Anti-PK-bloggen

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.

I denna blogg ska PK-problematiken analyseras i en handfull perspektiv (se kategorier till höger).

google-site-verification: google77797f96df7eed03.html

Den skrämmande bilden av jätten Glufs-glufs

Om PKPosted by Torsten Sandström Wed, June 05, 2019 22:11:13

Sedan många år hyllar S-partiet som bekant såväl en ”svensk modell” som ”det starka samhället”. Även om ett mönster antyds är det något oklart vad saken egentligen gäller. Bildspråket bygger på ett slags nationalism, som partiet annars begabbar då den uppträder hos motståndarna. Det är också fråga om en förgyllning av tveksamma moment inom den egna ideologin. Båda metaforerna avser att föra våra tankar i riktningen mot lyckans land. Det Sverige som partiet själv skapat under många år i regeringsställning.

Vad nu än ”den svenska modellen” innebär tycks det vara fråga om ett korporativt samarbete mellan staten och olika privata organisationer, inom och någon gång utom S-leden. Alltså inte vilket samarbete som helst förstås, utan en i lag reglerad beslutsgemenskap där framför allt närstående privata subjekt favoriseras. Fenomenet syns tydligast på den svenska bostads- och arbetsmarknaden, men även på flera andra samhällsområden. På så vis tillåts politiska rörelser utöva offentlig makt, vilket ger inflytande åt exv Hyresgäströrelsen och LO-förbunden. Så vill S-partiet ha det.

Lika ruskig är metaforen ”det starka samhället”. I det historiska perspektivet är framväxten av en statsapparat ett välbehövlig värn mot rövarband. Alltså ursprungligen en balanserande statlig organisation, med uppgift att agera mot anarki och våld samt tillämpa kungens lagar och makt på mellanmänskliga förhållanden. Ur den har demokratin långsamt utvecklats. Den åldriga varianten, den passiva Nattväktarstaten, har under 1900-talet ersatts av den aktiva Välfärdsstaten. Alltså ett samhälle med ambitionen att utjämna extrema följder av inkomstskillnader mellan medborgarna. Jag uppfattar denna övergång som naturlig och i grunden bra.

Enligt min mening tycks ”den starka staten” innebära ett nästa steg i utvecklingen av Sveriges offentliga liv. Nu gäller det inte bara åstadkommande av en rimlig ekonomisk eller social välfärd för nationens folk. Nu vänds fokus på maktutövning i två helt nya riktningar.

Den ena benet är att bygga globalism. Med det menar jag inte den ekonomiska utveckling som världens stora och små företag själva driver. Affärslivet har sin egen motor som eldas på av marknadernas krafter. Och företagen skördar stora framgångar på en öppen marknad. Även bolag från fattigare nationer i syd och öst växer och tillåts försörja alltfler anställda på en trots allt högre standardnivå än tidigare. Mycket effektivare än bistånd från västerlandet.

Med globalism avser jag viljan att den svenska staten ska integreras och delvis smälta samman med stora internationella organisationer som EU och FN. Inberäknat u-landsstöd från SIDA och pengar för invandring kostar det globala projektet mer än 120 miljarder kronor per, dvs mer än 10% av vad folket betalar i statlig skatt. Varje år öser bara svenska SIDA ut 1% av BNI till allsköns riskprojekt jorden runt. Medan Frankrike och Tyskland nöjer sig med c:a ½ procent. Det är enkelt att vara generös vid hantering av svenska folkets pengar. Och slöseriet förutsätter att ständigt nya knep hittas på för att dra in skatt till det starka samhällets överdimensionerade skuta. Betecknande är att just själva överbeskattningen brukar beskrivas som något gott av ledande politiker. Ett tecken just på att staten är stark.

Det andra benet är däremot inget som det talas högt om. Nu gäller det att försöka permanenta den nya starka stat som byggts ut. Detta innebär samtidigt en strävan att svetsa samman den klass av politiker som står bakom det nya samhällets skepnad. Det finns nämligen grupper av politiker som helt – eller oftare delvis – ifrågasätter den statsmodell som dag efter dag gjuts i hård betong. För att slå undan benen på dessa kritiker används en retorik som går ut på att framställa dem som brutala gränsvakter mot invandring, hjärtlösa snåljåpar mot världens fattiga, odemokratiska nationalister, antifeminister, klimatförnekare osv. På så vis blir det som brukar kallas PK en del av den politiska elitens ammunition till försvar sin starka nya stat. Med mediernas hjälp – såväl tidningshus som SR/SVT – förs försvarskriget på ett utstuderat vis. Den som ifrågasätter PK överöses av skurar av skarpa skott.

Men valet till EU-parlamentet visar att det finns betydande – om än mycket splittrade – grupper i Europa som är missnöjda med det kostsamma Globala skrytbygge som ledande politiker står bakom. Oppositionen är en heterogen och delvis problematisk samling av politiker. Några är putinvänner, andra trixar med rättsstaten (mer än vad Sverige själv gör vid exv domartillsättningar) osv. Men bakom de mörka skuggorna finns det ändå ett gemensamt och – som jag ser det – positivt drag mot en tilltagande politisering av människornas liv. Konturerna av en ny rörelse mot en framväxande global politisk överstatlighet börjar synas. Den bakomliggande tanken verkar vara att satsa på globala affärer, men inte på global politisk makt.

Som sagt, är anti-rörelsen delvis problematisk. Att släppa in Ryssland och tumma på rättsstaten är något mycket allvarligt, som jag ser det. Men den nya staten Glufs-glufs är också ett allvarligt hot mot svenska folket frihet och plånböcker. Utgången av konflikten mellan globalister och nationalister förefaller oviss. Men på den svenska arenan syns kanske tecken på en politisk omgruppering. Det tycks som om partierna M, KD och SD sakta börjar forma en mycket löst sammanhållen front mot projektet den starka staten. Sakpolitiskt delar partierna flera gemensamma politiska lösningar. Kritik mot högskattesamhället, mot korporativism, mot anhöriginvandring, mot slöseri med statens medel, mot SR/SVT-megafonen osv. Och ifall de förmår etablera ett sammanhängande samarbete ser antagligen S-partiets långa era i svensk politik sitt slut.

Min förhoppning är att idén om den starka svenska staten gör S-partiet sällskap ut till historiens kyrkogård. När tankesystemet lanserades under Tage Erlander på 1950-talet var det ofarligt och partiellt vettigt. Inkomstskillnaderna var skriande då. Idag, sjuttio år senare, är betongstaten ett hot mot individernas frihet. Makten flyttas stegvis bort från nationen och folket där. Det är alltså hög tid för skrotning.

Torsten Sandström

2019-06-05

Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.