Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Klasskamraterna Mikael och Gunilla

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, December 12, 2018 11:45:25

Många undrar vad som händer i Paris, där lastbilsförare springer runt i gula västar och slänger sten mot polisen. Kanske frågar några också varför SD-partiet under några år vuxit så i styrka. Eller varför Trump vann presidentvalet senast. Jag tror det finns några svar som tillsammans kan ge en trovärdig förklaring.

Det enkla svaret är ett missnöje med dagens politik. Höga skatter, mycket storstilat politikersnack och lite verkstad, låt vara att välfärdsnäten är ganska täta. Vanliga människor har tröttnat på politikernas eviga löften om en härlig framtid.

Det mer djupliggande svaret knyter an till det jag nyss sagt. Låt mig illustrera det med två namn från dagens tidningar: Mikael Sjöberg och Gunilla Carlsson. Vilka är det undrar läsaren.

Sjöbergär generaldirektör för Arbetsförmedlingen, AF, som spenderar 74 miljarder kronor per år. Han är kusin till Göran Persson, fd statsminister. AF är i kraftig kris för att man, med sina många miljarder och 14.000 anställda, inte förmedlar tillräckligt många jobb. Bara 15% av alla nya arbeten tillsätts via kontakt med AF! Som lön för sin möda tjänar Sjöberg 155.000 kr i månaden.

Carlssonär en moderat politiker, fd europaparlamentariker och fd biståndsminister. Nu är hon vice chef för FN:s anti-HIV-organisation UNAIDS. Sverige är som vanligt stor bidragsgivare till UNAIDS – under nio år sammanlagt 2,6 miljarder kronor, från svenska SIDA:s budget, vilken Carlsson svarat för en god del av denna tid. Därefter fick hon jobbet i Genève. Med hänsyn till skatter mm är det en guldgruva. Men nu visar det sig att UNAIDS ledning under en tid haft problem med sextrakasserier, mobbing mm. Problemen kvarstår trots medial kritik.

Mina svar förenas på så vis att de ger prov på två personer från en politisk klass. Personer som genom anknytning till stora partier – eller familjebindningar – skaffar sig välavlönade jobb. Deras kompetens för de nya jobben kan alltså från början sättas ifråga. Ser man på resultaten, dvs den allvarliga kritik som framförts, så skapas ett intryck av att personerna faktiskt inte duger för de uppgifter som dom tilldelats.

Svenska folket är missnöjt med politikernas snack och låga verkstad. Vidare ser folket hur höga skatter förslösas. Man ser också hur den politiska klassens medlemmar skapar sig en välfärd utan motstycke, med hänsyn till personernas ansvar och formella kompetens.

Detta är inte bara en svensk företeelse. I Frankrike talar de gula västarna om kaviarvänstern. I USA pratar folket om Hilary Clintons bakgrund som presidentfru och verksamhet i familjens egna stiftelse.

Enligt min mening är det inte alls underligt att vanligt folk drar egna politiska slutsatser av det som ser. Och så röstar man för alternativa politiker som lovar bättring. Om bättring blir följden är, som jag ser det, högst tveksamt. Men folk väljer den som snackar simpelt och lovar något annorlunda.

En bättre lösning är, som jag ser det, att försöka angripa uppkomsten av klasskamratskap inom politiken. Detta förutsätter förstås ett omfattande nytänk inom den klass vars makt måste minskas och nyregleras. Bara det faktum att politikerna har saken i sina egna händer gör mig inte alltför optimistisk. Men för demokratins och den goda politikens sak krävs faktiskt handling.

Vad bör ske? Idén måste vara att sysslan som politiker inte ska vara livsvarig. Bara korta perioder på kanske 5-8 år. Under denna tid bör avsevärt högre lön betalas än idag. Ett halvår med avgångsvederlag får anses okej. Men absolut inga andra pensionsvillkor än dom som gäller för andra offentligt anställda. Efter avgång inte heller några sinekurer, dvs direkta nyjobb på offentliga myndigheter eller utomland på poster som betalas via exv SIDA. Regler om jäv talar mot sådana anställningar (liksom mot anställning av släktingar inom den politiska klassen). Efter en karenstid – en sk avkylningsperiod – på kanske 5 år bör dock en öppning för offentlig anställning ske, men med hänsyn till strikta regler om jäv. På så vis tvingas politikerna och deras anhöriga försörja sig själva av krafter som är oberoende av klassgemenskapen.

På sikt tunnas förmodligen gemenskapen ut.

Torsten Sandström

2018-12-12



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.