Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

DN odlar idéer om polisen som våldsutövare

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 26, 2019 21:42:57

I somras sköts en ung kille med downs syndrom till döds. Det är verkligen tragiskt. Pojken har självklart blivit ett offer i ordet rätta bemärkelse, om man bara ser på det som utspelats mellan grabben och poliserna mitt i natten, i mörkret på en bakgård i centrala sta´n. Detta har DN ännu en gång tagit fasta på idag (2019-01-26). Och med liv och lust – och med säljande rubriker på bästa plats i tidningen – odlar DN en form av vrede mot polisen.

Men som journalist gäller det att se med två ögon (och alltså hålla dom öppna). Måste inte skribenterna försöka sätta sig in i polisens situation? Det som inträffat sker mitt i natten. Mitt bland annat strul i city. I mörkret dyker en grabb upp med ett gevär som visar sig vara en leksak. Killen lyder inte. Poliserna känner sig hotade och skjuter i all hast utan att kunna veta något om pojkens sjukdom eller om hans leksak. Olyckligtvis avlider personen som står i händelsernas centrum.

Medier och journalister älskar drev mot myndigheter. Särskilt mot polisen som dom ser som det offentliga våldets inkarnation. Detta kallas ”uppsökande journalistik” och kan ge skribenten guldmedalj vid en medial galaföreställning. Det offentliga bär alltså allt ansvar, i stort sett. Jag har inte sett en enda artikel eller teveinslag som försöker väga för eller mot polisens agerande. Inte heller någon fråga om vilket ansvar föräldrarna till pojken har. Journalisterna deltar i stället i drevet mot ordningsmakten, via känslosamma intervjuer och anklagelser mot polisen. Varför frågar inte DN pojkens föräldrar vad dom kunde ha gjort för att hindra det som inträffat mitt i natten (med det gevär dom låtit sin son leka med).

Mina tankar kretsar kring de aktuella poliserna och deras handlingsalternativ under en rutinutryckning mitt i natten. Ska poliserna riskera att offra sina liv? Ska dom riskera att göra sina barn föräldralösa? Måste man inte också se det inträffade i poliserna och deras familjers perspektiv.

Nej det gör inte DN. Tidningen bjuder i stället sina läsare på en sentimental jakt på personer som dödat ett oskyldigt barn med en psykisk diagnos. Jag tycker att man kan vänta sig att en stor dagstidning ska kunna problematisera ett komplext händelseförlopp utan fördomar. Men sådana förväntningar ska man uppenbarligen inte ha vad gäller DN och liknande PK-medier. Medierna orerar ofta om populister och om deras enkla svar. Men simpla svar är DN verkligen själv proffs på. Vidare anklagar DN ofta populister för att odla politikerförakt. Själv föraktar DN ordningsmakten, som man jagar då polisen mitt i natten förgäves försöker få lugn på en kille som springer kring med ett gevär, som ingen i mörkret kan se är en leksak.

Verkligheten är sällan svart eller vit. Det tror jag många tycker är självklart. Men det verkar inte vara något som studeras vid landets journalistseminarier.

Torsten Sandström

2019-01-26



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post217

Förnedring hos Skavlan

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 25, 2019 22:14:32

I Sverige tvingas folket betala för SR/SVT. Det kallas public service. Ikväll ramlade jag in i Skavlan på SVT. Det vill säga några minuter innan jag fick nog. I Skavlans soffa sitter Pernilla Wahlgren och hennes dotter Bianca. Mor och dotter. Båda snackar och säljer sina egna personer. Lite skoj och lite kritik. Men inget allvar eller djup. Bara nojs. Tiden går. Publiken skrattar. Sedan ytterligare ytligt skoj och ännu mer tillgjort småbråk mellan mor och dotter. Plattheten skriar. Men ändå hörs ständiga ha, ha, ha från bakgrunden.Två personer från samma familj som kämpar för att sälja sin intethet. Det gäller deras försörjning. Alltså mat på bordet och kläder på kroppen. Men vad har mor och dotter egentligen att bidra med? Allvarliga ord? Skön sång? Nej! Inget mer än deras vardagliga tomhet. Det betalar antagligen Skavlan pengar för. Att svenska folket tvingas betala större summor är helt säkert. Och det viktiga är att Pernilla med dotter hoppas på framtida intäkter, trots sin totala frånvaro av intellekt, originalitet eller allvar. För mamma och barn gäller det enbart försörjningen. Genom att förklaras som "kändis".

Man kan säga att mor och dotter prostituerar sig. Det gör också Skavlan som förmedlar eländet. Och detsamma gör i än högre grad SVT som betalar Skavlans bolag för smörjan. Slutligen bidrar jag själv som motvillig (men tvingad) betalare för eländet. Jag blir så bedrövad över detta spel med en mängd förlorare (och ett fåtal vinnare).

En stat som tvingar folket att betala för något måste vara nästan 100% säker på att finansiären har nytta av de pengar man tvingas punga ut. Så är det inte i Sverige. Vad gäller dagens Skavlan är nyttan noll eller nästan inget för många, många svenskar. Alltså betalar jag och många andra för en "perfect time killer". Ett alternativ till Sobril eller Stilnoct. Detta för att politikerna vill ha kontroll över SVT och åsiktsbildningen (propagandan) via den bulvanstiftelse som staten konstruerat. Det är inte så att staten vill inte kontrollera Skavlan förstås. Skavlan är bara ett lockbete. Det är flödet av nyhetsprogram saken gäller, dvs rapporter om den svenska dagspolitiken, som staten vill att många ska kolla. Skavlan funkar så att en och annan tittare slumpvis halkar in på nyhetsprogram före eller efter. Staten hoppas att betet Skavlan ska funka, helt enkelt.

I Sovjetunionen (Ryssland) och Nordkorea sker detsamma, men mycket mer tydligt eller klumpigt. I Sverige kanske några tycker att fredagskvällen blivit ljusare efter Skavlans trivialiteter. Men samma förnöjsamma upplevelse har faktiskt majoriteten tevetittarna i Sovjet och Nordkorea. I vårt land ses Skavlan som ett utslag av underhållning i demokratisk frihetsanda. I österlandets är det fråga om public servide i den anda som diktaturen valt.

Måhända är min text överdrivet kritisk. Men presentationen av Skavlans program är å andra sidan överdrivet okritisk.

Torsten Sandström
2019-01-25

PS. Nu är det dagen efter, lördag. Samma flöde av triviala tidsdödare på SVT. Ikväll är det fångarna på slottet, bonde söker fru, hollywoodfruar osv. Det är billighetens och vulgaritetens implantat som presenteras. Stora kuddar av pösig silicon som transplanteras in i publikens hjärnor. Det goda från samhällets horisont är sobrileffekten. Piller som lugnar. Publiken förmås alltså att inte att tänka så mycket själv. Man gapar och sväljer och tar statens budskap för något gott och tröstande. Nya piller eller teveprogram slukas. Och i valrörelserna lägger publiken sin röst på det parti som får mest positiv plats i SR/SVT. Gissa vilket?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post216

En ohållbar svensk bostadspolitik

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 25, 2019 14:08:13

Den åldrade nationalekonomen Assar Lindbeck har under sin livstid kritiserat lagstiftningen om hyresreglering. Stora attraktiva hyreslägenheter i det äldre beståndet har låga hyror per m2. Hyrorna i nybyggnationen är vrålhöga. Jag har vänner som bott centralt och mycket spatiöst under lång tid. När dom flyttade in var hyran 15.000 kronor i månaden. Idag, tjugo år senare, har den ökat till 19.000 kronor.

Nu talas i JÖKEN (januariöverenskommelsen) om en friare hyressättning för nyproducerade lägenheter. Enligt Lindbeck rör förslaget 1,5 % av alla hyreslägenheter. Därför blir det dyrare att bo om JÖKEN ger resultat. Men JÖKEN omfattar alltså inte 98,5 % av det totala beståndet av hyreslägenheter. Den senare gruppen av hyresgäster kan alltså ta´t lugnt. Och svarthandel och andrahandsuthyrning kan fortsätta att frodas. Det är inte klokt.

Hyror bör sättas av de boende och fastighetsägarna. Inte av S-partiets satellitorganisation, Hyresgästföreningen. Under en övergångstid på exv 5 år bör genom lagstiftning sättas procentuella tak för tillåtna hyreshöjningar i olika regioner. Hyresmarknaden måste alltså göras fri.

Höga hyror i nyproduktionen är svårare att komma åt. Men mindre offentligt plan-krångel är en väg – bort med kommunalt strul och in med tak för överklagande (exv slopad besvärsrätt för vissa miljöintressenter och enbart prövning i en instans). Fri kvalitet på byggandet är en annan lösning, så att enbart nödvändiga säkerhetskrav regleras och inte antalet rum, sidoutrymmen och inredning/utrustning. Låt hyresgästen – liksom ibland utomlands – själva utrusta bostaden med vitvaror och annan komfort. Vidare bör det vara de offentliga bostadsföretagens sak att bygga med hög handikapp-standard. Det finns hur mycket som helst att göra. Varför inte börja med att lägga ned Bostadsverket.

Låt alltså Hyresgäströrelsen och Bostadsverket bli varnande exempel för hur en usel bostadspolitik ska undvikas. Om sedan en rejäl reform kan genomföras för beskattningen av villor och fritidshus blir glädjen stor för många utan bostad. Men
är det någon som tror på rejäl politik längre i vårt land?

Torsten Sandström
2019-01-25



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post215

Vanan att missbruka ord.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 24, 2019 10:55:30


Stefan Löfven använde i sin regeringsförklaring häromdagen följande ord:

”Runt om i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde.Vi väljer en annan väg” (min kursivering).

Jag antar att Löfven syftar på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. I svensk översättning sägs nämligen i artikel 1:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En god vän till mig har påtalat att den svenska översättningen inte överensstämmer med de engelska och franska originalversionerna. Där används inte ordet ”värde”, utan ”dignity” respektive ”dignité”. I de danska och norska texterna står det följaktligen ”vaerdighed” respektive ”menneskeverd”. Varför har inte ordet ”värdighet” använts även i vårt land?

Någon säger kanske att ett litet ord inte spelar någon roll. Själva likhetstanken är ju avgörande. Jag håller inte med. I själva verket är det fråga om grundläggande språkliga och logiska skillnader.

Det är nämligen uppenbart att människor är olika värda eller nyttiga om man ser till individernas skilda egenskaper. En brottsling och en laglydig ger prov på olika moraliska egenskaper. Sak samma med en flitig/duktig och slö/olydig elev i skolan. Det är även klart att en och samma person kan ha olika värde beroende på vilket anlag eller karaktärsdrag som utvärderas. Vidare ger en mätning i värdet av pengar – dvs intäkter och kostnader – givetvis olika resultat mellan individer beroende på deras ålder eller hälsa. Ordet ”värdighet” däremot förflyttar oss språkligt från denna skiftande nyttosaspekt. ”Värdighet ”tar mer sikte på personen betraktad som en biologisk varelse, alltså bortsett från de olika färdigheter eller svagheter han eller hon faktiskt uppvisar. Som representanter för människosläktet kan man därför – på ett filosofiskt eller etiskt plan – tala om att X, Y, Z osv har en form av liknande värdighet och därför bör visas gemensam respekt. Detta gäller framför allt i deras relation till staten och lagstiftningen.

Om nu inte alla människor har samma värde kan man fråga sig om de har samma ”rättigheter”, som FN-deklaration säger rakt ut på alla språk. Även här blir det snabbt tydligt att det ord som valts inte är särskilt pregnant. En nyfödd och en myndig har givetvis olika rättigheter. Sak samma med personer som är arbetsgivare respektive anställda. Detsamma gäller förstås en svensk eller utländsk medborgare. Beroende på lagstiftning och avtal i en viss nation ges således många mänskliga subjekt olika juridiska rättigheter. Om jag nu enbart tar sikte på Sverige går det nog ändå att förstå tanken bakom kravet på lika rättigheter i deklarationens text. Människor i exakt samma juridiska position skaenligt den svenska rättsordningen behandlas lika av samhället. Staten, domstolarna, kommunerna och olika myndigheter har nämligen en sådan plikt (till följd av svensk grundlag, regeringsformen och specialregler för den offentliga sektorn). Men det följer av lagstiftning och inte av de ord som valts i FN:s deklaration.

Märk att kravet på lika rättigheter inte med automatik gäller i förhållandet mellan enskilda medborgare eller mellan organisationer och privatpersoner! Konventionen säger enbart att vi som svenska medborgare börlikabehandla våra medmänniskor oavsett ursprung mm. Märk ordet ”bör” i FN-deklarationen. Någon allmän skyldighet att behandla olika individer likställt gäller alltså inte med automatik privatpersoner sinsemellan. Men i särskilda fall kan lagstiftning förbjuda en särbehandling. Så är fallet beträffande olika slag av diskriminering inom en rad olika öppna eller semipublika samhällssfärer hos företag och vissa intresseorganisationer (exv restauranger och fackföreningar). Men inte i rent privata relationer såsom inom familjen eller mellan grannar.

Enligt min mening är det bra om man är noga då man pratar om vad människor är skyldigaatt göra eller inte göra i vårt land. Jag tänker på vanliga situationer i den politiska debatten där någon önskar ”läsa lagen” för andra, något som gärna politiker, myndighetspersoner och även många privata subjekt gör. FN-deklarationen används ofta som ett slagträ i sådana lägen, trots att den saknar tvingande verkan. Vassare är däremot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som upphöjts till svensk lagstiftning och därmed sätter press på stat och kommun (men inte andra).

Ett vanligt tvisteämne i den svenska diskussionen rör flyktingars befogenheter. Nu talar vi alltså om en person som inte är svensk medborgare och där utlänningslagen via krångliga regler kraftigt begränsar personens rätt att vistas i Sverige. Som bekant kan ett uppehållstillstånd som myndighet vägrat överklagas i flera instanser. Internationella konventioner öppnar således inte för ett utsträckt rättsskydd för invandraren, hur angeläget ett sådan skydd ibland beskrivs i den allmänna debatten.

Inte heller en svensk medborgare med funktionsnedsättning kan rikta juridiska krav på ekonomiskt stöd till följd av FN-konventionen. Denna kopplas inte ens in ifall den handikappade påstår att han eller hon nekats en rättighet som följer av tillämpliga svenska lagregler om assistans (SFS 1993:387) och assistansersättning (socialförsäkringsbalken). I så fall finns nämligen en rätt att överklaga myndighetens vägran att ge stöd. Då blir det alltså poänglöst att orda om ett konventionsreglerat krav om lika värde och lika rätt, hur angeläget ett bistånd till den funktionsnedsatte än kan framstå.

Jag återvänder slutligen till Löfvens uttalande ovan. Enligt min åsikt måste statsministern vara försiktig att – med FN-deklarationen som grund – göra påståenden om att grupper i samhället verkar för ett åsidosättande av människors ”lika värde”. Löfven är nämligen ledare för det politiska parti som en gång i tiden skapat den på denna punkt vilseledande översättningen av konventionstextens ord. Med uttalandet i sin regeringsförklaring vill han i praktiken manifestera att SD-partiet saknar respekt för människor lika rätt. Så kan det nog vara. Men frånsett att Lövfen missförstått FN-deklarationens innehåll är hans ord ihåliga. Det är hans förutvarande regering som står bakom 2016 års ändringar i utlänningslagen, dvs en lagstiftning som ingripande begränsar rätten till asyl för flyktingar. Han har alltså själv valt samma väg som SD i flyktingfrågan.

Torsten Sandström

2019-01-24



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post214

C-partiets svek

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 23, 2019 11:27:55
I en annonskampanj i DN och SvD försöker böndernas rörelse förklara sitt svek. Den som har koll på flertalet av c-partiets framträdande ledare ser att dom idag - liksom under Bondeförbundets tid - har sina rötter i bondgårdar landet runt. Det är inget fel att vara lantbrukare. Däremot inte så lyckat att låta svensk politik styras av böndernas intressen. Någon som bekräftas av sveket i regeringsfrågan. Bland de sysselsatta i dagens Sverige är mindre än 1,5% lantbrukare, alla med tämligen speciella förhållanden vad gäller sysslor, arbetstider, inkomster, boende, ägande, utbildning mm. Du kan vara säker på att böndernas krav i JÖKEN (januariöverenskommelsen) kommer att sättas på plats! Till punkt och pricka. Det rör sig ju om gåvor och gengåvor...







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post213

Trump och SD-partiet

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 21, 2019 16:46:20


Jesse Jackson är en amerikansk medborgarrättsaktivist. Det ska han hedras för. Men han är också teolog och predikant. Dessutom medlem av USA:s demokratiska parti och uppbackare av familjen Clinton. Det gör att man bör vara skeptisk till hans politiska uttalanden om motståndarpartiet, dvs republikanerna. Jackson säger i SvD 2019-01-19 att Trump håller på att förlora terräng i USA-politiken. Vi går mot politiskt ljusare tider säger pastor Jackson.

Även om jag själv hoppas att Trump åker på en valsmäll snarast, så måste jag protestera över hur SvD riggar debatten. Tidningens reportage har officiellt fokus på USA. Men i realiteten tycks SvD vilja motverka en tilltagande högervridning även i Sverige. Det är frälsningsmötets knep (det känner Jackson till). Utpekande av en elak motståndare och en förhoppning om att USA och vi alla ska frälsas.

Liksom Jackson anser jag att Trump är en katastrof, låt vara en folkvald sådan. Hans politiska samtal har en låg intellektuell nivå, med ett språk byggt på enkla satser och vulgära uttryck. Hans attityd till medierna är lika onyanserad och tarvlig (även om han jagas hårt av dem). Och vad vi ser rörande hans förhållande till sina medarbetare blir bilden lika mörk. Ena dagen billiga superlativ, nästa dag smaklös kritik av den som nyss sparkats. Bilden av Trump blir den av en obildad människa eller ett bortskämt barn. Hans ekonomiska politik har hittills delvis varit framgångsrik. Dessutom har Trump en bred följarskara inom det egna folket. Han är också en person som inte är uppfödd inom den politiska klassen, utan av dem betraktas som en inkräktare (så också av Jackson). Trump är sprungen från en företagselit och styr landet som en privat boss med ett självvalt program. Hos honom ser man därför inte en strävan att hålla ihop nationen – han vägrar att lyssna, fundera och argumentera sakligt med motståndarna. Han skriker och hånar. Och de egna väljarna flirtar han hejdlöst med. På den internationella arenan agerar Trump på ungefär samma ombytliga vis, vilket är ett synnerligen allvarligt förhållningssätt från ledaren av en stormakt. Jag håller därför med Madeleine Albright om att har är en samhällsolycka. En otäck högerpopulist, helt enkelt. Men Albright uppfattar inte Trump som fascist.

Det sista är ett viktigt konstaterande då jag nu återvänder till Sverige. Det land som SvD och många av landets politiker är så angelägna att frälsa från SD-partiet. I sin iver slår man knut på sig och sviker landets många borgerliga väljare genom JÖKEN (januariöverenskommelsen). Visst har flera av SD:s medlemmar ett tvivelaktigt förflutet. Men man kan inte säga partiet är fascistiskt. SD för ett samtal som är betydligt mer nyanserat än Trumps. Men partiet har samma högerpopulistiska ovilja att godta konsekvenserna av globaliseringen. Problemet är att globalismen inte bara går att tänka bort. Den har för övrigt flera positiva effekter avseende exv företagande, ekonomi och digitalisering (ökad information). Öppna gränser medför givetvis också problem, som måste lösas genom kompromisser. Inte genom kalla handen mot nästan all flyktinginvandring. Jag är för en reglerad inflyttning (men först en strikt sådan, av förklarliga skäl). Detta är förklaringen till att jag inte är en vän av SD. Men det viktiga är att man enligt min mening måste kunna samtala med SD och försöka finna vettiga politiska lösningar.

Den svenska politiska elitens problem påminner märkligt nog om Trumps attityd att vägra föra ett sansat samtal med dem han föraktar. Det svenska etablissemanget ser inte att det bereder marken för Trump och hans högerkollegor i Europa. Alltså för SD på vår hemmaplan. Detta genom att presentera en politik som inte går på djupet och i grunden fixar den svenska skolan, bostäderna, utanförskapet, försvaret, skatterna osv. I stället låter man den slitna vänsterregimen sitta kvar och försöker genom den flummiga JÖKEN ge svar på folkets önskningar (som i Löfvens långa önskelista i dagens regeringsförklaring). Vidare späder elitens framfart på globalismen genom storskaliga, men ihåliga, satsningar på EU, FN och internationella avtal om invandring och klimat. Dvs avtal som är proppfulla av ord och drömmar, men saknar hård substans. Politikernas ord inger därför knappast förtroende hos ett folk som vill se förnyelse. Och politikernas strävan efter att bita sig fast vid makten och värna den egna klassens ekonomiska intressen är allvarlig. Breda folkliga skikt i Sverige ser sig därför som maktlösa, som outsiders eller som valboskap. Enligt min mening kan landet enbart räddas genom en ny politisk kultur där de politiska uppdragen tidsbegränsas och växlar innehavare, där avgående ledamöter återgår till vanligt förvärvsarbete, där gyllene förmåner och pensioner slopas och där allafolkvalda visar vilja till seriösa samtal.

Majoriteten av de svenskar som idag ser sig outsiders tillhör grupper som motsvarar de som röstar för Trump. Många i USA är utleda på familjen Clintons maktambitioner och demokraternas vidlyftiga löften med liten verkstad. En liknande trötthet finns i vårt land. Där överlämnas makten genom DÖ och JÖKEN till den etablerade S-familjen, trots att nästan 2/3 av väljarna vill se förnyelse och rejäla reformer. Därför är det dags att åsikterna hos ”verklighetens folk” tillåts forma den politik som ska tackla de stora klyftorna i vårt samhälle. Det räcker inte med att peka finger mot dem som vill ha lägre skatter, slopa en vänstervriden teve/radio, bygga en kunskapsskola, avskaffa en reglerad hyresmarknad, bygga ett försvar tillsammans med NATO, halvera SIDA:s biståndsbudget, vägra att fixa regler om särskilda löner för nyanlända osv. Nu är det dags att med öppna ögon jobba för den politik som på allvar överbryggar klyftorna i det svenska samhället. JÖKEN:s vaga idéer är främst kosmetiska.

För att bryta den pågående polariseringen mellan ett härskande vänsterglobalt block och de framväxande folkliga högerkrafterna bär de förra ett särskilt ansvar. Det är de som manövrerat Sverige in den trånga åsiktskorridor som hindrar djupgående reformer. Man står bakom den fördummande medialiseringen via SR/SVT. Och om eliten inte kan ändra färdriktning och tänka sig samtal med SD hotar en utveckling som liknar den i USA. Vägran att lyssna på motsidan – att förklara sig vara förmer – blir en drivkraft för att folket kommer att slå tillbaka via demokratiska val. Enbart genom öppna samtal och en ny politisk kultur kan Sverige komma på rätt köl.

Torsten Sandström

2019-01-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post212

Mångårigt förfall bakom förgyllda dörrar

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 19, 2019 11:34:43

I Expressen 2019-01-15 kan vi läsa en uppseendeväckande berättelse om två döttrar till en manlig respektive kvinnlig ledamot i Svenska akademin. Jag varnar för en text som förmedlar händelser som måste sägas vara tarvliga och upprörande. I det ena fallet kanske till och med brottslig. Huvudaktören i Expressens artikel är Jean Claude Arnault, make till Katarina Frostensson, som idag lämnat akademin med ett betydande ekonomiskt vederlag på fickan. Här är texten:

https://www.expressen.se/nyheter/forfattaren-johanna-ekstrom-hade-sex-med-arnault-pa-golvet/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=email.

Denna blogg skriver jag inte på grund av den förfärande historia som Expressen förmedlar. Men med tidningsartikeln i hand har jag ägnat några minuter åt att på nätet kontrollera ett flertal årtal som knyter an till texten. Även om jag inte kan vara hundra procent säker på att det Expressen publicerar verkligen har inträffat, ger artikeln enligt min mening en skräckbild av hur Svenska akademin tycks ha fungerat sedan Frostensson invaldes 1992. Alltså under mer än tjugofem års tid.

Även om detaljerna är något oklara förefaller den händelse Johanna Ekström presenterar ha inträffat någon gång under 1992. Hon nämner inget årtal i artikeln, men säger att Arnaults påträngande begäran om sex inträffat fem år innan hennes pappa invalts i Akademin (vilket skedde 1997). Händelsen hon beskriver har utspelats på den klubb som makarna Arnault-Frostensson drev. Rörelsens på denna lokal har (åtminstone senare) delfinansierats av Akademin. Vi bör notera att Ekström är tydlig med att säga att hon inte utsatts för våld, men att Arnault agerat synnerligen påträngande. Viktigt är också att Ekström tycks ha förespeglats någon form av författarförmåner via klubben och Arnaults kontaktnät inom Akademin. Den då drygt 20-åriga kvinnan (hon är född 1970) var intresserad av att komma ut med sina alster som författare.

Den andra händelse som Expressen lyfter fram inträffar några år senare, 1995. Än en gång är Arnault gärningens man. Nu är det Maria Montelius´ tur, då 20 år gammal (hon är född 1975). Hon påstår att hon utsatts för ett sexövergrepp på en nedsläckt restaurang i Stockholms centrum. Det är för mig oklart varför de båda träffats i denna lokal. Men Montelius är en ung författare med ambitioner att skaffa sig en arena. Till historien hör att Montelius är dotter till Kristina Lugn, som invaldes i Akademin ännu några år senare, 2006.

Enligt min mening ger namnen, sexhändelserna, valet av ledamöter i Akademin samt inte minst kronologin en otäck bild av hur en grupp kulturpersoner förts samman. Jag kan självfallet inte påstå att dramat regisserats av Akademin själv. Sannolikt har merparten av ledamöterna varit helt ovetande om vad som inträffat Ekström och Montelius. Men min poäng är tidsfaktorn. Efteråt har flera kvinnor berättat liknande historier och några har till och med gjort det i brev till Akademin. Idag vet Akademins ledamöter mycket mer om parets Arnault-Frostensson historia. Tyvärr framträder en bild av två makar som grovt missbrukat de positionerna som de erövrat via Frostenssons roll i institutionen. Och vi ser en Akademi som lägger locket på.

Till bilden hör att svenskt kulturliv har drag av inavel, något som illustreras av Akademins inval av föräldrar till Ekström och Montelius. Samt att Akademin delat ut lägenheter till flera av de inblandade, bland annat Ekström själv. Eller att hennes pappa försökt förmå regeringen att ge Arnault livstidspension (det blev lyckligtvis bara en medalj från Bah Khunkes hand). Vidare bör noteras att någon av de kvinnor, som tidigare klagat hos Akademin över Arnaults beteende, nyligen fått ett större akademistipendium. Inte minst viktigt är slutligen att institutionens verkställande ledare ständigt tycks ha låtit bli att reagera på händelser som riskerar att skada Akademins ställning som närmast helig inrättning.

Efter denna tjugofemåriga historia av kränkningar och bestickning är det enligt min mening motbjudande att Frostensson idag ges ett rundhänt penningvederlag för att lämna Akademin. Från juridisk synpunkt talar nämligen det mesta för att Frostensson har kunnat uteslutas på grund av att hon (med all sannolikhet) har avslöjat kommande nobelpristagares namn till sin make. Hon måste även i övrigt ha varit medveten om att makens framfart varit baserad på kopplingen till henne och den förnäma inrättning Gustav III skapat (dvs kunskaper om ett uppenbart hot mot organisationens anseende). Min uppfattning är därför att Akademin haft rättslig grund för att med omedelbar verkan utesluta Frostensson (helt utan penningvederlag). Att så inte sker kan kanske sammanhänga med vissa bevissvårigheter. Men en avsevärt mer troligt orsak är att en uteslutning kunnat resultera i att Frostensson avslöjar en lång rad för Akademin högst obehagliga uppgifter. Det vill säga sanningen om vad som under tjugofem års tid hänt bakom de slutna dörrarna på en kunglig institution.

Jag anser att det är skrämmande att den som medverkat till att dra Akademin i smutsen idag belönas av samma halvoffentliga institution för att fortsätta sitt ”poetiska värv”. Det är ett tecken på en monumental självtillräcklighet från återstående ledamöters sida. Och på en påtaglig brist av känsla för lag och moral. Därför bör Nobelstiftelsen snarast låta någon annan ta över befogenheten att utse mottagare av nobelpriset i litteratur – förslagsvis ett organ inom Vitterhetsakademin.

Torsten Sandström

2019-01-19









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post211

Att konstruera ett slagträ

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 18, 2019 15:17:34


Alla makthavare vill cementera sin ställning. Det är naturligt, såväl i privata som offentliga sammanhang. Särskilt i politikens värld där demokratiska val riskerar att avpollettera dem som satts att styra. I syfte att vinna och behålla politisk makt lägger politiker därför mycket tid och kraft ned på att finna knep för att göra livet surt för motståndaren.

Vi känner alla till en rad sådana metoder. En beprövad variant är förstås att bluffa om sitt eget eller rivalens politiska program. Ofta anses rena lögner okej, det finns så många möjliga bortförklaringar. En annan variant är att baktala en partiföreträdare med anledning av dennes privata leverne. En tredje metod är att skapa olika nedsättande etiketter som klistras på motståndarpartiets politik. I det politiska livet används dagligen sådana och liknande finter för att säkra den egna positionen. Elakt spel rättfärdigas partiinternt genom tesen att ”ändamålet helgar medlen”.

I det partipolitiska brännbollsspel som pågår i vårt land används på senare år etiketten ”populist” allt flitigare. Vid första anblicken verkar det vara fråga om beröm. Vi talar ju ibland om Sverige som ett folkhem och oftare att en författare eller sångare är älskad av folket. Det finns också vettiga politiker som uppfattar populism på detta sätt. Ett exempel är Vidar Andersson i en debatt nyligen om frågan på Axess TV, https://www.axess.se/tv/program.aspx?id=5656.Detkan tyckas svårt att komma närmare idealet med demokrati än att föra en folkligt förankrad politik.

Men den politiska eliten har sannerligen inte hittat på termen ”populism” för att ge sina motståndare en honnör. Avsikten är den motsatta, nämligen att konstruera ett slagträ åt sig själv. Delvis har eliterna här fått hjälp av uppbackare från olika statsvetenskapliga institutioner. Jag påminner om att forskning som bedrivs där är samhällsvetenskaplig. Forskarna sysslar alltså med tolkning av som händer inom stat och kommun. Med tanke på begreppets spännvidd kan man inte säga att utpekandet av rörelser som ”populistiska” har något direkt sanningsvärde.

I uppslagsböcker beskrivs populismens kärna som kritik av etablissemanget. Populister angriper det gap de upplever mellan eliten och folket. Alla personer och partier som kritiserar traditionella makthavare blir i så fall populister. Kritiken kan alltså komma från såväl vänster som höger på den politiska skalan. Men i vårt land talar man i allmänhet inte om vänsterpopulism. Detta är enkelt att förstå, då termen populism inom etablissemanget brukas i förringande syfte. Populismen har alltså inget tydligt politiskt program Den folkliga kritiken från vänster tenderar att gilla höga skatter, många bidrag, invandring och en stark stat. Högersinnat folk brukar hävda motsatsen.

Därför kan man säga att ”populism” i praktiken kokar ihop till en särskild stil för kritisk offentlig argumentation. Eliternas förfäras över sådana fenomen som de kallar förenklade resonemang, angrepp på massmedia eller kritik av skavanker i demokratins sätt att fungera. En ung statsvetare med stigande status, Benjamin Moffitt, tonar ned populismens sakpolitiska sida och tar fasta på denna folkliga aktörsaspekt. Om jag rätt förstår hans bok, The Global Rise of Populism, 2017, så är det avgörande vid ett försök att ringa in fenomenet ”populism” på vilket sätt ledarna för antietablissemanget talar till "folket", deras förhållande till medierna samt hur de allmänt sett agerar i den politiska offentligheten. Kännetecknande är en tuff och ifrågasättande attityd till eliternas ideal och deras heliga kor (eller tabun). Vidare tycks han anse att nutidens populism är ett förväntat svar på den globalisering och medialisering som håller på att omforma västvärldens demokratier.

Moffitt hjälper oss att förstå framväxten av populism, såväl i historien som idag. Den svenska elitens stegrade användning av etiketten ”populism” i nedsättande mening blir problematisk på grund av att syftet är att avfärda kritik mot den egna politiken. Det är eliten som har pekat ut färdriktningen vid det svenska samhällsbygget. På så sätt bär eliten själv ansvaret för den framväxande misstron mot politikerna, mot demokratins brister eller mot mediernas ställningstagande för etablissemangets linje. Som svar på mina påståenden räcker det inte med att peka på att det är folket som i allmänna val gett politikerna stöd för en otillräcklig strategi. Det är främst den politiska klassen själv – och de medier som bär upp den – som måste bära ansvaret för att Sverige utvecklas i fel riktning inom flera politikområden. Dessa aktörer står nämligen närmast beslutsmakten.

En bred grupp av politiker, med olika partitillhörighet, har skapat en samhällsmakt som de önskar befästa. Tillspetsat har man konstruerat en typ av politisk hajbur. Den avser att hålla konkurrenter utanför. Systemet byggs på återkommande omval av partiföreträdare, reträttposter, fallskärmar och intensiv samverkan mellan den politiska adelns olika familjer med nationens stora mediehus. De ledande partiernas inbördes käbbel kring köttgrytorna har resulterat i politisk handlingsförlamning samt att nationen drabbats av en rad problem rörande, invandring, skola, försvar, sjukvård, höga skatter och så vidare.

Jag påstår att Sverige förmodligen idag stått bättre om nationens politiker begränsat de egna maktambitionerna. I stället borde man ha valt en utveckling mot en modell som liknar den i Schweiz. Där utses regeringens sju ministrar sedan 1959 från de fyra största partierna oavsett politisk färg (de tre största partierna får två taburetter var). Vidare bygger systemet på en årlig cirkulation mellan regeringsposterna. Dessutom kan lagstiftning som regeringen föreslår suspenderas genom folkomröstning, något som leder till en spärr mot nyckfulla reformprojekt. Samma återhållsamma linje utövas avseende beskattning av folket och olika statliga utgifter (se Odelberg, Magi på rutin, Axess nr 9). Schweiz är förvisso en federation av kantoner, varför en blåkopia inte fungerar för Sveriges del. Men det är ändå troligt att vi har en hel del att lära.

Men i Sverige biter sig den politiska klassen fast vid makten. Här konstrueras ideologiska slagträn för att slå tillbaka den folkliga kritik som följer på misstag som politikerna begått. Eliten vänder sig med kraft mot det de kallar högerpopulism. Även om politikerna kanske inte inser det själva – de lever i sin egen bubbla – ser de i praktiken om sitt eget hus i stället för att satsa på den reformpolitik som nationen behöver. Den politiska klassen jobbar alltså för sin överlevnad, samtidigt som den oroar sig över en växande folklig kritik från nya rörelser (utanför den egna maktfamiljen) och från sociala medier. För att dölja sina misslyckande och den bakomliggande egna maktställningen gör man rallarsvingar mot kritiska aktivister. Det är därför politiker och medier greppar det verbala slagträ som märkts med etiketten ”populism”.

En knepig men viktig fråga är vad du och jag bör göra för att vända denna tragiska utveckling. För egen del tror jag att det bästa motgiftet är att ständigt kritisera den politiska elitens kamp för den egna positionen. Jag anser att man ideligen måste påtala det förkastliga i att en nation byggts av och för yrkespolitiker, det vill säga personer med krav på skydd för sina politiska mandat, med strävan efter ekonomiska förmåner, fallna för familjebesticklighet och så vidare. Inte minst måste kritik riktas mot den politiska elitens samverkan med stora mediehus, privata och publika, som legitimerar deras framfart. Journalisterna låter nämligen normalt bli att diskutera åsiktsgapet mellan folket och eliterna. Och om det sker tar de i allmänhet ställning för de senare.

Torsten Sandström

2019-01-18





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post210

Vem är vuxen och vem är barn?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 16, 2019 17:30:29


"Vi är vuxna och måste ta ansvar" säger Annie Lööf idag på SR P1 - med kritisk udd mot M-partiet och Kristersson - som förklaring till att hennes parti backar upp en vänsterregering genom JÖKEN (januariöversenskommelsen).

Lööfs uttalande är märkligt. En vuxen person står vid sitt löfte. Att hålla sina löften brukar ses som ansvarstagande. Detta gäller särskilt i frågor om en nations framtid. Hennes uttalande är inte moget. Närmast barnsligt.

Jag ser för övrigt att Löfven gärna vill kalla JÖKEN för JA (januariavtalet). Det är enkelt att förstå att han vill välja något mer positivt än DÖ var. Personligen tycker jag JÖKEN ger en rolig glimt av en fågel som lägger ägg i andras bon (där innehavarna är lurade).





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post209

Ny demokrati?

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 16, 2019 12:19:26

Nästan 60 % av svenska folket röstade mot regeringen Löfven hösten 2018. Idag tycks det klart att det ändå blir ett fortsatt regeringsinnehav för S-partiet. Alltså "Same procedure every time". Till den tragikomiska bilden hör alltså att ungefär samma gäng som i fyra år misskött landet får förnyat förtroende. En form av ny demokrati.

I Absurdistan hyllas som alla vet principen om hållbarhet. Det innebär i detta fall att en regering väljs från lagret av second hand politiker. Dom väljs inte efter kompetens, utan kvoteras in för att flirta med olika intressen landet runt...

Någon invänder kanske att JÖKEN, överenskommelsen i januari mellan S, Mp, C och L förändrar bilden. Nja, svarar jag. C och L är Löfvens gisslan och kan bara försöka heja på. V-partiet är en hotande stoppkloss. Och vid stor konflikt hotar nyval, varvid C och L blir hårt straffade av väljarna. JÖKEN är lika illa som DÖ.

Om du ändå tror på JÖKEN, så ber jag dig läsa den långa önskelista som S, Mp, C och L presenterat. https://www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/utkast-till-sakpolitisk-overenskommelse.pdf

Det mesta är som synes vagt formulerat. Tidsfaktorn är oklar. Mycket ska utredas. Och om parterna blir oense - vilket är solklart - vad händer då? Och då både skatterna ska höjas (det krävs för att finansiera JÖKEN) och sänkas kan man undra om hur utfallet blir i praktiken för våra plånböcker. Nu ansluter sig alltså C och L till den bondfångarpolitik som S står bakom. Lita inte på Bondeförbundet, den svenska politikens doktor Jekyll/mr Hyde. Före valet Alliansregering. Efter valet stöd till en vänsterregering (med V-partiet som gökunge).

Som jurist skulle jag aldrig våga köpa en bil med ett kontrakt i stil med JÖKEN. Det enda säkra med JÖKEN är en fortsatt second handkvotering ledd av Lövfen. Rena gökboet, har jag tidigare påstått.

Torsten sandström



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post208

Rapport från Gökboet.

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 15, 2019 18:08:41

I DN 2019-01-15 kan man läsa en elegant skriven argumentering för vänsterpartiets linje rörande januariöverenskommelsen, JÖKEN. Författare är Ola Larsmo. https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-ar-vansterpartiet-de-som-forsvarar-den-liberala-politiken/?forceScript=1&variantType=large. Larsmos huvudtes är att det är V-partiet som står upp för en svensk välfärdspolitik. Han tycks mena att parterna i JÖKEN inte gör det. Än mindre partierna till höger. Han artikel framstår därför som ett stöd till det parti som för inte så länge kallade sig kommunistiskt (Ung vänster gör det för övrigt ännu i sina stadgar). Intressant i sammanhanget är att landets största liberala tidning, DN, sprider Larsmos budskap.

Jag delar inte Larsmos slutsatser. Men han har rätt så långt att liberaler och socialdemokrater är de som drivit fram välfärdsstaten historiskt sett. Men läser man Larsmo kan man tro att välfärden upphört att gälla idag. Under flera år med Alliansstyre har nya reformer lanserats. Och hans påståenden om att en öppning för V-partiets linje innebär att välfärden räddas är knappast rimliga. Även JÖKEN innehåller – ett brett sortiment av nya reformer. Kanske alltför många och opreciserade. Och framför allt ofinansierade. Här gör Larsmo det vanliga vänstertricket. Pengar tycks alltid finnas. Och politikerna kan ju alltid ta ut mer skatt. Därför snackar V inte så mycket om den saken.

På så vis missar Larsmo, som jag ser det, en huvudfråga i dagens svenska politik. Välfärden funkar nämligen dåligt i förhållanden till det enorma skatteuttag som drabbar svenska folket. Se på alla de politikområden som krisar, såsom rörande bostäder, skola, sjukvårdens administration, försvar, kriminalpolitik, invandrare utan jobb osv. Trots kriserna försöker landet politiska elit inbilla medborgarna om att det mesta är bra och att Sverige är världsmästare i snart alla politiska grenar. Här vill gärna V-partiet kvala in genom rop på ytterligare bidrag.

Dessutom är det så att framför allt vänsterns krafter i Sverige är ansvariga för att de politikområden som nyss nämnts fungerar dåligt. Vänstern kramar hyresreglering och fackens vägran att sluta särskilda avtal för invandrare. Vänsterpedagoger bär ansvar för en kravlös skolpolitik. Vänsterns drömmar om avtal som inför fred och förbjuder kärnvapen har stoppat en anslutning till NATO. Skjutningar och klanvåld mot kvinnor har också sina rötter i en vänsterbetonad invandringspolitik. Larsmo är blind inför att det är vänsterpolitiken som är roten till det onda.

Larsmo inser inte, tycks det, att en stor del av svenska folket är missnöjda och vill se en ny politik. En fortsatt högskattelinje är inte längre hållbar. Det gäller att ekonomisera, en gren där vänstern alltså inte kvalificerar sig i ens som reserv till B-laget. Medborgarna anser att skatten de betalar används fel. Det går att spara på många utgifter, såsom på åtskilliga bidragsformer, på u-landsbistånd, på statliga korstågsmyndigheter, på överpriset för EU, på symbolisk miljöpolitik etc. Medborgarna vill nämligen i större utsträckning själva bestämma över sina löner och pensioner. Samtidigt måste faktiskt några svagare grupper i samhället ges ökade incitament till egna ansträngningar.

Där syns högerlinjen i svensk politik. Det är fråga om ett slags frihetspolitik. Målet är inte alls att avveckla välfärden. Men meningen är att banta statsapparaten rejält. Eller med andra ord att begränsa politikernas makt och finansiella muskler i lämplig mån. Låt individerna bestämma över de pengar som inte längre ska betalas till staten. Politik ska inte längre vara ett yrke med uppdragsskydd och feta förmåner för politikerna och deras anhöriga. Politiska poster ska cirkulera och tidsbegränsas.

Larsmo måste alltså vända blicken från v-partiet, från dess väljare och från den extremt slösaktig finanspolitik som förespråkas. Något förenklat måste han försöka fråga sig vad medelklassen eller folkflertalet önskar. Jag menar att detta är demokratins kärna – i kombination med en vilja att ge svaga grupper ett rimligt stöd..

Torsten Sandström

2019-01-15

PS. Larsmos artikel finns i tryck i DN 2019-01-16, Kulturdelen, men en något nedtonad rubrik...DS





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post207

JÖKEN spricker redan efter någon dag

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 14, 2019 18:21:08

När jag studerar utkastet till Januariöverenskommelse (JÖKEN) mellan S, Mp, C och L om att låta Löfven bilda regering är det som att läsa en önskelista från ett barn. Rader av förhoppningar. En vision om att stora förändringar ska ske. Men hur det ska åstadkommas i praktiken förklaras inte. Förmodligen genom jultomten? Såväl kostbara nysatsningar som sänkta skatter - hu funkar detta? Man anar att inte ens parterna i JÖKEN tror på en realisering i stort. Men man hoppas. Att folk som gått till val kommer att bli besvikna uppfattar jag som självklart. Politikerföraktet kommer alltså att späs på, tror jag. Det är redan på en hög nivå.

Till bilden av hastbygge hör att följande mening finns i JÖKEN:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Idag säger V-partiet att dom ska rösta mot en regering under Löfvens ledning om inte skrivningen ovan ändras eller löften ges om att V ska släppas in i regeringsarbetet på något vis. Menar inte JÖKEN:s fyra parter allvar? Varför har man inte talar med V-partiet, vars reaktion är enkel att förstå? Svensk politik framstår som ett slags familjelek, i stil med blindbock, där aktörerna - den svenska politiska klassen - med förbundna ögon stapplar fram. Bredvid sitter ett häpet svenskt folk och undrar vad som händer. Rena Gökboet alltså.

Det är alltså något komiskt över hur JÖKEN snickrats ihop för att genast spricka på en punkt som C och L framhållit som central. Med det menas antagligen viktig i teorin, men kanske inte i praktiken. För C och L gäller det att ge ett sken av behandla SD och V lika. I praktiken vänder sig dock JÖKEN mot SD. Så om V sparkar bakut måste dom nog få ett köttben eller två...

Mycket talar alltså för att V kommer att få någon form av löfte. Det har för övrigt C och L själva fått genom JÖKEN. Det är åtminstone vad dom tror eller vill ge sken av att tycka. Löften i politikens värld är inte mycket värda. S-partiets vana att bestämma själv kommer snart att visa att Löfven är en ulv i fårakläder. Genom hotet att utlysa nyval kan han hålla C och L i strama tyglar under fyra år.

Torsten Sandström

PS. Idag säger V-partiet att dom har ett skriftligt löfte att få samarbeta med S-partiet i vissa frågor. Avtalet är hemligt. Uppgiften förnekas inte av Lövden. Alltså sprack en viktig bit av JÖKEN. Men C- och L-partierna är ändå nöjda. Alltså trubbel för dom redan efter någon dag. Fortsättning följer. Ko-gå, ko-gå...DS.

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post206

DN blåser under offerteorin

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 14, 2019 11:13:27
På förstasidan och sedan i Stockholmsdelen slår DN 2019-01-14 upp en text som säger en hel del om tillståndet i vår nation. En pojke som inte varit på biblioteket för att studera eller låna böcker - utan för att snacka med kompisar - brottas ned efter att ha vägrat att lyda personalen och vakternas uppmaningar. Pojken förs av sin mamma till sjukhus, på grund av "chock" berättar DN:s framsida. Mamman klappar om sin stackars son. Snyft.

DN berättar en historia som egentligen inte platsar på någon enda nyhetssida. Möjligtvis i en upprörd insändare om "Busliv på biblioteket". Men DN:s agenda är att peka ut pojken som ett oskyldigt offer för en ond övermakt. I detta fall kommunen, som kontrakterat vakbolaget.

Bara det faktum att det finns vaktbolag på ett svensk bibliotek 2019 är faktiskt mer bekymrande än en busig kille som gått för långt. DN brukar oroa sig över tillståndet i den svenska skolan och över dåliga studieresultat. Vilka signaler ger DN till pojken ifråga och till läsarna om vad som ska gälla i Sverige eller i svenska skolor? Inte är det en uppmaning till respekt mot rimliga krav på tystnad och lugn! Är det underligt att lärarna får det svårt att hantera ordningen i klassrummet?

Svensk journalistik framstår som en stor tårfylld våt filt. Att folket frågar sig var medierna håller på med är inte så underligt. Mer anmärkningsvärt är att den politiska eliten är bekymrad över att "populister" inte respekterar media. Är det möjligtvis så att kritiken mot de stora mediehusen är befogad? Dom sysslar nämligen till stor del inte med nyhetsförmedling. Utan med åsiktsbildning.

Med häpnad läser jag några dagars senare (2019-01-20) en ledare i DN med rubriken "Den nya regeringen måste prioritera tryggheten i skolan". Ena dagen gråter DN för att busliv på ett bibliotek angrips. Andra dagen gråter man över våld och oordning i skolan.
Det verkar som om DN måste bestämma sig.

Mer om "populism" snart på denna blogg










  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post205

Tredje statsmaktens nya rollbesättning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 12, 2019 11:31:29


Häromdagen mötte jag en liten grupp samhällsdebattörer på ett fik i centrala Stockholm. Vi hade ett uppfriskande samtal om livet och om situationen för en kritisk debatt i dagens Sverige. En av oss klagade och sa att det var svårt att få in artiklar i de stora dagstidningarna. Efter en cappucino undrade någon om inte upplagorna för pappersmedia höll på att sjunka i snabb takt. Ja, vad händer med alla journalister frågade en annan. Kanske de får jobb som informatörer på företag och myndigheter, föreslog en tredje. Med ens stod det klart för oss kring kaffebordet att en ny rollfördelning håller på att växa fram inom den tredje statsmakten. Låt mig förklara.

Begreppet tredje statsmakt är en honnör åt en samhällskritisk journalism. Tanken är att fria skribenter ska kontrollera statsapparatens olika politiska funktioner och funktionärer, framför allt regering och riksdag. Eller på ett vidare plan inspektera vad som händer inom de lagstiftande, verkställande respektive dömande maktsfärerna. Historien visar att många duktiga journalister historiskt sett har gjort ett bra jobb i sin granskning av det offentliga Sverige. Åtskilliga missförhållanden och skandaler har avslöjats. Medierna har väckt en rad frågor om förändring av politik och lagstiftning. Landets makthavare har alltså i åratal nagelfarits av personer med vassa pennor och integritet. I flera fall har statsråd och generaldirektörer tvingats göra pudlar eller till och med avgå. Vi minns alla en rad rättsskandaler.

Men nu håller kontrollen på att stagnera. Jag och andra har kritiserat innehållet i exempelvis DN och SvD, två tidningar som jag bekymrad följer. Där drunknar enstaka försök till granskande journalistik i ett hav av triviala rapporter från kolumnister, miljöalarmister, kulturtyckare, känslorapportörer, hälsogurus, tävlingskommentatorer med flera. Läsarna matas med skribenternas personliga tyckanden om ditt och datt. Frekvensen samhällskritik sjunker med andra ord påtagligt. Den granskande journalistik som alla samhällen behöver är på väg att försvinna, framför allt från tidningsmedia.

Jag vill inte påstå att orsaken är en form av sammansvärjning mot demokratin. Icke statsfinansierade media har helt enkelt fått en svagare ekonomisk position i det framrusande digitala samhället. Nyhetstidningarna har färre prenumeranter och annonsörer. Tryck och distribution blir dyrt då upplagorna sjunker. Det finns med andra ord företagsekonomiska skäl till dagens billigare och avsevärt mer lättsmälta textmaterial.

Min poäng är att det traditionella journalistyrket fått nya funktioner. Detta syns just i mängden av platta texter från tidningarnas lagerhyllor. Krävande och dyrbar nyhetsbevakning, inom- och utomlands, ersätts alltmer av en kåseribetonad åsiktsjournalistik. Aktualiteter analyseras alltså mer sällan redan dagen efter något hänt. Ofta enbart korta köenotsier frpn TT. I stället trycks artiklar som med hänsyn till ämnet förefaller skrivna för flera veckor eller månader sedan. Tidningar som förr levererade intrikata och färska rapporter tillhandahåller idag främst banala åsikter om skeenden inom den etablerade åsiktskorridoren. I fokus står kåserande berättelser av kolumnister samt lösa påståenden om diskriminering eller skrämselartiklar rörande miljön.

Sämre ekonomi och produktion av plattare texter har medfört en omställning inom journalistyrket. Arbetsmarknaden för skribenter är idag stentuff. Ansökningarna till olika journalistutbildningar minskar. Även jobben inom yrket blir färre. Äldre pennfäktare klarar knappt sin försörjning som leverantörer av schemalagda kolumner. Andra tvingas skriva som egna företagare eller som anställda på deltid. Många av de ungdomar som drömt om en framtid som tidningsskribenter blir arbetslösa. Därför syns en tydlig utveckling, som innebär att många av de som utbildats för kritisk textproduktion lämnar professionen. De mest konkurrenskraftiga tar i stället anställning som informatörer hos myndigheter eller företag.

Mediebranschen – och de anställda där – befinner sig alltså i en omfattande omställningsprocess. Genom denna håller den gamla fina idén om en tredje statsmakt på att stryka med. Å ena sidan ger pappersmedier under ekonomisk press sina läsare mager kost med nötta vardagsbilder och en påträngande åsiktsjournalistik. Å andra sidan tar arbetslösa skribenter jobb hos företag och myndigheter. Där riskerar de att agera som desinformatörer, i den meningen att man tvingas presentera verkligheten enligt uppdragsgivarens krav. Från rollen som stolta samhällsbevakare nedgraderas alltså journalisterna till partsbundna ordvrängare.

Men utvecklingens är faktiskt inte bara dyster. Åsiktsförmedlingen via internet ökar som sagt lavinartat. Delvis på grund av enkel tillgång och låga kostnader. Resultatet har blivit att en rad alternativa analyserande medier börjar göra anspråk på rollen som tredje statsmakt. Via digitala sajter som Timbro/Smedjan, Kvartal, Det goda samhället och Samtiden sker en fortlöpande samhällsbevakning med påtagligt djup och intensitet. Härtill kommer hundratals samhällskritiska bloggar. På nätet flödar det av fria och kritiska ord. De nya mediernas syften är i allmänhet förvisso inte att rapportera dagshändelser. Och texterna är inte alltid politiskt oberoende. Men detsamma kan man ju faktiskt säga om en mängd av det material som dagligen presenteras i luggslitna drakar som DN och SvD.

Viktigt är att det ökande antalet nya digitala medier finansieras via bidrag från frivilliga. Och texterna skrivs i allmänhet på ideell basis av samhällsintresserade och i allmänhet välskolade författare, som normalt inte arvoderas. Den nya tredje statsmakten fungerar alltså utan presstöd. Den agerar med andra ord tämligen obundet. Staten håller däremot fortfarande den pappersbaserade tredje statsmakt som sakta tynar bort under armarna med omkring 400 miljoner kronor per år i stöd. Vidare ser politikerna genom tvångslagstiftning till att SR/SVT får tillskott på cirka åtta miljarder kronor per år. Huvudtanken bakom bidragen är just kontroll av regering och riksdag. Men enligt min mening möts inte politikerna av någon kritisk granskning värd namnet. I stället bidrar stödet från det offentliga till en medial meny av lättsmält tidsfördriv och korrekt vänsterliberalism. Staten slipper alltså kritiska murvlar. Och folket tvingas betala för välvilliga och tandlösa medier. Ljuset i tunneln är att rollen som en tredje statsmakt alltmer tas över av fristående granskare.

Torsten Sandström

2019-01-12



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post204

Ordet bondfångare får en ny innebörd

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, January 11, 2019 17:02:30

Annie Lööf meddelar idag att hon vill att C-partiet ska låta S-partiets ledare Stefan Löfven bilda regering. Trots all kritik mot S-partiet före valet - och yvigt ordande om nyttan av en alliansregering - talar alltså C nu för att det stat(s)bärande partiet ska sitta kvar. Sveriges förutvarande svaga regering (eller kvotering?) fortsätter i ännu bräckligare skick. S-partiets valspråk är nu liksom förut: Makten framför allt. Eller alternativt: Nu gäller fortsatt makt med stöd av kommunisterna, Mp, C och L.

C-partiets tvärsväng tycks inleda en ny kohandel mellan C och S. Detta har några av oss äldre har hört talas om, från den tid då C-partiet hette Bondeförbundet. Nu har man bytt namn, men inte politik.

Svikna vallöften av C på den rikspolitiska scenen ger ordet "bondfångare" en ny innebörd. Ett 8%-parti, som i huvudsak styrs från ett antal bondgårdar i söder och norr, byter fot och lurar en god del av den svenska väljarkåren (som trott på samverkan med C). Förmodligen kommer Alliansen att spricka snart.

Att C-partiet på sikt kommer att straffas av svenska folket i kommande val är troligt. Det är bra. Partiet är nämligen inte att lita på vid byggandet av den rejäla reformpolitik som Sverige behöver.

C kommer säkert att säga att man fått många goda politiska löften från S. Vem tror att S kommer att sänka skatterna, sänka LO, sänka Hyresgäströrelsen, sänka bidragen, sänka u-landsbiståndet osv? S-partiet vet nog hur dom ska lura förbundet av bönder.

Slutligen. Den svenska eliten klagar över nationella krafter och högerpopulister. Gallan flödet över dem. Fog för detta kan finnas, men då måste eliten å sin sida visa öppenhet, lämna ryggdunkandet då jobb fördelas, avstå från feta reträttjobb och framför allt tackla landets stora problem i verkligheten (och inte bara i ord). Genom sitt agerande ger S och C dessa högerkrafter vatten på sin kvarn. Den politiska klassen gör det tydligt för alla att målet är att sitta kvar vid politikens köttgrytor. Det kommer antagligen att stärka de krafter som eliten häcklar. Som man bäddar får man ligga sägs det. Nu blir V-partiet något av vågmästare. Sådan är färdriktningen i svensk dagspolitik, tycks det.

Torsten Sandström













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post203

Märklig bevisning godtas i svenska domstolar

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 10, 2019 17:38:22


Den som följer denna blogg förstår att jag inte har någon vurm för svensk feminism. Däremot är jag en anhängare av jämställdhet. Resultatet blir för min del att jag oroas över att svenska domstolar alltmer utdömer straff för sexualbrott, där bevisningen huvudsakligen består av utsagor i andra hand från bekanta till den målsägande kvinnan (kanske hennes vänner).

Lika oroad är jag av en annan tydlig tendens som kan sägas ha motsatt riktning. I flera domar på senare tid har män frikänts från våldtäkt på grund av så kallad sakkunnigbevisning genom en expert som anlitats att yttra sig inför domstolen. Experter som påstår att mannen kan ha sovit under samlaget.

I Dagen Juridik 2019-01-10 på internet läser jag om ett sådant domstolsutslag. Till råga på allt från en hovrätt (den för Norrland). Hovrätten menar att det inte kan uteslutas att både den berusade mannen och den berusade kvinnan sovit under samlaget. Varför mannen frikänns. Utslaget baseras på bevisning från en sakkunnig. En man. En person som påstås vara expert på just sovstörningar. Personen är professor och överläkare på Karolinska i Huddinge. Han anser att det är fullt möjligt för en person att genomföra samlag i sovande tillstånd. Men tillägger att det är ovanligt. Tilläggas bör att professorn ifråga inte kan redovisa några egna publicerade resultat. Men han tycks ändå veta hur det är.

Jag är inte vetenskapsfientlig. Tvärtom. Men jag har på denna blogg många gånger uttalat kritik mot samhällsvetenskapliga studier som baseras på bräckliga och svårtolkade data, i stil med vad en person verkligen kan hitta på i sömnen. Jag vet att en person kan stappla kring under sömn. Okej, men det är alltför enkelt att i efterhand påstå att en handling utförts i ett halvmedvetet tillstånd. Särskilt om man vill slippa straff.

Heder åt den yngre domare som röstat mot den frikännande domen. Denne hovrättsassessor vill fälla mannen för våldtäkt och motiverar det med att gärningen begåtts under självförvållat rus.

Mannen (och även kvinnan) hade nämligen druckit en del under kvällen…Och fylla ger inte frikort. Men däremot god sömn. Som tyvärr blivit allt vanligare tar jag mig för pannan.

Jag ser i Zeteos databas att samma norrlandshovrätt 2014 ställt sig bakom ett lidande utslag. Domen är publicerad i RH 2014:32 (RH=rättsfall från hovrätterna).

I Sveriges hyllas principen om fri bevisprövning. Det är bra. Men ändå måste våra domstolar försöka hålla armlängds avstånd till bevisning som hotar rättssäkerheten för antingen den tilltalade eller för målsäganden. Lyssna på vad dessa vittnen och sk sakkunniga säger. Men sila snacket. Ta inte deras ord för sant på samma vis som en berättelse från den som varit på platsen och iakttagit det brott som påstås ha inträffat. OK, sådana vittnen saknas av normala skäl vid många sexbrott. Då gäller teknisk bevisning och hur pass trovärdig en parts berättelse är.

Torsten Sandström
2019-01-10

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post202

Katten på råttan och råttan på repet…

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, January 09, 2019 22:06:27

Uppdrag granskning, UG, i SVT1 diskuterade ikväll kommunernas hantering av barn i problemmiljöer. Föräldrar med våldsproblem skadar barn, trasiga äktenskap som skadar barn, barn med diagnoser och psykiska problem som skadas osv. Allt utan att kommunernas socialsekreterare lyckas reda upp situationen.

Det kan nog finnas anledning att rikta kritik mot kommunernas personal och deras lyssnande på olika parter utan att lyckas finna en utväg. Men ju mer jag kommer in i UG:s presentation förstår jag att det rör sig om ett spel liknande Svarte Petter.

Svarte Petter är kommunen, som hela tiden bär ansvaret för att en komplicerad social situation förvärras och spårar ut. Det tycker barnen. Det tycker barnens föräldrar även om några av dem straffats för brott mot barnet ifråga. Det tycker mor- och farföräldrarna, som inte lagt märke till att barnens föräldrar agerat problematiskt. Det tycker IVO som svarar för statlig kontroll. Det tycker den statliga utredningsordföranden Margareta Winberg (S) som lovar att skärpa lagstiftningen (och själv i regeringsställning under flera år burit ansvar för hittillsvarande lagregler). Och det tycker givetvis UG, som regisserar själva lynchningen i teve på bästa sändningstid.

I sagan om katten på råttan var problemet att ingen själv ville ta ansvar för barnets problem (att inte vilja gå i skolan). Först genom att lova katten mjölk sattes en förändringsprocess med flera ansvariga i rörelse i en lång kedja. UG serverar ingen mjölk. UG:s bild ger däremot en betongartad bild av kommunal ofullkomlighet och ensamt kommunalt ansvar. Här bär ingen annan ansvar.

Det vi ser på teve är en blixtbelysning av ett svenskt huvudproblem. Nämligen individens ansvarslöshet. Alla framställs mer eller mindre som offer för andras underlåtenhet. Nu utsätts alla för kommunal vårdslöshet. Men den som tänker efter inser att bilden är förvrängd. Ansvaret fördelas i realiteten på många händer, kanske till och med på barnet själv, men oftare till föräldrar, familj, kommun, tillsynsmyndighet och till sist politikerna som lag(S)tiftare. Alla tillåts smita undan UG:s privata justis. Okej någon förälder straffas visst av domstol, men det gör UG ingen större affär av, ty dom är väl också offer för omständigheterna. Men kommunerna går inte fria! Kommunen är Svarte Petter. Säkert kunde kommunerna spelat korten bättre. Men det gäller i högsta grad alla andra aktörer närmare barnet i händelsekedjan. Men dom är alla offer och helgonförklarade av UG.

Tyvärr blir det dålig journalistik, UG. Så svagt genomtänkt och utförd. Så förutsebart. Helt enkelt ett exempel på högsvenskt klantig teveproduktion.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post201

Är Emma Frans lurad?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 08, 2019 22:26:32

I DN 2019-01-08 skriver Emma Frans under rubriken: Många människor vill faktiskt bli lurade,

https://www.dn.se/insidan/emma-frans-manga-manniskor-vill-faktiskt-bli-lurade/

Det är omöjligt att sammanfatta denna artikel av en person som lanseras som forskare och vetenskapsjournalist. Läs själv så får du se! Emma Frans slår åt alla håll. Det bestående intrycket är att hon själv (nästan) kan skilja fake news från sanna. Men det kan inte andra.

Ett annat intryck är att Emma Frans tror på forskningen, vilket jag tycker verkar vara en förståndig slutsats allmänt sett. Men ändå gör hon inget försök att skilja olika vetenskapliga discipliner ifrån varandra. Alltså inte i stil med att bra naturvetenskap bör vi tro på, medan vi däremot ska vara mycket skeptiska till dålig samhällsvetenskap, såsom exv mängden av slutsatser som psykologer drar av intervjuundersökningar av alla de slag.

Ytterligare en bild som Emma Frans tycks projicera är att stora mediehus är mer pålitliga än myllret av information över internet. Det verkar vara värderingar och påståenden i sociala medier som hon främst har skottlinjen (men hon skjuter som antytts åt många håll, med en träffbild värdig en pingstpastor). Jag tror nästan att varje svensk inser att mycket på internet är hitta-på eller rena tramset. Det är däremot min uppfattning att såväl allmänheten som Emma Frans lever i tron att just de stora medierna normalt ligger närmast sanningen.

Det är just tilltron till stora media som gör artikeln i DN så problematisk. Enligt min mening är dom proppfulla med skribenternas personliga åsikter, något som Emma Frans från sitt elfenbenstorn inte förstått eller vill se. Hon tror sig veta bättre än andra. Hon lär enligt rubriken anse att andra vill bli lurade. Hur sjutton kan hon veta detta? Det måste bro på att hon byggt sin uppfattning på enkla psykologiska mätningar med tveksamt sanningsvärde. Okej att några tror på Gud, andra tror på Facebook och ytterligare några på Dagens Nyheter. I min värld är alla dessa ikoner inte särskilt mycket att lita på.

Bland de många frågor som Emma Frans lyfter huller om buller saknas dock en: är det möjligtvis inte så att Emma Frans själv är lurad?

Torsten Sandström
2019-01-08



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post200

Hemliga armén och Jönsonligan slås samman

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, January 07, 2019 22:04:29

Arméchefen med det stolta namnet Karl Engelbrektsson säger att målet med två militärbrigader till 2020 inte kommer att uppfyllas. Han meddelar att det kommer att ta längre tid, men tillägger glatt att "Han har en tydlig plan". Det verkar som han tagit råd av Sickan Jönsson. Tänk vilka resultat vi kan komma att få se om Hemliga armén och Jönssonligan slår ihop sina trupper!

Svenska folket, som just sett Sveriges politiker avveckla armén förstår ingenting. Margot Wallström, som aldrig förstått vad som skrivs i historieböckerna om München 1938, säger att det räcker med att skriva fredsavtal. "Peace in our time" gäller nämligen för henne också! Ryssarna bara smilar.

Allô, allô, hemliga armén kallar. Utdelning av nya guldgaloner ska nu ske till svenska officerare. Särskilda förtjänsttecken kommer att ges till ett antal försvarsministrar som i unga år vägrat bära vapen.

TT/Absurdistan













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post199

Jag är inte språkpolis, men ....

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, January 06, 2019 15:01:56

På SR P1:s "God morgon världen" idag diskuterar en panel av journalister (som vanligt) frågan om LAS, dvs anställningskyddslagen, bör formas om genom lagstiftning. Gång efter annan hördes orden att det "skulle parterna" sköta, inte riksdagen. Låter detta inte bra?

Men, vadå parterna? Detta ord är en av de politiska täckmantlar som försåtlig brukas i Sverige. Ett positivt kodord som påminner om en annan kryptering, dvs "Den svenska modellen".

Den läsare som funderar ett tag förstår att "parterna" inte är du eller jag. Inte vilken anställd som helst, med avtal på fickan. Inte heller arbetslösa, som söker jobb och hett trånar efter att bli avtalspart. Inte heller någon av landets många småföretagare (med många tusentals anställda). Och inte ens de mindre fackliga organisationer som finns här i landet med flera tusen medlemmar jobbande landet runt.

Nej, med "parterna" avses arbetsgivarorganisationer och fackföreningar som själva sluter kollektivavtal eller gör det via sina medlemsförbund i form av riksavtal. Det vill säga organisationer som är knutna till exv Svenskt näringsliv, LO, TCO och SACO.

Jag är inte språkpolis. Grammatiska fel och avvikande stavning är okej. Men inte bruket av förskönande och innehållsligt missledande uttryck. Ett felaktigt valt ord som för lyssnarens tankar i den riktning som talaren själv politiskt gillar. Alltså ord som för lyssnaren vilse. Ord som ska låta bra, men som vid närmare granskning riskerar att göra dig besviken.

Jag påstår att den typen av språkliga trix blir allt vanligare. Det är en del av eliternas samtal med folket. Man försöker dölja sanningen tills vidare. Den som förr lurade lantbefolkningen kallades bondfångare. Vad ska vi kalla den nya tidens schamaner?











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post198

Iran och Sverige

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, January 06, 2019 08:32:43

Shah-moskén, Isfahan

Jag har under en månads tid varit på resa i Persien. En nation fylld av färger, ljud, lukter och allt som kan locka våra sinnen. Min färd har inte varit kroppslig utan mental, ty jag har läst en skön bok Iran: A Modern History, skriven av Abbas Amanat, 2017. Författaren har iranskt ursprung och är nu professor vid Yale University.

Det är en djuplodande berättelse (på 900 sidor) om Irans utveckling från 1500-talet till idag. Vi får alltså enbart följa mycket mindre än en femtedel av nationens kända historia. Dess imponerande antika kejsarkultur, som utvecklades i konkurrens med grekernas stadsstater, skildras därför endast som en inledande skiss. Likaså hur araberna och islam under 600-talet betvingade den gamla persiska zoroastrismen, med gudar som Ahura Mazda och profeter som Zarathustra. I boken färdas vi alltså från 1500-talet framåt. En färd under 500 år av ett ”modernt” tidsskede som även Europa upplevt, från en utgångspunkt av kristen dogmatik. Trots stora geografiska och kulturella skillnader mellan öst och väst förnimmer läsaren ändå en form av övergripande historisk gemenskap. Men den särskilda persiska erfarenheten är engelsmäns, ryssars och amerikaners våldsamma maktanspråk över det iranska samhället. En nation som förvandlats från ett fattigt feodalt kejsardöme till den oljeberoende teokrati vi ser idag.

Abbas Amanats breda samhällsbeskrivning och samtidigt detaljerade positionering av den iranska nationens liv kryper under skinnet på läsaren. Känslan av en långfilm med tusentals bilder tränger sig på och förför, trots att boken skildrar en nation som konstant har stått med ideologiska motsättningar och våld upp till öronen. På filmduken flimrar utvecklingen från ett brutalt och otryggt klansamhälle till en nation under islams lynniga handske av stål.

Boken ger dagens svenska läsare intressant politisk information. Av utrymmesskäl kan jag endast lyfta fram tre linjer. Den första rör det persiska klansamhället, som ännu lever kvar sammantvinnat med en dominerande islamsk kultur. Klanerna är en samhällsform med rötter i en mångfald folkstammars urgamla levnadssätt. De har sitt ursprung i den periferi som redan före antikens kejsardöme ständigt brottats med centralmakten. Det rör sig om en patriarkal och auktoritär levnadsform, som ständigt bekämpar tecken på åsiktspluralism och brett folkligt inflytande. Inom stammarna saknas lagstiftning, ty rätten är klanledarnas åldriga sedvänjor. Enligt samma mönster saknas förstås oberoende domstolar. Klanhövdingarnas ord är den rättskipning som erbjuds. Och ledarens ord är orubbligt och utgör skillnaden mellan liv och död. För Sveriges del ger Amanats bok en intressant bakgrund till de maffialiknande klanstrider som ständigt pågår mellan invandrargrupper i landets storstäder, det vill säga fenomen som den svenska eliten valt att dölja genom att tala om socioekonomiska skillnader.

En andra intressant linje i boken är inblicken i det iranska samhällets extrema ideologiska slutenhet under mer än ett och ett halvt årtusende. Shiitisk islam har genomtvingat en ny diktatorisk rättsordning vid sidan om klanernas. Det man brukar kalla sharia är en sedvanerätt som byggts på koranens ord eller olika verser. Periodvis har olika persiska shaher lyckats hålla tillbaka prästernas rättskipning i större eller mindre omfattning. Tydligast syntes detta under den senaste shahfamiljens drygt femtioåriga maktperiod då ett stapplande västerländskt demokratiprojekt lanserades. Men utan framgång. De sista shaherna eftersträvade inte ett öppet samhälle, utan mer en form av kvasidemokrati. Alltså en regim som backades upp av påträngande utländska makter, vilka var ute efter den iranska nationens olja och dess värdefulla geopolitiska position. Man kan därför säga att shaherna beredde vägen för den shiitiska väckelse som, i det folkliga upprorets form 1979, ledde Khomeini till makten. Följden blev dagens islamska stat, Iran.

Iran formades som en teokrati där islam utgör grundstenen. I shahernas efterföljd byggdes en auktoritär odemokratisk iransk stat under det shiitiska prästerskapets ledning. Det folk som vänt sig mot shaherna erbjöds således samma auktoritära system, men nu i skepnaden av en revolutionär islamsk stat. Irans folk, som varken tillåtits smaka på upplysningstidens tanke- och religionsfrihet eller västerländsk demokrati, har hittills i huvudsak tvingats nöja sig med de shiitiska prästernas diktatur. Ett samhällsskick som präglats av klaners och präster ord. Två sedvanebaserade regleringsformer, som sedan länge levt tillsammans, ömsom i harmoni, ömsom i konflikt.

Min tredje och avslutande tankelinje rör hur det är möjligt att kontrollera människors åsikter, så att en sluten gemenskap cementeras och ett förverkligande av en öppen samhällsform hindras. För Irans del tycks svaret vara en kombination av brist på upplysning, frånvaron av erfarenheter av en rättsstat samt inte minst ett tusenårigt liv i en miljö som präglats av klaner och religiös dogmatism. Majoriteten av Irans invånare ser ännu inget alternativ till prästernas ord och löften om frälsning.

Detta för över till en fundering över hur det är möjligt att binda en stor del av det svenska folket vid den uppsättning av politiskt korrekta åsikter som härskar i landet. Vårt land har ju upplevt såväl upplysning, demokrati som rättsstatens införande. Vidare kan svenska folket knappast sägas vara impregnerat av kristendomen. Men ändå tycks många svenskar godta trossatser om globala mänskliga rättigheter, feminism, klimatkris, massivt u-landsbistånd med mera, trots att samhället har uppenbara problem med skolan, kriminaliteten, bostäderna, jobben, försvaret och en administrativt övertyngd vårdapparat.

Jag är villrådig. En tänkbar förklaring är att svenska folket inte alls tror på de dogmer som PK-politiker sprider. Men den verkar inte rimligt med tanke på senaste riksdagsvalet, där PK-partier vunnit något mer än 50 procent av rösterna. En alternativ förklaring är att frånvaron av religiösa dogmer skapat ett vakuum. Och detta hålrum har fyllts med en ny politisk dogmatik. Resultatet har blivit att radio, teve och press matar svenskarna med värderingar som ligger till vänster och är globala. Grundnormen är inte längre samma rättför alla medborgare, utan att alla människor är lika. Samtidigt tar medierna samfällt – åtminstone de största och tyngsta – avstånd från högerperspektiv och nationella ideal. I så fall blir min slutats ungefär densamma som för Irans del. Majoriteten av Sveriges invånare ser ännu inget alternativ till prästernas/politikernas ord och löften om frälsning.

Därmed inte sagt att svenska folket lever under samma förtryck som det iranska. Sverige är i huvudsak ett gott land. Men när folket en dag inser att det utsätts för en form av propaganda är det möjligt att den nuvarande politiska eliten råkar i stort trubbel. Då vet ingen vad som händer. Omvälvande saker kan inträffa. Enligt min mening är det därför bäst om den likriktande propagandakranen skruvas åt några varv och att flödet av PK-normer från ovan alltså begränsas. Så att det öppna samtalet och alternativa åsikter ges större utrymme.

Torsten Sandström

2019-01-06

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com
Bidjar
-matta, Heratimönster.







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post197

Känsloentreprenörerna framfart

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, January 05, 2019 17:10:43

Mitt morgonté tillsammans med SvD och DN på paddan är inte längre så skönt som förr. Inte så att jag mår illa. Men ändå känner jag visst vemod. Varför?

Som jag tidigare noterat på denna blogg har det allmänt sett att göra med båda tidningarnas alltmer triviala texter, om tävlingar, livstil, film, sport, korsord, soduko och inte minst raden av dagliga bikter, i form av krönikor från avdankade journalister.

Ändå är det i synnerhet lavinen av psykologtexter om ditt och datt som gör att leverpastejsmörgåsen blir mer svårtuggad. Det är ju inte klokt vilka banala relationsproblem eller personliga upplevelser som varje dag läggs till rätta. Om psykologförfattarna vet vad de talar om spelar inte så stor roll, ty allt dom skriver gäller tolkningar, som kan falla ut lite hur som helst. Tala om utbildning som förvandlas till inbillning! Den grötmyndiga stilen står mig upp i halsen. Mätt lägger jag mackan åt sidan.

Tankarna går. Är SvD och DN verkligen så ekonomiskt illa ute att dom tvingas ersätta god nyhetsjournalistik med tidsfördriv och själsliga spekulationer. Det verkar så. Något av journalistikens billiga plocke-pinn. Jag undrar om även andra gör samma iakttagelser. Eller är jag ensam?

Vid det här laget är min frukost förstörd. Jag måste nog kontakta en psykolog för att få besked hur jag mår.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post196

Jumbo-forskning?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, January 03, 2019 17:31:27

SR P1 intervjuar idag en forskare från Luleå universitet. Såväl reportern som vetenskapsmannen förklarar för oss ofantligt obildade hur man ska promenera i halt väglag utan att halka. Svaret från forskningsfronten i norr är: gå plattfot som en elefant.

Nu undrar jag hur vetenskapsmannen lyckats slira sig fram till detta svar i mänsklighetens tjänst. Förmodligen inte genom att utföra halkexperiment med verkliga elefanter. Det förbjuds säker av Etikprövningsmyndigheten i Stockholm. För övrigt lär inte heller ett antal tvåbent halksäkra elefanter gå att uppbringa. Men förmodligen beror svaret på glatt humör.

Mitt lundensiska 100% säkra halktips är därför: kryp på alla fyra.

Elephas-torsten







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post195

Tips till polisen

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 01, 2019 16:05:26


DN rapporterar 2019-01-01 om en fräck kyrkstöld av en adventskrubba i Värnamo.

Polisen söker efter Jesus i Värnamo
Efter nyårsnatten anmäldes Jesusbarnet stulet


Rubriken och citatet ovan tyder på en viss humor hos DN. Det tackar jag för. Men knappast om skarpsinne. Som Sherlock Holmes efterträdare vill jag tipsa polisen om vad dom kan finna Jesus:

Hen finns i riksdagshuset där hen förhandlar med Löfven. Att hen bereder hen frälsning vet ju alla.

Att det ska vara så svårt för DN att lägga pussel. Kanske beror det på alltför stor upptagenhet av klimakterie- och prostataångest inom journalistkåren?

Samtidigt ber jag om ursäkt för mitt oklara men politiskt korrekta språkbruk. Det är en honnör åt en kommande feministisk regering.

Sherlock junior

























  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post194

Det öppna samhällets fiender.

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, January 01, 2019 07:45:53

Det öppna samhällets fiender.

Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är dom inte helt eniga. Men ense är dom i kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet.

Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exv Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. I andra ledet av auktoritära regimer finns framför allt Ryssland. Man kan knappast ens säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring president Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar inte rättsapparaten oberoende från statsledningen.

Den tredje raden av icke-öppna nationer är mer omdiskuterad. Jag tänker till exempel på Ungern och Polen. Båda nationerna har demokratiska statsskick. Men samtidigt finns det tydliga tecken på att auktoritära statsledningar inte respekterar en traditionell maktdelning mellan olika statsorgan eller oberoende domstolar. I båda länderna har således via parlamentsbeslut gjorts ingrepp i den dömande maktens självständighet och oberoende. I Ungern har en till det yttre neutral lagstiftning skapats enbart för att sätta stopp för CE-universitetet i Budapest, som finansierats via mer än 1 miljard US dollar från Soros Open Society Foundation. I grunden rör det sig om president Orban och hans partis nationalism och ovilja mot yttringar av västerländsk liberalism. Till saken hör att Soros är en av huvudaktörerna bakom rörelsen för ”Det öppna samhället”, som en gång i tiden startats av Popper och Hayek. Enligt min uppfattning finns det mönster som tyder på att Orban i smyg samspelar med antisemitiska grupper inom nationen.

Därefter över till frågan om hur Sverige ska bedömas på skalan mellan vänner och fiender till det öppna samhället. Att bara ställa frågan, som jag nu gör, ses närmast som ett helgerån i vårt land. Men det är nödvändigt att göra det för att bedöma det som händer i Polen och Ungern. Jag menar att en traditionell västerländsk maktdelning i huvudsak fungerar inom den svenska staten. Det finns alltså en armlängds avstånd mellan regeringen och den dömande makten, låt vara att vissa tecken finns på ovidkommande hänsyn ibland tas vid tillsättning av högre domartjänster. Likaså måste noteras att svensk lagstiftning ibland kan brukas med neutrala formuleringar mot tydliga enskilda mål – liksom i Ungern mot CE-universitetet. Jag tänker på ett färskt förslag från arbetsmarknadsdepartementet om förbud mot vissa stridsåtgärder från facklig organisation (https://www.regeringen.se/4aa86b/contentassets/3f90b4e0adbc427ca6cf3556bcac4aa5/fredsplikt-pa-arbetsplatser-dar-det-finns-kollektivavtal-och-vid-rattstvister-ds-201840). Reglerna är specialskrivna för att förbjuda den pågående konflikten i Göteborgs hamn. Lagstiftningen är beställd av såväl LO som arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv. Syftet är att förvandla dagens lovliga strid av Hamnarbetarförbundet (utanför LO) till en olaglig stridsåtgärd.

I svenska medier har särskilt kritiserats att ungerska statsdepartement har gjort ingrepp i nyhetsförmedlingen hos såväl privata tidningsmedier som public service radio/teve. Det är svårt att bedöma vad som faktiskt skett. Men aktuell kritik inom Ungern verkar tyda på att kretsen kring Orban har fingrarna i syltburken. Det verkar röra sig om Orbans ovilja mot en oberoende och kritisk rapportering samt om de ungerska nationalisternas allmänna aversion mot liberala krafter.

Jag anser att kritiken mot Ungern verkar befogad. Men samtidigt måste jag notera att svenska mediers intensiva ungerngranskning får ett sken av dubbelmoral. I vårt land är behovet litet för statsdepartementen att öppet eller i smyg inskrida mot kritiska medier. I allmänhet klarar nämligen kåren av svenska journalister själva av uppgiften att förmedla de åsikter som makthavarna önskar inom den vänsterliberala åsiktkorridoren. Vetenskapliga studier av professor Kent Asp visar att omkring 70% av journalisterna röstar till vänster ( https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf)

Dagligen presenteras därför i vårt land mediala kommentarer med vänsterstöd. Även på ett mer spektakulärt plan. Ett exempel är SVT:s uttalande mot Åkesson under den pågående slutdebatten, dagen före höstens val. Ett annat är en artikel i DN av vänsterfilosofen Tännsjö, där han pläderar för diktatur i syfte att lösa klimatkrisen (samma åsikt har för övrigt tidigare framförts av Pär Holmgren, Mp-kandidat till EU-parlamentet). Ännu ett exempel är den nästan totala mediala tystnaden kring Arnstbergs väl skrivna och djupt samhällskritiska bok ”PK-samhället”, 2017. Vad gäller den växande rörelsen mot PK tycks en inofficiell munkavle ha pålagts landets journalistkår från redaktionernas ledningar.

Jag anser att det verkar rätt att kritisera Orban och Ungern. Men det öppna samhället har alltså ett antal fiender även i Sverige. Det intressanta är att de leds framför allt från tre stora mediehus. Först Bonniers med exv DN och Expressen. Sedan Shibsteds SvD och Aftonbladet. Och sist – men inte minst – den mediejätte som står staten nära, dvs SR och SVT. Förvisso brukar Orban staten som vapen mot det öppna samtalet. I Sverige existerar ett medialt företagskomplex som å ena sidan för en kampanj mot Orban och hans nationalister. Å andra sidan driver svenska medier en massiv vänsterliberal front, som inte vill ge rimligt utrymme för en öppen samhällsdiskussion från höger. Samtidigt som svenska medier jagar Orban kastar man alltså sten i glashus. Möjligtvis inser Orban att han agerar som det öppna samhällets fiende. Men det gör inte stenkastarna.

Torsten Sandström

2019-01-01

Publicerat i samverkan med: http://detgodasamhallet.com/ där jag lagt en rättelse i kommentarsspalten avseende ett belopp i US dollar, en rättelse som införts i texten ovan. DS.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post193

Dröm- eller realpolitik?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 31, 2018 16:51:37

Tove Lifvendahls ledare i SvD på nyårsafton är inte helt enkelt att tolka. Det är ibland naturligt. Men om jag förstår hennes ord rätt ges minst tre budskap. Om de tre är harmoniska i förhållande till varandra är tveksamt. De motsäger nämligen delvis varandra, tror jag. Men åtminstone det första är jag med på, även om jag är något osäker på vad Lifvendahl menar med uppmaningen att vi ska ”sluta löka”. Jag tror att hon menar att vi inte ska ängslas alltför mycket över raden av oroande samhällsrapporter som hälls över oss varje stund. Lagom beredskap verkar som vanligt vara ett bra förhållningssätt, anser också jag. I väntan på att vi närmar oss ett läge som förefaller skarpt.

Ändå lyckas Lifvendahl med att skruva upp oron en hel del med sitt andra budskap. Flera grader. Hon menar att den (vänster-)liberala världsordningen hotas av internationella konflikter, migration och nationella krafter som ifrågasätter politiska eliter mm. Jag är med på att vi lever i en turbulent tid. Men har vi inte varit med om det många gånger tidigare? Förvisso tycks den globala IT-vågen ha väckt människors önskningar och behov av ett bättre liv världen runt. Men de nationella politikernas svar är knappast övertygande.

Vänsterliberalerna talar om internationellt stöd och öppna gränser, men samtidigt förmår dom inte i folkopinionen förankra konsekvenserna av integration och ökade statliga utgifter. Skjutningar, skolproblem, bostadsbrist, arbetslösa invandrare och en hel del annat medför att förtroendet för nationella politiker sjunker. Att Lifvendal ser det som ett dilemma är förståeligt med hennes bakgrund inom M-partiet, som nyligen stoltserat med att vara statsbärande. Men i min värld är kritiken av den politiska eliten i Sverige, Tyskland och Frankrike logiskt. Eliten har misslyckats med en balanserad (moderat) politik, helt enkelt. Och fortsatt på ett vänsterliberalt spår. Folk ser att politiken gått över styr (och känner det i sina plånböcker). Att sedan Trump och andra högerkrafter utnyttjat situationen är en annan sak, utan att dom för den del har bättre lösningar än stängda gränser och nya tullar.

I sitt tredje budskap faller Lifvendal fritt från den position man väntar sig av en moderat politiker. Nu tar hon vänsterliberalismen med i båten. Hon kritiserar (med rätta) det svenska samhällets praktik, framför allt avseende integrations- och försvarspolitiken. Men om jag förstår henne rätt anser hon att svensk praktik inte lever upp till våra goda teorier. Med andra ord att vi inte fullt ut lyckas genomdriva våra härliga önskningar. Som jag ser det kapitulerar Lifvendal för det socialdemokratiska drömfabriksidealet. Att en liten nation under ett år ska godta en invandring på mer än 100.000 flyktingar är väl ingen god dröm. Att under flera år godta en massiv nedrustning, i hopp om en fredlig värld, kan väl heller inte ses som bra teoribildning. Båda målen var på sin tid, och är fortfarande, naiva drömmar helt enkelt. Med negativa effekter för nationen. Problem som nu talar sitt tydliga språk.

Lifvendalhs förhoppning om att – som jag tolkar den – stärka praktiken så att den kan möta våra stora drömmar blir därför en tokig politik i munnen på en person från det moderata högerparti jag själv röstat på. Den rätta vägen är att ha modet att begränsa drömmarna. Man måste säga att en fri invandring inte är den rätta vägen. Och att nedrustning i förhoppningen om världsfred alltid varit en felaktig lösning. Jag själv tror att en bra politik är byggd på sans i förhållande till alla storstilade drömmar. Visst ska vi ha ideal, men dom måste alltid vara moderata.

Torsten Sandström

2018-12-31





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post192

Ännu mer svensk hybris...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, December 30, 2018 21:28:00

Experter: Sverige har gjort skillnad i FN.


Tiden i FN:s säkerhetsråd är nu över. Det har Sverige åstadkommit.


Rubriken och texten ovan är från DN 2018-12-30.

Vad är det som gör att svenska medier skryter så det osar? Svaret har med globalism att göra, tror jag. Sveriges eliter vill att nationen ska framstå som stor och aktiv på världsarenan. I själva verket är vårt land en politisk dvärg. Och svenska skattebetalare tvingas offra många miljarder varje år för elitens apspel.

Det gör mig så bedrövad inför det nya året. Och det mesta talar för att lilleputtens kostsamma uppvisning kommer att fortsätta under 2019 och framåt. Det kommer antagligen S-, Mp-, C- och L-partierna att se till i regeringsställning. För att slippa nyval tvingas dom bilda regering, tror jag. Och svenska medier, med DN i spetsen, bereder vägen. Fy fan vad vi är bra!

Men jag tror inte att svenska folket gillar denna hybris. Att heja på blågula idrottsmän är en sak. Men att betala miljarder för att den svenska politiska klassen ska stå i världens rampljus (in spe) med champagneglasen i hand är något som jag tror många ogillar att se sin surt förvärvade lön användas till. Jag instämmer.






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post191

Svenska medier saknar åsiktsbredd.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, December 30, 2018 18:55:45


Landets tre stor mediehus tycks styras av en gemensam agenda. Att förmedla åsikter från mitten och vänsterut. Detta gäller för såväl Bonnier, Schibsted som statens särskilda skötebarn SR/SVT. Detta sammanhänger inte med att ägarna är vänsterradikaler. Det kan man ju inte påstå att Bonniers eller Schibsteds är. Dom är ute efter att tjäna pengar. Knappast heller stiftelsen bakom SR/SVT är en uttalad vänsterorganisation. Okej att många fackliga intressen finns i bakgrunden, men även personer från en rad olika politiska läger. Det kan därför tyckas gåtfullt att tre mediaorganisationerna driver en så tydligt vänsterliberal opinion.

Den mest rimliga förklaringen måste därför ligga i journalistkårens sammansättning. Bakom textproduktionen finns tjejer och killar med hjärta på vänster sida, inte bara fysiskt utan också intellektuellt. Orsaken till detta är, såvitt jag förstår, att unga människor med intresse för marknader, affärer och högerpolitik i allmänhet inte väljer journalistbanan. Personer som är förtjusta i socialpolitik, ekonomisk stöd till andra, globalt bistånd, klimatoro söker däremot i hög utsträckning till journalistutbildningar. Det är logiskt för dom som vill omdana samhället och världen i en egalitär riktning. På utbildningar för blivande skribenter förstärks denna ambition att alla världen runt ska ges plats i båten. Att äntra relingen beskrivs där som en mänsklig rättighet. Alltså producerar Sveriges tidningsredaktioner på löpande band texter med vänsterliberal vinkling.

Men, undrar läsaren, hur kan vinstjagande företag som Bonniers och Schibsteds acceptera denna vinkling till vänster? Frågan är relevant. Ty renodlad vänsterpropaganda kan ju inte sälja tidningar bättre än högerinriktat marknadstänk. Detta måste stå klart för alla räknenissar i företagens ledningar. Men jag tror mig förstå hur dom tänker. Dom inser givetvis att det i praktiken inte finns något val vad gäller journalisternas politiska åsikter. Majoriteten utbildade skribenter har ungefär samma färg och mening om samhällslivet. Företagens måste anställa det som erbjuds. Sedan hoppas företagen att bädda in vänstertexterna i ett massivt flöde av förströelsematerial. Därför är dagens tidningar (och även SR/SVT) fullproppade med tävlingar, sport, livsstilsreportage, musik, film, korsord och mycket andra underhållande ord av lättsmält karaktär. Det är denna platta kost som fångar prenumeranter och lösnummerköpare. På så vis balanserar mediehusens ägare vänsterpropagandan med lättuggad kost, med resultatet att såväl mediehusens ägare som konsumenterna än så länge hänger kvar.

Men vad gör de mediekonsumenter som liksom jag varken gillar vänsterism eller enkla nöjesyttringar? Klart är att de och jag inte kan glädjas åt den åsiktsström som de tre stora mediehusen serverar. Några av oss kanske bannar de privatägda företagens oförmåga att anställa skribenter med allmänborgerlig marknadsinriktning. Möjligtvis gör ägarna vad man kan begära. Men det är ju redaktionernas ledningar som sköter nyrekryteringen av skribenter. Och därför anställs gång efter annan journalister av den allmänna vänstertyp som lämnar landets skrivarskolor. Och följden blir förstås att vänsterns favoritämnen fortsätter att spridas medialt.

Jag tycker det är trist. Men det är också samhällsfarligt, anser jag. För om samhällsdebatten blir så ensidig åsiktsmässigt, som jag beskriver den, riskerar Sverige att råka i problem. En marknadsekonomi måste värnas. Staten och det offentliga måste kontrolleras. Och inte lämnas i händerna på journalister som med ljus och lykta söker efter ömmande nationella och internationella projekt att fylla med bidrag och nybildade myndigheter/organisationer. Den marknadsnation som saknar check and balances riskerar att gå under. Det stora problemet är att denna kritik av det offentliga saknas i svenska medier.

Mer om detta snart i en annan blogg.

Torsten Sandström
2018-12-30







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post190

I byråkraternas drömvärld.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, December 29, 2018 14:20:40

I dagens SvD rapporteras att polisen kräver en nationell samordnare för att stoppa skjutningarna i landets förorter. Samma dag skriver DN om att 2 av 3 i en intervjuundersökning anser att deras jobbinsatser gör världen bättre. Särskilt gäller det anställda inom offentlig sektor.

Jag tror flertalet läsare okritiskt nickar bifall. Det är bra om skjutningarna upphör och fina insatser görs inom vården, tror jag man tänker. Man kan ju alltid hoppas att det blir bättre säger någon kanske.

Det är just drömmen om att något gott ska komma ut av arbetsinsatser inom stat och kommun som medför att den svenska byråkratin ökar år efter år. Med skattehöjningar som följd. På så vis blir den svenska offentliga sektorn en drömfabrik. Välvilliga men gravt okritiska antaganden gör att nya byråkratjobb skapas på rad.

Vem tror egentligen att en samordnare med kringpersonal ska lösa problematiken med skjutningar? Om inte polisen kan stoppa invandrargängens interna uppgörelser kring marknaden för knark och annan kriminalitet, hur kan man då tro att ett gäng centrala samordnare ska fixa saken? Problemet rör invandrargruppers ovilja att anpassa sig till svenska kulturmönster och ytterst en dåligt reglerad invandring.

Som DN:s naiva enkätundersökning illustrerar är det troligt att den höge samordnaren själv skulle kryssa i rutan för att hans eller hennes insatser gör världen bättre. Det är ju självklart att en byråkrat vill tro på det egna jobbets goda effekter. Och så kryssar man ja. Särskilt om byråkraten anar att det finns mycket lösa samband mellan den egna insatsen och det mål som satts upp i drömfabriken.

Att tro på byråkratin är en allmän sjukdom inom offentlig verksamhet. Särskilt i samhällen med vänsterinriktning är tron på planeringens välgörande effekter stor. Men Sovjetunionen tjänar här som ett avskräckande exempel. Något som ändå inte tycks stämma svenska politiker till eftertanke. Nej, här anställs nya byråkrater, hej och hå, så ska vi se att allt blir bättre snart. Detta trots att kloka människor säger att nya myndigheter och nya tjänstemän snart ynglar av sig i ännu fler och sedan ytterligare många fler. Det är bara en tidsfråga innan Sveriges svärm av statliga samordnare själva behöver en överordnad särskild samordnare. Och snart ett helt ämbetsverk, Samordningstyrelsen, SOS, med hundra tjänstemän, som alla tror fullt och fast att dom skapar en bättre värld.

Jag anser därför att medier som SvD och DN okritiskt eldar på Sveriges hyperbyråkratisering. Och politikerna som beslutar om nya tjänster på rad förmedlar drömmar till folket, dvs dom som ska betala. Häromdagen tillträdde en så kallad ”Statsarkitekt” på Boverket, en tjänst som via planer och direktiv till kommuner och privatpersoner ska göra nationens byggande och boendemiljö bättre. Vem tror att en statlig byråkrat klarar detta? Hon själv uppenbarligen, enligt gårdagens mångordiga intervju på SR P1. En ensam person bland 200 boverksbyråkrater som själva dag efter dag producerar direktiv som gör byggandet dyrare och byggplaneringen mer tidskrävande i Sverige. Kanske även en och annan svensk medborgare delar politikernas drömmar, liksom miljontals ryssar storögt lyssnade på centralkommitténs order. Tills det sprack och sovjetsamhället gick över styr.

Jag menar inte att vi ska sluta drömma. Absolut inte. Visioner och fritänk är nödvändigt för alla människor. Men vi ska inte låta oss bli lurade. Politikerna har ett särskilt ansvar för att inte Sverige ska utvecklas till en minisovjet. Deras ansvar är tungt. Ty politikerna har beskattningsmakten i sin hand. Alltså en rätt att skriva ut krav på att du och jag ska betala politikernas drömmar. Hur orealistiska de än är.

Torsten Sandström

2018-12-29





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post189

Mera lycka till alla!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 27, 2018 16:42:05


Akademiker hånas ofta för att vara teoretiker utan något praktisk sinne. Detta gäller förstås inte den person som driver denna blogg. Inför nyårsaftonen har jag själv satt en ny viktig svensk lagstiftning på plats. Det är bara att tacka och ta emot. Var så goda!

Torsten Sandström

Lag om lycka i livets alla skeden, SFS 2019:1.

1 § Denna lag avser att bereda alla svenska medborgare lycka. Närmare förskrifter rörande lagen ges av Regeringen. Tillsyn över lagstiftningen utövas av Statens Lyckomyndighet.

2 § Lycka är en rätt som tillkommer varje svensk medborgare. I görligaste mån har även medborgare en plikt att försöka bereda andra svenskar lycka. Detta innebär att omständigheter som kan leda till olycka i skälig omfattning måste motverkas i livets alla skeden. Att en person anses som offer, eller förklarar sig vara utsatt för händelser utom sin egen kontroll, ska även motverkas.

3 § Med lycka avses personligt välbefinnande. Lycka kan yttra sig på ett själsligt, ekonomiskt eller kulturellt plan samt inom familjen, i skolan, inom arbetslivet, på fritiden eller inom andra samhällsförhållanden. Risk för, eller förekomst av, olycka hos viss person är ett tecken på att effektiva åtgärder måste vidtagas för öka lyckan hos personen ifråga.

4 § Statens Lyckomyndighet ska utfärda föreskrifter om vilken nivå av lycka som gäller på skilda plan och olika samhällsförhållanden. Därvid ska myndighetens mål vara att öka varje individs lycka samt minska andra medborgares olycka i olika livskriser. Särskilda föreskrifter ska utfärdas om olycka i samband med dödsfall, sjukdom, familjekonflikter och relationsproblem inom skola och arbetsliv. Föreskrift ska dock inte utfärdas om innehållet kan förväntas medföra olust eller olycka för person som berörs.

5 § Den som överskrider denna lag, eller föreskrift som utfärdats med stöd av lagen, ska åläggas erinran eller särskilt sällhetspåföljd. En särskild sällhetspåföljd omfattar olika typer av vänskapsyttringar från lagöverträdaren gentemot den som drabbats av ett lyckoöverskridande. Vid bedömningen av lämplig sällhetspåföljd ska särskild hänsyn tas till lagöverträdarens lycka. För person som bedöms som offer utgår ingen sällhetspåföljd. Sådan påföljd kan inte bestämmas i pengar.

6 § Beslut om påföljd fattas av Allmänna lyckonämnden. Nämnden består av sju ledamöter, dvs ordförande, vice ordförande och fem Lyckoråd. Samtliga ledamöter ska ha styrkt erfarenhet av såväl lycka som olycka i olika livsskeenden. Vid handläggning av ärenden inför nämnden ska särskilt lustfyllda former eftersträvas. Nämndens beslut ska motiveras så att hänsyn även tas till ledamöternas lycka.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post188

SVT:s Ingmar Bergman v. #Me too

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 27, 2018 11:26:12

Me too-året avslutas på ett märkligt vis. I SVT visas en serie om Ingmar Bergmans liv. Detta sker alltså i ett teveföretag som i kölvattnet på Me too varit en hård domare över manliga machoattityder av olika slag, där kvinnor förvandlats till brickor i ett spel.

Det är inte så att jag ifrågasätter Bergmans skaparförmåga. Men det första avsnittet (av tre) om Bergman presenterar ett spel mellan en uppburen kulturman och en lång rad kvinnor, som på många vis försöker vara den store till lags. Att han utnyttjat situationen är fullständigt klart. Han tycks ha levt i något slags harem, där unga skådespelerskor på väg uppåt (och även andra), stått på rad. Likt sultaner har han inte ens kunnat hålla räkningen över sin avkomma. Och det hela passerar utan tydlig vinkling mot Me too.

Det som SVT skildrar hände förvisso för mer än femtio år sedan. Men jag undrar ändå vad vi idag kan lära. En annan känd (men avsevärt mindre) kulturman, som å det grövsta tagit för sig, har under 2018 dömts till fängelse. Att han anmälts av 18 kvinnor bekräftar en mansattityd, som i omfång kan mäta sig med Bergmans, givetvis frånsett eventuella våldsinslag. Jag anser att man kan dra åtminstone tre slutsatser av SVT:s berättelse om Bergman. Varje slutsats kan tyckas utesluta dom andra. Mer troligt är att dom samverkar. De tre knyter an till män, kvinnor respektive media.

Män. Män speglar sig i unga kvinnors förtjusning. Männen utnyttjar med öppna ögon i allmänhet de situationer som ges till sexuella kontakter, trots att männen själva kanske inser att motpartens drömmar inte kommer att uppfyllas. Ibland, men inte vanligtvis, sker det med inslag av våld eller övergrepp.

Kvinnor. Även kvinnor tilltalas av manlig uppvaktning. Detta i synnerhet som män historiskt sett intagit maktpositioner, som gett kvinnor möjlighet till karriär. Särskilt inom kultursektorn har intimt umgänge och karriär fått en nära koppling (beroende på att framgångar där ofta inte är beroende av formella meriter, utan sociala kontakter). Resultatet har ibland blivit invitationer till sexuella kontakter. I allmänhet utan inslag av våld eller övergrepp som resultat.

Media. Medierna utnyttjar systematiskt kända män och kvinnor av det slag vi möter inom film, teater och annan kulturverksamhet. Man kan säga att kulten av skådespelare blivit en medial livsnerv. Att SVT berättar historien om Bergmans liv är alltså bara ett exempel. När det gäller en känd kulturman som Bergman blir SVT:s reportage enligt min åsikt en hjältesaga, om än med några humoristiska vändningar rörande hans mångfaldiga relationer till kvinnor. Han framställs på något vis som en gigant, en kulturens sultan, som står över vardagens krav på rimligt agerande i umgänget mellan könen.

Det finns några gemensamma linjer i dessa tre konstateranden. Mest slående är att samtliga subjekt utnyttjar varandra. Även existensens av en viss omoral finns med i samtliga utnyttjanden. Sån´t kan som vi alla vet hända i relationer mellan män och kvinnor. Därför blir följden att mediernas omoral sticker ut. Nu rapporteras om Bergman en lång tid efter hans död. Men SVT:s rapport är bara ett halvår äldre än #Me too-rörelsens start. Där hudflängdes många kulturmän, inte bara så att någon hamnat i fängelse, utan med resultat att andra fått sparken eller i depression tagit sitt liv.

Min förväntan var därför att den ”store” Bergmans kvinnorelationer skulle granskas med tydlig kritisk distans i ljuset av #Me too, den rörelse som SVT under 2018 gett kraftigt eldunderstöd. Men inte. Enligt min mening visar SVT därför inte bara dålig moral. Man excellerar i dubbelmoral.

Torsten Sandström

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post187

Svenska kyrkan önskar sina medlemmar god jul.

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 24, 2018 12:09:44

Först av allt, jag är inte medlem i någon religiös församling. Då många medlemmar i Svenska kyrkan är lika kristet aktiva som jag – man går varken till julotta eller julbön – har styrelsens för f.d. statskyrkan beslutat att annonsera ut en julhälsning. Så varmt och personligt! Att medlemmarna själva betalar över skattsedeln ska vi inta tala om. Det är för övrigt en sedvanlig svensk lösning för att i smyg finansiera statligt önskvärd åsiktsbildning (God jul SR/SVT!).

Julkortets budskap följer också statligt bestämda riktlinjer. Alltså inget gossebarn, utan en flicka, med rätt utseende, tycks det. Jag föreställer mig följande korta notis skriven av journalisten Greta Thurfjell, SvD:

Lycka i Betlehem på julafton

I krubban full av hö ligger hen. Så söt hen är. Alldeles nyfödd. Hens pappa Maria och mamma Josef är så glada (efter såväl könsbyte som dagens händelse). Josef säger att hen mår bra efter omständigheterna. Maria strålar och klappar hen på kinden. I halmen står tre vice män: Margot Wallström, Annie Lööf och Isabella Lövin. Dom har just överlämnat sina skänker från moder Svea, bestående av miljövänliga avdragsrätter (som inhandlats från PLO i Palestina). Den lilla flickan, hen strålar av glädje över feministdrottningarnas korta besök i stallet. Att dom hastar beror på att det svenska regeringsplanet väntar på Ben Gurionflygplatsen för att hinna fram till skinkan, köttbullarna, fläskkorven och revbensspjället i Stockholm. Jag missar aldrig Tjuren Ferdinand säger Annie och tänker på hemgården. Margot tillfogar att hen tycker bäst om Karl Bertil Jonsons julafton. Isabella instämmer. Jag gillar verkligen att ta från dom rika och ge till dom fattiga, skrattar hen.

Sedan körs dom i ilfart till Tel Aviv. Brådskan förklaras också av att en ny feministisk regering ska sys ihop under jul- och nyårshelgerna.Önskningar om ett Gott nytt år är därför ytterst angelägna.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post186

SvD julaftonsledare är festligt respektlös…

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 24, 2018 11:17:13

Julafton till ära har Nuri Kino spetsat (?) pennan. Han skriver om Leyla från Libanon som försöker backa upp Göran, en svensk uteliggare. Upplägget är inledningsvis som man kan vänta sig vid ett bönemöte i juletid. Oj så synd om Göran. Och så duktig Leyla är med sin bakgrund som kvinna och invandrare. Och visst är berättelsens start tragisk.

Men på sista raderna tar Kinos julbön en ny upprorisk vändning. Han vill att Göran ska in i Riksdagen och Leyla till Libanons parlament. En hemlös Göran ska alltså ta plats på klassfesten. Och Leyla styra upp gubbväldet i sitt hemland. Det kan man verkligen kalla revolutionära drömmar.

Jag funderar vidare på Göran utan hem. Och på önskan om plats för honom i Riksdagen. Om han visar sin vanliga handlingskraft på gator och torg kommer han kanske att passa tämligen bra in i en församling som under ett kvarts år inte lyckats enas om statsminister. Med fast lön slipper Göran tigga och tillåt dessutom enkelt anpassa sig till en krets av andra personer som (elaka tungor påstår) uppbär arbetsfria inkomster och som i officiella sammanhang ofta äntrar rollen som gratisätare.

Tråkigt nog löper Kino inte linan ut. Varför inte på en gång utse Göran till statsminister. Då får ju Sverige en lagom handlingskraftig regering. Göran får tjänstebostad. Och landets politik kan fortsätta i vanlig låt-gå-anda. Det vill säga dåligt med bostäder för vanligt folk, ett försvar utan soldater, en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb, en skola som inte fixar kunskaper, korrekta statsmedier, höga skatter osv. Alltså en i ordets rätta mening hemlös svensk politik. Och en riktig kvick fix i Kinos smak. Tre flugor i en smäll!

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post185

Samhällskritiker mot profeter.

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, December 23, 2018 17:11:26


Mycket jag vet,

och vida jag skådar,

ser Ragnarök komma,

kampgudars öde

Sedan urminnes tider har det funnits män och kvinnor som rasat mot det rådande samhället och varnat för framtida kriser. Mest kända är de många profeter som historien sett. Personer som knutit an till flyktiga minnen om katastrofer och miljökriser. De fornordiska sagornas poeter varnade för en obeveklig samhällsundergång genom Ragnarök, liksom i Eddans ovan citerade dikt Völuspá. Långt tidigare hade zoroastriska präster från Persien berättat om ofantliga översvämningar, som dödat, skövlat och tvingat folk att flytta. Kanske var det en vattenhöjning i Medelhavet tusentals år tillbaks, som medfört ett genombrott vid Bosporen och fått Svarta havet att flöda över. Det kan vara denna miljökris i världens dunkla förflutna som av judiska präster återberättas i Gamla testamentets bilder om Noak och hans ark.

Mönstret är alltså att skeenden i solsystemet, i rymdens ovanför oss och på jordens yta medfört katastrofer som fått skalder och profeter att forma budskap om gemenskap och samling kring gudar och andra väsen. Tanken är att människorna om möjligt ska rädda sin existens och framför allt sina själar. Det vetenskapliga underlaget för alla skräckskildringar kan säkert sättas ifråga. Visst kände dåtiden folk till översvämningar och vulkanutbrott. Men knappast himlakroppar som kolliderat med jordens ytan. Och definitivt inget om jordklotets skiftande vinklar i förhållande till den stjärna som vår planet kretsar kring. Prästerskapet som sett eller hört talas om stora katastrofer som hänt för länge sedan använde svåra tider för att forma myter eller religiösa dogmer. Profeterna skapade alltså trossystem för att förklara jobbiga problem i människornas liv på jorden. Och för att utfärda löften om en skimrande framtid.

Intressant är enligt min mening att något liknande sker i dagens Sverige. Jag skriver liknande, alltså inte exakt samma mönster. Jag tänker på Johan Rockström, ”Rocket man”. Utifrån en vetenskaplig sanning om en ökad koncentration av CO2 och en stigande jordtemperatur presenterar han en hel rad skrämmande dogmer om hur människan snabbt måste reagera för att uppnå frälsning. Då är det att märka att krisen ännu inte är på plats, såsom rörande äldre tiders vulkanutbrott, meteoritnedslag eller ökning av havens djup. Man kan kanske säga att Rocket man är en klok profet, som med klar blick förutser kommande katastrofer och i god tid lanserar sitt evangelium. Jag tror faktisk att det är så han själv ser saken.

Det är troligt att ett fortsatt fossilt beroende medför att han får rätt. Men detta är fel utgångspunkt. Den rätta frågan är: hur stor är sannolikheten för att världens nationer kommer att köra vidare i samma hjulspår som hittills? Kommer exv Kina, Indien, Brasilien, USA och Europas stater bara att fortsätta som hittills? Mitt svar är ett klart nej. Utan att lyssna på raketmän från många nationer (och även kvinnor samt små robotbarn i Katowice) kommer en omställning av energianvändningen ändå att ske. För detta finns bland annat två tunga skäl.

1. För industriföretagen världen runt gäller det att frigöra sig från beroendet av sinande olje- och gaskällor. Därför sker nu en intensiv forskning om nya lösningar. Sol, vind och vatten i ena ändan samt en säkrare kärnkraft och en kanske fungerande fusionskraft i den andra. Lönsamhetsjakten på energimarknaden gör att jag är tämligen säker på att bra alternativa kraftkällor kommer att finnas inom överskådlig tid, kanske 20-30 år. Marknadernas krafter är nämligen oändligt mycket starkare än en hop miljöprofeter.

2. Min positiva övertygelse beror också på att ledarna för världens stora nationer tvingas att agera ju tydligare alla faktiska tecken blir på en annalkande kris. Inte alla länder i samma takt. Men redan idag sker ett intensivt arbete för bättre luft i många städer jorden runt, för mindre kemikalier i jordbruket, för bättre rening av utsläppen i havet. Tusen och åter tusen av åtgärder är på plats och ännu fler planeras. Och detta sker inte på grund skrämselprat från rader av nationella miljöprofeter, utan på grund av att miljontals människor agerar av egen kraft för ett bättre liv för sig själva och sina efterkommande. För detta krävs ingen diktatorisk världsregering a´la FN, som en svensk vänsterfilosof nyligen föreslagit i DN. Miljarders önskan om ett gott liv räcker på sikt.

Jamen, invänder kanske läsaren, Rockström gör väl ändå jättestor nytta för det svenska samhället. Och den skeptiske svarar nog också, vad gör du själv? Du om bara bloggar och otacksamt kritiserar alla idealister gör inte ett dugg för miljön!

Mitt svar är att jag försöker dämpa den skrämselpropaganda som växer fram i spåren av en alarmistisk miljörörelses framfart. Om jag har rätt i min uppfattning att nya energislag kommer att lösa problemen med CO2 samt sinande fossila energikällor, så måste man konstatera att dagens massiva skräckpropaganda är onödig och faktiskt skadlig för människors andliga ro och hälsa. Om jag har rätt är Rocket man en profet som sprider ett falskt budskap om en nutidakris. Och hans fanatism kostar miljarder i skattepengar för hastigt påhittade åtgärder, som knappast alls påverkar jordklotets klimat.

Jag medger att även mina ord har inslag av prognoser som inte går att bevisa på vetenskaplig väg. Sanningshalten i påståendet om framväxt av alternativa energi- och utsläppslösningar är en fråga om större eller mindre sannolikhet. Det vill säga en bedömning, där en kalkyl givetvis är vansklig. Men jag spelar med öppna argument (Rocket man mörkar den centrala tidsfrågan). Och då någon tydlig kris ännu inte inträffat försöker jag och andra kritiker av dagens Sverige motverka det profetiska falskspel som jordens många miljötalibaner för närvarande sysslar med. Jag och andra samhällskritiker skriver mot en hop av dogmatiker. Män, kvinnor och raketbarn som Greta Thunberg.

Torsten Sandström

2018-12-23



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post184

Rätt julstämning behövs

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, December 21, 2018 17:36:09




Visste du att "Tomten" är en samhällskritisk upplysningsdikt?

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Ingen mot PK är vaken.


(fritt efter Viktor Rydberg)







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post183

Vilka känselspröt finns egentligen inom SR och SVT?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, December 21, 2018 16:59:57

Cheferna för Sveriges via tvångsavgifter finansierade mediabolag, SR och SVT, påstår att deras kanaler står oberoende politiskt sett. I stället för att ge sig in i en diskussion om vilka åtgärder som kan vidtas för en mer politiskt neutral rapportering så blånekar cheferna. Dom gör det på så vi enkelt för sig själva. Och anför alla möjliga expertuttalanden för att kanalerna utför en god folkbildning. I stället för att tackla själva problemet, så talar man apropå det.

Som flitig konsument av båda bolagens program håller jag med om att bra folkbildning presenteras. Men nu rör som sagt inte kritiken detta. Många lyssnare och tittare uppfattar att det finns tydliga inslag till vänster på den politiska skalan. Inte så att journalisterna pekar med hela handen åt vänster eller presenterar slagord mot högern. Alltså normalt inte såsom i slutdebatten dagen för senaste val, då den programansvarige – mitt under pågående sändning inför miljoner tevetittare – tog avstånd från ett SD-yttrande. Vänstervinklingen sker i allmänhet mycket mer förfinat eller dolt. Låt mig nämna några exempel.

Den vanligaste varianten är att en journalist anpassar valet av ord till den person som han eller hon intervjuar. Mer intensivt ifrågasätts intervjupersoner med högerposition. Och omvänt mer vänliga och understödjande frågor ställs till personer från vänster. Ibland framstår denna särbehandling som massiv.

En annan återkommande variant är att såväl valet av personer (för intervjuer od) som programinriktning (ämnesinslag) sker med förkärlek för frågor som vänstern driver. Vad gäller personvalet kan utseendet av sk sommarvärdar tjäna som exempel. Här radas upp personer med politiskt korrekta värderingar från den vänsterliberal skalan. På så vis kommer SSommar i en påtaglig omfattning att handla om könsfrågor, diskriminering, invandring, klimatkris och liknande. Ämnena är för mig helt okej, såvida de balanseras med andra viktiga problem rörande skatteuttag, missbruk av bidragsutbetalningar, svårighet för unga att komma in på arbetsmarknaden, bristen på lägenheter, ett svensk försvar i förfall osv. Men det är just balansen som saknas. Som lyssnare till Sommar kan man ana hur den programansvarige försökt prioritera frågor som hon/han anser relevanta. Och då kommer högerns favoritämnen inte med, frånsett någon skojfrisk direktör, som kvoteras in i Sommar för sina (liberala!) näringspolitiska värderingar.

Vad sedan gäller val av programinriktning kan en liknande kritik framföras. Nyhetsprogrammen flödar av vänsterns traditionella favoritämnen, såsom arbetsmiljö, klimatkris (igen!), fattigdom, sjukdom och många likande inslag. Än en gång måste jag säga att det är angelägna samhällsproblem. Men än en gång måste jag också säga att en vid krets av andra viktiga frågor tydligt hamnar i bakgrunden. Man kan säga att de frågor som i vid omfattning utelämnas tillhör kretsen av vänsterpolitikernas ömma tår, dvs skatteslöseri, byråkratisk sjukvård, förstenade marknader för boende och arbete, en skola styrd av vänsterpedagoger osv.

Det är mycket viktigt att förstå att jag inte anser att chefer och journalister medvetet vinklar till vänster. Det är alltså inte fråga om en diabolisk politisk manipulation. Såvitt jag förstår agerar dom i allmänhet med god vilja och tror sig följa gällande sändningsregler. Problemet rör deras känselspröt, som inte fungerar som de ska. Problemet är kanske snarare en ideologisk naivitet i jobbet. I den värld där alla dessa journalister dagligen lever är vänsterns uppsättning av problem dom som äger relevans. Hemma, med kamrater och på jobbet snackar man om dessa frågor med de ord och vändningar som återkommer i programmen på SR/SVT. Med andra ord är känselspröten deformerade pga en ideologisk indoktrinering. Detta är ganska enkelt att förstå om man visar god vilja. Men för den skulle absolut inte acceptabelt.

Jag menar därför att politikerna bakom de två mediaföretagen måste agera enligt två nya linjer, ifall man inte önskar att företagen läggs ned och folket befrias från tvångsavgifter.

För det första måste cheferna ges direktiv om en systematisk intern kontroll av balansen i perspektivet vänster-höger vad gäller olika programinslag. Den interna granskningen måste förankras hos de anställda och via stickprov kollas. Det gäller helt enkelt att skapa en kultur som påminner om den hos BBC, som jag emellanåt följer. Varje journalist måste göras medveten om sina egna värderingar och stålsätta sig att agera oberoende. Medarbetarnas egna värdeblindhet måste med andra ord brytas!

För det andra måste Granskningsnämnden ges nya regler för sitt arbete. Jag uppfattar nämnden som ett försök att legitimera att allt är okej. Nämnden sopar nämligen massvis med anmälningar under mattan (de flesta skrivs av). Jag antar att merparten nedlagda ärenden rör ilskna klagomål från det politiska håll där jag befinner mig. Visst fäller nämnden ett och annat inslag. Men aldrig hör man motiveringen att inslaget då varit politiskt oberoende. I allmänhet sägs i fällande motiveringar att en klagande person inte fått ge genmäle eller att vissa angivna fakta varit felaktiga. Därför menar jag att nämnden måste ges ledamöter som verkligen tar kritiken mot public service på allvar och i fall efter fall benar upp ett anmälts inslags politiska balans. Så länge Granskningsnämnden agerar som en tandlös tiger kommer kritiken mot SR/SVT att bestå. Chefer och journalister jobbar vidare inom glasbubblan.

Jag har nyss antytt att jag gillar BBC och den öppna och kritiska tradition engelsmännen jobbar i. Frekventa regeringsväxlingar mellan Labour och Tories under årens lopp har gjort detta nödvändigt, tror jag. Men i vårt land har decennier av oavbruten makt från S-partiet skapat den ideologiska enkelriktning jag nyss nämnt. Man kan kalla detta vänstervridning. En annan etikett är PK. Inom en trång åsiktskorridor hyllar nämligen svenska medier och deras anställda en uppsättning politiskt korrekta åsikter. Påverkan sker som sagt normalt inte med tydlig vilja. Utan omedvetet, via en okritisk attityd till de egna åsikterna och de egna orden. Nu gäller det att öppna ögonen!

Torsten Sandström

2018-12-21





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post182

Ska vi lyssna på forskningen?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 20, 2018 17:16:51

Bloggarens egen höstbild från Paris i november 2018.

Nästa var dag hör vi en politiker säga att ”vi måste följa forskningen”. I och med att orden kommer ur en politikers mun rör det sig förstås inte om atomteorier eller svarta hål. Uppmaningar till lyssnande gäller samhällsforskning. För den som inte funderat så värst mycket över forskning kan en propå om lyssnade verka övertygande.

Själv lyssnar jag gärna på naturvetare av olika slag. Det vore egendomligt om jag som vistats vid ett universitet en stor del av mitt liv skulle slå dövörat till. Men om man tänker efter blir det ändå klart att det kan finnas risker med att lyssna på vetenskapen. Inom samhällsvetenskapen sysslar nämligen forskarna med tolkning av olika samhällsdata. Självklart kan en noggrant genomförd tolkningsoperation bidra till ökad kunskap. Men jag tror många inser riskerna med att data inte samlats in på ett betryggande vis. Eller att forskaren inte är neutral, utan vinklar data vid sin tolkning, så att utfallet blir som han eller hon personligen önskar.

Jag skriver detta pga att uppmaningar om lyssnande främst sker avseende två forskningsfält. Det ena rör åtgärder för att styra upp en svensk skola som kört fast och inte ger de resultat som vi önskar. Det andra rör klimatforskning, där oklarhet råder.

Vad gäller pedagogiken ställs vi inför renodlad samhällsvetenskap. Här är det närmast omöjligt att oberoende, dvs utan att klargöra sina politiska basvärderingar, uttala sig om nyttan av betyg, kunskapsinlärning, läxor mm. De många pedagoger som under åren ändå gjort tvärsäkra analyser – och fått svenska skolmyndigheter på sin sida – har enligt min mening kört skolan i botten. Dom bör ställas till ansvar för sina dåliga råd. Och dom som inhämtat dåliga råd måste skämmas. Men det gör dom ju inte. Ty rådgivningen harmonierar med beslutsfattarnas egna politiska åsikter.

Svårare är det att ta ställning till lyssnandet på klimatforskare. En del av forskningen avser naturen, dvs förändringar på jordytan och sfärer ovanför den. Här kan hårda data tas fram och analyseras. Allt tyder på att växthusgaserna är under tillväxt sedan ganska många år. Det inser jag givetvis. Här lyssnar jag helt klart på forskarna. Men mycket svårare är det att bedöma effekterna av ökad CO2. Här kommer nämligen olika samhälleliga ställningstaganden in i bilden. Avgörande är som jag ser det dels tidsfaktorn och dels nya tekniska lösningar för framställning av god elenergi. Om vi talar om 50-100 år framåt i tiden vet vi därför litet om hur klimatet då ser ut. Därför tror jag att vi kan vara ganska säkra på att alarmistiska uttalanden om en kris inom 20 år måste ses som politiskt vinklade. Sådana forskarråd ska man vara mycket försiktig att lyssna till.

En och annan läsare känner sig nog förvirrade av mina ord. Du undrar: vilken forskning ska jag då lyssna till? Mitt svar är att det gäller att hålla huvudet kallt och försöka avgöra om ett uttalande är rent baserad på samhällsdata eller på fakta om vad som sker på jorden eller sfärer därovanför. Klimatexemplet visar att detta kan bli knepigt, ty där möter vi dels uttalanden om att samhället ska omställas, dels att detta måste ske pga en CO2-tillväxt under en tidsrymd som är mycket osäker.

Min slutsats är att man inte ska lyssna på pedagogisk forskning rörande fenomen som gäller exv nyttan av betyg, kunskapsinlärning eller läxor. Här ska varje beslutsfattare försöka bortse från sina egna politiska drömmar och bygga ett ställningstagande på sunt förnuft hos allmänt sett kloka människor med erfarenhet från skolan. Råder osäkerhet är det många gånger bättre att välja en sedan gammalt beprövad lösning än att lyssna på en politisk fantast.

Vad gäller klimatet måste vi också försöka navigera med hjälp av eget och andras sunda förnuft. Naturvetarnas observationer väger som sagt tungt rörande CO2. Men framför allt måste vi göra klart för oss vilken tidsram problemlösningen avser. Att vi måste bekymra oss över klimatet tycker jag verkar rätt. Men alarmismen uppfattar jag som ett utslag av politiska överdrifter från grupper som inte tänker kyligt och klokt, utan driver diskutabel egen åsiktspolitik, en egen agenda helt enkelt.

Som vanligt hoppas jag på ett öppet samtal och en god portion sunt förnuft. Redan upplysningens goda tänkare, med Diderot i spetsen, gjorde det. Det räcker många gånger fortfarande.

Torsten Sandström

2018-12-20







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post181

Mary Pickford från Värnamo

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, December 19, 2018 22:25:04

Annie Lööf har (före valet) lovat svenska väljarna allianspolitik.

Nu vill hon inte genomföra allianspolitiken, för att den stöds av SD-partiet.

Omtumlad förstår jag inget annat än att Hollywood har kommit till stallbacken i Värnamo.

Lööf går från hemgården - via skolbänken- direkt till makten över 10 miljoner svenskars vardag. Varför blir det så konstigt?

Mitt svar är den vidunderligt stora svenska naiviteten. Och Mary Pickfords självsäkerhet. Annie Lööf, Greta Thunberg och andra Jeanne d´Arc-typer ser sig själva som frälsare av landet. Medierna för fram budskapet. Amen.

Lööf säger: följ mig, jag har stöd av 8% av folket. Än en gång: det är vidunderligt.

Jeanne d´Arc och Mary Pickford slutade (efter initiala framgångar) med fiasko...





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post180

Med bocken som trädgårdsmästare

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 17, 2018 16:56:10

Lena Micko från s-partiet är ordförande i SKL (föreningen som är politisk topporganisation för landets kommuner och landsting). Hon säger till dagens DN att ett tillskott på 43 miljarder kronor behövs till sektorn fram till 2022.

Under året har det flödat av rapporter om mismanagement inom framför allt sjukvården. Byråkratin ökar, men vårdprestationerna per skattekrona minskar. Vidare kunde vi häromdagen läsa om att Sveriges kommuner tillsammans är skyldiga svindlande 232 miljarder kronor i skulder för personalens pensioner. Hade skulden bokats i kommunernas balansräkningar skulle nära 1 kommun av 5 klassas som konkursmässig. SKL har struntat i att bokföra skulden eller ännu hellre löpande avsätta pengar till försäkring. SKL har bara tutat och kört!

Vad sysslar SKL med? Politikerna saknar kompetens för de viktiga verksamheter som drivs av kommuner och landsting. Det tycks klart att SKL helt enkelt inte klarar av den uppgift man tagit på sig. I stället för att jaga effektivitet, håller man skutan igång med rader av ny administrativ besättningspersonal och massvis av politiskt korrekt snack. Sedan skriver SKL ut krav på nya kommunalskatter samt bidrag från staten. Hej och hå! SKL saknar inte bara affärskompetens. Man struntar i allt lönsamhetstänk. Eller rättare sagt, man vet inte vad det är fråga om.

SKL och dess medlemmar, kommuner och landsting, är ett slukhål. Stort och bottenlöst. Pengarna flödar ned i gropen. Slurp!























  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post179

En förnuftig dom om tiggeriförbud – väntad reaktion från media

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 17, 2018 12:24:42


Idag har Högsta förvaltningsdomstolen godkänt Vellinge kommuns beslut att via lokala ordningsregler förbjuda tiggeri på allmän plats framför affärer.

Nyheten möts som väntat snabbt av negativa kommentarer i radio och tidningar. Så här skriver SvD:

”Tiggeriförbud inte lösningen på någonting”

Liv Palm, enhetschef för Crossroads i Malmö, är orolig för vad Högsta förvaltningsdomstolens beslut ska leda till.

– Vi ser inte att ett tiggeriförbud är lösningen på någonting. Det här handlar om människor som lever i extrem fattigdom som behöver något sätt att försörja sig på, säger Liv Palm, enhetschef för Crossroads i Malmö till TT.

Jag tycker personligen att ett tiggeriförbud är förnuftigt. Antagligen rör det sig om fattiga människor, dom flesta är EU-immigranter från Rumänien. I många fall är tiggeriet organiserat, med kriminella landsmän i toppen på nätverk av tiggare som utnyttjas brutalt. Jag anser inte att själva tiggeriet löser deras problem. Vilket bekräftas då tiggandet förbjuds. Personerna ifråga måste så gott det går sysselsätta sig med lönearbete i vårt land eller i hemlandet. Att tycka synd om tiggarna permanentar deras beroende. Och gynnar skurkarna i bakgrunden.

Mot tiggarnas behov måste ställas kommunmedborgarnas negativa reaktioner då de dagligen utanför ICA, Apoteket, Banken eller Systembolaget möter: ”Hey mama”, ”Hey papa”, ”Hey mister” eller liknande. Där sitter heltidssysselsatta främlingar på rad och begär lösen av den som vill passera in och ut. Jag känner personer som mår uppriktigt illa av att utsättas för denna typ av utpressning och därför väljer omvägar för att slippa delta i spelet. Vidare kan man inte säga att det är en mänsklig rättighet för utländska medborgare från EU-land att permanent sysselsätta sig med tiggeri i annat medlemsland (med avbrott för korta hemresor för att uppfylla utlänningslagens krav).

Att hjälpa en person som plötsligt behöver en slant är självfallet en god gärning. En helt annan sak är det systematiska tiggandet. Jag anser att det är en kulturfråga att slippa det tiggeri som stör stadsbilden i svenska tätorter. Sak samma med de eviga tiggare som patrullerar tunnelbanan i Stockholm.

Att tillåta systematiskt tiggeri är enligt min mening att falla undan för en osvensk kulturyttring som inte främjar bilden av ett gott samhälle. Vidare sprids bilden av att det är acceptabelt att träda tillbaka till utanförskap och låta sig försörjas genom böner till andra. Det är inte heller bra.

Därför kan man säga att ljuset kommer från Skåne då det gäller att återskapa den stadsbild vi är vana vid i detta land.











  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post178

Liberalismens väg mot undergång?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, December 16, 2018 07:08:22

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseau´s vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

Därför kan man – förenklat – säga att liberalerna under mer än två hundra år fyllt en viktig uppgift i västerlandet, genom att plädera för ett välfärdssamhälle, samtidigt som man tagit front mot socialisternas anspråk på all makt och allt kapital. En stor del av 1900-talets europeiska och svenska politiska diskussion omfattas därför av liberalernas frihetliga budskap. Och den svenska socialdemokratin har från Branting och framåt stegvis impregnerats med ett nyttotänkande av liberalt snitt. Folkflertalets önskemål har ställts framför klasskampen.

Men S-partiet har ändå länge bibehållit sitt trosvissa arbetarklassideal. Partiets olika underorganisationer har varit fjättrade av underklassperspektivet. Samhället ska främst verka för de fattiga och agera genom deras politiska företrädare. Det har varit underförstått att överklassen alltid klarar sig själv. Men sedan mer än 30 år har det visat sig svårt för S-partiet att locka väljare med denna fattigsyn. Svenska arbetare och tjänstemän är nämligen ganska välbeställda. Och flera av deras barn har hunnit göra en samhällsresa uppåt. Följden har blivit att S-partiet under åren med Olof Palme valt en delvis ny linje. Nu gäller det att främja intressen hos världens alla fattiga.

Detta nya tänk är inte alls nationalekonomiskt. Den ursprungliga liberala nyttoteorin försöker ta hänsyn till flertalet inom en och samma nation. Nu förändras perspektiven genom att intressen hos fattiga i många andra länder ska vägas in. Den tidigare ekvationen för nyttomaximering ställs alltså på ända. Nyheten är en form av global nyttoteori, som kraftigt försvårar en nationell politisk diskussion.

Genom visionen om att frälsa världens fattiga har vänstern i vårt land – och även inom flera andra nationer – lyckats sätta press på de gamla liberala partierna, så att också de utvecklats i en global riktning. Och liberalerna, särskilt ungdomsförbunden, har villigt anslutit sig till den vänsterrörelse som inte tar sikte på plus och minus i medborgarnas samfällda ekonomi, utan på en gränslös välfärdskalkyl. Jag menar att liberalerna därmed lämnat förnuftet, nyttan och ytterst (den nationella) marknaden. Bilden av den ursprungliga liberalismens harakiri tonar alltså fram. Kvar – efter liberalernas nya vägval med globalnyttan som ledstjärna – står den gamla nyttoteorins förespråkare och de breda grupper som förespråkar fria val och marknader. Dessa jordnära marknadskrafter bespottas av den nya vänsterliberala eliten.

Det är alltså förkunnelsen om stöd till världens fattiga folk och talet om gränsöverskridande mänskliga rättigheter som format en ny liberal lära. Denna har stegvis smält samman med den S-märkta vänsterns ideal. Också näraliggande frågor, som hbtq och klimat, har bidragit till denna nya dogmatik. I det vidare perspektivet predikas också en allmänt kravlös inställning i olika samhällsfrågor, såsom rörande skola, kriminalitet, sociala bidragsformer mm. Jag menar att resultatet blivit den trosartade vänsterliberala ideologi som vi ser i dagens Sverige. C- och L-partierna söker sig till S-partiet för att slippa samverka med nationella marknadskrafter. Tecken på detta syns under den pågående regeringsbildningen

Dom kvarvarande gamla marknadsliberalerna vet inte riktigt vad dom ska ta sig till. Men många iakttagare ser att det svenska politiska landskapet fått en ny och tydligare kontur. I ena hörnan en vänstergrupp av romantiker och troende, dvs globalisterna. I den andra en högergrupp bestående av förnuftsinriktade realister, som värnar om en nationell nyttokalkyl, huvudsakligen i den förutvarande liberalismens anda.

De liberalas rollväxling är intressant. Den har inslag av såväl tragik som komik. Det är ödets ironi att liberalismens traditionella program (mot kyrka och en diktatorisk stat) nu tycks gå under, alldeles självförvållat, och ersättas av en romantiskt flummig – närmast religiöst färgad – ideologi, där starka stater ska bygga ett globalsamhälle. Det rör sig om drömmar om en världsomfattande kollektivism. En romantik som varit helt främmande för liberalismens grundare.

Torsten Sandström

2018-12-1X

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http:// detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post177

Ännu en blogg om dagstidningarnas skåpmat

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, December 15, 2018 21:27:27

Som jag ser det utvecklas såväl SvD som DN enligt samma mönster. Nu tror läsaren att jag ska säga PK. Men det är inte den helt rätta beskrivningen. Vid morgonkaffets bläddring av SvD noterar jag – förutom de vanliga alarmen om klimat och Me too – rader av triviala resonemang och skåpmatsnyheter. Detta i en tidning som heter Svenska DAG-bladet. Dvs en nyhetstidning. Först möter jag en journalist som varnar för att vi har brist på vitaminer. Några sidor senare en kollega som hetsar upp sig över att vi kissar ut vitaminer (precis som det aldrig hänt tidigare i historien). Bläddrar man vidare så skriver en advokat om arvsfrågor, precis som naturlig död är en dagstidnings hetaste stoff. Och som pricken över i-et en lång artikel om förhållandena i Nordkorea. Där vet ju alla att det inte är så bra och några färska nyheter från diktaturen kommer inte direkt fram.

Någon undrar kanske varför jag inte dricker kaffet och håller tyst. Mitt svar är att jag betalar för en DAGS-tidning. Inte för texter som kunde ha skrivits för flera månader sedan. Svårigheten att få ned ostsmörgåsen med den varma drycken beror förstås också på de artiklar som omger skåpmaten. Visst är det några som är spännande (två tror jag), men mackan fastnar ändå i halsen på grund av marmeladtexter som är 100% förutsebara. Nu rör min irritation inte konservativa åsikter, som läsare vanligtvis förknippar SvD med. Nej det är tvärtom den (nästan) fullständiga vänsterliberalismen som får mig svårt att svälja.

Vi vet att Schibsteds-koncernen äger SVD. Dom äger också Aftonbladet. Tidningarna drivs därför självklart inte mot något givet politiskt mål, i perspektivet vänster -höger. Men målet är lönsamhet (inklusive statsbidrag för SvD:s del). DN och Expressen funkar ungefär på samma vis mot vänsterliberala mål, pga av ägarfamiljen Bonniers privata intressen. Båda ägargrupperna uppfattar det uppenbarligen som nödvändigt att konservera det bestående. Att lyda den nuvarande maktens partier. Dvs att agera inom den vänsterpolitiska åsiktskorridoren. Men ungefär 60 % av landets väljare har nyligen röstat till höger om de stora drakarnas åsiktsbarriär. Likafullt mal Schibsted och Bonnier var dag vidare med texter som är triviala, saknar fräschör och hyllar det vänsterkorrekta. Antagligen har marknadskännare gett dom råd att försöka få in pengar denna väg. Kanske kommer det att lyckas. Men fa´n tro´t. Mer troligt är att läsarna tröttnar och söker nyheter på internet.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post176

Mer helgstämning

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, December 14, 2018 17:16:51



Fi över sjö och strand, stjärnan i väster,

du som i svears land tändes av vänstern.

Stjärnan från Betlehem leder ej hem, men bort.

Barnen och medierna följa dig gärna,

strålande stjärna, strålande stjärna.

(Fritt efter Viktor Rydberg)





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post175

Klasskamraterna Mikael och Gunilla

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, December 12, 2018 11:45:25

Många undrar vad som händer i Paris, där lastbilsförare springer runt i gula västar och slänger sten mot polisen. Kanske frågar några också varför SD-partiet under några år vuxit så i styrka. Eller varför Trump vann presidentvalet senast. Jag tror det finns några svar som tillsammans kan ge en trovärdig förklaring.

Det enkla svaret är ett missnöje med dagens politik. Höga skatter, mycket storstilat politikersnack och lite verkstad, låt vara att välfärdsnäten är ganska täta. Vanliga människor har tröttnat på politikernas eviga löften om en härlig framtid.

Det mer djupliggande svaret knyter an till det jag nyss sagt. Låt mig illustrera det med två namn från dagens tidningar: Mikael Sjöberg och Gunilla Carlsson. Vilka är det undrar läsaren.

Sjöbergär generaldirektör för Arbetsförmedlingen, AF, som spenderar 74 miljarder kronor per år. Han är kusin till Göran Persson, fd statsminister. AF är i kraftig kris för att man, med sina många miljarder och 14.000 anställda, inte förmedlar tillräckligt många jobb. Bara 15% av alla nya arbeten tillsätts via kontakt med AF! Som lön för sin möda tjänar Sjöberg 155.000 kr i månaden.

Carlssonär en moderat politiker, fd europaparlamentariker och fd biståndsminister. Nu är hon vice chef för FN:s anti-HIV-organisation UNAIDS. Sverige är som vanligt stor bidragsgivare till UNAIDS – under nio år sammanlagt 2,6 miljarder kronor, från svenska SIDA:s budget, vilken Carlsson svarat för en god del av denna tid. Därefter fick hon jobbet i Genève. Med hänsyn till skatter mm är det en guldgruva. Men nu visar det sig att UNAIDS ledning under en tid haft problem med sextrakasserier, mobbing mm. Problemen kvarstår trots medial kritik.

Mina svar förenas på så vis att de ger prov på två personer från en politisk klass. Personer som genom anknytning till stora partier – eller familjebindningar – skaffar sig välavlönade jobb. Deras kompetens för de nya jobben kan alltså från början sättas ifråga. Ser man på resultaten, dvs den allvarliga kritik som framförts, så skapas ett intryck av att personerna faktiskt inte duger för de uppgifter som dom tilldelats.

Svenska folket är missnöjt med politikernas snack och låga verkstad. Vidare ser folket hur höga skatter förslösas. Man ser också hur den politiska klassens medlemmar skapar sig en välfärd utan motstycke, med hänsyn till personernas ansvar och formella kompetens.

Detta är inte bara en svensk företeelse. I Frankrike talar de gula västarna om kaviarvänstern. I USA pratar folket om Hilary Clintons bakgrund som presidentfru och verksamhet i familjens egna stiftelse.

Enligt min mening är det inte alls underligt att vanligt folk drar egna politiska slutsatser av det som ser. Och så röstar man för alternativa politiker som lovar bättring. Om bättring blir följden är, som jag ser det, högst tveksamt. Men folk väljer den som snackar simpelt och lovar något annorlunda.

En bättre lösning är, som jag ser det, att försöka angripa uppkomsten av klasskamratskap inom politiken. Detta förutsätter förstås ett omfattande nytänk inom den klass vars makt måste minskas och nyregleras. Bara det faktum att politikerna har saken i sina egna händer gör mig inte alltför optimistisk. Men för demokratins och den goda politikens sak krävs faktiskt handling.

Vad bör ske? Idén måste vara att sysslan som politiker inte ska vara livsvarig. Bara korta perioder på kanske 5-8 år. Under denna tid bör avsevärt högre lön betalas än idag. Ett halvår med avgångsvederlag får anses okej. Men absolut inga andra pensionsvillkor än dom som gäller för andra offentligt anställda. Efter avgång inte heller några sinekurer, dvs direkta nyjobb på offentliga myndigheter eller utomland på poster som betalas via exv SIDA. Regler om jäv talar mot sådana anställningar (liksom mot anställning av släktingar inom den politiska klassen). Efter en karenstid – en sk avkylningsperiod – på kanske 5 år bör dock en öppning för offentlig anställning ske, men med hänsyn till strikta regler om jäv. På så vis tvingas politikerna och deras anhöriga försörja sig själva av krafter som är oberoende av klassgemenskapen.

På sikt tunnas förmodligen gemenskapen ut.

Torsten Sandström

2018-12-12



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post174

Svensk dubbelmoral

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, December 11, 2018 22:14:26

Medierna öser på med krav om att alla måste värna klimatet. Inte slösa i onödan. Och att vi måste försöka hushålla med miljön på alla vis. Alltså inrikta oss mot det som är viktigt för det mänskliga livet och överlevnaden. Försöka tänka ideellt och globalt helt enkelt.

Vad händer då under nobelfesten? Och vem eller vilka är det som hyllas hysteriskt? Jo, Sara Danius, som blivit inrullad i (som hon själv säger) 25 meter sidentyg, till ett pris högt ovanför vanliga människors tankeförmåga. Hon, och kulturministern Alice Bah Kuhnke har lagt ned tusentals kronor och kilovis med CO2 för att åstadkomma sina vidlyftiga kreationer. Och dom vågar till och med stoltsera över sin lyxiga vulgaritet.

Vad gör alla journalister då? Sliter dom sitt hår i förtvivlan över det öppna slöseri som visas? Tycker som att kvinnorna agerar alltför materiellt? Gråter dom tyst NaCL-tårar över CO2-utsläpp? Nej! Tvärtom. En stor kör av feministiska journalister sjunger i stället en högröstad lovsång. Ty Sara och Alice vågar utmana dom frackklädda mansgrisarna. Med sitt röda skynke i mångtusenkronors-klassen beskrivs Sara (faktiskt) som en tjurfäktare, en matador som ger de svarta tjurarna dödsstöten. I så fall är väl Alice en fredsduva klädd i många lager av vitt siden.

En helig madonna i knytblus står nämligen över all kritik. För att inte tala om en vitklädd miljöduva. Detta händer i Sverige 2018, alltså. I en politiskt splittrad nation. Och eliten undrar förvånat: varför denna splittring i landet? Mitt frågande svar är: kan det vara så att folket börjar få nog av den dubbelmoral som ständigt körs ned i halsen på allmogen?








  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post173

Goda nyheter från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, December 11, 2018 16:28:22


Toppnyheten på SR P1 är idag att polisen i Absurdistan har beslutat att hela kategorier av bedrägerier endast ska utredas i undantagsfall. För ärenden som understiger 5 000 kronor ska bevismaterial i normalfallet inte hämtas in. Orsaken uppges vara bristande resurser att möta det kraftiga inflödet av anmälningar. Även KRIS, de kriminellas revansch i samhället,tillstyrker beslutet, som man ser som en viktig service från samhällets sida. Det är en fråga om medlemmarnas rättssäkerhet att strafflagstiftningen preciseras. Dessutom en åtgärd i julfridens anda. Även den statistikansvarige hos polisen bejakar beslutet. "Det betyder att många brott kan avskrivas och i praktiken anses som uppklarade”

Justitieministern i Absurdistan, Ahmed Morganistan, instämmer. Han meddelar att planer redan finns på amnesti för redan inburade bedragare. Besked om detta kommer innan julafton.













  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post172

Nobelfest ikväll

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 10, 2018 22:43:25

Varje år då Nobelfesten går av stapeln med lyx och glam i Stockholms stadshus tänker jag på en plansch som jag gillade skarpt under mina ungdomsår som marxist. Den färgglada affischen hänger faktiskt fortfarande i mitt arbetsrum. En av Marx´ teser gjorde en indelning av samhället i en bas och en överbyggnad. I basen utfördes produktion via lönearbete till på den tiden mycket låga löner. I överbyggnadens olika våningar skapades ideologier av skilda slag, för att se till att det kapitalistiska samhället hölls samman och bestod för framtiden. Överst, under penningpungen, finns den politiska statsmakten. Därefter kyrkan och utbildningssystemet. Sedan ordningsmakt och militär. På fjärde våningen huserade det borgerliga samhällets elit, som i överflöd festade och glänste. Här fanns herrar och damer som såg till att svältlöner betalades ut till bottenvåningens personal. En överhet som själv unnade sig allt av livets goda. Via kontakter med de övre våningarna såg finansens furstar till att behålla makten. I bottenvåningen utfördes fysiskt arbete. Dvs lönearbete som skapade ett överskott för försörjning av allt folk på våningarna ovanför.

Planschens berättelse är enkel. Kanske simpel. Den är inte helt sann. Maktförhållandena är i vart fall annorlunda idag. Men på dagens nobelfest samlas i stadshuset representanter för samtliga våningar, frånsett dom från entreplanet. Många av festdeltagarna talar till vardags frenetiskt om klimatkris och om vikten att hålla igen på resor, köttätande, konsumtionsvaror och mycket annat som bidrar till uppvärmning av jordklotet. Åtminstone skickar dom dagligen allvarliga budskap till undervåningens arbetande folk om att jobba hårt och spara på miljön. Men i kväll sparar damerna och herrarna inte på något. Nu hyllar övervåningarnas eliter varandra. Dom äter, dricker och bugar sinsemellan. Särskilt uppvaktas kungahusets representanter. Via teve förmedlas festen till folket landet runt. Så att alla i sina hem kan känna sig som inbjudna. Duka upp. Delta och beundra herrskapen från ovan.

Någon undrar kanske hur prisbelönade forskare kommer in i denna bild. Egentligen är dom enbart statister, som fått bra betalt för att resa till Stockholm och sprida en glimt av forskning och allvar åt föreställningen. Genom att råka vara närvarande ger dom, så att säga, den svenska eliten anledning att festa till det. Dom tillåts med andra ord sätta sprätt på dynamitkungens kvarlåtenskap. Skål!


PS! På våningen där det festas syns i mitten Sara D, för dagen förpackad i en miljöriktig klänning av 25 meter sidentyg! Heja Sverige!










  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post171

Dödens Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 10, 2018 16:39:28


Dagens Juridik rapporterar idag om att totalt 274 skjutningar hittills inträffat i Sverige 2018. Av dom har 42 haft dödlig utgång. Klanvåldet fortsätter alltså.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post170

Jag mår illa...

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 10, 2018 16:11:27



Jag har skrivit det förut. Och gör det igen. Jag ger nämligen inte upp.

Min bläddring i DN och SvD, med minnet av tidningarnas innehåll för 10-20 år sedan, ger en skrämmande nutidsbild. Jag tror att ungefär hälften av textmaterialet har till syfte att få läsaren att ändra uppfattning eller börja leva sitt liv enligt nya mönster. Än rör det klimatångest, än samling mot nationella krafter, nazister med ruggigt fula trynen. Vi ska dela med oss av statens medel! Och visa god vilja så att även tiggare utanför ICA får en slant till jul. Massor med uppmaningar om att äta viss mat eller ta ut skilsmässa för att motparten är knepig.

Texternas innehåll avser alltså inte information om fakta eller händelser i världen eller i det svenska samhället. Nej, allt mindre torra fakta läser vi. Författarna vill uttryckligen bilda opinion. Med ett mer rakt-på-sak-språk är alltså en stor del av texterna i DN och SvD att se som propaganda. Och dom som skriver texterna kan inte ses som journalister, utan som propagandister eller bloggare.

Och jag som läsare betalar för att få detta i halsen. Magnus Uggla sjöng: jag mår illa, jag mår illa….

Bläddra själv (med ett kritiskt öga) så får du se hur du mår.


Bloggare som lägger en pizza









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post169

Är Sverige en rättsstat?

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, December 09, 2018 08:08:19

Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. Dom skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan dom tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.

Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedurför reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.

Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exv rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.

Att Sverige ännu inte fått en separat domstol för lagprövning blir därför ett problem. Visserligen har Högsta domstolen och lägre domstolar i enstaka fall vägrat att tillämpa lagregler med tekniska brister. Men en särskild instans vore av stor nytta och hade medfört en ökad frekvens av ingrepp mot slarvig och partsbunden reglering. Klåfingriga svenska lagstiftare behöver en fristående kontrollör. Förutsatt att den prövande instansens domare agerar objektivt.

Detta för över till den svenska juridiska processen. Tillsättningen av ordinarie domare står i centrum ifall frågan om rättssäkerhet ska bedömas. Jag anser inte att det svenska systemet med en fristående Domarnämnd, som nominerar domare, är en trygg lösning. Riksdagens och regeringens indirekta inflytande över valet av domare oroar och skapar risk för otillbörlig politisk hänsyn. Liksom utomlands bör tillsättning och avskedande av domar – samt kontroll över domstolarna (som idag Domstolsverket och JO idag hanterar) – läggas i händerna på ett nytt fristående organ, som till en klar majoritet består av domare. Personer med insikt i tillsättningen av högre domartjänster berättar nämligen (mellan skål och vägg) om gynnandet av personer som gjort karriär på politiskt anknutna positioner, exv inom regeringens departement. Det sägs att personer – och maktkonstellationer nära S-partiet, en uppsvensk juridisk fakultet samt en grupp av juristvänner från huvudstaden – drar i trådarna för att individer med rätt bakgrund och korrekta politiska åsikter ska befordras till höga domartjänster. Här räcker med att nämna två exempel, Sten Heckscher och Göran Lambertz.

Även det svenska systemet, med nämndemän som agerar lekmannadomare, måste kritiseras. Att lekmän ges insyn är en sak. Och kanske att dom ges rätt att pröva frågan om skuld/oskuld. Men att outbildade ska ha rätt att meddela dom och bestämma påföljd bygger inte en bild av ett rättssamhälle. Vi har nyligen sett hur islamsk rättstradition via en lekmannadomare tagit plats i en tingsrätts dom.

Är den svenska rättsprocessen tillräckligt säker? Frågan är bred och svår att besvara. Jag tror att anhållanden och häktningar normalt sker på ett tryggt vis. Detsamma gäller beslut och domar i privat- och civilmål. Men den offentliga sektorns monumentala omfång i vårt land gör mig däremot tveksam om hur trygga många förvaltningsdomstolars avgöranden är. Särskilt rörande skatter och avgifter. Mitt intryck är att domarna här ofta alltför partiskt följer lagregler som ger det offentliga en maktställning – i stället för att förhålla sig neutral och i rimlig mån skydda den medborgare som talan gäller. Tydliga exempel är ärenden om bolagsföreträdares ansvar för ett företags obetalda skatter och avgifter. Det syns också i miljöärenden, där det exv händer att lantbrukare fråntas rätten att ha en ensam häst i sitt stall (ensamma hundar är dock än så länge okej i svenska hem). Här kan kanske en lagprövningsdomstol städa upp i djungeln av regler som är alltför oklara och inbjuder till övertramp?

I straffrättsliga mål beviljas emellanåt resning, något som kan tyda på en brist i den bakomliggande underrättsproceduren, från åtal till dom. Men själva resningsbesluten är å andra sidan något gott, vilket processerna mot Thomas Quick illustrerar. Vidare tror jag att en del svenska åklagare lider av samma syndrom som de förvaltningsdomare jag nyss nämnt. Politiska signaler, i och bakom viss lagstiftning, gör att åtal tyvärr väcks i situationer där nedläggning vore rätt beslut. Detta gäller framför allt mål rörande sexbrott, miljö, ekobrott och våld mot barn. Jag förstår att vissa sådana ärenden bör prioriteras. Men det gäller för åklagaren att våga inta en neutral och distanserad ståndpunkt. Här brister det tyvärr inte så sällan. Låt mig som exempel nämna åtalet mot Julian Assange samt ett annat uppmärksammat fall med först åtal mot en man som i sängen legat naken bredvid sitt barn och sedan åtal mot mannens hustru för hennes innehav av ett nakenfoto på barnet från badstranden (efter det att mannen frikänts väcktes åtal mot hustrun!). I båda fallen vägrade domstol godta åtalen. Till saken hör att alla de tre åtal jag nämnt beslutats av överdrivet partiska kvinnliga åklagare. Den politiska korrektheten kan alltså leda till tragiska övergrepp.

Min ytterst summariska berättelse visar att det alltså finns betydande brister i den svenska rättsstaten. Jag har svårt att bedöma ifall Sveriges problem är större eller mindre än andra länder i nordvästra Europa. Att dom är mindre hos oss än i Ryssland och kanske några länder i mellan- och Sydeuropa tror jag är en riktig slutsats. Här förekommer till och med tydligt korrupta åklagare och domare. Det svenska huvudproblemet är att juristssamhällets olika aktörer riskerar att gå politiska intressen till mötes. Delvis beror detta på PK-ideologin. Hursomhelst, dom som tror att Sverige är en perfekt rättsstat och ett föredöme måste tänka om.

Torsten Sandström

2018-12-09

Publicerat i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post168

Kvacksalveri i klimatfrågan

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, December 08, 2018 16:53:55


På min blogg har jag tidigare skrivit om åsiktsentreprenörer av olika slag. Nu en vanlig variant. Medierna översvämmas med reportage, som med psykologiska begrepp vill förklara våra liv och vår värld. Ofta är målet att bereda mottagaren (läsaren/lyssnaren) vidgad förståelse av sitt liv eller sin situation och på så vis lycka. Men då psykologins teorier är lösa i kanten – en faktisk händelse kan tolkas på flera olika vis – blir sanningsvärdet lågt, eller inget, av den analys som ger sig ut för att vila på vetenskaplig grund. Lyckobudskapet riskerar tvärtom att skapa olycka för mottagaren.

Det blir alltså ofta så att svart förvandlas till vitt, eller tvärtom. Det mediala påstående, som vill vara sant, blir falskt. Och den som står bakom uttalandet framstår som en simpel lurendrejare. Tyvärr inser sällan varken sändaren eller mottagaren av känsloanalysen att det rör sig om humbug.

Detta sagt som reaktion på en artikel i SvD (2018-12-08) under rubriken: Kognitiv dissonans kan förklara klimatförnekelse. Författaren är en vetenskapligt skolad person, Emma Frans. I klartext vill Frans påvisa att klimatskepsis kan bero på en psykisk ovilja (hos tvekaren) att ta emot den (underförstått) korrekta slutsatsen att en klimatkris är nära förestående. Jag har många gånger skrivit att jag tror att risken för ett framtida miljöhot är ett faktum. Men ett hundraårsperspektiv är svårt att överblicka. Detta medför att man inte kan tala om en akut kris. Den tilltagande miljöhetsen blir alltså ett utslag av falsk propaganda. DN:s spalter framstår som rena böneboken för klimatalarmister. SvD och SR/SVT ligger inte långt efter. Tusentals människor invaggas varje dag i en felaktig tro att dom omedelbart måste förändra sina liv. Falska påståenden av detta slag skapar oro och ångest. Därför kan man säga att det är Frans själv som medverkar i uppbyggandet av en landsomfattande kognitiv dissonans.

Enligt min mening är det dags att göra upp med detta kvasipsykologiserande, som eskalerar för var dag i tidningar och radio/teve. Till stor del är det fråga om ett bondfångeri, som om det rört hårda konsumentvaror ganska snabbt skulle förbjudas av Konsumentverket och Marknadsdomstolen. Men när det sker i ord, via dålig journalistik, applåderas det av okritiska medieägare, journalister och läsare/lyssnare. Det är alltid tragiskt att se kvacksalvare i farten....







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post167

Helgstämning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, December 08, 2018 14:25:21







Dogmen om PK i fädrens land,



kärast bland samfund på jorden!



Vida hon famnar från strand till strand,



fast är hon grundad av Herrens hand,



byggd till hans tempel i Norden.

(fritt efter Johan Alfred Eklund)



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post166

Ingen självkritik hos SR-chefen, inte ….

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, December 06, 2018 18:30:24

I en artikel i DN (2018-12-06) klagar Sveriges Radios chef Cilla Benkö över att världens medier angrips av politiska makthavare av olika slag http://dela.dn.se/R7VluS0nOGbHdyGHd6elLgM4pzG9wE1tA5S9A33R1_Wmc-TW0NaSwUzsn72BNmVMNPpggq3ioZ3vLFG5sPxfmg

Benkö för fram en rad exempel. Allt från verbala angrepp till våld och död. Hon menar att en allvarlig attitydförskjutning håller på att ske. Förr respekterades medierna, särskilt dom som kallas public service. Nu anfalls dom från många håll. Hon nämner åtgärder från Trump, Orban och många andra exempel från stater där nationella krafter tagit makten genom allmänna val.

Först vill jag säga att lagöverträdelser inte ska accepteras i något samhälle eller i någon form. Brott mot journalister är alltså mycket allvarliga. Det öppna samtalet och det fria ordet måste värnas. Överallt.

När detta är sagt finns det anledning att vara kritisk mot Benkös spejande från sitt elfenbenstorn. Först måste konstateras att hon i dålig journalistisk anda blandar stort och smått. Fysiskt våld och dödande av journalister förs samman med tuffa kritiska ord mot mediernas anställda. Visst är Trumps negativa uttalanden om press och teve brutala och vulgära. Och i munnen på en president känns de särskilt hotfulla och olustiga. Men Trump agerar som politiker och använder det fria ordet mot dom som han – rätt eller orätt – ser som sina motståndare. Det är inte fråga om olaglig maktutövning eller våldsbrott. Det rör sig om tarvligt politiserande från en person med psykopatiska drag. Men såvitt jag förstår agerar han lagligt.

Journalister i Benkös klass brukar vanligtvis försöka förstå varför personer agerar som dom gör. Varför är Trump så grovt aggressiv mot många journalister? Det enkla svaret är att han är maktfullkomlig och allmänt sett ogillar kritik. En person som är van att få som han vill ser självfallet närgånget kritiska journalister som politiska motståndare. Vilket dom förmodligen – objektivt sett – också är i det flesta fall.

Den största svagheten med Benkös artikel är att hon talar i egen (och SR:s) sak och inte ser det egna mediets allvarliga tillkortakommanden. Genom att orda om världsproblem önskar hon värna public service i Sverige. Så agerar företagschefer måhända. Men inte goda journalister. Bra skribenter försöka hålla isär stort och smått samt världspolitik från det egna mediets interna förhållanden.

Den svenska kritiken mot de statskontrollerade medierna SR och SVT baseras på främst två skäl. Det första är att rapporteringen inte är politiskt oberoende, utan ofta vinklas åt vänster. Det verkar vara en tämligen utbredd uppfattning hos allmänheten. Kritiken förefaller dessutom trovärdig med hänsyn till professor Kent Asps undersökningar om journalistkårens politiska åsikter (omkring 70% åt vänster). Det andra skälet rör ogillande av tvångsbetalning för mediala tjänster som flera kritiker inte själva efterfrågar. SammanIagt frågar alltså många varför dom ska tvingas betala för politiska åsikter man inte delar.

Inget av dessa viktiga skäl till kritik av SR och SVT lyfter Benkö. I en bisats talar hon bara om vikten att verka mot misslyckanden och för kvalitetssäkring. I övrigt anför hon en utländsk undersökning som är positiv till BBC:s kunskapsförmedling och en svensk professor som berömmer SR och SVT:s folkbildande verksamhet. Jag bestrider inte behovet av upplysning. Men det är inte det saken gäller. Kritiken tar sikte på ett strukturellt problem, ett tydligt politiskt beroende i samhällsdiskussionen.

Alltså säger Benkö inget om vänstervridningen. Inget om att SR/SVT systematiskt måste jobba mot åsiktsjournalistik i samhällsbevakningen. Inget om att Granskningsnämnden måste förvandlas från en papperstiger (som på rad lägger ned anmälningar) till en aktiv och tuff kritiker av avvikelser från kravet på oberoende. Vad orsaken är till Benkös tystnad kan man fråga sig, ty risken för en danskliknande reaktion ligger tämligen nära om krafter till höger kommer i regeringsställning även i vårt land. Jag tror att svaret ligger i elfenbenstornet. Benkö ser som verksam under 20 år inom tvångsfinansierade medier inte själva problemet. Hon är som en troende förblindad av att tesen om oberoende och vågar inte lyfta på förlåten och kolla hur verkligheten ser ut. Kanske hennes journalistkollegors åsikter finns med i räkningen…

Benkös strutsattityd är olämplig hos journalister. Men den är inte ovanlig hos makthavare. I maktens värld finns åtskilliga exempel på hur bristande insikt och högmod leder till fall. Jag vill inte Benkö något illa. Men hon tillhör den typen av chefer som genom mångårig passivitet orsakat mediernas förtroendekris. Enligt min mening är det tydligt att SR/SVT antingen måste reformeras i grunden eller läggas ned.

Torsten Sandström

2018-12-06





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post165

En godbit i repris

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, December 05, 2018 11:04:21


Min text om de svenska landstingens svaga effektivitet (från den 13/11 2018) har idag publicerats i Timbro/Smedjan. Det gläder mig. Vill du veta vad saken gäller, så kolla:

https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

Jag anser att svensk vård håller hög kvalitet, generellt sett. Men den är fasligt dyr och i vart fall extremt ineffektiv.

  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post164

Då samhället exploaterar ett barn

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 03, 2018 22:10:07

Greta Thunberg är 15 år. Hennes mamma är operasångerskan Malena Ernman med tydliga vänstersympatier. Greta skolstrejkade i höstas under 20 dagar och satt framför riksdagshuset. Målet var att få en svensk miljöpolitik i linje med Parisavtalet. I SVT2 kl 21 idag (2018-12-03) presenterades hon i Katovice där hon läste upp en deklamation under den pågående miljökonferensen, sittande vid sidan av FN:s generalsekreterare. Han lyssnade artigt på hennes förnumstiga ord. Alla omkring såg så glada ut.

Vilka tankar föder Gretas agerande (med mammans och pappans tillåtelse)? En tolkning är att se Greta som en ung hjältinna, nutidens Jeanne d´Arc, i kamp mot klimatförstörelsen.

Min tolkning är en ung tjej som villigt låter sig exploateras av samhället och en mamma i karriären. Greta bör självfallet gå i skolan som andra barn. Hennes mamma och pappa bör se till att detta sker. Någon bör kanske upplysa Greta om att världen står inför ett miljöproblem, men däremot inte en akut kris, som kräver avsteg från normala krav på närvaro i skolan. Hon kommer nog inte att vilja förstå detta. Liksom Jeanne d´Arc är hon frälst och vigd vid sin uppgift.

Min tolkning är därför att Greta låter sig utnyttjas politiskt. Att hennes föräldrar och en svensk tevekanal, som tvångsfinaniseras med avgifter från folket, använder Greta som ett politiskt vapen är inte bara smaklöst utan vettlöst. Det är en form av barnarov. Ännu ett billigt svenskt propagandanummer med en självvald barnstjärna i huvudrollen.

Vilken signal skickar exploateringen av Greta för övrigt till dom som bekymrar sig över tillståndet i den svenska skolan? Vadå kunskaper? Vadå närvaro? Gör som du vill och strejka för drömmar uppe i det blå! Sånt händer bara i Absurdistan.

Det är min syn på saken. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om Greta av nobelkommittén i Oslo tilldelas fredspriset nästa år…


A propos den extrema hetsen om en akut klimatkris (i närtid) så är följande rubrik från DN 2018-12-04 talande:

Klimatförändringen är redan­ en fråga om liv och död, ­ambitionerna i klimatarbetet måste höjas. Det sa FN:s general­sekreterare Guterres när han talade vid invigningen av FN:s klimatmöte (COP24) i Katowice på måndagen.


  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post163

Forskarnas liv som hund.

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, December 03, 2018 07:28:10

Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.

Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, dvs yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.

Men jämfört med 60-talets universitetsliv har dagens även förlorat viktiga värden. En stor del av statens omfattande pengasatsningar på universiteten har gått till administration. Många är de ledningstjänstemän, kursadministratörer och studievägledare och som tagit plats. Här syns det offentligas stegrade intresse av kontroll. Och behovet att sysselsätta sociala experter av olika slag (dvs folk som strömmat ut från universiteten efter 60-talets boom). Här framträder också en helt ny syn på studenten, som en person som måste kontrolleras, styras och ges rätt att göra om, så att examen närapå garanteras. Studenterna blir närapå ting på ett löpande band – man talar också om dom i ord som ”genomströmning”. En del av detta var säkert nyttigt och bra. Men en viktig aspekt av akademiska studier har tunnats ut. Dvs träning i förmågan att själv planera och ta ansvar för inlärningen. Å andra sidan kan man kanske säga att utvecklingen harmonierar med nutidens syn på uppfostran och skolutbildning. Curling gäller numera.

Så över till forskningen. Synen på verksamheten som en fabrik har kommit att prägla moderna svenska universitet och högskolor. Rektorerna är idag mer verkställande direktörer i karriären än forskare. Administratörens syn på vetenskap har därför blivit följden: forskningen ska planläggas, kontrolleras och ge ”output” som snabbt kan tillämpas i samhället. Med en svärm av pärmbärare i toppen försöker högskolornas ledningar anpassa verksamheten till statens krav. Här finns en mycket stor skillnad mot det tidiga 60-talets lärda värld. Visst fanns det även då politiska makthavare i Stockholm. Men dom var få och deras ambitioner och resurser var mycket begränsade. En och annan professur kunde säkert skakas fram via mygel med huvudstaden, som i andra riktningen lämnade forskarna ifred. Idag har departement, ämbetsverk och en bred krets av specialmyndigheter byggt upp en tung överbyggnad till den forskning (och utbildning) som bedrivs lokalt. Att detta tynger skattebetalarna är givet. Viktigare är kanske att det belastar den akademiska frihet som det ofta ordas vitt och brett om.

Den akademiska forskaren, som under 60-talet själv i frihet valde sina studier, har idag förvandlats till en dresserad hund. Genom lagar, direktiv och planer – och med intensiv uppvaktning från politikens många hussar och den administrativa brukshundsklubben i Stockholm (och lokalt) – styrs forskarnas vardag alltmer i detalj. Mycket administration tar lärarens tid. Överbyggnaden gör sig ständigt hörd med remisser, utvärderingar och formulär av alla de slag (sådana är byråkratins lagar). Den tid som forskaren får kvar fylls med ökad undervisning. Dom som vill få rimlig tid till vetenskap tvingas därför söka medel externt.

Också valet av forskningsämnen och utförande styrs ovanifrån på flera vis. Den som vill ansöka om pengar för ett projekt måste lägga ned avsevärd tid på att fylla i blanketter och skriva plandokument. Alla inser att försiktighet och kritisk realism då inte lönar sig. Det gäller att breda på och ta för sig som en hungrig vovve. Själva valet av ord i en ansökan måste noga läras in såsom kommandon till en hund under träning. Här finns en rad av koder som makthavarna noga gjort kända, i stil med att bidrag främst ges till studier som är gränsöverskridande, bedrivs av forskarkollektiv, tar sikte på kön, diskriminering, mänskliga rättigheter, klimatkris, EU, integration och andra ämnen som det politiska Sverige favoriserar. Storskaliga och mångåriga ambitioner – alltså mångmiljonbelopp – blir i sig tecken på excellent vetenskap. Endast dom som fyller i formulären rätt får pengar att forska för. Något förenklat tvingas dom andra pressa in tid för forskning mellan lektioner, tentarättning och administrativa uppgifter.

Den populära bilden av forskaren som en något disträ idéspruta, med håret på ända, gäller alltså inte längre i Sverige. Här framträder alltmer bilden av forskaren som släthårig brukshund. Ett bra luktsinne för det som är PK och för de koder och kommandon som hörs från huvudstaden är grundläggande förutsättningar för framgång. En affärsmässig smidighet i umgänget med de styrande i Stockholm, med massmedier och med högre ledare av den lokala verksamheten är också viktiga egenskaper för en jakthund som söker byte. Den som kan uttala sig på teve, i frågor som knyter an till prioriterade politiska kommandoord, har snart gjort sin lycka och blir best in show vid kennelklubbens årliga tävlingar.

Jamen, säger kanske läsaren, vid universiteten finns väl gräddan av Sveriges intellektuella. Mitt svar blir att det visst finns många kloka jyckar där. Några är superintellektuella. Men ännu fler är rashundar som driver djuplodande forskning, utan att för den skull vara särskilt kritiskt lagda eller samhällsintresserade. Dom agerar tekniskt-instrumentellt skicklig, helt enkelt. Och åstadkommer ofta goda forskningsresultat.

Ganska få av de många anslagssökande brukshundar som nämnts ovan, dvs dom som forskar på PK-kommandon, kan sägas vara intellektuella, om med ordet menas självständighet, kritisk distans och samhällsanalys. I stället tar dom samhällets forskningskoder för givna, som tecken på vetenskaplig vikt eller tyngd. Ty dom är upptagna med att jaga pengar.

Därför finns slutligen en ganska stor grupp av gårdvarar, som troget vaktar det egna reviret och ser till att personer som vistas där – kollegor och studenter – får ett bra liv mellan lektioner, böcker och pärmar. Dom gör en del av det jobb som prisvinnande hundar skjuter ifrån sig. I bästa fall får vakthundarna tid över till egen forskning. Men dom får anledning att fundera över samhället och vetenskapen. Det borde många fler göra.

Torsten Sandström

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post162

Skillnaden mellan klimatproblem och klimatkris

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 30, 2018 22:12:39


I internettidningen Det goda samhället skriver 2018-11-30 meterologen och professorn vid Max Planck institutet i Hamburg Lennart Bengtsson kloka ord om den pågående klimatdebatten. Han drar en skarp gräns mellan faktiska klimatproblem och hetsen om en akut klimatkris. Klimatproblemen är förmodligen möjliga att undvika genom olika tekniska, ekonomiska och politiska åtgärder, skriver han. Bengtsson menar att talet om en akut kris däremot är politiskt (överdrivet/påhittat), medan vetenskapen tar de faktiska problemen mer kyligt och med förnuft...

Så lite lugnt ska vi nog ta´t!

http://detgodasamhallet.com/2018/11/30/den-politiska-synen-pa-klimatet-jamfort-med-den-vetenskapliga/



















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post161

SVT:s chef inser inte ens förekomsten av vänsteråsikter inom det egna bolaget!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 30, 2018 17:01:34

Häromdagen intervjuades SVT:s chef Hanna Stjärne i bolagets egna program Go´ kväll. På frågan om kritiken mot journalisternas vänstervridning försökte hon först prata bort problemet genom att tala om att SVT erbjuder så många olika typer av programinslag. Då frågan upprepades svarade Stjärne än en gång undvikande genom orden (ungefär) att hon ser många inslag men inte märkt någon vänstervridning.

Man undrar vilken verklighetsuppfattning Stjärne har. Man kan förstå att en mediechef har svårt att medge att dom egna journalisterna bryter mot kravet på trovärdighet, opartiskhet samt oberoende i förhållande till politiska intressen. Men faktum är att Granskningsnämnden emellanåt (tyvärr alltför sällan) framfört kritik. Det vet förstås Stjärne. I stället för att säga att varje övertramp är allvarligt och att SVT:s ledning kontinuerligt jobbar mot partiska värderingar i sändningarna så passar Stjärne, helt enkelt. Problemet förefaller inte existera i hennes tankevärld. Och något systematiskt arbete mot övertramp bedrivs inte inom SVT/SVT, vad jag vet. Förmodligen skulle en sådan fortlöpande intern granskning av journalisters berättelser anse strida mot etiska yrkesprinciper.

Att den som på bilden kramar om henne heter Jan Helin och är programchef på SVT vet Stjärne däremot säkert (hon har nämligen anställt honom). Men att Helin jobbat omkring tio år som chefredaktör på socialdemokraternas flaggskepp Aftonbladet har Stjärne förmodligen ”ingen aaaaning om”. Nej, i hennes värld är alla anställda på bolaget opartiska och oberoende. I hennes värld följer dom gällande regler. Punkt slut! Så agerar en person från drömmarnas värld. Ingen kontakt alls med verkligheten.

Just nu har en debatt om avveckling SVT och SR flammat upp. Moderaternas ungdomsförbund går i spetsen. Det är bra. Jag stödjer en avveckling. Det finns tillräckligt med nöjes- och kvalitetsmedier vid sidan om dom som finansieras med tvångsavgifter. Och dom bästa kvalitetsjournalisterna på SVT/SR - som jag ömmar
för - skulle säkert få nytt jobb efter en avveckling. Hur det går för dom som visat sig politiskt beroende är däremot mer ovisst. Med all rätt. Dom har ju brutit mot gällande normer för SVT/SR. Jag föreslår att dom ska blogga! Många vänsterbloggare blir det alltså!

Torsten Sandström

2018-11-30









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post160

Varför jag gillar Frankrike?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 27, 2018 15:44:57

Jag är i Paris några dagar och njuter av livet. Idag (2018-11-27) lyser en mild sol över boulevarderna. Jag har strövat runt centrala staden under förmiddagen och friskat upp minnen från många tidigare resor.

Mitt intresse har en gammal familjeanknytning och koppling till läsning av historiska verk. Den franska kulturen är nog den bästa sammanfattningen, även om förklaringen är vag. Frankrike har en självklar plats i Europas mitt. Kelter, romare och germaner har format landet och språket. Kokkonst och vinberedning har fransmännen anammat och utvecklat till fulländning. Och det är kanske urtidsmänniskorna från Cromagnon som fött målarkonsten. Det finns en säregen koncentration på kultur (av alla slag) i detta land. Och på den enskilda människans frihet. På gott och ont demonstrerar idag de Gula västarna – en mängd lastbilschaufförer – mot höjda priser på bränsle. Tårgasen ligger tät kring mustaschprydda män i gula jackor på Champs Elycée.

Däremot är jag inte någon beundrare av fransk politik, varken från förr eller idag. Folkets kulturella romantik och maktambitioner förstör bilden. Från Karl den store, via Ludvig XIV och Napoleon I till dagens presidenter finns en strävan efter pompa och storslagenhet. Hur många miljoner människor har egentligen den franska nationen under årens lopp genom krig förlorat på slaktbänken? Värst var förmodligen (relativt sett) Napoleon, som byggde sitt imperium på miljoner landsmäns kroppar. Han var psykopat, tror jag.Men det vågar nästan ingen säga i Paris.

Och revolutioner har fransmännen skrutit med. Men vad blev det av de blodiga upproren? Den tämligen fredliga engelska från 1688 gav bestående resultat. Franska folket har en fallenhet för personer som ser sig själva som hjältar. Och det är ingen praktisk grund att bygga framgång på. Dagens presidenter lever kvar i en form av majestätiskt skimmer. Mitterands namn finns på gamla monument varthelst man vänder näsan i Paris. Och när han partikamrat Hollande misslyckades kapitalt med sin politik, så exporterades en minister direkt till EU, dvs Moscovici, som (hör och häpna) blev finansexpert där. Och en annan minister, Macron, målade snabbt om sitt hus – dvs bytte partifärg ett litet snäpp åt höger – och blev ändå snabbare franska folket president och hjälte.

Idag är Macron tämligen impopulär. De gula västarnas framfart pressar honom. Och han börjar inse De Gaulles kloka ord om att det är omöjligt att styra ett folk med 400 olika slags ostar. Den franska kulturella rörligheten och den 200 år långa jakten på demokrati tjusar mig ändå. Sträva viner från Bourdeaux och salta ostron från Bretagne förhöjer givetvis fascinationen.

Torsten Sandström

2018-11-27



Parisflanören tar igen sig på kvällen på ett känt brasseri:




  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post159

Offerteorin klyver journalisters hjärnor

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 26, 2018 21:37:54

Nu förstår jag vad en vänsterliberal menar med att vara kluven. I DN 2018-11-26 skriver Lisa Magnusson att : "Vi måste förstå mordet på Gica, men vi får inte visa förståelse".

Gica är den man som dödats av en 16-åring i Huskvarna. Journalisten Lisas ena hjärnhalva förstår, men den andra gör det inte. Jag undrar om det inte finns någon ordning och reda i nutida journalistik. Vad som helst kan påstås i försök att rentvå en ung marodör. Det är den dödade Gica som är ett offer. 16-åringen är gärningsman, tycks det (tills domstol sagt sitt).

Jag undrar vad samhället och medierna har att vinna på att förvandla svart till vitt. För journalisten känns det så förstående och välvilligt skönt. Men gäller det inte att formulera krav på den unga generationen - och deras föräldrar? Annars går ju samhället åt skogen! Sveriges största dagliga tidning , DN, bär här ett särskild ansvar. Min respekt för DN närmar sig fryspunkten...







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post158

Politisk oförnuft i huvudstaden för Mittens rike

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 24, 2018 12:42:29



Idag ett klipp av en rubrik ur DN 2018-11-24: ”Balansgång mellan makten och Mittens rike”.

Tanken är uppenbarligen att S-partiet och partierna C och L försöker komma överens. OK, att det rör sig om en typ av balansgång mellan vänsterliberala organisationer. Men resten av rubriken är rena snurren. Mittens rike, dvs det gamla China, var minsann fulladdat med makt. Och det är ju varken C eller L. Dom har inte ens 15 % av rösterna i Riksdagen. Om dom gör upp med sossarna väntar förmodligen all time low. Och då har dom nog spelat bort sina kort i svensk politik inför kommande valrörelser. En samregering med S kommer att straffas. Rättvist, tycker jag, för partier som inför valet talat stort om sakpolitik, men efter för en linje mot vissa personer och deras idéer.

I media möter vi journalister som säger att det är enkelt att kompromissa i kommunalpolitiken, men inte i Riksdagen. Det framställs som en sanning, nästan en naturlag. I praktiken måste alla försöka ge och ta! En bättre förklaring till kortslutningen i Riksdagen än den mediala är att det politiska förnuftet förefaller att öka med avståndet i kilometer från partikanslierna i Stockholm.

Jag tror att det är nyttigt för uppsvenskarna att emellanåt få höra hur göteborgarna skojar om dom. Även i Skåne är humorn god även om man tröttnat på den storsvenska mentalitet som i decennier strömmat ut från partikanslier och därmed allierade ledare för folkrörelser. Ganska många skåningar tittar avundsjukt över Öresund efter den friare, mer praktiska och roligare inställning till livet som visas där.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post157

Modern klasslagstiftning

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 24, 2018 11:58:50

Under S-partiets ungdom ordades med berättigad indignation om klasslagstiftning. Man kritiserade lagar och domar som gick kapitalägarna till mötes och motverkade arbetarrörelsens politiska kamp. Ett exempel var den så kallade Munkorgslagen från 1889, som man menade ville tysta samhällskritik och politisk diskussion. Lagen hotade med åtal ”mot varjehanda försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet” samt ”mot uppviglande till åtgärd” ifall den ”innebar ett hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd”.

Ett annat illa omtyckt exempel var den så kallade Åkarpslagen från 1899. Reglerna avsåg att skydda bland annat strejkbrytare. Straff hotade den som tvingade annan att delta i strejk eller sökte hindra annan att återgå till arbetet eller att överta ett erbjudet arbete. Att ens kritiskt tala med någon i dennes egenskap av strejkbrytare var straffbart.

Det finns åtskilliga andra exempel på liknande regler, som alla bottnade i företagsägarnas rädsla för effekterna av den framväxande arbetarrörelsen. På så vis blev ”klasslag” ett okvädingsord från vänstern. Per Eklund definierar i avhandlingen ”Rätten i klasskampen” (1974) begreppet klasslag som en lag som en samhällsklass tillgriper för att vidmakthålla en maktställning i förhållande till den andra klassen.

Alla inser att det är marigt att närmare bestämma vad som kännetecknar en samhällsklass. I marxistisk teori talas enbart om två klasser: arbetare och kapitalister. Att detta är en förenkling är tydligt. Det offentliga som arbetsgivare måste alltså grupperas tillsammans med kapitalägarna, vilkas intressen Marx för övrigt menade att statsapparaten upprätthöll.

Idag talas det sällan om klasser och nästan aldrig om klasslagstiftning. Att det sammanhänger med S-partiets mångåriga hand över statens roder är klart. Partiföreträdarnas ständiga ord om ”Den svenska modellen” fungerar som ett skydd mot kritik och sprider en doft av det perfekta samhället. Men med Eklunds definition måste ändå S-partiet anses under flera decennier ha skapat en mängd klasslagar. Vi behöver bara tänka på den svenska arbetsrätten, hyresrätten och många andra regler som innebär att en utsatt person har rätt till bidrag från andra personer (exempelvis från skattebetalarna). På så vis riskerar hela välfärdssystemet att bli en enda klasslagstiftning, vilket kanske är poänglöst. Om man ska tala om klasslag är det nog bästa att reservera etiketten för politiskt extrema fall och inte exv stöld eller regler om familjen.

Intressant är konsekvenserna av den urgamla diskussionen om den politiska klassen. Jag menar att metaforen idag har ett sanningsvärde väl i paritet med Marx ord. Liksom äldre tiders patricier (adel) försörjer sig politikerna på maktutövning över folkets breda massa. Deras makt omfattar för var dag en allt större del av svenska folkets vardag. Och beskattningens omfattning hade gjort såväl Ludvig XIV som Gustav III gröna av avundsjuka. Politikerna har skaffat sig en stabil maktställning. Genom familjeband, anställningsförmåner och andra privilegier bildar de front mot uppstickare, som kan rubba deras plats i solen. Politikerna sluter till och med sinsemellan avtal i frågor som rör staten, regeringsbildning och riksdagsarbete. Väl känd är DÖ, som reglerar frågor på gränsen till svensk grundlag.

Slutligen något om två exempel på modern klasslagstiftning. Som bekant har S-partiet byggt ett korporativt Sverige, som man maskerar med talet om en svensk modell. Vi vet att LO finansierar S i riksdagsvalen. S har därför i åratal återgäldat genom leverans av lagregler som LO-facken önskar. Jag avser nu inte diskutera lagstiftning om anställdas förmåner allmänt sett. Jag tänker på två aktuella beställningsverk, som strider mot traditionella begrepp om neutralitet och allmängiltighet vid skapande av lag. Det rör sig om lagstiftning som på ett extremt sätt gynnar fackföreningarna som sådana, det vill säga organisationer som står nära S-partiet och huvudparten av den politiska klassens intressen.

Det ena exemplet är ett färskt lagförslag om att anställda ska förbjudas arrangera stridsåtgärd mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal (Ds 2018:40). Jamen, tänker du, sådan fredsplikt gäller väl redan. Nej, nu rör det sig om en lag, som LO och Svenskt näringsliv (alltså en arbetsgivareorganisation) skräddarsytt för den sedan länge pågående konflikten i Göteborgs hamn. Där och i de flesta andra hamnar har Hamnarbetarförbundet utanför LO många fler medlemmar än Transport inom LO. Men ändå har hamnbolaget i Göteborg tecknat avtal med Transport. Jag är inte någon vän av kommunistiskt inriktade fack, såsom Hamnarbetarförbundet. Och branschavtal är normalt bra, förutsatt att avtalet träffas med det fack som har medlemsmajoriteten hos en arbetsgivare. Lagförslaget befäster alltså LO-Transports position på arbetsmarknaden och diskriminerar konkurrerande fack. Friheten för anställda att välja fack blir en illusion ifall stridsrätt saknas för Hamnarbetarförbundet. Förslaget cementerar Transports ställning och ger arbetsgivaren en rätt att välja avtal med visst fack, utan att riskera strid med ett annat. Alltså en uppenbart oneutral lagstiftning, genom vilken korporationerna LO och Svenskt näringsliv styr statsapparaten. De två organisationerna önskar trycka ned den gemensamma fienden, Hamnarbetarförbundet.

Det andra exemplet rör en lag (SFS 2018:1472) som träder ikraft den 1 januari 2019. Reglerna tar sikte på byggbranschen i stort. Lagen gör huvudentreprenörer och uppdragsgivare ansvariga för den lön som en arbetsgivare längre ned i kedjan svarar för gentemot sina anställda. Entreprenader är effektiva och bra system att styra storskalig produktion, begränsa ansvar och pressa priser. Alltså något som svensk byggbransch verkligen behöver. Men Byggnads (plus Elektrikerna) inom LO är mäktiga och har regeringen på sin sida. Genom lagen tvingas tredje man – det vill säga överordnad entreprenör – betala utebliven lön för anställda hos företag som saknar kollektivavtal med i Byggnads. Det är piskan. Därefter moroten. För att undgå betalningsansvar måste företag i entreprenadkedjan se till att teckna avtal med central fackförening, det vill säga i praktiken Byggnads inom LO. Alltså än en gång en utstuderad tvångslagstiftning, som gynnar en part på S-regeringens sida. Och gör en utomstående part betalningspliktig! Staten, genom lagstiftaren, tar alltså front mot kollektivet av byggföretag.

Bakom dessa två partiska beställningslagar står arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Reglerna är specialskrivna för viktiga vänner till delar av den politiska klassen. Som före detta riksdagsledamot för kommunisterna ger Ylva villigt sitt politiska bidrag och levererar flinkt klasslagstiftning i ordets nutida mening. S brukar alltså statsapparaten för att genomdriva närstående organisationers beställningar. Och använder därvid lagen på ett extremt vis och utan hänsyn till traditionellt motstående intressen av skilda slag. Den arbetarrörelse som i sin ungdom kämpade för frihet agerar nu som flydda tiders makthavare.

Torsten Sandström

2018-11-24



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post156

Jag efterfrågar bara jämlikhet…

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 23, 2018 21:44:41

Tjejer på rad hudflänger Jordan Petersson. Tjejer talar för organisationer bara för personer av det egna könet. Tjejer använder #Me too för att kritisera män som uttrycker sig plumt om kvinnor. För mig är alla dessa tjejhandlingar eller önskningar helt OK. Det rör sig om yttrandefrihet.

Men det blir ett jäkla liv om killar skulle våga kritisera fenomen som påstås vara kvinnliga, tala för en starkare mansroll eller bilda föreningar bara för grabbar. Då blir det rop om härskarfasoner och patriarkala attityder. Rop om diskriminering!

Detta är inte jämlikhet.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post155

Hur inbilsk får man vara?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 22, 2018 11:38:56


Annie Lööf säger enligt SvD 2018-11-22: "M och S vill bara rösta på sig själva."

Nu försöker ledaren för en politisk dvärg (Lööfs parti har fått 8% i riksdagsvalet) att få folket att tro att jättarna (två mer än dubbelt så stora partier) agerar egoistiskt och hon själv förmodligen offervilligt genom att erbjuda sig styra en regeringsbildning. Det är högkomik att anklaga två partier för att genomföra den politik dom gått till val på. Men sakpolitik är inte C-partiets starka sida. Den är att motverka SD-partiet. C skapar ett intryck av att Sverige står inför den djupaste politiska ravin. I Danmark, Norge och Finland undrar man om den svenska politiska klassen drabbats av psykisk ohälsa. Förstår inte svenska riksdagspolitiker att våra nordiska grannar skrattar åt dom och vår nation?

I själva verket har Lööf nu fördröjt tillsättandet av en Alliansministär under ett par månader. Ett dvärgparti har blåst upp sig, liksom en grönt groda, till låtsad nationell storhet. Annie från lantgården i Värnamo har under en vecka stulit dyrbar tid i blixtarnas ske. En förväntad språngbräda upp från myllan. Så nöjd hon sett ut. Och så blir det tvärpunka. Kanske måste hon snart nöja sig med att bli landshövding på Gotland? All går i krasch för damen från bondgården. Vad värre är, dröjsmålet har varit till skada för en nation och ett folk som verkligen behöver många reformer. Inte undra på att det som kallas politikerförakt stegras. Tala om vissna lööv...



















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post154

Varför lunkar nästan alla svenskar på rad?

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 19, 2018 20:59:20

Livet är gott tycker jag, som är 73 år plus och med krämpor här och där. Jag är glad trots alla signaler från media om vad jag bör tycka och tänka. Men under bombardemanget kan jag inte låta bli att tänka: lämna mig och alla likatänkande ifred! Bränn pekpinnarna! Släng katekeserna i papperskorgen! Berätta några sköna upplevelser eller goda vitsar! Ta ett par glas vin! Skratta och var glad!

Detta är skrivet då det annars vettiga teveprogrammet ”Vetenskapens värld” drar igång, ett program som idag skildrar självmord. Man vill förhindra att personer tar livet av sig. Att någon vill dö är förstås inte allmänt sett något gott. Det är självklart ont då det gäller unga människor. Men statistiken visar att det främst är äldre män som fattar sådana tuffa beslut. Alltså många gubbar omkring min ålder (varför kvinnor inte dominerar har antagligen en förklaring i människans gener). Min övertygelse är att besluten mycket ofta, men givetvis inte alltid, fattas på rimliga grunder, i stil med ålder, nedsatta kroppsfunktioner, ohälsa, svaghet, tristess osv. Personen ifråga tycker att det negativa i livet tagit över, helt enkelt.

Det svenska samhället erbjuder tyvärr ingen legal form för dödshjälp, som några andra civiliserade samhällen i världen gör. Vi svenskar bor i drömmarnas land. Här lever kyrkoherdarnas och frikyrkopredikanternas ideal kvar via nationens massmedier. Det gäller att frälsa människans från ondo. I Sverige misstros individen. Hon agerar inte med fri vilja. Hon är ett offer för omständigheter, som alla snälla medmänniskor måste styra upp. En stor svensk armé av sociala tekniker är därför på marsch var dag, under befäl av manliga och kvinnliga prosseluskor från i stort sett alla politiska partier och medier. Den manliga svensk som av ålder, sjukdom och liknande skäl vill avsluta sitt liv ställs alltså inför ett organiserat motstånd, ett politiskt förmynderi.

Läsaren inser att jag än en gång vänder mig mot det samhälle som försöker klistra fast mig och andra på den politiska korrekthetens flugpapper. En krets av makthavare som inte förstår att många gamla människor (inte alla) känner stor lycka av att lämnas ifred från socialarbetare som, med milda och förstående leende på läpparna, säger att dom vill ta hand om den som inte förstår bättre.

Jag har självfallet inte ambitionen att styra över dessa förmyndares liv. Men dom ger sig inte rörande mitt (tror jag när den dagen kommer). Och dom backas upp av en svärm av politiker och medier av alla slag. Alltså tidningar, radio och teve som alltmer talar om hur du och jag ska leva våra liv, tycka och tänka. Att en gammal man, som funderat noga på saken, inte ifred får välja att ta sitt liv är för jäkligt. Då samhället inte erbjuder hjälp är det klart att han i stället tar fram pillerburken, bössan eller i värsta fall ställer till med en trafikolycka. Detta vill inte pk-eliten förstå. Dom tar nämligen inget personligt ansvar, men styr gärna andra. Men det är deras oförmåga – och inskränkta samhällssyn – som är orsaken till att en naturlig lösning, att efter fritt val sätta punkt för livet, förvandlas till ett stort och kanske blodigt drama.















  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post153

Politiskt frälse

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 18, 2018 08:31:26

Historieböckerna vittnar om aristokraters makt. Och om deras privilegier, bland annat i form av skattefrälse och statliga pensioner. Som barn fick vi i skolan höra att detta var fenomen från en orättvis dåtid.

Så är det ju förstås inte. Dagens politiska klass har skaffat sig och sina anhöriga liknande förmåner. Det vet nästan alla. Av en slump snubblade jag igår på ett talande exempel. På Wikipedia går det att läsa om Maria Leissner. Du minns kanske hon som var L-partiets ordförande under en kort tid. Efter avgången från ledningen har hon under snart tjugo års tid försörjts av de svenska skattebetalarna, direkt eller indirekt. Det har rört sig om positioner som exv ambassadör i Guatemala eller demokratiexpert i Irak, dvs olika föga kompetenskrävande eller betungande uppdrag.

Det som fångade mitt öga igår på Wikipedia var hennes nuvarande uppdrag, som beskrivs så här:

Den 5 oktober 2017 utsågs hon till ambassadör i Porto Novo i Benin men är stationerad i Stockholm.

Jag undrar om man kan komma närmare en livränta eller sinekur. Att skänkas en titel med status och goda förmåner, som inte ens kräver närvaro på den plats som uppgiften tar sikte på lång borta i främmande land. Vi möter alltså en politiker som närapå själv tillåts välja ur den skattkista som hårt arbetande skattebetalare tvingas fylla på. En sann nusvensk golden handshake.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post152

Risken att bygga palats på lös grund

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 18, 2018 06:34:28


Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur mm. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bla England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld, som efter det senaste stora kriget, sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, dvs genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. En annan sak – som jag inte tänker diskutera vidare – är att jag tycker att Sverige ska tillåta NATO hantera försvarsfrågor. Skälet är ett akut svenskt behov av militära resurser, till följd av en oklok nedläggningspolitik.

Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare, såsom exv Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt). I hopp om att snabbt bygga ett enat och starkt Europa har EU därför blivit ett slarvbygge. Ett bättre alternativ hade varit att stegvis – och efter mycket noggrannare och längre medlemsprövning än som skett – bygga en gemenskap. Man anar en naiv napoleonsk storslagenhet bakom denna EU- politik. Den har framför allt backats upp av vänsterideologer, som drömmer om att ”alla ska vara med i båten”. Närapå hade Turkiet slunkit med i unionen.

Ett annat skäl till motstånd, mitt främsta, är den tilltagande federalismen inom EU. Federalismen, eller överstatligheten, syns i en tilltagande ström från Bryssel av såväl direktverkande förordningar som lagdirektiv om både stort och smått (direktiven måste alltså implementeras av Sveriges riksdag). Faktum är att EU – trots alla löften om nationell maktförankring (subsidaritetsprincipen) – skapat mängder av detaljerade rättsregler. Således överstatliga normer som endast borde formas på en nationell nivå, i stil med föreskrifter om vilda djur, utseendet på grönsaker, bruket av snus, olika miljökrav och mycket annat. Enligt min åsikt ska nationella frågor av detta slag inte hanteras av EU. Däremot är det bra att regler exv om företag, samfärdsel samt omsättningen av varor eller tjänster formas med ett rejält mått av enhetlighet inom gemenskapen.

Ett annat faktum är att EU i onödan använder sig av direktverkande förordningar (som inte ens på minsta punkt tillåts formas om till svensk lag). Skräckexemplet är den dataskyddsförordning (GDPR) som nyss satts i spel. En hundrasidig mardröm på oläsbar brysseljuridik, som kostar företag, organisationer och privatpersoner massor av besvär och miljardtals kronor. Till ingen större nytta enligt flera experter. GDPR illustrerar hur federalismen, och medföljande byråkrati, håller på att kväva den gemenskap som bildats för att främst främja handel. Alltså tendenser till en planekonomi styrd från Bryssel.

Överstatligheten syns också i det låtsasparlament som EU skapat och skänkt två påkostade palats (de fransktalande kan nämligen inte enas om enplats!). Att det är på låtsas syns minsann inte i de kaskader av ord som parlamentarikerna släpper loss eller i de arvoden som utbetalas till dom. Men att ordandet inte är på allvar syns i att parlamentet (lyckligtvis) inte fattar några bindande beslut. Det sker ännu så länge på nationsnivå, via förhandlingar i ministerrådet som i allmänhet slutar i majoritetsbeslut.

Överstatligheten kräver givetvis storas pengar. För 2018 spenderar EU c:a 1.700 miljarder kronor. Nästan 40 % går till jordbruket i framför allt Frankrike, Italien och Spanien. Byråkratin noteras officiellt för 6%, men här är bokföringen osäker. Minst lika mycket försvinner ut från unionens kassa via korruption. Och Sveriges årliga nettobetalning till EU är 27 miljarder kronor.

En viktig del av det federala tänkandet är euron. Det räcker alltså inte med ett parlament, en EU-flagga och en EU-hymn. En egen valuta har blivit ett måste för den nya stormakten in spe. Även om tanken kan tyckas god säger teoriboken att de nationer som väljer en gemensam valuta måste utvecklas på någotsånär liknande vis ekonomiskt och produktivt. Annars funkar inte en monetär gemenskap. Men sunt förnuft råder som sagt inte inom EU. Här härskar vidlyftiga drömmar. Införandet av euron har gjort att den tyska exporten gått som tåget, medan mindre produktiva länder (till och med Frankrike!) tvingats låna för att få finanserna att gå ihop. Plötsligt krisar Grekland – varefter även Spanien och Portugal darrar. Vidare lånar Italien i nutid jättebelopp i hopp om att kunna finansiera storstilade planer om exv medborgarlön till 4 miljoner invånare. Då börjar tunga euroländer bråka med Italien. Hela EU skälver. Fredsprojektet hotas alltså av ett systematiskt oförnuft som – i kombination med napoleonsk storslagenhet – tillåts styra EU.

Byråkratiska planer, klåfingrig lagstiftning och en samverkan byggd i stor stil och all hast är unionen i ett nötskal. I stället för att långsamt, steg för steg, utveckla gemenskapen i den takt som även svagare nya medlemslänkar håller för, så har okloka politiker alltför snabbt byggt på höjden och forcerat en federal struktur. Den dagsaktuella oenigheten om invandringspolitiken och Italiens hot mot euron gör att framtiden för EU ser dyster ut. Frågan är om inte en kollaps måste ske innan reformer kan inledas. Hursomhelst, som idealist och vän av europeisk samverkan kring företagande och handel – samt sammanhängande juridisk harmonisering – anser jag att färdriktningen måste ändras till ett ”EU light”. Målet bör således vara en mindre omfattande och ingripande europeisk gemenskap i stil med det som förr kallades EEG.

Torsten Sandström

2018-11-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post151

EXTRA! Eventuell fusion inom tidningsbranschen!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 16, 2018 00:15:05

Det ryktas ikväll att Bonnierkoncernen har lagt ett bud på samtliga aktier Grönköpings veckoblad AB. Veckobladets grävande journalistik anses nämligen skapa goda synergieffekter med DN. Verkligheten i Grönköping menar man också väl speglar problem som DN står inför. Veckobladets majoritetsaktieägare Justus Brylén avböjer dock att kommentera ett eventuellt samgående. Han antyder emellertid att Veckobladet tvekar. Man är nämligen oroad över inslag av fejkade nyheter i DN. TT:s utsände i Grönköping.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post150

Två polare på samma sida i en PK-tidning

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 15, 2018 16:22:32
Allt kan hända i #Me too-tider. I SvD 2018-11-15 möts på samma sida två polare från Svenska akademin. Båda iklädda organisationens beiga vardagsuniform. Annars gäller frack.

Längst ned på sidan Arnault som anmälts av 18 kvinnor för övergrepp. Högst upp till höger Wästberg, som för några år sedan skrivit till regeringen och bett om en statlig pension till Arnault för dennes stora kulturinsatser. Det blev ingen pension, bara en medalj, som en förtjust Bah Kuhnke delade ut. Kuhnke har dock (ännu!) inte rapporterat något anmärkningsvärt från själva medaljutdelningen.

Så förflyter livet i Absurdistan. Men vem bryr sig egentligen?

















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post149

Gammal kärlek rostar aldrig, kanske?

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 15, 2018 15:57:28


Det som hände 1930-talets socialdemokrater och bondeförbund tycks upprepas. Mycket talar nämligen nu för en återupptagen kohandel mellan S- och C-partierna. En vänsterliberal sammansmältning har sedan länge varit aktuell, om än med inslag av äktenskapligt gnäll. Men visst har Stefan och Annie äktenskapstycke.

Dom två håller bra sams. Båda kontrahenternas släktingar samtycker till återföreningen. Båda familjerna har sina rötter i fattigsverige – dvs i fabriken respektive myllan. Stefans familjemedlemmar vill ha fler bidrag och Annies kräver som vanligt mer stöd till jordbruket. Hushållning med pengar är inte deras grej, dom tycker det är jätteenkel vilket innebär att skatterna höjs. Andra måste betala rejäla underhållsbidrag då de tu åter flyttar samman.

Skolpolitiken har aldrig industriarbetare eller bönder klarat av. Inte behövs det bildning, säger dom, det räcker med inbillning. Då privatskolor sysslar med utbildning måste dom följaktligen förbjudas. Inte heller invandring förstår sig Stefan och Annie på. De nyinflyttade släpps ju ändå inte in i fabrikerna eller bosätter sig på lantgårdarna. Nej, invandrare kan man alltid försörja med bidrag från den svenska skattkistan. Hej och hå, skrattar det medelålder paret! Ett starkt försvar bekymrar inte heller de två nyförälskade. Stefans mamma Margot tycker nämligen att det räcker med ett avtal mot kärnvapen (Norges nobelprisproffs lovar detta). Och Annies mamma, Maud – hon som sänkt värdet på aktierna i Vattenfallet i Lillböle genom att torrlägga hela dammen – kvittrar käckt att allt ordnar sig bara man talar med varann hemma i byn. Vad papporna tycker bekymrar mammorna mindre. En feminist har nämligen intet att lära av patriarker (och Stefan är feminist).

Samsyn råder däremot i de samboendes övriga värderingar. Både Stefan och Annie hatar således SD-partiet och anser att man inte kan ha med fascister att göra. Trots att hela Stefans släkt flera gånger fått stöd av SD i svåra lägen. Och trots att Annies farfar var med i bondeförbundet då stadgarna 1933 tillfördes ord om ”mindervärdiga utländska raselement”.

Hursomhelst. Återföreningen kommer att firas med flera kulturarrangemang i landet. I en plötslig stund av klarsyn har Stefan och Annie förstått att den svenska nationalhymnen måste skrivas om. Den kommer numera att heta ”Du gamla mjölkkossa” (även om Annie föreslagit en variant på Olrogs schlager i stil med ”PK, PK , hela da´n”). Även svenska flaggan kommer att fräschas upp med några populära symboler. En utredning kommer dock att tillsättas för att "säkerställa" att en krossad tomat framför en fyrklöver kan ses som förenlig med en svensk värdegrund. Utredningen ska enligt direktiven vara klar tidigast 2023.

Slutligen kommer landets alla universitet och statliga muséer att ges direktiv om nya programinslag. Stefan önskar kurser och utställningar under rubriken ”Den svenska modellen – ett globalt föredöme”. Annie som är mer grön och gårdsnära satsar på linjen: ”Mineralgödsel – en framtidsväg ur klimatkrisen”. Alla vänner på släktfesten är så glada.

Redaktionen för ”Absurdistans dagblad” gratulerar!

EXTRA! EXTRA! Signaler tyder sent idag på att Annie får det hett kring öronen för att hon vägrat att rösta för Kristerssons ambition av genomdriva Alliansens vallöften. Ett särboskap hotar henne kanske. Själv förstår hon ingenting - en liberal är ju kluven och alltid beredd att byta fot. Men Stefan är oroad. Släkten trycker nämligen på och vill omedelbart höja skatten för att kunna betala ökade bidrag. TT:s reporter i Barockenburg kommer att tt följa utvecklingen.












  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post148

DÖdens trist riksdag idag

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, November 14, 2018 22:23:50

Det var inte bara rättning vänster i dagens röstning mot M-partiets Kristersson. Dessutom försvarade flera riksdagsledamöter, bla från S- och L-partierna, dagens riksdagsbeslut om en ny radio/tv-avgift. Den häpnadsväckande motiveringen från S- och L-företrädarna var att en statligt kontrollerad radio/teve var "nödvändigt för det demokratiska samtalet/demokratins bevarande". En gammal kall sovjetisk vind gör att orden fryser till is. Storebror staten vet vad jag behöver.

Vetenskapliga studier av prof Kent Asp visar att Sveriges kår av journalister till 70% röstar till vänster. Och den som slår upp en tidning eller knäpper på radion/teven märker vänstervridningen var dag och varje minut. Och nu vill staten att SR/SVT ska finansieras på samma sätt som begravningsavgiften, dvs via skattsedeln. Staten tar alltså ansvar för såväl våra döda kroppar som våra pulserande själar. Båda frågorna borde normalt varje svensk själv kunna finansiera och hantera. Det är förnedrande att varje år på skattsedeln i tvingande skrift läsa om statens kalla hand över min kropp och min hjärna. Och dessutom på SVT och SR tvingas höra att politikens prästerskap uppfattar utvecklingen som nödvändig.

Att ingen medial kritik följer på dagens beslut i riksdagen säger en del om läget i en bottenfrusen nation. Det är PK för hela slanten. Och många slantar som går i graven. Vänsterliberalerna önskar bevara sitt grepp om den svenska propaganda-apparaten.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post147

Lika lön för lika arbete på fotbollsplanen

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, November 14, 2018 00:03:23

I min jämställda värld är lika lön för lika arbete en moralisk och ekonomisk naturlag. En man och en kvinna som jobbar vid löpande bandet, eller annars utför samma beting, ska ha samma betalning per insats eller timma. Exakt lika prestationer, fysisk eller kvalitetsmässigt, måste belönas på precis samma vis.

Nu säger företrädare för Sveriges damers fotbollslandslag att dom ska ha samma arvoden från fotbollförbundet som herrarnas team. Nationens feminister går i spinn och bekräftar detta krav. Vad tycker du? Tänk efter!

Spontant tror jag många instämmer. Men den som funderar något undrar om man och kvinna utför exakt samma prestation med bollen, mätt i tid eller kvalitet? Flera läsare säger javisst. Jag svarar att såväl män som kvinnor spelar matcher på 90 minuter, något som så långt talar för att feministerna har rätt mätt i relativ fysisk ansträngning. Men om man ser på kvaliteten blir utfallet ett annat. Ifall det svenska herr- och damlandslaget mötts på fotbollsplanen under 90 minuter är jag tämligen säker på att de förra vunnit med många mål (ganska stor målskillnad hade det nog också blivit om junior- eller till och med ungdomsherrarna mött det seniora damlandslaget). Okej, att alla 22 spelare på gräset gjort sitt allra bästa. Men mätt med traditionella regler för prestationer har ändå fotbollskillarna spelat bättre och gjort flest mål.

Hur kan jag påstå detta? Som numera (gravt) åldrad manlig, och före detta aktiv, fotbollsspelare ser jag emellanåt matcher på teve mellan två damlag. Ibland syns spelet skönt. Men liret löper påtagligt långsammare för damerna än hos männen. Passningarna är ganska ofta mer tafatta. Skotten på mål är märkbart lösare och mindre precisa. Och framför allt är de kvinnliga målvakternas agerande ofta mer fumligt än deras manliga kollegors insatser.

Om mina iakttagelser är korrekta, vilket jag bestämt tror, kvarstår frågan om damer och herrar ska ha lika stora ekonomiska vederlag. För ackordsjobb vid ett löpande band eller på ett bygge hade svaret blivit nej. Olika prestationer belönas nämligen olika i arbetslivet. Där struntar man i skillnader mellan könen vad gäller styrka och uthållighet. Ska inte samma sak gälla på fotbollsplanen?

Att Nilla Fischer på fotbollsgalan talar för jämställdhet – främst pengamässigt som jag uppfattar det – blir därför en plädering för ett handikappsystem. Tjejernas prestationer på planen ska uppgraderas jämfört med männens främst beroendepå mindre kroppsstyrka, men även pga en mer generell mindre vana/träning i att utöva sporten ifråga i konkurrens med personer av annat kön. Men handikappsystem är knappast något som feminister talar öppet om i andra sammanhang, frånsett förstås olika krav på kvotering. Och skillnaderna mellan män och kvinnor på fotbollsplanen är i huvudsak biologiskt betingade, förvisso med inslag av en betydligt större social spelaktivitet hos män i olika åldrar.

En sak är att kvinnorna ska ges en honnör de insatser man visar på gräset. En annan sak är om tjejerna ska ha lika betalt för sina tydligt lägre prestationer på fotbollsplanen än männens? I en alltmer professionell idrottsvärld menar jag att arbetsmarknadens belöningssystem – baserat på värdet av konkret prestation – även ska gälla för damer som spelar fotboll.

Nilla Fischer argumenterar i praktiken (men tyst) för ett kvoterings- eller handikappsystem. Detta har förstås en feminist svårt att erkänna. Det förstår jag. Men så är det faktiskt.

Torsten Sandström





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post146

Landstingens döda hand

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 13, 2018 13:57:51


Sedan urminnes tider har religiösa sekter sett till att framför allt rika medlemmar skänkt gods och pengar till sjukhus och fattiganstalter. Katolska kyrkans olika klosterordnar drev många sådana inrättningar, efter gåvor från välbeställda men även från mindre bemedlade.

Den historisk intresserade läsaren vet att religiösa satsningar av detta slag riskerade att urarta. Gåvornas storlek och omfattning lockade kyrkliga furstar och ledare att försnilla medel som destinerats till behövande. Och själva givandet – som förstås stegrades på grund av hopp om frälsning – medförde att stora jordegendomar och andra rikedomar kom att brukas improduktivt. Visst gick en del avkastning till att dämpa lidande, men stora gods brukades ofta ineffektivt och många slantar försvann till den kyrkliga överhetens lyxkonsumtion.

I engelsk rätt infördes därför under medeltiden restriktioner mot gåvolöften till kyrkan avseende jordegendomar. Företeelsen kallades mortmain – den döda handen – i och med att reglerna hindrade att jord via donationer lades under kyrkans föga kunniga och energiska händer för all framtid. Stora idébaserade organisationer saknade förmåga att sköta praktiska samhällsuppgifter.

Nutidens svenska jätteorganisationer för hälsovård, det vill säga landstingen, för tanken till den döda handen. Det är 21 stora organisationer, som belastar folket med cirka 335 miljarder kronor årligen i skatt. Sveriges alla landsting har totalt mer än 150 väl betalda landstingsråd och omkring 2 000 fullmäktigeledamöter. Den förra gruppen består av yrkespolitiker som i allmänhet saknar särskild kompetens inom sjuk- eller tandvård. I den arbetande basen finns en kvarts miljon månadsanställda plus lika många sysselsatta på deltid. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent till idag 44 000, det vill säga något fler än totala antalet läkare (mängden vårdanställda har under samma tid enbart ökat med några procent).

I toppen på dessa regionala byråkratier finns SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med drygt 1 100 tjänstemän. Även SKL har en styrelse med 42 politiker från hela landet. Om landstingen påminner om biskopsdömen framstår SKL som den påvliga kurian. Gemensamt för alla är en omfattande produktion av ideologi i form av policyförklaringar, direktiv och politiska uttalande i diverse frågor (som ofta inte alls rör vården). Även en hel del desinformation. Antalet administratörer redovisas enbart under rubriken ”övriga” anställda. Och SKL:s hemsida bjuder minsann inte på någon redovisning av prestationer inom vården exempelvis mätt i sängar eller patientbesök per år.

Av förklarliga skäl. En död hand uträttar som alla vet inget. SKL och landstingen gör nämligen påtagligt litet jämfört med de jätteresurser man tillskansat sig eller i relation till hälsovården utomlands. Antalet svenska vårdplatser (”sängar”) är lägst inom EU i förhållande till folkmängden, enligt OECD. Och trots att Sverige idag har fler läkare än någonsin – på tredje plats inom EU mätt per medborgare – är antalet patientbesök per läkare katastrofalt lågt. Antalet besök per läkare ligger på hälften eller en tredjedel av genomsnittet inom OECD, i runda tal 900 per läkare och år (snittet inom OECD är 2 400). Även om besökssiffrorna (som alltså rör genomsnitt) har kritiserats för en osäkerhet rörande främst läkarbesöken inom primärvården ser vi bilden av en vårdapparat som är skrämmande ineffektiv jämfört med de mycket stora resurser som svenska folket satsar, det vill säga omkring elva procent av BNP, ett procentuellt anslag på fjärde plats inom EU. (Källor så långt: Fölster-Renstig, Dagens Samhälle 2014, Läkartidningen 2013:110:CMDZ och 2017:114:ESF, SCB Hälsoräkenskaper 2016 samt Antti-Köhler, Varför tar Sveriges läkare emot så patienter?, 2017.)

Varför saknar den svenska vårdorganisationen nödvändigt handlag? En sak förefaller kritiska experter vara ense om. Det är framför allt SKL och landstingen som själva skapat problemen genom en kraftigt överdimensionerad byråkrati, något som sammanfaller med min jämförelse med påvedömet som producent av ideologi. All kunskap om administrativa hierarkier visar att byråkrater inte bara kostar den egna lönen, utan också skapar regler, enkäter, blanketter (som måste fyllas i), konferenser, sammanträden och annat som kraftigt tar personalens tid i anspråk (Andrén Sandberg, SvD 2018-08-17). Byråkratier tenderar att växa av egen kraft. Chefer önskar nämligen nya underlydande samt mer makt och högre lön.

Men byråkratins tillväxt sker även genom externa krafter. I bakgrunden drar nämligen riksdagens politiker i trådar som ökar antalet lagbestämmelser. Även exempelvis Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket väver nät av trassliga regler. Specialdestinerade bidrag från staten kräver också insatser från såväl administratörer på landstingen som personal inom vården. Sammantaget är det tydligt att byråkratin blivit en tung ryggsäck för vårdpersonalen och skattebetalarna. Statistik visar att svenska läkare sysslar med administration två och en halv gång mer än sina engelska kollegor (Nordqvist, SvD 2018-10-06).

Så långt verkar många experter vara ganska ense. Men bilden är enligt min mening inte komplett. Jag har redan nämnt det politiska etablissemang – på riksdags- och landstingsnivå – som saknar expertkunskaper om vård och i stället driver politiskt korrekta krav rörande lagstiftning, policyproduktion och värdegrundstänk. Många är de makthavare som försörjer sig genom styrning av den dåligt fungerande vårdapparat jag skissat. Många av dessa politiker – åtskilliga även från Alliansen – har facklig bakgrund. Jag anser att detta är en orsak till att få politiker vågar ta strid med landets vårdfack. Här har vi ännu en viktig komponent i bilden av bristerna i svensk vård. Landstingens prästerskap spelar samman med vårdsveriges fackföreningar. Och det gör även SKL, trots att man hör och häpna är vårdsektorns arbetsgivarorganisation. SKL måste därför bära huvudbördan för att läkarna åstadkommer så få patientbesök per år. Mycket talar för att det delvis beror på att SKL godkänt dysfunktionella kollektivavtal, vad gäller exempelvis arbetstider och jourkompensation.

Den dystra bild jag målar rör en svensk vårdmodell som enligt min mening nått vägs ände. Därför krävs en förändrande vind av orkanens styrka. Det som måste till är mer av företagsekonomiskt tänk och tydliga resultatmål, i stil med väntetider och sängar/patienter per anställd inom vården. Allt talar för SKL och landstingen måste läggas ned. Valet av organisationsform är normalt inte avgörande för framgång, men här kräver politikernas misslyckande och fackliga samverkan en skilsmässa.

En av staten finansierad, men av privata företag på entreprenad utförd, vård är sannolikt en bättre lösning. Privata Capio är redan idag c:a 10 % effektivare (per vårdinsats) än landstingsägda Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Privata organisationer vet hur kostsam byråkrati ska hanteras. Med SKL i graven kan även vårdföretag verka för nya kollektivavtal, med villkor på exempelvis engelsk, tysk eller nederländsk nivå. Högre löner blir förmodligen följden.

Allt detta förutsätter en revolution i vårdsverige. Alltså mycket av radikalt nytänkande och jobbigt fotarbete av lagstiftarna. Rader av heliga kor måste gå till slakt. För den framtida vårdsektorn gäller alltså ett minimum politik och facklig styrning av det dagliga vårdarbetet samt ett maximum av vårdinsatser per medborgare. Det är svenska folkets hälsa och pengar saken gäller. Frågan är bara om riksdagens politiker vill och vågar. Hittills verkar bara KD-partiets ledare Ebba Busch Thor ha tänkt rätt och sagt ja, vad nu detta innebär.

Torsten Sandström

2018-11-13

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post145

Mer om känsloentreprenader

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 13, 2018 12:04:48

SvD 2018-11-13 fortsätter på känslospåret. Idag rubriken, med undertext:

"Psykologen: Tecken på att du är introvert"

"Fredrik Sandin, psykolog och grundare av Ahum, om hur man ska förhålla sig i sociala sammanhang när man är introvert."

Jag har många gånger förfasat mig över den pågående mediala subjektiviseringen (eller privatiseringen). Dyra nyhetskorrespondenter ersätts på löpande band med billigt känslosnack. Särkilt lågt pris om texten gör reklam för ett företag, som i Fredriks fall.

Vad är nyttan med att upplysa folk om deras mentala status då det inte rör sig om allvarliga avvikelser, utan mer tecken på normala och ofta positiva skillnader människor emellan. Kunde lika gärna tipsa om Tecken på att du är glad osv. Och vad säger att en introvert människa snappar rubriken i SvD för att läsa om sig själv. Och varför inte en text om Tecken på att du är tråkig? Eller kunnig och klok?

Vilket trams ungdomar studerar på universiteten för att sedan försöka lära andra att känna sig själva. Tyvärr verkar det finnas en överproduktion av psykologer i vårt land. Folk som måste sysselsättas. Och som tror att dom vet mer om andra än den person som han eller hon försöker analysera. Vilken hybris byggd på några vaga teorier i psykologiska läroböcker. Vad ska man göra i denna mediala öken?
















  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post144

Banta SR och SVT!

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 16:52:49


Gör som i Danmark, banta den av staten - via tvångsavgifter från folket - drivna radion och teven. Varför ska du och jag tvingas betala för nöjen och sport? Låt i stället var och en välja vilka program han eller hon vill betala för. Varför ska jag tvingas finansiera en journalistik som till 70% pläderar för vänsterns åsikter (enligt professor Kent Asp). Låt vänsterfolket försörja sig genom att blogga! Den reform som riksdagen snart väntas ta konserverar eländet. Här en länk till en fin ledare i SvD 2018-11-12 skriven av Lydia Wålsten:


Säg nej till obligatorisk public service



  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post143

Språket hos en klass utan tydliga politiska mål

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, November 12, 2018 06:19:40


Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm – i försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högern favoritord, ”understödstagarandan”. Gemensamt för dessa tre farbröder var att dom debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att dom alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia, menar jag, huvudsakligen skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Slående är hur korridoren av åsikter snävats åt. Det som förr var tydliga höger- respektive vänstervärderingar, med flera skilda och ofta tydliga nyanser, har idag kokat samman till en gemensam bred huvudfåra där alla önskar bygga en svensk välfärdsstat. Med en sådan basal samsyn följer naturligt nog en hög acceptans för stort uttag av skatter och en omfattande offentlig byråkrati som fördelare av bidrag.

Det finns flera förklaringar till denna mäktiga svenska åsiktsgemenskap. En orsak är att Tage Erlander, enkelt uttryckt, efter andra världskriget tagit hem spelet och att S-partiet därefter i praktiken varit statsbärande (detta hemska betongord!). En annan orsak är att den svenska skolan allt mindre satsat på kunskaper och allt mer på värderingsfrågor, dvs den krets av åsikter som S-partiet värnar om och som anpassats till det svenska välfärdsbygget. Denna skola har format ett par generationer av ungdomspolitiker, som tillsammans odlat en handfull smärre åsiktsnyanser inom den rådande välfärdskorridoren. Dagens politiker rekryteras nämligen normalt direkt från skolbänken (på gymnasier och universitet) via ungdomsförbundens prästseminarier. Nybakade heltidspolitiker har förstås begränsade praktiska erfarenheter av yrkeslivet – med åtföljande brist på kännedom om hur vanliga människor tänker. Partifolket framstår numera som produkter från en plastfabrik.

Platons tanke om en politisk klass har idag fått en tydligare skepnad, något som tänkare som Pareto, Gramsci och Scruton utvecklat. Liksom inom äldre tiders adel hålls den politiska klassen samman via familjeband, attraktiva jobb och andra privilegier. Vidare kittas gruppen samman av ett delvis eget språk. Till skillnad från de tre gentlemän jag nyss nämnt så saknar det nya tungomålet pregnans i form av tydliga mål eller resultat som ska åstadkommas. Därför blir den politiska diskussionen lika plastartad som den nya klassens medlemmar. Som sagt påminner stilen om reklamens såväl storslagna som allmänt hållna löften. Frånsett löften om olika bidrag eller krav på skattehöjningar konkretiseras alltmer sällan politikens tänkta resultat. I stället brukas förskönande metaforer i stil med ett starkt samhälle, en svensk modell, en allians för Sverige, värdegrunden, att ett fenomen ska säkerställas, rutiner ses över, vårt regelverk osv. Alltså har en publikfriande, men oklar, slingerbultsjargong vuxit fram. Att detta medför frustration hos folket är fullständigt klart.

Åsiktsgemenskap, klass och språk har på några årtionden skapat ett nytt svenskt politiskt landskap. Sakfrågorna har hamnat i bakgrunden. I fokus står futiliteter och smärre åsiktsdifferenser. Jamen, säger någon, då borde vi inte ha så svårt att bilda en svensk regering. Men, även om skillnaderna mellan partierna i sakfrågor framstår som tämligen små för dig och mig blir dom oöverstigliga hos den politiska klass som kämpar för sin försörjning. För människor som fostrats i en trång åsiktskorridor, där egna ideal och värderingar gäller, räcker det nämligen med att ta fasta på de smärre nyanser som finns mellan de ord som används. I det nya politiska språket förstoras schatteringarna så att breda klyftor uppstår. Då du och jag ser att alla i stort verkar ense i sakfrågorna påstår politikerna att ett avgrundsdjup finns.

Det nya politiska språket vilar naturligt nog på de värderingar och den umgängeskod som gäller för medlemmarna i dagens politiska klass. Med hjälp av värdeabstraktioner kan en motståndare slås till marken och hållas utanför de attraktiva klassmöten och klassresor som erbjuds. Det är denna plastiska stil för samtalet som vi nu ställs inför då en regeringsbildare ska utses. C-partiet vill inte samtala med SD, trots att Bondeförbundets stadgar från 1933 talar om ”mindervärdiga utländska raselement samt (om) motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Inte heller L-partiets ledare kan för nationens bästa tänka sig ett samtal med SD och framför som argument bland annat att han i så fall inte skulle kunna se sina adoptivbarn i ögonen. L och Bondeförbundets – förlåt C-partiet – avståndstaganden måste helt enkelt ses som svepskäl för att stänga ut SD från den politiska klassens finrum. I en lek med ord sker ett svek mot det svenska folk som gått till val.

Så går det ifall den politiska klassens intressen sätts före nationens bästa.

Torsten Sandström

20189-11-12

Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post142

DN vänder svart till vitt

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:55:00

Dagens ledare i DN har denna rubrik:
"Peter Wolodarski: Samarbete med mest ogillade partiet dödar Alliansen"

Först en liten språklig anmärkning. "Mest ogillade parti" i riskdagsvalet är väl Mp, därefter L-partiet (DN:s älskling).

Ledaren är en uppvisning i hur svart blir vitt. Alliansen har nämligen gått till val med en gemensam politik, om än synnerligen vag. Efter valet ska plötsligt inte dessa vallöften infrias. Orsaken är att SD-partiet riskerar att rösta för löftena. Jag förstår ingenting!

Under årens lopp har såväl S-regeringar som Alliansen fått igenom sakfrågor med stöd av SD. Då talade ingen om SD som mördare. Decemberöverenskommelsen var däremot en planerad dödförklaring, som DN själv gillat. Jag förstår över huvud taget inte DN:s politiska linje. Det verkar som man nu vill ha en S-regering, trots att man under valrörelsen stött Alliansen. Alltså en form av dubbelmoral.

Som vän av svensk demokrati menar jag att DN är det öppna och ärliga samtalets dödgrävare. Och tyvärr på sikt även demokratins. I spalterna förfasar man sig dagligen över populistiska krafter. Jag menar att DN själv är landets främsta förespråkare för vänsterliberal populism. Om det går åt skogen med demokratin får nog DN i framtidens historieböcker bära en tung börda. Politik är nämligen inte bara att vilja, som Palme skrev. Det gäller framför allt att gör´at.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post141

Margot W v. Jordan P

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 11, 2018 22:03:25

I kväll en match mellan flugviktaren Margot W, i ena hörnet, och mellanviktaren Jordan P, i det andra. Låt oss börja med Margots försnack vid invägningen, enligt SvD 2018-11-10:

Wallström: "Kryp tillbaka under din sten, Peterson

Utrikesminister Margot Wallström ryter ifrån mot den kontroversielle kanadensiske professorn Jordan B Peterson. Under ett panelsamtal i Stockholm säger hon att Peterson ska "ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån".


Petersons svar (som jag hört det): Vem är Margot W? OK, är det hon som under flera år ansvarat för utvecklingen av demokrati inom EU? Hon tycks i så fall ha mer fart på munnen än på verkstaden. EU är ju på väg att rasa samman...

Enligt SvD och DN vann Wallström matchen klart på poäng. Alla tre ringdomare ansåg däremot att Peterson vann på teknisk knock out.

Hoola Bandoola sjöng en gång: Vem kan man lita på?







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post140

Låt oss få en ny regering som befriar nationen från ett naivt matriarkat

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, November 10, 2018 00:23:47


Vad är det för land vi lever i?

-En regering som lanserar en feministisk utrikespolitik (och som kramar islamister i Palestina),

-En regering som tillåter export av vapen till Saudiarabien,

-En regering som skapar en myndighet för att utreda mens-problem.

Nej, fram för en ny regering, en borgerlig sådan, som satsar på viktiga sakfrågor och inte spiller pengar och energi på det som är struntsaker i ett större perspektiv.

Någon säger kanske att mina ord är ett utslag av populism. Det tror jag inte. Jag menar att det bara är fråga om sunt förnuft. Det brådskar nämligen att skaffa fram en ny regering, som kan tackla landets verkligt stora problem.





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post139

Nu rullar den mediala prisutdelningscirkusen vidare...

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, November 06, 2018 17:56:01


Om du röstar på mig, så röstar jag på dig och på så vis får vi alla ett journalistpris snart...

Först ska man förstås göra sitt jobb. Sedan ska man nominera en kompis till pris i förvissning om att den andre (eller han eller hennes kompis) kommer att nominerar dig. Sedan kvoteras priserna ut. Och på sikt blir alla belönade och så glada. Mediabolagen stoltserar med sina duktiga anställda.

Under hela cirkusföreställningen hejar mediernas redaktioner på sina egna och meddelar hur dom ligger till. Så funkar det moderna mediasamhället. Medierna skapar sina egna nyheter. Nästan som en evighetsmaskin. Det hela påminner om kedjebrev. Vinnare är förstås journalisterna bakom arrangemanget. Förlorare är publiken som ställer upp.

Sak samma gäller alla eviga pristävlingar rörande sportprestationer, bokskrivande och filmproduktion. Allt är riggat för att gynna en marknad. Och för att förmedla pengar till personer som levde på att sälja sig. Som köpare framstår vi alla som gisslan då vi röstar för den ena eller andra produkten (jag vill knappast säga personen).

Själv blir jag så trött...Gäsp!









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post138

Ännu en rapport från Absurdistan

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, November 04, 2018 20:11:41

Före valet talade L- och C-partierna med många och stora ord om en Alliansregering. Och efter valet verkade Alliansen för att avsätta regeringen Löfven i syfte att bilda en egen regering. Om Alliansen bara kan samla sig ett uns för att lyssna på SD-partiet - man behöver inte samarbeta med dom - kunde Alliansen ganska snabbt forma en politik i stil med den i Danmark och Norge.

Men i dagarna tycks vänsterliberalerna schabbla bort den Allianspolitik som en närapå 2/3- majoritet i riksdagen kunnat genomdriva. Vad kommer landets väljarkår i så fall att säga, dvs den breda grupp av av svenska folket som vill ta ett kliv bort från S-regeringens korporativa vänsterbetong och se se angelägna reformer rörande skola, skatter, bostäder, arbetsmarknad, försvar mm?

Risken verkar alltså stor för en annalkande svensk svekdebatt inom Alliansen. Jag hoppas ändå att partierna sansar sig då vi snart närmar oss fem i tolv. Men flera vänsterliberala medier och journalister önskar uppenbarligen en ny S-regering, något som dagens ledare i DN bekräftar: http://dela.dn.se/tH-yTb_Gbadbzk4BfIBsn2gh-KJmrE4nCPzJGq3hgzmmrWwOVbN4_Clm0GENBhBlr5Y865GgL-M_CeuyUnMybQ,,

Alltså DN, den tidning som före valet talat stort för Alliansen. Några veckor efter valet gäller plötsligt sossepolitik. Samma tidning förundrar sig ofta över populistiska stämningar runtom i världen. Jag anser att DN och dess journalister för en linje som baserats på dubbelmoral. Dessutom pläderar tidningen för en politik som gör att populismens krafter alltmer växer i styrka. DN begår alltså en form av ett medialt harakiri.

Som bloggens korrespondent i Absurdistan är jag självfallet van vid bisarra skeenden. Men DN:s agerande tar ändå priset och strider mot allt förnuft. För att främja demokratin måste många samtal och kompromisser till. Annars är risken stor för att auktoritära krafter lockas fram. Det önskar förstås inte DN. Men man följer ändå en heltokig politisk linje. Förstår dom inte bättre där uppe i DN-skrapan? Ser dom inte vad människorna önskar ett tjugotal våningar längre ned?

Torsten Sandström
2018-11-04





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post137

Att befrias från ansvar

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, November 02, 2018 05:58:11


Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Den svenska offerkulturen har många förgreningar och en mängd olika typer av människor i underordnad ställning omfattas. När det gäller kvinnor tänjs gränserna avsevärt, så att nästan alla pekas ut som offer på grund av sitt kön. Men de typiska offergrupperna är annars ungdomar, invandrare, brottslingar och anställda på låg nivå. Om rollerna kombineras hos någon enskild blir följden att personen ifråga närmast befrias från ansvar, något som illustreras av exemplet med bilbränder utförda av tonåringar i förorten. Följden av att utpekas som offer är som framgått en form av ansvarsfrihet. Tragiska samhällsomständigheter har nämligen styrt så att den utsatta människan avvikit från normer, som råder i skolan, i gänget, på brottsplatsen, på jobbet och så vidare. Även om den individ saken gäller är frisk, stark och begåvad hamnar han eller hon ändå helt eller delvis i den ansvarslöses position.

Mer intressant, om än svårare att förklara, är varför det blivit så i vårt land – mer än exempelvis i Danmark och Tyskland (som jag förstår saken). Historiskt sett sammanhänger utvecklingen i vårt land med framväxten och expansionen av ämnena sociologi och psykologi under framför allt 1950-talet och framåt. Då började man tala om strukturer, som på en ganska diffus (men ändå intressant) samhällsnivå styr människan. Redan tidigare hade Freud och andra psykologer försökt förklara hur människans undermedvetna styr livsförloppen genom våra hjärnors egna inneboende krafter. Båda förklaringsmodellerna passar väl in i den vänsterideologi som härskar i vårt land. Där delas folket in i makthavare och utsatta – de senare är personer som drabbats av sin medels- och maktlöshet. I svenska medier, som mer än utomlands domineras av vänsteråsikter, har offerkulturen slagit ordentligt rot, med en kraft som gör att avvikarens roll som ansvarslös närmast ses som bevisad, vetenskapligt sett.

Såväl myten om makthavarens tunga ansvar som illusionen om den lilla människans roll som offer får allvarliga samhällskonsekvenser. Jag har redan sagt att höjdarna normalt traskar vidare, tyvärr. Sak samma gäller de många avvikare som kategoriseras som offer. I stället för att få en rejäl tankeställare lindas offret in i en kokong av svenskt silke. Den person som alltså behöver tydlig hjälp för att komma på benen och anpassa sig till ett lagenligt eller vanligt moraliskt agerande förblir kvar i sitt utanförskap. Allt detta på grund av att medier, socialarbetare, lärare, domare och många andra är frälsta av den nya läran, dogmer som alltså uppfattas som vetenskapligt grundade, trots att det i grunden rör sig om en tämligen lös teori om att människan saknar en fri vilja.

Någon säger kanske att jag måste visa förståelse för svaga och utsatta. Men det är just det jag försöker göra i denna text. Det barn som inte tillrättavisas fortsätter ofta på fel väg. Samma risk löper en ung brottsling. Och den elev som av skolan får lära sig att han eller hon är ett offer kommer att få fortsatta svårigheter att forma sin framtid via utbildning. Många svenskar som genom studier gjort en klassresa uppåt säger att de aldrig kunnat skaffa sig en bra universitetsexamen eller gott liv om dom inte mött lärare med tydliga krav i den ”gamla kunskapsskolan”. Ifall berättarna, liksom dagens ungdomar, betraktats som viljelösa offer talar mycket för att de stannat kvar i sin besvärliga utgångsposition. Vi måste ta lärdom av vad klassresenärerna förtäljer. Den stämmer med många andras erfarenheter.

Slutsatsen av denna text är alltså att det svenska samhället skulle vinna mycket på om offerkulturen rörande ”samhällets olycksbarn” slopas. Skillnader i ekonomi, utbildning, boende, ursprung, ålder med mera mellan olika människor påverkar givetvis individernas livsutveckling. Fenomenet ”socialt arv” har alltså sina poänger. Men på sikt vinner de allra flesta människor på att slippa förankras i en position som offer, fjättrade av krafter dom påstås inte själv kunna styra över. Med en tuff knuff framåt klarar dom nämligen ofta mycket.

En god samhällsutveckling kräver därför att de krafter som sprider illusionen om mänskliga offer stoppas. För detta fordras förstås närmast en revolution inom medier, politik, universitetsvärld, skola, rättsväsende och så vidare. Det gäller nämligen att vrida ansvarsklockan bort från offerteorier av skilda slag till tankar som redan upplysningstidens filosofer lanserat. Då kritiserades dogmer om Guds vilja och människans roll som syndare. Idag måste individerna än en gång frigöras. Nu från osynliga band via strukturer i samhälle eller hjärnor. De grupper som producerar samhällsfarlig ideologi måste ersättas av krafter som förstår att tydliga och verkningsfulla krav är den rätta vägen. Att tala om krav kan tyckas repressivt eller reaktionärt. Men är i själva verket normalt en realistisk och hälsosam medicin.

Torsten Sandström

2018-11-02

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post136

SSU rekryterar islamister

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, November 01, 2018 21:52:21

Följande rubrik är S-partiets förklaring till den pågående SSU-krisen i Skåne:

”Partiet måste rensa ut antisemitiskt tankegods” (SvD 2018-11-01)

Uttalandet från S-partiet säger bara en del av sanningen. SSU söker med ljus och lykta efter ungdomar. Alltfler nya medlemmar i SSU agerar mot staten Israel.

Den andra och kompletterande delen av sanningen är att många nya SSU-medlemmarna är islamister. Det är skrämmande. Men det finns en tydlig S-logik. S-regeringen - som hör och häpna när vi talar om islamister - kallar sig feministisk har öppnat diplomatiska förbindelser med grupper som företräder Palestina. Genom en öppen dörr vandrar anti-israelerna in i SSU. Fram till det att skandalen blir ett faktum.

Margot Wallström bjuder alltså in. Men hon tar inget ansvar. Tror jag. Det tankegods som först ska rensas ut från SSU är den militanta islamismen ...




  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post135

Vänsterjournalister talar till få utvalda medan folket söker besked på nätet

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, October 31, 2018 12:12:40

Jag har i flera bloggar kritiserat den pågående individualiseringen av svenska media. Innebörden är att journalisterna uppfattar spalterna (programinslaget) som sin privata arena. Resultatet blir att deras egna känslor, politiska åsikter, vardagsupplevelser mm dominerar inlägg av olika slag. Det finns förvisso fortfarande en grupp journalister av den gamla stammen, som anstränger sig att markera skillnaden mellan värdering och faktaredovisning. Men dom blir tyvärr allt färre, även i medier där samhälls- eller världsnyheter rapporteras.

Ett särskilt kritiskt öga har jag till DN och SvD, tidningar som jag under årtionden till och från prenumererat på (just nu till på båda). En orsak är förstås att jag ogärna betalar för det jag uppfattar som propaganda. Min egen blogg innehåller visserligen många åsikter, men också försök till balanserad analys. Och framför allt betalar jag själv för min åsiktsförmedling. Men det är inte pengarna som smärtar mig rörande de alltmer privata inslagen i media. Det är hur journalisterna talar till sig själva – en intellektuell generation av vänsterskribenter. Detta samtal från elfenbenstornet går folkets breda lager förbi. Och vad händer där? Då medierna inte pratar om folkets problem söker människorna självfallet sina svar i nationella och delvis auktoritära strömningar som svallar på internet. I en blogg för några dagar sedan har jag utvecklat detta tema, dvs det vänsteliberala hotet mot demokratin.

Låt mig idag bara som ett exempel länka en text från DN 2018-10-31, kulturdelen, som praktfullt illustrerar en närmast total privat text.Författare är Greta Thurfjell. http://dela.dn.se/7l3Ek9FcYXuzhozKU9CUEwVmo4Ohx2I4jcjeav5V-WJQqV9Xou0JoDWWoKMkAUjSORQT3lgWgCh82cUesQx5Ww,,

Man behöver egentligen inte förstå innehållet. Det räcker med att ta del av mängden ”jag” och hänvisningar till den egna personens göranden, åsikter och försök till skämt. Att texten är en av dussintals feministiska proklamationer var dag i svenska media förstärker enbart bilden av journalistkårens främlingskap inför den vanliga människan här i landet. Där uppe skriks renlärigheten ut. Där nere har man och kvinna andra bekymmer än Greta och hennes Fi- och V-kamraters navelskådande. Där letar folket efter besked på nätet i flödet av nationalistiska propåer. Allt medan Greta Thurfjell marknadsför sin person inför en obetydlig läsekrets…

Torsten Sandström

2018-10-31

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post134

Att leva som man lär – eller – lära andra leva som man själv önskar

Om PKPosted by Torsten Sandström Mon, October 29, 2018 11:44:26

I DN 2018- 10-29 pläderar 18 svenska forskare för att Sveriges universitet och högskolor ska forma nya riktlinjer så att organisationernas egna resor, matservering, energianvändning och kapitalplaceringar blir mer klimatsmarta (”Universiteten måste själva börja klimatomställningen”http://dela.dn.se/EjLcshzbiZ7vOsHZ8tvKWUnPGTWzMVaAQDJCOSy_DFV1iSgrkq8CrbN-p8E8nG61zyED3wD6C4wZ4TBeSTp1rQ). Uppropet slår delvis in öppna dörrar. Många byråkrater jobbar redan med saken. Många sammanträden och nya regler produceras dagligen.

Den viktiga frågan är om just den högre utbildningen har ett särskilt moraliskt ansvar för miljön. Jag anser att universitetens uppgift är att forska och undervisa. Dvs söka vetenskaplig sanning på kritisk grund och ifrågasätta etablerade föreställningar, såsom exv att Gud skapade världen. I det senare ämnet, dvs kristendomens plats i forskning och undervisning, bär nämligen det svenska undervisningsväsendet en tung historisk börda. Förr bestämde biskoparna. Nu har Svenska kyrkan en undanskymd position inom skolvärlden, låt vara att Wanja Lundby Wedin har styrelseposter i såväl kyrkostyrelsen som Lunds universitet.

Det gäller alltså för den högre utbildningen att inta en kritisk position till etablerade föreställningar. Detta gäller särskilt i tider då klimatdebatten intar överspända proportioner. Jag delar förvisso undertecknarnas utgångspunkt om en pågående klimatförsämring. Men det avgörande för mig är tidsperspektivet. Om ett kanske realistiskt 100-årsperspektiv väljs – i stället för den alarmistiska årtiondetonen hos uppropets undertecknare – har människan idag en ytterst begränsad förmåga att bedöma den tekniska nivån (år 2118). Jag tänker exv på framväxten av nya energilösningar. Även befolkningsutvecklingen är marig att projicera, även om hotande många nya världsmedborgare föds i dagsläget (ett ämne som klimatalarmisterna inte vågar lyfta).

Jag anser därför att det finns goda skäl för universitet och högskolor att strunta i uppropet (de många byråkraternas idoga pappersarbete räcker nog). I uppropets förlängning finns en risk för framtida propåer om att enskilda anställda måste agera klimatsmart. Med fantasins hjälp ser jag riktlinjer som förbjuder privatresor med flyg eller privatköp av dieselbilar samt krav på att vegetarisk kost serveras i hemmet och investeringar sker i gröna (tyvärr mindre avkastande) pensionsfonder. I pipelinen syns också reglementsenliga kläder och bostäder samt förstås krav på att delta i korrekta klimatdemonstrationer.

Talet om att Sverige måste gå i fronten skrämmer mig också. Än en gång tänker jag på Svenska kyrkans historiska makt och alla trosvissa biskopar i Lunds universitets ledning. Visst gäller det att ta klimatfrågan på allvar. Men också att hålla huvudet kallt och agera med eftertanke. Att lära andra hur dom ska leva måste forskarna (i just denna roll) avstå från.

Torsten Sandström

2018-10-29

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post133

Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 27, 2018 06:21:37


I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Det svenska grundproblemet är att politikerna inte levererar det folket önskar. Med detta menar jag att den politiska splittringen medfört oproportionerligt stora satsningar på ett alltför snävt spektrum av samhällsfrågor. Åtskillig lagstiftning och många pengar satsas på frågor som endast rör en liten del av samhällets medborgare. Sikte tas på individer med särskilda problem, tillgodoseende av krav från kvinnorörelser och andra påtryckargrupper, olika statsbidrag till kommuner, ändringar i skolförfattningar, nya EU-föreskrifter, detaljerade miljönormer mm. Något förenklat kan man säga att det rör sig om sär-eller minoritetsfrågor.

Den naturliga följden har blivit en bristande koncentration på tacklandet av de stora sociala problemen i landet. En handfull övergripande politiska behov har under många år – under olika regeringar – negligerats. Det gäller framför allt skolan, bostäderna, arbetslagstiftningen, invandringen, försvaret och skattelagstiftningen. Svenska demokrater har i åratal pratat vitt och brett om dessa politikområden. Men problemen kvarstår ändå. Och förvärras. Detta ser många medborgare (och klagar via Internet).

Ett annat splittringsproblem inom den svenska demokratin rör jakten på den politiska motståndaren. Trots att ofta endast små meningsskiljaktigheter finns mellan olika partiers linjer så målas de ut som helvetesgap. Det kan tyckas komiskt, men är egentligen en del av demokratins allmänna tillkortakommanden. Mycken nyttig politisk energi går här förlorad, krafter som bort riktas mot de huvudproblem som nyss nämnts. I ord är partierna kraftig oense om exv skatteuttaget samt hyres- och anställningslagstiftningen, men i handling driver olika regeringar ungefär samma politik.

Partierna talar ofta om att man måste hålla rent mot demokratins dödgrävare. Först bör noteras att man tämligen flitigt samarbetar med kommunisterna, låt vara att partiet numera fått ett täcknamn, jfr däremot 1§ i Ung vänsters stadgar, http://ungvanster.se/wp-content/uploads/2011/01/Stadgar-antagna-2017-formaterad.pdf. Därefter kan konstateras att motsättningarna med SD-partiet blåsts upp till alldeles orimliga proportioner. Jag inser att varje svenskt parti har frihet att välja en egen linje gentemot SD och att det finns personer inom SD-partiet – samt uttalanden av Åkesson – som skrämmer mig. Men från detta till slutsatsen att det inte ens går att samtala med SD är det ett jättekliv. De övriga partiernas ovilja till samtal har blivit en del i ett politiskt spel helt enkelt. Och även åt denna mobbing ödslas tid när nationen står inför stora utmaningar. För övrigt har parlamentarismen just sina rötter i verbet samtala.

Den svenska demokratin, som jag och många med mig gillar (trots all PK-ism), visar alltså tydliga tecken på att slira, på ett vis som jag tror Winston skulle ha hållit med mig om. De stora reformerna uteblir. Minoritetsgruppernas agendor hamnar i stället på skrivbordet och förvandlas till ny lagstiftning, som kräver ökat uttag av skatter från folket. Jag inser förvisso att det finns flera angelägna reformer på några särområden. Men det är just tajmingen som är felaktig - dvs satsningen på olika särfrågor - och som hotar folkets tilltro till nationens politiker. Folket vill inte se mer av den gamla politiken utan handling inom de centrala politikområden som inledningsvis nämnts. Akuta lösningar krävs.

Värre är att tilltron till demokratin på sikt hotas. Jag har redan berättat om oroande inlägg på internet med brutalt språk, auktoritära samhällskrav och berömmande ord om Putin. En utväg som jag tror Winston hade gillat är det öppna samtalet. Vägen ut ur den svenska politiska återvändsgränden är enligt min mening en medveten och frisinnad diskussion om praktiska lösningar på svåra frågor. Alltså en vilja att kompromissa för att finna en ny politik. I stället för att försöka komma åt motståndarens eventuellt skumma tankar och värderingar måste politikerna ta fasta på en handfull akuta sakfrågor, som måste lösas. Ju längre partierna väntar med det öppna samtalet desto mer casino spelar de med den svenska demokratins framtid.

Torsten Sandström

2018-10-27

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/

Citat ur Bondeförbundets (nuvarande C-partiets ) program från 1933:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.






  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post132

Varför detta tjat om ett starkt samhälle?

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:03:48
S-partiet talar som zombies om det starka samhället. Det ska bevaras upprepar man gång efter annan. Innebörden är förstås att s-partiet ska sitta kvar vid makten. Och att skatterna ska fortsätta att höjas. Men det starka samhället funkar inte som väljarna vill. Se bara på skola, boende, arbetsliv, försvar osv. Och sjukvården, där bristerna är fundamentala. Vården kommer att behandlas i egen blogg snart.

I stället för att tala sant och redigt försöker Löfven bedra det svenska folket. Jag tror inte han själv vill luras. Han förstår inte bättre och har kört fast i vänsterideologin om en stark stat. Men styrka och mer politik fungerar inte. Det ser nästan 2/3-delar av den svenska väljarkåren. Det är mindre politik och framför allt kompromisser saken gäller idag om vi ska få en ny regering. Annars hotas demokratin. Mer om detta i bloggen 2018-10-27.



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post131

Ännu en gång i vårt land...

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 21:01:35

Allo, allo, hemliga armén ...

Problemet är antagligen att en NATO-ubåt tränat i svenskt vatten. För min del är det helt OK. Jag tycker nämligen att Sverige ska ansluta sig till NATO. Alltså även officiellt. Hittills har svenska regeringar valt en position i limbo. Sanningen vågar man inte säga av rädsla för ryssen. Och som vanligt försöker man dölja verkligheten för folket. Som normalt förstår bättre än de styrande. Och ryssarna förstår givetvis också. Om det är hög komik, eller stor tragedi är som vanligt svårt att bestämma i Absurdistan. Där står den officiella ideologin högt i kurs.Om vi ändå kunde få en ÖB med takter som Svejk!

Allo, allo, hemliga armén...



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post130

Rapport från Absurdistan: Bråk om platser i Låtsasparlamentet!

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 26, 2018 12:16:43

Inför valet till EU:s sk parlament är det dags för politikerna att byta jobb (sysselsättning är kanske ett mer träffande ord). Exv Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog har nu suttit så länge att dom fyllt sina bankkonton med höga månadsarvoden, mycket rikliga tilläggsförmåner samt generösa pensioner. Villkoren är synnerligen goda för att vara ett parlament, som termen träffande beskriver, bara snackar. Slutliga beslut om lagar (förordningar) och direktiv tas nämligen av hemländernas politiker. Tack och lov måste man säga.

Sysslorna i EU-lobbyn är alltså mycket attraktiva. För att få plats för en ny generation av hugade riksdagsmän måste partierna ibland ta till hårdhandskar. Maria Corazza Bildt petas alltså. Ty hon vill inte lämna sin gyllene position i Bryssel och Strasbourg (parlamentet har nämligen två palatsbyggnader i mångmiljardklassen pga av Frankrikes roll som självutnämnd ledare in spe av Europa). M-partiet vill ge bla Tomas Tobé en golden handshake och reträttpost som politiker. Situationen blir pikant då Carl Bildt igår gav sig in i debatten för att rädda sin hustrus försörjning via de svenska skattebetalarna.

Sverige har ännu inte en fast regering. Politikerna bråkar om sin försörjning. Tyvärr är det en blixtbild av den svenska demokratins problem. Mer om detta i en blogg som kommer snart.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post129

Manliga tankar?

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 23, 2018 12:17:36

En aspekt av # Me too-rörelsen har inte uppmärksammats tillräckligt, anser jag. Visserligen har det med stor tydlighet framgått att kvinnor som vittnat ofta berättar om upplevelser lång tillbaka i tiden. I flera fall några tio-tals år. Nu har dom stigit fram och talat om sina upplevelser. Jag är övertygad om att det finns ett sant mönster bakom mängden av berättelser. Även i min närhet finns personer som också kunnat vittna.

Nu tycker jag det intressanta är själva väntan med att berätta. I allmänhet förklaras den antingen av en känsla av skam och betryckthet eller av en oförstående manlig social omgivning, som gjort det lönlöst eller ointressant att gå vidare med en anmälan. Även detta kan jag förstå.

Det intressanta är att jag tror flertalet män som drabbats av motsvarande oönskade kroppsliga eller intellektuella kräkningar antagligen snabbt anmält det inträffade för att få upprättelse. Dumsnut får jag nog till svar. Det händer så sällan att män kränks sexuellt! Och om dom gör det möts dom av förstående manliga poliser. Invändningen är huvudsakligen relevant.

Men läsaren anar kanske att jag är ute efter ett av mina favoritämnen, nämligen existensen av en biologisk skillnadmellan män och kvinnor. Att den finns i det sexuella mönster som kränkningen från mannen utgör är fullständigt klart. Men biologin syns förmodligen även i kvinnornas reaktion. Jag tänker nu inte på att män ofta är fysisk starka och kan sparkas och slåss. Utan på den psykologiska orsaken till att en snabb kränkningsanmälan uteblir. Det finns något genetiskt bakom själva reaktionen hos kvinnan att skämmas och lida i tysthet, tror jag. Någon svarar igen: dumsnut! Det rör sig förstås om en inlärd social reaktion hos gruppen kvinnor! Denna invändning har jag däremot svårt att tro på. Hela det svenska samhället har under flera tiotal år jagat sexuella övergrepp av män. Föräldrar peppar sina unga tjejer. Medierna har under det senaste decenniet översvämmat av kvinnors rapporter om övergrepp. Så kvinnors väntan med att berätta om en sexkräkning är knappast fråga om en inlärd passivitet, i stil med ”att du måste hålla tyst, om du snackar går det ut över dig själv eller familjen” osv.

Min slutsats lutar alltså åt en i generna liggande biologisk förklaring till kvinnors rädsla att berätta. Detta är inte skrivet som ett godtagande av de många kränkningar som måste ha skett. Må gubbarna få sina straff! Men som ett inlägg mot den offerteori som försöker förklara varför kvinnor dröjt så många år med att berätta. Och som ett inlägg i debatten om att män och kvinnor är delvis olika biologiska varelser. Ska det vara så svårt att haja?

Mer om offerteorin i en blogg om en vecka.

Torsten Sandström

2018-10-23







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post128

SvD överträffar sig själv i politisk propaganda

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 20:16:33


Finns det inte någon gräns för den mediala propagandan? Ännu en rubrik från SvD 2018-10-21, jag citerar:

"Margit Richert: Mor är rädd att bli ensam – inte röstar hon på SD för det

Det riktiga folket på landet är arga och röstar på SD och det är livsfarligt att inte gå dem till mötes. Den berättelsen om landsbygden lockar för att den är så enkel att det inte spelar någon roll att den är falsk."

Om Richert och (kanske?) intervjuoffret är rädd, så är jag också det, pga den intensiva mediala kampanjen mot ett parti som nästan stöds av 20% av väljarkåren och liknar övriga partier. V-partiet, med sina 8 % av rösterna i städerna och i norr, gör ingen mamma rädd. Om vi ska tro Richert. Fy sjutton vilken vulgär propagandatidning SvD är! Tala om medialt "drövel"!

Medierna är på väg att rasera förtroendet för demokratin. Mer om Winston Churchill´s syn på demokratin och dess risker, snart. Fortsättning följer.









  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post127

Bottom up!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 21, 2018 17:49:30

Klimatdebatten har många bottennapp. Men detta reportage tar kanske priset, även om konkurrensen är stenhård. Rena skitsnacket. Jag citerar SvD (2018-10-21):

"Bajs från klättrare förstör världens högsta berg


Människor blir sjuka, miljön förstörs och lokalbefolknings inkomstskällor hotas. Trots larmrapporter minskar inte nedskräpningen runt världens högsta berg.

– Bergen behandlas som soptippar, säger klättraren Fredrik Sträng som själv blivit allvarligt sjuk på väg upp mot K2."



Stackars Fredrik. Det är verkligen nedrigt att sopsorteringen inte funkar på Mount Everest. Kontakta SIDA. Dom stöder flera klimatprojekt.



  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post126

Man måste gå till klagomuren!

Om PKPosted by Torsten Sandström Sat, October 20, 2018 14:19:21

Gammal man klagar...


Ibland skickar jag e-post till journalister som utmärkt sig (oftast negativt). Idag ett mail till intervjuaren Monica Saarinen och producenten My Rohwedder på Sveriges Radio P1 för deras intervju med PG Gyllenhammar. Varför just denna man? Varför just en intervju idag?

Så här skrev jag:

Hej!

Hur ska SR förhålla sig till näringslivschefernas upprop om samtal med SD? 1) intervjua någon av dom, 2) ignorera dom eller 3) intervjua någon med motsatt åsikt, exv den gamle PG från Liberalerna?

Idag valde ni för SR:s räkning lösning 3. Svårt att tolka valet på annat vis än att det överensstämmer med era privata värderingar. Valet stämmer även bra med Kent Asps mätningar av de politiska preferenserna hos svenska journalister (70% till vänster). Men valet stämmer inte så bra med SR:s policy (som jag citerar):

"Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen”

På min blogg driver jag mina egna åsikter och betalar själv

http://www.anti-pk-bloggen.se

Tyvärr betalar jag också för åsikter hos Monica, My och hundratals andra på SR.

Vänligen

Torsten Sandström

Jag tror det vore bra om alltfler reagerar mot vänsterlinjen på SR/SVT. Alternativet blir det som i dagarna sker inom Danmarks motsvarighet. Journalister förlorar jobbet på eget grepp…







  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post125

Känsloentreprenörerna traskar vidare…

Om PKPosted by Torsten Sandström Fri, October 19, 2018 17:04:30


Jag har tidigare bloggat om hur psykologer och andra beteendevetare alltmer tar plats i bla SvD och DN:s spalter och på så vis bidrar till att fylla det utrymme som tidigare fylldes med färska och initierade nyhetsreportage. Psykologernas hemslöjd, dvs senaste veckans skriverier, förvandlas till en på flera vis billig och lättsam spaltfyllnad. Över huvud taget sker stegvis en påtaglig privatisering av textmaterialet. En person ger tips om hur vi ska hålla äktenskapet eller sexlivet igång. En annan om hur barnen ska surfa på internet. En tredje löser hbtq-problem. En fjärde pratar om hur kvinnan ska hantera klimakteriets problem. Och varje dag är det någon privatiserad ”krönikör” (ofta en förtidspensionerad journalist) som berättar om familjelivet eller vad som sist hänt under promenaden med hunden. Alltså såväl stora problem som mer triviala och vardagliga.

Idag lyser SvD med ett inlägg av den senare typen. Följande rubrik följs av en text som nu bara delvis citeras (pga av ämnets extrema banalitet):

”Uppförandekoden:Så delar ni upp armstöden på flyget utan att bli osams
När vi befinner oss i trånga utrymmen där vi tvingas vistas med främlingar under flera timmar är det lätt att irritationen stiger. SvD:s etikettexpert listar fyra saker alla flygplanspassagerare borde tänka på.”

Jag har svårt att förstå hur en seriös skribent kan nedlåta sig till att diskutera ett så marginellt och ytligt problem. Och få betalt för det! Det känns som en förolämpning att behöva möta ord om ett så platt och självklart personligt ämne. Och det betalar jag för! Ett intryck skapas av en förmyndare som inställsamt talar om för sin myndling hur denne ska knyta skorna. Jag tror jag tuppar av.

Resultatet av det jag beklagat mig över blir givetvis att dagstidningarna omvandlas till vecko- eller månadsblad. Många dagar, även veckor, gamla texter publiceras således av drakar som heter Svenska Dagbladet och Dagens nyheter. Jag inser att dagspressen kämpar med lönsamheten och måste pressa kostnaderna. Men följden blir att vi inte längre kan tala om en kvalitetspress, trots att de två jag nyss nämnt stoltserar med just detta.

Jag antar att marknadsförare undersökt vad majoriteten av läsarna gillar. Och då blir det följaktligen billigt och lättuggat material. Själv tycker jag som framgått att utvecklingen är eländig. Av allt att döma kommer framtiden att bjuda på ännu fler privata texter, mer trivialt trams, nonsens och så den vanliga utfyllnaden av sport, spel och lekar. Men jag tror inte att de två drakarna (utan tänder och eldsprut) inför de förestående konkurserna kommer att ha bytt namn till Svenska månadsbladet respektive Månadens vardagligheter. Allting går att sälja heter det ju…

Torsten Sandström

2018-10-19





  • Comments(1)//www.anti-pk-bloggen.se/#post123

Bloggen fyller 1 år - nästan 10.000 besökande!

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 16:44:59
Varsågod och tag en virtuell tårtbit! Idag noteras 9.900 besök på Anti-pk-bloggen.se sedan starten den 16/10 2017.

Tack alla som surfat och kollat!

Torsten

  • Comments(2)//www.anti-pk-bloggen.se/#post122

Ett klansamhälle står i motsats till en demokratisk rättsstat.

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, October 18, 2018 07:09:23
Weiner´s goda bok finns numera i svensk översättning


I en ledare i SvD 2018-10-11 skriver Nuri Kino att han tillhör en urgammal klan, som han älskar, https://www.svd.se/jag-ar-klanrostaren. Vidare berättar han att fler borde lära sig om klaner och hur man tänker inom dem. Stammen och släkten har enligt honom inneburit en räddning för minoritetsgrupper som utsatts för politiskt förtryck. Hans artikel är skriven a propå den pågående debatten om klanröstande i Göteborg under riksdagsvalet. Nuri Kino tar ställning för sådant röstande allmänt sett.

Jag tänker nu inte diskutera Nuri Kinos val att stödja klanröstande. Han har för övrigt en poäng i att många svenskar avger sina röster av skäl som sammanhänger med medlemskap i en påtryckarorganisation, i stil med LO. Röstande på grund av släktband eller etniska skäl är dock något annat. Men framför allt sprider Nuri Kino dimmor om hur ett klansamhälle fungerar politiskt och vad skillnaden är jämfört med en demokratisk centralstat. Förvisso skriver han i förbigående att allt inom klanen inte är bra, ”till exempel att man förväntas agera enligt klanens bästa”. För att vara en ledarartikel i en av Sveriges största morgontidningar innehåller texten, enligt min mening, allvarlig desinformation. Inget om klanernas uppkomst, inget om deras maktstrukturer och inget om gruppernas funktioner i moderna västerländska samhällen. Alltså tystnad om allt väsentligt, dvs om

klanerna som farliga urtidsfenomen. För Nuri Kino, som är assyrier/syrian, framstår klanen som en stor släktfest. Glatt skriver han om ”bröllop för över 500 personer”.

Därför några korta korrigerande ord. Klanernas uppkomst sammanhänger med en urgammal agrar historia om hur stammar av människor organiseras genom släktband. Alltså en form av naturlig gemenskap, som för länge sedan vuxit fram för att lösa lokala och regionala problem i framför allt nomadsamhällen. Klanen har därför sina rötter i motsättningar med konkurrerande grupper. Klanerna bygger alltså på krigiska motsättningar och den strikta sammanhållning som typiskt sett är nödvändig i samhällen under allvarliga konflikter. Resultatet blir en sträng manlig dominans. Under männens ledning handhas krig, boskap och jord. Kvinnornas främsta roll är att ta hand om det unga växande släkte som behövs för fortsatt kamp.

Om klaner beskrivs på detta sätt inser alla att de även existerat i Sveriges tidiga historia. Också här har hövdingar av olika slag styrt områden befolkade av stammar och släktgrupper. Klanerna har stridit med varandra, ibland på liv och död. Sammanhållningen inom dem har varit rigorös. Dom har byggt egna makt- och våldsstrukturer. Den som inte följde gruppens egna lagar utsattes för en klanjustis, som var lika hård som den kunde vara godtycklig. Den medlem som avvek från klanens normer drabbades omedelbart. Processen blev tämligen kort. Den enskildes liv var intet värd jämförd med klanens fortlevnad. Inom större områden (såsom exv nuvarande centralstater) fanns således flera sådana konkurrerande klanhövdingar och (primitiva) rättssystem.

I ett historiskt perspektiv har klanernas territorier i västerlandet stegvis begränsats och ersatts av större geografiska och politiska enheter. Kungadömen har alltså vuxit fram, dels för att tygla olika folkstammars särintressen, dels för att utveckla en mer likformig och förutsebar rättskipning. I en urban miljö fick furstarna stöd av kloka filosofer, såsom Hobbes (1588-1679), som förklarade att det var bättre med en stark kungamakt än att folk utsattes för lidande och död under gränslöst godtycke.

Som alla vet lever den absoluta kungamakten inte längre kvar i västvärlden. Inte heller parlament som baserats på samhällsklass (eller stånd) existerar här. I väst har demokratiska centralstater, med egna konstitutioner tagits plats. Här slås fast att varje individ har lika rättigheter enligt lagen. Jämför däremot exv Ryssland, där ståndsliknade skikt av politiker och oligarker fortfarande styr en demokrati på låtsas. Det nya är således att individen, inte klanen eller klassen, står i centrum. Det rör sig om individer som har frihet att tänka, tala, skriva, driva näring mm. I Västeuropa och USA kämpar därför partier och starka civila organisationer om hur parlamentens politik ska formas. I dessa nationer är idealet rule of law. Meningen är att rättsordningen ska styra över alla intressen som berör offentligheten (däremot inte över privat- och näringsliv). Konflikter löses följaktligen inte genom hövding- eller kungamakt, utan av självständiga statliga domstolar. Det är staten som har monopol på våldsmakt. Domstolsprocessen har formats för största möjliga rättsliga säkerhet.

På så vis står den svenska rättsstaten i fundamental motsättning till klanernas kulturer. Ändå ställer klanernas ideal än idag till stora problem i vårt land. Nu tänker jag inte på LO, som Nuri Kino gör. För mig är LO – på gott och ont – bara en av flera civila påtryckargrupper. Nej, idag är det minoriteter inom de nyinflyttades skaror som skapar problem. Det rör sig om familje- eller släktgrupper, som inte vill anpassa sig till den svenska rättsstaten. Några kanske inte förstår bättre än sitt gamla hemlands invanda klanmönster. Hursomhelst blir resultaten en förfärande privat justis genom den egna gruppen. Den syns i skjutningar i invandrartäta orter. Den syns i en avgiftsbelagd maffiaverksamhet riktad mot näringsidkare och mot offentliga bidragssystem. Den syns också i en dödlig privaträttskipning, som unga kvinnor utsätts för då dom väljer individens rätt framför klanens vilja, något som med ett förskönande ord märkligt nog kallas ”hederskultur” (klankultur är rätt beteckning).

För mig är det nödvändigt att alla personer som invandrar till Sverige anpassar sig till den svenska rättsstaten och centrala kulturmönster (såsom exv handhälsning, icke-organiserat-tiggeri och icke-ansikts-beslöjning). Självfallet tycker jag att Nuri Kino och andra ska ha rätt att protestera mot förföljelse av släktingar i exv Turkiet, Syrien och Irak. Eller att roa sig på dundrande släktkalas i Södertälje. Men kom inte och påstå att klansamhället har något positivt att erbjuda dagens Sverige!

Torsten Sandström

2018-10-18

Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/





  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post121

Löfven mfl bygger en farlig konstitutionell praxis

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 18:03:58

Man må tycka vad man vill om SD-partiet. Jag har inte röstat på SD. Men det gäller att hantera riksdagens procedur på ett konstitutionellt klokt och förutsebart vis.

Häromdagen gavs inte SD en plats som talman, medan det mycket mindre och lika problematiska V-partiet fick posten. Idag, då Löfven för samtal med partiledarna om eventuella lösningar, vägrar han samtala med SD-ledaren, inte ens ett symboliskt kort, utan stängd dörr.

Så agerar personer i sandlådan eller i sällskapslivet. Men inte då det gäller att tillämpa landets grundlagar, nu regeringsformen. Tänk vad som kan hända i ett kommande riksdagsval. Om SD skulle hamna i majoritetsställning efter valet kan man då begära att dom ska fördela talmansposterna proportionellt? Kan man begära att SD:s ledare ska samtala med alla andra partiledare?

Löfven & Co agerar oklokt och farligt.

  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post120

Dom styrande lyssnar inte på skattebetalarna

Om PKPosted by Torsten Sandström Tue, October 16, 2018 17:34:32


På 1860-talet var Sverige fortfarande ett jordbrukarsamhälle. Majoriteten människor sysselsattes alltså med odling och boskapsskötsel. Vid årtiondets början var fortfarande ståndsriksdagen verksam – 1866 skedde övergången till en representativ demokrati.

Samma år invigdes den nya byggnad som idag hyser Nationalmuseum. Några år tidigare visade det sig att uppförandet av den byggnad som beställts blivit kraftigt fördyrad. Ståndsriksdagen beviljade nya medel. Trots att bondeståndet röstat emot och menat att ett halvfärdigt palats på Blasieholmen vore ett bra monument – en stenhög som minner om hur det går om man slösar med folkets pengar.

Mer än hundrafemtio år senare – och trots en femårig stängning för en ombyggnation i miljardklassen – kan man kanske tycka att satsningen varit lyckad. Jag tvekar. En annan plats för de gamla samlingarna hade säkert kunnat hittas till ett lägre pris. Men själva muséets byggnad är nu inte min poäng (böndernas ironiska ruin hade antagligen förvunnit tämligen snabbt). Saken gäller den publika protesten mot hanteringen av folkets skattemedel. Representanter för majoriteten av svenska folket slog näven i bordet. Vad gör majoriteten politiker i nutidens svenska riksdag? Dom höjer skatterna år efter år. Och en hukande svensk väljarkår ger riksdagens ledamöter förnyat förtroende.

Någon invänder kanske att en palatsbyggnad var väl peanuts på 1860-talet. Inte alls. Några miljoner kronor var då en rejäl summa, som skulle pumpas ur en fattig befolkning. Nu är en miljardkostnad blott en dryg promille av statens årsbudget. Men idag bränner politikerna i riksdagen på löpnade band av utgiftsprojekt i den klass som 1860-talets bönder protesterade mot. Och idag är det bara spillror av landets medborgare – och Skattebetalarnas förening – som höjer sin röst i protest. Men nästan alla grymtar. Jag är bergsäker på att 200 miljarder (dvs 20% av c:a 1000 i statens budget) skulle kunna sparas och skatten alltså kunna sänkas. Om viljan fanns. Och ytterligare 100 miljarder i den statsbudget som bli kvar borde kunna omdestineras till reella välfärdssatsningar av vettigt slag inom vård, skola och försvar. Alltså om viljan fanns.

Tyvärr saknar nutidens riksdagsmajoriteter respekt för folkets pengar. Men så jobbar inte heller dagens ledamöter till vardags med jord och kreatur som det tidiga 1860-talets bonderepresentanter gjorde. Vidare är arvodet för en riksdagsledamot idag 65.000 kronor i månaden (frånsett bi-inkomster). Och arvodet har under flera årtionden stegrats kraftigt jämfört med den löneutveckling som en adjunkt på gymnasiet haft.

Liksom för mer än 150 år sedan bryr sig inte de styrande om vad de arbetande anser om beskattningen i landet.

Torsten Sandström

2018-10-16



  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post119

Missar huvudproblemet ännu en gång...

Om PKPosted by Torsten Sandström Sun, October 14, 2018 09:22:19
SvD:s kulturdel (2018-10-14) missar som vanligt huvudproblemet och hyllar en vänsterliberal linje av låt gå-politik. Sanningen är att en klottrare, som vill sprida sina alster, måste följa svensk lagstiftning och själv stå för alla kostnader.

Samhällsdebatten rör inte moralpanik. Att klottra på tåg, väggar och andra ställen är en kränkning av äganderätten, helt enkelt. För den som själv slipper betala blir det enkelt att tala om kultur. Även om ett fåtal bilder är sköna rör det sig om kränkningar av rätten till egendom.

Vidare ställs allt på huvudet. Den som utför dådet blir ett hyllat offer. Och den som drabbas (exv en fastighetsägare) - och skriker till av ilska - är förtryckaren. En simpel ogin skurk.

Alltså en blixtbild av stämningen inom svensk kriminalpolitik.







  • Comments(0)//www.anti-pk-bloggen.se/#post118
« PreviousNext »