Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Kafka i Sörgården

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, June 23, 2019 12:30:10

Att byråkratin i vårt land växer lavinartat sammanhänger med S-partiets tro på att samhället kan administreras politisk enligt en Masterplan som kallas den svenska modellen. Det rör sig egentligen om en form av plansamhälle, som inte i huvudsak rör tillverkningen av varor, men väl miljoner tjänster och framför allt medborgarnas liv. Systemet har alltså inte den sovjetiska tidens plantänkande som förebild. I Sverige sker planeringen mer diskret. Den har vuxit fram successivt. Den officiella förklaringen är att det moderna samhället är komplext och därför behövs styrning. Och visst är kraven på välfärd annorlunda idag än för sextio år sedan.

Men den som tänker efter – och ser sig omkring i västvärlden – ser snart att man utomlands ofta valt småskaliga och privata lösningar, för att nå de välfärdsmål som folket önskar. Ett sådant exempel är privatläkarsystem som snabbt ger sjuka en vardaglig vårdkontakt hos husläkare med en egen rörelse i grannskapet. Vidare har det utomlands ofta förts ett ingående offentligt samtal om rädslan för att låsa in människor i en fälla av fattigdom via stora offentliga bidragssystem.

I den svenska modellen är lösningarna nästan genomgående storskaliga. Nästan två dussin landsting har var för sig sina jättesjukhus och sina stora vårdcentraler (för det som i vårt land hör och häpna kallas öppenvård). Alla vet att vårdorganisationerna slirar. Men alltför få vågar ställa frågan varför de slirar. Att påstå att det sammanhänger med en administrativ apparat som vuxit sig alltför komplex är som att svära i kyrkan. Alltför mycket resurser satsas hos oss på administration, med resultatet att systemet kör fast. Svenska skygglappar gör att vi inte ser att det finns smidigare alternativa lösningar.

Också det svenska skolsystemet visar liknande sjukdomssymptom. En pyramid av myndigheter för planering och kontroll. Samt köer av chefer som var för sig ska hantera en pytteliten del av den stora helheten. I min värld är den stora frågan inom svensk skola varken privat eller offentligt drift. Såväl företag som myndigheter har förutsättningar att lyckas. Avgörande är valet av kunskapssyn samt enkla system för kontroll av elevernas färdigheter. Och det är här som den överbyråkratiserade svenska skolan misslyckats. I stället för att följa beprövad erfarenhet har skolbyråkratin satsat på elevstyrt lärande och andra pedagogiska lösningar som vilar på lösan sand. Dessutom har man valt bort den ingående kunskapskontroll som alla fungerande skolsystem bygger på. På så vis blir den svenska skolbyråkratin ett hinder. Med myndig min påstår tjänstemännen att deras system vilar på forskningens grund. Vidare hävdar man att prov och betyg tenderar att skada eleverna - särskilt dem från familjer utan studiebakgrund. Trots att svenska skolan dömts ut i PISA-undersökningar kör byråkraterna från det administrativa skolkomplexet bara på. Och politikerna säger sig ”lyssna på forskningen”, dvs sina egna partisympatisörer från landets pedagogiska seminarier.

Den svenska politiska storskaligheten verkar alltså vara nutidens Proppen Orvar. Ledande män och kvinnor har en vurm för politik i den meningen att lösningar söks i stora ideologitunga system. Beprövad erfarenhet – och sunt förnuft – väger inte tungt. I stället satsas på idén om ett stort planeringstänkande som ska leda till Lyckans land. Och då blir fenomen som exv kunskaper och skolresultat bara en marginalanteckning jämfört med plandata som visar på att eleverna får frihet att göra som dom själv önskar.

Men den svenska förkärleken för storskaliga lösningar har en ännu dystrare förklaring. Och här kan faktisk Sovjetunionen tjäna som förebild. De stora offentliga system som jag pekat på har nämligen en annan gemensam nämnare, vid sidan om byråkratins oförmåga att effektivisera verksamheten (eller deras tendens att köra fast i ideologiskt vanvett). Jag menar att de sjuka administrativa överbyggnaderna inom vård och skola fungerar som en parkeringsplats för sympatisörer till S-partiet och landets andra vänsterrörelser. Behovet av personer med ideologisk specialkompetens var centralt i Stalins samhälle. Sak samma gäller i dagens Sverige. Inom de svenska landstingen (och SKL) samt i skolans kafkaliknande system samlas och försörjs flera tusen vänsterideologer. Det vill säga personer som programmerats att tycka och tänka på det vis som den politiska eliten önskar. Tro mig – dessa personer kommer aldrig att inse att de själva är ett väsentligt hinder för en frisk utveckling av vård och skola. Att de själva orsakar milslånga vårdköer. Eller att skolbarn från familjer utan studiebakgrund går under – på grund av en pedagogik som höga pedagogiska byråkrater anser barnvänlig. Pärmbärarnas tankar går inte att rubba. Särskilt inte som deras försörjning är beroende av ideologins bestånd.

Min Sverigebild är dyster. Det ser ut som nationen är på väg att gå under. Och det sker utan en intensiv diskussion av tillgängliga krissymtom. Det förefaller som om nationen är fjättrad vid den klimatskräck som härjar. Vi är så paralyserade att vi inte ser allvarliga politiska sjukdomar alldeles intill oss. Trots min svartsyn tror jag på människan och förnuftet. Tids nog kommer nya unga vettiga politiker att eliminera den samhällsfarliga ideologi som är förklaringen till nutidens Proppen Orvar.

Torsten Sandström



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post347