Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Feta katter och magra i politikens värld

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, June 14, 2019 12:05:40


Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås vara en katt och råttalek i stallet. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning på mellanmänskliga relationer.

Att de fungerar bra också på det politiska livet är kanske mindre väl känt. För många år sedan väckte ordföranden för det kinesiska kommunistpartiet, Deng Xiaoping, uppmärksamhet med sin kritik av kulturrevolutionens allvarliga excesser, som hotade en riktig näringslivsutveckling (som Kina numera åstadkommit). Deng menade att ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”. Det ligger stor klokskap bakom hans yttrande inte bara för Kinas del, utan också för vårt land. Här kan på ett allmänt plan Dengs ord överföras till ett annat näraliggande talesätt: för mycket politik och för lite verkstad.

Enligt min mening kännetecknas den svenska politiken just av en överlast av ideologi och en brist på öppen pragmatism. Det intressanta är nämligen att ideologierna sedan länge i huvudsak måste ses som döda (med Tingstens ord). Partierna ligger ytterst nära varandra i flertalet sakfrågor. Sedan den politiska majoriteten 2016 enats om att ta över SD-partiets lagstiftning om asyl är kanske bara en till tre frågor partiskiljande, såsom kärnkraften, NATO samt kanske EU och skattetrycket. Ändå ägnar partiernas ledare timmar och åter timmar åt att utveckla ideologiska pastejer, som framställs som unika och förödande för motståndaren. Efter en verbalt hård valrörelse 2018 – glåporden haglade – tar följaktligen C- och L-partierna ett steg tillbaka och överlämnar regeringsmakten till S, som aldrig missar en föreställning. ”Makten framför allt” är som bekant deras inofficiella motto.

På skolans område framställs de ideologiska motsättningarna som skarpa. Men knappast i realiteten. Här har under decennier frihetsdogmer om elevstyrt lärande, planer utan kunskapsmål, betygslöshet, rätten för eleven att själv bestämma vad som ska anses som god ordning osv framhållits av såväl S- partiet som deras påstådda motståndare Alliansen. Alla de ledande partierna har haft gott om tid att ställa om den svenska skolan. Men har inte gjort det. Den går utför. Min enkla förklaring är att alla ledande politiker agerat som katter med fokus på ideologin. Därför har de inte lyckats i sin verkstad. I skolpolitiken har nämligen mantrat varit: lyssna på forskningen. Som gammal lundaprofet gillar jag propån allmänt sett. Men inte vad gäller exv pedagogisk forskning, som i vårt land fått en stark ideologisk inriktning. Motsatsen gäller för Finland där agerandet i lärosalen stått i fokus. Att svenska pedagoger gärna talar för frihet, kravlöshet och elevens rätt att själv bestämma är ett faktum. Och flertalet av landets universitetspedagoger hyser vänsteråsikter. Att lyssna på dessa pedagoger är som att överlämna makten till katter som inte kan göra sitt jobb. Alltså ideologi i stället för förnuft.

En god verklighetsillustration ger även talesättet om "feta katter". I USA:s näringsliv används metaforen för företagsledare som fjärmats från den form av demokrati som aktieägarna antas vilja se. Följaktligen talar man där om ”fat cat salaries” för de löner som en VD ofta belönar sig själv med. Tanken är förstås att frånvaro av regler och kontroll skapar missbruk. En hungrig katt jagar bäst. Men företagsvärldens Feta Trissar klarar inte av den hushållning som är ägardemokratins idé.

Även exemplet från USA kan givetvis föras över till svensk politik. En sådan vinkling är att den politiska eliten (efter att val har skett) i princip själv bestämmer vilka förmåner som de ska tilldelas. Och ersättningarna till landets yrkespolitiker har också rakat i höjden. Jag har nyligen läst Dick Harrisons fina biografi om Tage Erlander och där framträder en klar bild av en statsminister från 1950-talet med måttliga ekonomiska villkor (jämfört med näringslivet). Idag är situationen en annan. En yrkespolitiker erbjuds rader av golden handshakes, livräntor och nya välbetalda jobb efter självvald avgång. Exv är i skrivande stund en fd partiledare för L-partiet ambassadör på heltid i Benin. Alltså i ingenstans, men hon bor i Stockholm! En annan L-koryfé är ambassadör i Amman, men nu på väg att bli partiledare (kanske). Och tyvärr fördriver en fd S-partiledare sin tid Reykjavik som ambassadör. Tala om fat cat salaries och livräntor på skattebetalarnas bekostnad!

En annan vinkling av min metafor från djurriket är att den svenska politikens feta katter inte orkar kontrollera hur de pengar används som svenska folket tvingas att betala i skatt. Det är enklare att höja skatten än att hushålla med ett redan tillgängligt överflöd av medel. ”Det starka samhället” kräver för övrigt ständigt höjd skatt. Den politiska klassen knäpper bara med fingrarna och skriver ut nya skattehöjningar. I stället för att plocka fram rödpennan och stryka bland hundratals sidor med anslag på sammanlagt omkring 1000 miljarder kronor. Är det någon som tror att det är omöjligt att spara förslagsvis 10 %, dvs 100 miljarder? Men häromdagen säger Sveriges finansminister att skatterna tvärtom måsta höjas med 90 miljarder.

Slutligen är det kanske någon som tycker att rollerna i katt-och-råtta-leken kan växla. Även om metaforen kanske är smaklös ser vi i så fall ett magert kattfolk och en fet samling skadedjur i politiken värld. Med tanke på de höga skatteuttaget är det ingen tvekan om vad den nya demokratins katter skulle kunna åstadkomma. Bums skulle kattfolket se till att svensk politik kom att inriktas mot just väl genomtänkt hushållning. En god välfärd går nämligen att förena med ett avsevärt lägre skatteuttag. Exempel finns i Schweiz och Tyskland. Och en klart bättre skola finns även i dessa nationer. Alltså i länder som inte i samma mån som vi drabbats av fat-cat-syndromet.

Torsten Sandström

2019-06-14





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post340