Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Individen vs Staten

Elitens prästerskapPosted by Torsten Sandström Fri, March 16, 2018 16:52:50


Raserandet av eliternas maktställning under ståndssamhället blev grunden för den moderna svenska staten. Kung, adel, prästerskap och skrån förvandlades till skuggor från det förflutna. I stället äntrade ett samhälle byggt på fria avtalsparter scenen, ett ”öppet samhälle” där fria individer konkurrerade eller samverkade. Men flera gemenskaper blev ändå kvar i byar och storfamiljer – och nya organisationer växte fram kring fabrikernas arbetare, fria kyrkor, nykterhetsföreningar, borgarsällskap osv. Många starka kollektiv fanns alltså kvar i det nya industrisamhälle som växte fram.

Det är inte någon nyhet att kollektivens inflytande över människorna däremot stegvis har minskat i Sverige under den senaste femtioårsperioden. Se bara på nedgången rörande byalag, kyrkor, fackliga föreningar, scoutrörelser och en lång rad andra organisationer. Till bilden hör en tilltagande familjesplittring i form av ökat antal skilsmässor. Följden har blivit att den enskilda individen numera har hamnat i centrum. Idag gäller verkligen den gamla drömmen om att bli sin egen lyckas smed. Även om den äldre generationen har svårt att hänga med så odlar många inom den yngre friskt det egna jaget. Och curlande föräldrar hjälper förstås till att bygga nya små egon. Det gäller att tro på sig själv och ta för sig. Utvecklingen syns så tydligt i vardagen att vi knappast lägger märke till den. Men vi ser en klar inriktning på karriär, bygga cv, lägga ut egna bilder på Facebook osv. Vi ser det också i framväxten av ett ursinnigt tävlingssamhälle. Det tävlas om allt – stort och smått, möjligt och omöjligt – och priser delas ut till segrande individ. I en jättelik spiralrörelse klättrar flockar av individer som är sugna på att komma upp sig.

Vid universiteten har det blivit en riktig sjuka. Karriärplanering kallas det, något av den nya tidens scoutrörelse där det gäller att samla på märken som tyder på framgång. Allt som pekar uppåt ska dokumenteras. Till och med den åtrådda slutpunkten förbereds – dvs inträdet i en kunglig akademi – genom att den unge klättraren kan anmäla sitt inträde i ”Sveriges unga akademi”. På färden uppåt gäller det att spela korten rätt. Att odla nyttiga kontakter. Att behandla överordnade med respekt (även om dom är skitstövlar). Att ständigt göra politiskt korrekta val, dvs satsa på sk gränsöverskridande forskning, låtsas delta i sk forskarlag, syssla med sk kritisk teori mm. Det finns manualer och rådgivare som hjälper till att finna nästa nivå på karriärstegen.

En och annan läsare har redan surnat till och muttrar att det väl är bra att ungdomar lägger manken till. Ja, ambition är något mycket gott. Men det finns också skuggsidor med en överdriven inriktning på egen framgång. Man brukar säga att det öppnar för egoism. Och i ett samhällsperspektiv är en stor dos av gemenskapsbyggande nödvändigt, något som det inte är lämpligt att konsekvent vältra över på andra. En annan nackdel med karriärism är att den lockar till kortsiktiga satsningar, som för stunden ger framgång för individen ifråga. Varje samhälle främjas i regel av långsiktighet och stabilitet, dvs en form av ansvarstagande för andra och den verksamhet där man är sysselsatt. Ytterligare en avigsida är att flertalet samhällsmedlemmar faktiskt inte bygger sina egon, utan har fullt upp med att få ekonomi och arbete att rulla för dagen. Följden blir en ökande polarisering, mellan en klättrande elit och vanligt folk. Alltså en form av nytt klassamhälle.

Men det allvarligaste problemet med svaga kollektiv är att statens makt ökar. Den svenska staten har sedan Gustav Vasas dagar expanderat. Idag är den en koloss, närmast en hydra. Här blandas goda funktioner (bidrag, utbildning, hälsovård, försvar och följaktligen beskattning) med dåliga som tar sikte på att kontrollera och styra just de enskilda individernas vardag. Det finns minst femtio statliga myndigheter som bara existerar för att staten vill invagga medborgarna i säkerhet. Statens goda vilja blir ett skådespel, som påminner om äldre tiders långa och pompösa processioner.

Men absolut farligast för individer utan bas i starka kollektiv är statens produktion av idéer och värderingar. Då gemenskaper brister ges staten ett guldläge, som det numera heter. Den allseende och allvetande staten skriver lagar om nästan allt. Offentligt styrda media ger oss pekpinnar. Och det finns knappast något politikområde som saknar en ”värdegrund”. I individualismens samhälle riskerar du och jag att bli marionetter i statens hand. Vidare riskerar den rådande samhällsformen att cementeras genom att allt färre individer vill eller vågar protestera. Det öppna samhället och åsiktsfriheten hotas med andra ord i en nation med en stark statsmakt och svaga kollektiv.

I ett idealt statsskick är det tänkt att medierna, framför allt pressen, ska vara en spärr mot statliga övertramp. Några svenska skribenter kritiserar med besked. Men alltför många – den breda majoriteten – av journalisterna är fångna i statens finmaskiga nät av politisk välvilja, kontroll och fördömanden. Följden blir att de med liv och lust de facto deltar i statens produktion av strömlinjeformade individer. En närmast Orwellsk bild tonar fram.

Torsten Sandström

2018-03-16














  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.