Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Invasiva arter och miljökramare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, July 28, 2018 09:59:01

Jag har i tidigare bloggar talat för vikten av ett värnande av miljön. En storskalig förbränning av kol, olja och gas skapar svåra problem för jordens klimat. Dessutom medför sinande källor en risk för framtida brist på nödvändig energi och alltså faror för planetens folk, deras försörjning och nationernas välfärd. Det finns därför starka skäl för en livlig debatt om olika miljö- och energifrågor. Men diskussionen ska vara öppen, dvs saklig och beredd till praktiska lösningar. Så är det inte i vårt land där klimat och miljö upphöjts till trossatser. I Sörgårdens Sverige finns många heliga kor. Då blir riskerna för snedtramp stora.

Jag har tidigare skrivit om det ”öppna landskapet” som ett slagord som leder fel. Om Amazonas djungler inte ska huggas ned utan ska bevaras för klimatets skull måste en stegvis återbeskogning av oanvänd mark i vårt land vara en korrekt lösning. Bidrag från stat eller EU ska alltså inte ges för att hålla mark öppen, utan tvärtom för storskalig trädplantering.

Lika intressant är miljökramarnas jakt på ”invasiva arter”. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

”En invasiv art är en art som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, som sprider sig av egen kraft, som skadar ekosystem som de introducerats till, har negativa effekter på jordbruk och dylikt, åstadkommer ekonomisk skada, eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor.”

Definitionen är högintressant. Läsaren inser nämligen att människan, homo sapiens, själv riskerar att omfattas. Vi har från vårt ursprung i östafrika under några hundra tusen år tagit hela jordklotet i besittning. Den mänskliga rasen som sådan har dessutom skapat de miljöproblem som aktualiseras i samhällsdebattens (homo sapiens har också skapat massor av välfärd för många, men inte alla). Den skrämmande flykt som vi idag ser från krig och fattigdom är på sätt och vis en del i människans långa kamp för sin existens.

Nu tänker jag inte skriva om invandring. Det är begreppet invasiv art som är problematiskt. Poängen verkar vara ett djur eller en växt som inte av sig själv ”introducerats” till en främmande miljö. Men är det egentligen så stor skillnad om en art kommit till vårt land via lastbil eller fartygsskrov jämfört med om den via luftfykt, promenad eller simtur tagit sig hit? Och i miljontals år har nya arter stigit fram via biologisk anpassning och kamp för överlevnad. Många tidigare arter har gått under. Den mest livskraftiga artens kamp för att överleva verkar svår att stoppa, förutsatt att inte någon kosmisk, bakteriologisk eller annan katastrof inträffar, som medför dess undergång och bereder vägen för andra arter att växa i utbredning. Inte ens människan som art kan räkna med en evig existens.

Därför undrar jag varför stora ekonomiska resurser ska brukas på projekt i stil med att i Bohuslän utrota humrar från USA eller att i en sjö utanför Gränna döda importerade abborrar. Och omvänt, varför ska miljontals kronor satsas på bevarandet av en sällsynt grodart i malmöregionen? Vidare kan man fråga sig vilken plats vargar och björnar har i en miljö som sedan urminnes tider invaderats av homo sapiens, som i sin tur valt att bruka våld på – dvs domesticera – höns, getter, får, hundar, katter, nötboskap och hästar. Kan inte lösningar i stil med nationalparker räcka, i stil med Skansen och Kolmårdens zoo?

Visst förstår jag att arternas mångfald är något gott i sig. Men historien har sett miljontals exempel på att en art konkurrerar ut en annan. Det är naturligt att nya arter stiger fram och breder ut sig. Det sker för övrigt också i nationalparker som skapats för bevarande av önskvärd artrikedom och äldre naturmiljöer?

Jag anser därför att nutidens miljökramare hänger sig åt en romantisk mångfaldsjakt! Man tycks vilja bygga om Sverige till ett biologisk museum som visar 1700 och 1800-talets historiska miljö. Utan att tänka på kostnaderna jobbar tusentals offentligt anställda mot tveksamma mål. Miljarder av skattepengar försvinner till liten eller ingen nytta. Det rör sig om offer på miljöreligionens nya altare.

Värnandet av artrikedom och historiska odlingskulturer, dvs museala miljöer, tar sig uttryck som ibland blir motbjudande och får mig att undra om gränsen för djurplågeri överskrids. Exv då länsstyrelsen i dagarna tömmer en sjö vid Gränna och lämnar tusentals ”invasiva” aborrar att sprattlande kämpa för livet i gyttjan. Då fienden invaderar är alla medel tillåtna för att nedkämpa den!

Tragikomiska följder inträffar då invasiva arter kolliderar med varandra. Jag tänker nu på samerna i Norrlands inland som ständig befinner sig i konflikt med den storsvenska grenen av samma människoart. Här blir det svårt att välja sida. Men i dagens Sverige är mångfaldens tryck så stark att naturfolkets minoritet hyllas som vore det en berättelse av Sven Hedin från Tibet eller av Sten Bergman från Nya Guinea. I teve häromkvällen beskrevs med idylliska ord och bilder renskiljningen inom en sameby. En skrattande sameledare visade sig flink med kniven mot ungdjurens öron. Och ett samebarn förklarade troskyldigt att renskötsel var hans väg till framtiden (alltså glorifieras två mankön i feminismens annars förlovade land). I bild visades flera gånger hur skräckslagna renar fick sina öron stympade. Blodet sprutade närapå rakt in i teverutan. Filmsekvenserna belyser PK-samhällets sätt att fungera. Ifall politiskt korrekta illgärningar sker tycks inte vanliga normer om djurplågeri gälla!

Så går det när sunt förnuft förbyts till renläriga trossatser av invasiva miljökämpar. Kritiskt tänkande försvinner tillsammans med miljarder av skattepengar. Okej att några frälsta känner stor lycka. Men som vän av ett sansat och öppet samtal är jag bedrövad.

Torsten Sandström

2018-07-28





  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.