Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

En armé av sociala tekniker

Om PKPosted by Torsten Sandström Thu, May 30, 2019 10:44:52

Ju mer man skriver om ett problem desto mer övertygar man sig själv om att det är viktigt. Där finns förstås en fara. Någon kanske säger yrkessjukdom. Just nu är jag upptagen av funderingar kring den byråkrati som vuxit fram inom stat och kommun. Ibland får jag mothugg: jäkla tjat, förstår du inte att Sveriges samhälle är komplext och behöver tjänstemän!

Okej, nog har samhället förändrats kraftigt under bara de senaste fyrtio åren, för att inte tala om sedan andra världskriget. Men dessa förändringar är inte skapade av naturens lagar. Bakgrunden är sociala rörelser som fött politiska krav av många skilda slag. Skolor, transporter, bostäder, socialbidrag, universitet, arbetslöshet, sjukvård, pensioner och mycken annan grundläggande service, som kräver rejäla skatteuttag och en god portion administration. Så långt är jag med. Men det är fortfarande mycket som skaver i mina tankar om svensk byråkrati.

I min ungdom vid mitten av 1960-talet inleddes mina studier vid Lunds universitets juridiska institution. Det är påfallande hur få administratörer det fanns i Lund centralt och lokalt på den tiden mätt per lärare eller student. Ändå fungerade undervisningsapparaten på ett någotsånär rimligt vis. Mycket självstudier förstås. Men ändå blev det vettig kvalitet, via höga krav och tuff examination. Förvisso var antalet lärare otillräckligt i förhållande till det sena 60-talets stora studentkullar. Och följden blev – inom en dryg tioårsperiod – att många nya unga lärare anställdes, bland annat jag själv. Institutionernas administration ökade också.

Men samtidigt skedde en ännu kraftigare administrativ expansion inom universitets ledning, alltså på nivån ovanför de c:a 60 institutioner som i Lund sysslade med vardagsjobbet, dvs forskning och utbildning. Det finns nämligen mekanismer för en administrativ tillväxt som formats för att ta till vara den centrala nivåns intressen, inte främst behoven hos flitiga arbetsbin i den vetenskapliga kupans dagliga arbete på institutionerna. Utvecklingen är liknande inom andra offentliga verksamheter.

Vad kan det vara för mekanismer? Det rör sig om en ny mentalitet. Jag tror den utvecklats i symbios mellan ett politikerintresse och ett stegrat fokus på samhällsvetenskapliga studier i ämnen som främst sociologi, pedagogik, psykologi, statsvetenskap, socialt arbete och statistik, dvs discipliner som har bäring på anställning inom det offentliga. En hel armé av sociala ingenjörer har blivit resultatet. Dvs människor som studerat social teknik och skaffat sig kunskap om samhällsstyrning via enkäter, blanketter, databehandling, utredning, planering osv. De mängder av studenter som åren efter omkring 1970 examinerats måste sättas i arbete. Med stöd av politikernas krav på planering och kontroll har dessa samhällsvetare inlemmats i landets statliga och kommunala förvaltningar. De nyanställdas intresse var givetvis inte de rutinartade kontorsarbete som alltid behövs. Med universitetsutbildning i bagaget blev målet arbetsuppgifter på framför allt central byråkratisk nivå.

En viktig pusselbit är S-partiet och vänsterpolitikerna tilltro till planering av samhället. Den nya styrningen fick inte oväntat en inriktning för det offentliga och mot det privata. Också för det centrala mot det lokala. Den nya tidens problem skulle lösas av stat och kommun. Och detta genom en rad centralstyrda byråkratier. Det är tydligt att Parkinson´s lagar om en organisations exponentiella tillväxt förklarar existensen av dagens offentliga hydror. Anslag äts upp till sista kronan. Nya anslag äskas för påhittade uppgifter och tjänster. Och vips sätts den byråkratiska expansionen igång, år efter år. Samtidigt som antalet onödiga arbetsuppgifter tilltar. Det är den bistra logiken.

Resultatet syns i dagens svenska stat, som har ett regeringskansli med nästan 5.000 tjänster. Och med 7.000 anställda på 21 länsstyrelser. Vidare omkring 350 statliga myndigheter som tillsammans hyser mer än 200.000 arbetstagare. Vid sidan om denna bastanta struktur finns 20 landsting och 290 kommuner med sammanlagt 1,2 miljoner anställda. Jag påstår inte alls att alla utför improduktivt arbete. Flertalet har troligen nyttiga uppgifter. Men svårtillgänglig statistik visar på en kraftig administrativ tillväxt det senaste decenniet. För landstingens del med 35 % under bara senaste tio åren. För myndigheter under staten med 10 %. Har samhället verkligen blivit så mycket mer komplext bara under en tioårsperiod? Många gamla sysslor bör för övrigt ha rationaliserats bort under samma tid.

Det mest intressanta är att många av de funktioner som byråkraterna fyller kan drivas i privat regi. Inte alla förstås. Men vården är ett tydligt exempel där enbart AB Capio redan idag driver sjukverksamhet som är 10-15% billigare är motsvarande enheter inom landstingen. En viktig förklaring är en slimmad administration. Tänk vilken potential det finns för avbyråkratisering inom det offentliga genom nedläggning av vissa myndigheter och privatisering av andra!

Drömmen om social ingenjörskonst är alltså en förklaring. En annan minst lika betydelsefull är Parkinson´s tillväxtlagar som nyss nämnts. För det tredje bidrar sannolikt den svenska politiska obenägenhet att ställa krav och utkräva ansvar till den trista kostnadsexplosion som byråkratisering inneburit. Visst finns det en Riksrevision och ett Statskontor. Kanske gör de någon liten nytta. Men i stort sett skummar de på ytan, vilket kanske också är den officiella uppgiften. De fungerar i realiteten som apparater för legitimering. Bilden blir nämligen: allt väl i stort sett! Och så fortsätter politikerna och byråkraterna sitt race.

Därför slutligen den främsta förklaringen till dagens elände. De politiska eliterna vill bevara sina revir och sysslor. Djärvt nytänkande och rationella lösningar riskerar att rubba politikernas positioner. Därför behövs en ny politisk kultur i Sverige. Alltså en ung uppsättning politiker, med vilja att utan politiska skygglappar reformera det svenska samhället. Jag medger att min propå i dagsläget kan förefalla komisk.

Torsten Sandström

2019-05-30

Publicerad i samverkan med ProjektSanning. https://projektsanning.com/



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.