats inom mellangruppen. Vänsterforskare tycker si och högerforskare så. Därför måste de objekt som undersökts och de resultat som produceras granskas med största försiktighet. Mycken klokskap finns alltså i Gunnar Myrdals gamla idé om att varje forskare inom samhällsvetenskapen bör deklarera sin politiska position. Rådsökande politiker bör alltså be samhällsforskaren om en varudeklaration (åsiktsdeklaration).

Inom den lilla bottengruppen framställs knappast några sanningar alls. Här är det nästan enbart åsikter som presenteras. Några samhällsvetenskapliga och humanistiska studier är av detta slag. Ibland mynnar forskningen närmast ut i nonsenskunskap. Exempel går att finna i flera enkätundersökningar från olika ämnen – även i naturvetenskapligt klingande ämnen såsom vårdvetenskap – med få intervjupersoner eller vinklade frågor. Vidare kan övertramp ske genom överskridandet av gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap, såsom då miljöforskaren Rockström – mediernas Rocket man – talar om hur samhället bör ändras för att miljön ska räddas. Liknande fuffens sysslar de sk genusvetarna med. Här förvandlas biologiska fakta (kön) till samhälleliga (sociala preferenser), med resultat att tesen ”val av kön är möjligt” blir en vetenskaplig sanning (det är en politisk fråga, liksom Rocket man´s profetior). Därför bör nog dom som säger sig bedriva kritiska studier sadla om – till okritiska studier. Och även dom som talar om strukturer i samhället bör ta det lite lugnare. Det krävs massiva och tydliga data samt noggranna metoder för att kunna bevisa att något som inte syns verkligen är sant. Bättre är att säga att starka skäl talar för att ett socialt fenomen ska förklaras på ett visst vis. Genom att välja ordet struktur vill forskaren förvandla en underbyggd åsikt till något större, dvs en faktisk sanning.

Torsten Sandström

2018-03-22



















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post47

Hur beskriver man sin politiska åskådning?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, March 20, 2018 17:48:27

Bild: Wikipedia

Då jag startade min blogg funderade jag en del över hur mina politiska värderingar ska beskrivas. Traditionella termer säger en del, men är verkligen knepiga. Vem är idag radikal och vem är konservativ om man ser på riksdagens partier? Vänstergrupperna förespråkar ännu lösningar som tillhör det tidiga 1900-talets arbetarfrågor. Mp är ett rabiat grönt enfrågeparti. Och hur öppet eller liberalt är egentligen det parti som bär detta namn? I frågor om exv invandring och kön intar L-partiet en konsekvent intolerant linje mot dom som förespråkar en fri diskussion. Sak samma med C-partiet, som försöker beskriva sig som ett liberalt parti, men som egentligen är ett lantbrukarparti, om man ser till organisationens hjärtefrågor och de högsta politiska företrädarnas bakgrund (nästan alla kommer från en bondgård). Dom två svenska riksdagspartier som verkar tänka i mest förnyande banor tycks faktiskt vara M och SD. Att kalla dom konservativa förefaller därför kanske fel. Men att kalla dom radikala blir också fel. Allt blir med andra ord rena snurren.

I bloggen berättar jag att jag under 50 år gått från vänster till höger. Jag har lämnat ungdomens religiöst färgade dröm om klasskamp och planekonomi och anammat ett perspektiv om öppenhet och marknadsstyrning. Ändå anser jag fortfarande att Marx´ analys av historiens gång – i ljuset av produktionens struktur – är viktig för förståelse av samhällsutvecklingen (och alltså juridiken). Att jag nu kallar mig liberal har att göra med att jag tror på frisinne och öppenhet. Även om jag inte litar på SD (det finns flera skräckfigurer) så måste dom enligt min mening tillåtas delta i samtalet, särskilt som v-partiet (med en faktiskt ännu mer solkig politisk bakgrund) ges en framträdande position i svenska media och dessutom fungerar som back up till regeringen.

Min växling från vänster till höger har med ålder och erfarenhet att göra. Marknadens lösningar fungerar ekonomiskt ofantlig mycket bättre än planens, helt enkelt. Och vänsterns politiska praktik är mer enögd och framför allt brutal än högerns (efter andra världskriget). Under hela mitt vuxna liv har jag sökt efter en politisk vision och den som jag uppfattat som riktig har jag renodlat. Detta skedde verkligen under ungdomens vänsterår och i drömmen om en bättre värld. Det sker sker också idag då jag försöker dra frisinnet och öppenheten till sin spets. En sammanfattande bild är hursomhelst att jag konsekvent agerat politiskt inkorrekt. Visst var många marxister under 1960 och 70-talen. Men få på en juridisk fakultet. Man kan säga att ”En gång icke PK, alltid icke PK” varit mitt valspråk.

PS. Att C-partiet fortfarande är ett bondeförbund bekräftas i dagarna genom att deras valslogan 2018 "Framåt" tillfogats ordet "närodlat". Framåt står kanske för (ännu) en förmodad kohandel med s-partiet (efter valet, men i så fall borde det förstås stått Bakåt).

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post46

Att göra som strutsen eller att försöka se med öppna ögon?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sun, March 18, 2018 16:04:30



På DN Debatt presenteras dagligen aktuella inlägg. Samtidigt bjuder tidningen in läsare att sända in kortfattade repliker. Den 11 mars 2018 presenterades på debattsidan en artikel som skrivits av 16 universitetslärare i folkrätt. Rubriken var ”Oroande jakt på kryphål i flyktingkonventionen.” Artikeln tar bland annat sikte på den danska socialdemokratins förslag att slopa asylrätten vid nationens gräns för att i stället öppna asylkontor i anslutning till flyktingläger kring Medelhavet. Författarnas tes är att förslaget strider mot en rad folkrättsliga konventioner. Dessutom är det omoraliskt. Läs själv.

https://www.dn.se/debatt/oroande-jakt-pa-kryphal-i-flyktingkonventionen/

Jag har tidigare (2018-02-23) på denna blogg hastigt presenterat det danska förslaget. Jag har också med kort motivering skrivit att förslaget är värt att fundera på. Min tes är att de 16 juristerna nog har rätt i att förslaget strider mot ett antal konventioner. Men jag menar att man inte kan stanna vid detta rättstekniska och dogmatiska konstaterande. Alla regler måste kunna förändras om det finns goda skäl. Det gäller därför att undersöka om det danska förslaget öppnar för mer eller mindre humanitära lösningar än i dagsläget. Stöd för min åsikt hämtar jag hos den väl renommerade Oxfordforskaren Paul Collier, som kallat den svenska invandringpolitiken ”en huvudlös omtanke”. I tro om att DN menar allvar med sin inbjudan till repliker skrev jag därför följande korta inlägg:

Argument för en mer humanitär asylrätt.

Jag läser i DN 2018-03-11 att Sveriges samlade företrädare för ämnet folkrätt vill bevara nuvarande rättsregler om flyktingars rätt till asyl. Forskarna anför en rad argument för detta, skäl som har sin bas i internationella konventioner, som vårt land undertecknat. Det är för jurister naturligt att traditionen försvaras. Särskilt om det rör normer från den trädgård som man själv till vardags odlar. Jag har respekt för mina kollegors yrkeskunnande och deras moraliska ambitioner. Men varken folkrättsliga konventioner eller lagar är huggna i sten. Och det finns verkligen starka praktiska och juridiska skäl för en ändring av nuvarande regelsystem. En ny verklighet rörande transporter och kunskapsförmedling kräver nämligen nya humanitära lösningar.

1. Sjöresor är (som vi tydligt fått bekräftat) förenade med livsfara. Asylrätt vid mottagarlandets gräns framstår därför som en riskfylld lockelse.

2. Flygresor är bara en lösning för den som är välbärgad (relativt sett). Men för dom är det en bekväm genväg.

3. Organiserad flyktingsmuggling är ett allvarligt problem för den som måste betala dyrt för ett högst osäkert mottagande som flykting. Kriminella nätverk är de säkra vinnarna. Många besvikna flyende tvingas återvända.

4. Boende i flyktingläger sidsteppas av dem som via organiserade transporter själva tar sig till ett mottagarland. I lägren hopas monumentala problem. Att forma ett system som bygger på en planerad utslussning – och som eliminerar de faror som nyss nämnts – är en humanitär välgärning av högsta rang.

5. EU klarar inte att lösa flyktingfrågan. Medlemsnationerna drar åt olika håll. Ett nytt regelsystem måste helt enkelt sättas på plats via EU och dess medlemmar. Annars riskeras unionens framtid. Då duger det inte att peka på (snart sjuttio år gamla) normer från en annan historisk scen.

6. EU:s nationer måste trygga de nyanländas integration. Från 2014 har mer än 200.000 flyktingar begärt asyl i Sverige. Det är självklart att en så omfattande invandring skapar mottagandeproblem rörande bland annat boende, skolor och sysselsättning. En ordnad integration är därför också en viktig humanitär fråga.

Jag förundras över hur mina kollegor så blint kan stirra på existerande normer, som inte lyckas lösa nutidens problem. För mig är det en sann mänsklig handling att, liksom Danmarks socialdemokrater, söka efter nya rättsliga lösningar på rådande flyktingsituation. Problemen under 1-6 ovan begränsas genom en asylprövning på platsen, vid eller kring, Medelhavets alla flyktingläger. Därför verkar detta vara en rimlig fråga att utreda.

Torsten Sandström
Professor em i civilrätt vid Lunds universitet


Efter några dagars väntan tackar DN för min replik och säger att man inte vill publicera den. Ingen motivering. Min slutsats är att det går an att publicera vad konventionerna säger och att de 16 författarna (uppenbarligen) tycker att reglerna är bra som dom är. Däremot vägrar DN att bjuda in till en öppen diskussion, som kanske mynnar ut i att nya regler erbjuder ett bättre humanitärt skydd för flyktingmajoriteten. Det sägs ibland att den svenska åsiktskorridoren snävas till och att vissa ämnen beläggs med tabu. Tråkigt nog verkar DN, landets största morgontidning – med beteckningen oberoende liberal! – bidra till denna mörkläggning.

SvD är däremot djärv och öppen då man 2018-03-03 publicerar följande debattartikel på ett tema som liknar det jag lyft (en vecka tidigare) på min blogg. En svensk historieprofessor i Roskilde, Hans-Åke Persson skriver under rubriken ”Danska utspelet sätter fingret på en öm punkt”:

https://www.svd.se/danska-utspelet-satter-fingret-pa-en-om-punkt

Läsaren av min blogg får själv bedöma vad som bör eller inte bör diskuteras i denna asylfråga.

Torsten Sandström

2018-03-18







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post45

Individen vs Staten

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, March 16, 2018 16:52:50


Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor, nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv. Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som växte fram.

Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden. Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och omöjligt – och priser delas ut till segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som är sugna på att komma upp sig.

Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka. Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna nästa nivå på karriärstegen.

En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott. Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång. Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering, mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.

Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning, hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om äldre tiders långa och pompösa processioner.

Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga kollektiv.

I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar fram.

Torsten Sandström

2018-03-16














  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post44

Vem sprider misstro mot dagens politiker?

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Mon, March 12, 2018 15:34:02

I en intervju i DN 2018-03-12 framför Dan Eliasson berättigad kritik mot vår och främmande nationers insatser rörande korruption. Vidare sägs att han tillsammans med sina tre barn har startat konsultbyrån Eliasson Group, som avser sprida kunskap och bilda opinion om FN-målen i världen. Även om han anser att Sverige gör ett bra jobb, anser han att regeringen skulle kunna bli mer effektiv.

Men från sin upphöjda position inser Eliasson inte att en del av kritiken faktiskt slår tillbaka mot honom själv. Han säger:

”Skatteflykten och mutorna i världen uppgår till sådana fullständigt otroliga belopp. Det handlar också om samhällsmoral och tillit. Vi ser överallt i världen idag en trend med växande misstro gentemot samhällets olika funktioner. Och i dessa grumliga vatten fiskar många krafter. Det finns ett samband mellan korruption, icke fungerande institutioner och missnöje som utnyttjas av politiska krafter”.

En kritisk läsare undrar om Eliasson fått sina FN-jobb i helt öppen konkurrens och utan politiska kontakter. Och vad gjorde han som näst högsta FN-chef för att ge stöd åt Anders Kompass, som tvingades avgå för att han avslöjat sexbrott mot barn inom FN:s egna led? Och även om Eliasson antagligen följt gällande skatteregler har han under många år jobbat på poster/platser med ofantligt mycket lägre skatter jämfört med dom som hans parti förespråkar för medborgarna i Sverige.

Allt talar för att Eliassons samtliga positioner hos FN är knutna till hans partibok-(s). Jag gissar även att den bäst betalande kunden till Eliasson Group kommer att vara den svenska staten? På hemsidan (eliassongroup.com) anges inte ens vilken företagsform rörelsen har eller var den är registrerad! Men att Eliassons barn jobbar där syns tydligt. Kolla själv på det nya frälset.












  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post43

En dyster betraktelse över den svenska civilisationen.

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Sat, March 10, 2018 12:33:06

Tidigt i människans utveckling syns glädjen över lekar och spel. Att flytta brickor på en spelplan, slå med tärning eller vadslagning om vinnaren av en kamp är alltså uråldriga företeelser. Under årtusenden har tävlingarna blivit mer sofistikerade. Kring dom har samlats stora människoskaror. Följden har till och med blivit att deltagandet blivit yrkesmässigt. Ja leken har förvandlats till en näring, nästan en egen marknad. Om vi ser tillbaka i tiden och funderar över barnens utveckling vågar man kanske påstå att lek och spelande är en del av den mänskliga naturen. Det rör sig om naturliga fenomen som nöjen, spänning och tidsfördriv.

Norbert Elias skriver att människan under årtusendenas lopp blivit alltmer civiliserad. Vi har valt beteenden som är alltmer förfinade, humana eller intellektuella. Något av detta syns även för lekar och spel. Framför allt har inslaget av brutalitet begränsats, när det gäller djurhetsning, verkliga slagsmål och minskat dödande (om vi bortser från de två senaste världskrigen). Men även momentet av spänning har förskjutits i mer intellektuell riktning. Detta innebär att människorna alltmer fokuserat på skådespel och litteratur. Alla inser att det sista rör två skilda utvecklingsstadier. I det första iakttas andra som agerar på en scen, film eller teve. I det andra tvingas läsaren själv med textens och fantasins hjälp skapa nöje och spänning. Tanken om en civiliserande process syns i båda fallen tydligt.

Man kan tycka att i nutidens välfärdssverige utrymmet för ett civiliserat liv bör vara väl utvecklat varför frekvensen av lekar och spel borde vara i avtagande vad gäller vuxna medborgare. Utbildningsnivån är numera framskriden. Fritiden är omfattande. Pengar har många (men inte alla). Tillgången till teatrar, offentliga bibliotek och privata bokhandlare är god. Det höga skatteuttaget förklarar en del av detta och borde vara grunden för framväxten av en ny svensk modell, ” den civiliserade svensken”. Det borde alltså röra sig om ett samhälle där intellektuell verksamhet favoriseras i bred bemärkelse. Där litteratur, konst och annan kultur frodas. Där forskning, vetenskaplig utbildning och gymnasiala studier är på topp. I allt, ett modernt kunskapssamhälle på högsta internationella nivå borde vårt land vara.

Men så är det inte. Att Sverige inte är civilisationens Mekka syns i statistik och praktik. Nationen sjunker i ranking rörande grundutbildning. Universiteten tillhör inte toppskiktet och lärarna där klagar över studenternas förkunskaper. Svenska forskare belönas inte särskilt ofta utomlands för sina insatser. Bokproduktionen är i och för sig hög i landet – och översättningarna många till utländska språk – men ofta rör det sig om verk inom deckargenren där innehållet befinner sig på gränsen till en våldsfokuserad bild av vardagen. Detsamma gäller i högre grad filmens och tevens värld. Där pumpar till och med det med tvångsavgifter finansierade SVT ut en strid ström av slagsmål, brutaliteter, blod och andra hemskheter. Dessutom är svenska media fulla med inslag som rör spel och tävlingar. Man leker om allt. Och tävlar om allt. Och priser tilldelas nästan alla. Från morgon till kväll. Om man räknar in sportinslag av skilda slag vill jag påstå att spel och tävlingar är det dominerande innehållet i de teveprogam som svenskarna idag konsumerar. Därför kan man knappast säga att den svenska kulturen utvecklas i intellektuell riktning. Det går också att ifrågasätta om tendensen är civilisatorisk. Det leks och spelas, spänningen stegras, det flabbas och tiden slås ihjäl. Kulturellt sett måste tyvärr den svenska genomsnittskulturen sammantaget bedömas vara tämligen medioker. Det finns ljusglimtar. Men dom är ganska få.

Och vad är förklaringen? Jag har levt länge i Sverige och kan därför uttala mig om vad jag tror har hänt under mer än den senaste femtio åren. Nationen har förvandlats från ett samhälle med en liten konservativ kulturell elit omgiven av ett stort försörjande kollektiv av lågutbildade hårt kroppsarbetande individer. Nu är kollektivet bättre utbildat och arbetar inte lika hårt längre. Nu försörjer dom en elit med vänsterinriktning och med liten förståelse för kunskaper, studier, forskning och kulturell bildning. Vänstern är nästan helt fokuserad på människornas materiella välfärd och deras hälsa. I detta perspektiv har förvisso en stor civiliserande process skett. Men den svenska socialdemokratin har – trots enskilda betydande undantag – såsom Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl – aldrig haft förståelse för vad kunskap betyder och hur kunnande bäst odlas. Att studier kräver hårt arbete, ordning, prov och utgallring av de bästa är för vänstern en styggelse. Där vill man bara satsa på enkla massinsatser. För att få många att passera kunskapsproven har kraven stegvis sänkts. Och på den kulturella arenan har man låtit marknaden styra. Spänning, nöjen och framför allt massvis med brutalt våld serverar idag nästan alla mediabolag, som sagt till och med det som staten tvingar medborgarna att betala. Underhållning säljs mot pengar.

Under de femtio år jag kan överblicka har därför den svenska civilisationsprocessen saktat av. Människorna har fått en klart högre ekonomisk standard och avsevärt bättre hälsostatus. Men på det andliga planet har en förtviningsprocess inletts. Skolan utvecklas i kravlöshetens riktning. De gamla universiteten med höga ambitioner och stor konkurrens dräneras på resurser till förmån för nya regionala högskolor med lägre kunskapsnivå. Och kulturens område är en tumultartad uppvisning i dels demokratisk konst (som alla tycks kunna skapa), dels en litterär blandning av vänsterns idéfoster och polisromanernas värld, dels och framför allt en medial uppvisning i spänning, nöjen och blodigt våld.

Ett tungt ansvar för den pågående avciviliseringen bär den svenska arbetarrörelsen, som under lång tid haft taktpinnen. Men det intressanta är hur landets borgerliga partier skött sina kort. Man har inte åter förstatligat den skola som Göran Persson lämnat åt okunniga kommunalpolitiker. Man har inte vågat ta striden mot universitetens flumpedagoger (på vänsterkanten) för att i stället ge stöd åt dom som talar för tydliga kunskapskrav i klassrummet. Man har inte vågat dämpa tillväxten av regionala barfotahögskolor. Och inte alls kämpat mot den kommersiella tidsfördrivkultur som via åratal av skrattprogram och hisnande våldsfilmer gör människorna allt mindre förmögna att föra en civiliserad och kritisk diskussion om det svenska samhällets framtid. Svenska befolkningen åldras i gemenskap med flashiga medier. Och politikerna bråkar om skatter och bidrag för att väljarna med gott humör ska kunna matas framför teven eller paddan.

Torsten Sandström

2018-03-10



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post42
« PreviousNext »