Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Är Me-too ett medieproblem?

Feminism vs jämställdhetPosted by Torsten Sandström Fri, November 10, 2017 17:29:34

Det är uppenbart att inställningen till kropp och sexualitet tid efter annan förändras i samhället. Mycket tyder på en nutida minskad respekt för lagens gränser och en ökad nonchalans mot medmänniskorna. Grova sexövergrepp blir alltmer ett vardagsproblem. Hur detta ska förklaras är osäkert. Men en del pekar på att ökat mediesex, internets öppenhet, ny gängbildning och ökad invandring kan vara skäl till att män alltoftare går över gränsen och blir brottslingar. Mörkertalen är antagligen stora, särskilt när det gäller kränkningar som inte når upp till det som förbjuds i brottsbalken. Det finns alltså inte bara ökad kriminalitet utan också en sjunkande umgänges- och sexmoral, tycks det.

Ändå blir jag förvånad över svallvågorna kring det som kallas #Me too. Fram väller hundratals kvinnor och berättar om övergrepp, som dom utsatts för i förfluten tid. Man undrar varför dom inte gått direkt till polisen om dom utsatts för brott? Då hade i vart fall förövaren fått sig en näsbränna, även om brottet visar sig svårt att styrka och polisen lägger ned utredningen. Och är det en moralisk kränkning som inträffat – alltså något icke kriminellt – så kanske den klandervärda mannen bort skakas om rejält? Många av dom som nyss kommit ut i media som Me too-fall svarar att dom känt sig så förnedrade att dom avstått. Jag kan förstå vad dom menar. Men jag förvånas ändå över hur tuffa ministrar, skådespelare, journalister mfl visat så litet kurage i en utsatt position. Jag kan därför inte låta bli att fundera över tänkbara alternativa förklaringar.

Vilka är de kvinnor som trätt fram under #Me too? Har dom något gemensamt? Det officiella svenska svaret i feminismens Sverige är att sexövergrepp drabbar alla kvinnor (och att männen som grupp bär ett kollektivt ansvar). Men är det verkligen så? En snabb undersökning visar att Me-too-folket nästan alla jobbar i mediebranschen. Är detta en slump? En förklaring kan vara att modiga medietjejer vågar säga att nu är det nog. Men med tanke på att (merparten av) dom initialt valt tystnad övertygar inte denna förklaring.

Låt mig pröva en tänkbar alternativ bakgrund till mediernas #Me too. Vad är det som mediebranschens anställda har gemensamt? Jag kan snabbt se flera mönster. Det är en bransch som skapar stjärnor, ibland megakändisar. Det är en bransch med många karismatiska människor och massor av starka egon. Det är en bransch (nu filmens värld) där mannen normalt presenteras som stark och kvinnan som ljuvt svag. Det är en bransch där stora pengar finns att tjäna. Det är en hård bransch, med korta eller osäkra anställningsförhållanden och stora risker att hamna utan pengar. Det är en bransch med oregelbundna arbetstider, med en hel del ledighet varvad med nattligt dryckjom och festande. Det är en bransch där par- eller familjebildning påfallande ofta sker inom yrket. Och inte minst är det en bransch där kontakter i allmänhet knyts utan vanliga pappersmeriter, i stil med examina, betyg, referenser osv. "Förtjänst och skicklighet" och liknande grunder för jobb och befordran funkar nämligen dåligt inom mediernas värld. Rekryteringen blir där mer subjektiv, dvs öppen för personliga kontakter och relationer.

Genom denna hastiga branschanalys löper en röd tråd, ett tragiskt scenario, som jag tror läsaren börjar ana. Umgänge med karismatiska chefer är lockande. Det kan för övrigt ge ett snabbspår till jobb, befordran och bra pengar. Den personliga relationen till beslutfattande chef blir alltså på många vis guld värd. Det kan därför vara frestande att fjäska och flirta en del. Efter jobbet blir det kanske fest. Den egotrippade chefen känner sig beundrad och omtyckt. Han lovar brett och infriar mindre. Men i slutändan visar sig chefen vara en sexmarodör. Och ännu mycket längre fram i tiden ställer kvinnan upp som offer i # Me too.

Jag skriver inte detta för att försvara den manliga marodören. Verkligen inte. Men jag undrar om inte offret, nu kvinnan, också bär en liten del av ansvaret. I statsfeminismens hemland är delat ansvar aldrig aktuellt. Klasskampens paroller har här ersatts med en tvåpartskamp mellan könen: mannen är förtryckaren och kvinnan den utsatte – basta! Men nu måste vi skåda bortom drömmarnas Sverige och försöka se sanningen i vitögat. Den som ger sig in i en tuff bransch med stjärnglans och lockande belöningar på lut ska inte utsättas för kränkningar. Men jag tycker man kan kräva att den som med öppna ögon satsar på en hård och subjektivt färgad hantering agerar snabbt i rollen som offer och pekar ut den manliga marodören. Att 465 skådespelerskor reagerar gemensamt nu är förståeligt, men oj så sent.

Torsten Sandström

2017-11-10




















  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Ann Widung Sat, November 11, 2017 22:01:51

Jag kan förstå att en kvinna faktiskt skäms då hon utsatts för sexuella trakasserier och att hon drar sig för att anmäla förövaren, men det som jag undrar över är:
Har alla dessa skådespelerskor, som nu träder fram, aldrig pratat med varandra om vad de varit med om? Då hade de långt tidigare kunnat agera gemensamt genom att i samlad tropp peka ut de skyldiga och vittna om hur de blivit förnedrade. Tillsammans kunde de ha rapporterat till cheferna och om de inte fick respons kunde de ha gått ut till media och offentligheten med sina anklagelser... Fått skammen att byta sida!